Malmö högskola
Lärande och samhälle
Kultur-språk-medier
Examensarbete
15 högskolepoäng på grundnivå
Lärares attityd till dialektanvändande i
skolan
Teachers’ attitude towards use of dialect in school
Frida Birkne
Lärarexamen 210 hp Handledare: Ange handledare
Svenska i ett mångkulturellt samhälle 210 hp Ange datum för slutseminarium ex. 2011-11-01
Examinator: Fredrik Hansson
3
Sammanfattning
Syftet med detta arbete är att undersöka lärares attityder till och syn på dialekters förekomst och funktion i skolmiljö, både när det gäller tal- och skriftspråk. I ett historiskt perspektiv har dialekter ansetts som något negativt. Detta kan kontrasteras mot dagens syn enligt Lgr11, SOFI (Institutet för språk och folkminne) och Utbildnings och kulturdepartementet. För att nå mitt resultat har ett underlag samlats in genom intervjuer med fyra lärare med olika ämneskompetens på tre olika skolor. Intervjuerna har transkriberats och resultatet visar att lärarna i undersökningen generellt hade en positiv syn på dialekter, även om spår av negativa tendenser kunde skönjas. Samtliga fyra gjorde stor skillnad mellan tal- och skriftspråk beträffande dialekt.
Nyckelord: Dialekt, språkvård, standardsvenska, kodväxling, tal- och skriftspråk, utjämnad dialekt
5
Innehållsförteckning
Innehållsförteckning ... 5
1 Inledning ... 7
1.1 Syfte och forskningsfrågor ... 7
2 Litteraturgenomgång ... 8
2.1 Definition av dialekter och dialektindelning ... 9
2.1.1 Tal- och skriftspråk samt språkvård ... 10
2.1.2 ”Rinkebysvenska” ... 11
2.2 Idiolekt, kronlekt och sociolekt ... 11
2.3 Attityder till dialekter ... 12
2.4 Kodväxling ... 14
2.5 Lärares förhållningssätt till dialekter ... 14
3 Metod ... 16
3.1 Kvantitativ och kvalitativ metod ... 16
3.2 Urval ... 16
3.3 Datainsamlingsmetod ... 17
3.4 Procedur ... 17
3.5 Praktiskt resultat ... 18
4 Resultat ... 19
4.1 Lärarintervjuer ... 19
4.1.1 Lärare A ... 19
4.1.2 Lärare B ... 21
6
4.1.3 Lärare C ... 23
4.1.4 Lärare D ... 25
5 Analys ... 27
5.1 Hur behandlar lärarna dialekter i sitt klassrum? ... 27
5.2 Lärarnas tankar och attityder till dialekter ... 28
5.3 Anser lärarna att det finns för- eller nackdelar med dialekter? ... 29
6 Diskussion ... 31
Avslutning ... 34
Litteraturlista ... 35
7
1 Inledning
På 1840-talet togs beslut att skolan inte längre skulle tolerera dialekter. De ansågs fula och hade en lägre språklig status. Syftet var att utrota landets genuina dialekter och istället skapa en lärd, välputsad och enig skolsvenska. Lärare fick i uppgift att utplåna den individuella dialekten och hädanefter skulle de tala ”skollärarsvenska” (Teleman 2003). Eleverna gick samma öde till mötes och förbjöds att i skolmiljö tala dialektalt. Under denna tid startade det som vi idag kallar kodväxling. Eleverna löste situationen genom att ackommodera, det vill säga tala som lärarna ville i skolan men sedan byta tillbaka till sin dialekt när de lämnade klassrummet. I dagens skola används inte kodväxlingen lika aktivt, utan dialekterna har kommit mer in i en utjämning. TV, radio och internet är en stor del i vårt samhälle och även skolan. Det gör att vi lättare hör olika dialekter och på så sätt minskar bruket av vår egen. Trots detta jobbas det till viss del på att bibehålla det kulturarv som dialekter kan betraktas som. Lgr 11 är en av dessa, då de väljer att låta elever uppmärksamma språkliga skillnader i talad svenska. I mitt arbete vill jag se vilka attityder lärare har till dialekter och om man kunde se för- eller nackdelar av regionala dialekter hos lärare och i klassrumssituationer. Att talspråk och skriftspråk skiljer sig markant är vi alla medvetna om, men påverkas skiftspråksinlärningen av dialektalt präglat talspråk? I mitt framtida yrke kan jag komma att arbeta i olika delar av Sverige och för att kunna möta mina framtida elever inom mitt huvudämne svenska i ett mångkulturellt samhälle, anser jag att det är högst relevant att fördjupa mig i skolans och lärarnas syn på dialektala skillnader.
1.1 Syfte och forskningsfrågor
Syftet med det här arbetet är att jag vill se hur lärare ställer sig till olika dialekter och dialektanvändning i den svenska skolan. Utifrån mitt syfte har jag formulerat följande forskningsfrågor.
1. Vilka attityder har de intervjuade lärarna till dialekter i dagens skola? 2. Hur menar lärarna att de behandlar dialekter i sitt klassrum?
3. Finns det enligt lärarna några för- eller nackdelar med att tala dialektalt respektive utjämnad dialekt?
8
2 Litteraturgenomgång
Lgr11 menar att elever genom undervisning ska utveckla sina kunskaper om det svenska språket. De ska lära sig dess normer, uppbyggnad och historia. Genom detta ska de förstå att språkbruk varierar beroende på medier och sociala sammanhang det vill säga att de också ska kunna skilja på tal- och skriftspråk. Genom dessa sätt ska deras identitet och medvetenhet utvecklas. Lgr11 skriver också att elever ska lära sig om ”Språkbruk i Sverige och Norden. Några varianter av regionala skillnader i talad svenska…” (Lgr11 s.225). Under syfte i Lgr11 skrivs det också att elever ska ”ges möjlighet att utveckla sina kunskaper om svenska språket, dess normer, uppbyggnad, historia och utveckling samt om hur språkbruk varierar…” (Lgr11 s.222). Läser vi vidare i Lgr11 under år 7-9 kan vi tydligt se att eleverna ska lära sig om sitt kulturarv på ett mer avancerat sätt än de yngre eleverna.
SOFI (Institutet för språk och folkminnen) menar att deras verksamhet går ut på att bevara och bygga ut våra samlingar av dialekter. De vill också informera om de olika dialekterna i Sverige och vad de har för betydelse. De menar att det är viktigt att redan i skolan tala om vårt kulturarv och samarbetar med högstadie- och gymnasieskolor för att bevara den språkliga historiken. Språkrådet menar att ”dialekten vi har vuxit upp med är en del av vårt ursprung, vår identitet, vår personliga historia. Den är, liksom alla våra dialekter, viktig för att den är en kulturskatt som är för värdefull för att glömmas bort” (Dialekter i skolan 2012 s.4). Utbildnings- och kulturdepartementet har på sin hemsida en regeringsproposition (Bästa språket - en samlad svensk språkpolitik) där de skriver att vi ska främja och bedriva kunskap om språk och dialekter. De menar att dialekter är en viktig bärare av vårt gemensamma kulturarv och tydliggör vår historia och våra traditioner. Dialekterna i dagens Sverige utjämnas allt mer. En förklaring till detta, enligt en artikel i Språktidningen (Språktidningen 2010), kan vara att den geografiska isoleringen minskat i samma takt som medialt inflyttande (telefon, TV, internet) och möjligheten att relativt enkelt flytta och bosätta sig var som helst i landet ökat. Dialekterna rör sig nu mer mot utjämnad dialekt. Utbildnings- och kulturdepartementet menar att en positiv inställning kan vara avgörande för våra dialekters fortlevnad och menar därför att vikten bör läggas i skolorna som i sin tur påverkar unga föräldrar till en positiv och accepterande attityd till dialekter. De anser också att det är deras ansvar tillsammans med SOFI, att samla in och bibehålla material i form av inspelningar och uppteckningar, om bland annat dialekter. Regeringen och SOFI har enligt dem själva en viktig
9
uppgift att ta hand om och genom skolor, museer och bibliotek göra sitt bästa för att sprida dessa kunskaper vidare. (Utbildnings- och kulturdepartementet 2005 s. 55-56)
2.1 Definition av dialekter och dialektindelning
Enligt Andersson (1985) är dialekter väl etablerade i det svenska allmänspråket och han hävdar att många gärna talar länge om dialekter, men få är medvetna om vad som egentligen ingår inom ramen dialekt. Ordet dialekt kommer från grekiskans dia´lektos som betyder ’sätt att tala’, ’samtal’. Einarsson (2004) menar att dialekters huvudsakliga innebörd har med uttal (fonologiska), böjningar (morfologiska), ordförråd (lexikala) eller satsers och meningars byggnad (syntaktiska). Han menar vidare att det syntaktiska är den del som är minst sedd till och den som man kanske har svårast att lägga märke till. Inom språksociologin talar man om två olika dialekter, regional dialekt och social dialekt. Regional dialekt står för ett visst geografiskt område och social dialekt kännetecknar en viss social klass. Enligt SOFI är en dialekt en språkart som talas av befolkningen inom ett avgränsat geografiskt område. Trots detta skriver SOFI att det i själva verket inte alltid stämmer, då gränserna mellan de olika dialekterna är otydliga. Språkbruket i Sverige har under alla tider varit föränderligt och varierat mellan olika generationer, grupper, individer och situationer. Under 1900-talet började dialekterna mer och mer jämnas ut och ersättas av regionala dialekter, och med det menas att dialekterna inte längre skilde sig lika mycket inom det geografiska området.
På bilden nedanför syns det hur dialekter i Sverige försvinner allt mer. Den genuina dialekten avser den dialekt som människor i Sverige en gång hade, det vill säga den dialekt som var speciell för den del i landet där man bodde. Den var och är även idag svår att förstå för människor som inte bodde i trakten. Den kan tydligt ses i norra Dalarna, Gotland men även Jämtland, Västerbotten och Norrbotten. Den utjämnade dialekten är den dialekt som den yngre generationen har, det vill säga det finns en dialekt, men den är inte alltid lätt att koppla till en speciell geografisk plats. Dessa brukar finnas i stortstadsmålen som malmöitiska och göteborgska. Regionalt standardspråk är till exempel ädelskånskan som talas av de lärde i Lund. Denna typ anses vara acceptabel och rumsren i alla sociala situationer.
10 Figur 1
Modell över dialekter (Lars-Gunnar Andersson 1985 samt föreläsning av Camilla Thurén 120404, de två tillagda punkterna till vänster.)
2.1.1 Tal- och skriftspråk samt språkvård
Andersson (1985) menar att vi tillägnar oss tal- och skriftspråket på olika sätt. Talspråksutvecklingen pågår under väldigt lång tid och många människor är involverade. Skriftspråket lär vi oss framförallt i skolan. Andersson hävdar att under skoltid talar vi oftast lika ordentligt som vi skriver. Han anser också att det för många är betydligt lättare att tala dialektalt än utjämnad dialekt. Han menar dock att om du skulle börja skriva dialektalt kan det bli svårare. I talspråket finns inga regler för hur det ska vara och det kan bli svårt för andra att förstå. Därför blir det uppenbart att vi skiljer på tal- och skriftspråk. Einarsson (2004) menar att språkvård bedrivs inom vissa språk med hög status och ska bidra till att höja statusen hos språkets användare. Språkvård i traditionellt avseende brukar betraktas som en insats att utveckla språket till det bättre eller att förhindra att det blir sämre. I Norden har vi ett internationellt organiserat språkvårdsarbete och i Sverige har vi Språkrådet, Sveriges officiella
organ för språkvård och språkpolitik som har till uppgift att följa språkets förändringar i både
tal och skrift.
Sandqvist och Teleman (1989) skriver i sin bok att lärare inte har möjlighet att förbjuda varken slang eller dialektala uttryck. De anser att orden har hemortsrätt i vissa situationer och stilarter. De menar att läraren kan förklara uttryckens form och betydelse.
Dessa två punkter är de som främst är i bruk idag
Utjämnad dialekt (yngre generationen)
Regionalt standardspråk (t. ex Lund, Göteborg, Stockholm och Umeå)
Svenskt standardspråk (ej existerande?)
11
2.1.2 ”Rinkebysvenska”
På SOFIs hemsida beskrivs rinkebysvenska inte som en dialekt. De anser att rinkebysvenskan snarare är ett gruppspråk som har utvecklats av ungdomar med utländsk bakgrund och som numera även används av svenskfödda ungdomar. SOFI hänvisar till en artikel på Centrum för tvåspråkighetsforskning gällande frågan om rinkebysvenskan anses vara en dialekt eller inte; ”För att kunna svara på den här frågan behöver vi först vara överens om vad ’rinkebysvenska’ egentligen är. Och vi behöver vara överens om vad vi menar med ’dialekt’.” (Är 'rinkebysvenska' en ny svensk dialekt? 2012). I artikeln kan man läsa att människor med invandrarbakgrund har många olika svar på beskrivningen av vad rinkebysvenska är. Artikeln menar fortsättningsvis att de flesta anser att rinkebysvenska uppkommer när människor med utländsk bakgrund talar svenska med brytning. Centrum för tvåspråkighetsforskning menar att rinkebysvenskan liksom fittjaspråket och rosengårdska har uppstått när många människor - både enspråkiga och tvåspråkiga – börjat tala svenska. SOFI liksom Centrum för tvåspråkighetsforskning menar att ”När man talar om ’dialekt’ brukar man inom språkvetenskapen avse en regional färgning av språket (stockholmska, skånska, gotländska, mm.). Dialekter är inte begränsade till en viss åldersgrupp eller till vissa specifika situationer – såsom är fallet med förortsslangen.” (Är 'rinkebysvenska' en ny svensk dialekt? 2012).
Stroud (2004) menar istället att det är svårt att dra en skiljelinje mellan svenskt och icke-svenskt språkbruk. Vilka ska behandlas som positiva, nya bidrag och vilka ska betraktas som inlärningsfel. Han nämner också att rinkebysvenskan är en diskuterad fråga angående framväxande dialekt eller enbart ett tillfälligt språk på väg mot målspråket, det vill säga ett interimspråk.
2.2 Idiolekt, kronlekt och sociolekt
Termen idiolekt är en människas unika sätt att uttrycka sig med hjälp av tal-, kropps- och skriftspråk i de olika roller som kan spelas i olika domäner. Ordet idiolekt kommer från grekiskans, idios som betyder ’egen’. Einarsson (2009) menar att idiolekt innebär att vi lever och påverkas av olika gemenskaper, som exempelvis familjen, skolan, kamrater och i yrkeslivet. Detta gör att man anpassar sitt språkande/språkbruk efter de normer som finns i de olika gemenskaperna som påverkar produktionen av olika uttryck. Idiolekt är en kombination av en människas samlade lektiska erfarenheter och ingår som en del av -lektfamiljen.
12
Människans egen idiolekt är förändringsbar via nya erfarenheter som till exempel byte av bostadsort, samhällsklass och inte minst åldrandet.
Kronolekt kan beskrivas som, hur vi talar i olika åldrar. Termen kronolekt kommer från grekiskans chro’nos som betyder ’tid’ och har enligt Einarsson (2004) mest kommit att bli intressant när man tittar på ungdomsspråk. Men ur ett dialektalt perspektiv är kronolektiska variationer intressanta på så vis att olika generationer som vuxit upp på samma geografiska plats inte kommer att tala samma dialektala variant. ”…Olika generationer talar olika kronolekter”. ”Det innebär varianter av samma språk där variationen är ålders- och generationsbaserad.” (Fredrik Lindström 2010).
Gränsen mellan dialekt och sociolekt (Latin socialis, sällskaplig) är diffus. Einarsson (2004) skriver om de olika klasskillnaderna som enbart örat kan uppfatta, dessa genom dialekterna som talas. Han skriver: ”Grundprincipen är: Ju mer utpräglad dialekten är, desto längre ner på den sociala skalan befinner sig talaren.” (Einarsson 2004 s 146-147) Andersson (1985) jämför detta med en snickare från Trelleborg och en snickare från Kiruna, dessa två kommer att skilja sig avsevärt i jämförelse med advokater från samma städer. Vi kan urskilja skilda språkbruk genom att se på individernas sociala bakgrund.
2.3 Attityder till dialekter
Andersson (1985) menar att människor ofta kan räkna upp en rad dialekter som de tycker om respektive inte tycker om. Han är tydlig med att personerna har uppbringat dessa åsikter på egen hand. Andersson menar att det finns två mönster - ett allmänt och ett egocentriskt. Med det allmänna mönstret menar Andersson efter en enkätundersökning från Lund (Bengt Loman, 1973) att dialekterna i nord och väst värderas högre än de i syd och öst. Dock ska det läggas till ett plus för gotländskan, som gillades av enkätdeltagarna. Andersson har själv gjort en liknande undersökning i enkätform där deltagarna fick sätta ett plustecken efter de två dialekter de gillade mest och ett minustecken efter de dialekter som de tyckte sämst om. Detta utan att få lyssna på dialekter. Det visade sig att även deltagarna i Anderssons undersökning ansåg samma sak.
13
Figur 2
Einarsson (2009) hävdar att människor som talar samma språk eller dialekt ofta känner större gemenskap med varandra. Språkrådet skriver att genom att tala dialekt kan vi känna gemenskap med varandra och genom att lyssna och förstå andras dialekter kan vi ta se på världen med andra ögon. Gemenskapen behöver inte alltid vara vänskaplig utan kan ibland skapa konflikter. Trots detta kan människor som hamnar i nya miljöer skapa en samhörighet tack vare språket eller dialekten. Där kommer Anderssons (1985) egocentriska mönster in (se bild nedan). Han menar att människor ”tycks ha en ganska schizofrenisk inställning till den egna dialekten” (Andersson 1985 s. 140). Med det menar Andersson att en del människor gillar sin egen dialekt och andra gillar den inte. Det mest intressanta enligt honom, är att de flesta verkar ha både kärlek och hat till sin egen dialekt. Andersson hänvisar till ett citat från en student i Göteborg, som uttryckte det: ”Göteborgska? Jo, det låter fult men det känns gôtt” (Andersson 1985 s 140). Andersson hävdar dock att dialekter som ligger nära ens egen inte är särskilt populär då de påminner om ens egen dialekt. Sin egen dialekt delar du med dina nära och kära, det blir en tillhörighet. Dialektgrannen påminner om den egna dialekten, men saknar bandet och blir därför endast hatad. Därför anser Andersson att det är lättare att tycka om dialekter som ligger längre ifrån sin egen. Andersson förklarar i sin bok att attityderna också kommer från stereotypa åsikter. Han anser att ”det finns en del vitt spridda åsikter/fördomar om människorna i olika landsändar” (Andersson 1985 s. 141). Han menar också att det är svårt för människor att ge andra människor kritik och att det därför är lättare att kritisera
Undersökningar visar att attityder till dialekter finns. De norrländska och västsvenska ger positiva associationer medan öst- och sydsvenska dialekter ger negativa associationer, med undantag för gotlandsdialekten som tillhör den positiva delen. (modell efter Andersson 1989)
14
människans språkbruk. Bedöms människor som överlägsna, påfrestande och snåla så är det troligt att dialekten de talar ogillas. Bedöms människorna däremot som trevliga, duktiga och tålmodiga, så kommer även deras dialekt att gillas.
Figur 3
2.4 Kodväxling
När man talar om kodväxling handlar det egentligen om två olika typer. Det är dels växlingen mellan två olika språk, såsom finska och svenska, dels växlingen mellan två dialekter, såsom älvdalskan och utjämnad dialekt. När jag i mitt arbete pratar om kodväxling kommer det framförallt att handla om kodväxlingen mellan olika dialekter. Andersson (1985) hävdar att alla barn som talar utpräglad dialekt borde bli lärda att kodväxla, för att barnet inte ska hamna i situationer där det inte blir förstått. Sandqvist och Teleman (1989) menar också att det är lätt för barn att växla mellan de olika dialekterna och att barn förstår när de ska använda sig av de olika dialekterna. Sandqvist och Teleman anser också att det är viktigt för oss alla att kunna kodväxla mellan vår egen dialekt och regionalt standardspråk då många jobb kräver att vi ska tala standardvariant.
2.5 Lärares förhållningssätt till dialekter
Andersson (1985) hävdar att lärare har tre alternativa förhållningssätt till förhållandet mellan utjämnad dialekt och genuin dialekt. Dessa tre är utrotning, kodväxling och uppskattning. Det första alternativet medför att dialektala ord, slang och svordomar och så vidare skulle totalförbjudas i skolans värld. Det andra alternativet menar att elever måste klara av att språkväxla mellan de olika situationer som kan uppstå, det vill säga använda sig av standardspråket när det krävs. Det tredje alternativet menar att man ser dialekten eller motsvarande som något speciellt, något som framhäver elevens personlighet och identitet, något som är positivt. Andersson menar att det enda rimliga är att använda sig av det andra
+ / -
++
+
-
+ / -
Modell efter Anderssons (1989) egocentriska mönster.
15
alternativet. Han skriver att det inte är helt lätt att förklara för ett barn att dennes dialekt inte är tillräckligt fin nog och att eleven måste tala utjämnad dialekt också. Andersson grundar detta på att om ett barn enbart får behålla sin utjämnade dialekt riskerar barnet att slås ut, inte vara värdig en del av de högre utbildningarna, speciellt i tjänstemannayrken. Detta beror på att många lärare, arbetsgivare och människor inte enbart lyssnar på vad människan säger utan också hur hon säger det.
Einarsson (2004) redovisar i sin bok en undersökning gjord i Dalarna om dialekter och attityder till dialekter. Undersökningen visar att lärare som är medvetna om att de talar på två olika sätt, dialekt och standarsvenska, skiljer noggrant på dessa sätt beroende på vem de talar och umgås med. Dialekt används bara i privata sammanhang, tillsammans med människor de känner. Det visar sig finnas svårigheter i detta. Om samtalet involverar både dialekttalande vänner och icke dialekttalande personer, är det svårt att veta vilken kod som lämpar sig bäst. Lärare som är uppvuxna i samma område som de undervisar i ser inga problem med att undervisa med dialektala ord, medan lärare som inte är födda i det yrkesverksamma området har svårt att förstå dialekten och betraktar dialekten mer som ett besvär för inlärning. Lärare rättar därför elever inte bara i skrift utan även i tal, hävdar Einarsson (1994 s.143).
Dialekttalande har länge motarbetats i skolans undervisning. P.E. Svedbom (Teleman 2003) gav på 1840- talet ut en läseboki vilken han hävdade att uttalet borde vara ”lingvistiskt och estetiskt riktigt” och kunde man inte uppfylla dessa krav, det vill säga det ”korrekt” dialektala uttalet, borde man inte få gå i ”den lärda skolan”. Svedbom ansåg att tungrots-r var direkt opassande i det svenska språket. På 1800- talet ansågs det att lärarna skulle föregå med gott exempel angående dialekter. Det ansågs att lärarna skulle tala svenskt standardspråk, men de varnades för att låta för tillgjorda i undervisningsuttalet. Ofta hånades detta uttal och kallades för ”skollärarsvenska”. Trots detta försök till att utrota eller utjämna dialekterna lyckades man inte. Einarsson (1994) skriver att det snarare var troligt att det fick eleverna till att ackommodera gentemot lärarna, men att de behöll sin dialekt utanför klassrummet. Teleman (2003) skriver om hur skolans intresse för undervisning i standardiserat tal avtog under 1900-talet. Det är osäkert i vilken utsträckning lässpråket, det vill säga ”skollärarsvenskan” användes i skolan.
16
3 Metod
Inledningsvis förklaras skillnaden mellan kvalitativ och kvantitativ metod och redogörs för vilken metod jag har valt. Jag går sedan vidare till urval och datainsamlingsmetod för att slutligen förklara hur jag har gått tillväga i avsnittet Procedur.
3.1 Kvantitativ och kvalitativ metod
Trost (2010) menar att en förenklad förklaring av vad en kvantitativ metod eller undersökning är, att man använder sig av siffror. Han nämner att det inte bara behöver vara siffror utan siffrorna kan vara överförda till text. Trost menar att det kvantitativa sättet oftast ses som av bättre kvalitet, och detta grundar Trost på att den kvantitativa metoden är lättare att räkna och möta och därför anses vara lättare att förstå. Metoden blir då mer tillförlitlig och inte spekulativ. En vanlig kvantitativ metod är enkäter som gör det möjligt att samla in stora mängder empiri. Frågorna är ofta ställda i form av ja- och nej-frågor eller graderingssvar numrerade från exempelvis 1 till 5. Den andra metoden kallas kvalitativ metod. Repstad (1999) menar att ett tydligt kännetecken för en kvalitativ metod är dess flexibilitet. Han menar att det inte är några konstigheter om forskaren/intervjuaren väljer att ändra stimuli under sin undersökning. Trost (2010) menar att när intervjuaren använder sig av kvalitativa intervjuer så ställer hon enkla och raka frågor till respondenten, men får oerhört innehållsrika och komplexa svar tillbaka. Respondenten får möjlighet att svara relativt fritt på frågorna och intervjuaren har möjlighet att stanna kvar i ett ämne som respondenten har tagit upp och därpå ställa följdfrågor. På det sättet blir varje intervju unik. Då min undersökning handlar om lärares attityder till dialekter har jag valt att använda mig av en blandning av både metoderna, det vill säga kvalitativ metod och kvantitativ metod. Med det menar jag att mina frågor är delvis ställda som ja och nej-frågor, men under intervjun uppkommer fler frågor och på så sätt ändras mitt intervjumaterial. Jag väljer också att ofta fråga vidare efter ett ja eller nej-svar, för att skapa så bra diskussion som möjligt.
3.2 Urval
Jag har intervjuat fyra lärare som har jobbat i skolans värld i olika antal år. Då jag skriver om attityder till dialekter har jag valt att intervjua lärare som är yrkesversamma i annan dialektal region än de själva vuxit upp i. Detta för att få en tydlig kontrast som möjligt. När jag valde mina lärare var mitt urval begränsat, eftersom jag inte kände till något större antal lärare med
17
de urvalskriterier som jag sökte. Jag valde därför lärare som jag till viss del endast kände till vid namn, men också lärare som jag personligen är bekant med. Två av lärarna jobbar på samma skola men dock inte i samma arbetslag. De andra två arbetar på olika skolor. Lärarna jobbar inom grundskolans tidigare år och de undervisar bland annat i svenska, SO-ämnen, matematik och NO-ämnen.
Lärarna var väl medvetna om de forskningsetiska principerna redan första gången jag tog kontakt med dem. De var också väl medvetna om vad min undersökning handlade om (se beskrivning i procedur) och att de inte var tvingade till något utan att deltagandet var frivilligt. Lärarna var också medvetna om att mitt syfte inte var att skriva om eller visa något personligt om deltagarna, utan enbart belysa det som sägs och som är relevant för undersökningen. Inspelningar och anteckningar kommer endast bearbetas, avkodas samt läsas av mig.
3.3 Datainsamlingsmetod
Jag har under min undersökning enbart använt mig av intervjuer. Innan intervjuerna skrev jag kvalitativa frågor (se bilaga 1). Jag utgick från mina tre frågeställningar: ”Vilka attityder har de intervjuade lärarna till dialekter i dagens skola?” ”Hur menar lärarna att de behandlar dialekter i sitt klassrum?” ”Finns det enligt lärarna några för- och nackdelar med att tala dialektalt respektive utjämnad dialekt?”. Respondenterna har fått svara utifrån egna åsikter om dialektbruk, men också vad de anser om dialekters försvinnande och hur de ser på bibehållandet av svenska dialekter. Under intervjun har även bifrågor uppkommit, som alla har med frågeställningarna att göra på ett eller annat sätt. Dessa bifrågor finns dock inte redovisade i bilaga 1, eftersom de är spontant uppkomna och därmed unika för respektive respondent. Några av frågorna har jag skrivit med i resultatdelen. Därför är intervjuerna med de olika lärarna inte helt överensstämmande med varandra. Under min kontakt med lärarna informerade jag aldrig vad jag och litteraturen menar med dialekter, utan har låtit dem själva svara på frågorna efter vad de anser att en dialekt är.
3.4 Procedur
Då jag valde att enbart hålla mig till intervjuer i min undersökning genomfördes dessa individuellt av mig. Efter att jag valt de lärare som uppfyllde mina urvalskriterier, tog jag kontakt via mejl och telefon. Via mejl meddelade jag att jag skulle skriva examensarbete där jag skulle undersöka lärares attityder till dialekter. Jag förklarade sedan att jag behövde lärare som inte talar samma dialekt som majoriteten på skolan. Jag frågade därpå om de kunde tänka
18
sig att delta i min undersökning. Jag meddelade lärarna att intervjuerna var helt frivilliga och att deras identitet skulle förbli anonym. Samma information gav jag också på telefon. Efter att lärarna hade svarat ja, bestämde vi tid utifrån deras schema. Jag var tydlig att meddela att jag kommer att besöka skolan och att det vore bra om vi kunde hitta en ostörd plats för intervjun. I samband med tidsbokning var jag också noga med att förklara att jag kommer att spela in intervjun med hjälp av en diktafon, detta för att förbereda lärarna. Repstad (1999) menar att respondenterna ibland kan känna sig obekväma i att bli inspelade och att intervjuerna då lätt kan bli konstlade. Trots detta valde jag ändå att spela in samtalen, då det är näst intill omöjligt att hinna med att anteckna allt som läraren säger. Jag anser att det kan bli svårare för den intervjuade att tala när någon hämmar genom att inte låta respondenten samtal flyta på utan avbrott för att intervjuaren ska hinna anteckna allt. Jag ville också kunna lyssna aktivt på vad personen sa, utan att behöva stanna upp. Under min intervju hade jag förberett frågor som jag skulle ställa. Frågorna var till för att starta diskussionen och hjälpa oss att hålla oss inom ramarna för mina frågeställningar. Utöver det kom spontana följdfrågor utifrån intressanta tankar som togs upp. Repstad (1999) menar att en kvalitativ intervju behöver vara grundligt planerad för att den inte ska ”drunkna i irrelevant prat” (Repstad 1999 s. 65) Han menar att trots detta är det viktigt att intervjun inte är låst till frågorna, utan att den ska kunna anpassas och förändras för bästa slutresultat.
Efter samtliga intervjuer valde jag att transkribera samtalen och i resultatet har jag valt att inte skriva dialektalt utan mer åt ett korrekt sätt att skriva. Därefter har jag analyserat det empiriska resultatet.
3.5 Praktiskt resultat
Alla mina fyra intervjuer flöt på bra och jag hade inte problem med varken teknisk utrustning eller att samla in det material jag behövde för min undersökning. Efter att ha gjort alla mina intervjuer anser jag att jag har fått tillräckligt med empiri. Alla fyra lärarna hade lätt för att diskutera och hade därpå åsikter om dialektbruk. På vissa intervjuer kom respondenterna till insikt i vad de trodde sig tycka innan intervjun och vad de efter intervju egentligen tycker. Det visade sig vara väldigt olika. Jag fick också höra att mina frågor uppfattades som enkla och bra och på ett naturligt sätt ledde till bra diskussioner.
19
4 Resultat
I detta kapitel redovisas resultaten av undersökningen. Då mina lärare jobbar på olika skolor kommer jag beskriva skolorna samt respondenterna i korthet. Jag kommer sedan sammanfatta vad varje enskild lärare har sagt. Det kommer jag beskriva genom huvudsakligen citat .
4.1 Lärarintervjuer
4.1.1 Lärare A
Lärare A, som jag fortsättningsvis kommer att kalla Anna, är knappt femtio år och har ungefär fyra års erfarenhet. Annas utbildning är grundskolelärare i de tidigare skolåren och hon undervisar i svenska, musik och matematik. Anna kommer från början från Stockholm, men har flyttat runt en del och har därför ingen utpräglad stockholmska. Nu är hon bosatt i Skåne. Anna jobbar inte med dialekter i sin klass. Hon anser att eleverna fortfarande är för unga men hon tror att hon kommer att arbeta med dialekter längre fram, när eleverna är lite äldre. Hon nämner dock att hon har haft högre årskurser tidigare och att hon då arbetade med dialekter, speciellt i samband med arbeten om Sverige.
[…]däremot när jag har jobbat med äldre elever har vi pratat dialekter när vi har läst Sverige. [det har] infallit naturligt att man faktiskt har pratat om olika dialekter och jag vet att på min tidigare skola så hade vi faktiskt lite olika dialekter i huset som vi använde, som kom ner och valde att prata på sin dialekt för att [eleverna skulle få] höra skillnaderna.
Jag undrade direkt hur eleverna tyckte att det var, att få höra olika dialekter i sitt eget klassrum.
De tyckte att det var spännande och intressant… nu var det ju ett stort projektområde och vi läste Nils Holgersson… eh och vi följde olika delar av landet och det blev det faktiskt ganska roligt att också få uppleva dialektala skillnader från olika delar av Sverige.
Anna nämner också att hon är väldigt glad för dialekter och att hon tycker att det berikar vårt språk. Anna har ganska bestämda åsikter om dialekter och det märks att hon vill ha det sagt under intervjun. Hon anser att dialekter är oerhört charmiga och att dialekterna absolut har med vår identitet att göra, hon anser att dialekten gör personen. Jag frågar på vilket sätt hon menar det, och snabbt gör hon en jämförelse.
20
Jag tror att det här med identitet är jätteviktigt för människor och när man är i tonåren så är man bekymrad över allt… och man är inte nöjd med sin näsa, man är inte nöjd med sitt hår man är inte nöjd med det ena och man är inte nöjd med det andra… och då är man förmodligen inte nöjd med sin dialekt. Men när man blir äldre tror jag att det är precis tvärtom… att man kan uppleva det som en stolthet att man har en härkomst, man har rötter någonstans och att det faktiskt präglar ens sätt att prata…
Anna nämner också att hon kanske själv känner så starkt för detta för att hon inte har någon speciell och utpräglad dialekt. Jag undrar om hon någon gång tar efter elevernas dialekt. Hon funderar en stund och fortsätter med att hon tror att hon absolut tar efter. Inte språket i sig men absolut språkmelodin. Hon anser att det är lätt att göra det när man talar med yngre elever. Vi kommer också att tala om ifall man ska rätta barns dialektala språk. Anna anser att man kan göra det, men i så fall endast för att berika barnet, låta det veta att det finns andra ord än kanske just det som de använder. Här går Anna inte in på dialektala rättningar, utan ord som sägs ”fel”.
Jag kanske hade upprepat om det fanns anledning, samma sak, fast på min egen dialekt. […]jag tror inte man som elev i andra klass registrerar någonting sånt, men man kanske gör det på sikt och kanske breddar.
Hon menar också att det är vanligt för henne, som har yngre elever att de skriver som det låter. Hon anser att detta är en process som kommer att försvinna. Det är något som vi alla har lärt oss.
Jag ser ju det jättetydligt, jag som har små barn som verkligen skriver orden som de låter[…] så visst syns det och det ska det få göra.
Anna menar att det finns en skillnad mellan tal- och skriftspråk. Hon anser att det är okej att barnen inte ännu har lärt sig skilja på det, men att det är något som hon hela tiden försöker lära ut. Anna anser dock att eleverna, och även andra, ska få ha kvar sina dialekter och hon som lärare vill inte rätta för mycket. Hon menar att dialekterna inte är vad de en gång var och därför är det viktigt att ta hand om dem.
Men det är sorgligt också att vi sätter stämpel på dialekter, vi säger, jag avskyr göteborgska… säger någon, och någon annan säger nä, men… skånskan går inte att förstå vad de säger… och det är det som är faran, att vi faktiskt rangordnar dialekter. Jag tycker ju personligen att samtliga är charmiga på sitt sätt. Det är lite sorgligt. Men jag vet faktiskt inte hur mycket det påverkar i skolan, jag har tänkt på det.
Anna anser att om man är svensklärare, precis som hon är, bör man ha en kunskap om språket. Kunna berätta för elever att i olika delar av landet använder vi olika ord för saker.
21
Här menar hon inte alla ord, förklarar hon, men en överblick. Anna berättar om en svensklärare när hon läste till lärare.
[En] Lärare som var skånska och hade bott i Skåne hela sitt liv och av en tillfällighet kom vi att tala om ordet källingar, som på skånska betyder kattungar… och hon var helt övertygad om att det hette källingar i hela landet… och när jag då förklarade för henne att det heter bara det i Skåne. Om du säger källingar till någon i till exempel Stockholm så vet de inte vad du talar om… alltså, för det är verkligen så isolerat och då blev hon jätteförvånad. Då tänkte jag på det, med tanke på att jag höll på att bli lärare att det är ändå viktigt att man absolut inte förnekar ordet… i det här fallet källing, men att man också talar om för sina elever att det har andra namn på andra ställen i landet.
4.1.2 Lärare B
Lärare B, som jag fortsättningsvis kommer att kalla Britt, är drygt trettio år och har ungefär fem års erfarenhet. Britts utbildning är grundskolelärare i de tidigare skolåren och hon undervisar i svenska, matematik, NO, SO och musik. Britt kommer från Småland men har även bott i Dalarna för att sedan ha flyttat ner till Skåne, där hon har bott i ganska många år. När jag ställer frågan ”Tänker du på hur du talar med eleverna gällande standardsvenska eller dialekt?” börjar Britt genast skratta. Hon fortsätter med att ”Nä, det gör jag inte”, men hon beskriver att hon tar efter elevernas språkbruk kopiöst i klassrummet.
[…] alltså jag pratar ju inte skånska, det gör jag inte, för jag har inte alla de här dialektala orden som de har som bytat och så där, men jag pratar med samma betoning som de gör. Men jag märker att jag gör det, sen när jag kommer hem så gör jag det inte längre, så det är någonting som händer i klassrummet. Jag vet inte om jag tänker på det, det är bara någonting som händer.
Jag frågar vidare om detta är något hon gör enbart tillsammans med elever, eller om det även händer i umgänge med kollegor. Britt svarar snabbt att det bara händer med elever. Framförallt när hon har samtal med en eller två elever, om någonting till exempel har hänt.
Jag märker det[själv]. Och sen hade jag faktiskt en specialpedagog som… vi lånade hennes rum när det hade hänt en sak och hon sa det, du pratar skånska när du ska lösa konflikter. Och jag bara, ja jag vet, men jag vet inte varför. Jag tror att det är lite så att man försöker liksom, prata på deras sätt. Eller jag vet inte. Jag vet inte vad det är, men det händer.
Trots att Britt faller in i språkmelodin kan hon inte låta bli att rätta till barnen ibland. Men då rättar hon inte det dialektala utan det som eleverna ibland säger ”fel”.
22
…men jag rättar till ibland. Ja det låter ju hemskt men, elever som pratar skånska säger bytat, då aa… du har bytt. Jag säger ju inte nä, så heter det inte men jag rättar på ett bra sätt.
Men hon är också tydlig med att hon aldrig skulle rätta det dialektala uttalet hos eleverna. Men säger de maj och daj såhär, det skulle jag ju aldrig gå in och rätta. Men
det heter ju inte bytat det heter ju bytt. Det finns något mer [alla o och u, domare och dummare] Ja och det går man ju aldrig in och rättar, för det är ju dialektaltuttal.
Britt nämner också att skulle eleverna stava domare med u så skulle hon diskutera detta med eleven och förklara för eleven att det finns en skillnad mellan skriftspråk och talspråk. Hon menar att man får tala som man vill men i skrift är det en annan sak även när det är dialektalt.
Om det har blivit så att de har stavat dialektalt, förstår du hur jag menar, alltså som de säger det, då blir det ju oftast fel i en text och ja, då går jag in och korrigerar det eller rättar.
Jag märker hur Britt blir lite nervös och menar att hon tänker väldigt fyrkantigt, men är tydlig med att hon tycker att det är skillnad mellan tal och skrift. Hon nämner att det är viktigt för oss alla att kunna skriva korrekt, det finns i både mejl och sms och det skickas ju inte alltid enbart till kompisar, utan även till ”viktiga” personer.
Det blir ju faktiskt att det jag säger är att talspråket, där tycker jag att dialekter är fantastiskt bra, berikande och charmigt på alla sätt medans skriftspråket, där är det standardsvenskan. Så tycker jag! Där har jag nog andra krav.
Britt menar att när vi talar med varandra så kan vi prata dialektalt, för vi kan se varandra och på så sätt kan vi se gester och rörelser och vi kan fråga om det är något vi undrar över. Det har vi inte i skriftspråket, där behöver vi, enligt Britt, ett gemensamt språk som alla använder för att förstå varandra, trots att vi bor på helt olika ställen i landet och inte talar likadant. Britt menar att visst finns det olika dialekter som gör att barn kan få svårt att skriva och därför anser hon att det är oerhört viktigt att som lärare visa tydlig skillnad mellan tal- och skriftspråk.
Innan jag utbildade mig så jobbade jag på en skola i Småland och där har vi ju problem att hitta R:en, som när vi sportar, så spottar vi… och det märker man att småländska barn glömmer ju R:en för de hör ju inte dem…. Där är det ju viktigt att man är petig, precis som barn i Skåne förväxlar o och u. Ja, det är ju skillnad mellan olika dialekter och det medför ju att man har olika saker som man behöver jobba med.
23
När jag frågar Britt vad hon anser om att ta bort dialekterna, som lärare strävade efter förr, får jag bara till svar ” Nä, det är bara fel!”. Britt menar, trots allt hon har sagt, att det är berikande med dialekter och att det är charmigt och spännande. Hon säger ”Språk är identitet - och det är dialekter också”.
4.1.3 Lärare C
Lärare C, som jag fortsättningsvis kommer att kalla Cesar, är knappt sextio år och är ursprungligen förskolelärare men har skolat om till 1-7 lärare. Cesar undervisar i svenska och SO och har även ibland andra ämnen. Cesar är från Småland men har även undervisat i andra landskap, som Dalarna. Nu är han bosatt i Skåne.
Cesar anser att han absolut tänker på hur han talar med eleverna på skolan. Framförallt i klassrummet. Han försöker att vara så tydlig som möjligt.
När jag började här, vi skulle ha någon rättstavning, så var det en kille som sa nä Maja [annan lärare], du får inte läsa, det måste Cesar göra, för det är lättare att stava då. För jag [Cesar] säger ju inte skolle till exempel utan jag säger skulle och sådär, så han [pojken] tyckte att det var lättare om jag läste för då hörde han.
Cesar har inte börjat prata om dialekter med sina elever utan väntar med det till årskurs fem. Han anser att det ändå är viktigt att redan nu börja samla material för detta, då han anser att det är en viktig sak att ta upp. Cesar menar vidare att det är viktigt att bevara dialekterna.
Jag tycker det är viktigt att man bevarar dialekter och prata om de äldsta dialekter, som älvdalska som är en av de äldsta dialekterna och vi pratade även om de här språken vi har i Sverige som samiska och så [minoritetsspråken]. Det pratade vi om förra året vet jag. Sen också hur mycket det kan skilja att det är samma språk men att det kan vara svårt att förstå olika dialekter, om man kommer från Norrland eller om man kommer här nerifrån [Skåne], hur svårt det kan vara att förstå varandra fast man kommer från samma land.
Cesar menar att han absolut tar efter dialekten i skolan. Han tror att det inte enbart kommer under skoltiden utan även till vardags, då han umgås med andra människor som inte talar samma dialekt han själv gör. Han nämner att när han ibland träffar kompisar från förr, kommenterar de väldigt ofta Cesars avvikelser från barndomsdialekten.
Men då hör väl de [kompisarna från förr] dom sakerna, som att jag säger jaa och lite sådana grejer, men nä, annars tar jag inte efter utan jag vill bevara
24
min, men som sagt jag har ju ingen jätteutpräglad dialekt egentligen eftersom jag har flyttat så mycket.
Cesar tar också upp att det är viktigt att dialekter inte blir något negativt i skolan. Han anser att det då kan skapas mobbning.
…vi har ett par stycken här som inte är från Skåne, som har andra dialekter, att de också hör att läraren inte heller pratar skånska och att jag inte heller är annorlunda.
Trots att Cesar anser att vi alla ska ha en väldigt positiv inställning till dialekter, brister han ut i skratt vid tanken på att han själv skulle tala den dialekt som eleverna gör. ”Nä jag pratar inte skånska, gud bevare mig väl [skratt]. Då hade eleverna skrattat ihjäl sig.”
Cesar säger att det är härligt att varje barn har rätt till en egen dialekt, men att det också är viktigt att belysa att det är skillnad mellan tal- och skriftspråk. Cesar anser att eleverna ska kunna stava som vuxna, och därför måste eleverna lära sig skriftlig standardsvenskan men ändå behålla sin egen dialekt. Det viktiga är att kunna skilja på dessa båda och veta när respektive språk passar i olika situationer. Han menar också att man inte kan bedöma eleverna olika, utifrån kännedom om dialektala orsaker eller bristande stavningsförmåga
Skånska barn har ju väldigt svårt, de har ju svårast med stavningen…det är ju utrett att de har svårt att stava, de skriver som de talar.
Cesar känner att det är svårt att finna nackdelar med dialekter i vårt land, han funderar en stund och säger sedan att det ibland kan vara svårt att förstå varandra i landet. Han drar på smilbanden och börjar berätta en historia som han själv har varit med om.
För där jag jobbade, uppe i Dalarna, så kom kokerskan en dag, skynda dig och kom, sa hon, det är telefon till dig och jag förstår inte ett ord av vad de säger. Va? säger jag, ja det måste vara från Spanien säger hon, för jag fattar inte ett ord. Så gick jag till telefonen och då var det ju rektorn på en gymnasiekola i Skåne. Men jag förstod ju, för jag har mer rikssvenska men hon förstod inte ett ord av vad han sa. Men det är ändå viktigt att bevara sin dialekt. Jag tycker det är synd att man tappar den.
Som avslutning nämner Cesar om hur elever tar efter ”stockholmskan” när de leker eller spelar pjäser. Han nämner också att eleverna ofta nämner att de pratar som Cesar.
Men de upplever mig som upplänning fast jag bara har bott landskapet norr om, så att säga. De tycker det och när de riktigt brer på så är det riktig stockholmska. Pratar jag så, näää. [skratt].
25
4.1.4 Lärare D
Lärare D, som jag fortsättningsvis kommer att kalla Dan, är knappt femtio år och har cirka åtta års erfarenhet. Dans utbildning är grundskolelärare i de tidigare skolåren och han undervisar i matematik och NO. Dan är från Skåne, men undervisar och bor numera i Bohuslän.
Dan anser att han väldigt ofta tar efter dialekter som eleverna talar. Han menar att han generellt ändrar sin dialekt beroende på vem han talar med. Pratar han med någon hemifrån faller han snabbt tillbaka till sin ursprungsdialekt, men annars talar han gärna den dialekten som är typisk för den plats där han numera bor och är yrkesverksam.
Det är något jag gör omedvetet, det händer liksom bara. Jag tror det är för att det är lättare för både mig och eleverna.
Dan arbetar inte med dialekter i skolan, då han anser att det inte finns med i hans arbetsområde. Skulle det dock vara så att det kommer på tal, så tycker Dan bara det är roligt att tala om. Dan berättar att eleverna tycker att det är kul när han talar sin ursprungliga dialekt.
…däremot tycker barnen det är kul när jag pratar skånska med dem. Då blir det ofta att man talar om olika betydelser för samma ord.
Dan anser inte att det är viktigt med dialekter på hans skola, då han jobbar med många barn med svenska som andraspråk. Han anser också att det kan vara en av anledningarna till varför han själv tar efter dialekten i området. ”Eleverna håller på att lära sig svenska och jag vill begränsa den svenska språkvariationen samt lägga vikt vid de vanligaste förkommande orden.”
…då jag jobbar i en skola med många invandrarbarn som inte har ”perfekt” [gest] svenska så lägger jag inte tyngdvikten vid hur man talar, utan mer på vad man säger.
Dan anser inte heller att det är viktigt att i det här stadiet rätta elevernas dialektala eller språkliga fel. Det är som Dan beskrev tidigare, viktigare att eleverna vågar tala och kan göra sig förstådda än att det kommer ut rätt. Dan anser också att det finns en charm med dialekter och vill inte hålla på att rätta eleverna i talspråk. Då Dan undervisar i matematik och NO, arbetar han inte så mycket med det språkliga som han kanske hade gjort i egenskap av språklärare.
26
Jag har inte märkt någon skillnad när det gäller skrift, kan ha att göra med mångfalden i klasserna.
Trots att Dan berättar att han tycker om dialekter och att han tycker att de borde finnas i vårt samhälle, säger han också att det finns dialekter han gillar och några han inte gillar lika mycket. Han vill dock inte svara på vilka dialekter som ingår i vilken kategori. Dan säger ”Jag tror att alla har några de inte tycker om och vise versa”. Efter att han har sagt det och märker att jag vill utveckla hans kommentar, väljer han att lämna det aktuella ämnet och istället lägga fokus på andra saker.
27
5 Analys
I analysen kommer jag koppla ovan nämnd litteratur med den empiri som mina intervjuer har genererat. I underrubrikerna kommer jag utgå från mina tre frågeställningar, även om rubrikerna är en aning omformulerade.
5.1 Hur behandlar lärarna dialekter i sitt klassrum?
Ingen av lärarna arbetar just nu med dialekter i sina klasser. Trots detta ansåg tre av fyra att det är en viktig sak att ta upp och diskutera med elever. Huvudorsaken som anges till varför de anser det som viktigt, är att dialekten är en del av människans identitet, den talar om var man kommer ifrån. En av lärarna poängterar också vikten av att kunna skilja på talad svenska (som kan vara mer eller mindre dialektalt präglad) och skriven standardsvenska, och då kommer samtal om dialekten in på ett naturligt sätt. Enligt de nya styrdokumenten (Lgr11) har lärare skyldighet att låta elever lära sig om regionala skillnader i talad svenska. Lärarnas ansvar är att utbilda eleverna och sedan lämna dem vidare till högstadiet med uppfyllda mål. Det kan då vara bra att veta att kraven för kunskapen om dialekter ökar i de äldre åldrarna i Lgr 11.
Ingen av de intervjuade lärarna har någon genuin dialekt med sig till sitt arbete, utan använder sig av den utjämnade dialekten. Vissa av lärarna tänker på hur de talar och använder sig därför mer av regionalt standarspråk (Se modell s 9, inspirerad av Lars-Gunnar Andersson 1985). Detta är något som lärarna gör för att medvetetandegöra eleverna om deras uttal och skrift. Enligt lärarna är det inte viktigt att eleverna talar korrekt talspråk, då det är lätt att göra sig förstådd med talspråk kombinerat med gester och mimik. Einarsson (2004) menar att lärare som inte kommer från samma dialektala område som eleverna, är mer benägna att rätta sina elever. De intervjuade lärarna i min undersökning menar att de inte rättar elevernas dialektala fel, men nämner ändå att de medvetandegör skillnader genom att upprepa aktuellt ord på utjämnad dialekt som mer liknar vårt skriftspråk. Britt är i sin intervju tydlig med att elever och även andra människor måste klara av att göra sig förstådda genom både tal och skrift och det är därför hon väljer att upprepa ord som inte är korrekt sagda. Einarsson menar vidare att lärare från andra geografiska områden än sina elever har svårt att veta vad som är och inte är dialektalt. Vi kan också koppla lärarnas upprepning av ord till Sandqvist och Telemans förtydligande att lärare inte kan förbjuda vissa ord i klassrummet. Lärarna bör endast göra som de intervjuade lärarna gör, det vill säga återupprepa. Andersson (1985)
28
nämner i sin bok tre förhållningssätt till dialekter. Han talar om utrotning, kodväxling och uppskattning. Efter att ha intervjuat lärarna kan jag se att majoritetens åsikter överrensstämmer med Andersson, att beträffande dialekter ska vi använda oss av kategorin kodväxling. Här menar de intervjuade lärarna att kodväxling bör ske mellan dialekt och skriftspråk. Andersson menar vidare, att lär vi ut kodväxlingen till våra elever, kan de i framtiden klara av att växla mellan sin egen dialekt och skriftspråk. Även lärarna nämner att eleverna ska ha kunskap och känna till i vilka sammanhang de kan använda sig av sin dialekt respektive det skriftliga standardspråket. Andersson och de intervjuade lärarna menar att det är ett individuellt ansvar att klara av att göra sig förstådd i större och nationella sammanhang, som kräver standardspråk. Det krävs därför av eleverna att de kan reglerna i skriftspråk, men vet att dessa inte är lika hårda i talspråk. Under intervjuerna visade det sig att även lärarna använder sig av kodväxling, mellan både tal och skrift, men även genom enbart talad dialekt. Britt var en av de som verkligen kodväxlar mellan elever, lärare och hemmet. Hon ansåg att det ibland var lättare att få elevernas tillit genom att använda sig av deras dialekt. Detta var även tydligt i intervjun med Dan. Britt sa sig uppleva att eleverna har lättare att ta till sig det hon säger om hon talar på samma sätt som de. Även de andra lärarna nämnde att de till viss grad anammar elevernas språkmelodi. Här kommer vi tillbaka till det som Andersson (1985) nämner, att vi alla bör lära oss kodväxling.
5.2 Lärarnas tankar och attityder till dialekter
I intervjuerna tycks samtliga lärare se det muntliga dialektanvändandet som något positivt. Precis som språkrådet anser lärarna att det är en kulturskatt som ska uppmuntras. De intervjuade lärarna anser också att dåtidens dialektutrotning är något som inte borde ha skett. Vidare anser de att attityderna till dialekter har ändrats avsevärt och att de själva värnar om dialektanvändandet. Lärarna väljer att försöka att se eleverna utifrån deras idiolekt. Lärare Britt sa att ”Språk är identitet - och det är dialekter också”. Anna nämnde att dialekten gör människan. Lärarna såg bevarandet av dialekter som en självklarhet, som ett konkret bevis på vårt ursprung, tillhörighet och identitet, något eleverna borde vara stolta över.
Andersson (1985) anser att människor har attityder till dialekter. Han menar att de flesta personer har åsikter om vilka dialekter de gillar eller inte gillar. Läraren Cesar nämner i sin intervju att eleverna skulle ha skrattat åt honom om han hade provat att tala skånska. Han lägger också till ”Nä jag pratar inte skånska, gud bevare mig väl”. Det är svårt att tolka vad Cesar menade med sitt uttalande, men lätt att dra paralleller till Anderssons förklaring att
29
dialekter som ligger nära sin egen ofta ogillas. Cesar kommer från ett grannlandskap till just Skåne. Även lärare Dan nämner i sin intervju att han anser att det finns dialekter som han ogillar. När jag under intervjun trycker på om detta, vill han inte svara och jag får därför aldrig veta vilka dialekter det handlar om. De andra lärarna nämnde inget om ogillande utan ansåg att dialekterna enbart är charmiga och har inget emot de olika dialekter som finns i vårt land.
Då det har diskuterats om rinkebysvenskan och liknande kan räknas som en ny dialekt hade jag hoppats på att få fram attityder hos lärarna angående detta. Då det endast var en lärare som var yrkesverksam på en mångkulturell skola blev urvalet begränsat. Ingen av lärarna hade någon åsikt om eller erfarenhet av rinkebysvenska.
5.3 Anser lärarna att det finns för- eller nackdelar med
dialekter?
Precis som vi kan finna i Lgr11, hos SOFI och Utbildning och kulturdepartementets regeringsproposition är dialekter en del av vår historia och våra traditioner. De utvecklar vår identitet och skapar förmåga att förstå vilka vi är idag och utgör en viktig bärare av vårt kulturarv. Detta går väl hand i hand med de intervjuade lärarnas syn på dialekter i skolan. Samtliga lärare berörde vikten av att bevara dialekter och höja dess status. Lärare Anna liksom lärare Cesar talade om dialektens unika karaktär och beskrev den som en identitetsmarkör. Båda ansåg också att de hade tappat sin egen dialekt och på så sätt även tappat en del av sitt ursprung och såg detta som en förlust.
Under Cesars intervju nämndes svårigheten att förstå varandra. Han berättar en anekdot där dalmål mötte skånska och förståelsebrist uppstod. Andersson (1985) skriver hur den genuina dialekten, som fanns förr och fortfarande existerar i vissa delar av landet, kan vara betydligt svårare att förstå än den utjämnade dialekten. Även Anna nämner en historia om en skånsk lärare i svenska som inte visste att källingar inte används i hela landet. Anna anser att som svensklärare måste man ha kunskap om andra dialekter och på så sätt kunskap om att ord kan ha många betydelser och inte alltid används av alla. Här ser vi ett tydligt exempel på en lärare som fortfarande har sin genuina dialekt kvar. En annan koppling vi kan göra är till kronolekter. Lindström (2010) menar att olika generationer som har vuxit upp på samma geografiska plats ändå inte talar samma dialekter på grund av deras kronolekt. Det finns
30
möjlighet att den skånska läraren har förvirrat fler personer än Anna, då genuina dialektala ord inte längre används på samma sätt. Desto äldre person desto mer genuin dialekt.
Lärarna talade också om tal- och skriftspråk. De flesta lärarna var eniga om att det skulle vara skillnad mellan skriftspråk och talspråk. Andersson (1985) hävdar att talspråket är något som vi utvecklar konstant och får hjälp att vidareutveckla av vår omgivning. Skriftspråket utvecklas långsamt och lärs in framförallt i skolan, vilket är en av anledningarna till varför de intervjuade lärarna anser det viktigt att eleverna vet skillnaden mellan tal- och skriftspråk. Andersson menar dock att redan från tidig skolålder lär sig elever att det finns regler i skriftspråket som måste följas. Under intervjuerna framkom detta tydlig, framförallt av de lärarna som har svenska som huvudämne. Lärare Cesar hävdar att ”skånska barn har ju väldigt svårt, de har ju svårast med stavningen…det är ju utrett att de har svårt att stava, de skriver som de talar”. Under intervjuerna talar lärarna ofta om att de upprepar elevernas dialektala ord och ändrar till det ord som är ”korrekt”. Genom att se till Einarssons (2004) uppdelning av dialekternas huvudsakliga innebörd, kan vi tyda det som att lärarna framförallt väljer att se till det morfologiska och det lexikala. Lärarna lägger dock inte samma energi på att ändra det fonologiska och syntaktiska hos eleverna. Einarsson menar vidare att vi strävar efter att språkets status ska höjas och vi har även har något som kallas språknämnden för att stärka språkvården i Sverige. Lärare Britt är väl medveten om kraven som ställs på talspråk kontra skriftspråk. ”…medans skriftspråket, där är det standardsvenskan. Så tycker jag! Där har jag nog andra krav.”. Lärarna påpekar gång på gång hur viktigt det är att göra sig förstådd och veta skillnaden mellan tal- och skriftspråk. Einarsson (2004) menar att desto mer utpräglad dialekt en person har desto längre ner på den sociala skalan befinner sig personen. En idé om varför lärarna vill att eleverna ska klara av att skriva och tala korrekt kan vara för att höja deras elevers språkliga status. Einarsson menar vidare att gränsen mellan dialekt och sociolekt är diffus och möjligheten finns att lärarna själva inte är medvetna om att de mer tänker inom ramarna för sociolekt än dialekt.
31
6 Diskussion
Frågorna i min frågeställning går in i varandra och det är svårt att diskutera en fråga utan att halka in på nästa. Därför har jag här valt att förtydliga mina tre frågor i frågeställningen och försöka att svara på alla på samma gång. Min första fråga handlade om hur respondenterna behandlar dialekter i sitt klassrum. Min andra fråga handlade om lärarnas attityder till dialekterna och i den sista sökte jag svar på om lärarna ansåg att det fanns för- eller nackdelar med det dialektala användandet i skolan.
Efter att ha gjort intervjuerna upplevde jag att lärarna hade lätt för att svara på frågan om hur de behandlade dialekter i sitt klassrum, men att svaret inte överrensstämde till fullo med hur de egentligen verkade tycka. De flesta lärarna tog upp hur charmiga och viktiga dialekter är för bland annat elevernas identitet och hur lärarna värnar om de olika dialekternas existens. Trots detta möttes jag av kommentarer som möjligen påvisade tendenser till rangordning gällande att tycka om eller inte tycka om. Cesar nämnde ”Nä jag pratar inte skånska, gud bevare mig väl” och Dan berättade att det fanns dialekter som han ogillade. Om jag under intervjuerna började snudda vid frågan om varför, blev det snabbt byte av samtalsämne och känslan av att respondenten inte ville gå närmare in på min fråga blev tydlig. Jag valde då att inte forcera frågan. Andersson (1985) menar att dialekter som ligger nära den egna ofta ogillas mer än dialekter som ligger längre ifrån. Jag kunde, utifrån de slutsatser jag har dragit, se att detta var något som stämde in på åtminstone en av lärarna, lärare Dan. En annan fråga som jag funderade över var hur lärarna kunde tala så positivt om dialekter och vilja värna om dem samtidigt som de själva nämner att de lämnat sin dialekt och numera talar ”korrekt” i skolan, det vill säga mer åt den utjämnade dialekten. Detta har jag i min undersökning inte funnit svar på, då min fråga uppkom efter jag transkriberat intervjuerna. Kan man ana viss dubbelmoral hos respondenterna eller vill de enbart tala standarsvenskan för att följa normer? Eller är det så att delar av den gamla skolans tänk, med önskan att eliminera dialekter, ändå omedvetet finns kvar hos de intervjuade lärarna? Förmodligen är det så enkelt att lärarna gör detta medvetet för att föregå med gott exempel och därmed förenkla stavningen för sina elever. Samtliga lärare är på det klara med att det är stor skillnad på tal- och skriftspråk. När eleverna skriver i skolmiljö är det endast standardsvenska som gäller. Britt konstaterade detta och beskrev själv hur fyrkantig hon kände att hon var. Under min intervju frågade jag om lärarnas bedömning av dialekttalande elever och ifall lärarna bedömer dessa barn annorlunda. Samtliga lärare var tydliga med att förklara att det bör man som pedagog inte göra. Det
32
nämndes även att det ibland kan vara svårt att veta när det är dialektaltala fel eller enbart stavfel. Einarsson (1994) tar upp att lärare som kommer från annat dialektalt område än där de är yrkesverksamma, ibland har svårt att veta skillnaden på elevers dialektala skrivfel och allmänna stavfel. Cesar nämner i sin intervju hur skånska barn har svårare med stavningen än andra barn och att det skulle vara ”utrett”. Jag har inte kunnat finna någon sådan forskning i den litteratur som jag har sökt i och använt mig av i detta arbete. Det har nu väckt min nyfikenhet. Kanske är det lärare Cesars personliga tolkning och erfarenhet av att arbeta i Skåne. Britt var en av få lärare som talade om exempel i sin intervju, där hon menade att elever har svårt att skilja på ”domare” och ”dummare”. Behandlar verkligen lärarna dialekter så värnande som de tror? Jag tolkar dem snarare som att de har detta som mål, men att realiteten ser annorlunda ut. I skolan tycks inte dialekter ha det utrymme som Lgr11 menar att det skall finnas. Genom att inte enbart se till de yngre åldrarna utan även till de äldre kan vi tydligt se hur kunskap om dialekter blir en starkare punkt, precis som SOFI och Utbildnings- och kulturdepartementet förväntar sig och anser behövas. Dialekter tycks endast vara något man berör i samband med arbete om Sverige och dess landskap eller vid språkkorrigeringar och direkta stavningsfel i skriftspråket.
Endast en av lärarna, Cesar, kunde hitta nackdelar med dialekter i skolan, men även i samhället i stort. Risken är att det blir kommunikationssvårigheter mellan de olika delarna av landet. Cesar nämnde också en anekdot om hur detta uppstod mellan talare av dalmål och skånska. Cesar berättar vidare i intervjun att eleverna leker och spelar pjäser på stockholmska och även härmar hans icke-skånska dialekt. Det är vanligt att, exempelvis skånska barn, byter till en uppländsk dialekt under lek, vilket belyses i ett examensarbete (Jo, man fantiserar i halsen och lär sig en ny röst, 2005) från lärarutbildningen i Kristianstad. I examensarbetet diskuterar författarna bland annat medias påverkan på barn talspråk. De menar att exempelvis TV hjälper till att sprida uppfattningen om hur språket ska vara i vissa sammanhang. Att barnen ändrar sin egen dialekt till en mer uppländsk sådan vid till exempel lek, tolkar jag som att de redan tidigt i åldrarna är medvetna om att vi i Sverige talar olika varianter av svenska. Huruvida de, i detta fall, skånska barnen anser att uppländskan är en finare dialekt eller inte, kan jag inte ge något svar på. Men det är lätt att anta att media alltmer bestämmer vad som är norm för det svenska språket och hjälper till i utslätandet av de svenska dialekterna. Då vårt samhälle liksom sociala medier konstant utvecklas, bryts regionala gränser, och möjligheten att höra andra dialekter fås genom exempelvis TV, radio. Dock endast i vissa former av program, då till exempel nyheter alltid läses på utjämnad dialekt. Genom att vi, nuförtiden,
33
reser i hela Sverige och inte bara ”till marknaden i grannbyn”, kommer vi också allt oftare i personlig kontakt med människor som har en annan dialekt än vår egen. Vidare är det inte längre vanligt att hela livet bo kvar i mindre, och kanske isolerade, byar och detta sammantaget är en stor anledning till att dialekter börjar jämnas ut. För att klara av att kommunicera med varandra och undvika dialektala missförstånd finns ännu behovet av kodväxling kvar.
