Kuratorer i en sjukvårdsmiljö

KURATORER

I EN SJUKVÅRDSMILJÖ 


EN KVALITATIV STUDIE OM KURATORERS

UPPFATTNING AV SINA ARBETSUPPGIFTER OCH

RELATIONER I EN MEDICINSK KONTEXT

NATALIE TASEVA

KURATORER

I EN SJUKVÅRDSMILJÖ

EN KVALITATIV STUDIE OM KURATORERS

UPPFATTNING AV SINA ARBETSUPPGIFTER OCH

RELATIONER I EN MEDICINSK KONTEXT

NATALIE TASEVA

Författare: Taseva, Natalie. Kuratorer i en sjukvårdsmiljö. En kvalitativ studie om kuratorers uppfattning av sina arbetsuppgifter och relationer i en medicinsk kontext. Examensarbete i socialt

arbete, 15 högskolepoäng. Malmö universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för

socialt arbete, 2019.

Syftet med denna studie var att undersöka hur kuratorer som arbetar inom hälso- och sjukvården, där LARO-mottagningar är verksamma, upplever sitt arbete med patienterna, trots den oklarhet som råder kring deras arbetsuppgifter, samt hur de ser på vikten av goda relationer i ett socialt arbete. Empirin samlades in genom fyra semistrukturerade intervjuer med kuratorer som arbetar på LARO-mottagningar. Vidare har KASAM och systemteori använts som teoretiska utgångspunkter. Den insamlade empirin har analyserats utifrån de två valda teorierna och kunskapsläget. En av de centrala utgångspunkterna i denna studie var att informanterna redogjorde för den oklarhet som råder kring deras arbetsuppgifter. Informanterna resonerade kring deras arbete som ensamprofession och de utmaningar man ställs inför när man ska bedriva ett socialt arbete i en medicinsk kontext. En annan aspekt som informanterna skildrar var hur viktigt relationsskapande och bemötande är i förändringsarbetet med patienterna.

Nyckelord: socialarbetare, LARO, missbruksvård, hälso- och sjukvård, patient, socionom, relation,

SOCIAL WORKER IN A HEALTH CARE

ENVIRONMENT

A QUALITATIVE STUDY OF SOCIAL

WORKERS PERCEPTION OF THEIR TASKS

AND RELATIONSHIPS IN A MEDICAL

CONTEXT

NATALIE TASEVA

Taseva, Natalie. Social worker in a health care environment. A qualitative studie of social workers perception of their tasks and relationships in a medical context. Degree project in socialt work, 15

högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of socialt work,

2019.

The aim of this study was to investigate how curators working in health care, where Medication-Assisted Treatment for Opiate Addiction is operate, experience their work with patients, despite the uncertainty surrounding their work tasks and the importance of good relationship in social work. The empirical data was collected through four semi-structured interviews with social workers working in a medication-assisted treatment for opiate addiction. Furthermore, KASAM and systems theory has been used as the theoretical starting points. The collected empiricism has been analyzed on the basis of the two theories and the state of knowledge. One of the central points in this study was the uncertainty surrounding the informants tasks. The informants reasoned about being alone in their profession of social work, and the challenges they face when conducting a social work in a medical context. Another aspect that the informants portrayed was the importance of relationship building and approaching in the work with their patients.

Keywords: Social worker, medication-Assisted Treatment for Opiate Addiction, addiction care,

FÖRORD


Jag skulle vilja rikta ett stort tack till er som har varit med och gjort denna studien möjlig. Tack till de socionomer som ställde upp på intervjuer och delade med sig av tankar, värderingar, kunskap och erfarenhet. Tack till min familj som hjälpt mig under processens gång och korrekturläst mitt arbete. Slutligen vill jag rikta det största tacket till min sambo som varit ett ovärderligt stöd under

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING

2. KUNSKAPSLÄGE

2.1 Socialarbetare inom hälso- och sjukvård………. 7


2.2 Läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidberoende……… 9


2.3 Socialarbetar, klient och relationen där emellan ……….…. 10


3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER

4. METOD

5. RESULTAT OCH ANALYS

5.1 Uppfattning av kuratorsrollen……….18 


5.2 Kurator som ensamprofession ………. 22


5.3 Relationen mellan professionell och patient ………. 25

6. DISKUSSION

7. REFERENSER

BILAGOR

1. INLEDNING

1.1 Problemformulering

‘’Sverige behöver ny missbruksvård - nu’’ skrev Lennart Gabrielsson i Svenska Dagbladet (2014). På regeringens uppdrag utförde han en utredning som påvisade att det behövdes bättre insatser inom missbruks-och beroendevården (Gabrielsson 2014). I samma veva införde Region Skåne vårdval LARO, läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidberoende. Behandlingen riktar sig till

personer som har ett etablerat heroinberoende alternativt ett beroende av andra opioider. Patienterna som erhåller denna typ av behandling behandlas med syntetiska opioider i form av Metadon eller Buprenorfin (men också Suboxone som är ett kombinationspreparat mellan Buprenorfin och Naloxon, och som är till för att försvåra felanvändning av preparatet), vars syfte är att minimera abstinens och drogsug. I Sverige finns privata såväl som offentliga LARO-mottagningar och vårdvalet bedrivs utifrån Lagen om valfrihetssystem (LOV) vilket i sin tur innebär att patienter har rätt att välja mellan de mottagningar som finns runt om i landet och som passar dem bäst

(Andersson & Johnson 2018).


I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för vårdval LARO ska den medicinska

behandlingen kompletteras med en psykosocial behandling (HSLF-FS 2016:1). Den psykosociala behandlingen innebär att patienterna har rätt till kognitiv beteendeterapi, återfallsprevention och psykodynamisk terapi. Patienterna har också rätt till stödinsatser i form av rådgivning, stödsamtal men också samverkan med andra instanser och myndigheter, som exempelvis socialtjänsten, försäkringskassan, frivården och arbetsförmedlingen. Vidare har patienterna också rätt att få hjälp i kontakten med socialtjänsten för boendestöd, ekonomiskt bistånd och behandlingsalternativ

(Socialstyrelsen 2015). I boken ’’Socialt arbete i hälso- och sjukvård’’ (2014) beskriver Lalos et.al att de som arbetar med psykosocialt arbete inom hälso- och sjukvården är kuratorer. Författarna beskriver också att en specificerad definition av ett psykosocialt arbete fattas. Utifrån den otydlighet som råder kring det psykosociala arbetet blir det också intresseväckande att granska vad kuratorns arbetsuppgifter innefattar samt hur deras handlingsutrymme påverkas. Lalos et.al (2014) menar också att kuratorns övergripande arbetsuppgifter innefattar ett förändringsarbete för patienterna och deras sociala miljö. Som kurator sitter man också på rollen som ’’den sociala experten’’ där man förväntas göra resten av personalgruppen medvetna om patientens sociala situation och dennes betydelse för den medicinska behandlingen (Lalos, Blom, Morén & Olsson 2014).


En annan aspekt som gör granskningen av kuratorns arbetsuppgifter intressant är att de människor som ansöker om läkemedelsassisterad behandling gör det inte huvudsakligen för den psykosociala behandlingen, utan för den medicinska. Detta i sin tur innebär att personalgruppen som består av sjuksköterskor, undersköterskor och läkare blir ’’viktigare’’ än kuratorerna. Vilket medför stora prövningar för kuratorerna och deras arbete, då de är en ensamprofession på en plats där det medicinska är det centrala, och behöver ta sig an stora utmaningar (Lalos et.al 2014). Vidare är kuratorns roll och den diffusa begreppsdefinitionen kring deras arbetsuppgifter ett område som få forskare har undersökt. En aspekt som däremot är ett välbeforskat ämne är betydelsen av relationer i socialt arbete. Därför är det också av relevans för socialt arbete att undersöka hur kuratorerna själva upplever detta.

1.2 Syfte


Syftet med denna studie är att undersöka hur kuratorer som arbetar inom hälso- och sjukvården, på LARO-mottagningar, upplever sitt arbete med patienterna, trots den oklarhet som råder kring deras arbetsuppgifter, samt hur de ser på vikten av goda relationer i ett socialt arbete. 


1.3 Frågeställningar


• Upplever kuratorerna att deras arbete som ensamprofession påverkar dem i utförandet av arbetsuppgifterna?

• Hur ser kuratorerna på ett relationsskapande inom socialt arbete? 
 1.4 Avgränsningar 


Denna uppsats fokuserar på kuratorer som arbetar inom hälso- och sjukvården och bedriver ett socialt arbete på LARO-mottagningar. Eftersom läkemedelsassisterad rehabilitering vid

opioidberoende består av en interprofessionell arbetsgrupp av sjuksköterskor, undersköterskor och läkare, står kuratorerna ensamma i sin kompetens inom psykosocial behandling. En

interprofessionell arbetsgrupp innebär att en grupp professionella samverkar utifrån vad de har för kompetens samtidigt som de drar nytta av varandras kompetens för att klara av arbetsuppgifterna (Psykologiguiden). Kuratorerna är mellanhand mellan patientens LARO-behandling och övriga instanser och är därför en viktig komponent som utgör en viktigt del i behandlingen med sina arbetsuppgifter som expert inom den psykosociala behandlingen. Det är därför intressant att

undersöka hur kuratorerna, trots sin ensamprofession och den tvetydlighet som råder, upplever sina arbetsuppgifter både i relation till de övriga yrkesverksamma men också i relation till patienterna.

2. KUNSKAPSLÄGE 


I denna del presenteras tidigare forskning som är av relevans för denna studie. Forskningen kommer att presenteras enskilt och inledningsvis följer en beskrivning om socialarbetare inom hälso- och sjukvård. Vidare görs en redogörelse för vad det verkligen innebär att erbjuda läkemedelsassisterad rehabilitering samt den psykosociala behandlingen. Slutligen kommer forskning som berör arbetet och relationen mellan socialarbetare och klient (patient) att presenteras. 


2.1 Socialarbetare inom hälso- och sjukvård


Som socialarbetare kan du bedriva ett socialt arbete på många olika arenor. Socialt arbete inom hälso- och sjukvården delar grundläggande värderingar med hur socialt arbete bedrivs på andra arenor. Var man än utför ett socialt arbete möter man människor i kris. Att arbeta med socialt arbete inom hälso- och sjukvården innebär att man arbetar som kurator och att man behöver ha i beaktande att det är en komplex sammanställning av aspekter, detta eftersom man som kurator arbetar med professioner som har det medicinska som sin primära arbetsuppgift (Lalos, Blom, Morén & Olsson 2014).

I boken ‘’Socialt arbete i hälso- och sjukvård’’ (2014) beskrivs socionomens roll som en ensam profession. En ensam profession innebär att de övriga yrkesgrupperna som förekommer inom hälso- och sjukvården och som kuratorn samverkar med tillhör en egen grupp, till exempel läkare och

sjuksköterskor. Att arbeta som en ensam profession kan innebära specifika utmaningar eftersom olika yrkesverksamma har olika utbildningar vilket innebär att de bedömer patienters problem på olika sätt. Så det kan å ena sidan vara bra att samverka med andra professioner men å andra sidan kan det leda till maktkamper kring vem som bör ta sig an patientens behov (Lalos, Blom, Morén & Olsson 2014).

Boken tar upp en intressant beskrivning av kuratorns framväxt i hälso- och sjukvården i Sverige och hur länge kuratorns roll faktiskt har varit betydande både inom hälso- och sjukvården men också i samhället. 1914 anställdes Sveriges första kurator på ett sjukhus i Stockholm och hennes

arbetsuppgifter blev att på läkarens begäran undersöka patientens sociala och ekonomiska situation för att kunna bevaka och skydda patientens rättigheter under sjukhusvistelsen. Hennes arbetsuppgift innebar också att hon skulle förbereda patienterna för utskrivning och i samband med detta, om behovet fanns, ordna arbete och bostad. Dessutom deltog hon i patientens rehabilitering samt följde upp patienten efter utskrivningen. Utöver detta kombinerades hennes arbetsuppgifter med råd och stöd till anhöriga och patienter (Lalos, Blom, Morén & Olsson 2014).

Oavsett inom vilken instans man bedriver ett socialt arbete på behöver man alltid se individen i ett socialt och samhälleligt sammanhang samt att arbeta för förändring både på individ, grupp- och samhällsnivå. Som kurator utför man ett psykosocialt arbete och beskrivningen på detta är att man systematiskt utför ett förändringsarbete som utgår från en teoretisk och vetenskaplig grund, samt att handlingsaspekten är det primära (Lalos, Blom, Morén & Olsson 2014).

Som kurator arbetar man mycket med stödjande och bearbetande samtal, där man samtalar med patienten och stöttar dem i en svår eller kritisk situation. Detta definieras som ett professionellt samtal där patienten är i fokus och uttrycker vilka förändringar som han eller hon vill utföra. Patienten utformar även olika mål som ska uppnås och ansvarar för att detta ska bli möjligt. Kuratorns kunskap och den relationella kompetensen används som verktyg för att nå denna förändring. Det är viktigt att man kan hjälpa patienten att finna sina inre styrkor genom

egenreflektion och att inte förstärka patientens känsla av utsatthet och hjälplöshet (Lalos, Blom, Morén & Olsson 2014).

De fyra forskarna redogör också för flera huvudbegrepp som i många fall ligger till grund för hälsofrämjande kuratorsinsatser, en av dem är känsla av sammanhang (KASAM). Känslan av sammanhang betonar tre aspekter: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. För att känna någon mening med sin tillvaro behöver livet kännas både begripligt och hanterbart. Kuratorer har applicerat KASAM på klientarbetet eftersom den har varit lätt att applicera på verkliga

arbetsmetoder som har ökat patientens känsla av sammanhang (Lalos, Blom, Morén & Olsson 2014).

Craig och Muskat (2013) är två forskare som har studerat socialarbetare som är verksamma inom hälso- och sjukvården. I deras undersökning redogör de för hur socialarbetare uppfattar sin roll som kuratorer och hur det sociala arbetet ska appliceras på en ständigt skiftande hälso- och

sjukvårdsmiljö. De pratar om viktiga komponenter i det sociala arbetet, som exempelvis att bygga relationer, visa empati och erbjuda praktiskt stöd. Socialarbetarrollen har definierats genom att samspelet med andra yrkesverksamma inom sjukvården är viktigt. Eftersom de flesta inom hälso- och sjukvården inte är bekanta med det sociala arbetet och hur man bör tillämpa det, så utgör socialarbetare viktig funktion i en sådan yrkesgrupp. Läkare förstår inte alltid socialarbetarrollen

när de relaterar till patientvård och de ser på saker utifrån ett läkarperspektiv (Craig och Muskat 2013).

I Craig & Muskats (2013) studie redogör dem även för sju olika teman som deltagarna har angivit som beskrivning av deras roller som socialarbetare: vaktmästare (eftersom socialarbetare

förväntades utföra ’’mindre glamorösa’’ sysslor), lim (eftersom de håller ihop laget, patienterna och deras familjer samt att samverkan kring patienten fungerar), mäklare (som ska se till det

ekonomiska stödet), medlare (där socialarbetare tar sig an rollen som medlare och som håller kontroll över situationer som uppstår), brandman (när kriser uppstår är det viktigt att socialarbetare omedelbart kan hantera krisen), jonglör (behöver bolla mellan olika roller och balansera rollerna) och den sista, utmanare (där man ska fungera som en förespråkare för patienterna och deras behov) (Craig och Muskat 2013).

Forskarna tar också upp hur socialarbetare uttryckt vissa olikheter vad gäller statusen kring de olika temana. Socialarbetare ansåg att ’’lim’’ och ’’utmanare’’ hade högre status eftersom de tillhörde deras roll och arbetsuppgifter mer än vad vara ’’vaktmästare’’ gjorde. De menade också att man förväntades stötta upp andra i deras arbetsuppgifter medan man själv satt ensam med sina arbetsuppgifter. Som slutsats av deras studie menade de att socialarbetare har ett behov av att tydliggöra sina roller, arbetsuppgifter och befogenheter, och att detta behövs för att skapa en bättre struktur på arbetsplatsen vilket resulterar i bättre vård för patienterna (Craig och Muskat 2013).

2.2 Läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidberoende 


Audrey Klein (2017) är en forskare som i sin studie har skrivit om vad det verkligen innebär att erbjuda läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidberoende. Hon menar att USA befinner sig i ett pressat behov av att ta itu med opioidepidemin. Det finns flera aspekter som gör att opioid-användningen klassificeras som en epidemi: antalet heroin-och fentanyl användare har ökat drastiskt de senaste åren, andelen människor som missbrukar receptbelagda opioider ökar också avsevärt, fler människor än någonsin blir beroende av opioider och slutligen, ett oroväckande antal människor dör av överdos. Dessa aspekter av epidemin har lett till att hälso- och sjukvården har fokuserat på två huvudområden dessa är, hur man förhindrar opioidmissbruk och hur man på ett effektivt sätt behandlar opioidberoende när det väl uppstår.

Den amerikanska missbruks-och psykiatrivården, SAMHSA (Substance Abuse and Mental Health Services Administration) har försökt hitta många sätt att minimera opioidmissbruk och de risker som det medför. Läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidberoende är en lösning på detta. För den som inte är bekant med en sådan behandling innebär det att patienter medicineras med tre godkända läkemedel, Buprenorfin, Metadon och Naloxone som är olika potenta och skiljer sig åt vad gäller effektiviteten på hjärnan (Klein 2017).

Klein redogör också för att behandlingen inte enbart bestå av medicinering, utan att den

kompletteras av psykosocial behandling. Fokus i en sådan behandling ligger på patientens beteende, känslor och det sociala samspelet. Hon uppmärksammar att den psykosociala delen i behandlingen inte erkänns trots att den utgör en viktig roll och är betydande för patienterna. Den psykosociala behandlingen som ingår skiljer sig beroende på patientens behov, svårigheter och utmaningar. Klein menar också att, för att öka patienternas resurser som de får genom en psykosocial behandling borde det vara evidensbaserat. Exempelvis så vet man att kognitiv beteendeterapi påverkat många

patienter positivt och kan därför användas inom många områden, däribland kan det vara positivt att använda det på LARO-mottagningar (Klein 2017).

Andra psykosociala evidensbaserade metoder för behandling av missbruksberoende kan vara motiverande samtal, att förstärka patientens gemenskap, samt en form av beredskapshantering (contingency management). Beredskapshantering skulle kunna beskrivas som en behandling som ger belöningar för det önskade beteendet. Exempelvis får man på LARO-mottagningar, vid rena drogtest i tre månader ändrade hämtningsrutiner av sitt läkemedel. Skulle patienten ha ett

fortgående sidomissbruk kan man vidta disciplinära åtgärder som exempelvis att man fortsätter med daglig medicinhämtning (Klein 2017).

2.3 Socialarbetare, klient och relationen däremellan


Relationen mellan socialarbetare och klient är ett välbeforskat ämne och faktum är att det är en viktig komponent i det sociala arbetet. Man kan inte bedriva ett socialt arbete utan att ha skapat relationer och tillit till klienten. Sjögren (2018) har i sin avhandling ‘’Med relationer som redskap?’’ skrivit om relationen mellan socialarbetare och klient inom det sociala arbetet och har belyst många viktiga delar för att kunna bedriva ett skickligt socialt arbete. I sin avhandling har hon tagit med Levin och Ellingsens (2015) definition av relationer i socialt arbete, de beskriver det som att man som socialarbetare arbetar i relationer, med relationer och genom relationer. Man arbetar i relation till sina klienter, men också i relationer till andra professionella. Man arbetar med relationer där man försöker hjälpa klienten att bygga upp relationer till andra människor och andra instanser som berör klienten och slutligen arbetar socialarbetare genom relationer mellan sig själva och sin klient, där relationen används som ett redskap för att hjälpa klienten på bästa möjliga sätt (Levin och Ellingsen 2015). Sjögren tar också upp Ruch, Turney och Wards (2010) tankar kring att relations-skapandet är det sociala arbetets hjärta och att de interventioner som klienterna blir beviljade är ett resultat i hur relationen mellan socialarbetare och klient har sett ut. Socialarbetaren är den som har ansvaret om en relation ska utvecklas och genom att ha ett sådant ansvar uppstår det etiska

överväganden som påverkar och ställer krav på socialarbetaren. För att socialarbetaren ska åstadkomma professionella relationer behövs ett övervägande i hur relationen har utformat sig, alltså vilka gränser relationen har och hur dessa gränser i sin tur är sammankopplade med hur socialarbetaren är som person samt i hur stark självkännedomen är (Sjögren 2018). Det är även intressant att se hur gränser inom dessa relationer kan kopplas till makt, men att man samtidigt inte får glömma bort att socialarbetare och klienter är lika relevanta inom socialt arbete och att

socialarbetaren inte ska uppvisas som bättre, trots att socialarbetaren sitter på resurser som patienterna behöver. Även fast socialarbetare och klient tillsammans utgör en relation, så har socialarbetaren ett ansvar för relationen och att den utformas på ett professionellt sätt (Sjögren 2018).

Jordan Allen (2017) är en annan forskare som i sin studie undersökt relationen mellan socialarbetare och klient. Hon menar att relationer mellan professionell och patient påverkas mycket av attityder och uppfattningar som socialarbetare har. Mycket handlar om att skapa förtroende hos patienten. Som socialarbetare möter man människor som befinner sig i svåra situationer och ens skyldighet är att hjälpa dessa människor (Allen 2017). Hon undersöker även vad klienter tycker är viktigt hos en socialarbetare, vilket kan vara positivt för socialarbetaren då det kan leda till att man vet vad ens klienter uppskattar. Socialarbetaren kan i sin tur, på ett adekvat sätt integrera patienten i

Som socialarbetare har man möjligheten att arbeta inom många olika områden, exempelvis med missbruk, vuxna, barn-och familj och äldre. Detta innebär också att när man arbetar med människor som befinner sig i utsatta situationer är det viktigt att kunna förhålla sig till sina attityder och

uppfattningar på ett professionellt sätt. Negativa attityder gentemot klienter kan leda till att klienten upplever negativa känslor och upplevelser i mötet med socialarbetaren, detta kan i sin tur leda till att patienten förlorar förtroendet mot den professionella och då måste man som professionell kunna bygga upp ett förtroende igen (Allen 2017).

3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER 


I detta avsnitt kommer teorier som är relevanta för min forskningsstudie att presenteras. Senare i arbetet kommer dessa att användas som teoretiska ramverk för att behandla empirin. Med

hänvisning till mitt syfte och mina frågeställningar kommer jag i detta avsnitt redogöra för KASAM och systemteori, som enligt mig är relevanta teorier för att analysera kuratorernas arbetsuppgifter, relationsskapande och ensamprofessionen. 


3.1 KASAM


Aaron Antonovsky var professor i medicinsk sociologi och genom en hälsoundersökning med kvinnor som överlevt förintelsen insåg han att människor som utsätts för påfrestningar i sin tillvaro ändå känner sig tillfreds med livet. Genom detta vidareutvecklade han sina tankar och myntade begreppet KASAM - känsla av sammanhang. Begreppet innebär att när man står inför situationer som människan upplever som stressiga måste de kunna hanteras på ett adekvat sätt. Antonovsky påstod att människan genom en högre KASAM kunde handskas bättre med motgångar i vardagen, än om man skulle haft en lägre KASAM. Antonovskys egna förklaring på KASAM är: ‘’Känslan av

sammanhang är en global hållning som uttrycker i vilken utsträckning man har en genomträngande och varaktig men dynamisk känsla av tillit till att (1) de stimuli som härrör från ens inre och yttre värld under livets gång är strukturerade, förutsägbara och begripliga, (2) de resurser som krävs för att man ska kunna möta de krav som dess stimuli ställer på en finns tillgängliga, (3) dessa krav är utmaningar, värda investering och engagemang´´(Antonovsky, 2005, s. 46).

Antonovsky (2005) menar också att KASAM är det generella begreppet för att se om människan har förmågan att hantera motgångar i livet men ändå behålla en god hälsa. För att kunna förstå en människa fullständigt måste man reflektera över tre komponenter som kommer att vara avgörande i hur och om man klarar av att hantera situationer som man ställs inför. Dessa tre komponenter som bildar KASAM är: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet (Antonovsky 2005).

Begriplighet innebär att människan ska uppleva begriplighet i det sammanhang som den lever i. Genom att organisera och strukturerar inre och yttre stimuli kan man uppfatta olika situationer. I praktiken innebär det att om en människa har en hög begriplighet blir också de stimuli som han eller hon möter förutsägbara (Antonovsky 2005).

Hanterbarhet är den komponent som innebär att människan har tillräckligt med resurser för att kunna hantera svåra situationer som de ställs inför. Det innebär också att man ska kunna möta utmaningar och utifrån resurser som finns inom människan samt i dennes omgivning ska man kunna använda dessa resurser till att hantera situationerna. Om man har en hög hanterbarhet är man inte rädd för att möta utmaningar och man upplever inte sig själv som ett offer i situationer som

man hamnar i. Dessutom har dessa personer olika tillvägagångssätt för att hantera svåra situationer och leva kvar i samma mönster (Antonovsky 2005).

Meningsfullhet är enligt Antonovsky (2005) KASAMS centrala komponent och skulle enligt honom ses som motivationskomponenten. Detta innebär att meningsfullhet handlar om att människan känner att livet har en innebörd, en faktisk mening. Att alla livets problem och motgångar är värda att lägga energi på och försöka lösa. Om man besitter en hög grad av meningsfullhet tar man tag i problemet istället för att ‘’sopa det under mattan’’. Som människa med hög meningsfullhet ser man motgångar i livet som utmaningar istället för problem (Antonovsky 2005).

Som människa kan man besitta dessa komponenter i olika utsträckningar, dock i samspel med varandra. Antonovsky (2005) menar att en hög begriplighet i regel inte behöver innebära att

människan kommer att klara av motgången på ett sunt sätt. Människan kan ha låg hanterbarhet och otillräckliga resurser för att hantera situationen. I sådana fall anser Antonovsky att meningsfullheten får en väsentlig roll eftersom den kommer att avgöra hur människan ser på situationen och utifrån detta också bestämma om situationen ska lösas och är värd att lägga energi på, eller inte

(Antonovsky 2005). 


3.2 Systemteori 


Systemteori är en teori som enligt Payne (2008) innebär att man har ett helhetsperspektiv där man väljer att anamma teorin. Det centrala fokuset vilar i att se vilka möjligheter som finns i systemet och att de människor som ingår i systemet har en inverkan på varandra. Det handlar således inte om att tydliggöra diverse företeelser, snarare att använda systemteori som ett redskap för att ordna upp det man redan känner till och för att upptäcka nya banor (Payne 2008). 


I Oscar Öquists bok ’’Systemteori i praktiken’’ (2008) beskriver även han att ett helhetstänkande är ett grundbegrepp i systemteori. Sociala problem kan inte enbart lösas med förnuftiga resonemang, utan behöver ett helhetstänkande och samverkan med flera olika aktörer. Öquist menar också att ett systemtänkande ger genom realistiska kopplingar, där hela systemet tas i betraktande, en bra grund för att bygga konkreta alternativ för handlandet. Man behöver ett systemtänkande, en ram, för att se samband snarare än enskilda objekt, att kunna se mönster av förändring snarare än stillbilder. Fokus ligger också på att ha ett annat sätt att tänka på och, som tidigare nämnt, att inte se skilda delar utan helheten. Ett systemtänkande hjälper oss att hantera känslan av hjälplöshet och även göra det möjligt att se bakomliggande systemstrukturer i komplexa situationer. Systemstrukturer beskriver relationer som påverkar beteende. En utmaning med systemtänkande är att man behöver lära sig uppmärksamma hela strukturer, och det är då man ser att chanserna till förändring och att nå resultat är goda. En allmän utveckling inom behandlingsarbete är att vid behandling och socialt stödarbete försöka se klienten/patienten ekologiskt. Det vill säga att man ser klienten/patienten i sitt hela sammanhang. Ett gott samspel och bra kommunikation mellan individer leder snabbare till framgång (Öquist 2008). 


Även Odd Harald Røkenes och Per-Halvard Hansson skriver i sin bok ’’Bära eller brista’’ (2007) om förståelsen kring människor samverkan och där systemteori har en stor inverkan. Människan ses utifrån sociala system som består av diverse aktörer som samspelar med varandra. Vidare beskriver även dessa författarna att systemteori har sin utgångspunkt i att man ska ha ett helhetsperspektiv av själva systemet och att man bör se att alla aktörer samverkar tillsammans och där de tar sig an olika roller. Det är också relevant att belysa en annan central del i systemteori, nämligen relationer.

Eftersom relationen mellan olika aktörer är viktig för att samspelet ska fungera väl (Røkenes & Hanssen 2008). 


4. METOD


I detta avsnitt kommer en redogörelse av studiens valda metod att presenteras och argumenteras för. Även en framställning av hur studien och intervjuerna har genomförts. I avsnittet kommer en redogörelse för studiens urval, vad urvalet grundar sig i och om det finns möjlighet för att urvalet har påverkat resultatet, att göras. Fortsättningsvis kommer en redovisning av tillvägagångssättet att göras. Slutligen redogörs det i sista avsnittet kring de etiska överväganden som har gjorts i studien. 4.1 Beskrivning av metod 


Denna studie syftar till att undersöka hur kuratorer som arbetar inom hälso- och sjukvården, där LARO-mottagningar är verksamma, upplever sitt arbete med patienterna, trots den oklarhet som råder kring deras arbetsuppgifter, samt hur de ser på vikten av goda relationer i ett socialt arbete. Med hänsyn till syftet och frågeställningarna har valet för att en kvalitativ metod lämpar sig bäst till denna studien gjorts. Bryman (2011) beskriver att en kvalitativ forskning är mer inriktad på ord än på siffror. Metoden grundar sig på informanternas upplevelser kring undersökningsområdet och att deras uppfattning om vad som är det relevant och vad de väljer att berätta, är i fokus. En anledning till att en kvalitativ metod valts är att forskarens uppgift är att bilda en förståelse kring

informanternas subjektiva uppfattningar och erfarenheter, istället för att generalisera den insamlade empirin (Bryman 2011). Aspers (2011) redogör för att en kvalitativ metod lämpar sig bäst om forskarens syfte är att nå fram och genom ett fördjupat perspektiv få en förståelse kring

forskningsfrågor som man valt att undersöka, vilket han belyser är ogenomförbart i en kvantitativ studie. Det informanterna säger är det som bör ligga i fokus när en kvalitativ studie genomförs (Bryman 2011). Med mitt syfte i beaktande och mina frågeställningar som utgångspunkt har min ambition varit att skapa en förståelse kring kuratorers uppfattning av dels deras arbetsuppgifter eftersom det stöds i litteratur att de är otydliga, men också i vikten av ett relationsskapande i socialt arbete. För att kunna genomföra dessa intervjuer och för att få en djupare insikt för deras arbete och upplevelser, har bedömningen att en kvalitativ metod lämpar sig bäst gjorts. Valet av kvalitativ metod gav mig ett ypperligt tillfälle att ställa följdfrågor till informanterna, vilket resulterade i att jag fick detaljerade svar. För mig innebar följdfrågor och ingående svar en djupare förståelse av informanternas upplevelser men också en chans att på ett adekvat sätt bemöta syftet och

frågeställningarna. 


Den kvalitativa metoden anses gynna forskaren om syftet med studien är att studera hur ett antal personer uppfattar och ser på en förbestämd forskningsfråga som de har erfarenhet av. 


Samtidigt måste man som forskare också se till metodens begränsningar och att metoden har kritiserats. Bryman (2011) beskriver att kvalitativa forskare är i en nära interaktion med intervjupersonerna, vilket han menar skulle kunna öka subjektiviteten. I det här fallet kan en nackdel vara att jag som forskare lägger en subjektiv analys på den insamlade empirin. Ytterligare en kritik som Bryman (2011) tar upp är att det är svårt att generalisera det empiriska resultatet. Detta eftersom man intervjuar få deltagare som man inte kan anta företräder en totalitet. I min studie kan detta anses vara en nackdel eftersom att den endast innefattar fyra utvalda kuratorer, och deras upplevelser kring sitt handlingsutrymme inte kan förmodas beröra alla. Man bör dock ta hänsyn till att en kvalitativ studie inte alltid har som avsikt att generalisera resultatet, utan att som forskare skapa sig en djupare uppfattning kring undersökningsområdet. Bryman (2011) beskriver

även svårigheten med att replikera kvalitativa studier. Med detta menar författaren att forskaren har väsentlig betydelse i studien eftersom det är forskaren som intervjuar informanterna och tyder sedan deras svar. I min studie har jag som forskare och vad forskarrollen innebär för studien, försökt arbeta mot att ha en inverkan på resultatet. Som forskare har jag försökt att genomföra intervjuerna utifrån ett öppet perspektiv och försöka bortse från mina egna tankar. 


Bryman (2011) beskriver att den kvalitativa forskningen inrymmer flera metoder. I min studie har jag gjort valet att använda mig av semistrukturerade intervjuer. Semistrukturerade intervjuer utgår från specifika teman eller frågor som ska beröras utifrån en intervjuguide, vilket också kan ses i denna studie (se bilaga 1). Informanterna ges stor frihet att kunna utforma svaren på sitt sätt (Bryman 2011). För att informanterna ska känna sig bekväma och avslappnade inför intervjun inleds semistrukturerade intervjuer med öppna frågor som även är enklare att besvara, som exempelvis hur länge man har varit verksam på sin arbetsplats. Därefter ställer forskaren mer strukturerade frågor, som kan anses som de djupare och mer analyserande frågorna, exempelvis hur man uppfattar sina arbetsuppgifter. Ordningsföljden kan komma att ändras under intervjuns gång, detta eftersom man rättar sig efter informanternas svar, här finns det även möjlighet att ställa frågor som inte är fastställda i intervjuguiden (Bryman 2011). För mig som forskare får jag i detta skede möjlighet att ställa följdfrågor som kommer att ge mig en tydligare förståelse för informanternas uppfattningar och känslor. Dessutom ges jag möjligheten att fånga upp det som jag anser vara intressant och relevant, som informanterna kanske bara snabbt nämner. Genom att ge informanterna en frihet genom semistrukturerade intervjuer kan de personligt tolka och förstå intervjufrågorna, detta skapar en informell känsla hos informanterna, istället för att bli förhörda blir de hörda. Inför intervjuerna hade jag i förväg bestämt frågorna jag ville ställa för att kunna besvara både syftet och frågeställningarna, alltså hade jag utformat min intervjuguide i ett tidigare skede (se bilaga 1). Bryman (2011) menar att en intervjuguide med förutbestämda frågor är en fördel för studiens slutresultat. Jag som forskare har en utformat en ram för intervjuerna som informanterna kommer att utgå ifrån. Detta innebär att intervjuerna och svaren som informanterna ger är inriktade på mina grundfrågor. Nackdelen med att ha en studie som utgår från semistrukturerade intervjuer är just att man har en ram som informanterna förhåller sig till, trots att möjlighet för att ställa följdfrågor finns. Eftersom man redan innan intervjun ägt rum har bestämt viken riktning man vill att intervjun ska gå, finns risken att man går miste om relevanta resonemang som kan ha betydelse för studien (Aspers 2011). Min upplevelse av intervjuerna var att informanterna gav mig nya förhållningssätt för kuratorns roll inom hälso- och sjukvården. På frågan om deras arbetsuppgifter var svaren väldigt lika och de gav liknande exempel på vad deras huvudansvar faktiskt var.

4.2 Tillvägagångssätt

Under termin 5 när vi hade vår praktiktermin, praktiserade jag på en LARO-mottagning. Via min handledare hade jag möjlighet att möta andra verksamma LARO-kuratorer, så jag fick ta del av kontaktuppgifter till några kuratorer. Alla informanter som medverkade i studien kontaktades via mail med en beskrivning av vad min studie skulle innebära, alltså skickades ett informationsbrev ut (se bilaga 2). Studiens syfte presenterades och informanterna fick även kort redovisning av

intervjufrågorna. Detta gjordes dels för att informanterna skulle kunna förbereda sig och dels för att de skulle få en chans att bestämma sig om de ville medverka eller inte (Bryman 2011). Intervjuerna uppskattades ta mellan 30 - 60 minuter, och informanterna fick möjligheten att själva bestämma var intervjuerna skulle ske. Alla fyra intervjuer genomfördes på informanternas arbetsplatser och alla informanter samtyckte till att intervjuerna spelades in. Bryman (2011) menar att en central

man intresserad av både vad informanten säger och hur de säger det. Som forskare för en studie behöver man vara uppmärksam på det som sägs och fånga upp intressanta synpunkter, vilket kan distraheras om man skulle behöva anteckna under intervjuns gång. Så för min del var det en fördel att informanterna samtyckte till att intervjuerna spelades in, och jag kunde vara fullt uppmärksam på intervjun. 


En annan aspekt som Bryman (2011) beskriver är transkribering av materialet. Han menar att detta är ett bra sätt att bibehålla informanternas formulering och uttryckssätt. Dock är det av relevans att vara medveten om att transkriberingen är en lång process och att analysen kan ta lång tid, det är en fördel om man vill ha exakta intervjuer. Efter att varje intervju hade transkriberats var det dags att behandla den insamlade empirin. Detta gjordes via kodning av materialet, där fokus lades på de resonemang som var återkommande men också det som jag fann intressant och som jag såg en koppling till i litteraturen, som senare skulle sammanvävas med kodningen. Enligt Aspers (2011) innebär kodning av material ett tillvägagångssätt för att få en tydligare bild över det insamlade materialet. I en kvalitativ metod får man som forskare in en stor kvantitet, däremot är det av betydelse att kunna sålla ut det mest väsentliga för att slutresultatet inte ska bli för brett. Bryman (2011) menar att kodning görs genom att man på ett noggrant sätt tyder empirin och observerar om det finns återkommande, relevanta eller tänkvärda resonemang som är av vikt för syftet och

frågeställningarna (Bryman 2011). Samtidigt måste man också vara medveten om nackdelarna med kodning. Bryman (2011) menar att en risk med kodning är att kontexten går förlorad i det som informanterna säger. Eftersom man plockar ut textstyckena från dess sammanhang kan man gå miste om sammanhanget. 


När kodningen var genomarbetad och jag hade funnit återkommande begrepp, var det dags att göra en tematisk analys. Bryman (2011) menar att en tematisk analys är tillvägagångssätt för att noggrant undersöka det empiriska materialet och sedan komprimera det till olika teman. De olika teman som man funnit omfattas av diverse föreställningar, uppfattningar, insikter och tankar som förekommit under intervjuerna. Bryman beskriver också att de teman som valts ut bör ha stöd i studiens frågeställningar men också litteraturen som man valt att utgå från. Dessutom bör man ha valt ut olika tema väldigt noga eftersom de sedan ska förankras med de teoretiska utgångspunkterna som valts (Bryman 2011). Även den tematiska analysen har kritiserats och Bryman lyfter fram att det saknas en karakterisering för tillvägagångssättet. Han menar också att man skulle kunna tänka att ju oftare företeelsen som temat står för förekommer, desto större är sannolikheten att temat identifieras (Bryman 2011). När jag skulle utföra den tematiska analysen, var min utgångspunkt i de

föreställningar som hittades under kodningen. Slutligen kom jag fram till tre teman:

handlingsutrymmet, socionomens yrkesidentitet och till sist, relationen mellan professionell och patient. Dessa tre teman står som utgångspunkt i själva analysen, men kommer också att förankras i litteratur, kunskapsläget samt två teoretiska perspektiv.

4.3 Urval 


Syftet med min studie är att undersöka hur kuratorer som arbetar inom hälso- och sjukvården, där LARO-mottagningar är verksamma, upplever sitt arbete med patienterna, trots den oklarhet som råder kring deras arbetsuppgifter, samt hur de ser på vikten av goda relationer i ett socialt arbete. Med hänsyn till studiens syfte och frågeställningar har ett målstyrt urval tillämpats. Enligt Bryman (2011) är ett målstyrt urval en metod som används när forskaren gör sitt urval med hänseende till studiens syfte och frågeställningar. Deltagarna är valda utifrån ett strategiskt slag och syftar till att de har kvalifikationer och erfarenheter som är av relevans för studiens forskningsfrågor. Denna

studie vänder sig till kuratorer som arbetar på LARO-verksamheter, det är därför också en

självklarhet att informanterna som valts ut arbetar på dessa verksamheter. Bryman (2011) beskriver att det finns diverse angreppssätt när det kommer till urvalet. Ett av dem, som även tillämpats i denna studie, är ett snöbollsurval. Ett snöbollsurval innebär att man som forskare kontaktar informanter som man finner vara av betydelse för studien. Dessa informanter kan användas för att få kontakt med ytterligare informanter som är verksamma inom forskningsområdet (Bryman 2011). I denna studien skedde ett par bortfall. Ett bortfall beskriver Bryman (2011) som att vissa individer inte går med på att besvara frågor eller att man helt enkelt inte kan hitta informanter som vill ställa upp. Jag sände ut förfrågan om medverkan i min studie till 6 personer, varav 3 inte svarade. När jag genomförde en av intervjuerna undrade informanten huruvida många hade tackat ja till att

medverka, varpå jag berättar att jag behöver finna en till informant som vill medverka. Då blev jag via informanten rekommenderad att kontakt den sista informanten, vilket jag gjorde och denne valde också att medverka i min studie. Då framkom också snöbollsurvalet på ett påtagligt sätt. 4.4 Metodens tillförlitlighet 


Reliabilitet och validitet är begrepp som används inom den kvantitativa forskningen och som kan betraktas som mätinstrument för att mäta metodens tillförlitlighet (Bryman 2011). Bryman uppmärksammar istället Lincoln & Gubas (1985) tankar om att bedöma kvaliteten i en kvalitativ metod genom två grundläggande kriterier, dessa är tillförlitlighet och äkthet. Tillförlitlighet består i sin tur av fyra delktriterier, trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet och slutligen en möjlighet att styrka och konfirmera (Bryman 2011). Att skapa en trovärdighet i studien innebär enligt Bryman (2011) att man dels säkerställer att forskningen som gjorts har utförts i enlighet med de regler som finns, men också att man bör rapportera resultatet till informanterna, så att de kan bekräfta att man tolkat deras svar rätt. Detta har tagits hänsyn till i min studie genom att informanterna har fått ta del av det slutgiltiga resultatet av min studie. Överförbarhet beskrivs enligt Bryman (2011) att man ska ge fulla och täta beskrivningar, så att de som läser studien kan bedöma hur pass överförbara

resultaten är till en annan miljö, där min förhoppning är att jag har tagit detta kriterium i beaktande. Pålitlighet är det tredje kriteriet för att bedöma den kvalitativa metodens tillförlitlighet. Med

begreppet anser författaren att man ska skapa en fullständig och tillgänglig redogörelse av alla faser i forskningsprocessen, alltså allt ifrån problemformulering, till intervjuerna, till analysen och slutligen till slutdiskussionen (Bryman 2011). I min studie har jag i största möjliga mån försökt redogöra för alla avsnitt på ett så tydligt som möjligt, där information som ansett vara mindre relevant har sållats bort och det som har varit i fokus har lyfts fram. Det sista kriteriet är möjlighet att styrka och konfirmera, vilket enligt Bryman (2011) handlar om att forskaren ska kunna

säkerställa att man agerat i god tro. Med andra ord innebär detta kriteriet att det på ett tydligt sätt ska framkomma att forskaren inte medvetet låtit personliga värderingar påverkar slutsatsen

(Bryman 2011). Mitt mål med studien var att genom semistrukturerade intervjuer med fyra erfarna socionomer, verksamma inom LARO-verksamheter, ska ligga till grund för studien. Det är deras erfarenheter och uppfattningar som tillsammans med teorier och kunskapsläget ska besvara mina forskningsfrågor. 


En annan viktig aspekt är att man som forskare arbetar nära sitt forskningsområde, vilket också blir en fråga om studiens tillförlitlighet (Ahrne & Svensson 2011). Det är av betydelse för studiens slutresultat att ha i åtanke att man som forskare har uppfattningar och värderingar i sin studie, men det är av större betydelse att kunna förhålla sig till dessa uppfattningar och värderingar. Min målmedvetenhet har under forskningsprocessen varit att på ett adekvat sätt förhålla mig till min forskarroll och förbli opartisk. Som tidigare nämnt har jag utfört min praktik på en

LARO-verksamhet, vilket kan tyckas vara en fara för studiens utformande. Men det är också viktigt att komma ihåg att jag endast var praktikant och inte fick ta del av hur det sociala arbetet utförs på ett djupare plan. Istället ser jag det som en fördel, eftersom det faktiskt satte igång en tankeprocess i mig och som fick mig att utföra denna studie. Framförallt var det den oklarhet som råder kring kuratorernas faktiska arbetsuppgifter samt hur de upplever och förhåller sig till dessa, trots att de utgör en ensamprofession. 


4.5 Etiska överväganden 


Som ansvarig för en studie har man en skyldighet när det kommer till forskningen och etiska

överväganden. I denna studie har det varit av stor betydelse att ha etiska principer i beaktande, valet har dessutom gjorts att fyra etiska principer ska ligga till grund i avsnittet om etiska överväganden. Bryman (2011) beskriver dessa etiska principer som ytterst viktiga när man bedriver en

forskningsstudie. De fyra principerna är informationskravet, samtyckeskravet,

konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Informationskravet innebär att forskaren ska upplysa informanterna om studiens syfte, dessutom ska det på ett tydligt sätt framgå att informanternas deltagande är frivilligt och de kan närsomhelst välja att avbryta sin medverkan. För att tillgodose informationskravet fick alla informanter ta del av ett informationsbrev (se bilaga 2).

Samtyckeskravet handlar om att informanterna behöver ge sitt samtyckte för att delta i studien. Detta är betydelsefullt för att informanterna själva ska bestämma om de vill delta eller inte (Bryman 2011). Informanterna kontaktades som tidigare nämnt via mail, där de tillfrågades om de kunde tänka sig delta i studien, där gav de också samtycke till att delta. Konfidentialitetskravet innebär att uppgifter som informanterna har delat med sig av ska behandlas som sekretess. Ingen obehörig ska kunna komma åt materialet eller personuppgifter (Bryman 2011). För att tillgodose

konfidentialitetskravet har det inhämtade materialet och informanternas samtycke förvarats på ett säkert ställe. Sedan har det raderats när det inte längre behövdes i studien. För att verkligen ta hänsyn till konfidentialitetskravet innehåller inte det transkriberade materialet namn, arbetsplats eller annan information som kan koppla informanterna till intervjuerna. Det sista och fjärde kravet, nyttjandekravet handlar om att den information som har samlats in endast ska tillämpas för

forskningsändamålet (Bryman 2011). Det informationsbrev som informanterna tog del av klargjorde att det empiriska materialet enbart kommer att användas till denna studie.

Vetenskapsrådet (2017) skildrar många av de etiska principerna och menar att det är principer som inte bara ska tas i beaktande inom forskning utan som också är etablerade i vårt samhälle. När man bedriver en forskning ska man som forskare säkerställa att ingen kommer till skada, oavsett vad det gäller. De som väljer att medverka i studien ska behandlas med stor respekt och försiktighet,

dessutom ska informationen som de väljer att dela med sig av inte innebära att de på något sätt kommer till skada. Därför har också valet gjorts att det ska vara omöjligt att kunna identifiera dem. Genom det beaktande som jag har tagit till de etiska principerna, är min förhoppning att

informanterna inte har känt sig utlämnande på något sätt. Som forskare för denna studie har min ambition varit att inte försätta någon i en påfrestande situation, även om det kan vara utlämnande vad man faktiskt känner på sin arbetsplats. Återigen poängterar jag vikten av konfidentialitet och att jag har tagit hänsyn till att informanterna kanske känner oro att kolleger eller chefer skulle ta del av studien och kunna identifiera dem.

4.6 Litteratursökning


relevant kunskapsläge till denna studie. Men också litteraturtips som funnits genom andra studier, till exempel relevant litteratur. Sökningen i databaserna var en stor del i litteratursökningen för studien. Litteratursökningen resulterade i möjligheter att hitta relevanta vetenskapliga artiklar, rapporter och avhandlingar för studiens utformande. 


Vid inhämtningen av den tidigare forskningen användes sökord för att hitta väsentligt kunskapsläge. Sökorden som användes var socialarbetare, LARO, missbruksvård, hälso- och sjukvård, patient,

socionom, relation, kurator, samverkan. Dessa ord användes användes i en engelsk kontext där

sökorden var, addiction care, health care, medication-Assisted Treatment for Opiate Addiction,

relationship, social worker, patient, cooperation. 


5. RESULTAT OCH ANALYS


I detta avsnitt presenteras det empiriska materialet utifrån olika teman. Tre olika teman har valts ut efter lämplighet till studiens syfte och frågeställningar. Varje tema kommer att presenteras och en redogörelse kommer att göras av det insamlade materialet. Vidare kommer en analys göras och kopplas till teorierna och kunskapsläget som presenterats i tidigare avsnitt.

5.1 Uppfattning av kuratorsrollen 


En av frågorna i intervjuerna handlade om hur informanterna upplevde sina arbetsuppgifter. Samtliga informanter berättade att deras arbetsuppgifter ansågs som en otydlig beskrivning. De upplevde att de kunde vara flexibla i sitt arbete, men att det saknas en tydlig definition av vad de faktiskt utför för arbete. Denna otydliga definition av kuratorsrollen inom hälso- och sjukvård upplevs både av vissa kollegor men också patienter. Samtliga informanter beskriver att de ansvarar för den psykosociala behandlingen, men att det är mycket som ingår i deras arbetsroll. Exempelvis har de huvudansvaret för alla nybedömningar som görs tillsammans med ansvarig läkare, samt att de har hand om samverkan mellan sin egen verksamhet och andra instanser. Informant 1 säger: 


’’ Alltså i mitt arbete som kurator upplever jag att det saknas en tydlig definition av

vad jag gör. Ibland om det har kommit praktikanter som undrat vad mina

arbetsuppgifter är och då förstår de inte riktigt mitt huvudsyfte. Jag utför liksom ett psykosocialt arbete men vad är det ett psykosocialt arbete.’’


Citatet ovan speglar det som står i Socialstyrelsens föreskrifter, alltså att den medicinska

behandlingen ska kompletteras med den psykosociala behandlingen (Socialstyrelsen 2016b). Men trots det består den tvetydighet som råder kring begreppsdefinitionen psykosocialt arbete.

Betydelsen av den psykosociala behandlingen stöttas av Kleins (2017) redogörelse för att en LARO-behandling inte enbart består av medicinska insatser, utan att den just ska kompletteras av psykosocial behandling. Klein menar att den psykosociala behandlingsdelen inte erkänns trots att den utgör en betydande roll på arbetsplatsen och för patienterna (Klein 2017). Lalos et.al (2014) menar att kuratorns övergripande arbetsuppgifter består av ett förändringsarbete för patienterna, och att huvudansvaret är att ge patienterna verktyg för att kunna utföra denna förändring. 


Samtliga informanter menar också att deras arbetsuppgifter är praktiska och inte förankrade i samtalsterapi. En av deras främsta arbetsuppgifter är att erbjuda patienterna hjälp i sin kontakt med andra instanser och myndigheter, exempelvis för att få boende, ekonomiskt stöd, olika sorters

behandlingsalternativ och stöd i arbetslivet, men också för att få stöd i kontakten med frivård och kriminalvård. Informant 2 säger:


’’ Det jag tror kan vara problematiskt med begreppsdefinitionen är att vi kallas

kuratorer. Och ofta när man hör kurator tänker man på en person som människor går och har stödsamtal med. Men min roll som kurator utgör mycket mer än så, jag är mer som en samordnare.’’


Denna förklaring kan kopplas till Craig & Muskats (2013) redogörelse kring sju teman som deras deltagare i studien har beskrivit, vilket också genomsyras i mina informanters svar. Ett tema som var en tydlig koppling till mina informanter var det som Craig & Muskat (2013) benämner som

utmanare. Deras beskrivning av utmanare är att man som socialarbetare ska fungera som

förespråkare för patienterna och de behov som de har. Informanterna menar att deras ansvar framförallt är att tillsammans med Socialtjänsten lägga fram en planering kring patientens behandling, som både ska vara en kombination av den medicinska behandlingen men också det sociala. Att sätta upp en målbild för patienten, till exempel om det behövs en avgiftning och vidare till behandlingshem eller klarar patienten sig med socialtjänstens öppenvård, och att sedan följa upp detta med hjälp av så kallad SIP, som står för samordnad individuell planering. Informanternas arbetsuppgifter kan även kopplas till det som Craig & Muskat (2013) kallar brandman, eftersom de behöver agera omedelbart om det uppstår en kris. Informant 4 beskrev det som: 


’’ Jag har ju turen i att ha ett flexibelt arbete, eftersom jag kan styra mycket över mina

arbetsuppgifter. Exempelvis om det uppstår något som vi behöver ta tag i direkt och jag kanske behöver åka bort till ett boende, eller ett akut möte på socialtjänsten så kan jag göra det.’’


Här syns Craig & Muskats (2013) beskrivning av brandman väldigt tydligt, att just ta tag i krisen när den väl uppstår och att agera direkt. Informanten förklarade närmare kring sin tanke om att agera vid direkta kriser och menar att det kan uppstå precis vad som helst när som helst.

Informanter belyser också att deras arbete inte direkt syftar till stödsamtal, men vid exempelvis krissituationer kan patienter komma och vilja ha stöd i det som hänt. Dock så kan patienterna få återfallsprevention, motiverande samtal och liknande samtalsmetoder, men det är inte det primära huvudsyftet. Informanten gav ett exempel om en patient som hade tagit återfall inte varit på mottagningen på några dagar, och när patienten väl kom tillbaka var det en krissituation som de omedelbart behövde tas hand om, och då var det ett stödsamtal som inleddes där patienten fick förklara vad som hänt och hur de skulle gå tillväga för att fullfölja planeringen. 


Craig & Muskat (2013) belyser även ett annat tema som de kallar jonglören, och som syftar till att man behöver balansera arbetsuppgifterna. Detta är en tydlig beskrivning av att informanterna har många arbetsuppgifter som de behöver förhålla sig till. Informant 3 säger: 


’’ Mina arbetsuppgifter är så breda att man ibland inte vet om något verkligen är ens arbetsuppgifter. Vissa saker kanske inte ingår i mina arbetsuppgifter som kurator, men man gör det för att underlätta och för att hjälpas åt.’’


Här framställs en tydlighet i Craig & Muskats (2013) förklaring på jonglören men också den diffusa beskrivningen av informanternas faktiska arbetsuppgifter. Att arbetsuppgifter de ibland får utföra inte ingår i deras arbetsbeskrivning. 


En annan intressant aspekt som informanterna belyser gällande kuratorsrollen är att de behöver förhålla sig till en helhetssyn och att de hela tiden behöver granska patienterna utifrån deras helhet. Ett faktum är att socialarbetare, oavsett på vilken arena de utför socialt arbete, behöver anamma ett helhetsperspektiv för att kunna säkerställa patientens behov. Informant 1 gav sin beskrivning av det: 


’’Ja det här med helhetsperspektivet, det är ju det primära. Att kunna se patienterna för vad de är i sin helhet och inte enbart för att de är här på grund av missbruksproblematik.’’


Informanten vidareutvecklade sitt resonemang om helhetsperspektiv och menar att det är av stor betydelse att faktiskt se till patientens hela behov och inte enbart det medicinska. Att det är fler aspekter som spelar in än medicinen. Vidare ges en förklaring till att man i detta helhetsperspektiv behöver samverka med socialtjänsten. Om det exempelvis är en patient som har gått längre i sin behandling och varit drogfri och önskar förankring i arbetslivet genom praktikplats eller arbete. Då behöver man se till helheten, kommer patienten kunna hämta sin medicin innan arbetet börjar, kommer socialtjänsten att uppfölja patientens arbete, kan LARO göra något för att patienten ska ta sig till arbetet eller om patienten är tillräckligt stabil för att ta sig an ett större uppdrag. Detta resonemang kan kopplas till Öquist (2008) förklaring om systemteori, där han anser att ett

helhetstänkande utgör grunden i systemteori. Öquist (2008) menar att sociala problem inte enbart kan lösas genom förnuftiga resonemang, utan det behövs ett helhetsperspektiv och samverkan mellan olika aktörer för att en förändring ska se. Vidare kan informanternas resonemang om samverkan mellan olika aktörer och helhetsperspektivet likställas med författarens tankar kring att ett systemtänkande ger genom beaktning av hela systemet en bra grund för att finna konkreta alternativ till förändring. Det viktiga är att kunna ha en ram, som i detta fallet är systemtänkande, för att kunna se samband och inte enskilda objekt. Informant 2 menar:


’’ Genom att ha ett helhetsperspektiv ger vi ju också större möjligheter till patienter och den förändringsprocess som ge genomgår. Jag menar, om vi tar ett exempel som rör patientens möjligheter till arbete så måste man se det utifrån ett större perspektiv. Vi vet till exempel att patienten genom arbete kommer att få en annan miljö att vara i, patienten kommer få en tillhörighet och uppskattning, vilket är faktorer som de kanske inte fått uppleva tidigare och som har varit anledningen till vägen in till missbruk.’’


Detta citat speglar det som Öquist (2008) beskriver, nämligen att ett systemtänkande hjälper oss att hantera känslan av hjälplöshet och att man som socialarbetare, i en sådan situation, får möjlighet att se bakomliggande systemstrukturer i komplexa situationer. Men också det som författaren beskriver som en utmaning i teorin, att behöva lära sig uppmärksamma hela strukturen och det är då man ser chanser till förändring men också att kunna nå goda resultat, i detta fall för patientens behandling och tillfrisknande. 


Även Røkenes & Hansson (2007) beskriver vikten av att kunna samverka mellan olika aktörer, och att människan ses utifrån olika sociala system där olika aktörer samspelar med varandra. Detta resonemang kan också kopplas till informanternas beskrivning av deras huvuduppgift som är just att samverka med andra aktörer som är relevanta för patienterna. Men också vikten av

helhetsperspektivet och att tillgodose att alla aktörer samverkar och tar sig an olika roller.

Informanterna gav tydliga exempel på där de behöver samverka med varandra och där samverkan mellan socialtjänst och LARO är det primära för att behandlingen ska kunna nå full effekt.

Informant 4 säger: 


’’ Utan socialtjänsten kan inte vi inom LARO som ensam verksamhet utgöra en full behandling, eftersom vi inte har myndighetsutövning. Vi har inte rätten att bevilja exempelvis behandling, eller boende och ofta behöver patienterna just dessa delar’’


Informanten menar att genom samverkan med socialtjänsten kan de erbjuda patienterna en bättre behandling. En del patienter som söker kanske inte har en etablerad kontakt med socialtjänsten och behöver i första hand etablera en sådan kontakt för att kunna bli inskriven på LARO. Detta eftersom patienterna kan vara i behov av behandling eller behöver åka iväg för att återhämta sig efter en eventuell avgiftning. Men också för att patienten ska ha möjlighet till exempelvis boende om det skulle inträffa en eventuell vräkning, eller ekonomiskt bistånd om de skulle förlora sitt arbete och är i behov av pengar. Som kurator på LARO har man inte befogenhet att utföra ett sådant arbete, men man har befogenhet i att samverka med socialtjänsten och sätta upp krav för att patienten är i behov av dessa insatser för att kunna få en fullständig LARO-behandling. Även här syns en tydlig

koppling i hur samverkan och helhetsperspektiv är relevant, och att de tillsammans utgör en stor del i LARO-behandlingen. 


Men i rollen som kurator behöver man också en stor professionell utveckling och kompetens, eftersom man behöver utföra ett omfattande arbete med många olika aktörer. Detta kan kopplas till Antonovskys (2005) tankar kring KASAM och att man behöver ha stor hanterbarhet vad gäller samverkan mellan patienterna och de olika instanserna. Som kurator behöver man veta hur man ska hantera sina resurser för att kunna utgöra en fullständig behandling. Men vad gäller hanterbarheten är det också relevant att kunna hantera sina erfarenheter och kompetens på ett adekvat sätt för att ha möjlighet att ge patienterna det stödet som de behöver. Antonovsky (20015) menar att det är bättre att ha en högre KASAM eftersom det innebär att man kan handskas med motgångar bättre. Detta kan kopplas till det informant 3 säger: 


’’Ibland kan socialtjänsten kanske inte vara så samarbetsvilliga eftersom de kanske inte ser på patientens behov som vi ser på det. Vi på LARO ser patienterna utifrån deras allmänna tillstånd varje dag, vilket inte socialtjänsten gör.’’ 


Informanten förklarade sitt uttalande ytterligare och berättade att de hade haft många fall där patienter gång på gång kommit påverkade till mottagningen och där det funnit barn med i bilden som patienterna har vårdanden om. Informanten och mottagningen har då tagit beslut om att det behöver göras en orosanmälan men att socialtjänsten inte har tagit detta på allvar. Detta kan kopplas till Antonovskys (2005) förklaring till att en högre KASAM ger större möjligheter med att handskas med motgångar, och informanten menar att avvisandet från socialtjänsten gällande orosanmälan är en stor motgång för dem, eftersom de inte har mer befogenheter än att anmäla sin oro.

5.2 Kurator som ensamprofession 


En annan fråga i intervjuerna var hur informanterna upplevde sin roll som ensamprofession och om denna ensamprofession påverkade utförandet av arbetsuppgifterna. Samtliga informanter påtalade att det arbetar både läkare, sjuksköterskor och undersköterskor på deras arbetsplats, dessutom berättade två av informanterna att det även fanns psykologer på deras arbetsplatser. Detta utgör en stor interprofessionell arbetsgrupp som Psykologiguiden (2019) framställer som en grupp

för att klara av arbetsuppgifterna. Informanterna beskrev att de karakteriseras som experter inom socialt arbete och socialtjänsten. Vilket är en passande beskrivning eftersom de dels har en examen i socialt arbete men också för att de utför ett socialt arbete på LARO-verksamheterna. Informanterna berättar också att synen på behandlingen skiljer sig mycket eftersom kuratorerna ser på patienterna utifrån socionomglasögon och sjukvårdspersonal ser patienterna utifrån sjukvårdsglasögon.

Informant 2 säger:


’’ Vårt sätt att arbeta på skiljer sig åt på många plan såklart. De har ju hand om den medicinska behandlingen och har sin utbildning inom det, medan jag har en

socionomexamen och ser patienterna utifrån det helhetsperspektiv som vi har fått lära oss, samtidigt som jag försöker se till att de fungerar i den sociala kontexten, i det övriga livet liksom.’’ 


Citatet ovan kan kopplas till det Lalos et.al (2014) skildrar, nämligen att man som kurator inom hälso- och sjukvården behöver ta hänsyn till att det är en komplex sammanställning av aspekter eftersom man arbetar med professioner som har det medicinska som sin primära arbetsuppgift. Precis som informant 2 beskriver så besitter de kompetens inom olika områden och det blir en komplex situation när man behöver förhålla sig till två perspektiv, dels det medicinska men också det psykosociala. Lalos et. al (2014) menar också att olika yrkesverksamma har olika utbildningar vilket kan innebära att patientens behov bedöms olika. Detta är också något som informanterna har beskrivit, dels i citatet ovan men också det informant 4 säger: 


’’ Många patienter kommer liksom och säger att medicinen inte verkar som den ska, de ber om mer medicin för att de inte kan sova eller för att de har ångest, medan jag ser det som.. ja men att de kanske är bakomliggande faktorer som utlöser sömnbrist eller ångestproblematik, och som man måste arbeta med på ett större plan.’’


Informant 4 skildrar just den syn som Lalos et.al (2014) beskriver vad gäller att man har olika utbildningar och kompetens som man tillämpar i sitt arbete. Som kurator har man lärt sig att många av de svårigheter som patienterna har grundar sig i något mycket djupare, och då har man ett annat fokus vad gäller patientens behandling. Att ny eller mer medicin kanske inte är det primära utan att man måste applicera de psykosociala insatserna och arbeta med exempelvis trauma eller andra utlösande faktorer för drogsug. Även Craig & Muskat (2013) beskriver detta, att socialarbetarrollen inom hälso- och sjukvård definieras genom samspel med andra yrkesverksamma och de flesta inom hälso- och sjukvården är inte bekanta med det sociala arbetet och hur det bör tillämpas. Informant 3 beskriver detta på liknande sätt:

’’ Många gånger har man ju blivit lite så.. på läkarna.. eftersom de har satt in

patienterna på en medicin som kanske inte är jätteaktuellt i det läget. Och då känner man, här sitter jag och liksom.. försöker göra en förändring.’’


Informant 3 vidareutvecklar sitt resonemang och menar att en del läkare kan sätta in patienterna på mediciner som de inte är i akut behov av, vilket försvårar deras arbete. Att de försöker utföra ett förändringsarbete men möts av motgångar genom kollegorna. Lalos et. Al (2014) menar att man som ensamprofession ställs inför utmaningar som resten av personalgruppen inte har kompetens att utföra, vilket gör det svårt för kuratorn att utföra sitt arbete. Informanten har en utbildning inom KBT och då blir det en motgång i behandlingen när patienterna kanske få en medicin för att minska oron de har inför att utföra vissa saker som ingår i behandlingen. Eller om patienterna behöver ha