Ärans män : En studie i bronsålderns krigsföring och krigare

_____________________________________________________

Arkeologi 61-90

ÄRANS MÄN

En studie i bronsålderns krigsföring och krigaren

Mikael Gustavsson

C-uppsats 15 poäng Handledare: Joakim Goldhahn Högskolan i Kalmar Humanvetenskapliga institutionen Höstterminen 2007 Examinator: Ulf Näsman

ABSTRACT

Gustavsson, M 2007 Ärans män en studie i bronsålderns krigsföring och krigaren. Men

of honor, A study of Bronze Age warfare and the warrior

C-uppsats i arkeologi

Högskolan i Kalmar ht/vt 2007

I have written this essay because of my interest in Bronze Age warfare and the finds regarding to it. This study will take a closer look on the weapons used, first and

foremost the weapons that we find stuck inside victims. The study will be limited in the area around northern Scandinavia. What can these weapons tell us about the warriors roll in the Bronze Age hierarchy? I will look at the graves of warriors to get a better view of there role in a Bronze Age society. I will take closer look at the most important weapons used by the warrior, the sword and the many roles it played.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING 1

2. METOD OCH TEORI 1

3. MÅLSÄTTNING 1 3.1 Frågeställning 1 4. FORSKNINGS HISTORIK 2 5. KRIGSFÖRING 3 5.1 Krigarens identitet 6 6. SVÄRDETS BETYDELSE 7

6.1 Skador och reparationer 9

7. SKÖLDAR OCH HJÄLMAR 10

8. SPJUT 11

9. EFTER STRID 12

10. VAPEN SOM LÄMNATS I KROPPAR 13

10.1 Avbrutna vapen som lösfynd 14

11. VAPEN SOM STATUS I DÖDEN 17

11.1 Krigarens viloplats 17

12. SAMMANFATTNING 22

1. Inledning

Striden rasade runt krigaren där han försökte återfå fattningen, hans kropp hade snurrat av den skarpa stött som motståndarens spjut hade orsakat. Som en varm kniv genom smör hade den vällslipade bronsspetsen glidit in i höften det hade inte stannat förrän benet träffats. Spjutets spets satt kvar det hade fastnat i hans sargade kropp och

träskaftet gått av. Hans händer höll om det blödande snittet som spjutet orsakat och han stapplade för att komma i säkerhet, blodet forsade fram och varje steg gjorde skadan värre, tillslut stupade krigaren på slagfältet. När krigaren senare begravdes fick spjutspetsen sitta kvar, den hittades i honom av arkeologer många år senare. Detta är inte ett enstaka fenomen utan förekommer på olika platser under tidig

bronsålder. Varför lät man avbrutna vapen sitta kvar? Anledningen till den här uppsatsen är att försöka sammanställa och få en översikt över de avbrutna vapnen som hittas i kroppar och även de som hittas som lösfynd men kan ändå komma från gravar. Jag vill även försöka komma fram till varför dessa vapen lämnades i kropparna vid

begravningstillfällena och vad det kan betyda. Vad det en speciell roll som krigaren skulle ha med sig till dödsriket? Skulle dödsorsaken vara uppenbar för åskådare på begravningen?

2. Metod och teori

Den här uppsatsen ska behandla kriget och krigarens roll med hjälp av enbart den

materiella kulturen. Jag ska inte göra som så många andra och blanda in antropologi utan den materiella kulturen ska få all uppmärksamhet. Detta har jag gjort genom både en kvalitativ undersökning och genom kvantitativa metoder då jag sammanställt lösfynd i Sverige enligt en förutbestämd mall.

3. Målsättning

Målet med den här uppsatsen har varit att studera den materiella kulturen runt krigaren under bronsåldern i Skandinavien och försöka härleda denna till en mängd lösfynd av avbrutna vapen. Nutida forskning som behandlar krig och krigsföring inom bronsåldern behandlar kriget mycket utifrån sociala perspektiv och mycket vikt läggs vid

antropologiska undersökningar av andra kulturer. Jag ville utesluta detta och ge all uppmärksamhet åt den materiella kulturen och utifrån den besvara mina frågeställningar.

3.1. Frågeställning

Kan vi i den materiella kulturen spåra krigare?

Fanns det ritualer runt krigarna eller behandlades dem som ”vanliga” människor när det gäller gravläggning?

Varför hittas så många avbrutna vapen i gravar från bronsåldern? Och vilka är teorierna runt dem?

4. Forskningshistorik

Under den kulturhistoriska arkeologin var en krigisk och blodig bronsålder en

självklarhet, man såg svärden som vapen och hällristningarna som återberättande bilder över slag och oroliga tider. Det var efter de två världskrigen man började försöka se på bronsåldern som en fredlig tidsålder som en slags förträngning (Thrane 2005:623). Hällristningar blev bilder över gudarnas kamp över årstiderna och svärd som hittades hade enbart använts i rituella syften.

Det blev fult för en arkeolog att skriva om krigsföring och våld, de få som gjorde försök sågs ner på av sina kollegor. Enligt Helle Vandkilde är det mycket konstigt att man studerade vapnen och i viss mån krigarna men inte själva kriget (Vandkilde 2006:57). Vencl skrev 1984 att avsaknaden av studier runt bronsålderns krigsföring berodde på att det inte fanns tillräckligt mycket arkeologiskt material för att kunna göra exakta

analyser, då de skador vi ser på skelett antagligen är underrepresenterade och de organiska vapnen och skyddsutrustning saknas (Vandkilde 2006:57).

Det finns bevis för krigsföring under bronsåldern då vi både har vapen, skador på vapen och skador på skellett samt en mängd hällristningar med krigsmotiv som stödjer teorin för att krig var en mycket verklig del av livet under bronsåldern.

Anledningen till att krig inte har studerats under 1900-talet måste ligga någonstans, det är inte så att det är bristen på bevis som ligger bakom. Det är snarare så att bevis som finns har blivit ignorerade (Vandkilde 2006:59). Det finns två olika tolkningar av det primitiva samhället som baseras i huvudsak på traditioner och trender och inte skolat tänkande. De existerar delvis tillsammans och de tävlar även med varandra. Varje trend är förenad med en viss förståelse för samhället och hur sociala ändringar är genererade. Den första trenden bygger på krigarna, dessa tror på det forntida samhället som en organism som förändras genom mänsklig inverkan, ofta radikal och plötslig.

Den andra trenden bygger på att samhället är en reproducerande organism där förändring sker gradvis och sakta genom social evolution.

Kristian Kristiansens studier av bronssvärden är ett undantag då han var en utav de få arkeologerna som bidrog till forskningen om krigsföringen under bronsåldern. Han studerade slitningsmönster, skador samt omslipningar av svärden och de gamla teorierna om att svärden endast använts i rituella sammanhang kunde skjutas i sank (Kristiansen 2002:67).

Under 1900-talet studerades krig enligt dessa tankar och rationella tankemönster, det är först på senare tid som vi ser arkeologiska studier av krig där fenomenet förklaras som ett socialt fenomen (Vandkilde 2006:59). Det är med sammanställningen Warfare and society Archaeological and social Anthropological Perspectives från 2006 där detta visar sig bäst. Anledningen till att jag tar upp den här boken är att jag inte på något sätt vill kalla den otillräcklig men den saknar tolkningar av den materiella kulturen vi har i Sverige. Det har varit en stor inspirations källa att se hur dom mer eller mindre bortser från lämningar och fynd och detta var en anledning till att min uppsats bara använder sig av den materiella kulturen, jag ville se hur långt man kommer med gamla beprövade arkeologi metoder.

5. Krigsföring

För att förstå krigaren och hans roll i själva krigsföringen måste vi först få en definition på själva ordet krigsföring, det var inte så att alla krig var stora slag som utkämpades på fält. Det var antagligen väldigt ovanligt med större slag och vanligare är exempel av rena överfall och massakrer. Men först måste vi ha en klar definition av ordet krigsföring och vad som ingår där, den vanligast och bästa definitionen är den som Malinowski skrev. An

armed contest between two independent political units by means of organised military force, in the pursuit of tribal or national policy. Den enda felaktigheten med den här

definitionen är att det förekommer även inbördeskrig. I den här uppsatsen kommer ordet krigsföring användas för att beskriva de former av väpnad konflikt som beskrivs nedan. Vilka olika former av krig finns då? Vi har det bevarande kriget som ska behålla en viss ordning som är satt av majoriteten i ett visst område. Vi har det expanderande kriget som är till för att utvidga ett område. Det finns finansrelaterade krig som är ett sätt att skaffa mer rikedomar till den styrande makten. För att kunna få det bevisat att vissa av dessa olika former och anledningar till krigsföring fanns i tidig bronsålder ska vi titta närmare på tre massgravar.

Mellan 1984 och 1995 i Tjeckien, närmare bestämt i distriktet Kolin, hittade

arkeologerna en rad makabra fynd under en grävning. Det var en serie av stora gropar som låg i anslutning till varandra och de visade sig innehålla mängder av människoben vid närmare undersökning. Vissa av skeletten var kompletta och låg ordnat medan andra var inkompletta och var utspridda över ett större område. I en utav groparna låg det enbart skallar och i andra barn och ungdomar av båda könen som låg nerslängda utan någon inbördes ordning. Som om detta inte var konstigt nog så visade det sig snart att kropparna även hade skador som var åstadkomna av vapen. Det fanns tydliga tecken på att vissa kroppar hade blivit styckade och andra visade spår av kannibalism (Harding 1999:158). Platsen var inte ett gravfält i den bemärkelsen som vi är vana vid,

begravningsritualerna från detta område som är mestadels Tumuluskulturen är välkända och går inte till på detta vis. Hela området är inte utgrävt så man kan inte veta exakt hur många som ligger på platsen men det är säkert hundratals individer (Harding 1999:158). Av de fynd man gjort på platsen hittills så är alla personer som vilar där bragda om livet på olika brutala vis och man kan nog säga att alla som ligger på platsen kommer visa samma tecken på yttre våld som dödsorsak.

Ett annat exempel på denna form av massgrav hittar vi i Wassenaar i Nederländerna. Fyndet består av tolv individer både män och kvinnor, alla åldersgrupper finns

representerade och alla har tydliga tecken på att de blivit dräpta (Fyllingen 2005:629). Skadorna som finns på benen visar att det använts både metallklingor och projektilvapen i striden. De döda har deponerats utan ritualer, de är helt enkelt bara nerslängda och detta väcker en intressant fråga: vilka var de som begravde de dräpta? Om vi har teorin med att en invaderande styrka i form av ett härjningståg har dräpt individerna varför skulle de i så fall stanna på platsen gräva en grop stor nog för att få plats med alla i och sedan slänga ner dem där och fylla igen den? Om de har gjort så måste det ligga någon form av religiös förställning bakom det handlandet men detta låter lite tamt i våra öron. Det blir nästan lika konstigt att tänka sig att det var vänner till de dräpta som slängt ner dem i en grop utan någon form av offer eller rit bakom. Vid en tragedi av den här storleken borde det finnas spår av många personers inblandning i form av ett gravmonument eller gravgåvor. Denna form av ”konstiga” begravningar finns fler

exempel av som i England, närmare bestämt i Tormarton, där man 1968 hittade en grav med 4-5 individer alla män i åldrarna 11-30 år. Enligt den paleoekologiska analysen fick arkeologerna reda på att de begravts hastigt i en skogsglänta (Fyllingen 2005:630). Dessa män har blivit dräpta med stor brutalitet och visar skador från både metallklingor och projektilvapen varav en del pilspetsar satt kvar i kropparna när de gravlades. En utav männen hade en pilspets i ryggen vilket visar på att han sprungit från platsen eller haft ryggen mot de anfallande. Det finns en del fynd där man kan se pil och spjutspetsar som sitter kvar i skelettmaterialet, ett sådant är en grav från Praestö i södra Danmark, där en spjutspets sitter fastkilad i ett bäckenben (Vandkilde 2000:43). Arkeologen Osgood skrev om Wassenaar graven 1994 och hade teorier om att detta skulle var en fejd om jordbruksområden eller mellan olika klaner. En annan teori är att det kan ha varit laglösa män som hittades i skogen av en ansamling krigare från en by eller liknande och man bestämde sig för att göra processen kort med brottslingarna och inte ge dem en riktig begravning utan bara slängde ner dem i en grop i skogen.

Bild 1: Massgraven från Wassenaar i Nederländerna.

En massgrav som visar tecken på att en ritual har ägt rum vid gravläggningen är belägen i Tjeckien nära byn Velim. Här har man under 1980- och 1990-talet funnit rester av ett hundratal individer som ligger begravna och som visar tydliga tecken på att de blivit dräpta. Personerna som ligger i gravarna är både kvinnor och män, vuxna och barn, någon fullständig osteologisk analys finns tyvärr inte idag. Men skador som finns på benen är blandade huggskador över armarna, så kallade värnskador som offret dragit på sig när han/hon försökte värja sig från attacken, det finns även huggskador som varit direkt dödande som hugg mot huvud och nacke. Personerna ligger begravda, i gropar, på en strandterrass vid Elbe. Tillsammans med dem hittas även gravgåvor som består av djurben, keramik, fragment av bronsföremål samt guld. Det finns inga spår efter andra gravfält eller bebyggelse i området utan dessa massgravar står ensamma på platsen,

vilket talar för att det var någon form av anfall som ägt rum på platsen. Kanske var personerna i gravarna på resande fot och blev överfallna. Men poängen med denna grav är att riktiga ritualer och gravgåvor finns här men inte på de andra platserna vi nämnt tidigare. Var det så här att det var vänner till offren som hittade dem och bestämde sig för att begrava dem på plats? Eller var det den attackerande styrkan som gav offren ett värdigt avsändande. Den mest troliga teorin är att det var släkt/vänner till offren som hittade dem och gravlade dem på plats.

Det är inte så att dessa gravar är bundna bara till Europa utan de finns även i

Skandinavien, det bästa exemplet på detta är massgraven från Sund i Norge. Graven upptäcktes 1960 när ett grustag blev större och arbetarna där såg ett skelett när de tagit en skopa grus. Det har hittats stora mängder djur- och människoben på platsen som sträcker sig över ett område på 10 till 15 meter. Fyndet är daterat till den mellersta tiden inom bronsåldern. Benen som hittades på platsen var svårt fragmenterade och analysen svårgjordes av detta (Fyllingen 2005:632). Hittills har man hittat sammanlagt 22

individer varav hälften är barn under 15 år. Kön och ålderfördelning var stor och nästan alla åldrar finns representerade på platsen. De osteologiska analyserna på Sundfyndet visar att dessa människor inte haft det lätt i livet, många var sjuka och undernärda och det finns även bevis på att de blivit utsatta för våld tidigare och dragit på sig skador som läkt med tiden. Hela 54 % av individerna ifrån graven har synliga skador efter vapen, både gamla som läkt och nya som var direkt dödande. En man har en gammal skada i huvudet över pannan där han en gång fått vad som ser ut att vara ett svärdshugg men denna skada har läkt och hans skelett visar upp en ny skada som vittnar om hans slutgiltiga öde, ett djupt hugg i sidan på mannen har kostat honom livet. Hugget var så kraftfullt att svärdet har gått igenom sidan och sedan gjort ett hack i mannens ryggrad. En annan man i graven visar upp defensiva skador på sina händer och armar som han fått när han rest sina händer framför sig för att värna sig mot den stundande attacken.

Mannen visar tecken på dels gamla defensiva skador samt nya som inte hann läka innan han dog (Fyllingen 2005:630). När man ser skador som dessa individer visar upp är det lätt att se att våld var ett vanligt förkommande fenomen, det är inte krigare som ligger på platsen med tanke på alla deras sjukdomar och undernäring och benskörhet som de uppvisar, utan detta var antagligen vanliga människor som hade otur flera gånger i sitt liv.

Bild 2: Benkoncentrationerna ifrån Sund.

Nu har vi sett olika exempel av krigsföring och vi kan med dessa se hur mycket de olika krigshandlingarna skiljer sig från varandra, men alla är någon form av krigsföring. Det blir lättare att inse vilka fruktansvärda handlingar som utfördes, när man studerar dessa massgravar, den glamoriserande bilden av den stolte krigaren stämmer inte riktigt in här. Vilka var då människorna som slaktade vad som bäst kan beskrivas som en hel by och sedan slängde ner kropparna i gropar likt avfall? Hade byn gått emot den lokale

hövdingen? Detta är inte troligt när man ser på att det finns fler liknande incidenter och ryktet om en sådan handling borde sprida sig och få folk att foga sig. Det mest troliga här är ett härjningståg eller rövarband. Man har slagit ihjäl ett hundratal människor och antagligen tagit allt de ägde innan man sedan lämnade platsen lite rikare än innan. Kanske var det så att det fanns rövar/krigar band som helt enkelt försörjde sig på röveri som ibland gick till det extrema, som med fallet i Kolina och Wassenaar. Kanske var det så att när rövarbanden blev decimerade i antal blev de själva jagade och nergjorda för sina tidigare handlingar, som vi kanske har ett exempel på i Tormarton i England.

5.1. Krigaridentiteten

Treherne (1995) hävdade att en ideologi runt krigaren började framträda runt 1500 f.Kr. En speciell livsstil började ta form och med den kom en ny dödsstil. Enligt Treherne ser man denna livsstil genom fyra olika fundament där det första är krigsföring, då har man vapen och rustningsdelar i gravarna, sedan alkohol som visar sig genom dryckesbägare med tillbehör. Nästa del i fundamentet är ridning då med vagnsutrustning och sista delen är och i mindre mån personlig hygienutrustning som skedar och pincetter. Svärdets införande som vapen markerar enligt Treherne början av en ny era med prestige och ära när det gäller strider mellan två krigare, mer personlighet vävs in och ritualerna runt krigaren blir tydligare.

Om vi går tillbaka till det föregående kapitlet och ser över de extrema handlingar som krigarna har utfört så har vi två alternativ. Det första är att krigarna trots sina våldsamma makabra handlingar sågs som statusfigurer i samhället som vi kan se genom fynden som Treherna tar upp. Det andra alternativet är att det var statuskrigarnas roll att skydda ”vanligt” folk från rövar/krigarband. När man tar det andra alternativet som verkar mycket troligare så blir det lättare att se hur människor kan ha lyft upp och sett på krigarna med stolthet och beundran. Från krigarens synvinkel måste alla saker som vapen och utsmyckningar gjort det enklare att träda in i rollen som krigaren/beskyddaren, när man ser det så här kan man säga att en uniformering av krigarna började träda fram ungefär 1500 f.Kr. Som skrivits ovan blev svärdets införande en ny del av krigarens betydelse så därför måste vi veta mer om krigarens viktigaste hjälpmedel.

6. Svärdets betydelse

Bronsåldern varade som bekant i runda slängar från 1500 till 500 före Kristus. Under denna tid utvecklades vapnen och då i synnerhet svärden som blev symbolen för

krigaren. Svärden har utvecklats från ett vapen, som i och för sig varit dödligt, men haft en förhållandevis låg hållbarhet i strid, till att bli hållbara och att utnyttja vissa nya tekniska innovationer. Detta ska jag visa exempel på i texten nedan liksom att finna belägg för teorin att bronsålderns svärd gått från en i huvudsak stötande funktion till ett vapen där istället hugget varit den främsta angreppsformen.

De allra första svärden tillverkades borta i Anatolien och Kaukasus från omkring 3000 f.Kr. (Engedal 2005:603). De tidiga klingorna var oftast väldigt långa och i flera fall rentav värjliknande (Engedal 2005:603). De tidigaste svärden i Skandinavien började dyka upp mellan 1 700 och 1 500 f.Kr. och importerades främst från Donauregionen, men det dröjde inte länge förrän man i Norden anammat tekniken och kunde skapa sina egna svärd och detta med ett gott resultat (Burenhult 2003a:408; Gräslund 1967:2-3). Bragbysvärdet från Uppland är ett av dessa tidiga svärd och är ett helgjutet svärd som är väldigt likt andra svärd från norra Ungern (Burenhult 2003a:408-409). Ett av de äldsta europeiska svärden är faktiskt funnet i Norge år 1963 och har döpts till

Blindheimsvärdet (Engedal 2005:601). Karakteristiskt är att de äldre svärden är gjutna i två delar och sedan hopsatt med nitar. Det är bara två av nitarna på svärden som är äkta de andra fyra har ingen praktisk funktion. Detta förekommer även på andra tidiga svärd (t.ex. Gräslund 1967:7). Vid övergången mellan hjalt och klinga är bladet mycket brett. Ett annat utmärkande drag är att det längst ut på greppet finns plats för ett övre grepp av organiskt material, ett så kallat holkgrepp. Svärdet är troligen tillverkat någonstans mellan gränstrakterna av dagens Ungern och Rumänien och har således färdats en bra bit (Engedal 2005:601).

En annan tidig svärdstyp som väcker intresse är det fåtal krumsablar av brons man hittat. Till sin form påminner de om Orientens vapen, men med sin geometriska ornamentik till Donauområdets. I dag tror dock de flesta att de är gjutna på samma plats, till exempel i Danmark Vapnen kan knappast ha haft någon praktisk funktion, utan påminner mest om en avbildning av ett svärd i dess skida. Det mest kända av dessa krumsvärd är ett av Rørbysvärden från Själland där ett tidigt bronsåldersskepp är inristat (Burenhult 2003a:408).

Importen av svärd fortsatte vid sidan av inhemsk tillverkning under större delen av bronsåldern (Gräslund 1967:16). Förutom svärden med helgjutet fäste från

Centraleuropa var en svärdstyp med åttakantigt fäste från södra Tyskland eller Österrike ett populärt importsvärd under den äldre bronsåldern (Burenhult 2003a:445). En ny svärdstyp under den äldre bronsåldern var skaft- eller grepptungesvärdet, på ett sådant svärd utgör fästet en fast del av klingan. Fästet är försett med sidokanter som skall hålla

kvar greppet som är tillverkat av organiskt material, vanligtvis ben eller horn (Burenhult 2003a:447). De tidiga svärden kan sägas vara ett slags förlängda dolkar och bladet är fäst vid klingan med nitar (Gräslund 1967:2). För en dolk kan ett sådant fäste vara tillräckligt, men på ett svärd med en längre klinga blir det vid strid stora påfrestningar och det var ofta som nitarna inte höll och svärdet blev obrukbart (Gräslund 1967:3). Man utvecklade under bronsåldern en ny teknik att gjuta svärden för att öka

hållbarheten. Man göt klingan i en tvådelad form och den övre änden av svärdet

formades till en så kallad tunga eller tånge. På denna trädde man upp handtaget som göts i en vaxform (Gräslund 1967:3). I och med denna utveckling kunde svärdet få sitt

definitiva genombrott som vapen.

Under bronsålderns mitt kom mycket guld in i landet och detta kan ses på bland annat svärden som utsmyckades med guld (Gräslund 1967:3). Ett praktexempel på detta är Hågasvärdet som hittats i en gravhög utanför Uppsala. Detta svärd är rikt utsmyckat med guldfolie och guldnitar ovanpå handtaget (Gräslund 1967:11). I allmänhet brukar dock handtaget vara rikt utsmyckat då det varit detta som synts när svärdet legat i skidan. Handtaget har ofta varit smyckat med mönster som spiraler och sicksackband. Dessa har framställts antingen vid gjutningen eller inpunsats efteråt (Gräslund 1967:3). Svärden i den yngre bronsåldern är oftast enklare utsmyckade men Gräslund anser att de å andra sidan varit effektivare som vapen (Gräslund 1967:4). Det förekommer klingor under den yngre bronsåldern som är väldigt smala till formen och nästan värjeliknande (Gräslund 1967:4). Detta talar emot den teori som menar att svärden skulle ha gått från en mer stickande teknik till förmån för en mer huggande (Gräslund 1967:4, Kristiansen 2002:320). I allmänhet har vapnen gått från en mer stickande till en huggande teknik. Vad svärdets främsta användningsområde varit kan man utröna genom att känna var tyngdpunkten ligger. Hos ett stickande svärd ligger tyngdpunkten nära hjaltet, då man är ute efter snabba stick. Hos ett huggande längre ner längs bladet, då man främst är ute efter kraft i hugget, framför snabbhet (Kristiansen 2002:320). Båda är dock noga med att poängtera att det inte rör sig om att svärden varit enbart anpassade till ett stridssätt, utan att man överlag använt sig av både stick och hugg, fast med en övervikt mot den ena tekniken (Gräslund 1967:4, Kristiansen 2002:320).

Under den yngre bronsåldern importerades det också flitigt med svärd. Två

karakteristiska sorter som importerades är dels antennsvärden som man tror kommer från östra Centraleuropa och Mörigensvärden från södra Tyskland och Schweiz.

Antennsvärden känns igen på de båda spiralerna i slutet av handtaget som är vända mot varandra. Mörigensvärden känns igen på de skålformiga fästeknapparna (Gräslund 1967:4). Båda har en mjukt svängd klinga och sin största bredd ett stycke nedanför mitten (Gräslund 1967:4).

En annan svärdstyp som importerades i slutet av bronsåldern var Hallstattsvärden. Det är det mest importerade svärdet under bronsåldern till det vi idag kallar Sverige. Den stora mängd svärd som importerades under den yngre bronsåldern beror bland annat troligen på att man på kontinenten började tillverka svärd i järn. Bronssmedjorna fick då svårare att avsätta sina produkter och fick söka sig längre ut i periferin (Burenhult 2003b:54) och antagligen till lägre priser. Dessa svärd känns igen på sin stora och platta grepptunga (Gräslund 1967:4). Viktfördelningen på klingan och en trubbigare spets visar på att dessa haft en mer renodlad funktion som huggvapen och på att vapnen rentav kan ha gått över från ett vapen för fotfolk till ett vapen för beridna krigare (Jensen 1989:149-150). Ett annat tecken på att Hallstattsvärden kan ha använts som ryttarvapen är att

doppskon till svärdsskidorna är V-formad med utstående flikar eller vingar. Dessa kan ha använts av en ryttare för att kunna dra svärdet snabbt till häst (Burenhult 2003b:57). Denna svärdstyp var den första som även tillverkades i järn (Gräslund 1967:4).

6.1 Skador och reparationer

När man studerar klingan på välanvända bronssvärd syns slitaget som har uppkommit under stridigheter. Slitaget kan dels vara hack i klingan men även spår av omslipning som då skapar ett igenkännligt mönster på klingan som går att spåra genom hela bronsåldern (Kristiansen 2002:323). Hacken som klingan uppvisar är mer tydliga på en sida då personen som svingat det inte byter svärdshand, utan har en och samma stil i hela sitt liv. Med stil menas här att personen alltid försvarat sig likadant med sitt svärd och då uppkommer bara dessa hack på ena sidan av klingan. Även om hack i klingan saknas kan man i många fall se omslipningar som tyder på att skador har reparerats under tid. Det är inte bara klingan som visar sådana här spår utan även underhjaltet som användes som skydd för svärdshanden har på många svärd skador efter andra klingor. Underhjaltet fick ofta skador när ett hugg från motståndarens svärd gled ner över den egna klingan i riktning mot handen, hugget stoppades då av underhjaltet. Man kan med lätthet hävda att det fanns personer som använde sina svärd i syfte att döda sina motståndare. När man ser på svärd som visar på stora förslitningsskador, ibland så kraftiga att svärden gick av, detta hände när man slipat om svärdet så mycket att bladet blivit försvagat och går av. Den mellersta delen av klingan fick ofta skador från huggattacker som stoppats av motståndarens vapen och när man slipade om svärd med sådana skador fick klingan en konkav böjning som man kan se på många svärd. Svärd som har den här typen av omslipning har använts till att dela ut ”dödande” hugg vid en mängd olika tillfällen. Det var i slutet av bronsåldern som en lösning på detta problem uppstod, klingan förlängdes så att den gick ner i handtaget och på så viss blev kraftigare och svårare att bryta av (Kristiansen 2002:323). En annan typ av skador som går att se på vissa svärd är raka linjer som ligger parallellt över flatsidan på klingan. Dessa är ganska vanligt

förkommande och kan tolkas som att man parerade slag med flatsidan av svärdet så man inte skadade den skarpa eggen.

Spetsen på svärdet var en del som ofta böjdes när en stötande rörelse stoppades av en sköld, ibland bröts den även av helt. När detta inträffade behövde man slipa om spetsen, denna form av omslipning är vanlig främst under den mellersta och sista delen av

bronsåldern. Genom dessa bruksskador kan man generalisera svärdens

användningsområden under denna tid och se att det både användes till stötande som huggande attacker. Dessa attacker var så pass kraftfulla att man i vår åsikt inte kan tala om någon uppvisningsstrid, man slogs med livet som insatts.

När omslipning av spetsen har skett eller den främre delen av klingan då kan vi tala om ett offensivt slitage, om vi istället hittar det mesta av slitaget nere runt hjaltet är dessa då defensiva (Kristiansen 1997:177). Med detta klargjort kan man spåra de offensiva

krigarna som varit initiativtagare i striden och delat ut flest antal hugg och stick med sina vapen.

Som träning bör man ha använt sig av träsvärd även på bronsåldern men teorierna om de få fynd av träsvärd vi har från bronsåldern går isär. Att de skulle ha använts som

träningsvapen är en populär teori som används av exempelvis Kristiansen (Kristiansen 2002:325). Men som sagt finns andra teorier som att det skulle ha varit formar som skulle användas av bronssmederna för att kunna göra sina gjutformer. Genom träsvärdsfyndet på Orkney 1957 fick träsvärden andra teorier runt sig. Genom att träsvärdet var i sådant fint skick som det var uteslöts att det skulle ha använts som träningsvapen utan i stället som gjutform eller någon form av offergåva, eller ha använts i rituella sammanhang

(http://www.orkneyjar.com/history/groatsetter_sword.htm).

7. Sköldar och hjälmar

1986 påbörjades utgrävning vid Fröslunda hos en Bert Ivarsson som hade hittat stora gröna lock i sin åker året innan. På en yta mindre än fyra kvadratmeter hittades en koncentration av bronsålderssköldar. När alla såg dagens ljus kunde man räkna dem till sexton stycken, samtliga är tillverkade i 0,3-0,5mm tunn bronsplåt, de har en diameter på 60cm och är ornerade med rundlöpande vulster med U hack och bårder av större eller mindre bucklor (Hagberg 1999). Dessa sköldar verkar vara tillverkade i par och hittills har man identifierat 6 par. Genom studier av verktygsspår kan man se att det är olika personer som tillverkat dem.

Bild 3: Närbild på en av sköldarna ifrån Fröslundafyndet.

Den tunna plåten som sköldarna är tillverkade av vittnar om att dessa sköldar inte går att använda i strid och har sannolikt haft ett annat användningsområde. Det mest troliga är att de var ceremonier och riter då man använde sköldar av detta slag.

Det danska fyndet av två prakthjälmar från Viksö, med långa kurviga horn är sannolikt en del av en ceremoniell del av bronsåldersmänniskors leverne. De är båda

buckelornerade med kraftiga beslag som bär en huvudkam och två håligheter för antagligen fjäderprydnader, samt hål för ögonen och en kloliknande näsprydnad (Burenhult 2005b:104).

Varför tar man då upp dessa båda fynd? Anledningen är att vi genom dessa fynd kan se hur de riktiga praktfulla och funktionsdugliga sköldarna och hjälmarna antagligen såg ut. Det finns tyvärr väldigt få fynd som visar detta men genom att titta på dessa ceremoniella föremål får man en ledtråd till hur de riktiga föremålen såg ut. Sköldarna under

bronsåldern var gjorda av trä så det är därför vi inte har några vanliga sköldar att studera vilket är mycket tråkigt. Vi vet genom kol14 dateringar från sköldar funna på Irland att det tillverkades sköldar redan tidigt under bronsåldern (Harding 1999:164). Även på andra platser finns belägg för att sköldar användes, inte minst i Grekland där man har bevarade rustningar med tillhörande sköld (Harding 1999:164). De sköldar som var riktigt fint gjorda borde ha sett liknande ut som de som hittades i bonden Ivarssons åker i Fröslunda, ornamenten borde vara ungefärligt liknande, även måtten bör stämma ganska bra, runt 60cm i diameter kanske låter litet men det skyddar ändå det viktigaste som är magen och bröstkorgen.

Det är först under den sena delen av bronsåldern då vi får tyngre rustningsdelar av hamrat brons i Skandinavien, i detta fall hjälmen. Om vi ser på den kända hjälmen från Ungern, lite mer exakt från Hajduböszörmeny, ser man tydliga spår efter vapenskador på hjälmen som tydligt är buren i strid (Kristiansen 2002:327). Ser man på denna hjälm och samtidigt har i baktanke alla de huvudskador man sett på skelettmaterialet från

exempelvis massgravarna så borde det vara väldigt troligt att man verkligen skyddade sitt huvud och detta gjordes smidigast genom att sätta en hjälm på skallen. Det bör verkligen ha funnits hjälmar av liknande slag i Skandinavien under samma tid.

8. Spjut

Som statussymbol var svärdet mer betydande än spjutet men det vanligast vapnet för en krigare under tidig bronsålder var spjutet. När det gäller att hålla en motståndare på avstånd finns det inget bättre vapen än ett spjut som kan uppnå detta mål. Det är ett bra försvar mot framrusande hästar och män och kan med lätthet döda en motståndare genom en välriktad stöt.

Klassifikationen av spjut är baserad på de nio typerna beskrivna av Jacob-Friesen (1967) Den tidigaste typen som vi har är kallad Bagesterp, Torsted och Ödeshög vilka alla är daterade till period ett. I södra Sverige finns det 71 fynd av dessa där Bagesterp är den vanligaste med hela 63 av fynden. Ödeshög varianten är utsprida i de norra delarna av Sverige och representeras av 7 fynd.

Den andra kronologiska gruppen är uppgjord av Valsömagle, Smörumöver och Kirke Såby typ. Dessa placeras in i period två tillsammans med Ullerslev typen. Det finns fler än 120 stycken fynd av dessa i södra Sverige.

Grundslevs typen är enligt Jacob-Friesen typisk för övergångsfasen mellan period tre och fyra (Jacob-Friesen 1967:150). Oldeberg har placerat 14 spjutspetsar i denna kategorin och fem är från Skåne.

Den senaste typen av spjutspets är Hulterstad typen som är döpt efter ett fynd på Öland 1933. det var under en utgrävning av en delvis förstörd grav som den hittades

tillsammans med en pincett en rakkniv och en kniv. Graven dateras till period tre (Larsson 1986:31). Det finns nästan 50 exempel av Hulterstads typen som har hittats i södra Sverige, och det är den absolut vanligaste typen i Blekinge och Uppland. I

Blekinge utgörs sju av 12 fynd av spjutspetsar av denna typ, vilket blir 58% medan det i Skåne bara är 16% av alla spjutspetsar som är av Hulterstads typ.

Det är svårt att se ett spridningsmönster för spjutspetsar i södra Sverige då bara 27 av över 700 kända bronsålders gravar har spjut som gravgods (Larsson 1986:31).

9.Efter strid

De flesta svärden vi har från bronsåldern kommer från depositioner i våtmarker och gravar. Dessa är ofta inte reparerade och visar därför tydliga tecken på att de varit inblandade i strid och deponerats kort därefter (Kristiansen 2002:329). Att de är nerlagda direkt efter strid visar på att de använts i någon form av ritual efter slaget, kanske var det krigare som hade kämpat modigt men ändå stupat som fick sina svärd deponerade eller var det svärdet i sig som fått ett mytiskt rykte om sig? Många av de fynd som arkeologerna gör innehåller bara två till tre svärd på samma plats som deponerats samtidigt. Detta skulle kunna vara en form av duell liknande strid med få personer inblandade eller så var det bara de modigaste som fick sina svärd deponerade som sagts tidigare. En teori talar för att det var en symbolisk representation för hela krigarbandet och inte alls någon duell liknande strid som hade utkämpats (Kristiansen 2002:329). Att man offrade vapen efter strid är något vi främst känner från järnåldern när Julius Caesar beskriver kelternas vapenoffer riter där man lägger ner mängder av vapen i en våtmark efter ett slag för att hedra gudarna för krigslyckan.

Att svärd får en mystisk aura av rykten runt sig är inget ovanligt i litteraturen och man kan tänka sig med lätthet att ett bra och välgjort svärd sågs som något mäktigt och kanske magiskt. Excalibur från kung Arthur sagan är ett bra exempel på att svärd som fått ett rykte om sig att vara magiskt och det är lätt att dra paralleller med de dåtida krigarnas vapen. Excalibur gavs till Arthur av ” the lady in the lake” när han blev kung och när han låg för döden återvände han med svärdet för att ge det åter till sjön där han ursprungligen fått det. Att man deponerade svärden i våtmarker var kanske ett sätt att visa gudarna att dess ursprunglige och rättmätiga ägare hade lämnat jordelivet och då lämnade man tillbaka hans svärd till gudarna. Det kan även ha varit en vidskeplig handling som lede till att svärdet deponerades i ett vattendrag så att ingen annan skulle kunna använda det mot en själv. Var det ett ”mäktigt” svärd med rent av ”magiska” krafter ville man inte att det skulle fall i fel händer. I tidig litteratur kan man se exempel på liknande handlingar som kanske har ett tidigare ursprung som i sagan om Beowulf som använde svärdet Hrunting när han bekämpade Grendels mor (Beowulf 1448-81). Här får svärdet rollen som hjältens redskap och med detta redskap uträttar han stordåd, frågan är om synen på hjälten och hans svärd levde redan under bronsålder? Denna fråga kanske kan besvaras om vi ser på bronssvärden arkeologerna hittar som visar ett större slitage över handtaget än på klingan, svärdet har inte använts i strid utan har burits i

bältet och ägaren har vid upprepade tillfällen haft handen vilades på handtaget. Kanske ärvdes sådana svärd på grund av sitt rykte eller magiska egenskaper? Svärdet skulle stanna länge i en och samma släkt. Detta kan även naturligtvis förklaras på andra sätt, som att kunskapen att tillverka nya svärd saknades eller så var efterfrågan så stor att kostnaderna för svärden sköt i höjden. Det går att spåra tider då bronsen och svärden med den var svåra att få tag på, genom att undersöka gravgåvorna, i vissa tider som i period 3 under bronsåldern kan man se att det var viktigare att hålla svärden kvar i cirkulation än att den döde fick med sig svärdet i graven (Kristiansen 1978:162). Religionen fick träda åt sidan för att kunna ha kvar svärden, detta blev viktigare. Det bästa exemplet på ett sådant här tilltag är en ung mans grav från Borum Eshøj där man har ersatt svärdet med en kniv som han bär i en svärdsskida av trä, han har begravts med en kniv istället för sitt svärd.

10. Vapen som lämnats i kroppar

På grund av bronsvapnens ganska dåliga hållbarhet (om man jämför med järnvapen) så har många vapen brutits av när de träffat ben i en kropp. Det vanligaste är spjutspetsar som med sin skarphet trängt långt in i en kropp för att sedan fastna i ben och bryts av. Det är naturligtvis inte så att spetsen på spjutet bryts för att de träffar ben men däremot så står knappast offret still när han/hon blir stucken, det gör otroligt ont och antagligen så viker sig benen och man faller till marken. Det kan även vara så att man använt spjutet som en lans från häst och då blir kraften mycket större än när man kastar eller stöter med det på egen hand. Vi ska titta närmare på ett sådant exempel från England närmare bestämt i Queenford Farm där arkeologer 1901 fann en ung man (Osgood 1998). Skelettet som visade sig komma från 1260-990 BC hade fått en spjutspets genom sitt bäckenben som fastnade då antagligen på grund av kraften som använts. Spetsen som dödat den unga mannen var grov och det baserar Osgood teorin på om att han skulle ha dödats av spjutet med en sådan kraft att det måste ha skett med ett anfall från hästrygg. I Barrow Hills i Oxfordshire har en ganska ny utgrävning utförts av Richard Bradley. På den här platsen hittades skellettrester av tre unga män. Det rör sig om tre gravar där alla gravlagda har blivit dräpta och platsen har antagligen blivit utsatt för en räd eller

liknande anfall i liten skala. Den första mannen ligger på sidan i fosterställning och han har med sig en klockbägare samt fem pilspetsar och antagligen ett koger. En pilspets sitter i mannens ryggrad och har om inte dödat honom försatt honom i ett förlamat tillstånd. Pilspetsen som sitter i ryggraden är av en annan form och stil än de som mannen har fått med sig som gåvor i graven, detta berättar för oss att pilspetsen var tillverkad på annan ort och därför stärks teorin om en räd, eller anfall från en annan gruppering. Den andra mannen ligger begravd på samma sätt men visar skador av olika slag, hans högerarm saknas och har avlägsnats med våld. Den tredje mannen saknar sin hand, tyvärr nämns inte vilken hand det är som saknas och man kan därför inte se om mannen har försvarat sig eller stridit när den gick förlorad.

Det finns fler exempel på gravar där den gravlagde ligger med ett avbrutet vapen i kroppen och har fått med sig andra gravgåvor. Som den unga mannen från Själland som hittades i en ganska intetsägande grav (Vandkilde 2000). Han hade en Valsømagle spjutspets i sitt bäckenben han hade blivit attackerad bakifrån.

Jag har tagit upp gravar med offer som har kvarlämnade vapendelar i sig här men som har fått riktiga begravningar. Jag vill med detta visa att det inte var skamligt att dö i strid dessa människor som blivit offer för vapen har getts begravningar som alla andra.

Bild4: visar Valsømagle spjutspetsen som hittades i graven på Själland

10.1. Avbrutna vapen som lösfynd

När arkeologer hittar avbrutna vapen som lösfynd är det sällan eller aldrig någon som sätter dom i någon kontext. Jag har valt att gå igenom lösfynden i Sverige i Andreas Oldebergs bok Die ältere metallzeit in schweden 1, jag har studerat skisser och beskrivningar av dessa avbrutna vapen och jag ska lista dem som är möjligt skadade i strid, samt kanske följt med krigarna i graven. När gravarna sedan blir bort plöjda och förstörda har man hittat vapnet eller spetsen av vapnet. Det är mycket möjligt att andra delar av graven har hittats men inte kopplats ihop med lösfyndet, det finns även en möjlighet att vapnet har gått sönder under strid och sedan lämnats på slagfältet. Jag har även markerat fynden på en karta så man kan se spridningen och kanske även

skådeplatserna för stridigheter. Fynden som är markerade på kartan visar fynd som legat i jorden och inte i mossar och liknande, patinan på fynden är brun och inte grön som den skulle bli om den legat fuktigt. Enligt Helle Vandkilde så kan man få mycket information av ett fynd baserat på patinan. Vandkilde skiljer på fyra olika patinor, svart/brun, gyllene och brun/grön patina, dessa tyder på en våt deponeringsmiljö. Om fynden har lagts i torra miljöer bildas någon form av korrosion, då får fyndet en ljusgrön patina (Vandkilde 1996:33).

Jag har hittat sammanlagt 11 spjutspetsar och 11 svärdspetsar som delar kriteriet för att ha legat i torr mark samt blivit avbrutna i strid. Det har varit svårt att avgöra om strid har varit faktorn som skadat dessa vapen men kraftiga brott visar på en stor kraft. Kraften som behövs för att bryta ett vapen är stor och därför kan man avgöra att det antagligen rör sig om strid och omild behandling av vapnen som fått dem att brytas. Det är inte alla av dessa fynd som fyndplatsen kan säkerställas på, och därför har jag bara markerat de som man med säkerhet vet var dem hittades.

Nummer Vapen Patina Längd

66 Spjut Grön 13, 3cm 118 Spjut Grön 13, 7cm 188 Spjut Grön 11 cm 205 Svärd Grön 9 cm 279 Svärd Grön 13,9 cm 318 Spjut Grön 9,3 cm 565 Spjut Brungrön 12,6 cm 407 Spjut Grön 12, 4cm 793 Spjut Grön 10, 5cm 801 Spjut Grön 19, 5cm 950 Svärd Grön 12, 1cm 1288 Svärd Grön 14 cm 1306 Svärd Grön 16, 5cm 1538 Spjut Grön 4, 5cm 1601 Spjut Grön 11, 3cm 1635 Svärd Grön 15, 4cm 2518 Spjut Grön 8, 8cm 1793 Svärd Grön 10 cm 2052 Svärd Grön 12, 9cm 2213 Svärd Grön 24, 6cm 3011 Svärd Grön 17, 6cm 3052 Svärd Grön 15 cm

Fynd nummer 565 har fått vara med i tabellen trots sin patina då längden samt brottet stämmer, det finns även indikationer på att fyndet har legat i en miljö som varit växelvis torr och fuktig alltså inte i en helt fuktig miljö som en mosse eller liknande.

Vi har två sätt att se på lösfynden av de brutna vapnen som tidigare skrivits i texten, de kan vara så att det är sönderplöjda gravar eller som rena lösfynd som har slängts eller legat kvar på slagfälten. Om vi tar in det faktum att det finns lösfynd som inte har någon fast fyndplats och har alltså lämnats in kanske lång tid efter själva fyndtillfället och av icke arkeologer, då kan vi tänka oss att det är just en bonde som gjort fyndet i sin åker och därmed blir det svårt att avgöra om det rör sig om en sönderplöjd grav eller rent lösfynd. Det förekommer avbrutna och avsiktligt förstörda vapen som gravgåvor i vissa fall men om det var fallet med dessa vapen borde fler delar ha funnits, eller dykt upp vid senare tillfällen men till det händer kan vi tolka dessa fynd som delar av vapen som suttit fast i kroppar. I min undersökning hittade jag sju stycken svärdspetsar utan någon bestämd fyndplats, det kan mycket väl vara så att dessa är gravfynd som kommer från just förstörda gravar på åkrar.

Som jag tagit upp innan så fick krigaren en ny roll ungefär 1500 f.Kr och genom att studera dels vapen som hittats i kroppar som vi har sett exempel på i tillexempel Barrow Hills utgrävningen och om vi väljer att se lösfynden som vapen som även dom suttit i kroppar börjar det här framträda spännande saker.

11. Vapen som status i döden

På många håll har vi alltså vapen som lämnats kvar i kroppar, vad kan det här berätta om krigarens roll i bronsålderns samhälle? Själva handlingen att begrava någon med till exempel en motståndares spjut sittande i höften kan ses som ganska konstig och

svårförstålig. Man kan såklart hävda att vapnen inte plockades ur kropparna för att dem inte upptäcktes vid gravläggningstillfället, när det rör sig om pilar så kanske dem förblev oupptäckta men jag finner dock detta svårt att tro. Även en pil har ett skaft och även om skaftet bryts av syns ett sår, framför allt syns blodet.

Men om vi ser på argumenten som Treherne la fram som jag tagit upp tidigare så blir bilden enligt mig klarare. Krigaren fick en ny roll i samhället han blev en statussymbol en symbol som förespråkade krig eller beskydd. Antagligen blev pojkar krigare samtidigt som de blev män men när slutade man att vara krigare?

Min teori som jag har lagt grunden för hittills i uppsatsen är följande. Jag är övertygad om att man lämnade vapnen i krigarnas kroppar med mening. Det har skrivits mycket om symboler och status hittills och att begravas med anledningen till sin död måste ha varit den största symbolen. Man slutade inte vara krigare bara för att man dog på slagfältet krigare var en identitet som man tog med sig i graven. När man gravlades med ett vapen kvar i kroppen var det kanske för åskådarnas skull eller för att man skulle tas emot som en fallen krigare/hjälte av gudarna. Om det var för åskådarnas skull man lämnades kvar vapnet försvann oförståelsen om varför krigaren hade stupat, alla kunde med egna ögon se vapnet som stack ut från kroppen. Detta kan även tolkas som en varning mot andra krigare att vara mer försiktiga och visa större mod, detta är dock inte så troligt enligt mig. Om det skulle tolkas som en varning till andra har jag svårt att tänka mig att gravgåvor skulle ges till offret. Det kan naturligtviss vara ”civila” offer som dödats av räder eller familjefejder, men inte i någon större utsträckning.

I krigsföring har man soldater/krigare för att döda motståndarens soldater/krigare och förluster är oftast oundvikliga. När man som hövding måste sända sina krigare till en strid som kan innebära slutet för dem är det viktigt att man verkligen hedrar de som stupat, genom att då behålla vapnen i kropparna visade man upp deras krigaridentitet för

hela begravningsföljet och gudarna. Och det var säkerligen lika viktigt att visa hur de nu levande krigarna skulle behandlas i fallet om de skulle själva skulle avlida. Det finns som sagt många anledningar att låta de avbrutna vapnen sitta kvar och jag är helt övertygad om att detta var ett medvetet val man gjorde.

11.1. Krigarens viloplatser

För att få en klar och bra bild av krigarens betydelse i samhället under bronsåldern ska jag gå igenom gravarna där krigarna fick vila efter sin tjänstgöring. För att vara säker på att det rör sig om ”krigargravar” ska jag använda mig av de ledtrådar som enligt mig bevisar att det rör sig om en krigare, dessa ledtrådar kommer presenteras där se dyker upp i materialet. Den mest framstående graven som jag tänker använda mig av är Sagaholm med sin brokiga utgrävningshistorik.

Området där Sagaholm finns har dragit många ögon till sig och de första anteckningar vi har från platsen är Kyrkoherde Samuel Rogberg (1698-1760) ansvariga för (Goldhahn 1999: 9). Det är hans anteckningar som beskriver en samling högar som är belägna på Strömsbergs Sätesgårdar. Verket han sammanställde hade titeln Historisk Beskrifning

Om Småland I Gemen, i synnerhet Kronobergs och Jönköpings Lähner. Under den här

titeln så nämner Rogberg några fynd som är av största intresse. Det som hittas är flera pik- och wärje-uddar samt fyra stycken koppar-sporrar. Man gör även fynd senare då en gravhög öppnas och på tre alnars djup hittas en liten stensättning ovanpå den vilade en lerkruka i vilken det var aska med små ben i. fynden av pik-uddar kan översättas bäst med lansspetsar och wärje-uddar med lite fantasi med svärdspets då värja är en svärdstyp som var vanlig på Rogbergs tid, det är därför möjligt att han använde sig av ordet värja för att beskriva spetsen. Här ser vi att det finns indikationer på att man låtit avbrutna vapen följa med ner i gravarna.

Sagaholm användes som grustag detta beskrevs av Ramm när han besökte Sagaholm 1883. Han uppger att högen är skadad och har fått samma form som en njure vilken den sedan har kvar fram till 1971 års utgrävning (Goldhahn 1999: 10).

Kapten Bror Kugelberg beskrev 1931 att han skymtat ett bottenröse i Sagaholms graven som antagligen innehåller ett obränt lik. Han beskriver även här att ett spjut eller

möjligtvis dolkspets av brons hittats intill högen (Goldhahn 1999: 13). Här har vi då flera redogörelser för att vapen har hittats på plats vid graven, med en skadad grav och ett bottenröse som är frilagt är det mycket möjligt att spetsen som hittats har från början suttit i krigaren som vilar i graven. Vi ska gå in på den spjutspets som beskrivits i omgångar både av Rogberg och Kugelberg, den som hittades i mitten av 1920-talet vid ett trädplanteringsarbete. Det var Baron Knut von Essen på Strömberg som fick tag i fyndet och han la det helt enkelt i sin privata fornsakssamling. Bergenblad lyckades dokumentera spetsen i början av 1970-talet men vilken typ av spjut som spetsen härstammar från är osäkert och det hjälper inte att fyndet med tiden har gått förlorat. Udden var ca fyra till fem centimeter lång och ungefär två centimeter bred enligt Bergenblad (Goldhahn 1999: 32). Enligt en teckning som Arkeologen Algot Friberg tecknade 1927 ser det ut som att spetsen kommer från period två men detta är som osäkert, då detaljer saknas. Det finns ett färgfotografi av spetsen som Bergenblad tog 1970 och på detta så framgår det att spetsen har en lätt ljusgrön patina och visar på att den har legat torrt och inte blivit utsatt för väta, den kommer då antagligen inifrån graven (Goldhahn 1999: 35). Vi ska återkomma till denna och andra spetsar som hittas i gravar senare, nu tillbacka till graven.

För att förstå varför jag använder mig av Sagaholms graven måste vi få en klarare bild av själva graven, vi ska nu se hur den är uppbyggd och vilka otroliga arbetsinsatser som var nödvändiga för att uppföra denna grav. 1974 dokumenteras graven av Anders Wihlborg

och vi får då reda på att graven är uppbyggd av grästorvor från sandig jord och att detta var markant framförallt i de centrala delarna (Goldhahn 1999: 100). Wihlborg omnämner sedan de tre olika kantkedjorna och deras karaktär samt att de två yttre framkom under ett stenbräm. Stenbrämen hade en höjd på cirka en meter och en bred på ungefär tre meter. Kantkedjorna som är tillverkade av sandstens block har utsmyckats med hällristningar, och utgör därmed norra Europas största fynd av kontextbundna

hällristningar som gjorts i modern tid. Vi kommer snart att gå tillbacka till ristningarna. Därefter omnämner Wihlborg att centralgraven var bortgrävd i samband med gravens skattning. De olika kantkedjorna som finns ses ha haft en ideologisk betydelse. ”This inner border, built with such care and decorated with rock-carvings,

demonstrates strikingly that such borders, frequently found in mounds, should not be regarded as a merely constructive detail for facilitating the erection of the barrow, but rather as something having a deeper religious meaning, possibly symbolizing a fence screening the world of the dead from the world of the living” (Wihlborg 1978:116).

Wihlborg tolkar den yttre kantkedjan som en påbyggnad som skett vid ett senare tillfälle, men han kan inte styrka detta på något sätt (Goldhahn 1999: 100). Det finns en klar skillnad mellan högens centrala del som bestod till största del av sandig torv och den övriga fyllningen som bestod till största del av sand med få inslag av sandtorv. Hans tolkning av stenbrämets funktion är att det stabiliserade konstruktionen så sanden inte rann av högen. När det gäller den inre stratigrafin av graven menar Wihlborg att denna var uppförd i två omgångar.

”The investigation showed that the first step in the construction was to cover the central

part (the burial) with pieces of turf, heaping them into a minor mound. Then the rest of the fill, which only sporadically cantained grass and turf, was built up” (Wihlborg

1978:116).

Bild 6: visar gravens kantkedjor vid utgrävningen av Anders Wihlborg

På muntlig väg har Wihlborg framfört teorin om att området där graven är byggd har blivit bearbetad för att avlägsna torv. Wihlborg menar att området har planats ut innan graven började byggas och det styrks av det faktum att höjden som skiljer kantkedjan mellan norr och söder endast är 0,3 meter och marken i övrigt divergerar med upp till en meter. Anledningen till att skapa en jämn plattform för graven vore meningslös för det är inget som syns när högen är uppförd men nu ville man att kantkedjan skulle bli jämn, detta visar vidare på att kantkedjan var en mycket viktig del i konstruktionen när man la så mycket arbete på att få den jämn. Antagligen så var det torven man plockade bort från marken man senare använde som byggnadsmateriel och fyllde den centrala delen i graven med. Det finns som sagts innan två kantkedjor i graven och där den inre av dem visar stolt upp sina hällristningar som finns på 46 av de 100 bevarade stenarna som utgör kantkedjan. Storleken på dessa varierar något bredden mellan 0,25 – 0,85 meter och höjden mellan 0,4 och en meter, tjockleken varierar från 0,07- 0,13 meter (Goldhahn 1999: 102). Denna kantkedja är mycket omsorgsfullt tillverkad då man grävt ner stenarna så att de lutar mellan 110 och 225 grader ut från gravens centrum. Den lilla variation som finns i lutning och höjdskillnader mellan stenarna kan säkert ha blivit med tiden då maken satt sig eller vid kraftiga regnoväder som fått marken att bli lite sank, det borde vara mindre skillnader under gravhögens byggnation. Själva lutningen på

kantkedjan ut från mitten av graven ska dock vara, det visar de små stenar man funnit vid basen av kantkedjans stenar som fungerat som kilar.

Den yttre kantkedjan är inte anlagd med samma exakthet enligt Wihlborg, vid

utgrävningen 1971 var 68 stycken av cirka 140 stenar bevarade. Dessa stenar skiljer sig mer i storlek och är tillverkade av en lokal bergart, de skiljer sig 0,3 till en meter och är avlånga till formen. De har lagts på längden runt gravhögen kanske som Wihlborg trodde har de bara varit till för att få högen att ”hålla ihop”

Hällristningarna är tillverkade på sandstensblock som inte är lokalt förekommande och det är mycket sten som har gått åt. Det är ungefär 4 kubik sten som använts till de omkring 100 stenarna som utgör den inre kantkedjan (Goldhahn 1999: 135). Det är möjligt att stenarna har dragits upp från sjön Vätterns botten men om man tittar närmare på yttexturen på stenarna är det endast 10 stycken som utsatts för någon form av

erosion, samtliga av dessa 10 har väldigt flata ytor och ger inte intrycket av ett

flyttblocks mer naturliga rundning (Goldhahn 1999: 135). Men att få ut så många raka fina block ut flyttblock som av naturen är oregelbundna verkar inte så troligt så det mest troliga blir då ett stenbrott. Den mest troliga lokalen för stenbrottet är någonstans där Visingsögruppens sandsten finns, den lokalen som då ligger närmast är den på öns sydöstra udde och dit är det 3 mil fågelvägen (Goldhahn 1999: 137). Det är klart att det är lättare att rista på sandsten men det förekommer även hällristningar av liknande slag på gnejs, granit och kvartsit som är hårdare. Om man tar in detta i beräkningarna så kan man utan tvekan säga att stenen som man valde att tillverka hällristningarna på måste ha någon speciell innebörd för dem som byggde graven, detta var trots allt stenar som inte skulle synas när graven var färdig. Det måste ha varit en speciell sten som man valde av en anledning precis som man valde de motiv som man ristat på stenarna. Vilka motiv fick då den döde sällskap av när denne skulle gravläggas? Det absolut vanligaste motivet uppgörs av djur och då är det häst som är det primära djuret. Det förkommer även avbildningar av någon hjort liknande djur på två hällar, dessa två motiv avsticker lite från de andra då de har sina horn och svansar markerade (Goldhahn 1999: 72). Det finns dock dem som hävdar att även dessa är hästar då det saknar den karakteristiska kronan som hällristnings hjortar nästan alltid har. Det finns även andra arkeologiska fynd som visar hästar som har horn, som Fårdals fyndet, Viborg Amt i Danmark där man hittat häst huvuden i brons som har prytt ett kultskepp där det finns uttalade horn på tre av fyra huvuden (Goldhahn 1999: 73). Det är möjligt att vid visa riter smyckade man hästarna som användes på olika sätt och ett utav dem kanske var att sätta horn på hästarna. Jag börjar naturligtvis undra hur skräckinjagande en häst med stora bronshorn såg ut när den kom galopperande emot krigarna på slagfältet. Om vi godtar att det är hästar även dem med horn så finns det sammanlagt 31 hästar inhuggna på kantkedjan. Det finns nio skepp och två bilder som kanske förställer skepp samt fyra människor och två obestämda motiv.

När man ser motiven som är ristade i Sagaholms graven så ser man att mängden av de olika motiven skiljer sig från de ”vanliga” hällristningslokalerna i området. Hästarna är ett bra exempel som här utgör 67,5% av de 46 motiven och i det övriga Östergötland utgör samtliga djurmotiv endast 7,9% av alla motiv (Goldhahn 1999:75). Nu har vi en hällristningslokal med överrepresenterade hästmotiv och samtidigt underrepresenterade skepps och skålgrops motiv, om man nu jämför med kringliggande områden. Med detta kan vi då säga att sammansättningen av hällristningar är annorlunda i Sagaholm och det är antagligen i ett annat syfte som de är upprättade.

Vad får vi då ut av Sagaholm? Det är många små ledtrådar som leder i alla fall mig i en speciell riktning. Vi tar det från början och kollar på den spjutspets som hittades på 20-talet. Det är alltså klart att det var i området runt graven som den hittades och att graven samtidigt var skadad. Graven användes som grustag under en period och det är inte omöjligt att spetsen följde med ut ur graven med en skopa sand. Det kan även ha varit så att graven blivit utsatt för skattjägare som helt enkelt plundrade graven och då kom

spjutspetsen att hamna utanför graven av någon anledning. När den sedan hittades visade den ha en patina som stämmer överens med att den har legat torrt, den måste komma inifrån graven då markerna runt området är blötta. Vi har även redogörelser från Kapten Bror Kugel att ett bottenröse hade siktats i graven och antagligen skulle det innehålla ett obränt lik. Hällarna som ristningarna är tillverkade på är fraktade till platsen och ett stort och mödosamt arbete har lagts nerpå detta. Arbetet med att bygga själva högen med den förberedande utjämningen av marken som den vilar på visar vilken otrolig arbetsinsats som högen har medfört. Vi har även de för platsen ovanliga hällristningarna som visar att det var något annorlunda med den här platsen. Vi har för många hästmotiv och inte tillräckligt mycket skepp, kan hällristningarna återspegla personen i graven? Eller var det så att ritualen runt begravningen ristades in på hällarna så att den för all tid skulle finnas med den döde. Här har vi en krigare som ligger begravd med en del av ett fiendespjut i sig, det är inte helt omöjligt att tro när allt detta läggs fram. Vi vet att det inte är någon ”normal” person som har legat i graven vi har en mängd indicier som visar på att detta är något annorlunda och speciellt med allt från hällristningar till arbete som lagts ner på graven. Det kanske var en hjälte rent av som man ville ge den mest spektakulära gravläggningen i området. För att ytterligare stärka min teori innan jag går vidare med den ska vi titta på två gravar till från området.

Trolltallshögen är den första vi ska titta lite närmare på, denna är också beläggen i södra Vätterbygden. 1870 undersökte en jägmästare vid namn Gadamér gravhögen och uppger då ha funnit människoben, kol, bitar av en lerurna, två tyngdstenar, en lans-udd eller dolk-udd av brons, en rakkniv samt ett bronshandtag. Vid en efterundersökning år 1940 återfann Emil Lönneberg ytterligare en bronsudd under en sten i gravens centrala delar. Den udd som Gadamér säger sig ha funnit är tyvärr förlorad. Emil Lönnebergs udd kommer med all sannolikhet från ett svärd, men det är bara udden/spetsen som hittades (Goldhahn 1999:35).

Det finns även ett annat fynd som tillskrivs den här graven och det är ett bronssvärd med guldbelagd handtagsknapp. När vi tänker tillbaka till Trehernes teorier om krigarens utrustning och hans nybildade status så passar den här graven väldigt väl. Vi har de flesta utav statussymbolerna som krigaren ska ha utrustat sig med, både svärd som är rikt smyckat och en rakkniv.

När jag ser detta tänker jag såklart att spetsen som återfunnits i gravens centrala delar kommer från ett avbrutet vapen som dödat krigaren som ligger i graven. Spetsen kan med tiden ha lossnat och åkt längre ner i graven. Stenen som den hittades under kan ha lossnat från tak konstruktionen och kanske till och med slagit bort spetsen från skelettet och sedan landat ovanpå den. Här är det som på andra platser där vapendelar har hittats, det är alltså bara spetsen som hittats och resten av vapnet finns inte i graven. Om nu vapnet förstörts och sedan lagts i graven borde man hitta andra delar av vapnet i graven men så är inte fallet här.

Nästa exempel är en grav som ligger cirka 50 kilometer söder om Sagaholm, närmare bestämt i Vitarör i Värnamotrakten. Arkeologen som grävde ut graven var Nordström och han skrev följande om ett fynd från graven. ”Spjutspetsen är fragmentarisk och

endast sju cm av spetsen återstår, holken saknas. Förmodligen har endast spetsen placerats i graven då det inte verkar troligt att resten förstörts i jorden” Det var 1994

som utgrävningen tog plats och förutom den här spjutspetsen som var av Grundslevs typ även en fibula, en fragmentarisk kniv i brons, en brons dolk och några eldslagningsstenar av flinta (Goldhahn 1999:35). Här har vi alltså samma mönster igen en avbruten

spjutspets som den här gången hittas i en helt orörd grav.

Goldhahn har här en annan teori som går ut på att det var en regional tradition att lägga ner avbrutna spjutspetsar i gravarna och på så vis erkänna vissa medborgares status i

samhället (Goldhahn 1999:35). Här tas även Thomas B Larssons iakttagelser upp om att dessa avbrutna spetsar bara förkommer i rika eller på annat sätt avvikande gravar, som stämmer överens med både Sagaholm, Trolltallshögen, Vitarör och den unga mannen som hade ett Valsømagle spjutspets i sitt bäckenben från Själland.

Min analys av gravarna och dessa spjutspetsar är att spetsarna som hittas är lämnade vapen som suttit i kropparna av de krigare som gravlades. Genom studier av vapen, gravar, osteologiska rapporter och lösfynd har jag kommit fram till att krigarna var en grupp människor som stod högt inom hierarkin under bronsåldern. Framför allt så blir innebörden av krigaren i samhällsstrukturen tydlig när man ser vilket otroligt

engagemang de skapat hos det ”vanliga” folket, när det gäller arbetsinsatser på

gravhögar till exempel. Det ligger en person begravd i högen som gjorde sitt yttersta för att skydda det folket som han tillhör och sedan dör av den anledningen, när detta

inträffar vill man hedra denna uppoffring som det innebär. Mängden av folk som berörs av en krigare är stor även om det inte rör sig om beskydd mot invasion utan

expanderande krigsföring så berörs den ”vanliga” människan av krigarnas framfart. Under expansions krig eller rena räder så blir krigarna en del av försörjningen för samhället och det berörs alla av.

Som skrivits innan så är det viktigt att hedra de som gett sitt liv för andra både för hövdingar och för folket som blivit beskyddade eller försörjda. För hövdingen var det viktigt att kunna skaffa sig nya krigare som är villiga att dö för honom och religion var antagligen ett bra sätt att ”sälja” argument för att strida och slåss som det finns mängder av exempel av rent historiskt. Detta för tankarna tillbacka till Sagaholm där vi har 46 stenar med hällristningar som visar upp en mängd motiv som traditionellt tolkas som religiösa. Under oroliga omständigheter som krig är, är det viktigt att folket har något att luta sig mot och känna trygghet inför och då blir religion väldigt lätt att ta till sig. Som det gamla talesättet ”Det finns inga ateister i skyttevärn” och varför skulle detta vara annorlunda under bronsåldern. I området runt Vätterbygden har vi flera gravhögar som visar ett mönster av krigiskverksamhet, här har vi en mängd av dessa värjeuddar som man hittade på 20-talet. Det behöver inte vara så att området runt Vätterbygden var ett krigshärjat område, de krigare som ligger begravda på platsen behöver inte dött på platsen. Det kan vara så att folket som levde här under bronsålderns period två och tre var ett folk som ibland skickade ut räder för att skaffa makt, guld, mat eller kanske bedrev ett expansions krig mot närliggande grupperingar.

12. Sammanfattning

När jag började läsa och studera området som jag ville skriva om visste jag inte riktigt vad jag skulle finna. När jag började gå igenom litteraturen som behandlade bronsålderns krigsföring så framstod ett mönster, det var inte vanligt att man genom den materiella kulturen tolkade krigaren och dennes handlingar. Istället använde sig arkeologerna av antropologiska exempel hämtade från andra kulturer som kan liknas vid våran

bronsålder. Självklart fanns det undantag men inte i någon stor omfattning.

Här kommer den första av mina frågeställningar in i uppsatsen, kan vi genom att bara studera den materiella kulturen se krigarens status i samhället? När jag istället började undersöka vilka vapenfynd vi har i Sverige så blev jag förbluffad över likheterna vapnen emellan, jag hittade många som legat i torr mark samt visade stora brott och längden på vapnen var inte så olika. Med teorin om att dessa avbrutna vapen legat i gravar som sedan har plöjts sönder började jag undersöka andra gravar i Sverige där man kunde hitta avbrutna vapen som inte har störts. Med exempel från Danmark och England så borde det finnas liknande gravar som visar hur man låtit avbrutna vapen som dödat krigare sitta

kvar i kropparna som man gravlade. Detta är jag säker på ha varit en del av en religiös rit då man visar att krigaren är en krigare även i döden.

Här kommer den andra frågeställningen jag ville veta om det fanns olikheter mellan krigare och de ”vanliga” folkets gravar. Det finns exempel av ”krigargravar” i Sverige och jag såg Sagaholm som ett verkligt praktexempel av detta. Graven ligger i ett område där mängder av vapenfynd har gjort och även andra gravar i området innehåller avbrutna vapen. När bilden blev klarare att det var just krigare som legat begravda blev de

religiösa tolkningarna av graven inte så svårförstålig. Jag har försökt att koppla ihop religionen med krigarna och lagt fram teorier om att religionen behövdes i krigshärjade områden där man hade det svårt. Det är då inte så otroligt att stora krigare som tjänade och skyddade sitt folk fick grandiosa begravningar dels för sitt arbete och för att hövdingen skulle visa vilken rättfärdig härskare han var som tog hand om sina fallna krigare i döden. Det var även det här med avbrutna vapen som lämnats i kropparna och detta blev snarare en naturlig del av en begravning där så mycket religion och riter användes, krigaren skulle visas upp för folket och då med dödsorsaken fullt synlig. Det är kanske så att ökningen av religionsutövandet under Bronsåldern har en direkt koppling till stabiliteten i samhället.

Den sista frågan som jag ville ha ett svar på handlar om de många lösfynd av vapen som gjorts i Sverige och vilka åsikterna är runt dessa. Jag har hittat olika åsikter men den mest utsprida verkar vara att vapnen har förstörts sedan deponerats i en våtmark. Med Vandkildes redogörelse för patina på bronsföremål kan vi se att majoriteten av

vapenfynden i Sverige inte kommer från våtmarker och har antagligen inte blivit

deponerade, när vapen som är förstörda deponeras nerläggs alla delar av vapnet oftast på samma ställe. Nu hittar vi alltså en mängd vapenspetsar med liknande patina, längd och bevis för ett kraftfullt brott som antagligen skett under strid. Min teori om

vapenspetsarna växte fram och det blev klart för mig att möjligheten finns att alla spetsar från början har legat i gravar som blivit förstörda av tillexempel plöjning. En stor del av den här teorin har sin grund i alla de gravar där de gravlagda har kvarsittande vapen i kropparna.

Ett samspel mellan religionen och krigaren växer fram desto längre jag kommer med efterforskningarna till den här uppsatsen. Jag får en bild av en religiös man med hög status och exklusiva tillhörigheter, om samhörighet mellan soldater inte ändrat sig sedan bronsåldern var vi här kanske de första ärans män.