Författare: Oscar Angestav & Gustav Dahlqvist Handledare: Nils Gottfries
Termin och år: VT-2020
Sverige och Euron -
Har Sverige haft en mer stabil utveckling med
egen valuta?
Abstract
Denna c-uppsats syftar till att undersöka huruvida Sverige har haft en stabilare utveckling på grund av att vi stått utanför EMU. För detta syfte genomför vi en komparativ jämförelse med Finland, där olika ekonomiska variabler presenteras för Sverige och Finland för att kunna urskilja hur utvecklingen har varit perioden 1990-2019. Vidare konstrueras även en indexserie för att kunna urskilja hur en svensk utveckling hade kunnat se ut ifall Sverige varit medlem i EMU från dess etablering. Med indexserien och en modell som isolerar växelkursens inverkan på BNP undersöks hur stor påverkan växelkursen har på BNP. Detta genererar en möjlighet till att skapa ett kontrafaktiskt scenario där det kan jämföras hur Sverige hade kunnat ha en annorlunda BNP-utveckling om Sverige infört euron som valuta i januari år 1999. Resultatet visar att Sverige har haft en stabilare utveckling utanför EMU, huvudsakligen till följd av att den svenska kronan bidrog till att stabilisera BNP under den globala finanskrisen år 2009.
Innehållsförteckning
1. Inledning……….. 3
2. Teori & Tidigare Studier...………... 6
2.1 Optimalt Valutaområde……….. 6 2.2 Stabilitet………. 8 2.3 Litteraturgenomgång……….. 9 3. Metod………....11 3.1 Val av Studie………...11 3.2 Problematisering av Studie….………....11 3.3 Val av Metoder…………...…..………...12
3.4 Modell för Real Växelkurs………..13
3.4.1 Sverige………...14
3.4.2 Finland………..17
4. Sverige & Finland - En Deskriptiv Jämförelse…...……… 19
4.1 BNP-Tillväxt………... 19 4.2 BNP-Variation………....………. 21 4.3 Inflation………... 24 4.4 Arbetslöshet………...…... 26 4.5 Räntan………... 28 4.6 Nominell Växelkurs………... 30 4.7 Real Växelkurs………... 32
5. Sverige & Finland - En Kontrafaktisk Analys……...…….………34
6. Diskussion………..……..……….. 39
7. Sammanfattning………. 41
1. Inledning
Den Ekonomiska och Monetära Unionen (EMU) är ett samarbete mellan EU:s olika medlemsstater som instiftades i syfte att stärka samordningen mellan de olika medlemsstaternas ekonomiska politik genom ett införande av en gemensam valuta, en gemensam centralbank (ECB) och en gemensam penningpolitik (Europeiska Centralbanken, 2020a). Instiftandet av EMU blev en vidareutveckling av den fördjupade europeiska integrationen mellan EU:s olika medlemsstater, genom att knyta dem närmare varandra och därigenom etablera en plattform för ett utökat ömsesidigt beroende mellan medlemsstaterna. De huvudsakliga mål som eftersträvas inom samarbetet är låg inflation samt gynnsam sysselsättning och tillväxt (Europeiska Centralbanken, 2020b).
Sverige har valt att inte delta i EMU, vilket är ett beslut som är grundat i den folkomröstning som arrangerades år 2003 där nej-sidan, motståndarna mot införandet av euron som valuta i Sverige, fick ca 56% av rösterna (Fregert och Jonung, 2015). Därför är det fortfarande Riksbanken som är ytterst ansvarig för den svenska penningpolitikens utformning, huvudsakligen genom beslutande om den svenska styrräntan samt genom det faktum att det enda legala betalningsmedlet i Sverige är svenska kronor (Sveriges Riksbank, 2003). Om Sverige i ett framtida skede skulle välja att ansluta sig till och gå med i EMU kommer den omedelbara effekten att bli att den huvudsakliga rätten över att ta beslut kring penningpolitiken kommer förflyttas från Riksbanken till ECB, där den svenske riksbankschefen kommer bli en av ledamöterna och då vara med och utforma penningpolitiken inom EMU. De huvudsakliga arbetsuppgifter som Riksbanken kommer hantera och ansvara för kommer bli det praktiska verkställandet av penningpolitiken samt att förvalta den gemensamma valutareserv som ECB innehar. Vidare kommer även det legala betalningssystemet att förändras, då svenska kronor kommer att ersättas av euro (Fregert och Jonung, 2015).
Emellertid har EMU-samarbetet kantats av särskild problematik, vilket kan urskiljas i Eurokrisen år 2008-2010 som uppkom som en konsekvens av den globala finanskris som bröt ut före Eurokrisen. Flera av de stater som var en del av EMU hade finansiella problem då
deras statsskulder hade vuxit sig stora och, därigenom, hade deras betalningsförmåga sjunkit och försämrats (Gottfries 2013, 409-410). Några exempel på stater i EMU som drabbades av Eurokrisen är Portugal, Spanien och Grekland.
På en teoretisk nivå finns det flera teoribildningar kring vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att en effektiv valutaunion ska kunna etableras och vara verksam, vilket bland annat Robert A. Mundell (1997) har analyserat i teorin om optimala valutaområden. Bland annat måste staterna var väl integrerade, vara lokaliserade inom en viss geografisk närhet samt ha stora likheter inom sina finanser och produktion.
Sverige har alltid haft en egen valuta och med eurokrisen går det att fråga sig ifall Sverige har klarat sig bättre än de europeiska länder som har valt att ingå i den europeiska monetära unionen. Finland har tydliga likheter med Sverige inom flertalet områden, men till skillnad från Sverige har Finland valt att ingå i eurozonen. Därför kan det vara vara av intresse att undersöka Sverige och Finland i komparativa termer i syfte att urskilja och tydliggöra vilka skillnader som kan ha uppkommit sedan euron etablerades som den gemensamma valutan för EMU. Vidare kan det även vara av intresse att tydliggöra vilka eventuella fördelar och nackdelar som uppkommer med ett medlemskap i en valutaunion och hur dessa sedermera har påverkat den ekonomiska aktiviteten och utvecklingen för en stat. Därav lyder frågeställningen för denna uppsats enligt följande: Har Sverige haft en mer stabil utveckling med egen valuta?
Vi vill undersöka och analysera ifall Sverige har haft en mer stabil utveckling av att behålla sin egen valuta och därmed kontroll över sin egna centralbank och ränta. Vi analyserar frågan från ett makroekonomiskt perspektiv där de viktigaste punkterna som vi väljer att undersöka är hur räntan och växelkursen påverkat den ekonomiska utvecklingen. Vi undersöker huruvida Sveriges konkurrenskraft har påverkats av att stå utanför EMU, där konkurrenskraften mäts i termer av den reala växelkursen. Penningpolitiken påverkar den reala växelkursen genom den nominella växelkursen utifrån ränteparitetsvillkoret. Vi har valt att göra en komparativ jämförelse gentemot Finland, som i kontrast till Sverige gav upp sin
presenteras en kontrafaktisk analys av hur den svenska utvecklingen hade varit ifall Sverige valt att vara med i EMU från dess instiftande.
De viktigaste resultaten som vi erhållit är att den svenska kronan bidrog till att stabilisera Sveriges BNP under den globala finanskrisen år 2009, vilket antyder att Sverige har haft en stabilare utveckling av att stå utanför EMU med en egen valuta. Vidare går det även att notera att Sverige inte använt sig av räntan i någon större utsträckning, i termer av att stabilisera BNP, då den svenska räntan har haft en likartad utveckling i förhållande till den finska räntan.
Uppsatsen är disponerad enligt följande. I avsnitt två introduceras och diskuteras teoretisk bakgrund gällande nyckelbegrepp samt tidigare studier inom området. Avsnitt tre avhandlar de metoder som tillämpats, däribland den modell som används för att kunna urskilja vilken påverkan som den reala växelkursen har på aggregerade efterfrågan och produktionen. I avsnitt fyra genomförs en deskriptiv jämförelse mellan Sverige och Finland för ett antal nationalekonomiska nyckelvariabler, huvudsakligen i syfte för att urskilja den historiska ekonomiska utveckling som skett i respektive stat. I det femte avsnittet genomförs en kontrafaktisk analys gällande huruvida Sverige hade haft en stabilare utveckling av att ha varit en del av EMU sedan dess instiftande. I avsnitt sex diskuteras resultaten, för att sedan sammanfattas i avsnitt sju
.
2. Teori & Tidigare Studier
I denna del ges en teoretisk bakgrund och vi presenterar den litteratu, som ligger till grund för analysen i uppsatsen.
2.1 Optimalt Valutaområde
Teorin om optimala valutaområden är en teori som syftar till att beskriva förutsättningar för att ett geografiskt område ska kunna maximera den ekonomiska effektiviteten genom att införliva en gemensam valuta. Klas Fregert och Lars Jonung (2015) gören sammanställning 1 av dessa villkor i boken “Makroekonomi: Teori, politik och institutioner”:
1. Hög grad av faktorrörlighet inom unionen. 2. Stor likhet i produktionsstruktur inom unionen. 3. Stor likhet i konjunkturmönster inom unionen. 4. Stor likhet i finanspolitik inom unionen. 5. Hög regional integration.
6. Geografisk närhet.
Ett antal stater jämförs med Sverige för att kunna sammanställa vilka stater som liknar Sverige mest, och därav är optimala val för Sverige att ingå i en gemensam valutaunion med.
Diagram 2.1 Rangordning av tio stater efter valutapolitisk närhet till Sverige
Land Faktorrörlighet Likheter i industrist ruktur Konjunkturell samvariation Penningpolitisk likhet Finanspo litisk likhet Regional integration Geografisk närhet Genomsnittlig ranking Finland 10 9 10 9 3 10 10 8,7 Danmark 8 1 3 10 10 8 8 6,9 Norge 9 7 2 8 2 9 9 6,6 Tyskland 7 8 5 1 7 7 7 6,0 Frankrike 2 4 8 7 9 4 3 5,3 USA 6 10 1 5 8 5 1 5,1 Storbritannien 5 5 4 6 5 6 4 5,0 Österrike 4 6 6 2 6 1 5 4,3 Nederländerna 1 3 7 3 4 3 6 3,9 Italien 3 2 9 4 1 2 2 3,3
Not: Faktorrörlighet - migration. Likheter i industrisektor - skillnad i sektorsandelar av total tillverkningsindustri. Konjunkturell samvariation - korrelation i BNP-tillväxt. Penningpolitisk likhet - likhet i inflationstakten. Finanspolitisk likhet - likhet i genomsnittligt budgetsaldo. Regional integration - andel av telefonsamtal till och från Sverige. Geografisk närhet - avstånd mellan huvudstäder. Datan som beräkningarna bygger på är estimerad innan euron existerade som den gemensamma valutan för EMU.
Källa: Jonung & Fregert, 2015.
Utifrån sammanställningen av data i denna tabell går det att fastslå att Finland är den stat som är mest lik Sverige utefter de kriterier som rangordnas inom teoribildningen för en optimal valutaunion, vilket indikerar att Sverige och Finland är relativt lika, relativt integrerade samt har varit och är utsatta för likartade störningar. Därmed lämpar sig Finland som det främsta alternativet i att använda som ett jämförande fall gentemot Sverige för att kunna utvärdera och analysera hur den ekonomiska utvecklingen i Sverige har påverkats av att vi inte infört euron som valuta.
2.2 Stabilitet
En huvudsaklig fördel med att ha en egen valuta återfinns i det faktum att en stat innehar kontrollen över sin ränta och växelkurs, vilket inte är fallet för en medlem av en valutaunion. Det innebär att staten har möjligheten att justera sin nominella växelkurs för att underlätta justeringen av sin reala växelkurs i samband med att olika störningar inträffar, utifrån ett Mundell-Fleming-resonemang (Gottfries, 2013). För en medlem av en valutaunion är det inte möjligt, vilket skapar osäkerhet beroende på om chocken är symmetrisk eller asymmetrisk. Ifall chocken är symmetrisk kommer samtliga medlemmar av valutaunionen att påverkas på ett likartat sätt, vilket innebär att den gemensamma centralbanken kommer att agera på ett likartat sätt som hur en nationell centralbank hade agerat i ett liknande scenario (Gottfries, 2013). Emellertid, ifall chocken är asymmetrisk, kommer endast en stat att påverkas av chocken, vilket innebär att både räntan och växelkursen inte kommer att påverkas av chocken eftersom de anpassas efter valutaunionen i sin helhet och inte utefter en enskild stats situation (Gottfries, 2013). I huvudsak blir den generella fördelen av att stå utanför en valutaunion, i termer av stabilitet, att den koncentrerade makten över penningpolitiken förblir nationell istället för att allokeras till en gemensam aktör för valutaunionen, vilket i reella termer innebär att den nominella räntan fortfarande bestäms utefter den enskilde statens preferenser och behov.
I artikeln “The advantages of a small European Monetary Union” skriver Lukas Menkhoff och Friedrich L. Sell (1991) att den generella fördelen, i att stå utanför en valutaunion, för en stats stabilitet återfinns i att den nationella autonomin med avseende till ekonomiska frågor och policys fortfarande kommer vara intakt, vilket de vidare styrker genom att påvisa att de ekonomiska situationerna i olika europeiska stater är specifika utefter staten ifråga snarare än utefter olika ekonomiska policys. Detta styrker de vidare genom att betona de olika nivåer i konsumentprisindex (KPI) som uppnåddes år 1989 inom några europeiska stater. Exempelvis hade KPI stigit med 1,1 procent i Nederländerna medan det hade stigit med 15,3 procent i Grekland (Menkhoff och Sell, 1991). Emellertid bör det noteras att denna fördel är huvudsakligen kvalitativ, till följd av att de kvantitativa fördelarna endast kan urskiljas genom prognoser som inkluderar förändringar i konsumtionsbeetende inom ramen för
en valutaunion, i relation till stabilitet, är relaterad till att fördelar kring transaktionskostnader och informationskostnader inte erhålls, exempelvis kostnader relaterade till konvertering från en valuta till en annan valuta (Menkhoff och Sell, 1991).
2.3 Litteraturgenomgång
Inom den makroekonomiska litteraturen finns det flertalet olika synvinklar och perspektiv på ett teoretiskt plan gällande monetära valutaunioner, men även gällande EMU på ett mer praktiskt plan. Till exempel presenterade Milton Friedman (1997) synvinkeln att en gemensam valutas fördelar och nackdelar är direkt beroende av de möjliga justeringsmekanismer som kan absorbera de ekonomiska chocker och problem som kan förekomma för en gemensam valuta. I fallet gällande EU och EMU ansåg Friedman att förutsättningarna var ofördelaktiga, till följd av de olikheter som finns mellan de olika stater i Europa i termer om exempelvis språk, och att EMU därmed skulle medföra ökade spänningar mellan Europas olika stater (Friedman, 1997). Det uppkom även kritik gentemot förslaget gällande införandet av en europeisk gemensam valuta från Nicholas Kaldor, en ekonom vid Cambridge, som uttryckte att de europeiska ledarna underskattade de finansiella konsekvenser, huvudsakligen i termer av att de ekonomiskt starkare europeiska staterna skulle behöva finansiera de ekonomiskt svagare vilket eventuellt skulle komma att dela Europa (Mody, 2018).
Paul Krugman (1992) tänkte i liknande banor när han hävdade att optimala valutaområden är ett användbart verktyg på en teoretisk och intellektuell nivå, men att det inte är funktionsdugligt rent praktiskt till följd av att det inte existerar något effektivt sätt för att uppskatta de fördelar som det medför. Därmed anser Krugman att det inte går att avgöra vilken påverkan som EMU kan få för en stat, och att projektet att införa en gemensam valuta mellan Europas stater snarare var en politisk idé än en ekonomisk idé (Krugman, 1992). Menkhoff och Sell menade att den mest fördelaktiga versionen av en monetär valutaunion mellan Europas olika stater är en liten version som huvudsakligen inkluderar Tyskland, Österrike och Beneluxstaterna, till följd av att den versionen skulle vara mest bärkraftig ur en ekonomisk synvinkel (Menkhoff och Sell, 1991).
Den generella idén och tanken kring ett optimalt valutaområde presenterades av Robert A. Mundell (1961), utvecklades av Ronald I. McKinnon (1963) och definierades teoretiskt av George S. Tavlas (1993) samt Tamim Bayoumi och Barry Eichengreen (1997). Den idé som Mundell presenterade syftade till att beskriva ett geografiskt område, vari en gemensam valuta används mellan stater med starka ekonomiska band i syfte till att maximera det ekonomiska utfallet. Essensen i Mundells argument är uppbyggt kring flexibla växelkurser, där stabilitet går att erhålla ifall en gemensam valuta delas inom regioner som är uppdelade utefter vilken grad av faktorrörlighet som de innehar (Mundell, 1961). McKinnon utvecklade sedan Mundells argument genom att inkludera en diskussion gällande vilken påverkan som öppenheten av en ekonomi har på optimaliteten, vilket han kvantifierar genom interna prisnivåer, extern och intern balans samt förhållandet mellan varor som går att sälja och inte går att sälja. Den huvudsakliga essensen i McKinnons argument syftar till att optimaliteten ska beskriva ett enskilt valutaområde där flexibla externa växelkurser och penningpolitik kan användas till att upprätthålla sysselsättning, internationella betalningar samt de genomsnittliga interna prisnivåerna (McKinnon, 1963).
Den teoretiska definition som Tavlas samt Bayoumi och Eichengreen delgav till teoremet syftar i generella drag till att kvantifiera de fördelar och nackdelar som återfinns inom ett optimalt valutaområde, där Tavlas betonar att fördelarna är fler än kostnaderna för monetär integration (Tavlas, 1993). Bayoumi och Eichengreen operationaliserar begreppet i sin tur i syfte till att konstruera ett index gällande de europeiska staternas beredskap för EMU. Där kommer de fram till att de stater som hade ökat mest i bilateral handel hade högst beredskap, att Frankrikes medverkan i EMU var främst av politiska skäl samt att desto mer integrerad en stat var med andra stater desto mer var den staten förberedd för ett medlemskap i EMU (Bayoumi och Eichengreen, 1997). För att applicera det här i en svensk kontext hade en monetär valutaunion med Sveriges närmaste handelspartners varit den mest gynnsamma, vilket Lars Jonung och Fredrik Sjöholm (1997) har föreslagit. Med andra ord utgör dessa olika syner på ett optimalt valutaområde och dess fördelar och nackdelar ett fundament för den fortsatta beskrivningen och analysen i denna c-uppsats gällande huruvida Sverige har erhållit en stabilare utveckling av att stå utanför EMU.
3. Metod
I denna del kommer de metoder och modeller som ligger till grund för uppsatsen att introduceras.
3.1 Val av Studie
I denna c-uppsats kommer vi främst att studera vad som har hänt med den makroekonomiska utvecklingen kopplat till den reala växelkursen samt räntan. På detta sätt försöker vi urskilja och tydliggöra de eventuella fördelarna som Sverige erhållit av sitt icke-medlemskap i EMU. Generellt sett är det fördelaktigt för handeln att ingå i en monetär valutaunion (Gottfries, 2013). Det beror huvudsakligen på att det är en gemensam och enhetlig valuta som används och handlas gemensamt mellan medlemmarna i valutaunionen. Emellertid innebär ett anslutande till en monetär valutaunion att räntan och växelkurs blir låsta (Gottfries, 2013). Med andra ord, att en enskild stat ej kan styra varken växelkursen eller räntan utefter dess egna behov, utan dessa bestäms av en central aktör, vilket i fallet för EMU är ECB. Därmed kan varken räntan eller växelkursen anpassa sig utefter eventuella störningar som kan komma att uppkomma och påverka olika stater på olika sätt. Emellertid ska det dock läggas vikt vid att detta är ett mindre problem ifall länderna är likartade, integrerade och utsatta för likartade störningar. Därför kommer det även att ske en komparativ jämförelse i denna c-uppsats, där Finland kommer användas som jämförelseland. Den främsta anledningen till att Finland används som jämförelseland är relaterat till det faktum att Sverige och Finland är två likartade länder i flertalet avseenden, men där den särskiljande faktorn är att Finland valde att gå med i EMU medan Sverige valde att inte gå med i EMU.
3.2 Problematisering av Studie
Det huvudsakliga antagandet som genomförs i denna c-uppsats är att när Riksbanken sänker räntan, deprecierar den svenska kronan gentemot andra utländska valutor, vilket i sin tur leder till en ökad svensk export och en minskad svensk import. Grunden i detta antagande är att de svenska varor och tjänster som exporteras är prissatta i den inhemska valutan, i detta fall den svenska kronan, vilket på längre sikt resulterar i en utgiftsväxlingseffekt till följd av att prissättningen i inhemsk valuta genererar första valutaparadigmet, vilket i sin tur genererar
utgiftsväxlingseffekten (Dong, 2013). Empirisk data har visat att första valutaparadigmet inte håller, exempelvis i scenarion när ett företag väljer att prissätta sin vara i en utländsk valuta. Till exempel, när ett svensk företag exporterar till Tyskland, prissätts deras varor i euron. Detta genererar att växelkursen mellan den svenska kronan och euron inte kommer ha någon påverkan på den svenska exporten, vilket benämns som prissättning i lokal valuta (Engel, 2000). Vidare kan även varorna och tjänsterna prissättas i en dominant valuta, exempelvis dollarn. Detta innebär att när ett svenskt företag exporterar till Tyskland, prissätts deras varor i dollar. Detta kommer innebära att växelkursen mellan den svenska kronan och euron inte kommer ha någon påverkan på den svenska exporten, däremot kommer den svenska exporten till Tyskland att vara beroende av växelkursen mellan dollarn och euron, vilket i sin tur benämns som prissättning i dominerande valuta (Gopinath et al, 2020).
3.3 Val av Metoder
Två huvudsakliga metoder kommer att användas. Den första metoden består i att beskriva, jämföra och analysera den makroekonomiska utvecklingen som har skett i Sverige respektive Finland, för att kunna urskilja likheter och olikheter. De variabler som är av intresse och som kommer analyseras är BNP-tillväxt, BNP-variation, inflation, arbetslöshet, ränta, real växelkurs samt nominell växelkurs. Data för dessa variabler har inhämtats från OECD Statistics. Dessa variabler har begränsats till tidsperioden från år 1990 till år 2019, huvudsakligen till följd av två anledningar. För det första genomled både Sverige och Finland varsin ekonomisk kris i början av 1990-talet, och för det andra anslöt sig de båda staterna samtidigt till EU, 1 januari 1995 (Europeiska Unionen, 2020). Det huvudsakliga fokuset kommer dock att vara riktat mot utvecklingen efter att EMU startade i januari år 1999. Den andra metoden syftar till att analysera hur växelkursen påverkat den ekonomiska utvecklingen i Sverige och Finland, huvudsakligen genom att uppskatta hur den reala växelkursen påverkat den aggregerade efterfrågan, med hjälp av en formel som inhämtats från Nils Gottfries bok “Macroeconomics” (2013).
3.4 Modell för en Öppen Ekonomi
I den öppna ekonomin är konkurrens en angelägenhet av vikt. Om priser och löner är för höga relativt till viktigaste handelspartners, kommer företag få det problematiskt att konkurrera på världsmarknaden i den öppna ekonomin. För att kunna beräkna den effekt och påverkan från den reala växelkursen på den aggregerade efterfrågan och produktionen, är denna formel för produktion av värde, vilken har inhämtats från Nils Gottfries bok “Macroeconomics” (2013):
Steg 1
τ = Skattekvoten, vilket är en kvot som illustrerar förhållandet mellan totala skatteintäkter i förhållande till BNP.
C₁ = Marginella konsumtionsbenägenheten, en mått som illustrerar den storlek som konsumtionen ökar med när de disponibla inkomsterna ökar.
q = Importandelen, illusterar förhållandet mellan den andel av BNP som importeras i förhållande till det totala BNP.
σ = Exportpriselasticiteten, ett mått som illustrerar hur efterfrågan på en stats export förändras vid förändringar i pris.
Effekten av en förändring i den reala växelkursen på produktion kan beräknas genom att differentiera:
För att kunna erhålla ett uttryck som är enklare att tolka och tyda, multiplicerar vi med ε / Y i syfte att kunna erhålla en elasticitet av den aggregerade efterfrågan med avseende på den reala växelkursen.
Steg 3
X/Y = Exportandelen, illustrerar förhållandet mellan den andel av BNP som exporteras i förhållande till det totala BNP.
Denna formel möjliggör beräkningar för att kunna urskilja vad en ökning eller minskning av växelkursen har för påverkan på den aggregerade efterfrågan och produktionen.
3.4.1 Sverige
Gällande värdet för parametern τ, skattekvoten, kommer vi den i denna uppsats för Sverige att anta värdet 0,46. Detta värde har vi erhållit genom att summera det aritmetiska medelvärdet av de svenska skatteintäkterna i procent av BNP för varje år inom tidsperioden 1990-2019 och sedan dividerat det med antalet år (OECD Statistics, 2019). Diagram 3.1 illustrerar hur skatteintäkterna har förändrats under denna period som en procentuell andel av BNP, utifrån vilken det erhållna värdet för parametern τ, skattekvoten, kunnat erhållas.
Diagram 3.1 Skatteintäkter Sverige
Not: Detta diagram visar den procentuella andelen av BNP som varit skatteintäkter eller andra socialbidrag som den svenska staten mottagit.
Källa: OECD Statistics, 2019.
Gällande värdet för parametern C₁, marginella konsumtionsbenägenheten, kommer den i denna uppsats för denna formel att anta värdet 0,5. Till följd av att den marginella konsumtionsbenägenheten inte kan avläsas direkt ur data har värdet 0,5 antagits, med hänvisning till Nils Gottfries bok “Macroeconomics” där värdet 0,5 antas i den ovanstående formeln (Gottfries 2013, 385).
Gällande värdet för parametern q, importandelen, kommer den i denna uppsats för denna formel att anta värdet 0,44. Detta värde har vi erhållit genom att undersöka i nationalräkenskaperna för Sverige och däri undersökt hur stor andel av totala BNP som importeras, vilket i detta fall var ca 0,44 (Carlgren, 2020a).
Gällande värdet för parametern σ, exportpriselasticiteten, kommer vi att anta värdet 2. Till följd av att exportpriselasticiteten inte kan avläsas direkt ur data har värdet 2 antagits i denna uppsats, med hänvisning till Nils Gottfries bok “Macroeconomics” där värdet 2 antas i den ovanstående formeln (Gottfries 2013, 385).
Gällande värdet för parametern X/Y, exportandelen, kommer den i denna uppsats för denna formel att anta värdet 0,47. Detta värde har erhållits genom att undersöka i nationalräkenskaperna för Sverige och däri undersökt hur stor andel av totala BNP som exporteras, vilket i detta fall var ca 0,47 (Carlgren, 2020a).
Parametrarna för denna formel kommer då att inneha följande värden: τ = 0,46
C₁ = 0,5 q = 0,44 σ = 2 X/Y = 0,47
Koefficienterna för hur den svenska aggregerade efterfrågan och produktionen påverkas av den reala växelkursen kommer att anta det ungefärliga värdet 0,8, vilket är ett värde som erhålls genom att applicera värdena för parametrarna i formeln för den påverkan som den reala växelkursen har på den aggregerade efterfrågan och produktionen:
Det är innebär att en ökning i växelkursen med en procent leder till att real BNP minskar med ungefär 0,8 procentenheter. Det innebär att ifall en real appreciering med tio procent sker, kommer det att minska den aggregerade efterfrågan och BNP med ungefär 8 procent, vilket kommer ha en substantiell effekt på den aggregerade efterfrågan och produktionen för en liten öppen ekonomi, i detta fall Sverige.
3.4.2 Finland
I fallet för Finland kommer variablerna att anta följande värden: τ = 0,43
C₁ = 0,5 q = 0,39 σ = 2 X/Y = 0,39
Parametrarna har beräknats på samma sätt som för Sverige. Diagram 3.2 illustrerar hur skatteintäkterna har förändrats under denna period som en procentuell andel av BNP, utifrån vilken det erhållna värdet för parametern τ, skattekvoten, kunnat erhållas.
Diagram 3.2 Skatteintäkter Finland
Not: Detta diagram visar den procentuella andelen av BNP som varit skatteintäkter eller andra socialbidrag som den finska staten mottagit.
Källa: OECD Statistics, 2019.
Parametrarna q, importandelen, och X/Y, exportandelen, kommer båda att anta värdet 0,39, vilket har erhållits genom en undersökning av de finska nationalräkenskaperna där den procentuella andelen som importeras respektive exporteras har undersökts och identifieras
(Carlgren, 2019). Värdena för C₁ och σ kommer att vara identiska likt det svenska fallet, baserat utifrån hur de inhämtats i det svenska fallet (Gottfries 2013, 385).
Koefficienten för hur den aggregerade efterfrågan och produktionen med påverkas av den reala växelkursen kommer att anta ungefärligt anta värdet 0,71, vilket är ett värde som erhålls genom att applicera värdena för parametrarna.
Det är innebär att en ökning i växelkursen med en procent leder till att real BNP minskar med ungefär 0,71 procentenheter. Det innebär att ifall en real appreciering med tio procent sker, kommer det att minska den aggregerade efterfrågan och BNP med ungefär 7,1 procent, vilket kommer ha en substantiell effekt på den aggregerade efterfrågan och produktionen för en liten öppen ekonomi, vilket i detta fall är Finland.
4. Sverige & Finland - En Deskriptiv Jämförelse
I denna del kommer data att visas upp i ett antal grafer gällande de nyckelmått för Sverige och Finland som vi önskar studera. Syftet är att se om det går att se några tydliga skillnader vad gäller den makroekonomiska utvecklingen mellan dessa två länder som är lika men ändå valt olika vägar när det gäller EMU.
4.1 BNP-Tillväxt
Diagram 4.1 BNP-Tillväxt
Not: BNP-Tillväxten visar den procentuella förändringen som har skett i jämförelse med perioden innan, på årsbasis, för det totala BNP i termer av storlek och volym.
Källa: OECD Statistics, 2019.
Utifrån ovanstående graf går det att urskilja att både Sverige och Finland drabbades av finansiella kriser i början av 1990-talet. Produktionen sjönk i respektive stat, huvudsakligen till följd av minskad efterfrågan. Efter respektive finansiell kris pekar både Sverige och Finlands kurvor uppåt, fram till millennieskiftet då en nedgång sker vilket kan relateras till IT-kraschen. Nystartade bolag, vilka benämndes som dotcom-bolag, växte expansivt under en kort tidsperiod och därigenom blev relativt övervärderade (Ofek och Richardson, 2003). Det finns flertalet anledningar bakom den svenska uppgången från år 1995 och framåt, vari de
flesta har sin anknytning till politiska beslut som fattats. Avregleringarna av kredit- och valutamarknaderna, EES-avtalet från år 1992 och skattereformen från år 1991 är alla exempel på politiska reformer där det funnits ett tydligt fokus på tillväxt (Karlsson, 2005). Under perioden 1998-2007 sker en likartad utveckling i Sverige respektive Finland.
En tydlig nedgång sker vid den globala finanskrisen år 2009, vilket kan relateras till att minskad global efterfrågan. Utöver detta går det även att urskilja en finsk nedgång i början av 2010-talet, vilket kan kopplas till den nedgång som det framstående finska mobilföretaget Nokia genomgick (André, 2019). De huvudsakliga skillnaderna mellan Sverige och Finland är att Finlands BNP-tillväxt var lägre under den finansiella krisen i början av 1990-talet, men även under den globala finanskrisen år 2009. Den finska återhämtningen har även varit långsammare än vad den svenska har varit under 2010-talet, vilket kan relateras till Nokias nedgång samt de handelsrestriktioner som införts gentemot Ryssland sedan annekteringen av Krimhalvön, då Ryssland har varit en av Finlands viktigaste handelspartners (Borg och Vartiainen, 2015). En tiondel av den finska exporten gick till Ryssland under denna tidsperiod (Andersson, 2015).
4.2 BNP-Variation
Diagram 4.2 BNP-Variation
Not: BNP-Variationen visas i termer av volymen för BNP i konstanta marknadspriser. Både den svenska och den finska kurvan är indexerade med år 1998=1.
Källa: OECD Statistics, 2019.
Utifrån denna graf för Finland går det att urskilja att BNP minskade i faktiska tal under början av 90-talet, vilket kan relateras till den ekonomiska och finansiella kris som Finland genomgick under de första åren av 1990-talet, för att sedan vända positivt uppåt igen. Den finska tillverkningsindustrin påverkades negativt och både den finska privata konsumtionen och exporten genomgick en nedgång (Koskela och Uusitalo, 2003). Detta skedde och inträffade inte främst på grund av att den disponibla inkomsten minskade, utan snarare på grund av att nedgången i BNP ledde till en ökad osäkerhet som bidrog till att öka det privata sparandet. Individer tenderar helt enkelt att öka det privata sparandet under perioder av oroliga inslag (Mody, Ohnsorge och Sandri, 2012).
Den uppgång som Finland ser i sin ekonomi kan relateras till Finlands anslutande till EU, EMU och det faktum att den finska exportindustrin gynnades när den finska marken övergick från fast till rörlig växelkurs (Koskela och Uutisalo, 2003). Denna vändning för den finska
ekonomin, i positiv bemärkelse, initierades år 1993. Denna uppgång fortsatte ända fram tills finanskrisen slog till år 2008 och BNP minskade kraftigt under en kortare period. De huvudsakliga anledningarna bakom den ekonomiska nedgången som sker i Finland i samband med finanskrisen kan härledas utifrån flertalet parametrar. Den ekonomiska nedgången, som skedde på en global nivå, inträffade i kombination med en kollaps för Nokia, det finska telekommunikationsföretaget, en kraftigt minskad efterfrågan för den finska pappersindustrin samt en ekonomisk lågkonjunktur för Ryssland, vilket är en av Finlands viktigaste handelspartners (Borg och Vartiainen, 2015). Exempelvis gick en femtedel av Finlands totala livsmedelsproduktion i export till Ryssland vid denna tidsperiod (Andersson, 2015).
Sedan följer en längre tid av återhämtning, vilken går långsamt, bland annat till följd av att den ökande digitaliseringen minskade efterfrågan på papper vilket påverkade Finlands skogsindustri samt att den finska produktiviteten var låg. Exempelvis menade den tidigare svenske finansministern Anders Borg (2015) att den finska populationen arbetade för lite till för höga löner, då den finska löneökningen inte varit i paritet med det utfall som den finska produktionen producerat. Med andra ord, antydde Borg att det kan föreligga en strukturell problematik inom den finska lönebildningen.
För Sveriges del utvecklas BNP i en negativ riktning under den första halvan av 1990-talet. De finanspolitiska reformerna som togs under denna period behövde tid innan de fick effekt. De leder dock till en långsiktig positiv uppgång för Sverige innan Sverige drabbas av den globala finanskrisen år 2008. Sverige återhämtar sig dock betydligt snabbare än Finland och Sverige återgår till likartade BNP-nivåer, som Sverige befann sig på innan krisen, runtomkring år 2012. Därefter följer en långsam positiv uppgång för Sveriges BNP.
Generellt sett går det att säga att den långsiktiga trend som har skett gällande den positiva utveckling som har skett för BNP kan relateras till att det har skett en relativt stor förändring och skifte inom den sociala infrastrukturen under perioden 1990-2019. Exempel på skift som har skett är bland annat att taxi-, el- och telebranscherna avreglerades under 1990-talet (Karlsson, 2005). Dessutom stabiliserades finanspolitiken under år 1996 genom införande av
budgetlagen, vilken i reella termer syftar till att den svenska finanspolitiken ska styras och följas utefter treåriga utgiftstak (Fregert och Jonung, 2015).
4.3 Inflation
Diagram 4.3 Inflation
Not: Inflationen visas i termer av de årliga procentuella förändringarna i
konsumentprisindex, inom vilken den finska kurvan, den blå, är harmoniserad med övriga medlemsstater inom Eurozonen.
Källa: OECD Statistics, 2019.
I grafen ovan ser vi inflationsutvecklingen i både Sverige och Finland mellan 1990 och 2019. Utvecklingen för Sverige respektive Finland har varit relativt likartad, med undantag för perioden i början av 1990-talet, vid tiden för finanskrisen samt mellan år 2009-2014. År 1993 införde den svenska riksbanken ett inflationsmål om 2 procent (Sveriges Riksbank, 2018a), som började gälla år 1995, med det främsta syftet i att främja stabilitet och ekonomisk tillväxt på lång sikt, vilket kan urskiljas de facto i den svenska kurvans utveckling i ovanstående graf. Den finska kurvans utseende kan relateras till deras anslutning till EMU, vari det existerande inflationsmålet varit att hålla inflationen låg (Gottfries, 2013). Inflationen ska vara nära, men inte större än 2%, vilket i generella drag varit den faktiska utvecklingen som skett i Finland. Kring år 2008 ser vi en nedgång i inflationen som går att relatera till den globala finanskrisen som startade detta år. De lägre disponibla inkomsterna i kombination med ett ökat sparande
följd av detta, vilket kan urskiljas i diagrammen 4.1 och 4.2. Detta kan förklaras på ett teoretiskt plan av Phillipskurvan, grafen som visar ett samband mellan inflation och arbetslöshet (Phillips, 1958). I Sveriges fall ledde det till en svag deflation år 2009.
Dock lyckades Sverige upprätthålla målbilden av ett trovärdigt inflationsmål och därför återgick den relativt snabbt till att ligga nära inflationsmålet på 2%. En förklarande faktor till varför inflationen inte har stigit under de senare åren kan relateras till den ökande konkurrensen och trycket från e-handeln, vari internationella företag kunnat konkurrera på fler platser och vid fler tidpunkter än tidigare (Carlgren, 2020b). Därigenom har inte företagen kunnat höja priserna på sina varor, huvudsakligen för att de behövt möta de ökade och svårare konkurrensvillkoren från omvärlden (Carlgren, 2019).
En ytterligare aspekt att adressera är att den svenska inflationen under de senaste åren varit högre än vad inflationen varit i Finland. I ett större perspektiv tenderar prisdifferenser mellan olika handelsaktörer att jämna ut sig (Samuelson, 1948). Med andra ord har den högre svenska inflationen, i jämförelse med Finland, fått priserna på svenska varor att stiga mer än vad de har stigit i bland annat Finland, vilket har lett till att den svenska valutakursen har försvagats som en form av kompensation till följd av den utjämning som sker när de olika priserna rör sig mot jämvikt (Sveriges Riksbank, 2018b).
4.4 Arbetslöshet
Diagram 4.4 Arbetslöshet
Not: Arbetslösheten visas i termer av den procentuella andelen av befolkningen som, vid den givna perioden, inte innehade ett arbete, var tillgänglig för arbete och som hade tagit steg mot att söka ett arbete.
Källa: OECD Statistics, 2019.
Grafen ovan visar hur arbetslösheten har utvecklats i Finland och Sverige sedan 1990. I början av denna period hade båda länderna stora ekonomiska problem.
Den viktigaste perioden för denna uppsats blir att fokusera på tiden från 1999 och framåt, då euron infördes i Finland vid denna tidpunkt och därmed den relevanta divergensen för denna uppsats. Innan denna period hade Sverige, men framförallt Finland problem med att kalibrera sina ekonomier till en post-sovjetisk värld med stora förändringar när det kommer till ändrat rörlighet och öppenhet mellan olika handelspartners. I Sverige blev cirka 500000 personer arbetslösa under denna lågkonjunktur och detta representeras i grafen ovan där arbetslösheten låg på cirka 11 procent mellan 1993-1996 (Asp, 2009). Kring millennieskiftet började både Sveriges och Finlands att sjunka som en effekt av en anpassning till den nya världsekonomin,
avta kring år 2001 då båda länderna drabbades av IT-kraschen. Återhämtningen sker sedan gradvis fram tills finanskrisen slår till 2008 och sätter många branscher i kris. Stora uppsägningar görs och arbetslösheten ökar i både Sverige och Finland (Farrants et al, 2016). För Sveriges del går därefter arbetslösheten sakta nedåt. Finland drabbas däremot kraftigt av Nokias ekonomiska problem år 2012 (som stod för nästan en fjärdedel av Finlands export) och går därför återigen uppåt (Gustafsson et al, 2005). För att konkludera går det att säga att både den svenska och den finska arbetslösheten har påverkats av makroekonomiska händelser, huvudsakligen i termer av ekonomiska kriser som påverkat andelen av respektive lands population som varit arbetslösa.
4.5 Räntan
Diagram 4.5 Räntan
Not: Räntan visas i form av den kortsiktiga räntan, vilket är räntan som kortsiktiga utlåningar verkställs vid mellan olika finansiella institutioner och organisationer. Det är även räntan som kortsiktiga statspapper antingen utfärdas vid eller handlas vid på marknaden.
Källa: OECD Statistics, 2019.
I ett generellt perspektiv tenderar en hög ränta till att dämpa den ekonomiska tillväxten, huvudsakligen i termer av ökade lånekostnader, lägre disponibla inkomster samt genom att konsumenters konsumtion begränsas. Emellertid ökar dock efterfrågan på valutan, eftersom det blir mer attraktivt att låna i denna valuta (Gottfries, 2013).
Ränteutvecklingen för Sverige och Finland har varit väldigt snarlik under en 30-årsperiod. Båda länderna startar med en hög ränta i början av 90-talet, då båda hade en fast växelkurs för att kontra den omfattande valutaspekulationen som pågick under denna period. När valutorna sedermera släpptes lösa släpptes lösa för och båda staterna därigenom övergick från fast till flytande växelkurs, sjönk räntorna relativt snabbt. Denna ränteutveckling kom att
båda staterna en snarlik utveckling. Båda staterna minskar sina räntenivåer i samband med finanskrisen för att gynna investeringarna och därigenom upprätthålla en efterfrågan på respektive nationell valuta, i huvudsak för att begränsa de eventuella effekterna på de finansiella systemen för respektive stat (Sveriges Riksbank, 2020).
Under de senare åren av 2010-talet har räntorna varit fortsatt sjunkande med minusräntor i båda staterna sedan år 2015, vilka huvudsakligen initierats i syfte att fortsatt upprätthålla efterfrågan på varumarknaden. I generella drag går det att konkludera att det varit små skillnader vad gäller räntan för Sverige i relation till Finland.
4.6 Nominell Växelkurs
Diagram 4.6 Nominell Växelkurs
Not: Den nominella växelkursen är visat i kedjade total vikter i indexform för en stats valutaväxelkurs gentemot andra valutor, som är viktade genom deras andel i antingen den givna statens internationella handel eller utbetalningar.
Källa: OECD Statistics, 2019.
Den nominella växelkursen definieras här som priset på en valuta, för en liten öppen ekonomi, i termer av den utländska valutan. Ifall den nominella växelkursen ökar blir den inhemska valutan relativt sett dyrare. Utifrån grafen gällande den nominella växelkursens utveckling går det att urskilja att både den svenska och den finska valutan tappade i värde under de första åren av 1990-talet, vilket kan kopplas till att de båda valutorna var svaga i början av 1990-talet till följd av hög inflation samt låg BNP-tillväxt som en konsekvens av de finansiella kriser som både Sverige och Finland genomled (Koskela och Uusitalo, 2003). När både Sverige och Finland släppte sina valutor fria deprecierades båda valutorna med mellan 15-25 procent, vilket var en påföljd av den kris som europeiska växelkursmekanismen genomgick under år 1992 (Gottfries, 2013) och (Yeh och Ho, 2011).
Gällande den svenska nominella växelkursen går det att notera att den har gått ned i samband med IT-kraschen runt millennieskiftet samt vid den globala finanskrisen år 2009, men att den stärktes under år 2011-2012 vilket kan kopplas till att Riksbanken höjde räntan under denna tidsperiod. I diagram 4.6 för den nominella växelkursen går det att urskilja att den svenska nominella växelkursen deprecierar under tidsperioden för den globala finanskrisen, vilket går att härleda till att en lägre ränta kan möjliggöra en depreciering av valutan (Gottfries, 2013). Detta var fallet för Sverige, vilket går att urskilja i diagram 4.5 och diagram 4.6. Under de nästkommande åren efter den globala finanskrisen år 2009 går det att urskilja, i diagram 4.5, att den svenska räntan stiger, samtidigt som den svenska nominella växelkursen apprecierar, diagram 4.6, vilket är i enlighet med villkoret för ränteparitet (Gottfries, 2013). Emellertid sker en nedgång från år 2012 och framåt, vilken han relateras till att Riksbanken valde att sänka räntan (Holmin, 2012). Gällande den finska nominella växelkursen går det att notera att den återhämtade sig relativt snabbt efter den finska finanskrisen i början av 1990-talet, vilket har åtföljts av en stabil positiv trend för den finska nominella växelkursen. Det skulle kunna förklaras av eurons kurs mot exempelvis dollarn, då euron har varit starkare än dollarn under stora delar av 2000-talet, bortsett från år 2000-2002 (OECD Statistics, 2019).
Att den svenska kronan har påverkats negativt under de senaste åren har flertalet olika förklaringar. En är den minusränta som den svenska riksbanken har beslutat om, då den svenska styrräntan har varit lägre än bland annat andra europeiska räntor. Detta har fått som konsekvens att efterfrågan på den svenska kronan minskat och därav har även priset på den svenska kronan minskat eftersom investerare har varit mindre benägna att investera i finansiella tillgångar i den svenska kronan på grund av den lägre avkastning som de erhåller till följd av minusräntan (Černohorská och Kubicová, 2020). En annan förklaring är att Sverige är en exportberoende stat där handeln med övriga stater i omvärlden är av vikt. Under de senaste åren har en oro för världshandeln uppkommit i världen, huvudsakligen till följd av det ökade handelskriget mellan USA och Kina samt de effekter som den brittiska folkomröstningen om medlemskap i EU kan få (Sveriges Riksbank, 2018b). Om denna oro utmynnar i olika handelshinder kommer Sverige att drabbas, till följd av att efterfrågan på den svenska kronan kommer att minska eftersom investerare tenderar att söka sig till de större världsvalutorna vid oro för problematik inom världshandeln (Olsson, 2019).
4.7 Real Växelkurs
Diagram 4.7 Real Växelkurs
Not: Den reala växelkursen är ett viktat genomsnitt av den reala växelkursen i termer av viktigaste handelspartners. Det är även ett index, där år 1998=1, vilket indikerar att nivån inte är av betydelse. Det är snarare förändringarna över tid som är av intresse.
Källa: OECD Statistics, 2019.
Med den reala växelkursen åsyftas priset på en vara, som produceras i en liten öppen ekonomi, i termer av den utländska varan. Ifall den reala växelkursen ökar blir inhemska varor relativt sett dyrare.
Den reala apprecieringen som sker för Finland under de senare åren av 2010-talet beror på nominell appreciering, vilket innebär att euron stärkts. En nominell appreciering påverkas därav av en valutas kursförändringar, i detta fall euron. Detta beror till följd av att Finland har euron som valuta och eurons kurs bestäms inte enbart av vad som händer i Finland, utan vad som sker i Eurozonen i dess helhet.
En möjlig förklaring till detta kan vara att växelkursen har hjälpt till att stabilisera särskilda chocker och därigenom hjälpt till att eftersträva de uppsatta inflationsmålen för Sverige. Med andra ord, den har underbyggt Sveriges ställning som en stabil ekonomie. En annan möjlig förklaring till dessa fluktuationer kan vara att förändringar i växelkursen inte går att koppla till makroekonomiska förändringar och utvecklingar, och därmed blir fluktuationer i växelkursen endast ett problem för företag samt ett hinder för handel att kunna ske och verka mellan olika stater på olika nivåer (Gottfries, 2013). Denna förklaring kan kopplas till den utveckling som har skett under de senaste åren av 2010-talet, då den svenska kronan har tappat i värde medan euron har ökat i värde vilket lett till att den svenska andelen av världshandel stegvis sjunkit under de senaste åren. Fler stater och företag konkurrerar på världsmarknaden med sina varor, vilket har följts av en ökad konkurrens (Carlgren, 2020a).
5. Sverige & Finland - En Kontrafaktisk Analys
I denna del kommer vi att presentera ett kontrafaktiskt scenario gällande hur en svensk utveckling hade skett ifall Sverige varit medlem av EMU sedan 1999.
I metoddelen introducerades de olika formler och ekvationer som behövs i syfte till att erhålla det hypotetiskt BNP som en stat hade haft ifall en annan växelkurs varit verksam. De värdena erhölls tillämpades i formeln:
Där framkom det att den koefficienten som ska användas blev 0,80. Denna koefficient är viktig att använda för att kunna beräkna det hypotetiska BNP som Sverige kunde ha haft med en annan växelkurs. För att få ut hypotetiskt BNP har därför en formel konstruerats som inkluderar denna koefficient samt den indexerade växelkursen. Den indexerade växelkursen kommer sedermera att multipliceras med faktiskt realt BNP.
I formeln framkommer den indexerade växelkursen för ett givet år, där Y är ett indexerat BNP och koefficienten, som i det här fallet är 0,8, multipliceras med avvikelsen i den indexerade växelkursen. Med denna formel kan det beräknas hur mycket hypotetiskt BNP, ifall epsilon varit lika med 1, skiljer sig från det faktiska BNP som Sverige de facto har haft. Detta ger en uppfattning om hur växelkursen påverkat utvecklingen av BNP. Vi får då fram en linjär regression som vi använder som simuleringsmodell.
Där hypotetiskt Y är den beroende variabeln, som är av intresse att undersöka, och Y är BNP, vilket är den oberoende variabeln. 𝛃1 är riktiningskoefficienten i simuleringen och beskriver hur mycket hypotetiskt BNP ökar ifall faktiskt BNP ökar med en enhet. Varför denna simulering passar bra i detta fallet är för att vi då med ceteris paribus kan isolera effekterna av en ökning i växelkursen. Med hjälp av denna formel går det att beräkna och urskilja vad det hypotetiska BNP hade varit ifall epsilon hade förblivit med värdet ett. Som ett räkneexempel går det att applicera värdet 1,10 för epsilon. Det genererar följande scenario, inom vilket BNP hade varit lägre:
Med simuleringen genomförd erhölls data som sedan kunde tillämpas in i en graf, huvudsakligen för att kunna få ett bättre perspektiv för utvecklingen av faktiskt BNP och hypotetiskt BNP. Grafen nedan visar hur BNP har rört sig, med dels faktiskt BNP som representeras av den blå linjen och dels hypotetiskt BNP som representeras av den orangea linjen. Båda linjerna visar att BNP-utvecklingen rör sig relativt parallellt med varandra. Båda visar på en linjär uppgång som bryts kring år 2009 i samband med finanskrisen, som sedan följs av en period av återhämtning för de båda linjerna. Det som är intressant att observera är den orangea-linjens avvikelse från den blå-linjen år 1999, vilket är det år som Sverige hypotetiskt skulle infört euron som valuta. Den orangea linjen avviker då och fortsätter sedan att ha en lägre utveckling på BNP än vad som egentligen var fallet. Detta fortsätter konstant under hela tidsserien och gapet utvecklar sig till att bli större allteftersom.
I början av 2000-talet visar de tillämpade modellerna att Sveriges BNP-utveckling hade varit svagare med ett införande av euron som valuta. Växelkursrörelserna stabiliserade Sveriges BNP och bidrog till att BNP-utvecklingen stabiliserades. Vid är finanskrisen år 2009 går värdet för hypotetiskt BNP går ned kraftigare än vad faktiskt BNP gjorde. Enligt de tillämpade modellerna beror denna skillnad främst på växelkursen. Den svenska räntan sänktes kraftigt under denna period vilket ledde till en depreciering av valutan. Till följd av att svenska varor blir relativt billigare bidrog detta till att exporten gynnades. Detta bidrog i sin tur till en mer stabil utveckling av BNP och ledde till minskade fluktuationer under denna
period. Med andra ord stabiliserade de svenska växelkursrörelserna utvecklingen för Sveriges BNP, och den svenska kronan utvecklades i takt med hur Sveriges BNP utvecklades under denna period. Den hypotetiska utvecklingen visar på ungefär samma trend men med större fluktuationer. Med ett införande av euron skulle Sverige givit upp Sveriges Riksbank och därmed räntan som styrmedel. Räntan hade i detta fall bestämts av ECB som genomför sina beslut med hänsyn till medlemsländerna i EMU, och under dessa år låg denna ränta på en högre nivå än vad den svenska gjorde. Detta ledde till större fluktuationer under denna period. I detta hypotetiska fall hade inte de svenska växelkursrörelserna bidragit till en stabilisering av utvecklingen för Sveriges BNP.
Kurvorna fortsätter sedan samma trend av återhämtning under åren efter finanskrisen, men de börjar divergera mer från varandra kring år 2017. Detta kan återigen ses som en konsekvens av att Sverige utan en egen riksbank inte hade kunnat påverka räntan. Sveriges Riksbank har kontinuerligt under dessa år haft en lägre ränta och har på detta sätt kunnat styra den svenska kronan mot en depreciering för att kunna gynna exporten och, därigenom, BNP.
Den europeiska centralbanken hade under dessa år en högre ränta på grund av flertalet orsaker, mestadels kopplade till asymmetriska störningar och därför en högre appreciering och växelkurs, vilket påverkar exporten och, därigenom, BNP i negativa termer.
Som en konklusion kan vi se att Sverige haft en stabilare utveckling med kronan istället för euron, då vi genom detta fortfarande innehaft kontroll över penningpolitiken. Detta är, som vi visat, centralt för växelkursrörelserna och påverkar i hög grad BNP. Med en egen kontroll över räntan går det att påverka växelkursen och därigenom främja en stabil ekonomisk utveckling för BNP, vilket har varit fallet för Sverige under tidsperioden 1998-2019 enligt denna simulering.
Diagram 5.1 Sverige
Not: I grafen visas hypotetiskt BNP och indexerat BNP, där hypotetiskt BNP har tagits fram genom den reala växelkursens inverkan.
Källa: Egna bearbetningar
Samma metod kan användas i syfte för att kunna estimera Finlands hypotetiska BNP i ett scenario där den reala växelkursen hålls konstant. Med formeln som användes ovan, i delen för Sverige, gick det att urskilja att Finlands koefficient är 0,71. Efter detta indexerades både Finlands växelkurs och faktiska BNP, sedan användes de årliga värdena från detta resultat och tillämpades i formeln.
Precis som i fallet för Sverige leder detta till att vi får fram en simulering som isolerar växelkursens påverkan och håller allt det övriga Ceteris paribus.
Den kan användas för att få en uppfattning om den hypotetiska utvecklingen. Detta blir den linjära trenden som det tas hänsyn till i grafen nedan. När koefficienten adderas till simuleringen framkom det att för varje tidpunkt skulle Finland ha haft ett lägre BNP med mer tydlig divergens från år 2004 och framåt. Det är även intressant att titta på hur Finland, med
den hypotetiska växelkursen från år 2008 och framåt, sjunker mer och i princip har en horisontell trend fram till och med år 2014. Dock besvarar denna simulering inte huruvida Finland hade kunnat ha en mer stabil eller instabil utveckling, huvudsakligen till följd av att vi inte vet vad som hade hänt ifall Finland hade haft en egen valuta. Den finska marken hade exempelvis kunnat rört sig annorlunda under den globala finanskrisen år 2009.
Diagram 5.2 Finland
Not: I grafen visas hypotetiskt BNP och indexerat BNP, där hypotetiskt BNP har tagits fram genom den reala växelkursens inverkan.
6. Diskussion
I denna del diskuteras vad som hade kunnat verkställas annorlunda, vilka implikationer som resultaten genererar samt förslag till framtida forskning inom området.
Det är alltid svårt att komma fram till definitiva slutsatser med en kontrafaktisk undersökning. Det finns flertalet olika variabler och händelser som det behövs tas hänsyn till och som kan ha missats att inkluderas vid genomförandet av en analys. I detta fall antogs att vid allt annat lika har växelkursen en inverkan på BNP. Varför växelkursens påverkan är positiv för Sveriges del och negativ för Finlands kan enligt denna analys bero på flertalet bakomliggande orsaker som har att göra med de externa effekterna som påverkas av en förändring i växelkursen. Den linjära trenden fungerar bra i detta fall då analysen förutsätter
ceteris paribus, vilket möjliggjort isolering av särskilda nyckelvariabler för denna studie.
Givetvis kan och har andra makroekonomiska variabler påverkat den svenska BNP-utvecklingen. Styrkan, men även svagheten i modellen vilar just i detta. I och med att flertalet faktorer har isolerats och data har brutits ner utefter detta, har det genererat fram modellen där växelkursen är den enda påverkande estimatorn på BNP. Detta ger, som sagt, en relativt bra prediktion på hur mycket växelkursen påverkar BNP. Detta är dock även nackdelen med modellen, eftersom det kan ha missats en del väsentliga faktorer som påverkar växelkursen i sin tur. Modellen tar nämligen inte heller hänsyn till olika trender.
Ifall det skulle genomföras en mer utförlig forskning kring ämnet hade det kunnat tillämpas en tidsserieanalys med en dubbel exponentiell utjämning, huvudsakligen i syfte till att erhålla olika nivåer och trender i analysen. Detta har tidigare tillämpats av andra forskare inom makroekonomi, men inte specifikt i en studie likt vad vi har presenterat. Med två modeller för dubbel exponentiell utjämning, där den ena är det faktiska värdet och den andra beskriver det hypotetiska värdet, hade det kunnat få fram hur BNP hade utvecklats under olika trender. Fördelen med detta hade varit att trenderna hade kunnat följas. Nackdelen hade varit att det återigen kommer in fler faktorer som det måste tas hänsyn till. Detta är även modeller som flertalet forskare och akademiker tidigare tidigare har använt sig av, bland annat har Frankel och Rose gjort flertalet tidsserieanalyser kring liknande frågeställningar (Frankel och Rose, 1998). Därför är denna modell mer relevant då den bidrar med ett nytt perspektiv inom
forskningen för det nationalekonomiska området och fältet. Studier av dessa slag är viktiga i dagens samhällsklimat där det råder stor splittring gällande huruvida en gemensam valuta är av värde eller ej för en stat. Alla stater inom den Europeiska Unionen har haft debatter kring ifall det är av värde eller ej gällande att vara med i EMU. Denna studie kan förhoppningsvis bidra till mer information i debattklimatet. Precis som det presenteras i analysen finns det olika sätt att tolka effekten av att vara med i EMU. För Sverige har BNP-utvecklingen stabiliserats, men resultatet hade kunnat vara annorlunda för andra länder i Europa beroende på deras ekonomiska situation.
Den huvudsakliga anledningen gällande varför denna c-uppsats valt att mestadels fokusera och adressera växelkursen istället för räntan beror på att skillnaderna i växelkurs mellan Sverige och Finland har varit större än i fallet för räntan, där utvecklingen för respektive stat varit likartad. Ifall räntan hade använts och undersökts i analysen för denna c-uppsats hade detta genererat ett mer allmänt resultat för hela EMU jämfört med Sverige. Eftersom det var av intresse att jämföra Sverige gentemot Finland, huvudsakligen till följd av de flertal likheter som finns mellan staterna, hade detta villkor försämrats och en en sämre skattning hade genererats
Emellertid skulle resultaten och det presenterade analysverktyget i denna c-uppsats kunna användas och tillämpas gentemot andra Europeiska stater som inte varit en del av EMU, men där diskussion pågår. Det skulle även kunna användas och tillämpas gentemot de nuvarande medlemsstaterna av EMU för att kunna generera och erhålla ett perspektiv gällande huruvida deras stater har erhållit en större ekonomisk utveckling av att vara med i EMU, eller ifall den ekonomiska utvecklingen hade varit större ifall de valt att stå utanför EMU. Emellertid blir en omedelbar implikation av denna c-uppsats resultat att inte generellt går att avgöra och fastslå ifall en stabilare utveckling erhålls av att stå utanför ett samarbete i form av en monetär valutaunion, huvudsakligen till följd av att båda sidors teser stärks, i denna c-uppsats, av Sverige respektive Finland. Förmodligen existerar andra bakomliggande variabler som är landsspecifika som kan generera ett bättre resultat, och därav går det inte att generalisera dessa resultat i allmänhet.
7. Sammanfattning
Denna c-uppsats har ämnat att undersöka och analysera huruvida Sverige har haft en mer stabil utveckling av att stå utanför EMU. Det har skett genom att analysera den svenska utvecklingen, baserat på flertalet ekonomiska nyckelvariabler, i en komparativ jämförelse gentemot Finland, men även genom att presentera ett kontrafaktiskt scenario inom vilket den svenska ekonomiska utvecklingen, vid antagandet att Sverige hade varit medlem i EMU från dess etablering, har estimerats. Överlag, gällande de ekonomiska nyckelvariablerna, går det att urskilja att Sverige har haft en snarlik utveckling i jämförelse med Finland under perioden 1990-2019. Flertalet av variablerna har rört sig i likartad riktning för de båda staterna. Dock ska det noteras att en skillnad som uppkommit under de senare åren av 2010-talet då den svenska kronan har tappat i värde gentemot euron. Gällande det kontrafaktiska scenariot går det att urskilja att Sverige hade haft ett lägre BNP vid ett medlemskap i EMU från dess etablering. De bakomliggande anledningarna gällande denna situation kan kopplas till den svenska växelkursen, i termer av att den svenska kronan kunde bidra till att stabilisera Sveriges BNP. Emellertid ska det dock noteras att Sverige inte har valt att utnyttja möjligheten av att sätta en annan ränta i någon större utsträckning.
Därmed blir slutsatsen till frågeställningen “Har Sverige haft en stabilare utveckling av att stå utanför EMU” för denna c-uppsats att Sverige har erhållit en stabilare utveckling genom att stå utanför EMU, huvudsakligen till följd av att den ekonomiska utvecklingen hade varit svagare ifall Sverige varit medlem i EMU sedan dess etablering samt det faktum att den svenska växelkursen förmodligen bidrog till att stabilisera Sveriges BNP under den globala finanskrisen år 2009.
8. Källförteckning
Andersson, Bo Inge (2015). Finlands Krispaketet Blev en Chock. SVT. 16 September 2015.
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/finland-krispaketet-blev-en-chock (Hämtad: 2020-05-16). André, Christophe (2019). This is how Finland’s Economy has Changed Since 1969. World
Economic Forum. 22 Maj 2019.
https://www.weforum.org/agenda/2019/05/from-forestry-and-heavy-industry-to-a-vibrant-kn owledge-based-economy/ (Hämtad: 2020-04-22).
Asp, Jan Olof (2009). Lärdomar av 90-talskrisen. Helsingborgs Dagblad. 15 Mars 2009
https://www.hd.se/2009-03-15/lardomar-av-90-talskrisen (Hämtad: 2020-05-22).
Bayoumi, Tamim och Eichengreen, Barry (1997). “Ever Closer to Heaven? An Optimum-Currency-Area Index for European Countries”. European Economic Review41(3): 761-770.
Borg, Anders och Vartiainen, Juhana (2015). “En Strategi för Finland”. Helsingfors: Statsrådets Kansli. (Statsrådets Kanslis Publikationsserie, 2015:6).
Carlgren, Fredrik (2019). Exportandelar - Internationellt. Ekonomifakta. 21 Oktober 2019.
https://www.ekonomifakta.se/fakta/ekonomi/utrikeshandel/exportandelar---internationell-jam forelse/ (Hämtad: 2020-04-29).
Carlgren, Fredrik (2020a). Export och Import Över Tid. Ekonomifakta. 28 Februari 2020.
https://www.ekonomifakta.se/Fakta/Ekonomi/Utrikeshandel/Export-och-import-over-tid/
(Hämtad: 2020-04-29).
Carlgren, Fredrik (2020b). Inflation. Ekonomifakta. 31 Januari 2020.
Černohorská, Liběna & Kubicová, Darina (2020). “Risks and the Influence of Negative Interest Rates on Economic Activity: A Case Study of Sweden, Denmark, and Switzerland”.
Banks and Bank Systems 15(1): 30-41.
Dong, Wei (2013). “The Quantitative Importance of the Expenditure Switching Effect”. Open
Economies Review 24(2): 311-338.
Engel, Charles (2000). “Local-Currency Pricing and the Choice of Exchange-Rate Regime”.
European Economic Review 44(8): 1449-1472.
Europeiska Centralbanken (2020a). Ekonomiska och Monetära Unionen.
https://www.ecb.europa.eu/ecb/history/emu/html/index.sv.html (Hämtad: 2020-05-15). Europeiska Centralbanken (2020b). Uppgifter.
https://www.ecb.europa.eu/ecb/tasks/html/index.en.html (Hämtad: 2020-05-15). Europeiska Unionen (2020). EU:s Medlemsländer.
https://europa.eu/european-union/about-eu/countries/member-countries_sv
(Hämtad: 2020-04-20).
Farrants, Kristin; Bambra, Clare; Nylén, Lotta; Kasim, Adetayo; Burström, Bo & Hunter, David (2016). “Recommodition, Unemployment and Health Inequalities: Trends in England and Sweden 1991-2011”. International Journal of Health services 26(2): 300-324.
Frankel, Jeffrey A. och Rose, Andrew K (1998). “The Endogeneity of the Optimal Currency Area Criteria”. The Economic Journal 108(449): 1009-1025.
Fregert, Klas och Jonung, Lars (2015). Makroekonomi: Teori, Politik och Institutioner. 4. uppl. Lund: Studentlitteratur.
Friedman, Milton (1997). “The Euro: Monetary Unity to Political Disunity?”. Project
Syndicate.
Gopinath, Gita; Boz, Emine; Casas, Camila; Díez, Frederico J; Gourinchas, Pierre-Olivier och Plagborg-Møller, Mikkel (2020). “Dominant Currency Paradigm”. American Economic
Review 110 (3): 677-719.
Gottfries, Nils (2013). Macroeconomics. 1. uppl. London: Palgrave.
Gustafsson, Charlotta; Palmberg, Christopher; Törnqvist, Runar; Wahlström, Björn och Jalava, Martti (2005). “Tekniskt kunnande har fört oss till toppen”. Svenska Tekniska Vetenskapsakademien i Finland. (Meddelande Nr.51, 2005).
Holmin, Maria (2012). Riksbanken Sänker Räntan. SVT. 18 December 2012.
https://www.svt.se/nyheter/ekonomi/riksbanken-sanker-rantan-6 (Hämtad: 2020-05-27). Jonung, Lars och Sjöholm, Fredrik (1997). “Hur ser ett ‘Optimalt’ Valutaområde ut för Sverige?”. Ekonomisk Debatt 25(5): 275-285.
Karlsson, Matilda (2005). “Konkurrens, Avregleringar och Ekonomisk Effektivitet - Offentlig eller Privat?”. Uppsala: Konkurrensverket. (Forskning, 2005).
Koskela, Erkki och Uusitalo, Roope (2003). “The Un-Intended Convergence: How The
Finnish Unemployment Reached The European Level”. Munich: Center for Economic
Studies and ifo Institute. (Labour Markets, 2003: 878).
Krugman, Paul (1992). “Second Thoughts on EMU”. Japan and the World Economy 4(3): 187-200.
