Gymmets komplexitet : en kvalitativ studie om nybörjares upplevelser av gymkulturen

ÖREBRO UNIVERSITET

Hälsoakademin

Idrott C, 15 Högskolepoäng Höstterminen 2008

Gymmets komplexitet

– en kvalitativ studie om nybörjares upplevelser av gymkulturen

Författare: Robert Lindqvist

Sammanfattning

Samtidigt som miljön på gym värderar hälsa och välbefinnande visar forskning på att strävan efter en snyggare och attraktivare kropp är en stor motivationsfaktor till styrketräning. Den här uppsatsen handlar just om denna komplexitet. Inom gymverksamheten råder ett näst intill vetenskapligt förhållningssätt till kroppen, som värderas och bedöms för varje enskild kroppsdel.

Studien omfattar fyra nybörjare vars upplevelser tagits del av genom kvalitativa forskningsintervjuer med inspiration från fenomenologin. Syftet med studien är att med hjälp av nybörjarna, som till viss del stått utanför denna mytomsbundna kultur, förklara talet om gymkulturen. Studien syftar främst till att förstå den specifika gymkulturen på det utvalda gymmet, men även i viss mån den generella. Varför nybörjarna börjat styrketräna och hur kroppsidealet upplevs är också viktiga utgångspunkter för undersökningen.

Deltagarna har flera olika motiv till styrketräningen, bland annat för att må bättre och förebygga framtida skador. Resultaten visar även att kroppsidealet är en stark motivationsfaktor, om inte den starkaste. Speglarna i gymmet har en väsentlig del i strävan efter att uppnå kroppsidealet då de uppmärksammar deltagarnas fel och brister, dock i olika utsträckning.

Deltagarna verkar se gymkulturen som något fult och något de vill ta avstånd ifrån, något som de på sätt och vis gör genom att träna på denna anläggning. På så sätt verkar detta gym också fungera som ett första steg i någon slags ”global gymhierarki”, där de i lugn och ro kan bygga upp sig muskulärt för att eventuellt avancera till något annat gym. Speglarna tycks påverka deltagarna mer är vad de uttrycker i ord och kan ses som en central del i jakten på kroppsidealet.

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 4

2. Bakgrund ... 5

2.1. Styrketräningens framväxt ... 5

2.2. Konsumtion, stil och symbolik ... 7

2.3. Motiv till träning på gym ... 9

2.4. Kroppsideal ... 10

2.5. Bodybuilding och dopning ... 12

2.6. Nybörjarens uppträdande i gymmet ... 13

2.7. Bakgrundsammanfattning ... 14

3. Syfte och forskningsfrågor ... 15

4. Metod ... 15 4.1. Sökstrategi ... 15 4.2. Val av metod ... 16 4.2.1. Fenomenologisk metod ... 16 4.2.2. Semistrukturerad intervju ... 16 4.3. Urval ... 17

4.4. Tillvägagångssätt och forskningsetiska aspekter ... 17

4.5. Databearbetning och analys ... 19

4.6. Vetenskaplig tillförlitlighet ... 20

5. Resultat ... 21

5.1. Den specifika gymkulturen och i viss mån den generella ... 21

5.2. Kläder som identitetsstärkare ... 23

5.3. Hälsomedvetna motiv och prioriteringar i styrketräningen ... 24

5.4. Kroppsideal som motivationsfaktor ... 25

5.4. Resultatsammanfattning ... 28 6. Diskussion ... 29 6.1. Resultatdiskussion ... 29 6.1.1 Gymkulturen ... 29 6.1.2. Missnöjets logik ... 31 6.2. Metoddiskussion ... 32 6.2.1 Sökstrategi ... 32 6.2.2. Kvalitativ ansats ... 33 6.2.3. Fenomenologisk metod ... 33 6.2.4. Urval ... 33

6.2.5. Tillvägagångssätt och forskningsetiska aspekter ... 34

6.2.6. Vetenskaplig tillförlitlighet ... 35

6.3. Slutsats ... 35

6.4. Förslag på fortsatt forskning ... 36

Referenslista ... 38

1. Inledning

Den starka effekten av regelbunden fysisk aktivitet på människors fysiska så väl som psykiska hälsa är i dag välkänt. Den fysiska aktiviteten hjälper till att minska sjukdomsbörda, mänskligt lidande och stora ekonomiska kostnader för samhället (Faskunger, 2008). Budskapet i media och rapporter som denna går inte att ta miste på, betoning ligger på de negativa effekterna vid utebliven motion och träning. Hälsa verkar starkt förknippat med fysisk aktivitet eller snarare så verkar fysisk inaktivitet starkt förknippat med ohälsa. För många minskar den vardagliga motionen i vårt moderna samhälle, för vissa tar ett naturligt barn- och ungdomsidrottande slut när andra intressen tar vid och för somliga blir motion, rörelse och träning en ordination. Hur som helst har gymmen blivit en arena där det är möjligt att infria löften, krav och påtryckningar om fysisk aktivitet.

”När barn- och ungdomsårens idrottande tar slut så tar gymmen vid och erbjuder människor möjlighet att bekräfta sig själva.” (Söderström, 1999, s. 186)

Söderström (1999) menar att det är svårt att återge någon exakt siffra om hur gymmen har ökat i antal, däremot har svenskarnas intresse för styrketräning som motionsidrott ökat med ca 90 % sedan 1998. Året 1998 tränade 766 100 personer styrketräning medan det 2005 var 1 454 800 till antalet (Riksidrottsförbundet, 2007a). Idag tränar 1 242 300 styrketräning vilket gör det till den fjärde populäraste motionsidrotten i landet (Riksidrottsförbundet, 2007b). Det är delvis detta explosionsartade intresse för gymmen som intresserar mig men framförallt har min nyfikenhet väckts kring den kultur som uppstått i gymmen då dessa friskvårdsanläggningar inte enbart är en plats för fysisk träning utan också en plats för människor att skapa sig en identitet och söka bekräftelse.

Tidigare forskning inom gymkulturen har till stor del varit inriktad mot bodybuilding och dopning. Jag har däremot varit intresserad av att beskriva den gymkultur som råder på de mer vardagliga gymmen, där min föreställning är att de tävlingsinriktade kroppsbyggarna och dopningen inte är som mest utbredd. Min största nyfikenhet kring gymmens kultur har varit hur en nybörjare upplever den kultur de tidigare kanske inte haft någon närmare kontakt med. Söderström (1999) beskriver gymmen på den ”nivå” jag är intresserad av men hans forskning begrundar sig mest på observationer och enkätundersökningar och inte några djupintervjuer med fokus på nybörjarens känslor och erfarenheter. Det är därför jag har valt en kvalitativ forskningsansats i min uppsats. Med inspiration från fenomenologin har jag valt intervju som

metod för att kunna få beskrivet för mig hur nybörjare upplever denna mytomsbundna gymkultur. Således kan mitt intresse kring just nybörjaren i gymmet förklaras med att jag tror de kan hjälpa till att klargöra talet om gymkulturen på andra sätt än vad som tidigare gjorts. Jag är också nyfiken på hur nybörjare, som delvis stått utanför denna speciella miljö som råder i gymmen, bemöter och upplever denna kultur. Med utgångspunkt i deras unika beskrivning hoppas jag kunna bidra med nya synsätt att se och förklara gymkulturen.

När jag i min studie pratar om gymkulturen menar jag, liksom Söderström (1999), mera specifikt vad som händer och utspelar sig på gym och hur sambandet mellan gym, kropp och samhälle lättare kan förstås. Söderström skriver också att begreppet gym successivt har införlivats i det svenska språket i taket med den växande gymkulturen. Numera är begreppet som sådant intaget i svenska akademins ordlista och har olika innebörder. Den vanligaste betydelsen är att gym betyder lokal för fysisk träning där styrketräning är en träningsform (a.a.). Det är i denna betydelse som begreppet kommer att användas i den här uppsatsen.

2. Bakgrund

Inledningsvis beskrivs styrketräningens framväxt från 1700-talet. Därefter behandlas forskning som visar att gymkulturen inte alls enbart handlar om styrketräning. Vidare presenteras vad tidigare forskning har funnit om motivation ur ett mer allmänt perspektiv, för att sedan leda in mot motiv till styrketräning på gym. Därpå framhålls litteratur som hanterar kroppsidealet och senare även bodybuilding och dopning. Avslutningsvis behandlas ett kortare avsnitt om nybörjarens uppträdande i gymmet samt en bakgrundsammanfattning.

2.1. Styrketräningens framväxt

Johansson (1998) hävdar att redan under 1700-talet fick den manliga kroppen en stark symbolisk betydelse. Det är en borgerlig man som upphöjer den hårda, disciplinerade och muskulösa kroppen till ett ideal. Under 1800-talet får denna manskropp stå som en symbol för byggandet av en stark nationalstat även om den allteftersom förändrar sin innebörd i en riktning mot en mer individkultur (a.a.).

Även om muskelbyggandet var relaterat till skapandet av nationen fanns det även ett intresse för muskler som var kopplat till fascinationen för det groteska. Detta tog sig bland annat uttryck i kraftkarlar kunde ses på cirkus. Det var under slutet av 1800-talet och i början på

1900-talet som detta intresse för starka män växte sig starkare i USA och Europa. En del kraftmän från Sverige sökte sig till USA för att pröva lyckan i tyngdlyftartävlingar och på cirkusar. En sådan man var bland annat den så kallade starke Arvid (Arvid Andersson) som tränade för att bli en av världens starkaste män (Johansson, 1998; Samuelsson, 1998).

På 1930-talet växte atletklubbar fram, både i USA och i Sverige. I Sverige bildades det successivt två falanger inom kraftsporten, en mer inriktad på tyngdlyftning och en som idag kallas för bodybuilding (Söderström, 1999). Uppdelningen av dessa två falanger hade sin grund i att bodybuilding inte ansågs uppfylla de krav som ställdes för att räknas som en sport. Tyngdlyftningsförbundet däremot, som bildades 1922, blev accepterat som medlem i riksidrottsförbundet (Johansson, 1998).

I de moderna bodybuildingtidningarna kunde man under 1930- och 40-talet läsa om de vackra estetiska tilltalande kropparna, medan andra böcker som skrevs i Sverige var mer inriktade på karaktärsfostran och nationen (Johansson, 1998). Johansson menar att temat då kunde ses som ”ett folk i förfall” som måste upplysas och hitta den rätta vägen. I USA tog utvecklingen däremot en helt annan väg där muskelmarknaden och filmindustrin blev burlesk1 och kommersiell (a.a.).

Enligt Johansson (1998) präglades kroppskulturen under efterkrigstiden starkt av disciplin och narcissism2, en disciplin och förälskelse i det egna jaget som än idag gäller. Kring gymmen utvecklades en livsstil som hade markanta asketiska drag, men också innefattade en strävan att njuta men framförallt att nå framgång. Arnold Schwarzenegger och Jane Fonda utvecklade inte bara en viss typ av träning utan förkroppsligade även den amerikanska drömmen om framgång, ungdom, skönhet och lycka. På samma sätt som det sägs att en förmögenhet kan byggas med två tomma händer i USA, var det nu möjligt att bygga en välformad och vacker kropp om bara viljan fanns. Speciellt vid den här tiden eftersom det utvecklades en avancerad teknik och träningsform och det skapades en hel industri kring redskap och olika tekniker som kunde användas (a.a.).

1

Burlesken innehåller ofta karikatyriska överdrifter och framträder gärna som travesti eller parodi, där den komiska effekten skapas av en brist på överensstämmelse mellan stilen och det ämne som behandlas (Nationalencyklopedin, 2008a).

2

Svenska Bodybuildingförbundet bildades 1976 och har upprepade gånger sökt medlemskap i Svenska Riksidrottsförbundet (RF) men fått avslag varje gång. RF menar att bodybuilding inte kan betraktas som idrott i själva tävlingsmomentet, inga prestationer utförs, man visar bara upp sina kroppar. IFBB, International Federation of Bodybuilding, har försökt att få bodybuilding accepterat som en olympisk gren men här har de fått kritik för att de inte har några återkommande dopingkontroller i samband med sina tävlingar (Samuelsson, 1998).

I början av 1980-talet började kvinnor på allvar intressera sig för bodybuilding och 1981 anordnades ett första SM för just kvinnor. I samband med att kvinnorna träder in i de mansdominerade gymmen väcktes en debatt om huruvida det var passande för kvinnor att utveckla en uttalad muskulatur. Motståndet var stort i början men accepterandet av kvinnorna har sakta men säkert ökat med tiden (Johansson 1998).

Från 1970- till 1990-talet ökade gymmens antal markant i Sverige och det är inte längre enbart en plats för kroppsbyggare utan innefattar även de som tränar för andra syften (Söderström 1999). Den snabba utvecklingen av gymmen har bland annat att göra med utvecklingen av gymlokaler, menar Johansson (1998) Från svettluktande omklädningsrum, instängda och undangömda träningslokaler har nu betydligt trivsammare lokaler växt fram. Lokalerna är nu fina, ljusa och utrustade med specialutrustning och omklädningsrummen är luftiga och fräscha (a.a.). Söderström (1999) menar att intresset för gymverksamheten har ökat också kan förklaras genom att andra träningsformer har uppkommit, till exempel aerobics, spinning och step up samt relationen till det samtida kroppsidealet.

2.2. Konsumtion, stil och symbolik

Tidigare forskning om gymkulturen har visat att det inte bara handlar om själva styrketräningen i ett gym utan också en kommersiell kultur där konsumtion, stil och symbolik har tydliga kopplingar till gymkulturen (Söderström, 1999).

Den samtida betydelsen av stil ligger till stor del i värdet av att kunna framställa sig som den man vill vara och inte den som man är, menar Söderström (1999). Featherstone (1994) anser att gymmet är en modern arena som uppmuntrar till instrumentella strategier för att nå ett förbättrat utseende och ett mer gångbart jag. Han beskriver även om det nutida behovet av att presentera sig själv och sin personlighet som har lett till talet om en ny typ av personlighet, vilken han kallar ”the performing self”. Med det menar Featherstone att jaget har kommit i

mer fokus och att vi idag lägger större vikt vid utseende, uppträdande och hantering av intryck än tidigare.

Featherstone (1994) framhåller att i konsumtionskulturen hyllas kroppen som instrument för njutning. Ju mer kroppen liknar de idealiserade bilderna av ungdom, hälsa, god fysik och skönhet desto högre är dess bytesvärde. Idag designas kläder för att hylla och visa upp den mänskliga kroppen. På 1800-talet var det raka motsatsen då kläderna designades för att dölja kroppen. Det har även skett en omstrukturering av det sociala rummet som tillhandahåller en miljö som underlättar uppvisandet av kroppen, som till exempel nya köpcentra, stranden, den moderna och mer öppna puben (a.a.).

Konsumtionskulturens betoning av kroppsvård och utseende antyder två huvudkategorier; den inre och den yttre kroppen. Den inre kroppen refererar till sådan hälso- och kroppsvård som behöver underhåll och reparation vid till exempel sjukdom, missbruk och åldersrelaterade krämpor. Den yttre kroppen refererar till såväl utseende som rörelse och kontroll av kroppen i det sociala rummet. I konsumtionskulturen förenas den inre och den yttre kroppen och det primära syftet med underhållet av den inre kroppen blir att förbättra den yttre kroppens utseende (Featherstone, 1994). Många ungdomar anser också att utseendet har en stor betydelse för hur de blir bemötta av andra. Rädslan för att kroppen ska åldras och sönderfalla, och på så sätt förlora sin attraktionskraft, är stor betonar Johansson (1998).

Stil kan ses som ett påtagligt drag i det samtida samhället. Allmänheten får via media och reklam reda på vilken gångbar stil som gäller samt vilka produkter som krävs för att ”hålla stilen”. Just produkterna knyts via reklam till attraktiva livsstilar som ger löften om ökad prestige och framgång till konsumenterna om varorna köps (icke materiella som materiella). Media och reklam har bidragit till att riva ner gamla värderingar och bygga upp nya. Via media skapas behov och ideal som är svåra att tillfredsställa och uppnå. Detta har bidragit till att vi idag betraktar kroppen, jaget och livsstilen utifrån ett behov av ständigt kontrollerande och sökande efter kroppsliga fel (Söderström 1999). Idag övertygas individen att hon bara genom att anstränga sig och arbeta med sin kropp kan uppnå det eftersträvande utseendet. Det är individen själv som är ansvarig hur hon ser ut genom alla information som ges genom reklamen, specialartiklar och rådgivningsspalter i tidningar och tidskrifter (Featherstone, 1994).

Stilen och konsumtionssamhällets massproduktion av statussymboler kännetecknar det samtida samhället och har en mycket framskjuten plats i gymkulturen, samt är mycket betydelsefull för att förstå gymkulturen (Söderström, 1999).

2.3. Motiv till träning på gym

Inom motivationspsykologin delas vanligtvis motivation in i två huvudgrupper; inre (intern) och yttre (extern) motivation. En person som inte har något egentligt mål med aktiviteten utan tränar utifrån att aktiviteten i sig är rolig och intressant handlar utifrån en inre motivation (Biddle & Mutrie, 2001). Ett exempel på personer som vanligtvis bedriver sin träning efter interna motiv är idrottare. Många idrottare finner sin aktivitet rolig och intressant och vill överträffa sina tidigare resultat (Lidor & Lavyan, 2002). Personer som däremot använder aktiviteten som ett medel för att till exempel nå ett mål eller tillfredställa ett behov drivs av en extern motivation. Dessa personers motivation har inte sitt ursprung i individen själv (Biddle & Mutrie, 2001), utan de väntar sig en yttre belöning eller deltar i aktiviteten för att undvika en negativ utgång (Deci & Ryan, 2000). Motionärer som drivs av en inre motivation har visat tendenser till att träna oftare och känna sig mer kompetent och nöjd vid själva aktivitetens utförande, i jämförelse med de personer som drivs och tränar efter yttre faktorer (Frederick & Ryan, 1993).

Ett återkommande huvuddrag i varför människor tränar på ett gym är missnöjet med sin kropp och längtan efter en bättre kropp (Johansson, 1998). I Söderströms (1999) undersökning om motiv för att träna på gym rapporteras fem av sju svarsalternativ som är mer centrerade mot kroppen (starkare, vältränad, muskler, fastare former, hälsosamt) medan två berör mer mentala processer (roligt, inre tillfredställelse).

Populariteten att träna på gym behöver dock inte bara förklaras med ett missnöje med sin kropp. De generösa öppettiderna som möjliggör varierade träningstider passar den samtida flexibla individen (Riksidrottsförbundet, 2002; Söderström, 1999). Den sociala samvaron som många upplever, speciellt när de tränar på samma tider och dagar och på så sätt träffar ungefär samma människor, samt själva träningen, upplevs som förhållandevis enkel och rolig. Däremot i jämförelse med andra/tidigare träningsformer uppfattas gymträningen som tråkigare, enklare, monotonare och lågintensivare. Dock talar mycket för att gymmens ökade popularitet under det senaste decenniet har en relation till det samtida kroppsidealet

(Johansson 1998; Söderström, 1999). Söderström menar också att många personer som tränar för andra syften än att få en snyggare kropp till slut övergår från det ursprungliga träningsupplägget till att bli mer inriktade och styrda i sin träning i riktning mot kroppsidealet. Detta kan till exempel ta sig i uttryck då komplement- och rehabiliteringstränande personer flyttar sitt fokus, och till och med byter övningar och muskelgrupper, för att förbättra sitt kroppsliga utseende. De kompletterar och/eller åsidosätter rehabiliteringsträningen för exempelvis ett skadat knä för att träna andra muskelgrupper som har mer med det samtida kroppsidealet att göra (a.a.).

2.4. Kroppsideal

Johansson, Ringfjord och Bergqvist (1998) menar att många betraktar kroppen som en plastisk skapelse som kan formas efter våra behov och begär. Detta gäller både den manliga och kvinnliga kroppen då vi idag (i Sverige) har ett allt jämlikare samhälle där mannen inte längre är lika överordnad som förr. Både män och kvinnor eftersträvar tydliga identiteter och använder kroppen som ett redskap och ett medel för att uppnå denna tydlighet. Kvinnor vill inte längre bli betraktade som veka och svaga, utan vill snarare framstå som kapabla och kraftfulla. Hos männen är bodybuilders abstrakta manlighet ute, män ska inte längre se överdrivit manliga ut. Kroppsidealet för både kvinnor och män är snarlikt. Den hårda kroppen, det vill säga en glatt, lagom muskulös, fettsnål och dynamisk kropp, attraherar båda könen (a.a.).

Barnen tar i mycket tidig ålder del av de kroppsideal som existerar i samhället. Detta sker exempelvis i form av en muskulös tecknad Tarzan på Disneydags, tv-program som Gladiatorerna och steroidmonster i dataspelen (Larsson, 2005). Även i tidig skolålder är barn medvetna om de kroppsideal som råder. Pojkar uppfattar att de är för smala och flickor att de är för tjocka, detta blir tydligare och tydligare desto äldre eleverna blir och detta påverkar också i vilken utsträckning de vill förändra sin vikt (Danielson, 2006).

Många flickor/kvinnor blir påverkade av kroppsidealet som lätt går att hitta i modetidningar, tv och reklam. Det har länge varit väl dokumenterat vad strävan och önskan att uppnå dessa ideal kan få för konsekvenser. Däremot har inte lika mycket forskning bedrivits på de effekter den manliga sidan som försöker uppnå det muskulösa idealet kan drabbas av. Det finns dock grund för att tro att liknande skada kan ske hos män som försöker uppnå sitt ideal (Halliwell,

Dittmar & Orsborn, 2007). Den ökade synen på muskelstyrkan som ett ideal för mannen leder till att en allt större majoritet av männen inte klarar av att uppnå detta ideal. Halliwell et al. (2007) menar att det är troligt att unga män som inte aktivt gör något för att påverka muskelstyrkan kan drabbas av samma negativa effekter som kvinnor gör i jakten på det kvinnliga idealet. Halliwells resonemang får stöd av aktuell forskning som visar att unga mäns missnöje med kroppen ökar när de ser bilder över attraktiva muskulösa män (Blond, 2008). Halliwell fann att de män som tränar på gym inte har en lika negativ kroppsbild i jämförelse med de män som inte tränar alls. Detta framkom efter att de fått se bilder över muskulösa modeller.

Människor, oavsett vilka motiv de har till styrketräningen, som tar sig till gymmet blir snart varse om klimatet som råder här. Inom gymverksamheten råder delvis ett nästintill vetenskapligt förhållningssätt till den fysiska träningen som ofta resulterar i en överdrivet kritisk inställning till det kroppsliga. Många blir besatta av att försöka skapa den perfekta kroppen istället för att nöja sig med att träna för att må bra (Johansson, 1998). Johansson menar att hälsodiskursen ofta blandas ihop med det västerländska skönhetsidealet. Biverkningarna efter hälsodiskursens hopblandning med de kroppsliga skönhetsidealen har lett till att vi idag betraktar kroppen som en maskin, en maskin som man kan åtgärda felaktigheter på och ändra detaljer som stör dess funktion. Kropparna som skapas på gymmet är i första hand inte en funktionell kropp utan snarare ett etiskt projekt. Varje kroppsdel värderas för sig och tränas för att kunna bedömas som estetiskt tilltalande (a.a.).

Johanssons resonemang stämmer väl överrens med till exempel Söderströms (1999) undersökning där det visar sig att de som tränar prioriterar de kroppsdelar som har med det samtida kroppsidealet att göra. Männen rangordnar bröst- och magmuskulatur som viktigast medan kvinnor rangordnar ben- och stjärtmuskulatur som det primära i träningsupplägget (a.a.).

Speglarna i ett gym används bland annat till att se om träningen gett effekt på muskulaturen eller om övningarna utförs rätt (Johansson 1998; Söderström 1999). De kan också ingå i det symboliska spel som pågår och där kroppsordningen intensifieras och där utövarna blir påminda om sin egen otillräcklighet (Söderström, 1999). Detta liknar Johanssons (1998) resonemang kring något han kallar för missnöjets logik, och menar att just spegeln också kan påminna individerna om att de inte uppnått sitt idealjag.

”Missnöjets logik är ett resultat av en samverkan mellan den självbild och självkänsla individen bär med sig när han eller hon börjar träna på gymet [sic] och de föreställningar och bilder kring

kroppen som utvecklas på gymet [sic].” (Johansson, 1998, s. 83).

Johanssons resonemang kring missnöjets logik stöds också av Damasceno, et al. (2003) vars studie visar att fysisk aktivitet tycks förbättra kroppsbilden, men att människor som strävar efter en typ av idealkropp känner sig fortsatt otillfredsställda när de väl nått den en gång åtråvärda kroppen.

Blir man en del av gymkulturen, vilket alla besökare mer eller mindre blir (Söderström, 1999), är det svårt att distansera sig från den fixering vid skönhet som råder inom gymkulturen. Miljön på gym värderar hälsa och välbefinnande, men skapar samtidigt förutsättningar för en extrem kroppsfixering och uppmuntrar unga människor till att ägna en stor del av sin tid åt att vårda och forma sina kroppar (Johansson, 1998).

2.5. Bodybuilding och dopning

Bodybuilding har växt sig allt starkare inom kroppskulturen och dessa kroppsbyggare är en del av de människor som tränar på gym, även om de oftast söker sig till ”kroppsbyggargym”. Dopning har en central roll i kroppsbyggandet (Barland 2005) och personerna som brukar steroiderna ignorerar de medicinska varningarna. Att vilja bli den bästa bodybuildaren, bli mera muskulös samt att få ett bättre självförtroende överväger biverkningarna (Wright, Grogan och Hunter, 2001).

Barland (2005) gör skillnad på bodybuildare och bodybuildare. De ”riktiga” bodybuildarna som visar upp sig och tävlar samt de som i princip tränar lika mycket och hårt (”gym-rats”) men aldrig tar steget fullt ut och tävlar. Gymråttornas tävling sker i stället vid varje träningspass i gymmet. Trots att de inte ”tävlar på riktigt” så följer de en strikt diet, tränar hårt och använder lika mycket steroider som bodybuildaren, framhåller Barland.

Dopning har också varit kopplat till idrotten under många år men i början på 1990-talet kom allt fler indikationer på att de otillåtna dopningsmedlen nått en helt ny användargrupp med nya målsättningar. Det är bland skolungdomar som dopningen blivit ett vanligare fenomen och då i samband med styrketräning. Det är den vackra kroppen som är drivkraften bakom dopningen för den nya generationen användare, menar Hansson (2005). Hansson visar i sin

undersökning att 4 % av skolungdomarna har en positiv attityd till dopning. Hon visar även att ju fler styrketräningstillfällen i veckan eleven tränar desto vanligare är det med en positiv inställning till dopingmedel. Till exempel så visade undersökningen att bland de elever som styrketränar fem gånger i veckan eller mer så tycker 32 % av denna grupp att dopning är helt okej, enligt Hansson. Sett över hela Sverige så har ca 1 % använt anabola androgena steroider, ASS, och den siffran stämmer relativt överrens med övriga Europa (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, 2007). I Norge har man däremot sett i en av få undersökningar att ca 2 % av befolkningen som går på gym någon gång har provat ASS. 20 % av dem anger även att de vet någon som använder dopingpreparat. Bergsgard, Tangen, Barland och Breivik (1996) anser att droger som används på gym inte är ett generellt problem i Norge, även om de misstänker att det förmodligen finns gym där drogproblemen är betydligt vanligare än vad deras undersökning visade.

Attityden till dopning har blivit allt positivare genom åren, speciellt bland pojkar och man kan se ett samband mellan dopning och variablerna manligt kön, styrketräning, hög alkoholkonsumtion, drogerfarenhet och slagsmål (Hansson, 2005).

I linje med propositionen Åtgärder mot dopning (1998/99:3) kriminaliserades bruket och hanteringen av dopningklassade preparat. Lagen som infördes 1992, som då bara gällde ett förbud mot vissa dopningsmedel, ändrades här med och i dag har även straffskalan skärpts till maximalt fyra års fängelse för grovt dopingbrott (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, 2007). Trots kriminaliserandet, användningen av anabola steroider på gym och att tullens och polisens beslagning av dopingpreparat har ökat med 300 % mellan åren 1999 och 2003 så har polisen i stort sett inga resurser till att uppmärksamma gymmen. Det beror delvis på polisens prioriteringar men framförallt på att det är svårt att få tillträde till gymmen och gymägarnas ovilja att göra tester och därefter anmäla resultaten. Kriminalinspektör Gunnar Hermansson, ansvarig för dopningsfrågor, menar att gymägarna då går miste om en viktig kundkrets (Larsson, 2005).

2.6. Nybörjarens uppträdande i gymmet

Tor Söderström (1999) har observerat individers beteende, träningsstil och klädstil på olika gym och har utav det kategoriserat åtta grupper av människor som tränar i gymmet. En av dessa åtta idealtyper är nybörjaren. Söderström menar att nybörjaren ofta tränar efter ett

träningsschema som är uppgjort med en instruktör, även om det finns många i samma kategori som struntar i de instruktioner som gymmen tillhandahåller. Det är ett beteende som framförallt män/pojkar tenderar att följa, de tar inte hjälp av någon instruktör trots att de inte har någon större erfarenhet att styrketräna. Själva träningen för nybörjartypen bedrivs till största del i maskiner och sker i ett lågintensivt tempo där nybörjaren noga kontrollerar vikt och installeringar på maskinerna. Han/hon undviker den statusmarkerade zonen, det vill säga den markerade gummimattan där de fria vikterna, alla speglar och bänkpressen finns, och gör inget större väsen av sig. I den främre delen av gymmet, där den ofta statusmarkerade zonen finns sker den största kampen om något som Söderström kallar för ockupationsvärde. Ockupationsvärdet handlar om att individerna på gymmet försöker framhäva sig i så gynnsamma dager som möjligt. Detta kan till exempel ske genom att individerna framhäver vissa kroppsdelar (vanligtvis genom linnen, avklippta t-shirts etc.) som anses extra muskulösa, eller för den delen också dölja de delar som inte ger någon status eller passar in på det samtida kroppsidealet. Att träna med fria vikter är också något som anses höja ockupationsvärdet, att träna i maskiner avslöjar inte styrkan lika tydligt som att träna med hantlar och skivstänger. Den här kampen om utrymme och förmåga att ockupera andras medvetande och att försöka dra till sig uppmärksamhet är stark kroppsligt och involverar inte nybörjartypen. De befinner sig istället i en fas där de inte har tillägnat sig de centrala normerna, det vill säga att på ett smidigt sätt observera och studera andra samtidigt som man själv blir observerad och studerad av de andra. Trots nybörjarens ibland vilsna beteende verkar de träna utspritt under hela gymmens öppettider, det vill säga att de tränar lika mycket på kvällen då pulsen är betydligt högre som under dagen då det inte alls är lika trångt. Inte heller många av de symboler och handlingar som är statushöjande i gymkulturen används eller uttrycks sällan eller aldrig av nybörjaren då denna befinner sig längst ner i hierarkin (a.a.).

”Nybörjare uppträder i den bakre regionen samtidigt som de är publik till och ger näring till det skådespel som äger rum i den främre regionen” (Goffman, 1995, citerad i Södertröm, 1999, s. 131)

2.7. Bakgrundsammanfattning

Forskningen visar att gymmen har utvecklats explosionsartat under det senaste decenniet och blivit allt populärare som ”motionsidrott” bland svenska folket. Den förlegade synen på undangömda och sunkiga gymlokaler som en plats för bodybuildare och dopning, har bytts ut mot ett alldagligare gym med fräscha lokaler och som besöks av alla sorters människor. Även

om Johansson (1998) menar att bodybuildarens abstrakta manlighet är ute så har Söderström (1999) visat på att de allra flesta, oavsett vad träningssyftet är från början, förr eller senare börja träna för att närma sig en specifik kropp. Ett kroppsideal som enligt Johansson, Ringfjord och Bergqvist (1998) beskrivs som en hård kropp, det vill säga en glatt, lagom muskulös, fettsnål och dynamisk kropp, som attraherar båda könen.

Halliwell, Dittmar och Orsborn, (2007) menar att det är troligt att unga män som inte aktivt gör något för att påverka muskelstyrkan kan drabbas av samma negativa effekter som kvinnor gör i jakten på kroppsidealet. Vad kvinnors strävan efter att uppnå ett specifikt kroppsideal kan få för konsekvenser har varit väl dokumenterat (Halliwell et al.), däremot har forskningen om det manliga könet på samma område varit mer sällsynt. Just därför har jag valt att rikta mitt fokus mot yngre män i denna undersökning.

Gymmets miljö värderar hälsa och välbefinnande samtidigt som forskning visar på att kroppsidealet är en stor motivationsfaktor till varför människor går och tränar styrketräning (Johansson, 1998; Söderström, 1999). Denna komplexitet har väckt mitt intresse och banat väg för studiens syfte och frågeställningar.

3. Syfte och forskningsfrågor

Genom att ta del av deltagarnas egna berättelser och erfarenheter är syftet med denna uppsats att ta reda på hur de manliga nybörjarna upplever hur det är att träna på det utvalda gymmet. Således blir forskningsfrågorna enligt följande;

• Hur upplever nybörjaren gymkulturen på undersökningsgymmet? • Vilka motiv har nybörjaren för att träna på gym?

• Hur uppfattar nybörjaren kroppsidealet?

4. Metod

4.1. Sökstrategi

Tre databaser har använts för att ge en översikt av den forskning som har gjorts på området. Artikelsök som refererar till artiklar i svenska dagstidningar och tidskrifter, SportDiscus som bland annat tar upp forskning inom idrott, hälsa och idrottsmedicin och tillsist PsycINFO som berör psykologi och beteendevetenskap.

4.2. Val av metod

Jag valde en kvalitativ ansats som kan förklaras med Olsson & Sörensen (2007) beskrivning att med den kvalitativa ansatsen möts forskaren och de utvalda deltagarna själ mot själ. Det skapas ett jag-du-förhållande och i dessa studier kan man genom språket ta del av varandras inre världar och på så sätt sedan tolka och beskriva den information som ges. Den kvalitativa ansatsen riktar alltså sitt intresse mot individen och det ger forskaren en möjlighet att studera hur dessa människor uppfattar och tolkar sin alldeles egna livsvärld. Den subjektiva forskaren går även på djupet i ofta specifika miljöer (a.a.).

4.2.1. Fenomenologisk metod

Varför en fenomenologisk metod har valts kan förklaras med hjälp av Kvale (1997) som menar att fenomenologin är av vikt eftersom den strävar efter att klargöra förståelseformen hos den kvalitativa forskningsintervjun, som sätter den intervjuades egna upplevda livsvärld i fokus. Fenomenologins fokus är den enskilde individens beskrivning av ett upplevt fenomen. Metoden studerar det subjektiva uttrycket för en persons upplevelser och erfarenheter, vilket han eller hon uppfattar som meningsfullt i sin livsvärld (Olsson & Sörensen, 2007). Smith och Osborn (2003) menar att om forskaren är insatt i området som undersöks så är det av stor betydelse vid förklarandet och tolkandet i processen. Det kan dock vara svårt för forskaren att förstå deltagaren om de egna föreställningarna är för starka. Den fenomenologiska metoden syftar alltså till att beskriva och förklara (Kvale, 1997). Detta innebär att undersökningen avser att beskriva de intervjuades upplevelser av gymkulturen. Under rubriken 4.4.

Databearbetning och analys beskrivs den fenomenologiska analysen och dess

tillvägagångssätt.

4.2.2. Semistrukturerad intervju

Med inspiration av fenomenologin har den kvalitativa forskningsintervjun valts som insamlingsmetod för att ta del av gymutövares upplevelser av gymkulturen. Enligt Olsson och Sörensen (2007) baseras den kvalitativa forskningsintervjun ofta på låg grad av strukturering där avsikten dels är att öka samarbetsviljan med den intervjuade personen och dels öka möjligheterna att få intressanta och väsentliga upplysningar som annars skulle kunna utebli på grund av intervjuarens förutfattade meningar. Kvale (1997) har ett liknande resonemang och menar att den kvalitativa forskningsintervjun är semistrukturerad vilket innebär att den varken är ett öppet samtal eller ett strängt uppbyggt frågeformulär. I linje med Kvale utgick mina

intervjuer från en intervjuguide innehållande fyra teman. Syftet med att använda övergripande teman och till viss del även öppna frågor i intervjuguiden var att försöka skapa en dialog mellan intervjuaren och intervjupersonen. Under varje tema fanns även en rad olika följdfrågor så jag som intervjuare inte skulle gå miste om relevant information. Målet var dock att hålla sig ifrån detaljfrågorna då intervjun annars tenderar att inte bli så öppen då intervjuaren blir styrd i sitt sätt att tänka (Kylén, 2004).

4.3. Urval

Kvale (1997) menar att i en vanlig intervjustudie brukar antalet intervjuade personer vara någonstans mellan tio till femton stycken. Valet av antal deltagare styrs dock av tiden och de resurser som finns tillgängliga för studien. Vidare menar dock Kvale att kvalitén på intervjuerna är viktigare än kvantiteten. Urvalet i denna studie består av fyra yngre män i åldern 19-24. Antalet tänka deltagare var bestämt från början, däremot tillfrågades totalt åtta personer om de kunde tänka sig att ställa upp för en intervju. De fyra männen som valde att delta i undersökningen tränar på ett och samma gym i en medelstor stad i Sverige och har tränat styrketräning mellan två till tolv månader. Två av deltagarna har en bakgrund inom föreningsidrotten medan de andra två inte har varit aktiva inom föreningsidrotten. De har däremot motionerat sporadiskt under uppväxtåren. De flesta har en erfarenhet till gymmet i allmänhet då de har varit i kontakt eller vid enstaka tillfällen tränat oregelbundet på något annat gym.

För mig personligen har det varit svårt att definiera nybörjare och även när någon börjar och slutar att vara just nybörjare. Innan urvalsprocessen tog vid valde jag till sist följande kriterier för de nybörjare som skulle delta i min intervju;

- Man. - 18 – 25 år.

- Har inte tränat styrketräning längre än 12 månader.

- Är ny på det undersökta gymmet alternativt endast sporadiskt tränat på gym tidigare i livet, dock en kortare tidsperiod.

4.4. Tillvägagångssätt och forskningsetiska aspekter

Anledningen till att gymmet som sådant valdes var att jag personligen tränat där under en period och på så sätt fått en inblick i kulturen och lättare kunde komma i kontakt med mina

intervjupersoner. Personer tillfrågades under tiden de tränade rent slumpmässigt men också utifrån Söderströms (1999) kategorisering av nybörjaren, vilket visade sig väl stämma in på deltagarnas tidigare erfarenheter kring att träna på gym.

Vid den första kontakten med de intervjuade personerna så informerades de först kort om vem jag var och i stora drag hur studien och den tänkta intervjun var uppbyggd. När det visade sig att de kunde tänka sig att ställa upp för en intervju informerade jag mer ingående om intervjun och de forskningsetiska aspekterna. Kvale (1997) poängterar att det är av vikt i en studie att informera undersökningspersonerna om studiens generella syfte, hur själva undersökningen är tänkt att genomföras, att deltagandet är frivilligt och att de har rätt att avbryta och dra sig ur när som helst. Jag hade därmed berättat om informationskravet som är ett av de grundläggande och allmänna huvudkraven för att skydda individen inom den humanistisk- samhällsvetenskaplig forskningen (Vetenskapsrådet, 2002). För att uppfylla resterande tre krav, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjande kravet, berättade jag om att både de som personer och gymmet som träningsanläggning kommer att vara helt anonyma. De fick information om att intervjun skulle bandas och att det bara var jag och eventuellt min handledare som skulle lyssna på det. Informationen skulle enbart användas till studiens syfte och inte till något annat, vilket de också blev underrättade om. För att uppfylla samtyckeskravet (a.a.) men också för att skapa ett så tryggt, ostört och samarbetsvänligt klimat för att få ut så mycket som möjligt från de intervjuade, fick personerna själva välja plats för intervjun (Olsson & Sörensen, 2007).

Personerna som valde att delta i undersökningen fick även tid att reflektera över sitt deltagande då intervjuerna inte ägde rum i direkt anslutning till den första förfrågan. När vi träffades för själva intervjun informerade jag ytterligare en gång om de forskningsetiska aspekterna för att undvika missförstånd. Innan intervjun startade poängterade jag också att jag inte är ute efter något ”rätt eller fel” utan snarare är intresserad av deras egna upplevelser och erfarenheter. Själva intervjuerna varade i cirka 30 - 40 minuter och förlöpte ganska bra även om vissa av deltagarna hade svårare att öppna sig än andra. Avslutningsvis frågade jag om det var något de ville komplettera eller förtydliga något som sagts eller utelämnats i intervjun. Jag gjorde också en kortare sammanfattning för att se om jag hade uppfattat dem rätt. Själva återkopplingen till vad de sagt och hur jag uppfattade det skedde också kontinuerligt under intervjuns gång samt efter själva intervjun i form av småprat.

4.5. Databearbetning och analys

Kylén (2004) ser ett par nackdel med att använda bandspelare gentemot att göra anteckningar vid en intervju då man bland annat tvingas lyssna igenom intervjuerna flera gånger och på så sätt är tidskrävande samt att det kan hämma den intervjuade. Kylén menar dock att den främsta fördelen med att använda bandspelare är att intervjuaren i efterhand kan lyssna om och om igen. Det är något jag tagit till vara på och la därför bort penna och anteckningar för att istället lägga fokus på samtalet och den intervjuade personen. Transkriberingen skedde i direkt anslutning till intervjuerna, allt för att minska risken för missuppfattningar som annars lättare kan ske, vilket också Kvale (1997) förespråkar.

Smith och Osborn (2003) framhåller att det är viktigt att komma ihåg att kvalitativ analys oundvikligen är en personlig process och att själva analysen innehåller flera steg där forskaren gör egna tolkningar. För att hjälpa till med tolkningen av råmaterial har de bland annat utformat en fenomenologisk analysmetod som kallas IPA (Interpretative phenomenological analysis) som kortfattat kan förklaras i följande fem steg;

1. Forskaren läser igenom transkripten flera gånger tills det känns välbekant, varje ny genomläsning kan ge nya insikter som tidigare inte upptäckts. Vid transkriptionen används den vänstra marginalen till att anteckna intressanta saker som den intervjuade personen säger. I marginalen kan man anteckna skillnader, likheter, upprepningar, förstärkningar, eller motsägelser vad en person säger, det finns inga regler vad som ska eller inte ska antecknas.

2. När transkriptet noga har lästs igenom och anteckningar har gjorts skapas teman i transkriptet som skrivs ned i den andra marginalen. De teman som kan urskiljas ska vara tydliga och synliga.

3. På ett annat papper sammanförs teman och ett samband mellan dessa sökes. I detta steg krävs ett närmare samspel mellan läsare och text. Som forskare försöker man göra texten förstålig samtidigt som man hela tiden måste kolla vad den intervjuade personen faktiskt sa.

4. Teman som identifierats sammanställs och ordnas efter samhörighet.

5. De teman som identifierats omvandlas till fortlöpande text samt illustreras med citat för att bli förståelig för läsaren.

Under transkriberingen följdes denna fenomenologiska analysmetod fullt ut. Dock användes vissa influenser av meningskoncentrering vilket innebär att personen som utförde intervjuerna letar fram meningsbärande enheter och koncentrerar långa meningar, minimerar dem till minsta antal ord, utan att förlora innebörden (Olsson & Sörensen, 2007).

”En transkription innebär att något nytt skapas, att det man skriver ned inte är själva talet utan det som valts ut för att representera det sagda” (Olsson & Sörensen, 2007, s. 98).

4.6. Vetenskaplig tillförlitlighet

Reliabiliteten är graden överstämmelse mellan mätningar med samma mätinstrument, det vill säga att samma resultat uppnås varje gång det mäts igen. Validitet avser ett mätinstruments förmåga att mäta det som ska mätas, att mäta rätt sak med andra ord (Olsson & Sörensen, 2007). Begreppen reliabilitet och validitet förekommer dock främst inom den kvantitativa forskningen menar Kvale (1997) och Jan Trost (2005) hänvisar istället till ett annat alternativt begrepp (liknande reliabiliteten) inom den kvalitativa forskningen, nämligen tillförlitlighet. Trost är dock kritiskt till att mäta reliabilitet och validitet om det används i kvalitativa sammanhang, men jag tycker ändå att detta begrepp lämpar sig bra för att stärka trovärdigheten i min studie. Med begreppet tillförlitlighet menar Trost att en mätning är stabil och inte utsatt för exempelvis slumpinflytelse, det vill säga att samma resultat frambringas vid en förnyad mätning samt att situationen för de intervjuade ska vara likartade. I detta begrepp finns även fyra komponenter; objektivitet, kongruens, konstans och precision.

Trost (2005) menar att objektivitet handlar om hur den som intervjuar skildrar det som den intervjuade säger eller hur ett svar eller resonemang från en intervjuad person skiljer sig mellan läsare och författare. Ju fler intervjuare som registrerar samma sak desto högre blir objektiviteten. Kongruens innebär att frågorna (de som ska mäta samma sak) ställs så att de liknar varandra. För att kunna få en kännedom om fenomenets nyanser bör intervjuaren ställa frågor om samma fenomen. Konstans, vilket egentligen inte är lika aktuellt vid kvalitativa studier som vid kvantitativa, handlar om tidsaspekter och förutsätter att attityder och åsikter inte ändrar sig. Trost menar dock att den intervjuade personen inte kan vara konstant eftersom människans föreställningsvärd är föränderlig. Avslutningsvis handlar den fjärde och sista komponenten precision om hur man som intervjuare inte ska anta att man förstått något förrän man är säker på det och även kontrollerat det (a.a.).

5. Resultat

Ur den fenomenologiska analysen har fyra kategorier framkommit som ger svar på studiens syfte. Under rubrikerna 5.1 den specifika gymkulturen och i viss mån den generella och 5.2

Kläder som identitetsstärkare beskrivs hur deltagarna upplever gymkulturen. Bland annat

vilka motiv deltagarna har till att träna på gym redovisas under 5.3 Hälsomedvetna motiv och

prioriteringar i styrketräningen. Hur nybörjaren uppfattar kroppsidealet presenteras i avsnittet 5.4 Kroppsidealet som motivationsfaktor. Avslutningsvis sammanfattas resultatet i en egen

rubrik. Namnen som används i resultatredovisningen är inte deltagarnas riktiga namn. Undersökningsgymmet benämns som Hälsofabriken.

5.1. Den specifika gymkulturen och i viss mån den generella

Gemensamt för i stort sätt alla fyra deltagare i studien är att de har valt just detta gym för att det bland annat ligger nära deras bostad, öppettider som passar deras livssituation, har en billig avgift samt att vissa kompisar redan tränar här. Vidare antyder flera av deltagarna allteftersom intervjun fortgår att stämningen och attityden på just det här gymmet har varit en betydelsefull faktor för valet. Något som Daniel utvecklar:

”…jag hade en känsla av att jämfört med några andra gym, jag tränar ju här på Hälsofabriken, så var det lite mer avslappnad attityd som jag själv gillar.”

Med den avslappnade attityden menar Daniel att man inte behöver ta i så mycket som möjligt eller att man varken behöver vara stor och stark för att träna på Hälsofabriken. Här är det istället mindre fokus på prestationen i jämförelse med andra gym, menar Daniel och fortsätter sitt resonemang kring stämningen på gymmet:

”Det känns inte som om det är lika stor press här, eller press? Jo press, på dom som är där att verka häftiga eller ta i väldigt mycket, lite mera avslappnat och en större variation på människor.”

Detta instämmer även Henrik med, och beskriver stämningen som familjär. Pelle menar också att Hälsofabriken är ett gym för alla, och framställer det på följande sätt:

Med det menar han att personerna som väljer att börja träna här är allt från nybörjare och otränade till redan vana gymutövare och vältränade personer. Även om Pelle anser att finns en stor variation av människor som tränar på Hälsofabriken, återkommer han ofta till att påpeka att det ändå är en viss typ av människor som tränar på Hälsofabriken:

”Det är bara tjejer och små pojkar som tränar här […] Dom flockas på Hälsofabriken”

Pelle har inte hört ordet gymkultur förut och trots att han inte har tränat på något annat gym tidigare så har han en stark föreställning om hur kulturen ser ut på andra gym. Han menar att gymkulturen på Hälsofabriken inte är den riktiga gymkulturen, som istället återfinns på andra gym.

”Det är ingenting som får tankarna till Hälsofabriken, verkligen inte”

Henrik bekräftar också denna stämning på gymmet när hans tidigare gym kommer på tal och jag ber honom berätta om stämning där:

”Där var det stora bitar som tränade där… när man kom dit och tränade så kände man sig så jäkla klen, dom satt ju med 120-kilos bänken”

”…Det var ju ändå den där stämningen, de där stora skämta med en och sa liksom lägg inte på några cd-skivor, visst skratta man och sådär, men de bevisar ju bara när de säger så att det

verkligen är en sådan stämning där.”

”Man kände sig väldigt svag och utstött på ett sätt.”

Henriks uttalanden vittnar om komplexiteten med kulturen på gym. Hos vissa gym, bland annat det han tidigare tränade på, upplevs stämningen som väldigt negativ och inriktad på prestationen. På dessa gym verkar det primära handla om att lyfta mycket tungt och de som tränar på något annat sätt får knappt vara ifred. I jämförelse med sitt förra gym, där han tränade sporadiskt för cirka sex sju år sedan under gymnasietiden, tycker han nu det känns roligare att träna här på grund av den avslappnade stämningen och blandningen av människor. Här känns inte alls den ”råa och hårda” stämningen igen.

”Här passar jag in, man kan vara sig själv liksom, det var väl därför jag fortsatte också”

Just känslan av att det är roligt och tryggt att träna här på Hälsofabriken bekräftar återigen Daniel:

”Här behöver man aldrig skämmas eller ta illa upp för att man inte är lika stark som någon annan, det är väldigt få som försöker hävda sig själva. Det är väldigt skönt och gör att man känner en

trygghet och det är roligt att gå dit.”

5.2. Kläder som identitetsstärkare

Trots den avslappnade attityden och det trygga klimatet på gymmet känner Daniel en viss nervositet i gymmet, speciellt i jämförelse med föreningsidrotten där självförtroendet är mycket bättre. Daniel menar själv att denna oro till viss del kan förklaras med att han inte är lika kunnig i gymmet som i sin idrott. Relativt ofta använder Daniel kläder och tillbehör som kännetecknar hans idrott och klubbtillhörighet. Det tycker han känns skönt på ett sätt då hans identitet som föreningsidrottare stärks. Han menar att kläderna på ett sätt kan försvara den tunna kroppen och visar andra att han inte enbart är där för att lägga på sig muskler, han har en annan idrott som är ”viktigare”. Det signalerar en ursäkt till de andra varför han inte är större i kroppen trots att han går till gymmet och styrketränar.

”…vad man gör på gymmet försvaras på något sätt, till viss del, vilka kläder man har på sig.”

Detta resonemang stöds delvis i hur han tror att andra uppfattar honom i gymmet:

”…annars tror jag de ser på mig som en kille som helt enkelt försöker lägga på sig muskler (lång paus) som dom säkert anar då håller på med någon annan sport, det är jag övertygad om.”

De andra deltagarna har inte hållit på med föreningsidrott eller slutat för många år sedan. Ett visst stöd åt kläder som en identitetsstärkare ger dock Johnny, även om han tycker att det mest är roligt att använda just dem plaggen.

5.3. Hälsomedvetna motiv och prioriteringar i styrketräningen

Intervjupersonerna har flera och likartade motiv till varför de har valt att börja träna styrketräning. Att komma i form, blir piggare, starkare och träna förebyggande är återkommande drag. Johnny uttrycker sig bland annat så här angående valet att börja styrketräna:

” Man märkte att midjemåttet började öka lite, det kom smygande (skratt). Man känner att om man håller igång lite så känner man sig friskare och piggare.”

Daniel och Johnny anger även att de tränar skadeförebyggande för att inte slita ut kroppen i sin framtida yrkesroll, detta ser de som en central och viktig del i deras träning. Kroppsidealet som ett motiv för deras träning är också något återkommande för samtliga vilket utvecklas mer ingående under nästkommande rubrik 5.4. Kroppsidealet som motivationsfaktor.

Samtliga deltagare upplevs som relativt ambitiösa men framförallt väldigt målinriktade och medvetna vad de ska göra i gymmet. Detta ger sig bland annat i uttryck att alla fyra försöker träna på förmiddagarna då de har mer energi och det inte är så mycket folk på gymmet vilket genererar mindre köer till maskiner och redskap.

De flesta är också väl medvetna om vad de ska träna när de kommer till gymmet. Ett schema återfinns hos Johnny men också hos de andra deltagarna, dock då inte i pappersform utan upplägget är memorerat i huvudet. Daniel och Pelle är väldigt lika i deras sätt att tala om hur de tränar kroppen på gymmet. Hela kroppen tränas lika mycket bortsett från ben som inte prioriteras i samma utsträckning. Även om överkroppens muskler tränas liksidigt, menar både Daniel och Pelle att det är roligare att träna bröst och armar eftersom det är mer synligt. Pelle tycker inte det är lika roligt att träna ryggmuskulaturen eftersom den inte syns så bra. Daniel menar att ryggträningen kan liknas ett ”nödvändigt ont”, även om ryggen tränas lika mycket som bröst och armar. Den här synen på träning känner Henrik igen sig i när han tränade på ett annat gym för cirka sex år sedan.

”Det måste ju jag säga, då på den tiden vare liksom nu ska vi köra bröst och biceps för det var ju det man ökade mest och fortast i. Det är ju det som syns mest, triceps också i och för sig. Så körde

Även om han idag inte prioriterar bröst och armar utan istället tränar mer allsidigt, tycker han ändå att bröst och armar är roligast att träna.

”Det är lättast att köra det för att man känner att man utvecklas snabbast på dem musklerna.”

Just vilka muskler som utvecklas snabbast enligt deltagarna verkar vara en faktor till vad som anses mer eller mindre roligt att träna. Johnny tycker att magen är den tråkigaste muskelgruppen att träna eftersom en snabb effekt inte uppnås och svarar enligt följande på frågan angående just vilken muskelgrupp som är tråkigast att träna:

”Det kanske är mage, för där märker man inte samma effekt lika snabbt på det sättet utan det tar lång tid att bygga upp och där får man ingen träningsvärk känns det som, det är svårare att uppnå

det.”

Pelle har ett liknande resonemang kring samma muskelgrupp när han utvecklar diskussionen kring kroppsideal, och svarar på följdfrågan vilka muskelgrupper han inte är nöjd med:

”Magen och bålen. De utvecklas inte i samma takt som övriga kroppen och därför vill jag pusha på det mera”

5.4. Kroppsideal som motivationsfaktor

Det råder ingen tvekan om att samtliga deltagare är överens om hur det samtida kroppsidealet ser ut. De menar att en snygg och åtråvärd kropp idag ska ha väldefinierade muskler och så lite fett som möjligt. Detta gäller för både man som kvinna bortsett från att kvinnan är mer accepterad som bara slank och mannen ska ha mera muskler även om bodybuildarkroppen anses för extrem. Även om deltagarna först och främst anger en rad andra motiv till varför de tränar styrketräning, som beskrevs mer ingående under 5.2. Hälsomedvetna motiv och

prioriteringar i styrketräning, så kommer kroppsidealet som motivationsfaktor smygande och

kan till slut ses som en central del varför de väljer att gå och träna på gymmet.

Det råder delade meningar om huruvida nöjda deltagarna är med sina kroppar men gemensamt för samtliga är att de är väl medvetna om vilka brister deras kroppar har. Vilka brister det är behöver jag inte fråga om utan det kommer de själva in på ganska snabbt. Daniel ser sig själv som tunn i kroppen och vill lägga på sig några kilon. Henrik uttrycker sig såhär:

”Jag är inte nöjd med min kropp, även om jag är nöjd med den jag är.”

På frågan om Johnny är nöjd med sin kropp svarar han enligt följande:

” Ja, det tycker jag. Midjan kunde minska lite men det är ju det man jobbar på liksom. Det är inte det att man är missnöjd utan mer att man har ett mål.”

Pelle är den som är mest framåt och driven att uppnå kroppsidealet och anger också det som det huvudsakliga skälet till varför han började styrketräna. Innan han började träna på gymmet brydde han sig inte så mycket om sitt utseende men väl på gymmet fick han ett större fokus på hur han såg ut och hur han kunde förbättra det.

”Jag fick ett större fokus på hur jag såg ut och vad jag ville förbättra eftersom jag ändå är där och spenderar så många timmar i veckan på det där, hur tycker jag att jag ska se ut och så anpassar jag

övningarna efter det.”

Resonemanget kring hur han vill se ut och hur han ska uppnå det utvecklar han när vi kommer in på alla speglar som finns i gymmet:

”Det är så klart kul att stå och pumpa biceps i spegeln i rätt ljus.”

”Det är då man ser vad som utvecklas och vad som behöver utvecklas… och hur man gör övningarna.”

”Ser jag att mina biceps är små eller att de inte i proportion till övriga kroppen så behövs de tränas mera…”

Detta visar tydligt gymmets komplexitet och vad miljön som egentligen värderar hälsa och välbefinnande kan skapa för självbild hos vissa personer. Oavsett om kroppsidealet är en motivationsfaktor eller ej när personer börjar träna styrketräning så kan miljön i gymmet skapa individer som ändrar eller förstärker deras fokus på kroppen. Övriga deltagare tycker att det är intressant och spännande med speglarna och använder dem bland annat till att kontrollera att övningarna utförs korrekt. Dock uttrycker även Daniel och Henrik en viss negativ effekt med speglarna, liknande Pelles tankar. Daniel uttrycker sig på följande sätt:

Henrik menar på att spegeln avslöjar hur mycket mer som behöver tränas och han kan då tänka:

”Jag har mycket kvar att bygga, det är ju därför man går dit också för man vill ju bygga muskler och hålla igång.”

Pelle är även den person som rakt ut erkänner att kroppsidealet är en stor faktor, om inte den största, varför han tränar:

”Kroppsidealet gör mig mer motiverad, så klart. (lång paus) …dom dagar som man inte känner sig så taggad så går man dit ändå för att annars tappar man styrka, känns det som i alla fall, fast man

egentligen inte gör det”

Pelle är mer extrem i sitt sätt att träna och tänka kring styrketräningen än övriga deltagare. Dock ser jag kroppsfixeringen som en central del i deras val av att träna just styrketräning. Något som också kan antydas i diskussionen med Daniel om skillnaden i hur andra människor uppfattar en person utifrån om han/hon är stark i kondition eller styrka. Daniel känner sig vältränad konditionsmässigt även om det kan vara svårt för omgivningen att se det rent fysiskt och kroppsligt. I diskussionen håller han med om att genom att lägga på sig muskler kan vara ett sätt att bli uppfattad som en mer vältränad person utåt sätt. När jag för denna diskussion på tal med Henrik, som också ägnar vissa dagar åt konditionsutövande, håller han med resonemanget att konditionen kan vara svårt att se och något för en själv medan styrketräning kan vara något för att andra ska se att man är stark och vältränad.

”Så är det ju, såklart. Har man en stor kropp så ser ju andra det och då blir man kanske stärkt i sitt självförtroende. Kondition det syns ju inte, det är mer för en själv.”

Dock verkar han känna sig aningen träffad av resonemanget och intar snabbt ett försvar till varför just han tränar på gym om än det är något sarkastisk:

”Men samtidigt är det ju bra att vara stark i fall man måste lyfta något ute någon gång, då kan det ju vara bra att vara stark (skratt)”

Även om det som Henrik uttalar är lite med glimten i ögat så säger det en del om att träna på gym kan ses som något fult om man inte har några mer oklanderliga motiv att skydda sig bakom. Att bli misstänkt för att vara där och träna för att bli större muskulärt duger inte alltid i andras ögon.

5.4. Resultatsammanfattning

Deltagarna har liknande, mer praktiska, skäl till varför de har börjat träna på just det här gymmet. Allteftersom intervjun fortgår framgår dock att samtliga deltagare upplever stämningen som en viktig faktor till varför de tränar på det här gymmet. Stämningen beskrivs som trygg, familjär och att det inte är någon press på personerna vare sig hur man ser ut eller hur stark man är, vilket det enligt deltagarna kan finnas på andra gym. De vittnar om att gymkulturen finns i flera olika upplagor och verkar vara specifikt för varje enskilt gym.

En av deltagarna uppger att valet av kläder kan försvara vilket syfte han har på gymmet. Samtidigt som han styrketränar är han aktiv inom föreningsidrotten, han är också den enda av deltagarna som har en idrottsaktivitet som den primära träningen. Han anser att han försvarar den inte all för muskulösa kroppen med att bära kläder från föreningsidrottens klubb. På så sätt signalerar han till andra i omgivningen att han inte ägnar all sin tid åt att bygga muskler.

De flesta deltagarna har i grunden en sund syn på styrketräning vilket ger sig i uttryck att de tränar allsidigt, för att blir piggare och må bra samt för att förebygga ohälsa i framtiden. De uppger själva att de tränar i stort sett hela kroppens muskler lika mycket, men framsidan av kroppens muskler verkar vara det som är roligast att träna. Varför till exempel bröst och armar uppges vara roligast att träna verkar bero på att de musklerna ger mest effekt att träna och att de i viss mån syns bättre än andra muskelgrupper.

Deltagarnas ”hälsomedvetna syn” på styrketräningen verkar vara något som varvas med att träna för att få en snyggare kropp. Att ha kroppsidealet som en motivationsfaktor är dock inget deltagarna uppger vid en direkt förfrågan om varför de styrketränar utan är något som tydligt växer fram under intervjun. Speglarna på gymmet har en helt annan funktion för tre av deltagarna än att använda den för att till exempel utföra övningar på ett korrekt sätt. En person speglar sig och tittar efter hur proportionerlig hans kropp är och om det är några muskelgrupper som ser mindre ut än andra. Ser någon muskelgrupp mindre ut så styrs träningen och övningar efter det. Två andra deltagare uppger att de inte styr träningen efter

hur deras kroppar önskas se ut men de medger dock att spegeln gör dem påminda om deras fel och brister.

6. Diskussion

Här diskuteras mitt resultat tillsammans med vad tidigare forskning har sagt samt lämpligheten i valet av metod. I detta avsnitt kommer även jag personligen fram med egna reflektioner och tankar, ibland kopplat till aktuell litteratur. Resultatdiskussionen består av två delar som jag döpt till Gymkulturen och Missnöjets logik.

6.1. Resultatdiskussion

6.1.1 Gymkulturen

Att träna på Hälsofabriken beskrivs som tryggt, roligt och familjärt av de intervjuade personerna. De känner att de kan vara sig själva och att de inte behöver skämmas över att träna där, oavsett hur de ser ut i kroppen eller hur lite/mycket de orkar lyfta. Stämningen verkar vara en avgörande faktor till att de stannar kvar och tränar, även om de uppger en hel del andra skäl vid en direkt förfrågan.

Deltagarna pratar om den generella gymkulturen som om den inte finns på det här gymmet, nästan som något fult som de vill undvika och hålla sig borta ifrån. Något de, medvetet eller omedvetet, gör genom att välja just detta gym som träningsanläggning. Trots att deltagarna inte har tränat på gym någon längre period är de väl medvetna om vilka andra gym där den ”riktiga gymkulturen” finns. De pratar om den rådande gymkulturen som något som främst innehåller stora starka män som lyfter väldigt tungt och mer eller mindre inte är intresserade av något annat än att bli så muskulösa som möjligt. Deras generella bild av gymkulturen är en mer ålderdomlig kultur med tämligen utpräglade drag av till exempel bodybuilding. Resultatet visar dock en annan gymkultur som är specifikt för just det undersökta gymmet. Den har tydliga samband med den mer moderna och vardagliga gymkulturen som Söderström (1999) menar innehåller kopplingar till konsumtion, stil och symbolik som är avgörande för att förstå gymkulturen. Featherstone (1994) menar att gymmet är en modern arena som uppmuntrar till instrumentella strategier för att nå ett förbättrat utseende och ett mer gångbart jag. Han menar vidare att det nutida behovet av att presentera sig själv och sin personlighet som har lett till att man talar om en ny typ av personlighet, som han kallar ”the performing self”. Denna typ av

personlighet, som sätter jaget i större fokus och lägger mer vikt vid utseendet och uppträdandet, anser jag samtliga deltagare vara präglade av.

Även om deltagarna tydligt prioriterar sitt yttre och går till gymmet för att till exempel se estetiskt bättre ut så är ändå det gemensamma temat att gymkulturen inte finns här i samma utsträckning som på andra gym. Å ena sidan tar de avstånd från denna kultur som återfinns på andra gym å andra sidan visar mina resultat en tydlig gymkultur för det undersökta gymmet som bland annat innehåller ett stort fokus på kroppsidealet. Det har förmodligen att göra med att de ser den generella gymkulturen med ett något föråldrat synsätt och inte så som Söderström (1999) beskriver den. Dessa resultat visar gymmets komplexitet och deras sätt att försvara sig mot att inte vara en del av gymkulturen kan visa sig på flera sätt. Daniel tar till exempel avstånd från gymkulturen på det sättet att han försvarar sin närvaro med att han egentligen gör något annat som huvudsysselsättning. Träning utförs ofta med något klädesplagg som visar på hans andra ”riktiga” idrott och på så försvaras dels hans närvaro och dels hans tunna kropp. Klädesplaggen signalerar till andra att han ser ut som han gör i kroppen för att han inte är en riktig ”gymmare”. Identiteten och att försvara vem man är och varför verkar vara en viktig faktor i detta fall.

Söderström (1999) pratar om en tydlig hierarki på gymmen där till exempel nybörjaren befinner sig längst ner. Jag tycker mig kunna ana en ”global” gymhierarki där just den här gymkulturen på den här gymkedjan kan ses som ett första steg i gymhierarkin där man i lugn och ro kan träna upp sig för att antingen få mera status på just det här gymmet eller för att sedan börja träna på ett annat gym där du måste vara betydligt muskulösare och kunna lyfta tyngre för att bli accepterad av omgivningen. Frågan är vad denna jakt på muskler får för konsekvenser på hälsan i framtiden? Är det möjligt att jakten på att öka muskulärt ger framtida förslitningsskador då tekniken i styrketräningen inte prioriteras och allt för tunga vikter tvingas fram. Söderström (1999) menar att många nybörjare, speciellt killar, har en tendens att inte fråga gyminstruktören om råd och tips. Staten signalerar att fysisk aktivitet är något bra och näst intill ett måste. Framtiden får dock redogöra för hur detta explosionsartade intresse för styrketräning och jakten på kroppsidealet får fysiska konsekvenser för denna generation.

6.1.2. Missnöjets logik

Alla fyra deltagares beskrivning av det samtida kroppsidealet stämde näst intill ordagrant överrens med Johansson, Ringfjord och Bergqvist (1998) beskrivning av den hårda kroppen som attraherar båda könen. De menar att bodybuildares abstrakta manlighet inte är något eftersträvansvärt utan det som många försöker uppnå är den hårda kroppen, det vill säga en glatt, lagom muskulös, fettsnål och dynamisk kropp (a.a.).

Johansson (1998) menar att hälsodiskursen ofta blandas ihop med det västerländska skönhetsidealet på gymmet. Något som stämmer mycket väl in på mina deltagare som först och främst angav att de tränade för att må bra och att deras hälsa och välbefinnande skulle bli bättre. Däremot visar mina resultat också att kroppsidealet var en stor faktor till deras träning. Johansson menar att konsekvenserna av att denna sammanblandning leder till att vi betraktar kroppen som en maskin. Denna maskin är inte någon funktionell kropp utan ses som ett etiskt projekt där varje kroppsdel bedöms var för sig. Detta synsätt leder också till att man försöker åtgärda de felaktigheter som finns på kroppen och stör dess funktion (a.a.). Detta var något som blev mycket påtagligt då diskussionen kring speglarna på gymmet togs upp med deltagarna. En av de intervjuade personerna styrde i princip hela sin träning efter vilka kroppsdelar han inte var nöjd med. Samma person uttryckte också att han tidigare inte brytt sig så mycket om hur han såg ut förrän han började träna på gymmet. Två andra personer medgav också att genom speglarna blev de påminda om deras kroppsliga fel och brister. Söderström (1999) menar att speglarna gör utövarna påminda om sin egen otillräcklighet och hela detta resonemang kallar Johansson för missnöjets logik. Med det menar Johannson mera specifikt att missnöjets logik är ett resultat av den självbild och självkänsla en person har när de börjar träna på ett gym som sedan samverkar med de föreställningar och bilder kring kroppen som utvecklas på gymmet. Just spegeln har en stor betydelse i missnöjets logik då den påminner individerna om att de inte uppnått sin idealkropp (a.a.).

Damasceno, et al. (2003) pekar på det problematiska i missnöjets logik då de har visat att människor som strävar efter en typ av idealkropp känner sig fortsatt otillfredsställda när de väl nått den en gång åtråvärda kroppen. Resultatet från min studie visar starkt på att deltagarna redan har börjat resan i denna negativa spiral och vart den ska sluta är svårt att sia om i och med att de nyligen börjat träna på gym. Om de nu uppnår sin idealkropp är det svårt att veta