Slöjda med mening : En studie om hantverkets ideologiska drivkrafter

Slöjd, hantverk och formgivning

Produkt- och uppsatsarbete med vetenskaplig metod, 30hp, 754G58

SLÖJDA MED MENING

En studie om hantverkets ideologiska drivkrafter

Erika Husberg

Engelsk titel: Crafting with a purpose Handledare:

Del av examensarbete Anna Ingemark Milos

Institu tionen för kultur och komm unikation Estetiska avd elningen

581 83 LIN KÖPIN G

Seminariedatum

Språk (sätt kryss före) Rapporttyp (sätt kryss före)

Svenska/ Sw ed ish Engelska/ English

Uppsats grund nivå Uppsats avancerad nivå X Examensarbete Licentiatavhand ling Övrig rapport ISRN LiU-IKK/PU-G--12/xxx—SE Handledare Titel Title Författare Sammanfattning Nyckelord 26/3-2013

Anna Ingemark Milos

Slöjda med mening – en studie om hantverkets ideologiska drivkrafter

Crafting with a purpose – a study in the ideological motivations of handicraft. Erika Husberg

ISRN LiUIKK/PU-G—13/015--SE

Hantverk, slöjd, ideologi, motståndsrörelser, craftivism

Syftet är att genom en textanalys undersöka hur konsthantverk används och tolkas som ideologiska och politiska budskap. Fokus ligger på fyra olika tematiker nämligen DIY – Do it yourself, craftivism, välgörenhet och miljöfrågor. Frågeställningar som ska besvaras är hur konsthantverk och slöjd framställs som ideologi i dag och hur man kan förstå den ideologiska rörelsen inom konsthantverk som en del av en historisk process.

Tidigare forskning ger en bild av hur ämnet behandlats av olika forskare och en historiskt tillbakablick på konsthantverkets roll i samhället.

Analysen behandlar texter om nutida rörelser och ideologier inom hantverk och är strukturerad efter de fyra tematikerna. DIY är den första vars vision är att uppmuntra den egna kreativa förmågan som ett motstånd mot dagens konsumtion och massproduktion. Det andra temat, Craftivismen, är hantverk som förenas med aktivism och används som politiskt uttrycksmedel. Olika välgörenhetsprojekt tas upp där hantverk används för att hjälpa andra och till sist

hantverket som uttryckssätt för miljöfrågor där analysen utgår från utställningen Slow Art. Arbetet avslutas en sammanfattande analys av de olika rörelsernas ideologier och även en jämförelse mellan dagens rörelser och hur konsthantverksarenan sett ut genom historien.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1.

INLEDNING

7

1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR

8

2.

TEORI & TIDIGARE FORSKNING

9

2.1 HANTVERK OCH SAMHÄLLSKRITIK

9

2.2 CRAFTIVISM OCH DIY

11

2.3 HANTVERK OCH MENING

14

2.4 HISTORISKT HANTVERK SOM MOTSTÅND

16

2.5 METOD OCH MATERIAL

18

3.

ANALYS AV RÖRELSER & IDEOLOGIER IDAG

22

3.1 DIY – DO IT YOURSELF

24

3.2 CRAFTIVISM

26

3.3 VÄLGÖRENHET

28

3.4 MILJÖFRÅGOR

30

3.5 SAMMANFATTANDE ANALYS

31

3.5.1 IDEOLOGISKT HANTVERK SOM DEL AV EN HISTORISK PROCESS 36

3.5.2 SLUTDISKUSSION

37

4. KÄLLFÖRTECKNING

39

5. BILAGA

5.1 BILD 1:

Fet vals (1968) av Britt Ingrid Persson

5.2 BILD 2:

The NAMES Project AIDS Memorial Quilt (1987)

5.3 BILD 3: Pink M.24 Chaffe – A tank wrapped in pink (2006) av Marianne Jörgensen

1 INLEDNING

Hantverkets betydelse har förändrats över tid. Från att ha varit ett måste – nödvändigt för tillgodose vardagliga behov – blev hantverket under 1800-talet något som kunde ses som radikalt, politiskt och ideologiskt, enligt Lucie-Smith (1982). I vår tid är det materiella behovet inte en given anledningen till att slöjda, så en väsentlig fråga att ställa är vilket syfte hantverkare har med sitt skapande idag. Det finns idag rörelser där ideologi och politik är en del av hantverksuttrycket. Detta är intressant eftersom hantverk tycks ha en ständig men varierande roll i samhället och denna variation påverkas av samhällets aktuella struktur. Genom ideologiska drivkrafter kanske

konsthantverket i sin tur även kan påverka samhällsstrukturen och på så vis ha en betydande roll och inte bara vara något vars uppgift är att förgylla. Konsthantverket kan även anses obefogat i dagens samhälle som drivs av konsumtion och att tillverka mer saker när naturens resurser håller på att ta slut kräver ett ställningstagande. Ofta finns en lust och en passion till ett material som skapar motivation och längtan att arbeta med det, men det finns också ett behov av att hitta en drivkraft bortom det materiella behovet. Denna drivkraft kan bestå av en tro, en vision eller en ideologi för att rättfärdiga det man arbetar med. Detta är viktigt också för att samtidigt bevara och låta det traditionella hantverket leva vidare och inte glömmas bort i vårt genomindustrialiserade samhälle.

En annan aspekt som gör ämnet intressant är hur hantverket kan påverka genom att användas politiskt och ideologiskt och hur det kan inspirera andra till att hitta sitt uttrycks- och

förhållningssätt i olika frågor. I den här uppsatsen har jag därför granskat texter om samtida

ideologiska och politiska hantverk. Det finns idag, liksom historiskt sett, tendenser till att bryta mot den allmänna normen om vad konsthantverk är. Det kan vara en reaktion mot de rådande trenderna och vad som anses vackert eller en protest mot konsumtion och massproduktion, vilket är fallet inom till exempel DIY- (Do It Yourself) trenden. En annan politisk riktning som växer allt mer är

craftivismen, där man använder hantverk som en form av aktivism. Den här granskningen är viktig

att göra eftersom det visar på hantverkets betydelse i samhället och lyfter fram rörelser och personer som med sitt ideologiska hantverk ger det traditionella hantverket fortsatt liv samtidigt som de förmedlar viktiga budskap. Inte minst inspirerar det även andra hantverkare till att fundera över sin egen drivkraft i sitt skapande.

Min ingång till det här ämnet är att titta på personer och grupper som uttryckligen valt att slöjda för en viss mening och som utformat sin verksamhet efter en ideologi, en övertygelse och som

använder sin kunskap inom hantverk, konsthantverk eller slöjd för något mer än sin egen ekonomiska vinning. Det kan handla om att påverka samhället på något sätt eller att

uppmärksamma en politiskt fråga. Jag vill undersöka vad hantverkare har för möjligheter att påverka och hur deras ideologier visar sig i arbetet. Det är också intressant att jämföra den kunskapen med hur det sett ut i historien för att se utvecklingen och möjliga samband.

1.1 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR

Syftet är att genom en textanalys undersöka hur konsthantverk används och tolkas som ideologiska och politiska budskap. Fokus ligger på DIY, craftivism, välgörenhet och miljöfrågor.

Frågeställningar som ska besvaras är:

• Hur framställs konsthantverk och slöjd som ideologi idag?

• Hur kan man förstå den ideologiska rörelsen inom konsthantverk som en del av en historisk process?

2 TEORI & TIDIGARE FORSKNING

2.1 HANTVERK OCH SAMHÄLLSKRITIK

Studien har slöjdens roll i samhället och historien som perspektivoch med det avses hur slöjd och konsthantverk funnits med och påverkat samhällsutvecklingen, samt hur de idag används och påverkar utövaren och åskådaren. Om detta har skrivits flera avhandlingar som presenteras i detta kapitel. Till att börja med har vi böckerna Formens frigörelse: konsthantverk och design under

debatt i 1960-talets Sverige (2010) av Cilla Robach, formhistoriker och intendent vid

Nationalmuseum och Konsthantverkare, genus och omvänd ekonomi: om hinder och möjligheter att

agera på konsthantverkets arena (2004) av Ann-Katrin Witt, fil.dr i sociologi. Dessa avhandlingar

har betydelse för den här studien på grund av att de beskriver slöjdens roll i samhället nu och historiskt och ger exempel på hur hantverk har använts utifrån olika ideologier av rörelser och enskilda personer.

Robach (2010) behandlar ämnet om konsthantverkare och deras sätt att använda hantverket som reaktion mot olika samhällsförändringar eller för att bryta sig loss ur etablerade mönster. Hon skriver särskilt om utbrytandet av den så kallade fria formen som kom utav att en grupp formgivare under 1950-talet på ett nytt sätt satte sig emot självklara normer genom att använda sig av nya inspirationskällor och uttryck. Dessa fribrytare är intressanta för att de, enligt Robach (2010), var del av en större ideologisk kritik mot aktuella ideal och de uppfattades provocerande med sina värderingar gällande både estetik och ideologi i en utveckling som på ett välplanerat sätt gick framåt (Robach, 2010).

Witt (2004) blickar även hon tillbaka i historien och ser på konsthantverkets utveckling, dess skiftade betydelse och konsthantverkarens egen syn på sitt skapande. Under den industriella revolutionens andra fas, ca 1820-1850, var konsthantverkarens roll rörig och formgivningen komplicerad i hela Europa. Riktlinjerna för hantverket var under påverkan av industrins utveckling och hantverkarnas arbete och produktion styrdes av kravet på likformighet och stora produktioner, skriver Witt. Den röra som uppstått skapade reaktioner. En av dem som reagerade starkt var Agustus Welby Pugin, och som en invändning mot detta startade han i Storbritannien Arts and

Crafts-rörelsen. Förutom att bära traditionen vidare, byggde rörelsen på Pugins idéer om enkelhet och kvalitet i all formgivning. I Sverige fick Arts and Craft-rörelsen stort inflytande för

som en motreaktion på den inverkan industrialiseringen hade på konsthantverksarenan, som höll på att formas under denna tid, skriver Witt. Hemslöjdsrörelsens funktion bestod av två delar – dels en ideell och dels en kommersiell. Det ideella arbetet syftade till att stödja och utveckla hemslöjden, och den kommersiella funktionen var som återförsäljare för slöjdprodukter (Witt, 2004).

Dessa drag, som kan utläsas hos både Robach och Witt, att bryta sig loss, skapa nya normer och längtan efter något genuint skapade en ledande riktning – strävan efter hög kvalitet och beständighet – som i sin tur fick motaktörer. En av dem var, enligt Witt (2004), Lena Larsson som 1960 skrev artikeln Köp, slit och släng i tidskriften FORM, vilken satte igång en stark debatt. Larssons grundtanke var att förenkla hemmaarbetet för att istället få mer tid med sina barn. Trenden som sattes igång fick stor genomslagskraft och industrin började massproducera allt mer i billigt plastmaterial, vilket gav billigare produkter och som inte längre tvunget skulle efterlikna handens arbete, något som styrt produktionen tidigare. Detta trendbrott gav folk ett nytt val – de var inte längre tvungna att köpa gedigna och traditionellt tillverkade produkter, vilket i sin tur gav konsthantverkarna problem med att sälja sina produkter (Witt, 2004).

Även detta fick följder som vi kan se i Robachs avhandling (2010). Konsthantverkarnas existens var starkt ifrågasatt och sedda som individualister som bara förverkligade sig själva genom att arbeta kreativt med sitt eget material. Man menade att resultatet av deras arbete blev lyxföremål för en mindre, välbärgad grupp människor, och de ansågs inte bidra till samhällets utveckling

överhuvudtaget. Ett sätt att försvara sin existens och kämpa för det förtryckta konsthantverket var att engagera sig politiskt. Ett exempel på ett kritiskt inlägg i samhällsdebatten från år 1968 är Britt-Ingrid Perssons skulptur Fet vals (se bilaga: bild 1). Denna porslinsskulptur föreställer feta

direktörer dansande på ett golv av mynt, som hålls upp av mycket magra arbetare. Sättet att förmedla eller kritisera något som hon gör var typiskt för tiden, menar Robach. Den fria formen hade etablerats och det visades bland annat i utställningen Glas och keramik i fria former på Röhsska Konstslöjdmuseet 1968. Föremålen som visades upp ville slå sönder de traditionella gränserna mellan material – vilket varit fribrytarnas vision – men nu hade även ett politiskt budskap lagts in i föremålen (Robach, 2010).

Ett annat exempel på politiska budskap i hantverk står silversmeden Owe Johansson för. Enligt Robach (2010) var hans arbete var ifrågasatt i dubbel bemärkelse – som alla hantverkare tillverkade han saker som yrke men i hans fall var även materialet belagt med lyxskatt och till för en liten, rik kundkrets. Han beskrev till och med själv, år 1969, sitt arbete som en onödig och enfaldig

lyxproduktion, skriver Robach (2010). För att rättfärdiga sitt arbete började också Johansson lägga in ett moraliskt och politiskt ställningstagande och valde att i flera föremål fördöma övergrepp från makthavare i Tjeckoslovakien, Vietnam och även Sverige. Ett sådant av hans verk var en silvervas, som idag finns på Röhsska museet i Göteborg, som överhettats och lämnats med brända kanter. Vasen bär följande samhällskritiska text:

"Hur skall jorden överleva dagens kaotiska tillstånd där de politiska motsättningarna ständigt stegras p g a misstänksamhet och prestigehänsyn, där klyftan mellan rik och fattig ständigt ÖKAR, där arméer står redo att ödelägga världsdelar och

vetenskapsmännen uppfinner förintelsemedlen.” (Johannsson citerad av Robach, 2010,

http://formensfrigorelse.blogspot.se/2010/09/for-silversmeden-owe-johansson-medforde.html)

Owe Johansson talade också om en längtan att få använda sin kunskap till att hjälpa andra i sin kreativitet och att det också skulle ge honom en meningsfull sysselsättning (Robach, 2010).

Idag kan man se en romantiserad bild av hantverksyrket som kan vara missvisande, menar Witt (2004). Den kan få oss att tro att konsthantverkarens arbetssituation är ganska problemfri. Men problemen för dagens konsthantverkare ligger inte så mycket i hans/hennes relation till arbetet utan mer i vilket sammanhang han/hon verkar och relationerna till den kontexten. Vart man placerar sig på arenan innebär olika hinder och möjligheter. Det krävs ett starkt engagemang och en förmåga att arbeta självständigt för att kunna utöva denna typ av fria yrke under en längre tid. Man kan i många fall kalla konsthantverksyrket för en livsstil, dels på grund av den självständighet som yrket kräver och dels att arbetslivet ofta smälter ihop med privatlivet och blir till en helhet. Denna livsstil är beroende av aktörens egna drivkraft och samhällets utrymme för agerande – ett sammanhang att verka i. Att ha en ideologi att arbeta utifrån tycks vara drivande för många konsthantverkare om man utgår från Robach och Witt, och politiken kan i många fall ses som ett exempel på ett sammanhang man väljer att verka i (Witt, 2004).

2.2 CRAFTIVISM OCH DIY

Det finns texter som visar på nya sätt att se på konsthantverk och som diskuterar hur det kan ha en radikal potential. En sådan text är kapitlet ”Craft hard, Die Free: Radical curatorial strategies for craftivism in unruly contexts” av Anthea Black och Nicole Burisch, museiintendenter och craftivister, i antologin The Craft Reader (2007). Även boken Fashion-able: Hacktivism and

engaged fashion design (2008) av Otto von Busch, fil.dr. i modedesign vid HDK – Högskolan för

Design och Konsthantverk diskuterar detta ämne. Båda texterna talar om craftivism och DIY och nedan följer presentation av dem och vad som varit av vikt för studien.

Den politisering av hantverk som finns idag väcker frågor om vad som föregått, om vilken

potentiell styrka hantverket kan ha. Dessa frågor tar Anthea Black och Nicole Burisch (2007) sig an. De menar att medan historiker och vissa konsthantverkare argumenterar för erkännandet av

hantverk i konst- och akademiska sammanhang, levereras samtidigt hantverk som massproducerade artiklar paketerade som hobbymaterial för konsumenterna och utövandet av hantverk passas in i en mainstream marknadsföring av alternativa DIY-livsstilar. Dessutom har tillgången på globala kommunikationsmedel ökat utbytet av kunskaper och skapat en total demokratisering av

hantverksutövandet. Det här akademiska och folkliga intresset för hantverket kräver diskussion och produktiva strategier för att det ska behålla sin radikala potential, menar Black och Burisch (2007). Deras forskning är särskilt inriktad på metoder som trotsar fin klassificering eller som förenar traditionella åtskillnader mellan konst, hantverk, museiverksamhet och aktivisters utövande (Black & Burisch, 2007).

Von Busch skriver också om craftivism, som är en form av nygammalt hantverk som syftar till att använda hantverk som aktivism, och ger exempel på sätt att idag använda hantverket i en politisk debatt, på samma sätt som vi sett Witt (2004) och Robach (2010) berätta om. Genom att förknippa craftivism med hackning och ställa begreppen mot mode och design presenterar von Busch (2008) det nya begreppet ”hacktivism”. Hackning innebär att bemästra ett system och förändra det och när von Busch (2008) ställer det bredvid craftivism menar han att man kan gå in för att bemästra en typ av hantverk, i det här fallet kläddesign och förändra det till något nytt. På så sätt blir det en form av aktivism mot designbranschen för kläder. Genom att uppdatera eller hacka modetraditionen kan man göra hantverket till ett verktyg för att väcka politiska frågor, menar von Busch (2008) på samma sätt som Robach (2010) beskriver att 1960-talets formgivare gjorde. Det som skiljer sig nu från då är den pånyttfödelse av hantverk som, enligt von Busch (2008), skett under 2000-talet bland en generation ungdomar, som av sina föräldrar ofta ses som opolitiska och som är vana att köpa saker färdiga. Skälen till denna pånyttfödelse är många och ett av dem är, enligt von Busch (2008) den feministiska kampen. Han menar att handarbetet som förr setts som en nedvärderad syssla för kvinnorna i hemmet får en revansch genom att unga människor använder det på nya sätt. De bidrar till att ta bort den stämpel som handarbetet haft på sig som simpelt pyssel och tidsfördriv och visar på vilket jobb det faktiskt ligger bakom saker som knypplade dukar och att det kan användas till så

mycket mer. Von Busch (2008) beskriver en rad omfattande projekt som syftar till att utforska en ny roll för modedesign. En form är att det befintliga modet rekonstrueras – hackas – och delas mellan flera personer som tillsammans gör något nytt av det. Man kan kalla det social aktivism och kreativt motstånd mot det moderna modet genom att reformera på detta sätt (Busch, 2008).

Craftivismen och andra politiskt engagerade metoder värderar den radikala potentialen i ett hantverk högre än dess färdiga slutprodukt, enligt Black och Burisch (2007). Den flyttar

tyngdpunkten från det traditionella, polerade och professionellt tillverkade hantverket till ett mer politiskt och konceptuellt fokus – fokus på positionering och arbetsprocess. Denna betoning har skapat ett nytt synsätt inte enbart på hantverkaren, utan också på begrepp som performativitet, tyst kunskap, delande av kunskap, DIY, antikapitalism och aktivism (Black & Burisch, 2007).

Black och Burisch (2007) talar om vikten av att bevara hantverkets radikala potential mot en alltför folklig DIY-trend. De ser en fara i att hantverket blir tillgängligt för alla, presenterat som

hobbymaterial och inte kräver mer än förmågan att följa en enkel manual för att genomföra. De menar att den radikala potential som de anser att hantverket besitter riskerar att gå förlorad. De är alltså inte helt positiva till den växande DIY-trenden men värnar om rörelser som lär ut hantverk och aktivism. En sådan är The Revolutionary Knitting Circle i Calgary, Kanada. The Revolutionary

Knitting Circle har betoning på undervisning i stickning, quiltning och andra hantverk, antingen

genom samarbetsprojekt eller i en verkstadsmiljö. Samspelet och diskussionerna som äger rum under grupp-stickningen fungerar som ett forum tillgängligt för lärande, delgivning, främjande av aktiviststrategier och politik. The Revolutionary Knitting Circle förespråkar stickning, och andra hantverksformer, som konstruktiva och icke-våldsamma verktyg för att motsätta sig dominerande företags produktionsmodeller. Gruppen deltar också i marscher, protester och samlingar av olika slag. Den revolutionära styrkan hos den här gruppen ligger i handlingen att fredligt sticka offentligt i grupper och att bära en stickad banér kallad Peace Knits-banern, som är ett gemensamt verk bestående av stickade delar av sparat eller donerat garn som satts samman till en helhet. Baneren betonar mångfalden av röster och demokrati. The Revolutionary Knitting Circle är ett exempel på hur kunskaper om hantverk lärs ut för ett gott syfte och hur man skapar möjligheten att bibehålla och utveckla sin radikala potential, vilket Black och Burisch värnar om. Det antyds att det finns en mildhet och en vänlig ton i stickningen som offentlig handling vilket har förmågan att skapa en konstruktiv dialog (Black & Burisch, 2007).

exempel är projektet NAMING NAMES: The art of memory och The NAMES Project AIDS

Memorial Quilt (se bilaga: bild 2). Projektet är monterat som ett collage av olika quiltningstekniker

i en icke-hierarkisk mix och det visar på vad som kommit att bli en vanlig craftivistmetod – en gruppptillverkning där varje deltagare bidrar med en del som sedan sätts samman till en helhet. Grundaren för detta projekt var Cleve Jones och målet var att skapa ett minnesmärke för dem som dött av AIDS och på så vis skapa förståelse för den fruktansvärda inverkan sjukdomen har (Black & Burisch, 2007).

Ytterligare ett exempel på ett craftivistiskt verk består av en stridsvagn från andra världskriget, övertäckt med ett rosa lapptäcke av stickade och virkade rutor (se bilaga: bild 3). Grundaren till verket är den danska konstnären Marianne Jörgensen och det är gjort som en protest mot

inblandningen i Irakkriget, då främst från Danmarks sida men även USA´s och Storbritanniens. Här visas också på ett samarbetsprojekt och en mångfald där bidrag gjorda av olika personer från olika länder representerar en gemensam bekräftelse på ett motstånd mot kriget. Jörgensen ser själv stridsvagnen som en symbol för att gå över folks gränser, skriver Black och Burisch (2007). Det rosa täcket gör att den tappar auktoritet och blir helt avväpnad. Projektet använder sig av en demokratisk process där varje deltagare får sticka sitt misstycke och sin åsikt. Om man ser filten som en protestlista blir varje stickad ruta en signatur, men istället för att lämnas vädjande till regeringen ockuperar den här en offentlig plats på ett trotsigt sätt (Black & Burisch, 2007).

2.3 HANTVERK OCH MENING

Två andra avhandlingar som också är betydelsefulla för studien på grund av att de tar upp vilken mening slöjd och hantverk har är ”The meaning of craft: Craft makers' description of craft as an occupation” (2013)av Sinikka Pöllänen, professor vid University of Eastern Finland och Vad är

syftet med slöjden? (2009) av Lena Arnoldi, verksam vid Malmö högskola på Lärarutbildningen –

Skolutveckling och Ledarskap.

Pöllänens studie om meningen med hantverk är baserad på skriftliga källor från 92

textilhantverkare i åldrarna 16 – 84 med syftet att undersöka hur hantverkare beskriver meningen med hantverk och slöjd i förhållande till deras välbefinnande. Studien är baserad på tidigare forskning som säger att det finns en koppling mellan hantverk och välbefinnande. Utifrån sina informanters texter om hantverket som meningsfull aktivitet, där beskrivningar gavs av hantverket de ägnade sig åt, för vem de gjorde det, av vilken anledning, av arbetsprocessen och erfarenheterna

som arbetet förde med sig, kunde Pöllänen utläsa tre teman. Det första var meningen och värdet som deltagarna såg i sitt hantverksutövande, det andra var känslor som uttrycktes under

hantverksutövandet och ökandet av deras välbefinnande och det tredje temat var helhetssynen och och syftet som hantverkare knöt an till sin aktivitet (Pöllänen, 2013).

Syftet med Arnoldis studie är ”att ta reda på hur slöjdlärare tolkar den nationella kursplanen för slöjd i en vidare bemärkelse än själva hantverkskunnandet.”(Arnoldi, 2009, s. 3). Enligt Arnoldi (2009) råder en konflikt i frågan om varför vi har slöjd som ett skolämne – vad meningen med slöjd är. Arnoldis uppfattning grundar sig i flera års erfarenhet som slöjdlärare och inom ämnesstudier. Hon menar att man genom den lilla forskningen som finns kan se att slöjden är ett populärt och uppskattat skolämne men att nyttan med ämnet i ett längre och vidare perspektiv ännu är oklar, både för elever och till och med för en del slöjdlärare själva. Ett vanlig sätt att se på skolslöjd är att man ska lära sig hantverksmoment som man kan ha nytta av i vuxenlivet, till exempel den tekniska förmågan att sy i en knapp eller hyvla en bräda. Arnoldi (2009) lyfter frågan om att det måste handla om något mer än så och om konflikten om ämnets mening ligger i tolkningen av kursplanen? (Arnoldi, 2009).

Både Pöllänen (2013) och Arnoldi (2009) visar på att handens arbete är viktigt för hela människans välmående och ger ett tillfredsställande värde i informanternas liv. De båda kommer också fram till att känslan att åstadkomma något eget ger ett stärkt självförtroende. Likaså hantverksskickligheten, att uppnå självsatta mål och responsen från andra. Arnoldi (2009) visar i sitt resultat att slöjdämnets egentliga nytta är större än själva hantverkskunnandet. Dock är denna nytta svår att definiera och hon menar att skolslöjdens långsiktiga syfte behöver tydliggöras. I hennes intervjuer med

slöjdlärare framkommer många olika tankar och önskemål om vad slöjden ska kunna medföra och bidra till. Det talas om en lust till hantverket, modet att skapa, förmågan att se samband och olika nyttoaspekter. Arnoldi (2009) uttrycker en längtan efter att slöjden ska få en höjd status ur ett samhällsnyttoperspektiv, men att detta samhällsnyttoperspektiv ännu är svårdefinierat (Pöllänen, 2013);(Arnoldi, 2009).

Pöllänen menar att den valda slöjd- eller hantverksaktiviteten måste ha en mening, ett värde och syfte för individen för att kunna ge välbefinnande. Även om det visats ett samband mellan hantverk och välbefinnande i tidigare studier har det dock inte klargjorts vad exakt som gör hantverket meningsfullt för olika individer. Välbefinnandet har spårats till råmaterialen, produkterna, känslan av att uppnå något, möjligheten till personlig tillväxt, utveckling av psykiska och kognitiva

färdigheter, kroppskontroll samt en social och kulturell dimension av hantverksutövande (Pöllänen, 2013).

2.4 HISTORISKT HANTVERK SOM MOTSTÅND

Historikern och konstkritikern Edward Lucie-Smith med sin bok Konsthantverkets historia:

konsthantverkarens roll i samhället (1982) och Jan Brunius med boken Svenska textilier 1890-1990

(1994) är relevanta att ha som underlag för att få bilden av konsthantverkets utveckling genom historien. De har haft stor betydelse för att bättre kunna förstå hur konsthantverket har blivit vad det är idag och hur det är del i en historisk process.

Lucie-Smith (1982) delar in konsthantverkets historia i tre delar. Först var allt hantverk – allt tillverkades förhand, såväl prydnadsföremål som hushållsartiklar. Senare, från renässansen och framåt, gjordes åtminstone i Europa en skillnad mellan hantverk och konst där till slut konsten kom att ses som överlägsen. Den tredje delen består i åtskillnad mellan hantverksföremål och det

maskintillverkade, som gjordes under den industriella revolutionen. Han skriver också om hur motreaktioner emot konsthantverkets nedgång växte i takt med industrialiseringen och att man klagade över efterbildande och stilistiskt förfall. De olika tiderna och samhällsförändringarna har legat till grund för de reaktioner och motståndsrörelser som uppstått och som i sin tur också fört historien vidare, menar Lucie-Smith (1982). Han skriver också att hantverkets historia inte enbart är ett förlopp som beskriver människans skicklighet att hantera olika material, utan den visar också hur själva samhället har utvecklats. Mycket av utvecklingen som skett har varit för att underlätta det fysiska arbetet – att finna förenklade tillverkningsmetoder. Att det betydde en maskinell, och vad som ansågs som en omänsklig, produktion ledde i sin tur till protester och fördömande. I denna svåra balans växte ändå ett medvetande fram om individen och tanken om att tillverkaren själv skulle personligen kunna uttrycka något i sina skapade föremål, som Robach (2010) också visar i sin avhandling. Lucie-Smith menar att genom allt har hantverkarens roll i samhället kommit att bli en nödvändig motbild till industrin (Lucie-Smith, 1982).

Brunius (1994) skriver om hur 1950-talet präglades av tillbakablickande och drömmande men att klimatet förändrades under 1960-talet för att komma att kännetecknas av politisk medvetenhet, samtidskänsla, internationalism och livslust. Detta har vi goda exempel på i de konsthantverkare och rörelser som Robach (2010) och Witt (2004) tar upp. Brunius menar att det under 1960-talet fanns en vilja och man såg det som nödvändigt att förändra världen. 1960-talets framgångar inom

vetenskapen var stora och man kan se hur de användes på ett tävlande sätt och för självändamåls skull – man ville vara först med det senaste och mest uppseendeväckande. Till slut vändes entusiasmen från ett ideal av massproduktion och konsumtion till dess motsats. Brunius (1994) skriver att det fanns en skepticism bland hantverkare mot teknikens framsteg och att man ville ta avstånd från industrialismens slösaktighet och miljöförstöring. Textilkonsten kom att bli den mest radikala konstformen under 1970-talet. Det skrevs och talades om vilka uttrycksmöjligheter

materialet faktiskt hade, som man inte anat tidigare. Man kan från de här åren se bildkonst i form av textilier med till exempel ekologiska perspektiv som inlägg i miljödebatten, såsom Siri Derkerts

Varför sjunger fåglarna?, eller med kvinnoperspektiv som Derkert också berört i sitt verk Vi-We-Nous, genom att uttrycka deras utsatthet inom låglöneyrken (Brunius, 1994).

En annan anmärkningsvärd vävnad från 70-talet, rörande Vietnamkriget finns på Nationalmuseum i Stockholm. Gobelängen heter I hennes ögon bevaras folkets ljus (1972) (se bilaga: bild 4) och är tillverkad av Maria Adlercreutz. Till grund ligger bilder från tidningar, vilket gjort den speciellt slagkraftig. Den ena delen skildrar övergreppen i Vietnams byar och den andra ett porträtt av Le Thi Rieng – FNL-medlemmen som mördades av amerikanerna – med sin outgrundliga blick.

Adlercreutz sätt att översätta pressbilderna, som annars är snabbt förbipasserande i en tidning, på ett så välgjort och gripande sätt i det textila materialet förmedlar både medkänsla och anklagelse (Brunius, 1994).

Situationen för den svenska industrin förändrades ordentligt under 70-talet. Man fick en ny syn på den industriella produktionen, som redan då anklagades för att slösa på naturens tillgångar, förstöra miljön, erbjuda dåliga arbetsförhållandena och utnyttja tredje världen, skriver Brunius (1994). Ledorden skulle nu vara miljömedvetenhet, småskalighet och ekologi. För bara några år sedan hade konsthantverkare tagit avstånd från den lilla lyxtillverkningen för en ett fåtal personer och

accepterat industrins massproduktion som skulle passa en större grupp. Nu återvände de till den lilla produktionen av små serier och gjorde det gärna för en lokal marknad (Brunius, 1994). Både Lucie-Smith (1982) och Brunius (1994) visar på samhällsföreteelser som konsthantverkare reagerat mot som återigen eller fortfarande är aktuella idag och kan återfinnas i dagens rörelser och ideologier.

Sammanfattningsvis kan jag i all den tidigare forskningen om hantverkets mening och betydelse för politik och motstånd se ett genomgående drag att det verkar finnas en längtan bland hantverkare efter att hitta och formulera meningen med utövandet av konsthantverk. Att det i någon form bidrar till välbefinnande för hantverkaren själv är tydligt men kanske inte tillräckligt för att rättfärdiga en

heltidssysselsättning och det kan fortfarande förtydligas vilka faktorer det är som bidrar till detta välbefinnande. Författarna visar att konsthantverkarnas sätt att försvara sitt yrke är många – de agerar motsträvande för att bevara det traditionella eller de gör något helt nytt som bryter de traditionella mönstren. Det verkar finnas ett värde för konsthantverkare i att formulera sin ideologi och drivkraft i yrket för att hitta sin plats på konsthantverksarenan och därför är det intressant att se hur dessa ideologier framträder idag.

2.1 MATERIAL OCH METOD

Nedan följer en metod- och materialbeskrivning som redogör för tillvägagångssättet i studien – vilket material som analyserats, vilka urval som gjorts, vilken metod som valts och varför.

För att hitta lämpligt material för analys av hur hantverk och slöjd idag framställs som ideologi har en bred sökning av lämplig litteratur gjorts. Enligt Andersens (1994) introduktion till

vetenskapsteori och metodlära är ett bra sätt att söka material på att gå från den senaste allmänna litteraturen på ämnesområdet och sedan via deras referenser gå vidare till den äldre och mer specificerade litteraturen. Man får då den bredast möjliga täckningen av området och hjälp med hänvisningar till värdefull äldre litteratur (Andersen, 1994). Främst har sökorden konsthantverk,

slöjd och ideologi använts i olika kombinationer i bibliotekskatalogen och på internet och genom

den relevanta litteratur som hittats har jag sökt mig vidare genom deras referenser. Här följer en lista på det valda analysmaterialet:

• Louise Mazantis artikel ”Med händerna i vardagen – om konsthantverkets semiautonoma position” ur tidskriften Paletten (2007)

• Clara Åhlvik och Otto von Buschs text i boken Handarbeta för en bättre värld (2009). • Sergei Muchins förord i boken Handarbeta för en bättre värld (2009).

• Betsy Greers hemsida, craftivism.com ”What?” (2013).

• Betsy Greers bok Knitting for good: a guide to creating personal, social & political

change, stitch by stitch (2008).

• Maria Diedricks artikel ”Med maskorna som vapen” ur tidskriften Hemslöjd (2013). • Elsa Agéliis bok Vatten och öken: ett konstprojekt om broderi, överlevnad och kvinnors

arbete (2010).

Två av de valda texterna, ”Med händerna i vardagen” och ”Med maskorna som vapen”, är artiklar hämtade ur tidskrifter inom konsthantverksområdet och har valts ut för att de ger en bild av den aktuella debatten om konsthantverkets position idag och om hur konsthantverkare själva tänker kring sitt arbete. De ger även exempel på hur visioner och ideologier konkretiseras och praktiseras, vilket ingår i studiens syfte att analysera. Åhlvik och von Buschs (2009) bok och även Robachs (2012) bok har valts för att de beskriver projekt som gjorts av större institutioner för att belysa hantverkets betydelse inom olika frågor. Böckerna av Greer (2008) och Agélii (2010) ger också exempel på projekt men ur en personlig synvinkel och berättar om en personlig ideologi och drivkraft till inspiration för andra. Gemensamt för texterna är att de beskriver personer eller verksamheter som har en uttalad ideologi för sitt hantverksutövande, men alla med olika sådana och de är även hämtade från olika sammanhang. Alla texter har analyserats i ett försök att se djupare in de olika rörelserna och arbetssätten och förstå deras syfte och hur deras ideologi visas. Samtidigt har jag också sökt samband, likheter och en röd tråd mellan det historiska förloppet och nutiden. Texterna som valts har gemensamt att de är öppna med sin sociala och ideologiska hållning och en kritisk granskning av vad som står och ett försök till att utläsa gemensamma teman för det olika texterna har gjorts. Mycket i studien handlar om tolkningsfrågor och den vinkling som lyfts fram är min tolkning och säkerligen inte den enda rätta. Det finns många fler sätt att se på de olika

företeelserna som tas upp, men för att hålla fokus på studiens syfte och inte låta arbetet bli för brett, har hela tiden bedömningar om relevans gjorts.

För den här studien är begreppet ideologi i fokus, eftersom det kan visa på hantverkares syfte med arbetet och val av uttryckssätt. Det är ett centralt begrepp i ämnet och kräver en redogörelse för dess betydelse i konsthantverkssammanhang. För att definiera begreppet ideologi tar jag stöd av Lennart Hellspong, professor emeritus i retorik vid Södertörns högskola, som skriver i boken Metoder för

brukstextanalys (2001) att en ideologi är något som ofta binder en grupp samman och ger den en

riktning och ett mål att sträva efter. Det är en sammanställning av uppfattningar och värderingar som påverkar vårt synsätt på omvärlden och människan (Hellspong, 2001). ”en helhet av mer eller mindre tydliga föreställningar och värderingar som präglar hur vi ser på människan, samhället och världen. Ofta är den knuten till en viss grupp, bidrar till dess sammanhållning och uttrycker dess strävanden och intressen.” (Hellspong, 2001, s 131). En ideologi skapar alltså mening till utövandet av något, i det här fallet hantverk och slöjd.

Lennart Hellspong tar i boken Metoder för brukstextanalys (2001) upp metoden ideologikritisk analys, som jag valt att använda mig av. En sådan analys av texterna passar bra när man är

intresserad av hur något förstås och skrivs fram i en text. I analysen ger jag en beskrivning av textens budskap följt av min egen tolkning. Analysen går ut på att se vad texterna har för social och ideologisk funktion, hur deras grundläggande hållning till världen samt deras värderingar ser ut. Många av de valda texterna uppmanar till olika typer av samhällsförändringar men intressant är att se hur de själva bidrar till denna förändring (Hellspong, 2001).

Analysen har gått till så att jag läst en text och sedan gjort en tolkning med inspiration av frågor från Hellspongs (2001) text om ideologikritisk analys, anpassade efter studiens intresse. Saker jag tittat efter i texterna är:

• I vilket sammanhang finns texten?

• Vad är textens mål? Vad vill den förmedla om hantverket? • Hur inverkar texten i hantverkets betydelse i samhället? • Vilka frågor om hantverk och ideologi tas upp i texten?

• Vilka värderingar om hantverk och slöjd framkommer i texten?

Studien har ett kvalitativt synsätt vilket har sin grund i de humanistiska vetenskaperna, skriver Staffan Stukát (2005), och då främst i de filosofiska inriktningarna hermeneutik och fenomenologi, men lägger vikten på holistisk information, det vill säga uppfattningen att helheten är mer än summan av delarna. Stukát (2005) skriver att ”huvuduppgiften för det kvalitativa synsättet är att tolka och förstå de resultat som framkommer, inte att generalisera, förklara och förutsäga. Man vill karaktärisera eller gestalta något” (Stukát, 2005, s. 32) I den här uppsatsen är det konsthantverk och slöjd som ideologi som ämnas gestaltas och karaktäriseras (Stukát, 2005).

Enligt Hellspong (2001) kan inte en kritisk analys göras utan att påverkas av granskarens ståndpunkt. Jag som granskar är inte neutral och min analys påverkas alltså av vart jag själv står socialt och ideologiskt. Hellspong uppmanar till att vara öppen för hur detta kan påverka analysen. I mitt fall, då jag själv är en sökare i meningen med mitt hantverk, finns en tendens att se positivt på alla texter som har ståndpunkten att hantverket är meningsfullt och absolut har en viktig del i vårt samhälle. Med denna vetskap har jag medvetet kunnat lägga till en kritisk blick på varje text, för att inte få en alltför accepterande analys utan också ifrågasättande.

Med tanke på valet av en kvalitativ undersökning, kunde även en intervjumetod varit lämplig. Genom en sådan hade en mer djupgående förståelse för de ideologiska drivkrafterna hos några personer kunnat nås. Det hade också varit intressant men risken också att materialet då hade blivit

snävare och inte visat på den bredd av olika uppfattningar som jag önskat få fram. Därför valdes textanalys till studien för att genom den breda materialsökningen och urvalet kunnat välja texter med olika ideologier, från olika sammanhang och därför få en bättre vidd.

Jag valt att bygga upp analysens struktur kring följande fyra tematiker: DIY – Do it yourself, craftivism, välgörenhet och miljöfrågor. Texterna som valts har alla en politisk koppling, men uttalad på olika sätt: DIY – Do It Yourself visar på ett ställningstagande för den egna kreativa förmågan och mot masskonsumtionen. Craftivism är en rörelse där hantverk används som aktivism genom bland annat offentlig stickning, broderier med politiskt budskap eller moderekonstruktion. Olika välgörenhetsprojekt framkommer främst i texterna av Elsa Agélii (2010) och Betsy Greer (2008). Det sista temat är miljöfrågor och hållbar utveckling som representeras av utställningarna i boken Handarbeta för en bättre värld (2009) av Clara Åhlvik och Otto von Busch, samt

utställningen Slow Art (2012) på Nationalmuseum. Slow Art tar också upp frågor om livsstil och uppmuntrar till reflektion över vårt levnadssätt.

3 ANALYS AV RÖRELSER & IDEOLOGIER IDAG

Analysen är strukturerad utifrån fyra tematiker som varit de mest framträdande i materialet som granskats. Dessa tematiker är: DIY, Do it yourself – en rörelse och trend som förespråkar den egna kreativa förmågan och kan ses som en reaktion mot dagens masskonsumtion. Craftivism – en form av aktivism genom hantverksutövande, ofta med ett politiskt budskap eller ställningstagande.

Välgörenhet – som här syftar till att hjälpa andra med hantverket som redskap. Miljöfrågor – en

inriktning mot hållbar utveckling som uppmanar till reflektion. Dessa fyra utgör analysens

styckeindelning där varje stycke innehåller en presentation av texternas budskap kring temat följt av en analys. Men till att börja med följer ett stycke om hur texterna skriver fram konsthantverkets position i samhället idag.

Konsthantverket har åter fått ökad framgång i samhället, efter att länge ha existerat i marginalen. Detta skriver Louise Mazanti (2007) om i sin artikel ”Med händerna i vardagen” ur tidskriften

Paletten. Det har brutit fram en ny generation konsthantverkare, sedan mitten av 90-talet, som går

emot den formella och klassiskt estetiska traditionen där konsthantverket annars har dominerats av modernismen. En ny konceptuell tillämpning som kan ses hos flera svenska konsthantverkare, som till exempel designgruppen Front – vars design ofta berättar om processen, materialet det är gjort av eller om konventioner inom designfältet, och Anders Jakobsen som kallar sig radikalslöjdare. För att förstå vad en radikalslöjdare är tar jag hjälp av Markus Degerman (2012) – konstnär och

instititutledare för Kunstakademiet i Tomsø. Han definierar begreppet som en slöjdare i gränslandet mellan konst och design som ifrågasätter olika hinder som finns i vägen för vår personliga och konstnärliga frihet, gör motstånd mot konventioner med grund i en personlig önskan att prova att göra saker på ett annat sätt än det allmänt vedertagna (Degerman, 2012). Det berättande innehållet är både för Front och Anders Jakobsen viktigare än de estetiskt tilltalande kvaliteterna. Det är inte enbart enskilda formgivare som bidragit till konsthantverkets återkomst utan även många olika institutioner har tagit initiativ, såsom vårsalongen Formbart år 2005 på Liljevalchs och

Nationalmuseums utställning Konceptdesign år 2005. En sådan utveckling, menar Mazanti (2007), måste ha en ideologisk drivkraft bakom sig.

Mazanti (2007) menar att det finns ett ökat behov av vad hon kallar sinnliga värden idag, och det är dem som konsthantverket representerar. Konsthantverkets identitet ligger främst i dess

handgjordhet, vilket blir en sorts garanti på äkthet i vårt masskonsumtionssamhälle. Samtidigt menar Mazanti (2007) att konsthantverket kommit närmre bildkonsten. Dock finns en väsentlig

skillnad mellan konsthantverket och bildkonsten, skriver hon, och det är att de utgår från helt olika filosofisk-ideologiska grunder. Bildkonsten är obunden och helt skild från vardagen, till skillnad från konsthantverket som försöker integrera konst och vardagsliv. Detta är konsthantverkets starkaste kännetecken – dess semiautonoma position, som Mazanti kallar det, där den tar av bildkonstens estetiska självständighet samtidigt som den utgår från vardagens brukssammanhang (Mazanti, 2007).

Det finns alltså en våg att rida på för utövande konsthantverkare i och med att konsthantverket gjort en form av återkomst, som Mazanti (2007) beskriver. Denna tanke om pånyttfödelse av hantverket återfinner vi hos Otto von Busch (2008), i uppsatsens kapitel Tidigare forskning, där han i sin avhandling ger olika skäl till att hantverket har fått ett uppsving, särskilt bland en yngre generation. Mazanti visar på en stark potential hos konsthantverket att vara meningsfull och betyda något i samhället. Tidskriften Paletten, där Mazantis (2007) text finns, vill utgöra en plats för det

konstnärliga och konstkritiska samtalet i Sverige som ska vara öppen för nytänkande kring konst och politik. Mazanti (2007) för fram hantverkets potential och vill belysa hur det kan konkurrera med konsten.Det handlar mycket om att hitta den ideologiska laddning som finns i det praktiska arbetet, och frågor som hur det ska ställa sig mot tiden – följa den, ställa sig utanför eller stoppa den? - anses grundläggande i vår tids snabba, tekniska utveckling (Mazanti, 2007).

Idag kan vi enligt Åhlvik och von Busch (2009) i Handarbeta för en bättre värld se många olika exempel på protester mot konsumtion och initiativ till arbete för en hållbar utveckling. Två sådana är utställningarna CRAFTWERK 2.0 och ECOCRAFT. Den första, CRAFTWERK 2.0, visad år 2009-2010 på Jönköpings läns museum, ger en global utblick och uppdaterar och nytolkar textilt konsthantverk. ECOCRAFT var en vandringsutställning under 2010-2011 i Småland, som visade hur hemslöjdare i länet omtolkar traditioner för dagens frågor om hållbarhet och hantverk. Otto von Busch, som presenterats i den tidigare forskningen, deltar här i ett projekt i form av dessa två utställningar vars mål är att skapa delaktighet, kreativitet, nätverkande och uppmuntran till förändring som kan kopplas samman med det han skriver i sin avhandling om craftivism och hackning. Projektet beskrivs som en rörelse med politisk och ideologisk drivkraft, som värnar om långsamhet som en reaktion mot det som Åhlvik och von Busch (2009) kallar den dominerande hyperkonsumtionen, uppkoppling och ständig tillgänglighet. Projektet är ett samarbete mellan Jönköpings läns hemslöjdsförbund, länshemslöjdskonsulenterna och Jönköpings länsmuseum (Åhlvik & Busch, 2009).

De här utställningarnas ideologiska och sociala funktion är att skapa medvetenhet, uppmuntra till förändring av samhällets struktur och uppmana till att sakta ner tempot. De vill också bidra till ökad reflektion över konsumtionsvanor och hållbar utveckling. Deras bidrag till denna förändring som de tydligt värderar som viktig, är att med hjälp av hantverk bearbeta dessa frågor. De lyfter fram konsthantverk som ger idéer och inspiration till åskådaren att försöka göra något liknande själv. Åhlvik och von Busch framhäver den egna skaparförmåga och kreativiteten och värderar dessa högt, och menar att de besitter kraft att förändra världen. Detta leder in på det första temat, nämligen DIY som behandlas i följande stycke.

3.1 DIY – DO IT YOURSELF

Uttrycket Do it yourself (DIY) förekommer ofta i texterna som analyseras. Termen innefattar allt från ungdomligt uppror till hemmafix men har också kommit att bli en strategi för slöjdare och hantverkare att förändra världen, menar Åhlvik och von Busch (2009). Det handlar om att

människor kan skapa egna lösningar för sina liv. Man blandar olika typer av hantverk och material, spränger gränser, ifrågasätter det gamla och skapar ny estetik som aldrig förr. Precis som fribrytarna bröt sig loss från gamla konventioner på 60-talet, som Robach (2010) skriver om i sin avhandling. Till skillnad från då, skriver Åhlvik och von Busch (2009) att designbranschen idag tycks ta efter slöjdens och hemmafixets uttryck och återspegla det i sina produkter, vilket är intressant. Men viktigast kanske är att makten tycks återtas av den enskilde individen, vars skaparkraft får nytt erkännande och genom den förflyttningen av makten kan i längden en riktigt förändring göras inom handeln och framförallt inom textilindustrin (Åhlvik & Busch, 2009).

Vår tids samhälle bygger på effektivitet, välplanerade processer och ekonomiska faktum och har tappat kontakten med handen och handlandets förmåga. Det menar Sergi Muchin (2009), museichef på Jönköpings länsmuseum. Han skriver, i förordet till boken Handarbeta för en bättre värld, att de flesta föremål idag aldrig möter en mänsklig hand under tillverkningsprocessen och att vi

konsumerar, säljer och överöses av intryck från marknaden i allt större utsträckning. I dagens genomindustrialiserade samhälle har man åsidosatt hantverkets unika skaparförmåga. Muchin (2009) menar att hantverk är något högst tidsenligt och kan skapa reflektioner kring nutida behov och att bilden av hantverk som något gammalt och förlegat är felaktig (Muchin, 2009).

Betsy Greer, som skrivit boken Knitting for good (2008), berättar om sitt möte med ideologin DIY. Hon såg det som ett sätt att att använda sin kreativa drift som en positiv kraft istället för att låta konsumtionens hjul styra henne. Istället för att alltid luta sig mot andra, började hon förstå att man

kan göra saker själv – om hon ville starta en tidning, kunde hon själv skriva och publicera den, eller om hon ville starta ett skivbolag kunde hon göra det hemma i sovrummet. Greer beskriver det som att hon plötsligt kände sig helt fri att utforska och utveckla sin egen kreativitet och identitet (Greer, 2008).

Ideologin i Åhlvik och von Busch (2009) samt Greers (2008) texter visar på hopp och ser

möjligheter i individens val och förmåga. De båda utställningarna i boken Handarbeta för en bättre

värld förespråkar, liksom Otto von Busch (2008) även gör i sin avhandling kreativitet genom

delaktighet och nätverkande – att arbeta tillsammans. Så även om individen framhålls som viktig så är det gemensamma arbetet ytterligare en kraft och tycks vara det som verkligen kan förändra världen.

Muchin (2009) står upp för handens arbete och uppmärksammar behovet av reflektion kring våra konsumtionsvanor. Texten skrivs i ett sammanhang som vill inspirera till handling, och lust till förändring. Muchin talar liksom Mazanti (2007) om sinnlighet och hur den samspelad med fantasin kan bidra till en ny sorts hållbarhet och en handlingskraftig värld (Muchin, 2009).

DIY-rörelsen kan anses föga radikal och om man ser på den skeptiskt kan man tycka att

konsumtionens problem knappast kan lösas genom ytterligare tillverkning och konsumtion, även om det så gäller handgjorda objekt. Men Åhlvik och von Busch (2009) menar att den har en styrka när man sätter den i dagens sammanhang. De framställer DIY-rörelsen som radikal för sin tid. Den bryter mot trender och uppmanar till att skapa sin egna stil och smak, inte bara köpa det som

marknaden levererar. Textens framtoning präglas av stark tro på att stora saker kan hända, trots sina enkla redskap, i sitt sätt att mena att slöjdare och hantverkare kan genom denna strategi förändra världen.

De frågor som framhävs av Greer (2008) i hennes bok är kampen om värdelös materialism och konsumtion, välgörenhet och antikrigsfrågor. I realtion till DIY står frågan om konsumtion närmast. Greers (2008) ideologi verkar motsäga sig samhällets konsumtionshjul, som hon kallar det, och ser DIY-trenden som ett sätt att kliva av det här hjulet. Hon talar om en frihet i att göra saker själv, bli oberoende och på samma sätt som hon skriver uppmuntrande är hon ifrågasättande av vårt

samhälles struktur och hur vi följer den.

hantverksintresserade från början. Båda har boktitlar som direkt anknyter till hantverk och på så vis verkar i första hand mottagarna för böckerna vara personer med ett hantverksintresse. Dock visar både Åhlvik och von Busch (2009) text och Greers (2008) text på hyfsat enkelt hantverk utan en alltför komplicerad konstnärlig inriktning, som kan locka till sig nya grupper. Ett mål med texterna kanske just är att locka dessa grupper och ge insikt om att DIY är till för alla, kan tillämpas på många olika områden och inte behöver vara så avancerad. Greers väver ihop DIY med den rörelse hon främst förknippas med, nämligen craftivismen som presenteras och analyseras i följande stycke.

3.2 CRAFTIVISM

Begreppet craftivism är myntat av Betsy Greer (2008) och är en sammanslagning av begreppen craft (hantverk) och aktivism. Enligt Greer handlar det om den inte så radikala föreställningen att aktivister kan vara konsthantverkare och att konsthantverkare kan vara aktivister. Hon menar att man kan göra skillnad, oavsett om det gäller kampen mot värdelös materialism eller som bidrag till välgörenhet, varje gång man utför etthantverk. Både konsthantverk och aktivism kan verka

inspirerande för människor och när de används som en gemensam kraft är det fullt möjligt att de, sakta men säkert kan utmana och förändra saker och ting (Greer, 2012).

Greer ser craftivism som ett alternativt sätt att reagera på de grymheter som dagligen sker i vår omvärld och kämpa för det man tror på. Att demonstrera med banér och slagkraftiga ramsor är inte det enda sättet. Greers uppmaningar handlar inte så mycket om att ordna massaktioner utan mer om att få insikt om vad man själv kan göra för att göra saker omkring sig bättre (Greer, 2008).

Ett av Betsy Greers egna verk består av en serie korsstygnsbroderier baserade på antikrig-graffiti som hon hittat på olika platser i världen. Det började som ett sätt att processa USAs inblandning i Irak och Afghanistans problem och slutade med att hon fick möta fantastiska verk av konstnärer jorden runt, vilket var en härlig överraskning, menar Greer (2012). Hennes syfte med dessa korsstygn är för det första att placera ”farligt” graffiti i en ”trygg” kontext. Och för det andra att ytterligare belysa att det finns många medborgare som är emot krig även om deras länder deltar i dem. Greer anser att ett sådana graffitiverk uttrycker känslorna hos en person som inte syns på tv och predikar utrikespolitik, men som är frustrerad, rastlös och arg över en situation. Craftivism beskrivs av Greer (2012) som den renaste formen av aktivism och att det finns en styrka i att förena hantverket med samhällsfrågor (Greer, 2012).

En person som inte vill kalla sig craftivist men som använder politiska budskap i sitt hantverk är textilformgivaren Lisa Anne Auerbach, som intervjuas av Diedricks (2013) i artikeln ”Med

maskorna som vapen” publicerad i tidskriften Hemslöjd. Hon är känd för sitt något speciella sätt att kombinera feminism och anarkism med klassiska, nordiska stickmönster. Hon ägnade sig från början åt fotografi, men på grund av att hon blev av med sitt mörkerrum drevs hon till att hitta ett nytt uttrycksmedel. Inspirerad av en rockgrupps stickade tröjor bestämde hon sig för att lära sig sticka. Nu stickar hon tröjor med mönster och politiska slagord, som hon bär offentligt på gatorna i Los Angeles där hon bor, skriver Diedricks (2013). Auerbach menar att en tröja är något relativt beständigt, något man inte slänger bort på samma sätt som märken och andra attiraljer som produceras i mängder inför en kampanj. En tröja kan du ha kvar länge. På en klassisk Lisa Anne tröja kan man läsa texten ”Vi är alla hjältar/Vi är alla terrorister” (Diedricks, 2013) tillsammans med ett mönster som för tankarna till självmordsbombare. Det är inte förvånande att en sådan tröja väcker starka känslor och diskussioner när den bärs öppet på gatorna i USA, skriver Diedricks (2013). Ett av Auerbachs mer kända verk är projektet Body Count Mittens. Det är en serie vantar där hon broderat in antalet på de amerikanska soldater som omkommit i kriget i Irak. Ett verk som kan tolkas som en påminnelse och uppmaning att inse skrämmande fakta (Diedricks, 2013).

Diedricks (2013) menar att Auerbachs verk kan ses som performancekonst, men att hon själv vill inte sätta någon etikett på sin politiska övertygelse och känner inget samband med andra av dagens rörelser som occupyrörelsen eller craftivismen. Det finns dock en grupp från 70-talet som Auerbach känner samhörighet med – hönsestrikrörelsen. Den grundades av danskan Kristin Hofstätter och viljan var att bryta stickningstraditionens normer och att man skulle utmana sin uppfinningsförmåga och sticka vad som helst, skriver Diedricks. Man skulle använda restgarn som material för att undvika att styra över färgvalet utan låta det växa fram. Detta spreds sig i Norden och det stickades kläder i alla möjliga färger och med mönster och feministsymboler. Auerbach anser, enligt

Diredricks (2013) att hönsestrik fått en underskattad position i Norden – folk känner till den men de inser inte dess relevans idag – och därför valde hon att göra en utställning på Malmö konsthall. Utställningen fick namnet Chicken Strikken och under de tre månaderna som den hölls fick museets personal bära hennes stickade tröjor medan de utförde sitt vanliga arbete. De innehöll texter som bland annat ”Jag pratar aldrig med min granne”, ”Är friheten större här?” eller ”Håll dig utom

skotthåll” (Engström, 2012). Genom att låta museipersonalen bära tröjorna eftersträvades samma

uppseendeväckande och provocerande effekt som när Auerbach själv bar tröjorna på gatorna i Los Angelse (Diedricks, 2013).

Betsy Greer (2008) skriver med den ideologiska övertygelsen att alla kan göra något åt problemen som finns i världen, och även om det är små saker så gör de skillnad. Hon har hittat sin väg att genom stickningen bidra till välgörenhet, såsom att hjälpa hemlösa i hennes närhet, skicka kläder till barn i utsatta krigsområden och liknande. Hennes ton är uppmuntrande och målet med boken

Knitting for Good tycks vara är att inspirera andra till att göra samma sak, nämligen att hitta sitt

eget uttryckssätt att agera i olika frågor och använda det för att hjälpa sina medmänniskor.

Liksom Pöllönen (2013) och Arnoldi (2009) som diskuteras i kapitlet Tidigare forskning framgår också hos Greer (2008) att handens arbete är viktigt och skapar välmående och tillfredsställelse för utövaren. Greer (2008) tenderar att belysa det från en annan vinkel och mena att det är vad man använder hantverket till som skapar detta välmående – till exempel att hjälpa en hemlös. Syftet är alltså oerhört viktigt för att utövandet av hantverket ska bli meningsfullt, enligt henne.

Diedricks (2013) artikel finns i ett ideologiskt sammanhang som värnar om traditionen, men som ser det som ännu viktigare att föra traditionen vidare och utveckla den till något nytt och talande. Auerbach framställs som en fredlig provokatör. Målet med hennes stickningar verkar vara att provocera, uppröra och förvåna och intrycken man får krockar mellan texten och den hemtrevliga stickade tröjan. Liksom Jörgensens stridsvagn, som Black och Burisch (2007) beskriver, är ett krigsvapen övertäckt med ett oskyldigt täcke, blir också i Auerbachs fall ett starkt budskap förklätt i en snäll skepnad. Återigen uppvisas hantverkets potential att som politiskt redskap ha förmåga att överraska, som vi tidigare fått beskrivit bland annat från Black och Burisch (2007) och från Mazanti (2007). Frågan är om den uppseendeväckande förmågan blir lika stark i en museimiljö som det blir på öppen gatan i en stor stad. Det troliga är att en museibesökare reagera på ett annat sätt, kanske mer accepterande, på Auerbachs provocerande tröjor än en person hon möter ute på en gata.

Craftivismen som ideologi är som jag ser det beroende av sammanhang, och kan verka inspirerande i en museimiljö men mer uppseendeväckande i en vardagsmiljö.

3.3 VÄLGÖRENHET

Flera exempel på hur grupper och enskilda personer använder hantverk och slöjd i ett syfte att förändra, förbättra, uppröra, eller glädja har visats i analysens föregående del. Det genomförs också olika typer av projekt inom området, som pågår under en längre tid och vars mening kan vara att konkret hjälpa de som har det svårt eller att skapa förståelse bland folk i ett samhälle som skulle kunna göra mer, för bland annat en hållbar utveckling för jorden och kommande generationer.

Nedan analyseras hantverk som en form av välgörenhet.

Elsa Agélii (2010) arbetar med broderade bilder och hennes projekt grundar sig i hennes egen oro för världssamhället och vart det är på väg. Genom resor till Marocko och Indiens ökenområden har hon fått uppleva människors levnadsförhållanden och deras förhållande till vatten, som skiljer sig något enormt från vårat. I boken Vatten och öken (2010) berättar hon om sina upplevelser och tankar och de projekt som de har fött (Agélii, 2010).

2006 startade Agélii ett broderiprojekt med kvinnorna i en indisk by, som skulle handla om vatten, där kvinnorna själva fick tolka sin situation – de broderade kvinnor bärande på vatten. Eftersom det är kvinnorna som ägnar mycket tid per dag åt att hämta och bära vatten är det de som är i störst behov av en förändring och det är anledningen till varför projektet startades just med kvinnorna. Agélii (2010) skriver att tanken var att broderierna skulle kunna utvecklas till en ny

försörjningsmöjlighet. Agélii tog sedan med broderierna till Sverige och ordnade utställningar tillsammans med sina egna broderier. Uppmärksamheten blev stor och alla broderier på

vattenbärerskor såldes. Arbetet i Indien har fortsatt sedan dess – broderierna säljs i Sverige och pengarna skickas tillbaka till kvinnorna somstartar nya omgångar av broderier. Agéliis (2010) förhoppning är att det ska kunna bli ett självständigt projekt så att de unga kvinnorna kan få självtillit och tro på att de har en egen förmåga att skapa arbete och försörjning. I Sverige söker Agélii hela tiden nya sätt att marknadsföra broderierna och sprida kunskap om vattentillståndet i världen (Agélii, 2010).

Jag löser inga världsproblem med mina stygn, men något stillar jag sinnets oro, när den kan omvandlas till skapande. (Agélii, 2010, s. 5)

Agéliis ideologi präglas av hennes tro på människor och deras utvecklingsmöjlighet. Hon tar sig an frågor om orättvisor och ojämlikhet med en stark solidaritet. Målet med boken är att upplysa människor här i Sverige om världsförhållanden som kräver åtgärder och att man med små medel kan göra något för att skapa en förändring. Hon visar också på att det ger henne själv inre

tillfredsställelse, förmågan som Pöllönen (2013) och Arnoldi (2009) tar upp att hantverket besitter. Att handla utifrån sin ideologi på det sätt som Agélii gör kräver ett åsidosättande av sig själv och sitt eget hantverk – här handlar det om att lära ut hantverket, att dela med sig av sina kunskaper för att någon annan ska kunna få nytta av det. Även om hon själv vinner tillfredsställelse och säkert en hel del uppmärksamhet på det, så går den främsta vinsten till någon annan, i det här fallet kvinnorna i

Indien.

3.4 MILJÖFRÅGOR

Hållbar utveckling och frågor om miljön och naturens resurser är högaktuella frågor idag. Här analyseras en text inom detta tema och som handlar om Slow art och dess ideologi.

Slow art är det första projektet i Nationalmuseums satsning på form och design, där de vill lyfta

frågeställningar och delta i debatten kring formområdet i Sverige. Cilla Robach (2012), intendent vid Nationalmuseum, skriver om utställningens syfte i boken SlowArt som gavs ut i samband med utställningen. Det handlar om perspektiv på tid och tillverkningsprocesser, menar Robach (2012). Dagens samhälle präglas av kortsiktiga tidsperspektiv och drivs av ekonomisk vinning. Slow pekar på ett medvetet avståndstagande från dessa värderingar (Robach, 2012).

I vårt kapitalistiska system är människan ständigt på jakt efter att göra saker snabbt och spara tid, enligt Robach (2012). Det leder till att vi utnyttjar naturens tillgångar snabbare än naturen kan återskapa dem och att människan har blivit en slav under ekonomin snarare än att ekonomin

fungerar som ett hjälpmedel. Globala miljöproblem kräver långsiktiga planer. Föremålen på den här utställningen har tillverkats långsamt med omständliga processer. De representerar både

traditionella former och tekniker och mer nyskapande produkter och hantverkstekniska lösningar – det de har gemensamt är den långsamma tillverkningsprocessen. Konsthantverkarna som gjort föremålen ser knappast en drivkraft i den ekonomiska vinningen eftersom de måste sätta timlönen väldigt mycket lägre än många andra skulle acceptera, menar Robach (2012).

Deras drivkraft är den tillfredsställelse som människan kan uppleva när hon i grunden utmanar sig själv genom att sätta sin uthållighet och sin tekniska skicklighet på prov. En tillfredsställelse som inte kan köpas för pengar (Robach, 2012, s. 13).

Att de flesta konsthantverkare har andra löneyrken vid sidan av sitt konsthantverk, visar enligt Robach (2012) att drivkraften ligger någon annanstans än i pengar (Robach, 2012).

I Robachs text (2012) om Slow art uppmärksammas behovet att sakta in och ge utrymme för reflektion. Det representeras också andra synsätt som att göra saker väl istället för snabbt, att värdesätta kvalitet högre än kvantitet och att behandla material – våra gemensamma naturresurser – med omsorg för kommande generationers skull. Återigen talas om den tillfredsställelse som ges av

att tillverka något för hand. Men här betonas också frågan om material och eftertänksamhet starkt. Material är något vi måste vädera högt och vara rädda om och inte ta för givet – det kommer inte räcka för alltid. Slowideologin är en revolt mot stressamhället och vill skapa reflektion, menar Robach (Robach, 2012).

Den ideologiska drivkraft som kan utläsas i Robachs (2012) text värnar om långsamhet och reagerar mot den dominerande hyperkonsumtionen, liksom Åhlvik och Busch (2009) i Handarbeta för en

bättre värld (2009). Kvalitet är också en huvudfråga och önskan att fler skulle köpa välgjorda

produkter som håller länge till förmån för miljön. Det sociala och ideologiska sammanhang texten befinner sig i är den gröna, hållbara linjen men samtidigt ingår den också i ett konstnärligt

museisammanahang, vilket inte innebär en lika enkel hantverksform som tidigare presenterats i craftivismen och DIY-rörelsen. Det innebär också en annan mottagargrupp, som kanske inte de föregående når ut till, nämligen de som har ekonomisk möjlighet att köpa dessa dyrbara objekt som presenteras på utställningen. Dessa föremåls långsamma tillverkningsprocesser speglar också det som Muchin (2009) lyfter fram som en brist idag, nämligen kontakten med den mänskliga handen.

3.5 SAMMANFATTANDE ANALYS

Här följer en sammanfattande analys där poänger kring hantverk som ideologi utifrån tematikerna DIY, craftivism, välgörenehet och miljöfrågor lyfts fram samt kopplingar mellan dem. Även en mer samlad bild av vad de fyra säger tillsammans och hur det ideologiska hantverket kan ses som del av en historisk process behandlas.

DIY´s styrka som ideologi ligger i den individuella makten och människors egna förmåga att skapa

lösningar för sina liv och detta blir en strategi för att skapa förändring i världen. Det är detta som gör DIY till en rörelse vars uttryck har en styrka i dagens samhälle, enligt Åhlvik och Busch (2009). Det måste börja hos individen själv men i ett vidare perspektiv kan ideologin skapa stora

förändringar inom handel och då särskilt inom textilindustrin.

En fallgrop för DIY rörelsen är den paradox, som Åhlvik och Busch (2009) belyser, nämligen att motsätta sig konsumtion med ännu mer konsumtion. Men rörelsens syfte är, som jag ser det, att väcka medvetenhet om vad som är nödvändigt och vad som är överdriven konsumtion. Den vill uppmuntra till återbruk och inspirera till att göra saker själv, vilket kan vara uppbyggande för självförtroendet. Samtidigt som det skapar otroliga möjligheter att tillverka sådana föremål man

verkligen tycker om och som man då också värdersätter högre och vårdar bättre.

Det framkommer olika röster bland de analyserade texterna som uppmanar oss till att sakta ner tempot och reflektera mer över vårt levnadssätt, till förmån för miljön och samhällsutvecklingen. Analysen visar att DIY är en rörelse som uppmanar oss att ta makt över våra egna liv och själva bestämma vad vi vill göra och i vilket tempo. Den menar att vi inte ska låta någon annan bestämma vilken stil man bör ha och var man ska köpa den. Istället vill den uppmuntra den egna

skaparförmågan och få oss att skapa vår egna livsstil. Den vänder sig också mot slit-och-släng-kulturen som uppmanar till oövertänkt konsumtion. Även Betsy Greer (2008) talar om DIY och lägger fram den rörelsen som ett sätt att ta kontroll över sitt eget liv istället för att rulla med i samhällets konsumtionshjul.

En intressant punkt som framkommer i studien är att hantverkare i vissa fall anser att DIY gått för långt när hantverket förpackas i delar och säljs som hobbymaterial. I enlighet med Black och Burisch's (2007) åsikter riskerar hantverket att förlora sin radikala potential, som nämndes tidigare. Det kan verka frustrerande för ”riktiga” hantverkare att vem som helst kan gå och köpa delar till en produkt, sätta ihop dem och sedan kalla sig för hantverkare. Samtidigt som det är viktigt att se skillnad på produkter som gjorts från grunden och något som satts ihop av färdiga delar, så kan jag ändå se dessa halvfabrikat som ett bra sätt att uppmuntra till att arbeta med händerna och ha någon form av hobbyverksamhet.

Craftivismen som ideologi kan uttryckas på många sätt och är kraftfull på sitt eget, något naiva vis.

Den bilden ges av Greer (2008) och kan även urskiljas i texten av Black & Burisch (2007). Texterna framställer dess enkelhet och milda uttryck som en kontrast mot hur vi är vana att se aktivism – i form av demonstrationer, plakat och slagkraftiga ramsor. Såsom hantverket fungerar som en motbild till industrin, så utgör också craftivismen en bra motbild till vanlig aktivism. När de höga rösterna blivit så många att de inte väcker uppmärksamhet längre krävs det något nytt som fångar den uppmärksamheten igen. Här har craftivismen en styrka.

Den ”snälla” framtoningen craftivismen har, framkallar inte heller nödvändigtvis den rädsla och de försvarsinstinkter som aktivism med hårdare framtoning ofta kan göra. Jag tar Marianne Jörgensens

Pink Tank med sin protest mot Irakkriget som exempel. En större folkmassa skulle kunna protestera

mot samma sak, med hjälp av plakat och hårda ord. Då skulle säkerligen någon form av motaktion sättas igång, med risken att motaktörernas fokus hamnar på att lugna demonstrationen och vad de