Examensarbete i omvårdnad Malmö Universitet
91–120 HP Hälsa och samhälle
DET ÄR SVÅRT ATT SAMTALA
OM SEXUELLA BIVERKNINGAR
EN INTERVJUSTUDIE MED
SJUKSKÖTERSKOR
Alexandra Nina Orbaek
Joanna Månsson
DET ÄR SVÅRT ATT SAMTALA
OM SEXUELLA BIVERKNINGAR
EN INTERVJUSTUDIE MED
SJUKSKÖTERSKOR
ALEXANDRA NINA ORBAEK
JOANNA MÅNSSON
Magisteruppsats i specialistsjuksköterskaprogrammet med inriktning psykiatrisk vård (psykiatrisk omvårdnad). 15 högskolepoäng.
Malmö Universitet: Fakulteten för Hälsa och samhälle, institutionen för vårdvetenskap, 2018.
Bakgrund: Medicinering med antidepressiva läkemedel ökar i samhället. Statistik ur Socialstyrelsens databas för läkemedel från 2017, visar att 632 000 personer i Sverige medicineras med antidepressiva. Studier visar att även om patienten förväntar sig att vårdpersonal informerar om läkemedelsbiverkningar såsom sexuella biverkningar görs det inte. Genom att tidigare forskning visade att sjuksköterskor känner sig obekväma trots att biverkningsprofilen är känd, väcktes ett intresse att undersöka vidare hur och varför samtal om sexuella biverkningar i omvårdnaden verkar hamna längre ner i prioriteringen.
Syfte: Syftet var att genom intervjuer undersöka sjuksköterskors erfarenheter av att samtala med psykiatriska patienter om sexuella biverkningar vid behandling med antidepressiva läkemedel.
Metod: Efter godkänd etikansökan från Malmö Universitet utformandes en semistrukturerad intervjuguide, både allmänsjuksköterskor samt psykiatri-sjuksköterskor deltog. Tio intervjuer utfördes på informanternas arbetsplats. Intervjuerna spelades in digitalt och varade mellan 15 och 30 minuter. Transkribering gjordes efter varje intervju. Texten analyserades enligt en modifierad version av Burnard (1991).
Resultat: Följande kategorier identifierades i resultatet: Att samtala om sexuella biverkningar, att möta patienten och att undvika frågan. Resultatet påvisade att de flesta sjuksköterskor inte samtalar om sexuella biverkningar. Delvis på grund av de anser det vara pinsamt, men även på grund av de anser sig besitta begränsad kunskap inom området.
Diskussion: Sjuksköterskorna var i behov av ökad kunskap och utbildning för att de skulle känna sig trygga att samtala om sexuella biverkningar med patienterna. En etablerad relation visade sig göra ämnet enklare att samtala om, dock fanns det ofta ett hinder för detta, vilket var tidsbrist. Något som även visade sig göra ämnet problematiskt var att sjuksköterskorna saknade rutiner gällande samtal om
sexuella biverkningar.
DIFFICULTIES TALKING ABOUT
SEXUAL SIDE – EFFECTS
AN INTERWIEV STUDY WITH NURSES
ALEXANDRA NINA ORBAEK
JOANNA MÅNSSON
Master of Science in Psychiatric Care. Nurse Specialist Programme: Psychiatric Care. 15 ECTS credits.
Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Care Science, 2018.
Background: Medication with antidepressant drugs increases in society. Statistics from the National Board of Health's Drugs database from 2017 show that 632,000 people in Sweden are being treated with antidepressants. Studies show that
although the patient expects healthcare professionals to inform about drug side effects such as sexual side effects, it is not done. Because previous research showed that nurses feel uncomfortable even though the side effects profile is known, an interest was raised to further investigate how and why discussing sexual side effects seems to be less prioritized in nursing.
Aim: The aim was to investigate, through interviews, the nurse's experience of talking with psychiatric patients about sexual side effects in treatment with antidepressant drugs.
Method: After an approved ethics application from Malmö University, a semi-structured interview guide was drafted involving both general nurses and psychiatric nurses. Ten interviews were conducted and lasted between 15-30 minutes and were recorded with mobile phones. The interviews were conducted at the informants' workplace at a time chosen by the informant. Each interview was transcribed, and the analysis was made according to a modified version of Burnard’s method (1991).
Result: The following categories were identified in the result: To talk about sexual side effects, to meet the patient and to avoid the question. The result showed that most nurses do not talk about sexual side effects. Partly because they consider it embarrassing, but also because they consider themselves possessing limited knowledge in the area.
Discussion: Nurses needed to increase their knowledge and education to make them feel assured when talking about sexual side effects with patients. An
established relationship made the topic easier to talk about, but time shortage was an obstacle to this. Something that also proved to be problematic was the nurses lack of routines for conversations about sexual side effects.
Keywords: antidepressants, depression, mental health, nursing, psychiatry, sexual side-effects
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INTRODUKTION ... 5
BAKGRUND ... 5
Antidepressiva läkemedel ... 5
Sexualitet och sexuella biverkningar ... 7
Psykiatrisk omvårdnad ... 7 Relation ... 8 Psykiatriska samtal ... 8 Problemformulering ... 9 SYFTE ... 9 METOD ... 10 Urval ... 10
Tabell 1. Bakgrundsdata om informanterna ... 10
Datainsamling ... 11
Analysmetod ... 11
Förförståelse ... 12
Etik ... 12
RESULTAT ... 13
Att samtala om sexuella biverkningar ... 13
Information om sexuella biverkningar ... 13
Förbättring av samtal ... 14
Upplevelser av otillräcklig kunskap ... 14
Bristande dokumentation ... 14
Att möta patienten ... 15
Etablera en relation ... 15
Att undvika frågan ... 15
Pinsamt ... 15
Vems ansvar ... 16
DISKUSSION ... 17
Metoddiskussion ... 17
Resultatdiskussion ... 18
Att samtala om sexuella biverkningar ... 18
Att möta patienten ... 19
Att undvika frågan ... 20
INDIVIDUELLA INSATSER ... 21
REFERENSER ... 22
BILAGA 1 ... 26
INTRODUKTION
De två ansvariga till denna magisteruppsats inom psykiatrisk omvårdnad har tillsammans åtta års erfarenhet av att arbeta som allmänsjuksköterskor inom psykiatrisk vård. I den kliniska vardagen har författarna uppmärksammat att sexuella biverkningar ofta glöms bort i samtal med patienter. Enligt erfarenhet kan detta leda till att patienter på eget initiativ avslutar sin behandling med ordinerade läkemedel, vilket i sin tur kan resultera i att de blir försämrade i sin sjukdom. Uppmärksammandet av denna företeelse, samt hur rådande forskningsläge ser ut, väckte ett intresse om att fördjupa sig i denna problematik med fokus på hur och om sjuksköterskor samtalar med sina patienter om sexuella biverkningar i relation till behandling med antidepressiva. Då sjuksköterskor bör arbeta holistiskt blev vi intresserade av varför sexuella biverkningar är ett ämne som för sjuksköterskor verkar vara svårt att tala om. Mot denna bakgrund beslutades att detta ämne kunde vara intressant att undersöka vidare.
BAKGRUND
I följande avsnitt kommer nyckelbegreppen belysas för att skapa en övergripande förståelse för frågeställningen och dess relevans.
Antidepressiva läkemedel
Medicinering med antidepressiva läkemedel har ökat i Sverige. År 2011 uppskattades att cirka 480 000 personer medicinerades med antidepressiva läkemedel, majoriteten var av typen serotoninåterupptagshämmare (SSRI) (Agerberg, 2011). Statistik ur Socialstyrelsens databas för läkemedel från 2017, visar att 632 000 personer i åldern 0–85 år av båda könen har behandlats med SSRI (Socialstyrelsen, 2017).
Antidepressiva läkemedel kan delas in i olika grupper (Olsen, 2007). Dels finns den äldre typen av tricykliska antidepressiva läkemedel (TCA), dels
monoaminoxidashämmare (MAOI). De övriga kan delas mellan selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) och icke-SSRI, t.ex.
serotonerga/noradrenerga återupptagshämmare (SNRI) och noradrenerga återupptagshämmare (NRI) (a.a.). Antidepressiva läkemedel med olika
verkningsmekanismer ger olika biverkningsprofiler (Frost, Sandvik & Spigset, 2010). SNRI och NRI preparaten har en lägre frekvens av sexuella biverkningar för patienten, därav kan läkaren välja att skriva ut dessa läkemedel istället. Däremot är det inte alla patienter som uppnår samma behandlingsresultat och därav behandlas med SSRI. Det är framför allt SSRI-preparaten som har frekvent förekomst av sexuella biverkningar (Backlund, Nordström & Bodlund, 2005). Depression delas upp i tre olika nivåer, lindrig, måttlig eller svår depression (Ottosson, 2015). Om en person som söker vård anger nedstämdhet under minst två veckor, samt symtom av minskad glädje, minskat intresse, viktnedgång etc. finns anledning att påbörja en depressionsutredning. För att en patient ska bli diagnostiserad med depression krävs att en specialistläkare inom psykiatri ställer diagnosen utifrån diagnostiska kriterier enligt DSM-5 (American Psychiatric
depression har som mål att patienten ska återgå till normal funktionsnivå och bli fri från depressiva symtom. Vid val av behandling tas det hänsyn till den enskilda individens förmåga att kunna tillgodose behandlingsformen. Beroende på vilken grad av depression patienten uppvisar har Socialstyrelsen rekommendationer för behandling. Kognitiv beteendeterapi (KBT) samt behandling med antidepressiva läkemedel är högt prioriterade. Vanligtvis brukar terapi vara förstahandsval då biverkningarna av antidepressiv behandling önskar att undvikas. Dessa
rekommendationer gäller för lindrig till medelsvår depression. Vid svår
depression kan individer behöva vårdas inneliggande på psykiatrisk klinik, där ett alternativ till behandling kan vara Elekrokonvulsiv behandling (ECT)
(Socialstyrelsen, 2010).
SSRI blev framtaget som ett bättre alternativ till äldre antidepressiva, för att kunna dämpa eller ta bort symtom som uppstår vid en klinisk depression
(Agerberg, 2011). Effekt av SSRI kan observeras efter sju dagar, men full effekt beräknas inträffa 3–6 veckor efter insättning (Ottosson, 2015). Vid insättning är det viktigt att uppmärksamma risk för ökad ångest och självmordstankar samt biverkningar. Vanligt förekommande fysiska biverkningar av SSRI är illamående, huvudvärk, viktförändringar samt sexuella dysfunktioner (Ottosson, 2015). Serotonin kan hämma lust till sexuell aktivitet, ejakulationsförmåga samt försämrar förmågan till att uppnå orgasm (Backlund, Nordström & Bodlund, 2005). De sexuella biverkningarna relateras till serotoninreceptorer och vid behandling med SSRI uppstår en ökad stimulering av denne receptor. Detta antas vara orsak till uppkomsten av de sexuella biverkningarna (Osis & Bishop, 2010). Kennedy och Rizvi (2009), angav i en studie där de intervjuat patienter som behandlas med antidepressiva, att det ofta ses sexuell dysfunktion i samband med behandlingen. De vanligaste dysfunktionerna var minskad libido samt svårigheter att uppnå orgasm (a.a.). Soldati (2016), angav också i en vetenskaplig studie att sexuell dysfunktion är vanligt förekommande vid behandling med antidepressiva läkemedel, samt att patienterna spontant inte tar upp detta problem i samtal (a.a). Socialstyrelsens föreskrifter (2017b) reglerar ansvaret för ordination av
läkemedel. Behandlande läkare är ytterst ansvarig för ordination av läkemedel samt läkemedelsgenomgång inklusive information om biverkningar. Patienten ska få individuellt anpassad information om läkemedelsgenomgången. Läkaren ska vid behov samarbeta med sjuksköterskor vid dessa genomgångar. Sjuksköterskan ansvarar både för administreringen av läkemedlet och att information om
läkemedlet ges till patienten (a.a.).
Begreppet följsamhet, beskriver hur patienten följer sina ordinationer. Nedsatt följsamhet, är att patienten av olika orsaker inte fullföljer den ordinerade behandlingen. En ökad uppkomst av sexuella biverkningar kan leda till nedsatt följsamhet vid ordination av antidepressiva läkemedel (DiMatteo, Lepper & Croghan, 2000). Detta antar även Backlund, et al, (2005) då de skriver att på grund av nedsatt följsamhet kan det vara svårt att motivera patienten för fortsatt behandling med antidepressiva (a.a).Därav är det viktigt att
psykiatrisjuksköterskor är medvetna om risken för sexuella biverkningar, samt konsekvenserna av att patienten inte intar ordinerat läkemedel (a.a.). Det är även viktigt att psykiatrisjuksköterskor har kunskap om passande omvårdnadsåtgärder i relation till nedsatt följsamhet.
Sexualitet ingår som ett sökord i VIPS-modellen för dokumentation i
patientjournalen för sjuksköterskor. Sexuella biverkningar är därmed ett bland flera viktiga ämnen för vårdpersonal att kommunicera med patienter om. Detta för att dokumentationen skall bli fullständig och behandlingen så patientsäker som möjligt (Ehnfors, Ehrenberg & Thorell-Ekstrand, 1998).
Sexualitet och sexuella biverkningar
Sexuell hälsa definieras av World Health Organization (WHO) som ett tillstånd av fysiskt, mentalt och socialt välbefinnande i relation till sexualitet (WHO, 2012). Sexualitet inkluderar närhet, känslor och intimitet och har en central betydelse för individens livskvalitet (Folkhälsoinstitutet, 2012). Individer har en stark sexuell drivkraft som är aktiv hos majoriteten oavsett ålder, kön, livssituation etc. Sexualitet kan ses i förhållande till reproduktion, men också allena i relation till varje individs behov. Sexualitet spelar en viktig roll hos varje människa oavsett om lusten är aktiv eller inte (Thyness, Holm & Johansen, 2011). Sexualitet driver individer till att söka närhet och kärlek, och påverkar sinnesstämning och tankar. Sexuella biverkningar som ger patienten besvärande sexuell dysfunktion kan inverka negativt på patientens livskvalitet. För många individer, såväl patienter som vårdpersonal, kan sexualitet vara ett svårt och tabubelagt ämne att tala om (Vidensrådet for Forebyggelse, 2012).
Baldwin & Thomas (1996) beskriver sexualitet som en cykel med fyra faser: lust, upphetsning, orgasm och utlösning. Vid klinisk depression och behandling med antidepressiva, är det är främst i de två första faserna som individer påverkas negativt. Det gäller i synnerhet nedsatt lust (libido) för sexuell aktivitet (Baldwin & Thomas, 1996). Även om minskad libido oftast rapporteras som den avgörande sexuella biverkningen, förekommer även svårigheter med upphetsning, vilket kan resultera i vaginal torrhet hos kvinnor och erektil dysfunktion hos män (Soldati, 2016).
Psykiatrisk omvårdnad
Generell omvårdnad syftar till stödjande, förebyggande, vårdande samt rehabiliterande insatser inom hälso- och sjukvården (Edberg, et al., 2013).
Sjuksköterskor arbetar utifrån individuella erfarenheter och mognar i sin yrkesroll allt eftersom erfarenheter leder till ökade kunskaper och färdigheter (Psykiatriska riksföreningen, 2014).
Psykiatrisk omvårdnad ges utifrån en humanistisk människosyn, där varje individ är med att skapa sitt unika livsförlopp, mening och sammanhang i sitt liv
(Psykiatrisk riksförening, 2014). Inom professionen som psykiatrisjuksköterska föreligger kärnkompetenser som omvårdnaden bör ha som utgångspunkt: personcentrerad vård, säker vård, informatik, samverkan i vård samt förbättringskunskap. Att psykiatrisjuksköterskan utövar personcentrerad omvårdnad, med respekt för den psykiatriska patientens autonomi, leder till en ökad möjlighet för den psykiatriska patienten att ha inflytande över sin behandling (Edberg et al., 2013). Det krävs att psykiatrisjuksköterskan besitter grundläggande kunskaper, men även vilja, att sätta sig in i den psykiatriska patientens perspektiv för att kunna tillämpa personcentrerad omvårdnad, samt arbeta med ett holistiskt synsätt för att kunna inkludera hela individen (a.a.).
Relation
Att bygga en allians med patienten är en central roll i psykiatrisjuksköterskans arbetsuppgifter (Herlofson, Ekselius, Lundin, Mårtensson & Åsberg, 2009). Den australiensiska sjuksköterskan Travelbee (1996) delar synsättet att fokus skall ligga på att skapa en bra relation mellan patient och sjuksköterska. Travelbee utgår från humanismen och hur den påverkar sjuksköterskors syn på den lidande individen och betonar omsorg som det centrala i omvårdnaden (a.a.). Hon utgår från att varje människa själv bär ansvar för att realisera sitt liv och att
sjuksköterskan ska hjälpa patienten med att finna mening med sitt lidande, genom att skapa en mellanmänsklig relation (Travelbee, 1996).
Specifikt för den specialistutbildade psykiatrisjuksköterskan är att omvårdnaden bygger på de två väsentliga aspekterna intrapsykologiska upplevelser och utvecklingspsykologiska uppgifter (Peplau, 1997; Haber, 2000). Psykiatrisk omvårdnad är en målinriktad arbetsprocess som ofta är terapeutisk, och att det i denna process ingår interpersonella interaktioner. Den andra aspekten är att psykiatrisk omvårdnad ses som ett pedagogiskt redskap med målsättningen att hjälpa patienten till att hantera upplevelsen av sin sjukdom, samt lära sig leva med sin psykiska ohälsa (a.a.).
Psykiatriska samtal
För psykiatrisjuksköterskor är samtal ett grundläggande verktyg i omvårdnaden (Herlofson, et al., 2009). Kliniskt innebär det att samla in relevant information för att kunna ge patienten god omvårdnad utifrån patientens behov. Kommunikation med patienten sker både verbalt och icke-verbalt samt i dialog med kollegor och anhöriga, vilket dokumenteras i journalanteckningar och remisser. I samtalet skall psykiatrisjuksköterskan bedöma patientens psykiatriska status, visa empati och ha förståelse för eventuella begränsningar i patientens förmåga att kommunicera. Det är psykiatrisjuksköterskans ansvar att försöka föreställa sig vad patienten upplever och tänker om sin verklighet för att kunna leda samtalet vidare (a.a.). Det är en förutsättning att psykiatrisjuksköterskan har förmåga att lyssna och iaktta samtidigt, samt visa intresse för vad som framkommer både verbalt och icke-verbalt. Inom psykiatrisk vård skall psykiatrisjuksköterskan ha insikt i DSM-5 kriterierna för att i dialog med läkaren kunna planera patientens behandling (Herlofson, et al., 2009).
Enligt Travelbee (1996) bör samtal och kommunikation vara en målmedveten handling. Det gäller även för samtal, som upplevs emotionellt belastande. Att samtal känns tunga kan även bero på att de innebär komplexa och svåra problem. Kommunikationen med patienten kan påverkas negativt när det upplevs som tungt och invecklat. Nyckeln till att bryta problematiken är att psykiatrisjuksköterskan följer patienten in i dennas verklighet (Travelbee, 1996). Syftet med
kommunikation är enligt Travelbee att etablera en mellanmänsklig relation för att hjälpa patienten med att finna mening med sina erfarenheter. Travelbee lägger vikt på att en förutsättning för god omvårdnad och bra samtal är att sjuksköterskan är medveten om sina egna känslor om sjukdom, lidelse och död. Tillit och allians till patienten kan uppnås vid att psykiatrisjuksköterskan fokuserar på patienten genom att använda sig av sin professionella kompetens i samtalen (a.a.). Kommunikation i behandlingssituationen måste ta hänsyn till patientens och anhörigas resurser samt föregå i medvetenhet om vad som är lämpligt i situationen. Ofta är sexualitet och relationer två av de första områdena där det
råder en förändrad livssituation pga. psykisk sjukdom. Det är därför betydelsefullt att kunna inkludera samtal om sexuella biverkningar i omvårdnaden (Rosenberg et al., 2016) I en studie av Saunimäki, et al, (2010) framkom att cirka 60 % av sjuksköterskorna beskrev att de inte upplevde sig bekväma med att prata om sexuella biverkningar med sina patienter. Rosenberg et al (2016) visar att 15,4% av patienterna slutade med medicineringen, då samtal om sexuella biverkningar inte inkluderades av läkare eller sjuksköterskor (a.a).
Problemformulering
Inom psykiatrin är det välkänt att sexuell dysfunktion är vanligt förekommande biverkningar vid behandling med antidepressiva läkemedel (Bodlund, 1998). Om antidepressiva läkemedel ger sexuella biverkningar kan behandlingen upplevas mindre attraktiv för patienten. Detta kan i sin tur kan leda till att patienten inte följer ordinationen, vilket kan resultera i försämring av grundsjukdomen
(DiMatteo, Lepper & Croghan, 2000). Rosenberg, et al (2016) angav att 80 % av de kvinnliga patienterna i studien som fick antidepressiva inte tog initiativ till att prata om upplevd sexuell dysfunktion, vilket även ledde till avslutad behandling. Om samtal angående sexuella biverkningar inkluderas i behandling och
rehabilitering, kan det resultera i att patienter som ordinerats antidepressiva uppvisar starkare behandlingsmotivation, än patienter med icke identifierad sexuell dysfunktion (Vidensrådet for Forebyggelse, 2012).
Trots att forskning har dokumenterat betydelsen av att inkludera samtal om sexuella biverkningar i omvårdnaden, förblir frågan ofta oberört inom sjukvården (Soldati, 2016). Detta angavs också i en studie om läkemedelsbiverkningarnas betydelse för patienters följsamhet till ordination av antidepressiva läkemedel (Rosenberg et al., 2016). Saunimäki, et al, (2010) angav att sjuksköterskor är medvetna om sitt ansvar att prata om sexuella biverkningar med patienten, men trots vetskapen sällan gör det i praktiken. Det är därför av hög relevans att söka ökade kunskaper om hur sjuksköterskor samtalar med patienter om sexuella biverkningar i omvårdnaden av den psykiatriska patienten.
SYFTE
Syftet var att genom intervjuer undersöka sjuksköterskors erfarenheter av att samtala med psykiatriska patienter om sexuella biverkningar vid behandling med antidepressiva läkemedel.
METOD
För att besvara syftet valdes en kvalitativ ansats för intervjun, då syftet var att undersöka erfarenheter och subjektiva upplevelser (Aveyard, Sharp & Woolliams, 2015). Kvalitativ metod anses vara relevant då syftet med den empiriska
undersökningen var att söka ökad förståelse inom området genom en analys av sjuksköterskors berättelser om sina erfarenheter och upplevelser (Polit & Beck, 2017).
För att samla empiriska data till att uppnå syftet valdes att genomföra en serie individuella intervjuer. Intervju innebär en dialog mellan minst två personer (Olsson & Sörensen, 2011). Inledningsvis utformades en semistrukturerad intervjuguide. För att testa intervjufrågorna och intervjutekniken utfördes en testintervju med en av de tilltänkta informanterna (Kvale, 2009). Efter mindre korrigeringar fastställdes intervjuguiden och intervjutekniken.
Urval
Inklusionskriteriet omfattade psykiatrisjuksköterskor och allmänsjuksköterskor i öppen och sluten psykiatrisk vård.
Initialt kontaktades verksamhetschefen för vårdområde psykiatri med förfrågan om samtycke till att intervjua berörd personal på arbetstid, vilket godkändes. För att rekrytera informanter användes en metod kallad snöbollsmetoden (Polit & Beck, 2017). Metoden innebär att redan intervjuade informanter användes för att identifiera kommande informanter som ansågs lämpliga. Likt en kedjereaktion rekryterades informanter därefter vidare genom kollegiala kontakter (Baltar & Brunet, 2012). Den första informanten kontaktades genom en av de ansvarigas tidigare arbetsplatser. Samtliga informanter kontaktades med telefonsamtal där den tilltänkta informanten fick kort information om studien. När informanten tackat ja sändes ett informationsbrev ut via e-mail (Bilaga 2). Efter varje intervju tillfrågades den nyss intervjuade informanten om förslag på en ny informant som kunde tänkas ställa upp.
Sammanlagt intervjuades tio informanter, inklusive den så kallade testintervjun som gav användbart material. Bakgrundsdata om informanterna framgår av tabell 1. Majoriteten av deltagarna var kvinnor som arbetade som
specialistsjuk-sköterskor inom psykiatrin (8 av 10). Tabell 1. Bakgrundsdata om informanterna
Antal
Man 2
Kvinna 8
Ålder 28–58 år
Allmänsjuksköterskor 2
Datainsamling
Efter med informanternas samtycke genomfördes intervjuerna på deras respektive arbetsplats. Som underlag användes en semistrukturerad intervjuguide (Bilaga 1) med fyra tematiska öppna frågor om erfarenheter och samtal om
läkemedelsbiverkningar, som under dialogen riktades in på de sexuella biverkningarna. En följdfråga kunde se ut: ”Hur tänker du kring sexuella biverkningar?”. Intervjuerna delades så att var och en av de ansvariga tog hand om hälften av intervjuerna. Den som inte aktivt genomförde intervjun deltog som tyst bisittare och förde anteckningar. Varje intervju pågick mellan 15–30 minuter och spelades in med mobiltelefon. Totalt insamlades 133 minuters samtal. Alla tio intervjuer fullföljdes planenligt då ingen informant önskade att avbryta intervjun. Efter avslutad intervju genomfördes transkriberingen av den ansvarige
intervjuaren. Detta utfördes så fort som möjligt oftast direkt efter intervjutillfället, då detta enligt Polit & Beck (2017) ökar trovärdigheten till materialet. Var och en av de ansvariga transkriberade planenligt sina fem intervjuer.
Analysmetod
De sammanlagda transkriberingarna blev 43 A4 sidor. Transkriberingarna analyserades utifrån en reviderad version av en manifest innehållsanalys med Burnards modell som underlag (Burnard, 1991). Revideringen bestod av att göra vissa steg digitalt istället för att klippa och klistra fysiskt. Informanterna var inte tillgängliga för informantkontroll enligt metodmanualens steg 11, varför detta steg i analysen exkluderades. Innehållsanalysen gjordes med en induktiv metod, vilket innebär att analysen utgår från kodning av observationerna i informanternas berättelser, som i analysen samlas i systematiska mönster varifrån resultatet härleds (Polit & Beck, 2017).
Analysen inleddes enligt analysmetoden med öppen kodning, transkriberingarna lästes och noteringar gjordes i de fysiska papperna. Därefter lästes
transkriberingarna ytterligare en gång för att identifiera koder samt utesluta bifynd. Alla koder lades in digitalt i tabeller (Tabell 2, exempel på
analysprocessen).
Tabell 2. Exempel på analysprocessen
Meningsbärande enhet Kondenserande meningsenhet
Kod Subkategori Kategori
Jag kan tänka mig att ibland känns kanske pinsamt om en kvinnlig sjuksköterska frågar en manlig patient. Kanske man upplever en form av distans och
obekvämlighet att varför ska jag fråga just den människan.
Det kan kännas pinsamt att fråga en patient av det motsatta könet. Det kan upplevas som distanslöst och man blir obekväm. Det är pinsamt och obekvämt att fråga. Pinsamt Att undvika frågan
När kodningen var klar togs dubbletter bort. Därefter formade koderna olika subkategorier och slutligen kategorier (Tabell 2. Exempel på analysprocess). Transkriberingarna lästes ytterligare några gånger samtidigt som tabellerna kontrollerades (Burnard, 1991). Analysprocessen gjordes av de ansvariga tillsammans. Totalt identifierades tre huvudkategorier och sju subkategorier (Tabell 3. Identifierade kategorier). Transkriberingarna tilldelades en
slumpmässig bokstav mellan A-J för avidentifiering så att konfidentialiteten kunde säkerhetsställas i citaten som återgavs under resultatet.
Förförståelse
Förförståelse har definierats av Birkler (2003) som den förståelse man bär med sig genom sina tidigare erfarenheter. Båda författarna har arbetat kliniskt som
sjuksköterskor inom psykiatrin på olika avdelningar, inom öppenvård och slutenvård. Den ena har sex års erfarenhet, den andre två. Även innan
sjuksköterskeutbildningen och under utbildningen arbetade den ena som skötare inom psykiatri. Båda har haft arbete som innefattar samtal med patienter. Det var från början den ena författaren som började reflektera kring att patienter tog upp sexuell dysfunktion som ett problem. Patienterna berättade att de kände sig avvisade då ingen vårdpersonal tog upp diskussionen kring sexuella biverkningar. Efter diskussion författarna emellan konkluderade de att ämnet hade hög relevans hos båda då arbetsuppgifterna omfattar samtal med patienter under behandling med antidepressiva.
Etik
Eftersom frågor kring sexualitet kan upplevas som ett känsligt ämne av deltagarna (Lag om Etikprövning, SFS 2003:460) ansöktes först om en etikprövning vid Etikrådet för fakulteten för Hälsa och samhälle, Malmö Universitet (HS2018 löp nr 18). Etikrådet hade inga invändningar till studien.
Enligt Helsingforsdeklarationen är det viktigt att en studie tar hänsyn till informanternas rätt till skydd mot insyn i sitt privatliv (WHO, 2001). Informanterna fick skriftlig information om studiens syfte, garanterat
konfidentialitet, att deltagande var frivilligt och att intervjun kunde avbrytas när som helst utan att de behövde ge någon motivering (WHO, 2001). Efter
genomgång av informationen om studien tillfrågades informanten om tillstånd till att spela in intervjun med digital utrustning i form av en mobiltelefon. Alla informanter godkände detta och underskrev informerat samtycke. Efter samtycke påbörjades intervjun.
Materialet förvarades inlåst hos en av författarna så att det inte riskerades att bli tillgängligt för obehöriga. Mobiltelefonen där de inspelade intervjuerna spelades in hade lösenordsskydd, vilket gjorde att ingen obehörig har kunnat komma åt inspelningarna. När materialet därefter analyserades var enheterna inte
uppkopplade till internet. Detta för att konfidentialiteten skulle kunna
säkerhetsställas (WHO, 2001). Uppgifterna har förvarats så data inte har kunnat spåras tillbaka till informanterna (SFS 2003: 460).
RESULTAT
Ur analysen framkom tre kategorier med sju subkategorier (Tabell 3, Identifierade kategorier). Resultatet baserades på analys av 43 A4 sidor transkriberad text. Tabell 3 illustrerar hur många informanter som berörde varje kategori och
subkategori (Tabell 3. Identifierade kategorier och antal respondenter som omtalar dem) Inom respektive kategori anges ett citat från olika informanter för att
exemplifiera analysen. Informanterna benämns med bokstaven A, B, C, D, E, F, J eller K.
Tabell 3. Identifierade kategorier och antal respondenter som omtalar dem
Kategori Subkategori Antal som
omtalar subkategorin i intervjun Att samtala om sexuella läkemedelsbiverknin gar Information om sexuella biverkningar Förbättring av samtal Upplevelser av tillräcklig kunskap Bristande dokumentation 6 5 4 4
Att möta patienten Etablera en relation 5
Att undvika frågan Pinsamt
Vems ansvar 8 4
Att samtala om sexuella biverkningar
Resultatet visade att sjuksköterskor informerar om biverkningar men upplever svårigheter i att samtala med patienter om de sexuella biverkningarna. När informanterna tillfrågades om huruvida de samtalade om sexualitet och sexuella biverkningar med sina patienter, var det två av informanterna som uppgav att de gjorde det. Majoriteten av informanterna beskrev att de visste om att sexuella biverkningar är en av de vanligaste förekommande biverkningarna av
antidepressiva, men ändå tog de inte upp det med sina patienter. Information om sexuella biverkningar
Informanternabeskrev att de informerar om risk för ökad suicidalitet vid insättning av antidepressiva, men inte omsexuella biverkningar. De flesta av informanterna beskrev att sexuella biverkningar i relation till medicinering inte prioriteras i omvårdnaden. Informanterna ansåg att det inte är medvetet att de inte frågar eller informerar patienter om sexuella biverkningar. En informant berättade att det möjligen kunde vara att det exkluderas från samtal för att det inte är
“Jag tror fortfarande att det är lite så jobbigt att fråga, för både patient och sjuksköterska. Jag tänker att om vi blir bättre på att fråga så svarar säkert patienterna. För då blir det avdramatiserat. Men ja, vi är dåliga på att fråga” – (H)
Förbättring av samtal
Analysen visade även att sjuksköterskor själva anser att de behöver bli bättre på att samtala om sexuella biverkningar med sina patienter. Det framkom att ett fåtal av informanterna samtalar med patienter om sexualitet eller sexuella biverkningar. En del informanter skulle endast ta upp ämnet om patienten själv började tala om sina sexuella problem. Informanterna beskrev även att det är ett område som de menar behöveruppmärksammas i relation till samtal, både från personal, patienter samt ledningen.
“Jag tror att det skulle kunna gått, men jag tror att också man måste vara rustad, om vi pratar om eh konsekvenser av ja om sexualiteten så man får räkna med att patienterna också frågar avgör och hur ska ja jag kunna få hjälp osv man måste också kunna svara på dom
frågorna, för annars uppfattas kanske bara som en nyfikenhet.” – (B)
Upplevelser av otillräcklig kunskap
Analysen visade att informanterna inte kände sig tillräckligt kunskapsmässigt rustade för att samtala om sexuellabiverkningar. Alla informanter var eniga om att otillräcklig kunskap i relation till sexualitet och sexuella biverkningar är en barriär för att våga fråga patienten. De beskrev även att kurser och utbildningar, redan från grundutbildningen, hade kunnat vara främjande för att avdramatisera spänning ochosäkerhet kring att tala med patienter om sexualitet och sexuella biverkningar. Informanterna uppgav att de hade deltagit på utbildning om
möjligheten hade funnits. Några informanter berättadeatt de flera gånger hänvisat till läkaren om patienter hade frågor om sexualitet och sexuellabiverkningar relaterat till behandlingen. De hänvisade till läkaren då de kände osäkerhet om ämnet.
Bristande dokumentation
Informanterna uppgav att samtal de hade med sina patienter dokumenterades i journalsystemet Melior. De flesta informanterna som hade samtal om
biverkningar dokumenterade biverkningarna av antidepressiva läkemedel i journalsystemet Melior under sökordet “läkemedel”. De biverkningar som dokumenterades var oftast ökad ångest, muntorrhet, huvudvärk, hjärtklappning och yrsel. Sexuella biverkningar var det ingen av informanterna som
dokumenterade trots att de flesta var medvetna om sökordet
“sexualitet/reproduktion” i journalsystemet Melior. En av informanterna hade aldrig heller sett någon av de andra yrkeskategorierna dokumentera sexuella biverkningar. Tre av informanterna berättade att de inte fick upp sökordet när de skrev i sin “mall” i journalsystemet Melior. En informant visste inte heller att det fanns ett sökord som hette “sexualitet/reproduktion” i journalsystemet. En av informanterna uppgav att på avdelningen använde de sig av sökordet “relationer” för att beskriva patientens civilstatus eller för att dokumentera något i samband med samtal sexualitet.
”Den kommer inte upp faktiskt i min sån här mall, den finns inte som sökord, jag brukar ha ett eget sökord för biverkningar, tyvärr man kanske borde använda den mer. – (I)
Att möta patienten
Alla informanterna möter dagligen patienter i sitt omvårdnadsarbete, vissa arbetade inom slutenvården och samtalade mer sällan med sina patienter, andra jobbade inom öppenvården vilket innebär mer fokus på samtal. Dock innebar det inte att de kunde lägga mer tid på samtalen. En informant beskrev att det endast avsattes 15 minuter per samtal i öppenvården. Gemensamt för sjuksköterskorna var att de flesta inte frågade om sexuella biverkningar vilket bottnade i en slags rädsla av att inte ha tillräcklig kunskap för att bemöta patienten korrekt.
Informanterna uppgav att de inte samtalade med sina om patienter om sexuella biverkningar för att de inte visste hur de skulle ta upp ämnet rent språkligt. Etablera en relation
Det framkom en rädsla hos informanterna för att förstöra en redan etablerad relation med patienten. Informanterna uttrycker samstämmigt att tillräcklig tid till att etablera en relation, är av stor vikt i förhållande till att samtala om känsliga ämnen, såsom sexuella biverkningar anses vara. Informanter beskrev att de ofta kände att de inte hade tid att etablera den relation de anser vara nödvändig för att kunna tala om sexuella biverkningar med sina patienter. Därutöver uttryckte informanterna att relationen även var viktig för att kunna etablera en god omvårdnad.
“Jag tror att man tror att om man känner inte patienten så känns det att kanske känns lite dumt, jag tror att om det är en grupp patienter som man har träffat mer regelbundet känns kanske lite lättare att ta upp det ämnet.” – (C)
Att undvika frågan
Några informanter beskrev att de inte själva upplever svårigheter i att prata med patienterna om sexuellabiverkningar, eller ställa intima frågor, men uppgav att de ändå inte frågarpatienterna. På följdfrågan om varför de inte samtalar med sina patienter om eventuella sexuella biverkningar, framkom förklaringen att “det gör man inte här”. Anledningarna till att de inte samtalade om sexuella biverkningar beskrev informanterna var pinsamhet samt otillräcklig kunskap om ämnet. En informant berättade att patienters sexuella biverkningar var ett ämne som oftatogs upp i fikarummet. En annan informant berättade att patienters sexuella
biverkningar inte togs uppöverhuvudtaget i några sammanhang. Pinsamt
Alla informanter nämnde ordet pinsamt i samband med att prata om sexuella biverkningar med patienter i relation till behandling med antidepressiva. En informant uppgav att pinsamhet var anledningen till att man inte talade om sexualitet och sexuella biverkningar med sina patienter. Många av informanterna nämnde att tiden man haft kontakt med patienten var avgörande för om de kunde ställa personliga frågor, t.ex. om sexuella biverkningar eller inte. Även om de flesta informanter ansåg att sexualitet blivit en integrerad del i samhället, upplevde de dock att det fortfarande var ett tabubelagt ämne.
En av informanterna jämför med att arbeta inom somatiken, där man fokuserar på de fysiska biverkningarna. Många av informanterna jämförde sexualitet med andra kroppsliga privata funktioner, såsom avföring och urin, och berättade att det är en gammal tradition, att man lärt sig detta från sjuksköterskeutbildningen. Dock ansåg de att sjuksköterskor lär sig prata om avföring, men inte om sexualitet och sexuella biverkningar i relation till läkemedel.
“Så har det kanske inte alltid varit från början för dom heller, stomi, och det här med att liksom att man bejakar sin sexualitet och stomi och sånt, att man inte kan helt prata om det liksom. Det verkar som att man ändå gör det.” – (A)
Vems ansvar
Informanterna var eniga om att patienter bör informeras om
läkemedels-biverkningar vid insättning av ett nytt läkemedel. Denna information ansåg de bör förmedlas av både läkare och sjuksköterska. Samtidigt var det några informanter som uttryckte en rädsla för att avskräcka patienten från att ta sitt läkemedel efter information om möjliga biverkningar. Informanter beskrev även att patienters kännedom om biverkningar kan leda till att de oftare uppmärksammar de
biverkningarna som de fått information om från läkare eller sjuksköterska. Detta kan leda till att läkemedlet framstår mindre attraktivt för patienten. Några informanter ansåg att det är läkarens uppgift att hantera information om läkemedelsbiverkningar.
“Det kan vara tid, press och stress, och sen inte riktigt förtroende för kunskap och en liten känsla av att det är ju inte jag som har satt in läkemedlet så varför ska jag informera om? Det ska ju göras när det sätts in. Så tror jag sjuksköterskor ofta tänker. Att det är läkaren som ska informera när man sätter in det.” – (E)
DISKUSSION
Nedan presenteras metoddiskussion samt resultatdiskussion i två separata delar.
Metoddiskussion
Uppsatsen strävar efter att etiska principer efterlevs och redovisas korrekt. Kravet på tillförlitlighet och trovärdighet är förutsättningar för att resultaten ska ha ett bevisligt värde. Trovärdighet är ett mått på generell giltighet. Tillförlitlighet är i vilken grad samma resultat uppnås vid andra tidpunkter, med andra utförande och omständigheter (Vallgårda & Koch 2011). De tio deltagarna representerar endast en liten del av en stor population. Det framkom ändå ett tydligt mönster i
observationerna och då det inte framkom resultat som var speciellt skilda från varandra i intervjuerna, anses resultateten vara tillräckligt robusta och
generaliserbara för att kunna jämföras med tidigare studier.
Den använda analysmetoden bedöms vara en styrka i den empiriska delen, då materialet har noggrant genomarbetats enligt en modifierad version av Burnards analysmetod (1991). Detta har resulterat i att analysen av observationerna har givit resultat som har besvarat undersökningens syfte.
Datainsamling och analysmetod bedöms vara adekvata för syftet, som var att finna ny kunskap om sjuksköterskors erfarenheter av att samtala med psykiatriska patienter om sexuella biverkningar vid behandling med antidepressiva.
Tillförlitligheten hade möjligen kunnat ökas ytterligare genom att informanterna hade läst igenom transkriberingar av sin intervju, så att informanten hade kunnat bekräfta eller avvisa innehållet (Polit & Beck, 2017). På grund av tidsbrist var det inte möjligt att nå detta, men det bedöms inte ha haft väsentlig betydelse för resultatet som grundas på ett tydligt mönster i observationerna.
Den empiriska delen av uppsatsen använde sig av informantrekrytering med hjälp av snöbollsmetoden (Polit & Beck, 2017). Snöbollsmetoden visade sig vara tidsbesparande, då den på ett effektivt sätt identifierade lämpliga informanter. Snöbollsmetoden använder kontakter och sociala nätverk till att identifiera informanter. Genom att informanterna introduceras på detta vis kan det bidra till en ökad känsla av tillit mellan uppsatsens ansvariga och informanterna (Baltar & Brunet, 2012). Metoden är dock starkt beroende av omdöme hos dem som utför identifieringar av informanter, och deras förmåga att via sitt professionella nätverk hitta lämpliga informanter (Polit & Beck, 2017).
En potentiell svaghet med snöbollsmetoden kan vara förekomst av systematiska fel s.k. bias. Bias kan vara systematiska fel i de insamlade data, som uppkommer eftersom det endast har rekryterats informanter som känner till varandra och då kanske delar uppfattningar och erfarenheter (Glasdam, 2012). Informanterna skulle också kunna ha samma uppfattningar om ämnet som de utförande av intervjuerna, t.ex. om informanterna känner till intervjuarna och deras syfte med undersökningen (a.a.).
Den semistrukturerade intervjumetodik med öppna frågor i intervjuguiden
möjliggjorde en fri konversation och dialog i relation till projektets syfte, och gav informanterna bra möjligheter att prata om sina egna erfarenheter (Kvale, 2009).
biverkningarna (Bilaga 1). Metoden fungerade bra och alla informanter berättade efteråt att upplägget kändes bekvämt. Undersökningens tillförlitlighet styrks också av att båda intervjuare bedöms uppfylla Kvales 10 kvalifikationskriterier: Att vara kunnig, strukturerande, tydlig, vänlig, känslig, öppen, styrande, kritisk,
minnesgod, samt tolkande (Kvale, 2009). För intervjuare anser Kvale (2009) att empati är grundläggande för att förstå andra individer. Kvalitet och trovärdighet har författarna uppnått genom att vara väl förberedda och insatta i ämnet före intervjuerna (a.a.).
Den empiriska delen följde rekommendationen att börja med en testintervju innan den egentliga datainsamlingen. (Kvale, 2009). Den genomförda testintervjun ökar projektets trovärdighet, då intervjuguiden fick möjlighet justeras och nyanseras. I den aktuella undersökningen visade det sig att intervjuguiden var så
välfungerande redan vid testintervjun, att den har kunnat inkluderats i studiens analys. Frågorna som ställdes besvarades och gav svar på syftet, att få kunskap om hur sjuksköterskor samtalar med sina patienter om sexuella
läkemedelsbiverkningar.
Den av uppsatsens ansvariga som utförde intervjun transkriberade också materialet. Detta anses öka trovärdigheten av transkriberingen, då talspråket förstås i situationens sammanhang (Vallgårda & Koch 2011). Syftet med
transkribering var att göra innehållet tillgängligt för analys (Kvale, 2009). Under transkriberingarna uppmärksammades det att transkribering inte enbart är en teknisk aktivitet, utan en förtolkningsprocess i sig själv (Kvale, 2009).
Under intervjuernas gång har det noggrant uppmärksammats att inte förtolka observationerna utifrån egen förförståelse och att fasthålla öppenhet för nya infallsvinklar till frågeställningarna. Det upplevdes som att informanterna berättade öppet och ärligt om sina upplevelser, vilket ökar validiteten.
Förförståelsen har diskuterats under processen och det har hela tiden funnits en medvetenhet om inte låta den påverka analysen. Det har medvetet undvikits att lägga personliga tolkningar under analysens gång, samt eftersträvats att återge informationerna ur informanternas berättelser. Kodningen av materialet gjordes tillsammans, vilket har ökat tillförlitligheten. Allt insamlat material som svarade på undersökningens syfte har inkluderats i resultaten (Polit & Beck, 2017). Resultatdiskussion
Nedan diskuteras resultatet utifrån de tre identifierade kategorierna. Att samtala om sexuella biverkningar
Resultatet visade att åtta av tio sjuksköterskor inte tar upp sexuella biverkningar i samtal med sina patienter. De ansåg det som tabubelagt och pinsamt trots att de hade kunskaper om att sexuella biverkningar är en av de vanligaste
biverkningarna av vissa antidepressiva. De flesta tog för givet att patienterna inte hade några problem, annars förväntades det att patienten själv tagit upp frågan. Saunimäki, et al, (2010) angav också i sin studie att sjuksköterskor upplever svårigheter att samtala om sexuella biverkningar i praktiken (a.a.). I en tidigare studie, som undersökte hur yrkesverksam personal inom psykiatrisk vård bemöter sexuella frågor hos patienter med schizofreni, framkom en öppenhet för att diskutera intima känslor (McCann & Thorn, 2001). Detta kan ses i korrelation med resultatet av denna uppsats, som visar att sjuksköterskor inte frågar, men att
de möjligen hade gjort det om de hade haft kunskap om att patienter i realiteten är öppna för att prata om sina eventuella sexuella biverkningar.
Resultatet visar också att informanterna var positiva till att utbilda sig i hur man kan samtala med patienter om sexuella biverkningar då de kände att de saknade tillräcklig kunskap på området. Att sakna tillräckliga kunskaper för att samtala om patienters sexuella biverkningar överensstämmer med forskning, som angav att både vårdlitteratur och klinisk praxis utelämnar sexuella biverkningar i samtal med patienter (Higgins, Barker & Begley, 2005).
För att sjuksköterskor ska kunna inkludera sexuella biverkningar i omvårdnaden och i samtal med patienten, behöver de ett kunskapsmässigt underlag. Kunskap och träning är centralt för sjuksköterskors förmåga att utöva helhetsorienterad omvårdnad, där sexuella biverkningar inkluderas som övriga biverkningar av behandlingen (Saunamäki, Andersson & Engström, 2010). Med en öppenhet om sexuella biverkningar skulle val av läkemedel kunna tillämpas så att
behandlingsresultat optimeras samtidigt som upplevelsen för patienten av att medicineras med antidepressiva skulle kunna bli bättre (Frost, Sandvik & Spigset, 2010). Med ökad kompetens om detta och dess betydelse för omvårdnaden, skulle den psykiatriska patienten kunna få ett bättre omhändertagande vid eventuella sexuella biverkningar relaterat till behandling med antidepressiva.
Att möta patienten
Resultatet visar att informanterna upplevde att de inte har tillräckligt grundläggande kunskap för att bemöta patienters sexuella biverkningar.
Sjuksköterskorna kände sig osäkra på att samtala om sexuella biverkningar, och på hur de skulle hjälpa patienten vidare om det framkom problem med sexuell dysfunktion. Detta stämmer med en studie av Hendry, Snowden & Brown (2017), som visade att sjuksköterskor inom psykiatri upplever samtal om sexuella
biverkningar som obekvämt att samtala om. Detta angav även Saunimäki et al. (2010), i en vetenskaplig studie i vilken det framkom att vårdpersonal inte känner sig bekväma att samtala om sexuella biverkningar (a.a).
Gemensamt för informanterna var att de flesta inte frågade om sexuella
biverkningar vilket bottnade i en slags rädsla för att inte ha kunskap att bemöta patienten korrekt. Informanterna angav att de inte samtalade med sina patienter om sexuella biverkningar för att de inte visste hur de skulle formulera sig utan att det blev pinsamt. Saunimäki, et al (2010) fann att 60 % av sjuksköterskorna inte samtalade om sexuella biverkningar med sina patienter framförallt pga. osäkerhet. Soldati (2016), fann motsvarande att patienters sexuella dysfunktion är
underskattat av vårdpersonal (a.a).
Känslan av pinsamhet bidrog till att informanterna inte samtalade med sina patienter om sexuella biverkningar. Lawler (1996) skrev att även om samhället har blivit mer liberalt när det gäller kropp och sexualitet, kan kroppsfunktioner, kroppsvätskor och sexualitetssamtal fortfarande präglas av osäkerhet. Osäkerheten som informanterna beskrev om ämnet kan leda till osäkerhet i kommunikationen mellan patienten och sjuksköterskan. Detta kan ses som ett tvåvägstabu, där sjuksköterskan och patienten upprätthåller en osann bild av att den andra parten
Att undvika frågan
Resultatet visar att sjuksköterskor kan vara rädda för att avskräcka patienterna med information om ett läkemedels biverkningsprofil. Informanterna berättade att det ibland är svårt att samtala om sexuella biverkningar, då de upplever att
informationen kan vara kontraindicerad och leda till att patienten inte vill ta sitt läkemedel. Silvestri et al, (2003) angav att kunskap och fördomar, hos både patient och personal, om biverkningar kan ge oro. Detta kan orsaka att patienten kommer att uppleva de sexuella biverkningar, som patienten fått information om (a.a.). Sjuksköterskor bör dock som rutin informera patienter om möjliga
biverkningar vid insättning av antidepressiva för att öka patientens kännedom om medicineringen. Det är inte etiskt korrekt att undanhålla information för att det finns förutfattade meningar om att patienten kanske slutar med sitt läkemedel. Resultatet visar att det kan vara svårt att prata om något som man inte har rutin i att prata om, och att patienters sexuella biverkningar inte är informanternas kunskapsområde. Det är läkaren som har behandlingsmöjligheten, t.ex. byte av läkemedel eller ordinera tilläggsmedicinering. Sjuksköterskor har inte
behandlingsmöjligheter men kan i dialog med läkaren eventuellt föreslå byta till ett preparat med lindrigare biverkningsprofil.
Eftersom psykiatrisjuksköterskor har ansvar för att arbeta utifrån humanism och ge en helhetsorienterad omvårdnad bör de ta ansvar för att även samtala med patienter om sexuella biverkningar. Då kan eventuella biverkningar av behandlingen identifieras och diskuteras med patienten och den behandlande läkaren. Sjuksköterskor som arbetar kliniskt inom psykiatrin möter ofta känsliga ämnen att samtala med patienter om, tex suicidalitet. Herlofson, et al, (2009) skriver, genom att våga prata om känsliga och svåra ämnen kan samtalen
utvecklas (a.a). Genom att sjuksköterskor vågar ta steget att samtala om sexuella biverkningar, kan även samtalen inom detta område utvecklas.
Informanterna var eniga om att patienter bör informeras om
läkemedels-biverkningar innan insättning av ett nytt läkemedel, vilket åligger både läkare och sjuksköterska. Några informanter ansåg dock att det är läkaren som ska hantera information om läkemedelsbiverkningar, som Socialstyrelsens föreskriver det. Samtidigt finns det riktlinjer om att det är sjuksköterskan som är ansvarig för patientens omvårdnad och skall veta vilka biverkningar som kan förekomma av de läkemedel som delas ut (SOSFS 2012:9). Sjuksköterskor bör därför för
patienternas bästa besitta tillräckliga kunskaper om biverkningar, även de sexuella för att i dialog med läkare komma fram till den bästa behandlingen för patienten.
SLUTSATS
Resultatet visar att sjuksköterskor är i behov av ökad kunskap om sexuella biverkningar för att känna sig säkra på att kunna samtala med patienter om dessa. De flesta sjuksköterskor uppgav att anledningen till att de inte samtalade med sina patienter om sexuella biverkningar berodde på pinsamhet, både för sin egen och patienternas del. Vidare visar resultatet, att det ofta saknas tid för att etablera den nödvändiga relationen för att samtala med patienten om sexuella biverkningar. Det framkom också viss oklarhet om vems ansvar det är att informera om läkemedels-biverkningar. Det finns därför behov för utbildning och större
medvetenhet om problemet för att samtala med patienter om sexuella biverkningar för att utveckla en rutin i omvårdnaden att samtala om det.
FÖRBÄTTRING OCH FRAMTIDA FORSKNING
Mer uppmärksamhet på vikten av att samtala med patienter om sexuellabiverkningar, kan resultera i att temat inkluderas och förbättrar omvårdnaden. Om det prioriteras kan sjuksköterskor erbjudas utbildning inom området så att de kommer uppleva större självsäkerhet, och då även kan inkludera sexuella biverkningar i samtalen med sina patienter.
Det konkluderas att patienters sexuella biverkningar är ett komplext fenomen, och att det inte finns ett entydigt svar på hur specialistsjuksköterskor kan känna sig bekväma och mer villiga till att samtala med patienter om sexuella biverkningar. En metod som förslagsvis kunde testas är den brittiska the BETTER-model (Quinn & Happell, 2013).
BETTER-modellen är förkortning för: Bring up the topic, explain that you are concerned with quality-of-life issues, including sexuality, Tell patients that you find appropriate resources to address their concerns, Timing might not seem appropriate now, but acknowledge that patients can ask for information at any time, Educate patients about the side effects and Record your assessment and interventions in patients’ medical records (a.a.)
Modellen utvecklades för att stödja sjuksköterskor inom onkologi, att skapa en guide för att hjälpa dem att diskutera sexualitetsproblem med patienter med cancerdiagnoser. Modellen har en positiv inverkan då den skapar ett ramverk för sjuksköterskor att arbeta utefter, samt bidrar till att öka den personcentrerade omvårdnaden. Fördelen med modellen är att den inte kräver specifik utbildning eller specialistkompetens för att administrera. Det har undersökts om modellen kan appliceras inom psykiatrin och det har visats den också här kan vara en effektiv och simpel metod att använda (Quinn & Happell, 2013).
Psykiatrisjuksköterskan har ett ansvar att utveckla och tillämpa ny kunskap (Psykiatriska riksföreningen, 2014). För att patienters sexuella biverkningar kan bli en naturlig integrerad del av omvårdnaden behövs rutiner. Informanterna beskriver att de är medvetna om det finns relevanta sökord i journalsystemet, men att de inte använder sig av det. På sin arbetsplats skulle psykiatrisjuksköterskor kunna fungera som en resurs som strävar mot att stötta och inspirera sina kollegor i att utveckla kompetens i att inkludera samtal om sexuella biverkningar i
omvårdnaden av den psykiatriska patienten. Enligt några informanter skulle det vara relevant med arbetsplatsträffar, alternativt etablering av ett forum där psykiatrisjuksköterskor och övriga yrkeskategorier får möjlighet att diskutera bemötandet av patienternas sexuella biverkningar och skapa rutiner härom i vården. Rutinerna bör dock inte vara regler som ska följas, men mera fungera likt en kompass som kan guida till optimal omvårdnad i alla dimensioner av den psykiatriska patienten.
REFERENSER
Agerberg, M. (2011). Ut ur mörkret. En bok om depressioner. (2. ed). Lund: Studentlitteratur.
American Psychiatric Association (2015). Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-5 (R). (5. ed). American Psychiatric Association Publishing.
Aveyard, H, Sharp, P & Woolliams, M. (2015). A beginner´s guide to critical thinking and writing in health and social care. (2. ed) Maidenhead: Open University Press.
Backlund, S., Nordström, J., & Bodlund, O. (2005). Sexuella problem är vanliga vid antidepressiv behandling, Klinik och vetenskap. Läkartidningen. Volym 102. Nr 9. Hämtad från: http://ww2.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=508 Baldwin, D., & Thomas, S. (1996). Depression and sexual function. London: Martin Dunitz Ltd.
Baltar., F. & Brunet, I. (2012). "Social research 2.0: virtual snowball sampling method using Facebook", Internet Research. Volume 22 (1) 57-74.
https://doi.org/10.1108/10662241211199960
Birkler, J. (2003). Filosofi & sygepleje – Etik og menneskesyn i faglig praksis. København: Munksgaard.
Birkler, J. (2012). Helt uden grænser, etik og seksualitet. København: Munksgaard.
Bodlund, O. (1998). Sexuell dysfunktion vanlig vid antidepressiv behandling. Läkartidningen, Volym 95. Nr 26–27. Hämtad från:
http://ww2.lakartidningen.se/ltarkiv/1998/temp/pda17927.pdf
Burnard, P. (1991). A method of analyzing interview transcripts in qualitative research. Nurse Education today. Volume 11, 461-466.
https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/1775125
DiMatteo, M.R., Lepper, H.S. & Croghan, T.W. (2000) Depression is a risk factor for noncompliance with medical treatment: meta-analysis of the effects of anxiety and depression on patient adherence. Archives of Internal Medicine. Volume 160 (14) 2101-2107. doi:10.1001/archinte.160.14.2101
Edberg, A-K., Ehrenberg, A., Friberg, F., Wallin, L., Wijk, H. & Öhlén, J. (1. ed). (2016). Omvårdnad på avancerad nivå - kärnkompetenser inom sjuksköterskans specialistområden. Lund: Studentlitteratur.
Ehnfors, A. Ehrenberg, & Thorell-Ekstrand I. VIPS-boken (1998). Lund: Studentlitteratur.
Frost, J., Sandvik,P. & Spigset, O. (2010). Seksuelle bivirkninger an
antidepressive legemidler. Tidsskrift Norsk Legeforening nr 19, 2010; 130. 1930-1
Glasdam, S. (2012). Bachelorprojekter inden for det sundhedsfaglige område – indblik I videnskabelige metoder. København: Nyt Nordisk Forlag Arnold Busck. Haber, J. (2000). Hildegard E. Peplau: The psychiatric nursing legacy of a
legend. The Journal of the American Psychiatric Nursing Association. Volume 6 (2) 56-62. https://doi.org/10.1016/S1078-3903(00)90021-1
Hendry, A., & Snowden, A. & Brown, M. (2017). When holistic care is not holistic enough: The role of sexual health in mental health settings. Volume 27 (5–6) 1015–1027. https://doi.org/10.1111/jocn.14085
Herlofson, J., Ekselius, L., Lundin, A., Mårtensson B., Åsberg, M. (2009). (1.ed) Psykiatri. Den diagnostiska intervjun och redovisning i journal. Lund:
Studentlitteratur.
Higgins, A., Barker, P. & Begley, C.M. (2005). Neuroleptic medication and sexuality: the forgotten aspect of education and care. Journal of Psychiatric and Mental Health Nursing. Volume 12 (4) 439-446. https://doi.org/10.1111/j.1365-2850.2005.00862.x
Kennedy, S.H. & Rizvi, S. (2009). Sexual dysfunction, depression, and the impact of antidepressants. Journal of Clinical Psychopharmacology. Volume 29 (2) 157-164. doi:10.1097/JCP.0b013e31819c76e9.
Kvale, S. (2009). Interview- Introduktion til et håndværk. København: Hans Reitzels Forlag.
Lawler, J. (1996). Bak skjermbrettene: sykepleie, somologi og kroppslige problemer. Ad Notam Gyldendal
Li, Y., Pehrson, A.L., Oosting, R.S., Gulinello, M., Oliver, B. & Sanchez, C. (2017). A study of time- and sex-dependent effects of vortioxetine on rat sexual behavior: Possible roles of direct receptor modulation. Neuropharmacology. Volume 15 (121) 89–99. doi: 10.1016/j.neuropharm.2017.04.017
McCann, E. & Thorn, D. (2001). The expression of sexuality in people with psychosis: breaking the taboos. Journal of Advanced Nursing. Volume 32 (1) 132-138. https://doi.org/10.1046/j.1365-2648.2000.01452.x
Olsen, I. (2007). Farmakologi. (3. ed). Oxford: Harvey Macaulay/Imperiet. Olsson, H., & Sörensen, S. (2011) Forskningsprocessen, kvalitativa och kvantitativa perspektiv (3. ed.) Stockholm. Liber AB.
Osis, L. & and Bishop, J.R. (2010). Pharmacogenetics of SSRIs and Sexual Dysfunction. Pharmaceuticals. Volume 3 (12) 3614–3628.
doi:10.3390/ph3123614
Ottosson, J-O., (2015). Psykiatri (8.ed.) Stockholm: Liber AB.
Peplau, E. H. (1997). Peplau's Theory of Interpersonal Relations. SAGE JOURNALS.
http://journals.sagepub.com/doi/10.1177/089431849701000407
Polit, B. & Beck, C-T. (2017). Nursing research. Generating and assessing evidence for nursing practice (10.ed.). Philadelphia: Lippincott company. Psykiatriska Riksföreningen, (2014). Kompetensbeskrivning för legitimerad sjuksköterska med specialistsjuksköterskeexamen med inriktning mot psykiatrisk vård. Stockholm: Psykiatriska Riksföreningen.
Quinn, C. & Happel, B. (2013). Talking about sexuality with consumers of mental health Services. Perspectives in Psychiatric Care. Volume 49 (1) 13-20. doi: 10.1111/j.1744-6163.2012.00334.x
Rosenberg, K.P., Bleiberg KL, Koscis J. & Gross C., (2016).
A survey of sexual side effects among severely mentally ill patients taking psychotropic medications: impact on compliance. Volume 29 (4) 289-96. doi: 10.1080/00926230390195524
Saunamäki, N., Andersson, M. & Engström, M. (2010). Discussing Sexuality with Patients: Nurses’ Attitudes and Beliefs. Journal of Advanced Nursing. Volume 66 (6) 1308–1316. doi:10.1111/j.1365-2648.2010.05260.x.
Silvestri, A., P., Cerquetani, E., Giuseppe, M., Patrizi, R., Massimo, F. & Rosano, G. (2003). Report of erectile dysfunction after therapy with beta-blockers is related to patient knowledge of side effects and is reversed by placebo. European Heart Journal. Volume 24 (21) 1928–1932.
Doi: 10.1016/j.ehj.2003.08.016
SFS 2003:460 (2003). Lag om etikprövning av forskning som avser individer (SFS 2003:460). Stockholm: Utbildningsdepartementet.
Socialstyrelsen (2017b). Gemensamma författningssamlingen avseende hälso- och sjukvård, socialtjänst, läkemedel, folkhälsa m.m. HSLF-FS 2017:37. Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen (2010). Nationella riktlinjer för vård vid depression och
ångestsyndrom 2010 – stöd för styrning och ledning. ISBN: 978-91-86301-94-1 Artikelnr: 2010-3-4
Socialstyreslen (2017). Statistik. Statistikdatabas. Läkemedel. SSRI
Soldati, L. (2016). Sexual dysfunction among patients with psychiatric disorders. Rev Meid Suisse. Volume 12 (510) 544-547.
https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/27149715Statens Folkhälsoinstitut. (2012). Sex, hälsa och välbefinnande. Stockholm: Statens Folkhälsoinstitut.
Thyness J., Holm, M. & Johansen, E.M.. (2011). Når seksualitet tages alvorligt. København: Gads Forlag.
Travelbee, J. (1996). Interpersonal aspects of nursing. Philadelphia: Davis, cop. Vallgårda, S. & Koch, L. (2011). Forskningsmetoder i folkesundhedsvidenskab. København: Munksgaard.
World Health Organization. (2001). Declaration of Helsinki - Ethical Principles for Medical Research Involving Human Subjects. Hämtad från:
http://www.who.int/bulletin/archives/79%284%29373.pdf World Health Organization. (2012). Sexual health. Hämtad från: http://www.who.int/topics/sexual_health/en
BILAGA 1
Semistrukturerad intervjuguide Kön: Man/kvinna?
Ålder?
• Hur länge har du varit yrkesverksam som sjuksköterska? • Hur samtalar du om läkemedelsbiverkningar med patienter? • Kan du beskriva när du samtalar om läkemedelsbiverkningar med
patienter? Och hur samtalar du om sexuella biverkningar?
• Kan du ge exempel på läkemedelsbiverkningar patienter upplever? Vilka är de sexuella biverkningar?
Alexandra Nina Orbaek Joanna Månsson
BILAGA 2
Projektets preliminära titel:
Psykiatrisjuksköterskans omvårdnadsansvar av att samtala med patienter som behandlas med psykofarmaka.
Datum: 2018-02-01
Studieansvarig/a: (student/er)
Alexandra Nina Örbaek Joanna Månsson
Din E-post
sandraorbac@gmail.com joanna.yvonne93@gmail.com
Studerar vid Malmö Universitet, Fakulteten vid hälsa och samhälle, 205 06 Malmö, Tfn 040 - 6657000 Utbildning:
Specialistsjuksköterskaprogrammet med inriktning psykiatri
Nivå: Magister
Vi är två sjuksköterskor som läser till specialister i psykiatri och bjuder in dig att delta i vårt examensarbete. Syftet med arbetet är att undersöka psykiatrisjuksköterskors erfarenheter av att inom psykiatrisk öppenvården samtala om läkemedelsbiverkningar med patienter.
Du kommer få information om studien och ge ditt samtycke, därefter innebär ditt deltagande att under 30–60 minuter bli intervjuad samtidigt som vi använder en mobiltelefon att spela in intervjun med. Materialet kommer avidentifieras, vilket innebär att det inte kommer kunna spåras tillbaka till dig. Det kommer även förvaras så ingen obehörig har tillgång till det. Om du väljer att delta går det när som helst att avbryta om du känner att det behovet uppstår. Det slutliga resultatet kommer att sammanställas som en magisteruppsats vid Malmö Universitet, och kommer därefter att publiceras på Malmö Universitets digitala plattform (MUEP). Vid önskan om att ta del av vår slutgiltiga uppsats går det bra att meddela detta till oss, så kommer detta behov tillgodoses. Efter att studien är färdig kommer allt inspelat material samt
transkriberingarna förstöras.
Härmed tillfrågas du om deltagande i studien Vid övriga frågor är du välkommen att kontakta oss.
Undertecknat
Joanna Månsson Alexandra Nina Örbaek
