Socialantropologi 3, fördjupningskurs ISRN: LIU-IKK/SANT-G-17/001-SE
Fyra nyanser av Fika
- En intervjustudie
Four shades of Fika
- An interview study
Sandra Horton
Kandidatuppsats Höstterminen 2016 Handledare: Dr. Björn Alm Examinator: Dr. Johanna Dahlin
Sammanfattning
Fikan är en central del i svensk kultur och en inkörsport i svensk gemenskap varför det är bland de första orden en nyanländ får lära sig. Men det är inte alltid helt klart vad konceptet innebär. Huvudsyftet med denna uppsats är att ta reda på hur fyra svenska medelålders personer (en man och tre kvinnor) uppfattar och förhåller sig till sitt eget fika. För att kunna uppfylla syftet har jag genomfört individuella semistrukturerade intervjuer. Den primära slutsatsen är att fikan kan anta många former, men förknippas vanligtvis med kaffe, en sötsak och sällskap – gärna i gammaldags miljö.
Nyckelord: Kaffe, tillbehör, socialt umgänge.
Abstract
Fika is a central aspect of Swedish culture and provides a gateway into Swedish social life, which is why it is one of the first words a newcomer to Sweden learns. However, it is not always completely clear what the concept entails. In this thesis, I investigate how four middle-aged Swedish people (one man and three women) understand and relate to fika through the use of individual semi-structured interviews. The primary finding of the study is that fika can take many forms, but that it is commonly associated with coffee, something sweet and companionship – preferably in an old-fashioned setting.
Innehållsförteckning
Inledning ... 1 Bakgrund och introduktion ... 1 Syfte och frågeställningar: ... 2 Avgränsning och fokus ... 2 Disposition ... 3 Metod ... 4 Presentation av informanterna ... 5 Etik ... 5 Teori ... 5Etymologi och begreppsförklaring ... 6
Kafi-fika: en bak-och-framvänd historia ... 6
Fika är inte mellanmål ... 7
En integrerad del i moderkulturen ... 8
Informanternas fikaberättelser ... 9
Fikans platsbundenhet ... 14
Kaffe, inlärning och socialisation ... 18
Tre kaffeberättelser ... 18
Sammanfattning ... 23
Litteraturförteckning ... 24
Förord
Först och främst vill jag rikta ett hjärtligt tack till informanterna som tagit sig tid att ställa upp på mina intervjuer, ni vet vilka ni är. Det är med utgångspunkt i era tankar, funderingar och berättelser jag skriver denna uppsats, så tack snälla för att ni delat med er.
Jag vill också tacka min handledare Björn Alm för tips på fika-relaterade texter och i övrigt god handledning i positiv anda.
Sist men inte minst, tack Paul för feedback, tålamod och visad förståelse för alla timmar av frånvaro under skrivprocessen.
1
Inledning
Bakgrund och introduktion
Det skulle vara jättejobbigt att inte få fika. Vad hemskt! Jag måste få fika. Det är ett slags avbrott i vardagen, en stund när man får sitta ner och ta det lite lugnt (Peter).
Av alla företeelser som förekommer i den svenska kulturbilden är kanske fikan den som tillskrivs särskilt stor betydelse, därför vill jag veta mer om den och var den ursprungligen kommer ifrån. Rösten ovan är ett urval från mitt intervjumaterial på vilket detta arbete till stor del baseras. Ordet fika kan direkt kopplas till ordklasserna substantiv (en fika) och verb (att fika) och är således dels en benämning på en företeelse, dels ett ord som beskriver en handling. Fikafenomenet är djupt rotat i den svenska folksjälen och blotta tanken på att fråntas sin fika väcker, som vi såg i det inledande citatet, starka känslor. Så, fika bör vi – om inte annat så av mentalhygieniska skäl. Personligen har jag ett långtgående och nära förhållande med fika som vanligtvis utgör ett normalt och trevligt inslag i min vardag. Och nu ska jag ge mig i kast med att skriva en kandidatuppsats om det. Varför då?
Ytterligare en bakgrundsförklaring till mitt val av uppsatsämne är att fikan, utan närmare eftertanke, kan tyckas alldaglig och ospännande. Det är något jag tidigare aldrig reflekterat över i någon djupare mening eftersom det är så normalt och regelbundet förekommande. Ett så ofta upprepat och självklart mönster riskerar att bli ”osynligt”, men som författarduon Ehn och Löfgren konstaterar: ”Betraktade på närmare håll visar de sig vara kulturellt laddade företeelser i den meningen att de är inlärda och socialt delade handlingsmönster” (Ehn & Löfgren 2012:16). Det betyder att fikapausen säger något om svenskt kulturarv, samhällsliv och sociala relationer; därför lockar det mig att studera den närmare. Fikan är alltså inte så banal som man kanske tror utan kan plockas isär i olika beståndsdelar och därmed betraktas utifrån olika infallsvinklar, och detta arbete är en ansats att göra det.
Fika-begreppet tillskrivs, i alla fall till viss del, olika betydelser beroende på vem man frågar, och här blir fikans gränsdragningar och nyanser intressant. Måste en fika till exempel alltid vara kaffe och kaka? Kan man fika på frukt eller räkmacka? Går det att fika ensam utan att begreppet ändras med tanke på att fika, förutom substanser, kanske främst uppfattas som en umgängesform? Finns det andra aspekter som kan knytas till
2
fika? Frågorna hopar sig i en växande undran och det är mot bakgrund av funderingar som dessa jag skriver den här uppsatsen.
Syfte och frågeställningar:
Föreliggande uppsats är en intervju- och litteraturstudie som syftar till att undersöka svensk fikakultur främst med utgångspunkt i informanternas fika-berättelser. Jag är särskilt intresserad av hur informanterna uppfattar och förhåller sig till sitt eget fika. Min ambition är alltså att författa en text där den empirinära ansatsen lyfts fram vilket följaktligen innebär att i möjligaste mån sätta min egen förförståelse och känslomässiga erfarenhet av uppsatsämnet inom parentes (Patel & Davidson 2003: 79). Trots denna strävan är jag medveten om att mitt arbete i alla fall är mer eller mindre färgat av faktorer såsom min egen personlighet, min ålder och min sociokulturella bakgrund. Med andra ord, jag som forskare är oundvikligen medskapare i forskningsprocessen (Agar 1996: 42). Vid sidan av informanternas fika-berättelser som är det primära vill jag också lära mig något om ordets språkliga betydelse och historiska bakgrund. För att ta reda på detta har jag valt följande frågeställningar:
1. Var har ordet fika sitt ursprung och hur kan begreppet förklaras? 2. Vad karakteriserar en fika och vilka aspekter omgärdar begreppet?
Avgränsning och fokus
Uppsatsen fokuserar på att besvara frågeställningarna ovan vilket följaktligen innebär att vissa avgränsningar gjorts. Det finns många andra aspekter än de som tas upp i detta arbete som kan knytas till fika, till exempel aspekter som rör ekonomi, estetik, etik och moral, hälsa och så vidare. Hälsoaspekten berörs visserligen men utan längre utlägg. Det går bra att fika lite varstans, men jag har valt att avgränsa mig till tre specifika fikaplatser: hemmet, caféet och arbetsplatsen. Avgränsningen omfattar även informanternas preferenser vad gäller dryck och tillbehör där fokus ligger på kaffe. Det som lyfts fram i fika-berättelserna bör förstås i förhållande till informanternas ålder, kön och sociala/kulturella bakgrund. En yngre urvalsgrupp med annan könsfördelning hade kanske gett annorlunda svar än de som framkommer här.
3
Disposition
Efter metodavsnittet (som inkluderar min intervjuguide) kommer en kort presentation av informanterna, därefter följer etik- och teoriavsnitten. Uppsatsen är sedan indelad i nedanstående fyra kapitel:
1. Under Etymologi och begreppsförklaring har jag, som rubriken också antyder, valt att först behandla ordet fika utifrån en etymologisk och därmed historisk infallsvinkel för att få svar på frågan om ordets ursprung och språkliga betydelse. Därefter följer ett textavsnitt med två förklaringar till hur begreppet kan förstås, och här har jag valt begreppsförklaringar i vilka fikan betraktas som en ”mental akt” (Klein 1993: 38 i Ehn & Löfgren 2012: 111), och som en del av en större moderkultur. Kapitlet avslutas med två fika-relaterade rapporter, en från Gevalia och en från Arla.
2. I kapitlet om Informanternas fikaberättelser diskuteras framför allt preferenser avseende substanser, det vill säga dryck och tillbehör; detta avhandlas tillsammans med ett par historiska nedslag som jag vävt in i texten där jag tyckt det varit lämpligt och där styckena om ”sju sorters kakor” ges störst utrymme. Tonvikten i detta kapitel ligger alltså på det som äts och dricks under ett så kallat fikamål.
3. Påföljande kapitel handlar i huvudsak om Fikans platsbundenhet i privat och offentlig miljö. Det som lyfts fram här är tre fika-vänliga platser som behandlas var och en för sig i följande ordning: hemmet, caféet och arbetsplatsen. Till sist, i samma kapitel, har jag även inkluderat fenomenet och begreppet ”elva-kaffe” som berörs i anslutning till sista stycket om tidsbestämda aktiviteter.
4. Slutligen, för att kunna förstå hur en så besk dryck som kaffe har kunnat bli så omåttligt populär har jag skrivit något om Kaffe, inlärning och socialisation som är huvudtemat i detta kapitel med samma namn, och som förankras i tre av informanternas personliga kaffeberättelser. Här beskrivs kaffedebuten med utgångspunkt i ålder, sammanhang/omständigheter och första smakupplevelse.
4
Metod
Jag har för den här uppgiften valt en kvalitativ forskningsmetod för insamling av data med tonvikt på semistrukturerade intervjuer vilket innebär att intervjuerna genomförts med utgångspunkt i bestämda teman som jag valt ut på förhand (Dalen 2007:38). Forskningsprocessen inleddes med intervjuer och därefter litteratursökning i bland annat Google och LiUs databaser för att få en överblick av tidigare nationell forskning i ämnet. Mina intervjustudier omfattar fyra informanter vilka intervjuats var och en för sig vid separata tillfällen under oktober och november månad 2016. Tre av intervjuerna genomfördes hemma hos mig – den fjärde på ett konditori – och pågick någonstans mellan 30–40 minuter.
De data som ligger till grund för denna uppsats utgörs dels och främst av ljudinspelade intervjuer som genomfördes med hjälp av en diktafon, och dels av litteraturstudier. Under intervjuerna fördes även anteckningar som stöd för minnet. Transkriberingen av intervjumaterialet har bearbetats genom ytterligare temaurval och, till viss del, fokuserad kodning (Emerson, Fretz & Shaw, 1995:160). Analysen görs mot bakgrund av informanternas personliga erfarenhetsberättelser; utgångspunkten för analysen är alltså det empiriska datamaterialet. Empiri och analys har vävts samman varför det inte finns ett separat analysavsnitt.
Min intervjuguide utgörs av nedanstående frågebatteri som på något sätt har att göra med definition, gränser, utrymme, tidsperspektiv, geografi och andra aspekter som estetik och moral. Dessa frågor är tänkt att täcka de mest centrala områdena för studien och har använts som utgångspunkt ofta med följdfrågor som dock inte inkluderats här:
• Vad karakteriserar en fika enligt dig?
• Vilka faktorer spelar in för att en fika ska upplevas som tillfredställande enligt dig?
• Finns det några skillnader mellan fikapausen och andra typar av avbrott/pauser under dagen?
• Vilken plats har fikapausen i ditt liv?
• Hur ser ditt fika ut i dag jämfört med tidigare? Förändringar över tid? • Berätta om ett gammalt fikaminne.
• Kan man fika var som helst i världen?
• Spelar det visuella någon roll? (upplägg, porslin, miljö, interiör)
5
Presentation av informanterna
Informanterna som jag döpt om till Mona, Peter, Pernilla och Karin omfattar tre svenska kvinnor och en svensk man. Samtliga är i 40-årsåldern och verksamma inom yrkesområden som sjukvården, skolan, akademin samt konditoribranschen. Det är min generella uppfattning att informanterna har ett genuint fikaintresse som praktiseras mer eller mindre regelbundet utifrån rätt så bestämda preferenser; man vet vad man vill ha på vilket fikaställe. Det specifika åldersurvalet bygger på en tidigare idé om att göra ett jämförande av fika över tid, något som aldrig realiserades då det under intervjuerna visade sig att fokus låg på annat.
Etik
Forskningsetikens kanske viktigaste del rör frågor om hur de medverkande personerna, mina informanter i detta fall, ska behandlas för att inte missgynnas eller komma till skada (Vetenskapsrådet 2011: 16). Samtliga intervjuer har därför föregåtts av skriftlig information om vem jag är, vad jag ska göra och vad som är syftet med studien, att det är frivilligt deltagande och att det går bra att avbryta intervjun när som helst. Jag har i samma skriftliga information också meddelat att jag tillämpar avidentifiering varför informanternas namn är fingerade; detta för att tillförsäkra anonymitet och för att skydda personernas integritet. Av samma anledning har jag valt att inte namnge det konditori där en av intervjuerna genomfördes. Att värna om sina informanter på det här viset är bra och viktigt, men jag är samtidigt medveten om att anonymiseringen också skapar: ”ett svårlöst vetenskapsteoretiskt problem” (Alm 2016: 5) eftersom möjligheterna för läsaren att kontrollera forskarens data och slutsatser är små.
Teori
För att ta reda på ordets (fika) ursprung och betydelse har jag använt språkvetaren Gösta Bergmans (2003) etymologiska ordbok Ord med historia. Den teori som i övrigt används för att belysa uppsatsämnet där jag tyckt det varit lämpligt utgörs av begrepp som huvudsakligen hör hemma i sociologin och antropologin. Jag använder bland annat socialantropologen Margaret Meads (1970) terminologi postfigurativt samt configurativt
6
för att förklara hur kaffedrickande överförs från en generation till en annan. Jag har också hämtat inspiration från religionsantropologen Anne-Christine Hornborgs (2005) bok
Ritualer. Teorier och tillämpning samt socialantropologen Mary Douglas (1972) artikel Deciphering a Meal och avsnittet där hon diskuterar drycker som namngivna kategorier.
Ytterligare begrepp har jag lånat från Richard Jenkins (2008) samt Anthony Giddens (1997), båda med hemvist i det sociologiska ämnesfältet, för att förklara kaffets popularitet och spridningseffekt som kan tolkas utifrån begrepp som inlärning och
socialisation. Jag använder också Jenkins (2008) collective identity för att belysa hur
kaffedrickande skulle kunna betraktas som ett medlemskap i, så att säga, kaffekollektivet.
Etymologi och begreppsförklaring
Kafi-fika: en bak-och-framvänd historiaOrdet fika stötte jag aldrig på i någon engelsk tappning under alla mina år i England. Det var ju inte så att någon frågade om man skulle gå ut och ta en kopp kaffe någonsin, utan man gick ut och åt eller så gick man till puben. Så jag tror det är rätt typiskt svenskt, möjligen skandinaviskt (Karin).
Och visst har fikan starka svenska kulturella förtecken, som Karin förmodar, men varifrån härstammar det? För att få veta något om ordets ursprung har jag tittat i Gösta Bergmans (2003) etymologiska ordbok. Där står att ordet fik går att härleda tillbaka till den tid då skinnarmålet talades. Skinnarmålet var ett hemligt språk där man medvetet kastade om stavelseordningen på Malungnsdialekt. Detta interna språk, skriver Bergman, talades sinsemellan av skinnbearbetare och senare gårdfarihandlare och omnämns redan år 1733 i en avhandling av R. Näsman som forskade om Dalmålets historia. På Malugns skinnarspråk var fäka eller fik båda uttryck för kaffe. Vidare, skriver Bergman, finns ordet
fika belagt i Herman Palms bok Hemliga språk i Sverige från 1910 i betydelsen dricka
kaffe, och det var då sotarna som på Stockholmsslang sa fika. Det noteras även att fika i betydelsen kaffe också förekom i fängelsespråket på Långholmen; Palm betecknade detta baklängestal, ”backslang” (Bergman 2003: 163).
Ordets exakta ursprung är dock inte klarlagt, man vet helt enkelt inte med hundra procent säkerhet var det först uppstod, men troligtvis är det så att ordet fika är sprunget ur bak-och-fram-varianten av kaffi, eller kafi som det också stavas ibland: ”Vare sig nu ordet i
7
Stockholmsslangen är lånat från Malugns skinnarspråk eller har uppstått någon annan stans är det sannolikt ett exempel på backslang: kaffi har gett fika och fik kan vara utlöst ur sammansättningar som fikhäck”, skriver Bergman (2003:163-164). Översatt till modernt språkbruk betyder ”fikhäck” kafé och är ytterligare ett exempel på sotarnas Stockholmsslang.
Vad som kanske är mindre känt är att ordet fika, i modernt språkbruk, har ett geografiskt stilvärde; det innebär att i norra Sverige accepteras det att man säger fika utan att det väcker anstöt, däremot anses uttrycket ovårdat i vissa klass- och generationskretsar, framför allt i de södra landsdelarna, skriver Ljungström (2013:102). Ordet fika väcker alltså olika känslor i vissa klass- och generationsbestämda miljöer i olika landsdelar. Varför det är så vet jag inte, men gissar att det har att göra med ordets uppkomst och historiska koppling till sotarnas Stockholmsslang och fängelsespråket på Långholmen.
Fika är inte mellanmål
Bra Böckers Ordbok (1999) definierar fika som något som inbegriper förtäring av framför allt kaffe eller te och eventuellt tilltugg. Med andra ord, ett slags ”mellanmål” som omfattar olika sorts ät- och drickbara substanser. Det ska dock noteras att fika per definition inte är detsamma som mellanmål och har dessutom en annan konnotation varför begreppen bör hållas isär. Skillnaden häremellan kommenteras av min informant Mona:
… alltså sån´t som man äter på ett mellanmål kan jag äta när jag fikar, men fikat har ett självändamål. Jag kan ju någon gång säga så här: ’jag är hungrig, jag måste ta något’, och så tar jag en macka. Då är inte det fika därför det är inte en uttänkt ack tid som ska vara särskilt trevlig eller god utan jag måste ta något för jag är hungrig, då säger jag inte mellanmål, men det är ju det egentligen, och det är något annat än fika. Ska man fika ska man liksom förbereda fikat och sitta och tänka på att det är gott och så. Mellanmål på grund av hunger är något annat än fika (Mona).
Att fika kan utifrån Monas beskrivning förstås som en: ”mental akt” (Klein 1993: 38 i Ehn & Löfgren 2012: 111) genom den konkreta fika-förberedningen, det vill säga handlingen att plocka fram porslin, lägga upp fikabröd, hälla upp kaffe och slutligen avnjuta det hela. Den mentala akten består i den tillfredställelse som kommer av att växelvis föra, låt säga, kaffekoppen och kanelbullen till munnen, och i nästa steg
8
verkligen uppskatta smakkombinationen för att slutligen svälja och sedan upprepa proceduren tills man fått nog av det goda.
Ett mellanmål, eller en: ”lättare måltid mellan huvudmåltider” (Bra Böckers Ordbok, 1999), kan betraktas som något som ska fylla en annan funktion än vad fikan är tänkt att göra, det vill säga mellanmålet ska i första hand stilla hunger och har kanske inte så mycket med livets goda att göra. Det här är en tanke som delas av fler informanter: ”Mellanmål, då tycker jag inte man tar en kanelbulle utan det ska vara lite mer matigt”, tycker Peter. Pernilla har en liknande uppfattning: ”Fika är nog snarare icke-tillagad mat”, säger hon och drar slutsatsen: ”man fikar, men äter ett mellanmål”. Fika är mer en: ”grej”, som Pernilla uttrycker det. Mellanmålet, å andra sidan, handlar mer om att förse sig med föda. Sinnebilden fika kopplas alltså till andra förväntningar som har med smak och trivsamhet att göra. Man tar en fika för det är gott och trevligt, men man äter ett mellanmål för att man är hungrig och vill ha något mer matigt.
En integrerad del i moderkulturen
En annan begreppsförklaring skulle kunna formuleras utifrån en tankeföreställnigen om fikapausen som en del av en större (i min terminologi) moderkultur om man tänker sig att denna moderkultur utgörs av flera andra, så att säga, svenskheter som midsommar, lördagsgodis, systembolaget och kräftskiva för att nämna några nationellt laddade traditioner. Vad jag menar är att dessa tillsammans bildar ett större, enhetligt mönster som vi ser som svenskt. Inom lexikologin är meronymi ett begrepp som syftar på en sorts relation mellan två ord: 1. holonymen som betecknar helheten och låt säga får stå för moderkulturen, samt 2. meronymen som betecknar en del av den helheten (sv.wikipedia.org) och kan här få stå för fikapausen – som utifrån detta synsätt kan betraktas som en integrerad del av moderkulturen, precis som ett finger är en del av en hand för att låna ett redan taget exempel från samma källa (sv.wikipedia.org). Eller som svenskarna och kaffe om man tänker sig att kaffedrickande är en naturlig del av svenskarnas liv. Och av alla dryckesalternativ som finns på cafémenyerna i dag är kaffe det som dominerar, det visar i alla fall följande rapport från Gevalia.
Enligt Gevalias kartläggning av svenskarnas fikavanor som presenteras i Fikarapporten (2013) föredrog hela 55 % av svenskarna vanligt bryggkaffe. En skillnad mellan män och
9
kvinnor var att männen i större utsträckning föredrog bryggkaffe framför te och andra kaffedrinkar, drycker som däremot uppskattades mer av kvinnorna – framför allt kaffe latte, enligt samma rapport. Och att den skummiga latten blivit allt mer eftertraktad bekräftas också av mejeriföretaget Arla som tagit fram produkten Latte-Art mjölk: ”det skummas mjölk som aldrig förr både hemma och på caféer” (arla.se). Kaffets popularitet i Sverige är så omfattande att det antagit nationaldrycksstatus; något som folklivsforskaren Sigfrid Svensson (1970) skrivit om i sin klassiska studie Hur kaffet blev
svensk nationaldryck, men som inte kommer att diskuteras vidare här.
För att få en uppfattning om svenskarnas fikavanor kan vi vända oss till ytterligare en undersökning som presenteras i Arlas 2014-års konditorirapport och avsnittet Så fikar
svenskarna. Där står att 50 %, det vill säga varannan svensk, svarade att de handlar på
konditori en gång per månad eller oftare, och 18 % svarade att de handlar på konditori en gång i veckan eller oftare. Enligt samma rapport är det de tre klassiska bakverken chokladbollen, wienerbrödet och kanelbullen som är mest populära. Undersökningen visar också att den yngre befolkningen (här 18-34 år) handlar oftare på konditori än vad de äldre gör (här 55-74 år) som dessutom föredrar att köpa med sig sitt fika hem till skillnad från de yngre som istället sitter kvar och fikar på plats.
Informanternas fikaberättelser
”Det ska vara en god dryck och gott tillbehör” (Pernilla).
En ofta, och inte förvånande, först i ordningen framförd uppfattning bland informanterna är att en fika karakteriseras av dryck och eventuellt tillbehör av något slag. Eller mer precist, en fika förväntas omfatta olika sorts ät- och drickbara substanser som faller inom ramen för ett fikamål som med viss generalisering kan sägas förkroppsligas av kaffe och bulle. Det som lyfts fram här, och som är det huvudsakliga temat i detta kapitel, är substanser vilka diskuteras mot bakgrund av preferenser och historik.
Först ut är Karins fikaberättelse som kan betraktas som ett exempel på hur fikans kulturarvshistoria hålls levande genom en upprepning av det gamla traditionella; åtminstone avseende fikabrödet, för Karin är den enda av informanterna som inte dricker kaffe. Däremot, tillkännager hon: ”dricker jag kopiösa mängder te eller varm choklad”. Eftersom Karin avböjer kaffe, enligt Sigfridsson den: ”självklara drycken” (2005: 148),
10
kan Karin beskrivas som en: ”normal avvikare” (Goffman 1973: 135 i Sigfridsson 2005:148). Med andra ord, någon som avviker från normen inom normalitetens gränser.
Jag tycker om gamla traditioner och jag tycker om de här gamla traditionella svenska bakverken, jag intalar mig det i alla fall även om vissa blir lite väl mycket [att orka äta upp] så måste jag ändå ta en budapestrulle eller en svensk go’ bakelse snarare än en gigantisk cookie eller jätte-muffins (Karin).
I Karins berättelse finns ett motstånd mot den moderna fikan, eller den ”hippa stadsfikan” som hon kallar det. Det går att ana en känsla av aversion mot moderna amerikaniserade bakverk, som de hon nämnde i citatet ovan, och som tar sig uttryck i kommentarer såsom: ”jag vill ha gammalt svenskt som mormor och farmor gillade” (Karin). Med ”gammalt svenskt” menas framförallt jordgubbsbakelser och napoleonbakelser: ”som var mormors och morfars favoriter”, berättar Karin och fortsätter: ”Jag fikar inte lika mycket nu, men jag faller för samma saker, gärna något med frukt eller choklad.
De fikasubstanser som kommenterats av Karin ovan utmärker en händelse som går utöver det vardagliga och som Karin betraktar som: ”lite lyx, lite guldkant som gör en regnig dag lite trevligare vid enstaka tillfällen”. Åter till kakfaten: Till de gamla traditionella svenska bakverken hör inte minst ”sju sorters kakor”. Sju sorters kakor är ett bevarat stycke bakverkshistoria som förevigats i form av en mycket populär receptbok med samma namn. Karin minns sju-kakors-fikat från sin barndom:
När jag var liten blev jag bjuden på söndagsfika av prästgården. Det var lyxiga kakor, minst sju sorter så det var viktigt att man åt dem i rätt ordning: bullen först sedan den torraste och den läckraste sist. Det var alltid upplagt fint på fina fat, finporslinet (Karin).
Pampiga bjudningar av det här slaget kunde bli rätt så kostsamma historier och därför något som de mer välbeställda familjerna vanligtvis stod för: ”Det förmögna bondehemmet på landet skulle uppvisa sju sorters kakor, eller fjorton eller tjugo sorter, mer än någon kunde orka äta och därför fick man ta överflödet med sig hem” (Ljungström 2013: 104). Kutymen var den att man oblygt, men sansat, skulle ta för sig av alla kakorna på en gång. Bakverk som blev över fick följa med gästerna hem inlindade i utdelade näsdukar alternativt papperspåsar; det förväntades, som sagt, inte att man skulle orka äta upp sin kaksamling i ett svep. Kak-festerna var ett sätt att visa upp sig, markera social status och, inte minst, bekräfta och vårda sociala relationer. Samtidigt var det, som Valeri
11
(1991:72) poängterar, ett accepterat sätt att låta sig berömmas för sina bak-prestationer. Den här typen av kak-buffé vidmakthölls åtminstone i vissa landsdelar fram till 1960-talet, skriver Valeri (1991: 73).
Beskrivningen i stycket ovan frammanar lätt en bild av frenesi i kakmonster-anda, men det gällde att behärska sig vid kakfaten och inte bli för ivrig att förse sig med läckerheter; något som i och för sig skulle kunna betraktas som en komplimang till värdfolket, men som å andra sidan var ett säkert sätt att komma på kant med resten av sällskapet, för: ”Man måste veta sin plats (och man blir uppretad om man blir förbigången för det betyder att någon annan ansetts sig förmer)” (Valeri 1991: 72). Med andra ord, det ansågs fult och omdömeslöst att framhäva sin person på det viset. Ville man stå på god fot med de andra gällde det att lägga band på sig och efterleva de sociala koderna som hörde kak-bufféerna till, det vill säga förutom att: ”sitta fint vid bordet”, något min informant Karin minns var viktigt vid sju-kakors-fikat, ta för sig endast efter tillräckligt mycket övertalande av värdinnan om att börja ta. Till regelrätt uppträdande hörde alltså att gästerna måste: ”krusas och trugas” igång, skriver Valeri (1991: 72).
Så till nästa fikaberättelse. I kontrast till Karins förkärlek till te och varm choklad är kaffe det som är centralt i Peters fika. Fikabrödet är sekundärt och Peter menar till och med att det inte behövs för att det ska vara en fika: ”Det [fikabröd] är inte nödvändigt och det beror också på vilken tid på dagen det är”. Istället är det kaffet som är det grundläggande i fikan:” Jag tycker kaffe ingår i fika, en del dricker ju te… men för mig är kaffe lite mer fika”, berättar Peter. En fika kan, enligt Peter, utgöras av en slät kopp som ju Bra Böckers Ordbok också föreslog i tidigare textavsnitt. Peters personliga favoritdryck är vanligt svart bryggkaffe, även om undantag kan tänkas göras ibland: ”Ja, precis, vanligt bryggkaffe helt enkelt, men sedan kan jag tänka mig en cappucino…” (Peter). Det som läggs tonvikt på här är alltså bryggkaffet som har företräde framför andra kaffedrinkar och te, som jag återkommer till i nästa stycke.
Först en snabb kommentar om Peters fikabröd. Ibland vill Peter fylla ut kaffefikan med tillbehör såsom en bit paj, alternativt, och i andra hand, en kanelbulle eller en morotskaka: ”Finns det paj så tar jag det. Kanelbullar också… morotskaka tar jag ibland…”, säger Peter. Bryggkaffet kompletteras således med en sötsak, i första hand paj, men går som sagt utmärkt att fika på utan tillbehör. Vad gäller te menar Peter att det mest är en
12
sjukdryck: ”För mig är ju te… det är ju när jag är sjuk och har ont i halsen”, förklarar han. Och te utgör absolut ett andrahandsval när kaffekonsumtionen nått sin yttre gräns:
Jag skulle aldrig kunna sätta mig och dricka te på ett café eller ta det som fika… kanske om jag druckit mycket kaffe på dagen, då kan jag kanske tänka mig en chai latte eller något sån´t, men inte att jag går och tar en kopp te… (Peter).
Chai latte är ett slags kryddigt sött te med ångspunnen mjölk som kan utgöra ett alternativ till kaffe latte (som ju var kvinnornas preferens enligt Gevalias rapport) och som Peter med viss tvekan kan tänka sig beställa. Sålunda utesluts te normalt från Peters fika och kommer inte på fråga annat än i undantagsfall samt vid sjukdom. En historisk tillbakablick visar att te under tidigt 1900-tal kunde drickas i staden, men gick däremot inte att servera på landsbygden eftersom: ”te på landet var en dryck för sjuklingar”, skriver Ljungström (2013: 107). Och än i dag verkar det vara vanligt att betrakta te-drycker som något som kan lindra vid sjukdom eller förebygga ohälsa av olika grad, till och med cancer givet de rätta ingredienserna; det visar i alla fall en snabb sökning på ”te” och ”sjuk” i Google (2016-11-14). Även i det senaste numret av Näringsmedicinsk tidskrift (2016) ägnas ett helt uppslag om yerba mate-te. Enligt artikelns författare professor emeritus Stig Bengmark kan yerba mate motverka en cancerutveckling då denna sorts te sägs innehålla en rad substanser med anticancereffekt (2016: 11).
Från Peters fikaberättelse över till Pernilla. Pernilla är egen företagare inom konditoribranschen och fikar i princip aldrig, största anledningen är tidsbrist, däremot vet hon vad som går hem – och inte – hos konditorigästerna:
Om man tittar på våra kunder så har ju vad man fikar på förändrats lite. Förr kanske man hade bullar och kransar på fredags-fikat, och kakor. Nu är det mer att man har frukost på jobbet, så den här nyttighetsaspekten [att undvika kolhydrater och socker] har ju påverkar branschen väldigt mycket (Pernilla).
Här kan vi se att Pernilla noterar en viss förändring som skett över tid och som kan förstås utifrån ett hälsoperspektiv, Ekström förklarar: ”Valet av mat, sett ur nutritionssynpunkt, blir en fråga om att göra näringsmässigt kloka överväganden (1990: 14). Det är troligt att efterfrågan på sötsaker kan ha sjunkit parallellt med en ökad medvetenhet hos allmänheten om sockrets skadeverkningar. Och det klart, överkonsumtion av kakor och bullar är inget för den som vill hålla ordning på sitt blodsocker och så vidare varför denna
13
hälsoaspekt säkert påverkar bageri- och konditoribranschen negativt. Denna sorts avhållsamhet, eller disciplinering av aptit och ätande, är inget nytt; tvärtom idén om att kontrollera kroppens födointag och utveckling går tillbaka så långt som till det gamla Grekland och de ”dietföreskrifter” (Ekström 1990: 71) som en gång upprättades där och som sedan dess har omformulerats många gånger om genom historien.
Vidare, Pernillas idé om vad som karakteriserar en fika liknar de i berättelserna ovan. Förutom tårta, kakor och bullar inkluderar ett fikamål, enligt Pernilla:”…kaffe och te, och läsk och vatten och saft, men att dricka ett glas vin och äta en räkmacka är inte att fika, då blir det snarare en lättare lunch”, säger hon. Således dras fikamålets gränser upp med exemplet om vinet och räkmackan; denna komposition av ingredienser diskvalificeras som fikamål eftersom det är ”fel” sorts substanser som också har en annan plats i måltidsordningen: ”Between breakfast and the last nightcap, the food of the day comes in an ordered pattern” (Douglas 1972: 62). Ett liknande resonemang om gränsdragning och substanser fördes under min rubrik Fika är inte ett mellanmål.
Slutligen, Monas fikaberättelse:
För att det ska vara fika så kan det inte bara vara kaffe eller te, det måste finnas fikabröd annars är det inte fika utan något annat – en kaffepaus, ett samtal… alltså inget fika utan fikabröd (Mona).
Mona understryker fikabrödets betydelse som tillsammans med kaffe eller te är det som utgör en fika enligt henne, men så hävdas det ju också på andra håll att kaffe normalt inte konsumeras bart utan allt som oftast dricks tillsammans med något slags tillbehör såsom kanelbulle, prinsesstårta eller chokladboll (Valeri 1991:61; sprakochfolkminnen.se). Tillvalet av fikabröd är ett typiskt drag i det svenska kaffedrickandet och fikakultur överlag. Frukt, enligt Mona, räknas inte som fikabröd (och det gör det inte heller i traditionell mening). Nedan berättar hon om besvikelsen när fikaförväntningarna inte infrias:
… om man sitter i möte och den som organiserat mötet har ordnat med fika och det visar sig att ”fikat” bara är kaffe och frukt då blir jag oerhört besviken och påtalar detta också, att det saknas fikabröd (Mona).
Missnöjet verbaliseras. Kaffe och frukt betraktas här snarare som en sorts kvasi-fika; en fika-imitation, eller ”mock-meal”, som Douglas (1972: 69) troligtvis skulle kallat det.
14
Som fastställs ovan är det alltså dryck och fikabröd tillsammans som karakteriserar ett fikamål, annars är det något annat. Och själva fikabrödet kan enligt Mona utgöras av en smörgås eller något slags kaffebröd som exempelvis en bulle eller ett wienerbröd, men även choklad går bra att placera i kaffebröds-kategorin: ”för mig är choklad också fikabröd”, säger Mona.
Dessa fikabrödsvarianter verkar vara platsberoende och har därmed betydelse för fikadefinitionen:”… fikabröd kan vara en fralla med ost om man fikar på jobbet… det går bra, men det kan aldrig bara vara kaffe eller te, då är det inte fika”, anser Mona. Det hon menar är att en jobbfika kan utgöras av en ostfralla och kaffe eller te, men inte hemma: ”Om jag skulle ta en fralla med ost hemma skulle jag inte kalla det fika”, såvida det inte är kaffe och bulle. Det som framkommer här är att uppfattningen om vad som karakteriserar en fika är avhängigt dels tillgång på fikabröd, dels fikaplats – viket leder in på nästa kapitel om fikans platsbundenhet.
Fikans platsbundenhet
”Alltså fika kan man göra hemma och på café, och på jobbet tar man ju också fika…” (Peter).
Informanterna är överens om att ett fikascenario vanligtvis utspelar sig på platser som hemmet, caféer och arbetsplatser för att nämna några vanliga fikaplatser. Men så finns en och annan som samtidigt hävdar att en fikasituation kan skapas oberoende av plats så länge vissa kriterier uppfylls. Mona ger ett sådant exempel: ”Man kan fika i ett flygplan, man kan fika i ett annat land, bara det finns fikabröd”. Det går ändå att prata om fikans platsbundenhet vilket också är det primära temat i detta kapitel och som kommer att behandlas i den ordningen som nämndes ovan. Min informant Mona berättar:
Om jag är hemma så kan jag gå i väg enkom hemifrån till ett konditori och köpa en bulle och gå hem och tänka att nu ska jag fika och då ska jag ha kaffe och så ska jag få den här goda bullen som jag varit och köpt (Mona).
En fika kan, enligt Mona, utspela sig på hemmaplan i en självvald ensamhet; det behöver alltså inte alltid handla om en social händelse, trots att fikan är en populär umgängesform, något jag återkommer till i sista kapitlet. Vidare, det går naturligtvis också bra att fika,
15
med Karins ord: ”när man är borta”. Så, vare sig fikan äger rum hemma eller borta hos någon är den i båda fallen kopplad till en hemmiljö. Fikar gör man också utanför hemmets domäner, här närmast på café. Tre av mina informanter berättar:
Det här gamla, Lanemo tycker jag om och de här på berget [café Berget]…favoritkaféet var ju Schelins innan det andra kom, dit gick vi varje skolavslutning när jag var liten och fikade. Så de här äldre gammelsvenska fiken föredrar jag (Karin).
…och sedan det här lilla caféet Berget det gillar jag också, det är ett bra fikaställe. Och Boställets vedugnsbageri ute på vischan, dit kan jag åka, jag kan liksom åka bil i tjugo minuter för att fika där och åka hem i bil i tjugo minuter. Jag är villig att lägga den tiden på att få de rätta bullarna på det rätta stället (Mona).
…jag kan sakna lite mer mysiga caféer, som här i stan, alla är så inriktade på…alltså det är mycket samma, de här kedjorna…Espresso House, Waynes och vad de nu heter (Peter).
Precis som i fikaberättelserna ovan blir det tydligt även här att det finns ett motstånd mot de moderna och uniforma caféerna, i synnerhet de stora svenskbaserade kedjorna Wayne´s Coffee och Espresso House. Till detta motstånd skulle kunna knytas en generationsaspekt. Gemensamt för samtliga informanter är att man föredrar att fika på: ”genuina ställen som har gammaldags saker”, som Mona uttrycker det. Det är alltså bilden av en gammaldags serveringslokal som målas upp och som för tanken till de moderna kaféernas föregångare, nämligen schweizerierna: ”tänk kaffe, sötsaker och damer”, skriver Ohlsson (2014: 9). Tidigare fanns, för sammanhanget, tre olika typer av försäljningsställen: ”I början av 1800-talet uppstod schweizerierna och konditorierna, senare olika sorters kaféer, och mot seklets slut restaurangernas annex för kaffeservering” (Oddner 2003: 95). Kaffe sörplas, som exemplen ovan visar, i privat eller offentlig miljö: ”Men kaffedrickandet, fikat, befinner sig också i ett annat slags rum, arbetsplatsen” (Ohlsson 2014: 11). Min informant Pernilla gör direkt den kopplingen:
Fika… då tänker jag att man har rast på jobbet och dricker kaffe och äter smörgås eller en bulle eller en kaka och umgås med andra i samband med det… (Pernilla).
Fikan genomsyrar hela det svenska samhället, inte minst i arbetslivet där ”kaffepauskulturen” (handelskammer.se), med rötter i sekelskiftets arbetsgillen (Valeri 1991: 62), fortfarande är högst levande. Kaffe, arbete och social samvaro är intimt
16
förknippade med varandra. Fikapausen är så pass viktig att den till och med har en given plats i arbetsschemat, ofta i form av förmiddagsfika och eftermiddagsfika:
Än i dag är kaffepausen på svenska kontor och företag okränkbar - alla medborgare vet att det är ingen idé att försöka få något uträttat på ett statligt verk vid tiotiden på förmiddagen eller omkring klockan tre på eftermiddagen, då hela personalen församlas i kafferummet (Valeri 1991: 63-64).
Citatet har visserligen 25 år på nacken men är fortfarande aktuell. Ohlsson konstaterar: ”I landet lagom är vi extrema: vi älskar vårt fika så mycket att vi schemalägger det” (2014: 8): Det som framkommer här är att fikan är en del av en fastställd ordning, om inte hemma så många gånger på arbetet – den går därför att betrakta som en kulturspecifik ritual, något som blivit en ”rutiniserad handling” (Hornborg 2005: 11). Fikan är också en viktig inkörsport i svensk gemenskap som i bästa fall blir en positiv del i en nyformad kultur för den som börjar ett nytt liv i Sverige: ”Fika är ett av de första ord en nyanländ får lära sig eftersom det är så användbart i arbetsliv och studier”, skriver Ljungström (2013: 101). Den schemalagda och legitima arbetspausen förvånar många gånger utrikeskommande och är något som särskiljer Sverige från andra länder i arbetssammanhang. För tyskar, till exempel, som börjat arbeta i Sverige är konceptet helt främmande. Ninni Löwgren på Tysk-Svenska Handelskammaren förklarar:
Man är van vid att arbeta disciplinerat under de så kallade kärnarbetstiderna då man ska fokusera fullt ut på sina arbetsuppgifter. Att umgås och kommunicera med kolleger ingår inte i arbetsbeskrivningen (handelskammer.se).
Det gör det inte heller i USA där kaffedrickande på arbetsplatsen normalt är en individuell handling snarare än ett gemenskapstillfälle:
Där dricks inte kaffe gemensamt (såvida man inte dit vill räkna förekomsten av den automatiska kaffebryggaren på sammanträden) utan var och en tar sin mugg med sig till sitt skrivbord och dricker det under arbetets gång (Valeri 1991: 64).
En kopp på stående fot när man har bråttom eller arbetar samtidigt kan definieras som en
språngfika; man dricker sitt kaffe i farten (sprangfika.se; Zakrisson u.å. Dahlström, 2011
i Ljungström, 2013: 102). Avsaknaden av särskilda kafferum sätter tonen för arbetsklimatet och för vad som förväntas av de anställda. Ljungström pratar om ett ”modernitetens tryck på individen att prestera, var och en för sig” (Ljungström 2013: 109). I jämförelse med ett svenskt arbetssammanhang skulle missunnade arbetsfikor och
17
avsaknaden av gemensamma fikarum, eller kafferum, vilket man nu föredrar, snarare betraktas som brister i arbetsmiljön och något som i så fall kan, eller kanske till och med ska, påtalas för chefen eller skyddsombudet om problemet inte åtgärdas. Vissa menar att kreativiteten ökar i så kallade pausmiljöer varför det på 1990-talet, fortfarande i arbetssammanhang, började pratas om: ”den kreativa fikagemenskapen” (Ehn & Löfgren 2012: 116) som skulle främja idéutbyte, höja arbetsmoralen och så vidare. I tidigare arbetssammanhang, innan de lagbundna kaffepauserna infördes: ”drack kvinnorna kaffe i smyg med termosarna gömda i skrivbordslådorna…” (Ehn & Löfgren 2012: 115-116). Detta tillsammans med andra arbetsavvikande handlingar, skriver samma författare, gjordes i protest mot de manliga arbetskollegornas mycket mer friare rörelseutrymme. Tidsbestämda aktiviteter som den schemalagda arbetsfikan kan användas som ett tillfälle för återhämtning och fyller förutom en social funktion också en praktisk funktion som har mycket med samordning och organisation att göra. Att organisera aktiviteter efter tid är en gammal idé som sträcker sig tillbaka till 1300-talet och klostren som var de första organisationerna att schemalägga medlemmarnas aktiviteter under dagen och veckan. För att knyta an till arbetsfikans klocktid: ”Utan klockor och möjligheten att noggrant tidsbestämma olika skeenden, bland annat för att det ska gå att koordinera dem, skulle industrialiserade samhällen inte kunna existera (Mumford, 1973 i Giddens 1997: 111). Fikans platsnummer i måltidsordningen behandlas ytterligare i nästa avsnitt med utgångspunkt i ett begrepp som lever kvar än i dag, åtminstone i viss mån och vanligtvis, men inte uteslutande, hos äldre och bland bönderna på landsbygden, nämligen ”elva-kaffe”.
Informanterna Mona och Karin berättar:
Jag är uppvuxen på landsbygden, verkligen i landsbygdsområde, och där pratade man inte om fika, man pratade om elva-kaffe som man drack varje dag vilket var kaffe med småkaka, eventuellt vetebröd också (Mona).
Och traditionen att dricka elva-kaffe hänger kvar än i dag: ”…jag dricker min sista kopp kaffe vid elva…”, berättar Mona. Denna tidsspecifika kaffe-händelse tillhör en namngiven dryckeskategori, det vill säga elva-kaffe (eller förmiddagskaffe), på samma sätt som en måltid, till exempel frukost, tillhör en namngiven måltidskategori (Douglas (1972: 65). Häri ligger måltidens och dryckens kommunikativa aspekter, menar Douglas.
18
Med andra ord, de säger något om vilken tid på dygnet det är, vilken sorts måltidskomposition det är fråga om och vad för slags gemenskap som kan förväntas. För Karin är elva-kaffe också förknippat med minnesbilder från landsbygden:
Bonnfikan och den hippa stadsfikan tror jag lever parallellt fast i olika miljöer…för det ser man ju vår granne ute på landet hon kommer ju farandes med kaffekorg ute på fältet och så där, eller det ser man att med jämna mellanrum så stannar ju traktorn och så cyklar de hem [för att fika] och så kommer de tillbaka. Så jag tror fikan lever nog kvar på ett helt annat sätt, den traditionella fikan…eftermiddagsfikan och elva-kaffe…(Karin).
Att samlas runt elva-kaffet var särskilt vanligt förr, i synnerhet på landsbygden. Händelsen fungerade som ett viktigt: ”socialt skyddsnät” (Valeri 1991: 70) för de som deltog. Elva-kaffet, fortsätter Valeri, utgjorde förutom en arena för kaffedrickande också ett forum för, så att säga, terapeutiska samtal där man kunde stämma av med och hämta nya krafter hos varandra, och det gjorde man hos sina socialt klassade jämlikar då klassmarkeringar, och därtill en könsuppdelning, var tydligt uppdragna. Klassmarkering och könsuppdelning till trots, kaffet når alla och är en självskriven basvara i sociala sammanhang. Kaffe är en sällskapsdryck i ordets sanna bemärkelse som ramar in en social händelse. Detta behandlas i nästa kapitel.
Kaffe, inlärning och socialisation
Tre kaffeberättelserI det följande behandlas den sociala aspekten av kaffedrickande med en inledande presentation av tre av informanternas personliga kaffeberättelser. Dessa beskrivningar bör istället för att uppfattas som exakta händelseförlopp betraktas som mer eller mindre kompletta minnesbilder av kaffedebuten då vissa minnesfel kan förekomma:
Jag började dricka kaffe vid 15-års ålder ungefär. Jag hade en pojkvän jag var tillsammans med i några år och jag var mycket i hans familj där alla drack kaffe, och som jag minns bestämde jag mig för att också dricka kaffe tror jag, eller jag bara, ja… men jag hade från början mjölk och socker i kaffet så det var ju inte själva… alltså det var mycket en social grej att dricka kaffe. Det var inte så att jag fick smaka
19
kaffe och tyckte det var det godaste jag druckit, utan det var ju en tillvänjning; något man ville göra för att det var socialt (Mona).
För att kunna förstå hur en så besk dryck som kaffe har kunnat bli så omåttligt populär behöver vi först veta något om inlärning och socialisation. Under socialisationsprocessen som är mest intensiv under barndomsåren hämtar individen kunskap och utvecklar färdigheter som går ihop med den kultur hon fötts in i (Giddens 1997: 42). Berättelsen ovan kan ses som ett exempel på en inlärning som i sin tur kan betraktas som något som kan placeras inom en tidsram och som parallellt ingår i den mer långvariga socialiseringsprocessen där individen successivt ”absorberar” samhälleliga och gruppspecifika vanor. Socialantropologen Margret Mead kallar denna sorts inlärning
postfigurativt, det vill säga den äldre generationen lär den yngre generationen
(Sigfridsson 2005: 58); således förs kaffebruket vidare transgenerationellt. Genom att de vuxna bjuder tonåringen på kaffe invigs hon samtidigt i en vuxengemenskap i viken hon utvecklar en ny social identitet som så att säga ”matchar” sällskapet.
Mona använder ordet ”tillvänjning” som förklaring till att kaffe i likhet med andra vuxna drycker såsom alkoholdrycker är något man lär sig dricka och tycka; detta sker inom ramen av den kulturella anpassningen som diskuterades ovan. Att lära sig dricka kaffe innebär helt enkelt att successivt vänja sig vid kaffets lukt och smakaromer: ”Kaffe smakar dåligt de första gångerna man dricker det, men efter ett större antal koppar har man svårt att vara utan drycken”, hävdar Stephen Mennell (1996) med hänvisning till forskning om smakperception (Mennell, 1996: 2 i Ekström 1990: 44). Kaffedrickandets ofta vanebildande verkan börjar alltså som något som lärs in och kvarstår därefter som en normal aktivitet genom våra liv; det antar formen av en vardagsritual som: ”skapar och återskapar sociala strukturer och kollektiva identiteter” (Hornberg 2005: 19). Detta återkommer jag till lite längre ner. Härnäst berättar Peter om sin kaffedebut:
Jag tror jag började dricka kaffe när jag gick på gymnasiet och jag hade mjölk i från början men har aldrig använt socker. Inte för att det var så gott, men det kan ha varit en social grej tror jag för många i min klass drack kaffe (Peter).
I Peters kaffeberättelse framkommer att det troligtvis var kamratgruppen som, om än omedvetet, har haft samma påverkanskraft på honom som den Mona exponerades för i den kaffedrickande familjen. När en inlärning sker bland jämnåriga på det här viset kallas detta – igen med Meads terminologi – configurativt lärande (Sigfridsson 2005: 58). Precis
20
som i övriga kaffeberättelser styrs Peters kaffekonsumtion av den sociala närmiljön; denna utgörs i detta fall av skolkamraterna. I de hittills två presenterade kaffeberättelserna sker kaffeinlärningen informellt och i ett socialt sammanhang varför man kan tala om kaffedrickande i social bemärkelse. Det som framkommer i citaten ovan, för att sammanfatta, är framför allt tre saker: 1. tidsangivelse (när kaffedebuten tros ha ägt rum), 2. miljöbeskrivning (i vilket sammanhang och under vika omständigheter det skedde) samt 3. smakupplevelse (första smakintrycket).
Lika mycket som kaffedrickande är en personlig upplevelse är det, som redan konstaterats, ett socialt fenomen med stark spridningseffekt. Den sociala aspekten framträder även i den tredje, om än fragmentariska, minnesbilden av starten på kaffedrickande som målas upp av Pernilla:
Jag började dricka kaffe när jag var cirka 19 år för att bli pigg och för att alla andra gjorde det. Alltid med mjölk. Aldrig socker. Kommer inte ihåg smakupplevelse och sammanhang (Pernilla).
Det bestående minnet här är att kaffedebuten sker någon gång i slutet av tonåren, åter igen med yttre påverkan från den sociala miljön: ”alla andra gjorde det”, men också för att få en revitaliserande effekt på sinnet: ”för att bli pigg”. Den första smakupplevelsen och kontexten där inlärningen skedde har glömts bort. Den minnesbild som istället framträder tydligast och som kanske är den som är viktigast är att kaffedebuten ägde rum: ”Man minns sådant som upplevs som betydelsefullt medan mer perifera och ointressanta företeelser lättare glöms bort” (Fägerborg 1999:62 i Sigfridsson 2005: 58). Kaffe är både värmande och uppiggande, men kanske är det: ”kaffedrickandets kontaktfunktion” (Valeri 1991: 62) som är det mest centrala snarare än koffeinkicken.
För att återknyta till kommentaren i föregående stycke om kaffets uppiggande effekt: I ett historiskt perspektiv, fram till våra dagar, har kaffe betraktats som en dryck med arbetsbefordrande verkan som ska främja prestationsförmåga och uppdämma kraft hos den som dricker det. Kaffets funktion som ”bränsle” gör att det ibland kallas: ”arbetets dryck” (Valeri 1991: 61), en benämning som förmodligen gjorde sig mer rättvis under 1900-talets första hälft då kaffe, eller snarare kokt vatten med kaffesmak, blandades med tillbehör som kött, fisk, ost och rågbröd. Denna: ”kaffesoppa”, som Valeri (1991:62) kallar det, tillreddes i syfte att mjuka upp torr mat och för att bättre mätta hungriga arbetare: ”När vi var ute och fiskade med nät kanske ett helt dygn utan att äta annat än
21
smörgås och kaffe, då smakade det bra med några koppar kaffe med kött i” (Nordiska Museets arkivmaterial i Valeri 1991: 61). Köttkaffe är i dag ett minne blott; en fyndig kompott som förmodligen inte skulle falla dagens kaffekonsumenter i smaken.
Tillbaka till kaffeberättelserna: Motivet till att lära sig dricka kaffe tycks vara en önskan att höra ihop med och bli en del av gemenskapen som här kan förstås som det sällskap vars kulturella kod är att dricka kaffe, ungefär. Det ligger ett värde i att upptas i kaffesällskapet som kanske främst handlar om en förändrad social position. Man har, så att säga, erövrat en ny dryck och gör därmed en slags uppåtrörelse i en konstruerad statusskala som visar på kulturell kompetens och samhörighet.
I de två första kaffeberättelserna bekräftas att kaffedebuten gjordes i ett socialt sammanhang någon gång i tonåren och att den första smakupplevelsen var mindre positiv, men ledde å andra sidan till att man ”togs upp” i sällskapet genom att ha lyckats dricka sig in i gemenskapen, och vuxenvärlden: ”Jag tror inte jag tyckte kaffe var så gott egentligen”, medger Peter som vidare berättar att han brukade blanda ut sitt kaffe med mjölk för att mildra den annars beska smaken, så början på kaffedrickandet: ”handlande snarare om en väg in i vuxenlivet”, förklarar Peter. Man kan se detta som en slags förvandling i ett socialt perspektiv. På socialantropologiska kan förvandlingen beskrivas i termer av en passageritual (Hendry & Underdown 2012: 103) i den meningen att individen går från barn/ungdom till vuxen genom att börja dricka kaffe.
Kaffedrickandet symboliserar en begynnande vuxenidentitet och kan, enligt Sigfridsson (2005), betraktas som en dubbelriktad vuxenmarkör: ”dels vill ungdomen markera sin status och förändrade position gentemot en vuxenvärld, dels vill vuxenvärlden markera gentemot tonåringen att hon är på väg in i ett vuxenliv” (Sigfridsson 2005: 69). Att samlas kring mat och dryck – eller kaffekoppen i detta fall – har en grundläggande betydelse i mänsklig samvaro, och valet av substanser signalerar något om grupptillhörighet, social status och kulturell kompetens (Ljungström, 2013:101; Sigfridsson, 2005). Kaffe kan betraktas som en gemenskapsmarkör som när den dricks i umgänge med andra stärker sociala band och därmed gemenskapskänslan.
Det som framkommer här är att kaffe tillskrivs egenskaper som uppiggande och, framför allt, sällskaplig; en gemenskapsdryck. Det går därför att diskutera kaffe i termer av en kollektiv dryck; en dryck som banar väg för medlemskap i kaffekollektivet, ungefär. Denna tankefigur kan belysas med hjälp av Richard Jenkins (2008) diskussion om
22
kollektiv kontra individuell identifikation. Individuell identifikation har att göra med hur
individen uppfattar sig själv i förhållande till kollektivet och hur kollektivet uppfattar individen. Kollektiv identifikation bygger på en uppfattning om en gemensam social tillhörighet. Jenkins skriver att den kollektiva identikationen: “evokes powerful imagery of people who are in some respect(s) apparently similar to each other” (2008: 102). I bilden som målas upp är kaffedrickandet det som förenar och det som gör att det går att tala om en slags kollektiv identitet eftersom den betonar likheterna i gruppen till skillnad från den individuella identiteten som mer betonar skillnaderna. Det gemensamma kaffedrickandet genererar en sammanhållande kraft ur vilken en ”vi”-känsla uppstår. Och där det finns ett ”vi” (kaffedrickare) finns också ett ”dem” (icke-kaffedrickare): ”Defining ’us’ involves defining a range of ’thems’ also” (Jenkins 2008: 102). ”Vi” och ”dem” kan också översättas i termer som norm och avvikelse. För sammanhanget är dessa begrepp intressanta , men faller utanför ramen för denna uppsats.
Det går också att vara ensam med sitt kaffe, fortfarande i ett slags (o)socialt sammanhang. Peter förklarar:
Det är en grej att man sätter sig ner med en kopp kaffe för att lugna sig lite…och det är viktigt tycker jag att bara kunna sätta sig ner och ta en kopp kaffe för då har man den där stunden ’nu ska jag dricka upp mitt kaffe’ och barnen kanske tjatar, men ’jag dricker mitt kaffe nu, jag måste få dricka upp, ni får vänta tills jag druckit upp mitt kaffe’. Det är en bra ursäkt och det accepterar dom (Peter).
Kaffe-situationen här ovan, och nu tar jag ut svängarna lite, skulle kunna betraktas som en osocial paus bland andra. I alla fall en önskan om det. Genom att avvisa barnen under kaffepausen sluter sig Peter i en ”bubbla” i vilken kaffekoppen är den viktigaste bisittaren. Men helst fikar man tillsammans med någon, berättar informanterna. Den sociala aspekten är den som framträder starkast. Mona sammanfattar detta väl: ”Jag fikar ju gärna i sällskap, men jag fikar ju också hemma själv. Men det absolut trevligaste tycker jag är att ha sällskap på ett bra fik nere på stan”. Det verkar som om umgänget över kaffekoppen ger en extra kraftig lyckoeffekt.
23
Sammanfattning
Fika är ett gammalt svenskt – och dessutom värdeladdat – ord som har använts sedan 1910; då i betydelsen dricka kaffe. Dessförinnan verkar det ha använts i olika typer av slang och dialekter i vilka man kastade om stavelseordningen. Det moderna fika-begreppet inrymmer förutom kaffe även te, varm choklad, saft och så vidare. Karakteristiskt för den svenska fikan är att man gärna kompletterar drycken med en sötsak. Vidare, den moderna fikan bjuder på flertalet olika kaffedrinkar jämte USA-inspirerade jätte-cookies och andra svulstiga bakverk, men det som intresserar informanterna är ett slags gammeldags fika med svenska tillbehör. Och det är generellt bryggkaffe man vill ha, med eller utan mjölk. Att ta en fika är att ta en paus, ensam eller i sällskap med andra, i privat eller offentlig miljö.
Med andra ord, fikar gör man hemma, på café eller på jobbet. Fikans legitimitet i arbetssammanhang är något som särskiljer Sverige från andra länder och som gör konceptet fika unikt. Det är en populär umgängesform och kan således förstås i termer av en social händelse där kaffe många gånger, men inte uteslutande, är centralt. Starten på kaffedrickande sker vanligtvis i ett informellt och socialt sammanhang vari individen socialiseras in i kaffegemenskapen och upptas därmed i sällskapet; kaffedrickande utgör därmed en gemenskapsmarkör. Fika är – lite tillspetsat – kaffe, kaka och kompis. Sveriges heliga treenighet.
24
Litteraturförteckning
Agar, Michael H. (1980). The professional stranger. An informal introduction to
ethnography. San Diego: Academic Press.
Alm, Björn (2016). Kompendium Etnografisk metod – en föränderlig text.
Kompendium, Linköping: institutionen för Kultur och Kommunikation, Linköpings universitet.
Bengmark, Stig (2016). Stora hälsoeffekter med yerba-te. Näringsmedicinsk tidskrift, 6(16), ss. 10-12.
Bergman, Gösta (2003). Ord med historia: etymologisk ordbok. Stockholm: Prisma.
Bra Böckers Ordbok. Andra bandet (1999). Malmö: Bokförlaget Bra Böcker AB. Dalen, Monica (2007). Intervju som metod. Malmö: Gleerups.
Douglas, Mary (1972). Deciphering a meal. Daedalus, 101(1), ss. 61-81.
Ehn, Billy & Löfgren, Orvar (2012). Kulturanalytiska verktyg. Malmö: Gleerups. Ekström, Marianne (1990). Kost, klass och kön. Diss., Umeå: Sociologiska institutionen, Umeå Universitet.
Emerson, Robert, Fretz, Rachel & Shaw, Linda (1995). Writing Ethnographic
Fieldnotes. Chicago: The University of Chicago Press.
Giddens, Anthony (1997). Sociology. Cambridge: Polity Press.
Hendry, Joy & Underdown, Simon (2012). Anthropology. A Beginner’s Guide. London: One world Publications.
Hornborg, Anne-Christine (2005). Ritualer. Teorier och tillämpning. Lund: Studentlitteratur.
Jenkins, Richard (2008). Social Identity. Oxon: Routledge.
Ljungström, Åsa (2013). Bilder av svenskhet, kaffe, klass och kön –
jämlikhetensdryck i Milleniumtrilogin. I Siv Fahlgren, Anders Johansson & Eva Söderberg (red.) Millenium – Åtta genusvetenskapliga läsningar av den svenska
välfärdsstaten genom Stieg Larssons Milleniumtrilogi. Sundsvall: Forum för
genusvetenskap, Mittuniversitetet, ss. 97-120.
Oddner, Frans, (2003). Kafékultur, kommunikation och gränser. Diss., Lund: Sociologiska institutionen, Lunds Universitet.
Ohlsson, Anna (2014). Kaffe, bullar och sju sorters kakor. Företagshistoria, 4(14), ss. 8-11. http://naringslivshistoria.se/wp-content/uploads/2015/10/Nummer-4-2014.pdf
25
Patel, Runa & Davidson, Bo (2003). Forskningsmetodikens grunder: Att planera,
genomföra och rapportera en undersökning. Lund: Studentlitteratur.
Sigfridsson, Ingegerd (2005). Självklara drycker? Kaffe och alkohol i social samvaro. Diss. Göteborg: Arkipelag.
Valeri, Renée (1991). Kom så tar vi en kopp. I Jonas Frykman & Orvar Löfgren (red.)
Svenska vanor och ovanor. Stockholm: Natur och kultur, ss. 55-78.
Vetenskapsrådet (2011). God Forskningssed. Stockholm: Vetenskapsrådet. https://publikationer.vr.se/produkt/god-forskningssed/
Internetkällor
Arlas konditorirapport (2014) - en djupdykning i den svenska konditorivärlden.
http://www.arla.se/bondeagda-arla/nyheter-press/2014/pressrelease/arla-presenterar-konditorrapporten-2014-1063512/
Gevalia Fikarapporten (2016-11-18). http://www.mynewsdesk.com/se/mondelez- sverige/pressreleases/foerlaengd-fika-med-sociala-medier-nytt-beteende-naer-svensk-fikatradition-moeter-digital-livsstil-931806 http://www.arla.se/produkter/arla-brand/latte-art-eko-26pct-1l-440771/ (2016-11-25). http://sprangfika.se/ (2016-11-14). https://sv.wikipedia.org/wiki/Meronymi (2016-11-15). http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/levande-traditioner---immateriella-kulturarv-/forteckningen/forslag-2014/2015-04-27-fika.html (2016-12-06). http://www.handelskammer.se/nyheter/kulturkrock-fika (2016-12-10).
