Examensarbete i socialt arbete Malmö Universitet
NEUROPSYKIATRISK DIAGNOS
ELLER INTE?
ELEVHÄLSANS ARBETE MED ELEVER SOM
UPPVISAR NEUROPSYKIATRISKA
SVÅRIGHETER
EBBA FALK
NEUROPSYCHIATRIC
DIAGNOSIS OR NOT?
THE STUDENT HEALTH’S WORK WITH
STUDENTS WHO DISPLAY
NEUROPSYCHIATRIC DIFFICULTIES IN
SCHOOL
EBBA FALK
REBECCA LARSSON
Falk, E & Larsson, R. Neuropsychiatric diagnosis or not? The student health´s work with students who display neuropsychiatric difficulties in school.Degree project in social work 15 academic points. Malmö University: Faculty of Health
and Society, Department of social work, 2018.
The purpose of this essay is to examine how professional conditions relate to the work with students who display neuropsychiatric difficulties in school.
Furthermore,the authors of this essay wish to provide insight of which possibilities and limitations professionals experience in their joint work with students who display neuropsychiatric difficulties. The empirical material for the essay draws upon a qualitative method in the form of semi structured interviews with professionals who are in daily contact with students with neuropsychiatric difficulties. The empirical material has been analyzed with the help of previous related research together with the concepts of collaboration theory and acting according to Lipsky´s theory of street-level bureaucracy. The results show that the professionals ability to act in cases of students who display neuropsychiatric difficulties is affected by various forms of collaboration. The essay also suggests there are no considerable differences in task-design and in supporting a student with neuropsychiatric diagnosis compared to a student who only display similar symptoms and behavior. However, an established diagnosis might be favorable and can facilitate better conditions to act in situations concerning students with neuropsychiatric difficulties.
Keywords: Curative work, Neuropsychiatric diagnosis, Neuropsychiatric
TACK
Inledningsvis vill vi som författare rikta ett stort tack till de yrkesverksamma som har tagit sig tid att medverka. Utan deras deltagande hade inte detta
examensarbete varit möjligt. Vidare vill vi tacka våra nära och kära som har gett oss viktiga synpunkter och som har varit ett mentalt stöd för oss under arbetets gång.
Malmö, Maj 2018
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING ... 6 1.1 Problemformulering ... 7 1.2 Syfte ... 7 1.3 Frågeställningar ... 7 1.4 Definitioner ... 8 2. BAKGRUND ... 9 2.1 ADHD ... 9 2.2 Autismspektrum ... 10 2.3 Elevhälsan ... 12 3. TIDIGARE FORSKNING ... 13 3.1 Elevvård i grundskolan ... 133.2 Att platsa i en skola för alla ... 14
3.3 Efter diagnos - vad händer sedan? . ... 15
4. TEORI ... 17 4.1 Handlingsutrymme ... 17 4.2 Samverkan . ... 18 5. METOD ... 20 5.1 Metodval ... 20 5.3 Tillvägagångssätt ... 21
5.3.1 Kontakt och samtycke till medverkan ... 21
5.3.2 Intervjuguide ... 21
5.3.3 Utförande av intervjuer ... 21
5.3.4 Transkribering och bearbetning av material ... 22
5.3.5 Källsökning ... 22
5.4 Etiska överväganden ... 23
5.5 Arbetsfördelning ... 24
6. RESULTAT OCH ANALYS ... 25
6.1 Yrkesverksammas arbetssätt ... 25
6.1.1 Elevhälsoteamsmöten ... 25
6.1.2 Processkartläggning ... 26
6.1.3 Yrkesverksammas insatser ... 27
6.2 Yrkesverksammas handlingsutrymme ... 29
6.2.1 Kunskap och kompetens inom elevhälsan ... 29
6.2.2 Kunskap och kompetens hos övrig skolpersonal ... 31
6.2.2 Kunskap hos eleven ... 33
6.3 Samverkan ... 34
6.3.2 Samverkan med andra aktörer ... 35
6.3.3 Samverkan inom skolan ... 37
7. DISKUSSION ... 40 7.1 Metoddiskussion ... 40 7.2 Resultatdiskussion ... 41 7.3 Slutsats ... 43 8. REFERENSER ... 44 Bilaga 1 ... 46 Bilaga 2 ... 47
1. INLEDNING
Neuropsykiatriska diagnoser har blivit allt vanligare hos barn och ungdomar. Enligt Socialstyrelsens statistikdatabas har ökningen skett de senaste tjugo åren, den största ökningen skedde kring år 2006. Från år 2006 fram till år 2016 har ökningen gått från 40 000 barn och ungdomar som har blivit diagnostiserade med neuropsykiatriska diagnoser till 120 000 barn och ungdomar mellan åldern 0–24 år i Sverige. Denna ökning avser främst neuropsykiatriska diagnoser som
Attention Deficit Hyperactivity Disorder, ADHD och Autism (Socialstyrelsen, 2013). Det finns delade meningar om varför diagnostiseringen av
neuropsykiatriska diagnoser hos barn och ungdomar ökar i samhället. Vissa menar att den ökade diagnostiseringen har uppstått på grund av att kunskapen kring det neuropsykiatriska området har utvecklats (Flygt, 2017). Medan andra menar att den ökade diagnostiseringen beror på att det finns en uppfattning om att det kan vara lättare för barnet eller ungdomen att få stöd och hjälp om denne har en diagnos och att detta gynnar såväl barnet eller ungdomen själv, som dess anhöriga och yrkesverksamma i arbetet kring barnet eller ungdomen (Nohrstedt, 2011). Riksförbundet Attention, som är en intresseorganisation för personer i Sverige med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, har genomfört en rapport för att upptäcka och förbättra situationen i skolan för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Av rapporten framkom att ca 5–7 procent av alla elever inom Sveriges skolor har en neuropsykiatrisk diagnos (Riksförbundet Attention, 2017). Vad som inte är inkluderat i detta är de barn och ungdomar som uppvisar liknande beteende och symptom men som inte uppfyller de kriterier som krävs för att få en renodlad neuropsykiatrisk diagnos samt de barn och ungdomar som ännu inte är utredda. Procentsatsen vad gäller barn och ungdomar med liknande
problematik som en diagnos förknippas med, kan därför antas vara mycket större än 5–7 procent (Sandberg, 2017).
Om en ungdom med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte får rätt förutsättningar att genomföra sin skolgång kan detta få konsekvenser vad gäller ungdomens framtid. Det kan bli problematiskt för ungdomen att få en god start i vuxenlivet eftersom ungdomens utbildning blivit påverkad, vilket i sin tur kan leda till att ungdomen inte kommer in på arbetsmarknaden - något som för med sig en osäker ekonomisk situation för ungdomen. Ungdomens självbild och självförtroende kan också påverkas av en misslyckad skolgång och då ungdomen inte blivit bemött på rätt sätt av skolans personal och elever kan detta bidra till svårigheter i sociala sammanhang framöver i livet (Riksförbundet Attention, 2017).
Enligt 3 kap. 3 § Skollagen har en elev som upplever svårigheter i skolan rätt till att få det stöd och den hjälp som denne behöver för att kunna utvecklas mot kunskapsmålen i skolan. Detta gäller oavsett om eleven har en neuropsykiatrisk diagnos eller inte (Skollagen 2010:800). Huvudansvaret för att eleven i skolan ska få rätt stöd och hjälp ligger på rektor men även skolans pedagogiska personal och inte minst elevhälsan har en betydande roll. Elevhälsan och dess professioner arbetar tillsammans genom Skollagen för att skapa miljöer som ska verka främjande vad gäller elevers lärande, utveckling och hälsa. Det följer även att elevhälsan har ett ansvar att se till att skolan är en plats som ger goda och trygga uppväxtvillkor för eleven. Elevhälsan ska även arbeta för att undanröja hinder för
elevers utveckling och lärande (Socialstyrelsen, 2014). Kurator och psykolog är två yrkeskategorier som ingår i elevhälsan och deras arbete går ut på att arbeta främjande och förebyggande med skolans elever och se till att eleven utifrån ett psykosocialt och psykologiskt perspektiv får den hjälp och det stöd denne behöver (Socialstyrelsen, 2014).
Kuratorer har i uppdrag att undanröja hinder för elevers lärande och utveckling och kan stöta på elever som kan uppvisa ett visst beteende som gör att kuratorerna misstänker att eleven har symptom som kan stämma in på en neuropsykiatrisk diagnos. För att eleven ska kunna bli hjälpt och bli utredd remitteras eleven vidare till barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Det som är problematiskt är att
vårdköerna till BUP är långa (Socialstyrelsen, 2013). De långa vårdköerna bidrar till att ungdomar får vänta länge innan de får vård, vilket i sin tur leder till att elever som uppvisar symptom och beteende som skulle kunna vara en
neuropsykiatrisk diagnos är kvar i skolan utan att ha en diagnos. Detta sätter press på kuratorers och övriga professioners kompetens inom elevhälsan för att de ska kunna hjälpa och stödja elever med denna typ av beteendeproblematik
(Socialstyrelsen, 2013). Kunskapen kring elever med neuropsykiatriska diagnoser och dess symptom och beteenden är den viktigaste skyddsfaktorn i arbetet med dessa elever (Socialstyrelsen, 2010).
1.1 Problemformulering
För att en elev ska kunna få en ställd neuropsykiatrisk diagnos krävs att denne blir remitterad eller tar kontakt med BUP för att bli utredd. Med tanke på att
vårdköerna är långa tar det också lång tid för eleven att kunna få kontakt med BUP och möjligen bli diagnostiserad med en neuropsykiatrisk diagnos
(Socialstyrelsen, 2013). I väntan på att få komma i kontakt med BUP befinner sig eleven kvar i skolan och ska möta alla de utmaningar som symptomen och
beteendena kan innebära. Kunskap kring barn och ungdomar med
neuropsykiatriska svårigheter är den största skyddsfaktorn vad gäller skolans utformning av stöd, hjälp och insatser (Socialstyrelsen 2010). Att eleverna blir kvar i skolan i väntan på vård ställer höga krav på att yrkesverksamma inom skolan har den kunskap och den kompetens som krävs för att kunna möta elever med dessa neuropsykiatriska svårigheter och deras behov. Det som kan bli problematiskt är om yrkesverksamma i arbetet med elever med neuropsykiatriska svårigheter inte har förutsättningarna att möta dessa elever, vilket kan äventyra elevernas utbildningsmöjligheter och på sikt hela deras framtid.
1.2 Syfte
Syftet är att undersöka yrkesverksamma inom elevhälsan och deras förutsättningar i arbetet med elever som uppvisar neuropsykiatriska svårigheter i skolan. Vidare önskas ge en inblick i vilka möjligheter och begränsningar dessa upplever sig ha i elevhälsans gemensamma arbete med elever som uppvisar neuropsykiatriska svårigheter.
1.3 Frågeställningar
Hur ser det stöd och de insatser ut som skolan bistår med för en elev med en ställd neuropsykiatrisk diagnos kontra en elev som inte har en ställd diagnos men uppvisar liknande symptom och beteende?
Upplever yrkesverksamma att de har olika förutsättningar att hjälpa en elev som har en ställd neuropsykiatrisk diagnos i jämförelse med en elev som inte har en diagnos men uppvisar liknande symptom och beteende?
Upplever yrkesverksamma att de har tillräcklig kunskap och kompetens för att kunna ge en elev med neuropsykiatriska svårigheter det stöd och den hjälp som eleven behöver?
Hur upplever yrkesverksamma att samverkan kring en elev med neuropsykiatriska svårigheter fungerar?
1.4 Definitioner
I definitionstabellen nedan definieras begrepp som är vanligt förekommande i detta examensarbete.
Begrepp Definition
Elev Med begreppet elev menas en elev på en gymnasieskola som innehar åldern 16–20 år (Skolverket, 2018).
Ungdom Ungdom mellan 16–20 år.
Yrkesverksamma Med yrkesverksamma menas de intervju-personer som examensarbetet berör, vilka är kuratorer och psykolog
Neuropsykiatriska diagnoser Neuropsykiatriska diagnoser kan även benämnas som neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (Riksförbundet Attention, 2018). I detta examensarbete avses ADHD och Autismsektrum som neuropsykiatriska diagnoser.
Neuropsykiatriska funktions- Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar
nedsättningar (NPF) kan även benämnas som
neuropsykiatriska diagnoser. En neuropsykiatrisk funktionsnedsättning
uppstår då en person upplever omfattande
svårigheter som är av sådan art att personens utveckling påverkas och att personen har svårt att funktionera i samhället (Riksförbundet Attention, 2018).
Neuropsykiatriska svårigheter Med neuropsykiatriska svårigheter menas de personer som både har en ställd
neuropsykiatrisk diagnos men även de personer som enbart uppvisar liknande symptom och beteende
2. BAKGRUND
I detta avsnitt kommer det att redogöras för bakgrundsfakta i syfte att underlätta för läsaren att förstå examensarbetets innehåll och resultat. Till att börja med presenteras vad det i detta examensarbete menas med neuropsykiatriska
diagnoser, vilket författarna valt att förhålla sig till ADHD och Autismspektrum. Genom att beskriva dessa neuropsykiatriska diagnoser ges läsaren en inblick i hur beteendet kan yttra sig hos elever med neuropsykiatriska svårigheter. Efter
presentation av de berörda neuropsykiatriska diagnoserna ADHD och Autismspektrum följer en beskrivning av elevhälsans arbete med elever som uppvisar neuropsykiatriska svårigheter.
2.1 ADHD
Attention deficit hyperactivity disorder, ADHD, är en neuropsykiatrisk diagnos som innebär svårigheter med att kunna balansera uppmärksamhet, impulsivitet och aktivitet (Gillberg & Gillberg, 2015). För att en neuropsykiatrisk diagnos som ADHD ska kunna säkerställas krävs att personen i fråga genomgår en noggrann utredning. Utredningen utgår ifrån ett antal kriterier som kan utläsas i MINI-D 5 som är diagnostiska kriterier i enlighet med DSM-5. DSM-5 är en manual som utgivits av den amerikanska psykiatriska föreningen APA (American Psychiatric Association) och används för att kunna ställa diagnoser till psykiska sjukdomar och tillstånd (Herlofson, 2014). Nedan redogörs för de kriterier som är aktuella i ställandet av en ADHD diagnos i enlighet med MINI-D 5:
1. Ouppmärksamhet
a) Är ofta ouppmärksam på detaljer eller gör stavfel i skolarbetet, arbetslivet eller andra aktiviteter.
b) Har ofta svårt att bibehålla uppmärksamheten inför uppgifter eller lekar. c) Verkar sällan lyssna på direkt tilltal.
d) Följer sällan givna instruktioner och misslyckas med att genomföra skolarbete, hemsysslor eller arbetsuppgifter.
e) Har ofta svårt att organisera sina uppgifter och aktiviteter.
f) Undviker ofta, ogillar eller är ovillig att utföra uppgifter som kräver mental uthållighet.
g) Tappar ofta bort saker som är nödvändiga för uppgifter eller aktiviteter. h) Är ofta lättdistraherad av yttre stimuli.
i) Är ofta glömsk i det dagliga livet. 2. Hyperaktivitet och impulsivitet
a) Har ofta svårt att vara stilla med händer eller fötter eller kan inte sitta stilla på stolen.
b) Lämnar ofta sin plats i situationer då man förväntas sitta kvar en längre stund.
c) Springer ofta omkring, klänger eller klättrar i situationer där det inte kan anses lämpligt.
d) Klarar sällan av att leka eller förströ sig lugnt och stilla. e) Är ofta ”på språng”, agerar ”på högvarv”.
f) Pratar ofta överdrivet mycket.
g) Kastar ofta ur sig svar på frågor innan frågeställaren är färdig. h) Har ofta svårt att vänta på sin tur.
För att en ADHD diagnos ska kunna säkerställas krävs att sex av nio kriterier som går under rubriken ouppmärksamhet och/eller sex av nio kriterier som går under rubriken hyperaktivitet/impulsivitet kan urskiljas och att dessa har varit synliga i 6 månader bakåt i tiden. För en person över 17 år krävs endast att fem av de nio symptomen under ouppmärksamhet och/eller hyperaktivitet/impulsivitet är uppfyllda (Herlofson, 2014).
Förutom att det föreligger ett varaktigt mönster av bristande uppmärksamhet och/eller hyperaktivitet-impulsivitet som inverkar negativt på personens funktionsförmåga eller utveckling utifrån kriterierna ovan, krävs även att fyra andra kriterier är uppfyllda. För det första krävs att flera av de symptom som kan utläsas under ouppmärksamhet och hyperaktivitet/impulsivitet förekommit före 12-års ålder. För det andra fordras att flera av symptomen som framgår i ouppmärksamhet och hyperaktivitet/impulsivitet visar sig inom två områden, såsom inom arbetet, skolan eller hemmet, i sociala sammanhang såsom med vänner, arbetskamrater eller familj och i aktivitetssammanhang. För det tredje följer att det finns tydliga bevis på att de symptom som personen uppvisar är av sådan grad att det stör eller försämrar för personen i dennes kvalitet vad gäller funktionsförmågan i sociala sammanhang, i arbetet eller i utbildning. För det fjärde ska det kunna påvisas att symptomen inte endast uppvisas i samband med Schizofreni eller annan psykossjukdom samt att symptomen inte kan bero på psykisk ohälsa (Herlofson, 2014).
2.2 Autismspektrum
Autismspektrum innefattar en rad olika syndrom och diagnoser, såsom Autism, Aspergers syndrom och andra autismliknande tillstånd. Dessa
Autismspektrumstörningar och Autismspektrumtillstånd är funktionsnedsättningar där symptomen uppkommit under tidig barndom och som i komplicerad form bidrar till stora kognitiva problem som kan påverka en persons utveckling
(Gillberg, 2015). Tidigare kunde dessa olika diagnoser och syndrom betraktas och diagnostiseras var och en för sig, dock har det på senare tid blivit känt att dessa ovan nämnda syndrom och diagnoser nu går under samlingsnamnet
Autismspektrum (Gillberg, 2015). För att kunna få denna övergripande
Autismspektrum-diagnos ställs krav att man genomgår en grundlig utredning där man tittar på olika kriterier som ska uppfyllas. Dessa kriterier går att utläsa i MINI-D 5 (Herlofson, 2014). Nedan följer kriterier för att kunna säkerställa en diagnos inom Autismspektrum och detta i enlighet med MINI-D 5:
A. Varaktiga brister i förmågan till social kommunikation och social interaktion i ett flertal olika sammanhang, vilket visar sig i samtliga tre nedanstående kriterier, aktuellt eller anamnestiskt belagt (exemplen är illustrativa, andra yttringar förekommer):
1. Bristande förmåga till social ömsesidighet, alltifrån, t ex att personen avviker från det normalt förväntade i sitt sätt att närma sig andra och ger bristande gensvar i samtalet, till att personen endast i begränsad utsträckning delar intressen eller känslor med andra, till att personen inte alls tar initiativ till eller ger gensvar vid sociala interaktioner.
2. Bristande förmåga till icke-verbalt kommunikativt beteende vid sociala interaktioner, alltifrån t ex bristande samstämmighet
mellan verbal och icke-verbal kommunikation, till avvikelser i ögonkontakt och kroppsspråk eller bristande förståelse för och bruk av gester, till total frånvaro av ansiktsuttryck och icke-verbal kommunikation.
3. Bristande förmåga att utveckla, bevara och förstå relationer, alltifrån t ex svårigheter att ändamålsenligt anpassa sitt beteende till olika sociala sammanhang, till svårigheter att leka låtsaslekar med andra eller att skaffa vänner, till avsaknad av intresse för jämnåriga.
B. Begränsade, repetitiva mönster i beteende, intressen eller aktiviteter vilket visar sig i minst två av följande, aktuellt eller anamnestiskt belagt (exemplen är illustrativa, andra yttringar förekommer):
1. Stereotypa eller repetitiva motoriska rörelser, stereotypt eller repetitivt tal eller bruk av föremål (t ex enkla motoriska
stereotypier, ekolali, idiosynkratiska fraser, rada upp leksaker eller kasta föremål).
2. Insisterar på att inget ska förändras i vardagen, oflexibel fixering vid rutiner eller ritualiserade mönster i verbala eller icke verbala beteenden (t ex extremt upprörd vid små förändringar, svårigheter med omställningar, rigida tankemönster, speciella
hälsningsritualer, tar samma vägar eller äter samma mat varje dag).
3. Starkt begränsade, fixerade intressen som är abnorma i intensitet eller fokusering (t ex starkt fäst vid eller upptagen av speciella föremål, överdrivet inskränkta eller ensidiga intressen).
4. Hyper- eller hyporeaktiv vid sensorisk stimulering, eller säreget intresse för sensoriska aspekter av omgivningen (t ex verkar vara okänslig för smärta/värme/kyla, reagerar starkt på specifika ljud eller ytstrukturer, vidrör eller luktar påfallande överdrivet på föremål, visuellt fascinerad av ljus eller rörelse).
Att få en ställd diagnos inom Autismspektrum innebär att diagnosen innehar olika svårighetsgrad, då man vid ställande av diagnos specificerar aktuell
svårighetsgrad. Detta innebär att diagnosen kan ha olika svårighetsgrad som antar tre olika nivåer. Nivåerna grundar sig i personens nedsättning av dennes förmåga till social kommunikation och på frekvensen av begränsade, återkommande mönster i beteendet (Herlofson, 2014).
Förutom ovanstående (A) och (B) som måste vara uppfyllda för att kunna
säkerställa en diagnos inom Autismspektrum krävs även att ovanstående symptom måste förekommit under personens tidiga utvecklingsperiod. I vissa fall behöver inte symptomen förlegat under tidig utvecklingsperiod, det kan vara så att
symptomen blir tydliga senare i livet. Detta kan bero på att man kan ha skaffat sig strategier för hur man ska handla och symptomen kan då ha varit dolda. För det andra ska symptomen ge en utmärkande funktionsnedsättning inom sociala sammanhang, såsom inom utbildning, arbete och aktivitet. För det tredje ska inte symptomen och dess funktionspåverkan kunna förklaras på ett bättre vis genom intellektuell funktionsnedsättning eller globalt försenad psykisk utveckling (Herlofson, 2014).
2.3 Elevhälsan
.
För elever med neuropsykiatriska diagnoser såsom ADHD och diagnos inom Autismspektrum är det ofta vanligt med behov av anpassning och stöd i elevens skolsituation. Svårigheterna som de neuropsykiatriska diagnoserna för med sig kan påverka elevens inlärning och förmåga att kunna uppnå kunskapsmålen. För att dessa ungdomar ska kunna uppnå god utveckling och de kunskapskrav som ställs i skolan har elevhälsan en viktig roll där de har en skyldighet att hjälpa dessa elever (Socialstyrelsen, 2014).
Detta examensarbete utgår ifrån främst kuratorers arbete och ett psykosocialt perspektiv i arbetet med elever. Förutom kurator och dess psykosociala perspektiv består även elevhälsan av andra professioner som kan erbjuda medicinska,
psykologiska och specialpedagogiska insatser med tillhörande professioner som, skolläkare, skolsköterska, psykolog och specialpedagog. Det finns ett samband mellan elevers mående och hur de presterar i skolan (Socialstyrelsen, 2014). Elevhälsan har därför i uppdrag att på bästa sätt skapa en så god och positiv lärandemiljö som möjligt för skolans elever genom att främja deras hälsa vilket även kan utläsas i enlighet med Skollagen (2010:800) 2 kap. 25§.
Socialstyrelsen (2014) har tillsammans med Skolverket arbetat fram en
vägledning för elevhälsan. Av vägledningen framgår vissa riktlinjer för hur bland annat kuratorer och elevhälsans övriga personal ska handla i situationer där elever uppvisar neuropsykiatriska svårigheter. I det hälsofrämjande arbetet med dessa elever är det viktigt att stöd, hjälp och insatser är utformade efter särskild kunskap om neuropsykiatriska svårigheter och hur dessa yttrar sig. Det är av vikt att förstå hur den enskilde eleven fungerar och att kunna förmedla detta till skolans övriga personal. Elevhälsans uppgift i förhållande till elever som uppvisar
neuropsykiatriska svårigheter är att uppmärksamma dessa svårigheter samt bedriva utredning för att sedan kunna få in rätt stöd och hjälp för eleven. Förutom att kunna bistå eleven med rätt stöd och hjälp behöver elevhälsans professioner handleda skolans övriga personal för att ge råd och information om elever med neuropsykiatriska svårigheter. För att kunna bistå eleven med ett funktionellt stöd och för att kunna bibehålla stödet krävs att professioner inom elevhälsan
samverkar med varandra men även att de samverkar med skolans övriga personal och andra aktörer som har kontakt med eleven (Socialstyrelsen 2014).
3. TIDIGARE FORSKNING
Nedan kommer det att redovisas vad som forskats om tidigare inom det berörda området. Noteras kan dock att under arbetets gång framkommit att tidigare forskning på området är begränsad. Den forskning som belyses nedan berör elevhälsans arbete med elever med olika svårigheter inom grundskolan. Denna forskning kan ge en bild av hur arbetet inom elevhälsan i praktiken kan se ut, vilket kan kopplas till det resultat som framkommer i detta examensarbete. Nedan kommer sammanfattningar av tre olika studier att presenteras.
3.1 Elevvård i grundskolan
.
Forskning om elevhälsans arbete i skolan är mycket knapp inom perspektiv för socialt arbete. Däremot är mycket forskning på området gjord av pedagoger och psykologer. Backlund (2007) skriver att elevhälsan befinner sig i gränslandet mellan pedagogik, psykologi, medicin och socialt arbete. Skolan har en stor betydelse för barn och ungas socialisationsprocess, framtida liv och självbild och därför är det viktigt att forska på området även ur ett perspektiv som berör socialt arbete. I Backlunds avhandling har resultatet framkommit genom två delstudier. Nedan kommer delstudie två att redovisas. Denna delstudie syftar till att
undersöka och få en förståelse av elevhälsans praktiska arbete (Backlund, 2007). Resultatet från delstudie två visade att det arbete som kuratorerna ägnade mest tid åt var kontakter med andra aktörer såsom lärare, föräldrar, annan
elevhälsopersonal och kontakter med myndigheter. I många fall fungerade kuratorerna som konsulter till lärarna om de behövde hjälp och stöd i att hantera en elev eller något problematiskt som uppstått i klassen. I jämförelse med exempelvis skolsköterskan ägnade kuratorerna ganska lite tid åt direktkontakt med eleverna. Skolpsykologerna uttryckte att deras främsta arbetsuppgifter bestod av att konsultera lärare och utföra olika sorters utredningar. Skolpsykologerna menade att det skett en ökning under de senaste tio åren kring diagnostänkande för att förklara elevers problematik, eftersom neuropsykiatriska diagnoser fått väldigt stor uppmärksamhet. De intervjuade skolpsykologerna från båda skolorna menade att de kunde se en ökad efterfrågan från såväl skolledning, lärare som föräldrar att få fler barn utredda för neuropsykiatriska diagnoser. Samtliga
skolpsykologer ansåg att denna ökade efterfrågan på diagnoser berodde på att det anses lättare att få hjälp och extra stödresurser för en elev om eleven kan uppvisa en diagnos (Backlund, 2007).
Vidare visade resultatet på att vid de båda undersökta skolorna fanns det inga tydliga riktlinjer i hur man gick tillväga vid inventering av elevers stödbehov. Båda skolornas elevhälsa använde sig av så kallade elevvårdskonferenser som fungerar som en plats där särskilda elevvårdsfrågor behandlas och diskuteras. Under tiden som studien utfördes fanns det lagstadgat hur elevvårdskonferenser ska vara utformade, men det som framkom i materialet var en viss osäkerhet kring hur och när elevvårdskonferenserna skulle användas. Det fanns även otydligheter vid hur ansvarsfördelningen mellan de olika professionerna skulle se ut vid
implementeringen av olika stödinsatser för en elev. Denna ovisshet och otydlighet gällde såväl rektorer, lärare som elevhälsopersonal. Vid båda skolorna användes elevvårdskonferenser som ett forum för att diskutera och behandla en viss elevs problematik och/eller stödbehov. På båda skolorna deltog rektorn, lärare,
även med några av de elever och deras vårdnadshavare som blivit kallade på elevvårdskonferenser. Många av de intervjuade eleverna och vårdnadshavarna hade önskat mer information innan träffen om varför den skulle äga rum, vad den syftade till och vilka som skulle delta. Vid många av de observerade
elevvårdskonferenserna fick de berörda eleverna och deras vårdnadshavare inte så mycket utrymme att framföra sina egna åsikter. Vid en del elevvårdskonferenser hade skolan på förväg ett antal färdiga förslag på åtgärder som varken eleverna eller deras vårdnadshavare fick vara med att diskutera (Backlund, 2007).
Slutligen diskuteras om att elevvårdskonferenserna framstod som viktiga verktyg för skolan som organisation och för att påvisa hur skolan hanterar problem samt vidtar åtgärder mot de problemen. Backlund menar dock att de berörda elevernas och deras vårdnadshavares perspektiv tenderade att hamna i skymundan. Detta kan ge en negativ bild av skolan för såväl eleverna som deras vårdnadshavare vilket kan påverka eleven negativt då skolan har en viktig inverkan på barn och ungas framtida liv (Backlund, 2007).
3.2 Att platsa i en skola för alla
.
Hjörne och Säljö har utfört en studie där de undersökte fem skolors elevhälsa och hur dessa arbetade med barn med någon form av svårigheter. Studiens fokus berör skolornas elevhälsoteamsmöten, EHT. EHT är möten där elevhälsans samtliga personal samlas och diskuterar olika elevers problematik. Ibland ingår även rektor och berörda lärare. Meningen med EHT är att fungera som ett forum för att skapa diskussion om elevers problematik där främst elevhälsans olika professioner ska bidra med olika kunskap, kompetens och perspektiv som ska kunna bredda synen i ett ärende. Gemensamt för EHT på samtliga skolor i studien var att när ett ärende kring en specifik elev diskuterades, rådde det en slags konsensus hos samtliga professioner. De olika professionerna var på förhand överens om de svårigheter den specifika elev som diskuterades hade samt vilka åtgärder som skulle sättas in. Det var sällan som någon profession under mötena hade en annorlunda åsikt om eleven eller om vilken åtgärd som var bäst lämpad. Samtliga av de olika
professionerna som deltog på EHT tenderade att se att svårigheterna som eleven hade i skolan berodde på eleven själv. En vanlig förklaring till elevens
problematik var att denne misstänktes ha en diagnos. Det fanns få beskrivningar som förklarade elevens svårigheter i skolan utifrån den pedagogiska miljön eller andra faktorer kring eleven (Hjörne & Säljö, 2013).
Under tiden då denna studie utfördes började ADHD-diagnoser som tidigare inte varit etablerade att bli det. Innan hade barn med symptom som en ADHD-diagnos kan ge fått en DAMP-diagnos, denna diagnos var dock väldigt omtvistad och försvann senare. Aspergers-diagnoser började också vid tiden för studien bli mer etablerade och vanliga. För samtliga professioner inom elevhälsan blev det efter dessa neuropsykiatriska diagnosers etablering, vanligare att förklara en elevs svårigheter i skolan utifrån att eleven hade en diagnos. Under ett EHT som studerades uttryckte många ur den deltagande personalen en stor lättnad när en elev som det varit mycket problematik kring blivit diagnostiserad med en
neuropsykiatrisk diagnos. Studieförfattarna menar att en neuropsykiatrisk diagnos hos en elev gör det lättare för skolan att kunna erbjuda eleven de på förhand färdiga åtgärder som skolan har (Hjörne & Säljö, 2013).
Sammanfattningsvis visar studien på att elevhälsopersonalen på de studerade skolorna tenderade att se att elevers problem och svårigheter berodde på eleven
själv. Problematiken kring eleven förklarades sällan med faktorer som berodde på den pedagogiska undervisningsmiljön och personalens arbete. Påfallande var också att barnperspektivet aldrig lyftes fram eftersom eleven själv sällan deltog på de olika mötena som berörde eleven och att ingen förde elevens talan. Hjörne och Säljö menar att skolan ska vara en plats för alla men att den kanske inte alltid är det. En uppmaning från studieförfattarna är att skolan borde ta till sig av denna kritik och utveckla sitt arbete för att bli en skola där alla olika sorters elever med eller utan svårigheter ska kunna platsa (Hjörne & Säljö, 2013).
3.3 Efter diagnos - vad händer sedan?
.
Efter att elva barn i grundskolan fått en neuropsykiatrisk diagnos undersöktes vad konsekvenserna för dessa barn blev i skolan. Denna studie genomfördes via föräldraintervjuer och skolpersonalsintervjuer till de berörda barnen, vilka främst blivit diagnostiserade med diagnosen ADHD. Av resultatet framkom att i de fall där skolan varit initiativtagare till att en neuropsykiatrisk utredning av det berörda barnet skulle ske, medgav viss skolpersonal att skolan övertalat föräldrar om att en utredning skulle vara det bästa för alla parter. Skolan hade på förhand en specifik diagnos i åtanke, alternativt hade de kartlagt vad det handlade om för neuropsykiatriska svårigheter som de önskade skulle utredas vidare.
Skolpersonalen uttryckte att syftet med utredningen var att förbättra
skolsituationen för barnet, vilket föräldrarna var samstämmiga i och godkände utredningen trots att de själva inte varit delaktiga i diskussionen om att en utredning borde ske. Efter att utredningen skett och barnet blivit diagnostiserad framförde skolpersonalen att de ofta fick sina misstankar bekräftade om att barnet hade en neuropsykiatrisk diagnos samt en tydlighet om vilka insatser som kunde vara verksamma för barnet (Ekström, 2000).
Av studien framkommer vidare att i de fall i vilka föräldrarna varit initiativtagare till en utredning av barnet, var orsaken till initierandet oftast att de på ett eller annat sätt varit missnöjda med barnets skolsituation. Föräldrarna hade
förhoppningar om att en utredning skulle kunna underlätta barnets skolgång samt ge skolpersonalen mer kunskap och konkreta åtgärder om vad barnet behövde. Flera föräldrar beskrev att de ofta kände en frustration på grund av att de kände sig anklagade av skolpersonalen då deras barn betedde sig problematiskt i skolan. Ofta uppgav föräldrarna att de hade försökt diskutera problemen kring barnet med skolpersonalen, men att de inte hade kunnat komma fram till en gemensam
lösning. Skolpersonalen i denna grupp där föräldrar varit initiativtagare till
utredning var sällan underrättade om att föräldrarna tänkt utföra en utredning. Det skolpersonalen framförde vid de här fallen var att de ansåg att utredningen då missade viktiga pedagogiska perspektiv som de hade kunnat tillföra. Viss
skolpersonal uttryckte ändå att de fått användbar information efter att utredning av barnet gjorts, medan andra uttryckte att de ansåg det direkt negativt att andra aktörer utanför skolan lade sig i på vilket sätt de skulle utföra sitt arbete (Ekström, 2000).
Vidare i studien berörs det uppföljande arbetet kring barnet som blivit
diagnostiserad och intervjupersonernas tankar kring vad som varit viktigt att tänka på efter att barnet fått en diagnos. En viktig aspekt som såväl föräldrar som
skolpersonal framhävde var vikten av ett fungerande samarbete. Att föräldrar och skolpersonal klarade att samarbeta och samverka ansågs för samtliga parter som en förutsättning för att förbättra barnets skolsituation. I de fall där samarbetet mellan skola och föräldrar fungerat bra var framgångsfaktorer som samtliga
intervjupersoner uppgav att man hade tät och regelbunden kontakt, en ömsesidig respekt för varandras kompetens och förmågor, tillit till att man utförde sina ansvarsområden samt att samtliga aktörer hade en vilja till förändring och ett engagemang att hjälpa barnet (Ekström, 2000).
I de fall där samarbetet mellan skola och föräldrar kunde identifieras som mindre verksamt eller obefintligt angav samtliga föräldrar att de upplevde att de inte hade något samarbete med skolan eller att kontakten med skolan varit bristfällig. Samtliga föräldrar i denna grupp kände sig missförstådda av skolan och vissa kände sig motarbetade. Många av dessa föräldrar kände att de själva hade fått anstränga sig till sitt yttersta för att kräva hjälp från skolan utan att det gett några resultat. Skolpersonalen i denna grupp medgav i vissa fall att samarbetet med föräldrar var bristfällig eller så svarade de väldigt undvikande på de frågor som berörde samarbete. Flera av skolpersonalen i denna grupp uppgav att de kallade föräldrarna till möten men upplevde att det var föräldrarna som aldrig dök upp eller inte hade tid. Samtliga intervjupersoner i denna grupp där samarbetet inte fungerade uttryckte en känsla av maktlöshet att utföra någonting på egen hand och la över ansvaret på den andre. Brist på tillit till de andra parternas kompetens, förmågor och ansvar genomsyrades av samtliga intervjuer i denna grupp (Ekström, 2000).
Sammanfattningsvis kan utifrån ovan nämnda aspekter, så som god
kommunikation, fungerande samverkan och ett uppföljande arbete vara viktiga komponenter i arbetet kring barn med neuropsykiatriska diagnoser, vilka kan ses som skyddsfaktorer. Det som visat sig vara problematiskt för barn med
neuropsykiatriska svårigheter är att barnet ofta kan känna sig missförstådd, inte få hjälp och av detta skapa en negativ självbild. Vilket kan riskera en negativ
4. TEORI
Det empiriska materialet kommer i detta examensarbete att analyseras med hjälp av följande teorier; Handlingsutrymme och Samverkan. Med hjälp av dessa båda teorier kommer det att kunna genomföras en djupgående analys av resultatet som ses förenlig med examensarbetets syfte och besvarar studiens frågeställningar. Nedan följer en beskrivning av de berörda teorierna.
4.1 Handlingsutrymme
..
I boken Handlingsutrymme - Utmaningar i socialt arbete skriven av Svensson, Johnsson och Laanemets (2008), lyfter dessa tre författare fram socialarbetarens yrkesroll. Som socialarbetare står man inför ständiga utmaningar, där man å ena sidan behöver göra sig medveten om människors olika livssituationer, å andra sidan finna lösningar i mötet med dessa människor för att hitta hjälpsamma strategier och vägar till förändring. På så sätt blir det sociala arbetet som utförs av socialarbetaren levande och kreativt i sin verksamhet, eftersom att inget fall är det andra likt. Handlingarna som socialarbetaren utför i detta sammanhang kan ses som en del av en större helhet då socialarbetaren arbetar inom en organisation. Att arbeta inom en organisation innebär att socialarbetaren har vissa ramar och regler som utformar det uppdrag som socialarbetaren har att förhålla sig till. Samtidigt har socialarbetaren i sitt arbete med sig sin professionella kunskap.
Socialarbetarens professionella kunskap och ramar inom organisationen utgör tillsammans socialarbetarens handlingsutrymme i mötet med klienten (Svensson m.fl. 2008).
Socialarbetare kan även definieras i enlighet med Lipskys begrepp street-level-bureaucracy, på svenska även kallat gräsrotsbyråkrat (Lipsky, 1980). Detta begrepp förklarar det spänningsfält som socialarbetaren befinner sig i då socialarbetaren är representant för sin organisation i mötet med klienten. Att representera en organisation betyder att socialarbetaren är anställd som tjänsteman inom någon form av människobehandlande organisation inom sektor för välfärd. Detta kan vara inom ideella, privata eller offentliga organisationer. Det kan handla om organisationer som socialtjänst, polisen eller skola (Lipsky, 1980).
Socialarbetaren har blivit tilldelad sin roll i mötet med klienten utifrån
organisationens uppdrag och formar sin roll i mötet med klienten. Dilemmat som gräsrotsbyråkraten står inför innebär att å ena sidan vara medmänsklig i
förhållande till sin klient, å andra sidan att ha sitt handlingsutrymme begränsat av de ramar och regler som är kopplade till det uppdraget som socialarbetaren följer. Socialarbetarens uppgift är att sammanfläta klientens behov av stöd och hjälp med vad som är organisationens uppdrag. Socialarbetaren ska därför handla på ett sätt för att få båda parter nöjda och att det känns rätt och riktigt för både klient och organisation (Lipsky, 1980; Svensson m.fl. 2008).
Förutom att socialarbetarens handlingsutrymme påverkas av det uppdrag som organisationen utformat, kan handlingsutrymmet även påverkas av andra aspekter som styr socialarbetarens handlingar. Hur stort handlingsutrymme som
socialarbetaren har tillgång till kan bland annat påverkas av rutiner på arbetsplatsen, vanor och socialarbetarens professionella tolkningar.
I mötet med klienten har både individuella faktorer hos klient och socialarbetare och samspelet dem emellan en betydande roll i socialarbetarens
då det finns många olika vägar att ta för att tillgodose klientens behov, detta så länge socialarbetaren håller sig till angivna ramar, lagar och styrdokument (Svensson m.fl. 2008).
Ytterligare aspekter av betydelse i socialarbetarens utformning av
handlingsutrymme och handlande är dennes kunskapsbas, yrkeskunskap och kompetens. Med kunskapsbas avses socialarbetarens akademiska utbildning. Avseende yrkeskunskap innefattas i detta dels den kunskap som socialarbetaren har med sig från sin akademiska utbildning, dels den kunskap som socialarbetaren får genom sin arbetslivserfarenhet. Kompetens kan både vara formell kompetens och reell kompetens. Den formella kompetensen innefattar den teoretiska
kunskapsbas som man kan få genom akademisk utbildning samt där till som att som socialarbetare även ha förmågan att omsätta den teoretiska kunskapen i praktiken. Den reella kompetensen handlar om kunskap som man inte kan få genom sin akademiska utbildning. Det handlar istället om upplevda erfarenheter från såväl socialt arbete som från livet i övrigt (Svensson m.fl. 2008).
Socialarbetarens kunskapsbas, yrkeskunskap och kompetens kommer under yrkeslivet att fördjupas och kompletteras. Detta genom socialarbetarens egna levda erfarenheter, handledning inom arbetsområdet och utbildning.
Socialarbetarens kunskapsbas, yrkeskunskap och kompetens är föränderlig på det viset att det i det sociala arbetet krävs utveckling och fördjupning för att kunna tillgodose sig den senaste forskningen och kunskapen. Den nya kunskap och information som hela tiden tas fram genom forskning är en förutsättning i
socialarbetarens arbete inom olika arbetsområden och med vissa klientgrupper, för att på bästa sätt kunna hjälpa och stödja klienten (Svensson m.fl. 2008).
Löfberg (1990) tar upp i boken Handling och handlingsutrymme vikten av organisationers val av att förse sina anställda med informationsutbyte, dels i kontakt med andra kollegor, dels genom andra former av informationsutbyte så som exempelvis utbildning. Löfberg menar att om man ger sina anställda möjligheten till informationsutbyte och kunskap gällande vissa arbetsuppgifter och hur socialarbetaren ska lösa dessa, kan lärandet med stor säkerhet frambringa kunskapsbildning och kompetensutveckling. Denna kompetensutveckling och kunskapsbildning ger socialarbetaren bättre förutsättningar att handla och använda sitt handlingsutrymme (Löfberg, 1990).
4.2 Samverkan
.
Välfärdsstaten har i och med stora decentraliseringar av verksamheter och organisationer efterfrågat nya sätt att arbeta inom människobehandlande
organisationer och ur detta har samverkan blivit en viktig aspekt i att organisera arbetet. Detta ställer höga krav på olika yrkesgrupper och professioner inom människobehandlande organisationer då det handlar om att samarbeta (Danermark & Kullberg, 1999). Samverka handlar om mer än att samarbeta enligt Berth Danermark som är professor i sociologi. Samarbetar med andra gör de flesta människor dagligen utan att nödvändigtvis tänka på det, men att samverka är en mer komplex företeelse. Samverka innebär i korta drag att man tillsammans med andra, som ofta har en annan utbildning, annan yrkestitel, arbetar under andra regelverk och i en annan organisation än en själv, arbetar mot ett gemensamt mål och ett objekt. Inom de människobehandlande organisationerna är ofta det
gemensamma målet och objektet att arbeta tillsammans för att hjälpa en människa - människan är objektet (Danermark, 2007).
Skolan är en typisk arbetsplats där det sker samverkan mellan samma professioner och mellan olika professioner. Exempelvis samverkar olika lärare med varandra och de i sin tur med rektorer, kuratorer, skolpsykologer, specialpedagoger och så vidare. Samverkan sker också med elever och med deras vårdnadshavare samt ibland med övriga aktörer och myndigheter runt omkring skolan såsom politiker, socialtjänst och sjukvård. Att samverka är många av dessa ovan nämnda
professioner ålagda att göra för att bland annat göra respektive verksamhet mer effektiv, bättre och billigare (Danermark, 2007). Det är dock inte alltid att samverkan lyckas, vilket kan medföra stora problem för professioner och verksamheter som ingått samverkan kring ett visst ärende. Detta kan på sikt påverka utgången för den klient som professioner och verksamheter är ämnade att samverka kring (Danermark & Kullberg, 1999).
Danermark (2007) diskuterar om att det finns olika förutsättningar för att samverkan ska fungera. Tre faktorer som särskilt nämns är synsätt,
organisatoriska förhållanden och regelverk. Den första faktorn- synsätt- handlar om att det ofta är professioner med olika utbildning, bakgrund och perspektiv som möts. Exempelvis har pedagoger inom skolan ett mer pedagogiskt perspektiv på problem och lösningar, medan en kurator har ett mer psykosocialt perspektiv. I och med att de olika professionerna har olika synsätt kan de också prata olika språk. Varje profession har sina yrkesbegrepp och termer som kanske bara är tillämpliga inom deras specifika profession (Danermark, 2007). Den andra faktorn- organisatoriska förhållanden- handlar om hur den organisation varje profession verkar inom är uppbyggd. Inom vissa organisationer kan det finnas en stark ledning som styr organisationen uppifrån medan i vissa organisationer har ledningsansvaret delegerats och varje enskild anställd kan då ha mer att besluta och bestämma om. Detta kan orsaka att de olika professionerna som möts har olika mycket beslutsbefogenheter och därmed även olika makt. Vissa
organisationer kan vara mer politiskt styrda än andra. Ju högre grad av politisk styrning desto mindre frihetsgrad har de enskilda anställda och vice versa (Danermark, 2007).
De olika organisationerna verkar också under olika regelsystem, vilket den tredje faktorn handlar om. Även om de människobehandlande organisationerna i stor utsträckning kan likna varandra, är det inte ovanligt om de arbetar under helt olika lagstiftning. Till och med samma professioner med samma utbildning kan hamna inom helt olika organisationer med helt olika lagstiftning. Ett exempel på det är socionomer som kan arbeta såväl inom socialtjänsten, skolan och sjukvården. Dessa tre olika organisationer har helt skilda lagstiftningar som de verkar under och därmed kan varje socionom inom varje organisation handla på olika sätt. Riktlinjer, informella regler och praxis som finns på varje arbetsplats kan också skilja sig åt (Danermark, 2007).
För att samverkan ska fungera bör bland annat dessa faktorer ovan klargöras, lyftas och diskuteras mellan de professioner som ska samverka. Det handlar inte om att alla de olika professionerna ska inneha samma synsätt eller arbeta under samma regelverk utan främst om att de olika synsätten, organisatoriska
förhållanden och regelverken ska bli identifierade för samtliga professioner och accepterade. Om detta görs finns det goda förutsättningar för att samverkan ska fungera (Danermark, 2007; Danermark & Kullberg 1999).
5. METOD
I detta avsnitt kommer de metodologiska överväganden som i examensarbetet gjorts att redovisas. Vidare kommer val av metod, urval, tillvägagångssätt och etiska överväganden redogöras för att påvisa hur arbetet fortlöpt.
5.1 Metodval
För att besvara examensarbetets frågeställningar och således uppnå dess syfte har en kvalitativ ansats anlagts genom genomförandet av semistrukturerade intervjuer. Med en kvalitativ metod har man som forskare lättare att komma närmare
personers egna erfarenheter, upplevelser och tankar om det som ska undersökas (Bryman, 2011). Valet av en kvalitativ metod beror på att författarna vill komma det fält som ska studeras så nära som möjligt, eftersom syftet med examensarbetet är att undersöka de yrkesverksammas uppfattningar av elever med
neuropsykiatriska svårigheter.
Genom det kvalitativa metodvalet används semistrukturerade intervjuer. En semistrukturerad intervju innebär att forskaren på förhand har ett tydligt fokus i studien som även ska genomsyras i intervjuerna. Detta skapas med hjälp av förutbestämda teman som forskaren vill beröra och under dessa teman utformas frågor i en intervjuguide. De olika teman och frågorna i intervjuguiden behöver inte ställas i följd. Den semistrukturerade intervjun möjliggör för intervjuaren att ställa följdfrågor samtidigt som den ger utrymme för intervjupersonen att beröra vad denne tycker är viktigt (Bryman, 2011). I och med den semistrukturerade intervjuns utformning ges intervjuaren möjlighet att behålla sitt eget fokus i förhållande till examensarbetet, samtidigt som de som intervjuas - i förevarande fall yrkesverksamma - ges möjlighet att föra fram sina egna uppfattningar samt tolkningar av ämnet i fråga. Föregående får även anses förenligt med
examensarbetets syfte.
5.2 Urval
I examensarbetet intervjuas fem kuratorer och en psykolog som ingår i elevhälsan på en gymnasieskola i en stad i Västra Götaland. En av författarna till detta examensarbete har sedan tidigare kännedom om gymnasieskolan och dess elevhälsa, vilket bidrog till att författarna valt att ta kontakt och skicka ut en förfrågan om deltagande i intervju till dessa yrkesverksamma. Valet av
intervjupersoner har skett genom ett bekvämlighetsurval. Detta innebär att urvalet av intervjupersoner är avhängigt vilka personer som anses vara lättast tillgängliga – vilket ur framför allt en tidsaspekt kan vara fördelaktigt (Bryman, 2011). Att den ena författaren har haft kontakt med de yrkesverksamma inom elevhälsan sedan tidigare ansågs ge större chans till att få ett samtycke till att
yrkesverksamma ville medverka i en intervju.
Valet av fem kuratorer och en psykolog inom elevhälsan beror även på ett
målinriktat urval. Ett målinriktat urval är ett strategiskt val av intervjupersoner för att skapa ett samband mellan det som ska undersökas och urvalet (Bryman, 2011). Författarna till detta examensarbete hade förkunskap om att elevhälsan på den berörda gymnasieskolan var både etablerad och omfattande i bemanning av olika professioner som alla arbetar med elever med neuropsykiatriska svårigheter. Valet att intervjua just kuratorer och en psykolog baserades på att professionerna ansågs ha hög relevans, eftersom professionerna i fråga främst kommer i kontakt med det
psykosociala arbetet kring elever med neuropsykiatriska svårigheter – vilket examensarbetet även syftar till att undersöka. Samtidigt fanns en medvetenhet om att det enbart fanns fem verksamma kuratorer inom gymnasieskolan som innehar ett psykosocialt perspektiv. Därmed valdes att även intervjua gymnasieskolans psykolog på grund av att det psykologiska perspektivet angränsar till det psykosociala perspektivet.
5.3 Tillvägagångssätt
Nedan kommer det redovisas hur författarna har gått tillväga i utformning av examensarbetet. Detta genom följande underrubriker; Kontakt och samtycke till medverkan, Intervjuguide, Utförande av intervjuer, Transkribering och
bearbetning av material och Källsökning.
5.3.1 Kontakt och samtycke till medverkan
Efter att urval av intervjupersonerna gjorts, togs kontakt med gymnasiechefen på den berörda gymnasieskolan. Informationsbrev medönskan om godkännande om medverkan skickades via mail till gymnasiechefen. Efter att godkännande fåtts, togs vidare kontakt med de tilltänkta intervjupersonerna genom ett ytterligare informationsbrev med förfrågan om att delta i studien som sändes ut via mail (Se bilaga 1). När samtliga av de tilltänkta intervjupersonerna svarat och samtyckt till att medverka planerades intervjutillfällena. Samtliga intervjupersoner som
medverkar i examensarbetet har skrivit under en samtyckesblankett, där de samtycker till medverkan och att författarna kan använda sig av det material som utvinns från intervjun.
5.3.2 Intervjuguide
Vid utformningen av intervjuguiden identifierades fyra teman som av författarna ansågs relevanta i förhållande till examensarbetets syfte och frågeställningar. Till en början författades många frågor som berörde de olika teman. Varje
intervjufråga analyserades för att se vilken respektive frågeställning i
examensarbetet denna specifika intervjufråga kunde ge svar på. Efter analys av intervjufrågorna upptäcktes att det blev flera frågor som upplevdes överflödiga. Med tanke på att avsatt tid för intervjuerna var ca 30–45 minuter, upplevde författarna att alla intervjufrågor inte skulle hinnas med. Samtidigt är syftet med semistrukturerade intervjuer att främst beröra teman och inte ha för många fasta frågor (Bryman, 2011). Därför valde författarna att omarbeta intervjuguiden. De fyra teman som tidigare identifierats valdes att ha kvar men istället för flera fasta frågor under varje tema valdes två eller tre huvudfrågor. Sedan upprättades ett antal följdfrågor under dessa huvudfrågor. De fyra teman som kom att användas i intervjuguiden var följande; Yrkesverksammas uppfattning av neuropsykiatriska diagnoser och liknande symptom och beteende, Arbetssätt, Kunskap/kompetens inom yrkesområdet och Elever med neuropsykiatriska diagnoser och liknande symptom och beteende. För att se intervjuguiden i sin helhet, se bilaga 2.
5.3.3 Utförande av intervjuer
Då gymnasieskolan är belägen i en stad i Västra Götaland togs beslutet att författarna till detta examensarbete tog sig till gymnasieskolan för att utföra intervjuerna där. Fem av intervjuerna ägde rum på respektive intervjupersons kontor på gymnasieskolan tillika intervjupersonernas arbetsplats. Att utföra intervjuerna på en plats där intervjupersonerna känner sig hemma kan underlätta för att intervjupersonerna inte ska vara lika nervösa utan känna sig mer trygga och
då ha större benägenhet att prata öppet (Aspers, 2013). En intervju med en av kuratorerna utfördes via videosamtal via internettjänsten Skype.
Båda författarna till detta examensarbeteagerade intervjuare under samtliga sex intervjuer. En uppdelning gjordes där en författare hade mer ansvar för att se till att varje tema berördes under intervjun samt att leda intervjun. Den andra författaren hade mer ansvar för att notera ansiktsuttryck, tonlägen och kroppsspråk hos intervjupersonen samt anteckna minnesanteckningar under intervjun. Ansvarsfördelningen skiftade för varje intervju. Varje intervju spelades in via båda författarnas mobilers inspelningsfunktioner. Innan intervjun tog sin början inledde författarna tillika intervjuare med en sammanhangsmarkering där intervjuarna förklarade syftet med intervjun och examensarbetet samt mer praktiskt om hur intervjun skulle gå till. Intervjun fortsatte sedan med
övergripande och inledande frågor om bakgrundsfakta angående intervjupersonen. Detta gjordes för att inleda intervjun på ett lättsamt sätt och bilda en mer personlig relation till den som intervjuades. Många som ska intervjuas kan vara nervösa och känna ett obehag inför intervjun (Aspers, 2013). Därför ansåg författarna att det var bättre att börja med lättsamma och inte så känsliga frågor för att få en bra start på intervjun.
5.3.4 Transkribering och bearbetning av material
Intervjuerna transkriberades ordagrant efter dess genomförande. Varje författare till detta examensarbete ansvarade för att transkribera tre intervjuer var och detta gjordes i tät sammanslutning efter att vardera intervju ägt rum. Generella intryck efter intervjun och minnesanteckningar skrevs gemensamt ned efter varje
intervjutillfälle. Transkriberingarna skrevs ut i pappersformat och dessa bearbetades genom tematisering. Tematiseringinnebär att man bryter ned
materialet i olika delar vilka kallas teman. Vid tematisering av det transkriberade materialet uppkommer ofta olika motiv och ämnen utifrån tolkning av meningar eller stycken. Dessa teman kan uppkomma på flera ställen och utgör därför ett mönster, utifrån detta kan man få ut olika huvudteman (Bryman, 2011). Vid tematisering av de transkriberade intervjuerna sorterade författarna varje mening eller stycke i olika teman eller kategorier. I marginalen av varje transkribering skrevs sedan en sammanfattande rubrik ut för vilket tema som varje mening eller stycke ansågs inneha. Efter att olika teman definierats parades dessa ihop och fick ett övergripande samlingsnamn, ett huvudtema.
De huvudteman som framkom av materialet från de transkriberade intervjuerna i detta examensarbete var följande; Yrkesverksammas arbetssätt, Yrkesverksammas handlingsutrymme och Samverkan.Dessa användes sedan som underrubriker i presentationen av resultatet och analysen i examensarbetet för att lättare kunna få en struktur i texten och för att lättare besvara examensarbetets syfte och
frågeställningar.
5.3.5 Källsökning
Vid tillvägagångssättet för att finna tillförlitliga källor som använts i examensarbetet i exempelvis inledningen, problemformuleringen, tidigare forskning och teori har den främsta källsökningen bedrivits genom Malmö Universitets elektroniska bibliotekskatalog Libsearch
(http://www.mah.se/bibliotek/). En del information har hämtats från olika myndigheters hemsidor så som Skolverket (http://www.skolverket.se) och
exempelvis tidigare forskning har andra examensarbeten studerats på Malmö Universitets databas för publicering av uppsatser, MUEP
(http://www.muep.mau.se).
5.4 Etiska överväganden
Vid författandet av detta examensarbete har flera etiska forskningsöverväganden gjorts. Eftersom examensarbetets resultat uppkom genom intervjuer med
yrkesverksamma personer har det noga övervägts hur dessa intervjupersoner kan ha påverkats av intervjufrågorna samt intervjusituationen. Vid en intervju försätter man den som intervjuas i en känslig position och om intervjun även berör känsliga frågor kan det uppfattas som ett intrång i intervjupersonens liv. Många
intervjupersoner kan även känna sig ifrågasatta och i vissa fall påhoppade av de frågor som ställs under intervjun. På så sätt kan en intervju påverka
intervjupersonerna negativt (Bryman 2011; Aspers, 2013). För att underlätta för de intervjupersoner som medverkade i detta examensarbeteskickades först ett informationsbrev ut om examensarbetets syfte, vilka som står bakom arbetet samt mer praktiskt om hur de tilltänkta intervjuerna skulle vara utformade. Med detta informationsbrev skickades också ett skriftligt samtycke till att delta i studien och information om hur materialet från intervjuerna skulle användas. Även
information om frivillighet och att intervjupersonerna när som helst under examensarbetets gång kunde välja att dra sig ur skickades med i detta informationsbrev.
Den ovan nämnda informationen som varje intervjuperson fick ingår i viktiga etiska aspekter som varje forskare ska ta hänsyn till. Bryman (2011) belyser följande tre aspekter av betydelse i sammanhanget. Informationskravet, samtyckeskravet och konfidentialitetskravet. Informationskravet avser information som intervjupersonerna har rätt till, vilket bland annat är rätt till information om studiens syfte, hur materialet ska användas, vart och om det ska publiceras samt vem som gör studien. Samtyckeskravet handlar om att
intervjupersonerna ska vara medvetna om att medverkan i studien är helt frivillig samt att ett samtycke av dem ska ges skriftligt. Vidare handlar samtyckeskravet om att intervjupersonerna ska vara upplysta om och införstådda med att de när som helst kan avbryta sin medverkan i studien och på så vis även se till att deras intervju inte får användas. Konfidentialitetskravet handlar om att uppgifter såväl om som från intervjupersonerna ska hanteras med varsamhet. Dessa uppgifter ska även förvaras på ett sådant sätt att de inte riskerar att bli tillgängliga för
utomstående. Om intervjupersonerna önskar att i studien avidentifieras, ska även detta ske med stöd i konfidentialitetskravet (Bryman, 2011; Vetenskapsrådet, 2017). För att minimera att intervjupersonerna tar skada eller får erfara negativa följder genom sin medverkan i studien, menar Bryman (2011) att det mest lämpliga får anses vara att i studien avidentifiera samtliga personer som blivit intervjuade. Detta oavsett om personen i fråga önskar bli avidentifierad eller inte. Mot bakgrund av ovanstående har därför beslutats att avidentifiera samtliga av de personer som i detta examensarbete blivit intervjuade. Även gymnasieskolans namn och vilken stad den är belägen i har avidentifierats med hänsyn till intervjupersonerna. Vilket landskap gymnasieskolan är belägen i har valts att skrivas ut då det inte anses kunna skada eller avslöja intervjupersonernas identitet. Vid varje intervjus början har en sammanhangsmarkering använts för att muntligt återigen informera intervjupersonerna om ovan nämnda etiska aspekter.
5.5 Arbetsfördelning
Under examensarbetets gång har ansvarsfördelningen mellan de båda författarna delats lika. Arbetet har förflutit på så vis att först har olika avsnitt delats upp mellan författarna, sedan har författarna gemensamt gått igenom samtliga delar av examensarbetet. Vid samtliga intervjuer agerade båda författarna till detta
examensarbete intervjuare. Vid transkriberingen av intervjumaterialet ansvarade varje författare för tre intervjuer var. Tematisering och analys av samtliga intervjuer gjordes först var för sig och sedan skrevs detta gemensamt ihop till en helhet. Examensarbetet har i sin helhet gåtts igenom gemensamt och båda författarna har varit med och satt sin prägel på varje avsnitt i examensarbetet.
6. RESULTAT OCH ANALYS
I detta avsnitt kommer – med utgångspunkt i examensarbetets frågeställningar – att redogöras för resultat och analys, utifrån det material som framkommit genom examensarbetets empiriska material. Resultat och analys kommer att presenteras utifrån nedanstående rubriker; Yrkesverksammas arbetssätt, Yrkesverksammas handlingsutrymme och Samverkan. Vidare kommer resultat och analys att
bearbetas med examensarbetets utvalda teorier; handlingsutrymme och samverkan samt därtill tidigare forskning.
6.1 Yrkesverksammas arbetssätt
.
I detta examensarbete har fokus bland annat varit på yrkesverksammas förutsättningar att kunna ge stöd och hjälp till elever med neuropsykiatriska diagnoser samt elever med liknande beteende och symptom. Likaså har fokus varit på om det stöd och de insatser som yrkesverksamma kan bistå med skiljer sig åt beroende på om en elev har en ställd neuropsykiatrisk diagnos eller inte. För att kunna besvara examensarbetets två första frågeställningar kommer frågorna att presenteras utifrån tre underrubriker; Elevhälsoteamsmöten, Processkartläggning och Yrkesverksammas insatser.
6.1.1 Elevhälsoteamsmöten
.
Vad som har framkommit genom intervjuerna med examensarbetets
intervjupersoner är att elevhälsoteamsmötena, EHT, är starten till att elever med neuropsykiatriska svårigheter, oavsett om eleven har en neuropsykiatrisk diagnos eller bara uppvisar liknande symptom eller beteende, uppmärksammas.
”(…) vi upptäcker väldigt mycket utifrån EHT, möten alltså när man börjar se att det gnisslar, man når inte målen å så (…)” (Intervjuperson 6).
För att elevhälsans personal tillsammans med rektor ska få kännedom om att en elev behöver stöd och hjälp behöver elevens problematik uppmärksammas av lärare och mentorer som har daglig kontakt med eleven. Mentorernas uppgift på EHT blir därför att lyfta dessa elever och göra elevhälsoteamet uppmärksamma på att det är någonting kring eleven som inte fungerar och som orsakar att eleven inte uppnår kunskapsmålen. Mentor och övriga lärare har redan testat anpassningar och detta har inte lett till någon förändring för eleven i sin skolmiljö. Det är på detta vis menar intervjupersonerna som arbetet med stöd och insatser för eleven kan ta sin början. På EHT är alla olika professioner inom elevhälsan samlade med rektor för att vidare kunna skapa det stöd och insatser för eleven som behövs för att denne ska bli hjälpt till att klara kunskapsmålen i skolan.
“Ehh vi får ju kännedom om dom mest via EHT (...) Aa precis.. så där sitter ju rektor, mentor och sen representanter från elevhälsan med då (...) och rektorn är ju beslutsfattare” (Intervjuperson 2).
Rektor är den som är beslutsfattare och ska tillsammans med sitt elevhälsoteam frambringa det bästa stödet för att kunna tillgodose elevens behov.
Intervjupersonerna i examensarbetet lyfter fram vikten av att arbeta utifrån elevhälsoteam och att träffas på EHT för att få kännedom om elever med neuropsykiatriska svårigheter. Backlund (2007) lyfter i sin studie att
viktiga verktyg i arbetet med elever som uppvisar neuropsykiatriska svårigheter. En kurator i detta examensarbete uttrycker följande:
”(...) här är det ju samverkan alltså (…) Här tänker jag att för det ska bli (…) stöd så är det viktigt att vi jobbar tillsammans på enad front.”
(Intervjuperson 4).
Vad som framkommer är att intervjupersonerna är enade om att de olika professioner som arbetar i elevhälsoteam behöver arbeta tillsammans och dra nytta av varandras olika kunskaper och synsätt. Detta för att skapa en gemensam bild av vad det är eleven behöver, för att sedan kunna finna rätt insatser och stöd anpassade efter elevens behov. Föregående tyder på att kuratorerna och övriga i elevhälsan är medvetna om att det är av största vikt att arbeta tillsammans, vilket kan jämföras med Danermarks definition av samverkan samt vidare vad
samverkan kan få för positiva effekter för eleven. Samverkan handlar om att dra nytta av varandras olika kunskap och arbeta mot gemensamma mål för att tillsammans hitta lösningar och kunna hjälpa den som är i behov av hjälp (Danermark, 2007). Intervjupersonerna uttrycker att EHT är en förutsättning för att stöd ska bli hjälpsamt för eleven. Genom att elever med neuropsykiatriska svårigheter uppmärksammas får yrkesverksamma bättre förutsättningar att utforma rätt stöd för eleven i fråga.
6.1.2 Processkartläggning
.
Processen från att en elev med svårigheter upptäcks till att eleven får stöd och insatser följer en viss arbetsgång där elevhälsopersonalen utgår från en
processkarta. Denna processkarta visar en tydlig gång för hur man ska tillgodose en elev extra anpassningar och särskilt stöd. Processkartläggningen anses av intervjupersonerna som en viktig del i deras arbete vad gäller utformningen av det stöd och de insatser som de kan erbjuda eleven. Intervjuperson 3 visar under intervjun en utskrift av processkartan som visar processens olika steg från upptäckt till stöd:
“Den här har (...) våran nya specialpedagog gjort och då blev det väldigt tydligt… för flera av oss andra.. alltså gången.. och jag är ju nitisk.. såå vänta lite nu - nu får vi gå tillbaka.. nu får vi tänka såhär.. (...) när vi inte förstår och när det är för mycket svårigheter hos eleven (...) Och det, det är lite nytt att det här liksom, och det är tack vare den här *Pekar på
processkartan* att vi har tydliggjort… processen i det hela.. Hur vi ska, vi har en rutin nu.” (Intervjuperson 3).
I Backlunds studie framkom att det i skolornas utformande av stöd och insatser inte fanns några tydliga riktlinjer för hur man gick tillväga (Backlund, 2007). Detta till skillnad från det intervjupersonerna uttryckt i förevarande
examensarbete, att det genom processkartläggningen finns en tydlig rutin för hur arbetet kring elever med neuropsykiatriska svårigheter ska fortlöpa.
Första steget i processen är att göra en pedagogisk kartläggning vilken går ut på att undersöka elevens svårigheter utifrån ett pedagogiskt perspektiv. Detta ansvarar elevens mentor och övriga lärare för. Vidare utvärderas denna
pedagogiska kartläggning på EHT. Om insatser sedan tidigare inte har fungerat och den pedagogiska kartläggningen visar på att eleven har omfattande
genomföra utredningar inom elevhälsan angående elevens svårigheter. Det finns möjlighet till flertalet utredningar, utifrån elevhälsans olika professioner. Vilken eller vilka utredningar som blir aktuella beslutas på EHT. Det är här det kan bli aktuellt med kuratorernas psykosociala utredning och psykologens psykologiska utredning. Utredningarna syftar till att utreda elevens behov ytterligare, vilket kan bidra till att frambringa rätt stöd och hjälp till eleven.
“Men ser man då att när man har prövat anpassningar och extra anpassningar och så och det funkar inte, det är ju då vi kommer in i elevhälsan på ett annat sätt och gör utredningar och då bestämmer man ju på ett elevhälsomöte där rektor finns med vilka utredningar tycker vi ska göras och det blir ju ofta vårt, psykologiskt, socialt och medicinsk i dom lägena.” (Intervjuperson 6).
Utifrån ovanstående kan utläsas att de yrkesverksammas förutsättningar att utforma stöd och hjälp för elever med neuropsykiatriska svårigheter, underlättas med denna processkartläggning. I processkartläggningen är alla professioner inom skolan delaktiga och det handlar om att professionerna tillsammans ska delge sina olika perspektiv i ärenden som rör elever med neuropsykiatriska svårigheter. För att denna processkartläggning ska fungera behöver samverkan mellan de olika professionerna vara befintlig. Om inte professionerna accepterar varandras perspektiv och synsätt, är förutsättningarna för samverkan mindre bra
(Danermark, 2007). Samverkan mellan de olika professionerna är en förutsättning för att arbetet kring processkartläggningen ska fortlöpa väl.
6.1.3 Yrkesverksammas insatser
Det är under EHT och arbetet med processkartläggningen som samtliga
professioner inom elevhälsan tydliggör elevens behov och kan komma överens om vad de olika professionerna kan bistå med för insatser till eleven. Som kurator inom elevhälsan kan man stå inför en rad olika arbetsuppgifter. Det kan bland annat handla om att utföra samtal med elev och föräldrar i stödjande syfte och i utredningssyfte. Det kan även handla om att tillföra psykosocial kompetens i stöd för det pedagogiska arbetet med elever, detta genom handledning med skolans övriga personal. Intervjuperson 4 uttrycker följande:
“(...) där, där jag kommer in, om det inte är någon elev som jag känner sedan tidigare… det är ju om man ska göra en social kartläggning och se om det finns sånna orsaker till.. till ehh.. svårigheterna i skolan (...) det jag gör mest är att jag samtalar med elever enskilt.” (Intervjuperson 4).
Vad gäller psykologens arbetsuppgifter med elever med neuropsykiatriska svårigheter kan dessa handla om att ha samtal och genomföra psykologiska utredningar. Psykolog har även befogenheten att göra bedömningar och remittera vidare till andra insatser på specialistnivå som BUP, Vuxenpsykiatrin och
vårdcentral. Nedan följer ett citat som beskriver psykologens insatser:
“(...) så kan det ju tas beslut att ja men där behöver vi gå vidare med utredning så då kommer jag ju in i den utredningsbiten då (...) men sen så hjälper jag ju även till och gör bedömningar om det handlar om ehh.. mer sammansatt problematik (...) så kan jag då hjälpa till med en bedömning så man kan skicka remiss till vårdcentralen eller till psykiatrin då (...)”
