"Slutar de för att de är mogna så är det perfekt"

BARN–UNGA–SAMHÄLLE

Examensarbete i fritidshemspedagogik

”Slutar de för att de är mogna så är det

perfekt”

-En studie om hur personal på svenska fritidshem ser på att barn i åldrarna

10–12 år slutar på fritidshemmet.

”If they quit because they are mature, it is perfect”

-A study of how personnel at Swedish leisure-time centers view the fact that kids in the age of 10-12 leaves the leisure-time center.

Emma Lassing

Jakob Ström

Grundlärare med inriktning mot arbete i fritidshem 180hp Handledare: Ange handledare Datum för slutseminarium 2019-03-26

Examinator: Robert Nilsson Mohammadi Handledare: Erika Lundell

Förord

Vi vill tacka vår handledare Erika Lundell och de andra studenterna i vår grupp för stöd och tips och för att ni alltid trott på oss. Vi vill tacka varandra för stöd och gott samarbete.

Vi vill tacka alla som medverkat i vår undersökning, att ni tog er tid till att prata med oss. Utan er hade denna studie inte blivit av.

Till sist vill vi tacka underbara Abbe för att du stannade i hallen när du va blöt och för goda skratt.

Detta arbete har vi från början till slut genomfört tillsammans genom många träffar och tät kommunikation. Vi har delat lika på allt arbete och skrivande.

Emma Lassing & Jakob Ström Malmö Universitet, mars 2019.

Abstract

I svenska fritidshem idag väljer majoriteten av de inskrivna barnen att sluta i åldrarna 10–12 år. Syftet med denna studie är därför att undersöka vilka förhållningssätt personal på fritidshem har till att barn i åldrarna 10–12 år slutar. Studien undersöker även vilka orsaker personalen ger till att detta sker. Frågeställningarna studien utgår ifrån är följande: “Hur förhåller sig fritidshemspersonal till att barn i åldrarna 10–12 väljer att sluta på fritidshem?” och “Vilka möjliga orsaker ser fritidshemspersonalen till att barn i denna ålder slutar på fritidshem?”. Studien bygger på kvalitativa intervjuer med 12 fritidshemspersonal uppdelat på fem tillfällen. Intervjuerna genomfördes i början av 2019 och var av semistrukturerad karaktär. Analysen av den samlade empirin genomförs med utgångspunkt i ett socialkonstruktivistiskt perspektiv och personalens svar ställs även mot fyra olika barnsyner för att ge en djupare förståelse för hur personalen uppfattar barn och deras utveckling i fritidshemmen. Resultatet visar att den intervjuade personalen i huvudsak har två olika förhållningssätt till när barn väljer att sluta på fritidshem. Man tänker sig att det är naturligt att barn i åldrarna 10–12 år slutar då det är en del av deras progression mot att bli självständiga. Personalen påpekar även deras ansvar för att göra verksamheten meningsfull för barnen. Resultatet visar också på att personalen använder sig av tre olika förklaringsmodeller för att förklara varför barn väljer att sluta på fritidshemmet. Den första som anges är “mognad” där personalen menar på att barnet nått en viss grad av mognad och vill klara sig själv. Den andra är “ålder” där personalen ser att det finns vissa förändringar som sker med den stigande åldern som påverkar deras vilja att sluta. Den tredje är “annat som lockar” där personalen ser att det finns aktiviteter utanför fritidshemmet som kan ses som mer lockande och med en större dragningskraft än vad fritidshemmet kan erbjuda.

Innehåll

1. INLEDNING ... 1

1.1SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 2

1.2DEFINITIONER AV CENTRALA BEGREPP ... 2

2. TEORI ... 3

2.1SOCIALKONSTRUKTIVISM ... 3

2.2BARNSYN ... 4

2.2.1 Barnet som natur ... 4

2.2.2 Barnet som kultur- och kunskapsåterskapare ... 4

2.2.3 Barnet som kultur- och kunskapsskapare ... 5

3. TIDIGARE FORSKNING ... 6

3.1BARNS PERSPEKTIV PÅ DELTAGANDET I FRITIDSHEM OCH AFTER-SCHOOL PROGRAMS ... 6

3.2PEDAGOGERS PERSPEKTIV PÅ BARNS MOGNAD I FÖRSKOLA... 8

3.3 SAMMANFATTNING ... 9

4. METOD OCH GENOMFÖRANDE ... 10

4.1KVALITATIV METOD ... 10 4.2SEMISTRUKTURERADE INTERVJUER ... 10 4.3URVAL ... 11 4.4PRESENTATION AV INFORMANTER ... 11 4.5GENOMFÖRANDE AV MATERIALINSAMLING ... 12 4.6GENOMFÖRANDET AV ANALYS ... 13 4.7FORSKNINGSETISKA ÖVERVÄGANDEN ... 13

5. RESULTAT OCH ANALYS ... 15

5.1PERSONALENS FÖRHÅLLNINGSSÄTT ... 15

5.1.1 Naturens gång ... 15

5.1.2 Kravet om en meningsfull verksamhet ... 18

5.2TRE FÖRKLARINGSMODELLER ... 21

5.2.1 Mognad ... 21

5.2.3 Annat som lockar... 23

5.2.4 Utmaningen med en åldersanpassad verksamhet ... 28

5.3SAMMANFATTNING ... 29

5.3.1 Hur förhåller sig fritidspersonal till att barn i åldrarna 10-12 väljer att sluta på fritidshem? ... 29

5.3.2 Vilka möjliga orsaker ser fritidspersonalen till att barn i denna ålder slutar på fritidshem? ... 29

6. DISKUSSION ... 31

6.1RESULTATETS KONSEKVENSER FÖR OSS ... 33

6.2METODDISKUSSION ... 33

6.3FRAMTIDA FORSKNING ... 34

REFERENSER ... 35

BILAGA 1 ... 37

1. Inledning

Under 2017 var 57,6% av elever mellan 6–12 år inskrivna på fritidshem i Sverige. I åldersgruppen 6–9 år var procentsatsen på andelen inskrivna 83,9% av alla barn i den åldersgruppen, medan andelen inskrivna barn i åldersgruppen 10–12 år låg på 21% (Skolverket, 2018a). I skollagen står det att en plats på fritidshem ska erbjudas de barn som är i åldern 6–12 år och i behov av det, antingen då vårdnadshavare arbetar eller studerar, eller om barnet på annat sätt bedöms vara i behov av den utbildning och omsorg som fritidshemmet skall erbjuda (Svensk författningssamling, 2010:800). Enligt läroplanen för förskoleklass, skola och fritidshem (LGR11) skall utbildningen i fritidshem stimulera lärande och utveckling hos eleven och därtill erbjuda en meningsfull fritid genom att ta elevens intressen, behov och erfarenheter i beaktning (Skolverket, 2018b, s.22). I ljuset av denna kunskap och statistik går det att ställa sig frågan varför skillnaden mellan andelen inskrivna barn i åldern 6–9 år och 10–12 år är så stor. Skolinspektionen gjorde 2010 en granskning av 77 fritidshem i Sverige där de bland annat undersökte verksamheten som erbjuds för 10–12-åringar (Skolinspektionen, 2010). De kom fram till att en stor andel av de granskade fritidshemmen hade ett övergripande fokus på de yngre barnen vilket gjorde att de äldre barnen kom i skymundan. Verksamheterna var i mycket liten utsträckning anpassade efter de intressen som denna åldersgrupp kan sägas ha. Resultatet av granskningen visade även på att det fanns en utbredd uppfattning bland barn och vårdnadshavare att fritidshemsverksamhet främst är till för barn mellan 6–9 år (Skolinspektionen, 2010, s. 24–25). Övrig forskning på detta område är begränsat, särskilt i svensk kontext och när det kommer till vad personalens perspektiv på frågan är. Därför kan denna studie bidra med ytterligare kunskap på området. Med utgångspunkt i de utdrag ur styrdokument, statistik och granskning som presenterats här ovan syftar detta examensarbete till att undersöka hur personal i fritidshem förhåller sig till att barn i åldrarna 10–12 år i betydligt högre utsträckning väljer att sluta än de i åldrarna 6–9 år. Hur ser de på detta fenomen? Av vilka orsaker tror de att barnen slutar? I diskussionsdelen kommer fritidshemspersonalens svar att ställas i ljuset av tidigare forskning om barns egna ord om varför de slutar fritidshem och andra liknande verksamheter.

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna studie är att undersöka hur fritidshemspersonal förhåller sig till att barn i åldern 10–12 år väljer att sluta på fritidshemmet och vad de ser som möjliga orsaker till det.

Studiens frågeställningar

• Hur förhåller sig fritidshemspersonal till att barn i åldrarna 10–12 år väljer att sluta på fritidshem?

• Vilka möjliga orsaker ser fritidshemspersonalen till att barn i denna ålder slutar på fritidshem?

1.2 Definitioner av begrepp

Med fritidshemspersonal menar vi de som arbetar i fritidshemmen och har ansvar över verksamheterna. Vi har valt att inte benämna dem som fritidspedagoger eller fritidslärare då vi inte lagt någon vikt vid deras utbildning, utan låtit tyngdpunkten ligga vid att de arbetar med och ansvarar för fritidsverksamhet för barn i åldrarna 10–12 år.

Med personalens förhållningssätt menar vi hur de ser på företeelsen att barn slutar i 10–12 års åldern. Ser de en möjlighet att påverka eller anser de att det ligger utanför deras händer?

2. Teori

Här kommer vi att redogöra för vilka teoretiska utgångspunkter vi använder oss av i analysen av denna studies empiri. Vår huvudsakliga utgångspunkt i denna studie utgår ifrån socialkonstruktivismen. Vi kommer även att använda oss av en teori som presenterar tre olika barnsyner.

2.1 Socialkonstruktivism

Socialkonstruktivism är ett sätt att se på världen och samhället som något vi människor skapar socialt i samspel med varandra. Att förklara och uppfatta handlingar som något “naturligt” ifrågasätts genom att ställa det mot andra kulturer för att se om det ser liknande ut där. Om det skiljer sig i detta perspektiv kan det ses som ett tecken på att det rör sig om något som är socialt konstruerat (Wenneberg, 2010, s.11). Man menar att kunskap och människans vetande är socialt konstruerade faktorer som bland annat kommer från det språk vi förvärvat oss under vår uppväxt (Wenneberg, 2010, s.12). Alltså går det till viss del att säga att det är varje människas uppväxt och erfarenheter som ligger till grund för hur den enskilde människan ser och tolkar världen. En grundläggande princip inom socialkonstruktivismen kan sägas vara att man inte accepterar sociala fenomen som något “naturligt” och oföränderligt (Wenneberg, 2010, s.62). Förklaringen till att något kan framstå som naturligt men egentligen vara skapat av människan ser ut så här:

(...) människan av naturen har en benägenhet att utforma vanor. Dessa vanor blir efter hand externaliserade, vilket betyder att vanorna sprider sig som ringar på vattnet till andra människor som själva inte varit med om att forma dessa. Därmed uppstår det institutioner som sträcker sig längre ut i samhället än till bara två människors vanor.

(Wenneberg, 2010, s.71)

Institutioner ska här förstås som traditioner. Det Wenneberg säger är alltså att vanor någon gång skapas av en eller två personer, men med tiden som de sprider sig till andra människor, och “skaparna” försvinner bort i periferin blir de självklara när tillräckligt många i ett samhälle eller verksamhet anammat dem. Vi har en socialkonstruktivistisk utgångspunkt i vår analys, på så vis att vi undersöker hur det som kan tas som naturgivna sanningar om barn kan ses som social konstruktioner. Därav bidrar denna teori med ett kompletterande synsätt som fördjupar analysen.

2.2 Barnsyn

Gunilla Dahlberg och Hillevi Lenz Taguchi har undersökt traditioner i förskola och skola genom en socialhistorisk analys och kommit fram till tre olika sätt att se på barn som finns inom dessa traditioner: barnet som natur, barnet som kultur- och kunskapsåterskapare och barnet som kultur- och kunskapsskapare (Dahlberg & Lenz Taguchi, 2015). Dahlberg och Lenz Taguchi menar att barnet i dessa traditioner alltid är en social konstruktion, och att uppfattningen av vad ett barn är och vad det behöver för att nå sin fulla potential skiljer sig från olika sociala praktiker (Dahlberg & Lenz Taguchi, 2015, s.12). Dessa tre barnsyner är relevanta för studien som analytiska verktyg genom att de bidrar med djupare förståelse av personalens svar då de sätter ord på underliggande synsätt.

2.2.1 Barnet som natur

Denna barnsyn kan sägas dominera i förskolan där man ser på barnet som fullständigt. Allt finns sedan födseln i barnet, och som pedagoger måste man därför lämna plats och frihet åt barnet att bearbeta, uttrycka och utveckla allt det som barnet bär på. Barnets personlighet uttrycks i denna frihet och därför kan dessa individuella uttryck aldrig vara fel. Här är även barnets lust viktig och att det har roligt i stunden, då det är i stunden som det utvecklas (Dahlberg & Lenz Taguchi, 2015, s.18). Denna barnsyn har sina rötter i Fröbels tankar om den lekens och skapandeverksamhetens betydelse för utvecklandet av fria och självständiga människor, men också i Rousseaus tankar om barnet, barndomen och barnuppfostran. Enligt Rousseau skulle friheten vara central i människans liv. Barn skulle uppfyllas av och bli delaktiga i det goda i samhället för att få bort det onda, som de så småningom genom egen självdisciplin och vilja skulle välja bort och på så vis bygga ett bättre samhälle (a.a).

2.2.2 Barnet som kultur- och kunskapsåterskapare

Denna barnsyn kan sägas dominera i skolan där man ser barnet som någon som ska tillgodogöra sig den rådande kulturen och den kunskapen som av samtiden anses väsentlig. Barnet ska i någon mån utvecklas till att bli samhällsnyttig (Dahlberg & Lenz Taguchi, 2015, s.19). Barnet ses i relation till mål om vad det skall bli, där överföringen av konkret kunskap som går att utvärdera och bedöma är central.

2.2.3 Barnet som kultur- och kunskapsskapare

Denna barnsyn kan ses som en utvecklad kombination av de båda tidigare beskrivna barnsynerna. I barnet som kultur- och kunskapare utgår man ifrån ett erkännande av barnet som nyfiket och kompetent. Barnet besitter en inre vilja av att utforska, lära och utvecklas som individ i relation till andra människor (Dahlberg & Lenz Taguchi, 2015, s.23). Barnet är här delaktig i skapandet av kunskap, sina förmågor och sin personlighet genom samverkan med världen runt omkring det. Denna barnsyn skiljer sig från barnet som kultur- och kunskapsåterskapare på så vis att barnet här ses som självständigt i den mån att det är med och skapar kunskap i motsats till att bara återskapa den.

3. Tidigare forskning

Här kommer vi att presentera tidigare forskning som är relevant för studiens syfte. Forskningen som presenteras nedan är uppdelade i två områden: Barns perspektiv på deltagande i fritidshem och after-school programs och Pedagogers syn på barns mognad i förskola. När det kommer till hur fritidshemspersonal ser på barn i åldrarna 10–12 och deras deltagande i fritidshem verkar forskningen vara mycket begränsad, varför vi fokuserar på ovanämnda områden. Forskning om barns perspektiv på deltagande i fritidshem och after-school programs är relevant i sammanhanget då den bidrar till att ge en bredare bild och förståelse av vår studies resultat. After-school programs går inte att helt jämföra med svenska fritidshem då de i högre grad är baserat på frivillighet och kan ha olika profileringar. De liknar dock varandra på så vis att det är vuxna som anordnar aktiviteter och ansvarar för barnen medan de är där och blir på så sätt relevant för vår studie. Forskning om pedagogers syn på barns mognad i förskola bidrar i vår studie till att ställa våra informanters svar mot tidigare studiers resultat.

3.1 Barns perspektiv på deltagandet i fritidshem och

After-school programs

I Det bästa med fritids var att kompisarna var där (2011), en studie av Marianne Dahl och Helena Ackesjö, intresserar sig Dahl och Ackesjö för vad som får barn att sluta på fritidshem respektive vad som får dem att stanna kvar. Dahl och Ackesjö är båda forskare inom pedagogik med fokus på fritidshem och förskoleklass. I studien har de intervjuat 20 barn som hade valt att sluta på en fritidshemsavdelning för åldrarna 6–12, och gett enkäter till 70 barn som var inskrivna på en fritidshemsavdelning för åldrarna 9–12 om vad de uppskattade med verksamheten på deras fritidshem. Analysen av intervjuerna med de barn som sagt upp sin plats på fritidshemmet resulterade i fyra övergripande teman på anledningarna:

a. betydelsen av kompisar b. organisation och struktur c. omöjligheten till inflytande d. att åldersanpassa verksamheten

(Dahl & Ackesjö, 2011, s.207) Betydelsen av kompisar framstod som den viktigaste anledningen för barnen. När deras vänner slutade blev tillvaron på fritidshemmet inte lika meningsfull. Dahl och Ackesjö förstår det som att relationerna är viktigare än själva fritidshemmet i sig självt för barnen. Att

fritidshemmet, ur barnens perspektiv, kan beskrivas som en “samlingsplats eller odlingsplats för relationer, men denna plats skulle egentligen kunna vara vilken plats som helst” (Dahl & Ackesjö, 2011, s.208). Därmed var kompisarnas närvaro eller frånvaro på fritidshemmet en viktig faktor i beslutet om att stanna kvar eller sluta.

När det kom till organisationen och strukturen på fritidshemmet framkom det att de barn som slutat upplevde att pedagogerna ägnade för mycket tid med de allra yngsta och att de äldre barnen därför inte blev prioriterade. Barnen kände inte att pedagogerna räckte till och att de yngstas villkor var de som styrde verksamheten. Av detta dras slutsatsen att vistelse i fritidshem med en stor spridning i åldrarna på barnen kan vara en avgörande orsak till att barn väljer att sluta (Dahl & Ackesjö, 2011, s.210).

Omöjligheter till inflytande, som var det tredje temat på anledningar att sluta på fritidshem, handlar om att barnen inte kände att de hade möjligheter att påverka verksamhetens innehåll. De upplevde det som att pedagogerna planerade de aktiviteter som erbjöds utan att bjuda in barnen i arbetet. Dahl och Ackesjö menar att oförmågan att kunna påverka sin vardag kan leda till en likgiltighet som påverkar barnens emotionella, sociala och kognitiva utveckling negativt (Dahl & Ackesjö, 2011, s.212).

Barnen som hade slutat på fritidshemmet nämnde även att verksamheten inte upplevdes vara anpassad efter deras intressen och ålder. De uppgav bland annat att de saknade digitala aktiviteter såsom dator- och tv-spel som, utanför fritidshemmet, var en stor del av deras fritidsaktiviteter. De spel och pyssel som erbjöds var inte tillräckligt utmanande för dem. Det framkom även att de äldre barnen upplevde att de yngre störde dem och att det inte fanns något ställe att dra sig undan till för att få lugn och ro (Dahl & Ackesjö, 2011, s.212–213).

När det kom till analysen av enkätsvaren som barnen på det åldersanpassade fritidshemmet lämnat, om vad som fick dem att stanna kvar, framkom även där fyra huvudteman:

a. fria val

b. rikt utbud av aktiviteter c. möjlighet till inflytande d. betydelsefulla vuxna

(Dahl & Ackesjö, 2011, s.213) Sammanfattningsvis uppskattade barnen på detta fritidshem att de erbjöds ett rikt utbud av aktiviteter där de själva kunde välja fritt vad de ville ägna sin tid till. De kände även att de

hade möjlighet till att påverka verksamhetens innehåll och att pedagogerna på fritidshemmet var betydelsefulla för dem på så sätt att de var stöttande och omsorgsgivande och att relationerna mellan barn och pedagoger var ömsesidiga.

Lynda Okeke har genomfört studien Attrition in Adolescent After-School Programs:

Addressing the Concern via Interviews with Program Dropouts (2008), en undersökning av

amerikanska barn i åldern 11–14 som tidigare deltagit i ett “After-School Program” (ASP). Hon ville ta reda på vilka anledningar som uppgavs för att ha avslutat sin medverkan i ett ASP, då detta tidigare sällan hade efterfrågats. I undersökningen intervjuade hon 70 tidigare deltagare och kom fram till sex huvudanledningar till varför barn i ålder 11–14 hoppade av ASP. Dessa sex huvudanledningar rangordnades efter svarsfrekvensen:

1. Engagemang i andra icke-familjerelaterade fritidsaktiviteter,

2. Att programmet inte höll vad det lovade eller utgav sig för att innehålla, 3. Engagemang i familjerelaterade fritidsaktiviteter,

4. Att programmet upplevdes ta för mycket tid, 5. Att programmet var tråkigt, och

6. Att programmet inte innehöll tillräckligt mycket, eller tillräckligt bra studiestöd

Icke-familjerelaterade fritidsaktiviteter definierades här som diverse klubbverksamheter, till exempel idrotter, dans och schack, medan familjerelaterade fritidsaktiviteter var när barnen på ett eller annat sätt spenderade tiden med sina familjer istället för på ASP. Av detta resultat drogs bland annat slutsatsen att för att göra ASP mer attraktiva och hålla kvar barnen så kunde ett sätt vara att erbjuda ett mer begränsat antal åldersanpassade aktiviteter och att se till att de aktiviteterna faktiskt genomfördes. Aktiviteterna behövde bli mer intressanta och anpassade för barnen för att få dem att stanna kvar.

3.2 Pedagogers perspektiv på barns mognad i förskola

Serpil Pekdoğan och Esra Akgül gjorde 2016 studien Prechool Children´s School Readiness i Turkiet där de ville undersöka vilka perspektiv förskollärare har på hur pass redo barnen är för att ta steget att gå från förskola till att börja skolan. De använde sig av en blandning mellan kvantitativa och kvalitativa metoder. I undersökningen använde de sig dels av enkäter som var framtagna av en tidigare forskare, en checklista för barn i åldrarna 5–6 år och dels av intervjuer med 204 förskollärare där de använde sig av öppna frågor så att de fick mer

utvecklade svar. De fann efter sammanställningen av enkäterna att det finns en relation mellan att vara redo för skolan och vilka färdigheter barnen behöver besitta. Efter sammanställningen kunde de ta fram intervjufrågor för att sedan ta sig an den kvalitativa undersökningen. Resultaten av intervjuerna visar att lärarna hade en föreställning om att det finns ett flertal faktorer som avgör om barn är redo för att börja skolan. Dessa faktorer bestod av sociala kommunikationsfärdigheter, mognad, akademisk kunskap och kommunikation med vårdnadshavare. Denna studie kan sägas handla om övergången mellan förskola och skola. Då vår studie vill undersöka personalens syn på att elever slutar på fritidshem så kan man säga att den handlar om övergången mellan fritidshem och hem. Den gemensamma faktorn är att båda studier utgår från personalens synsätt på barnens övergång från en verksamhet till en annan, eller i det här fallet från en verksamhet till hemmet/en annan verksamhet.

3.3 Sammanfattning

Forskning gjord i Sverige visar på att barn i fritidshemmet slutar på grund av fyra övergripande anledningar. Den viktigaste anledningen till avhoppen var betydelsen av kompisar, men barnen slutade även på grund av strukturen i organisationen, att de inte kände att de fick möjlighet till inflytande och att verksamheten inte var åldersanpassad. Forskning från USA på After-School Programs visar på att barn slutar deras verksamheter för att de inte finner att det finns ett engagemang, de håller inte vad de lovar, tar för mycket tid, är tråkigt och är inte tillräckligt innehållsrikt. Turkisk forskning i förskolan visar på en föreställning hos förskollärare att det finns flera faktorer som är avgörande för om barnen i åldrarna 5–6 år är redo för förskoleklass. Dessa faktorer är barnens mognad, deras sociala kommunikationsfärdigheter, dras akademiska kunskap och hur väl de kan kommunicera med vårdnadshavarna. Då det saknas forskning om fritidshemspersonalens perspektiv på att barn i åldrarna 10–12 år slutar och vad det kan bero på bidrar vår studie med att ge en bild av just detta. Denna kunskap är intressant då den kan säga något om hur personalen ser på sin verksamhet, på deras yrkesuppdrag och på de inskrivna barnen.

4. Metod och genomförande

Här kommer vi att presentera vårt val av metod och urval av informanter. Vi kommer även att gå igenom hur vi genomförde intervjuerna och reflektera över våra etiska ställningstaganden.

4.1 Kvalitativ metod

Då vi i vår studie vill undersöka pedagogers förhållningssätt och erfarenheter har vi valt att använda oss av en kvalitativ metod som forskningsstrategi. Kvalitativa metoder har öppna frågor vilket bjuder in deltagarna att fritt svara med egna ord och erbjuder utrymme att ge utförliga och detaljerade svar (Christoffersen & Johannessen, 2012, s.16). I grunden så intresserar sig kvalitativa metoder för uppfattningar mer än statistiska samband (Alvehus, 2013, s.20). Genom en kvalitativ metod med några få pedagoger kommer vi närmare pedagogernas egna berättelser och uppfattningar än vi skulle gjort med enkäter till många.

4.2 Semistrukturerade intervjuer

Av de kvalitativa metoder som finns har vi valt att använda oss av intervjuer. Alvehus (2013, s.80) menar att intervjuer nästan är en oumbärlig metod när någon vill ta reda på hur människor handlar, tänker och känner i en given situation. Jämfört med enkäter möjliggör intervjuer att informanterna kan uttrycka sig mer fritt och nyanserat (Christoffersen & Johannessen, 2012, s.84). Intervjuer kan variera i form från strikt strukturerade med fasta svarsalternativ till helt ostrukturerade utan förbestämda frågor (a.a). Någonstans däremellan befinner sig semistrukturerade intervjuer där det finns en struktur som utgörs av en intervjuguide med övergripande teman och frågor, men svaren lämnas öppna (Christoffersen & Johannessen, 2012, s.86). Med en intervjuguide standardiseras intervjuerna så att samtliga intervjuer som genomförs följer samma tråd, vilket bidrar till att studiens alla svar kan jämföras och systematiseras (Christoffersen & Johannessen, 2012, s.85). En semistrukturerad intervju innebär att ramar har satts i förväg av forskaren, vilket underlättar analysarbetet av svaren och minskar tiden den tar (Bell & Waters, 2016, s.195). En semistrukturerad intervjuform möjliggör för oss att på förhand ställa upp frågor vi vill få svar på, samtidigt som vi lämnar utrymme till följdfrågor på det som informanterna svarar. När det kommer till enskilda intervjuer respektive gruppintervjuer har vi använt oss av båda. Vår tanke var från början att enbart använda oss av gruppintervjuer med hela arbetslag. Detta då gruppintervjuer skulle ge oss fler informanter på samma tid vilket kunde tänkas ge en bredare bild av hur personal förhåller sig till och arbetar kring studiens fokus än vi skulle fått med enskilda

intervjuer, men även ge en inblick i ett gemensamt förhållningssätt i arbetslaget. Gruppintervjuer kan vara värdefulla när man som forskare söker djupgående information om människors funderingar och tankar kring varför något är eller ser ut på ett visst sätt (Bell & Waters, 2016, s.195). I två av våra intervjuer var det dock bara en i arbetslagen som kunde eller ville ställa upp, och därför genomfördes de intervjuerna enskilt. Dessa intervjuer genomfördes trots vår ursprungstanke om gruppintervjuer då de kunde tänkas bidra med en bredare bild till studien på grund av fritidshemmens geografiska läge.

4.3 Urval

I vår studie har vi valt att undersöka pedagogers förhållningssätt till att barn väljer att sluta fritidshem. Då det är betydligt vanligare att barn slutar i åldersspannet 10–12 än 6–9 ville vi intervjua personal som arbetar i fritidshem för barn i 10–12 års åldern. För att få en bredd på materialet ville vi intervjua personal i fritidshem på både landsbygd och i tätort. Då det krävs vissa kriterier för vår studie blir vårt urval kriteriebaserat. Ett kriteriebaserat urval innebär att informanterna måste uppfylla vissa förutbestämda kriterier (Christoffersen & Johannessen, 2012, s.56). De kriterier som vi bestämt är att informanterna ska arbeta på ett fritidshem som har inskrivna barn i åldrarna 10–12 samt att de ska arbeta på ett fritidshem som antingen är beläget i en tätort eller ute på landsbygden. Vi har valt ut två fritidshem från respektive områdestyp. Våra informanter har fått fiktiva namn och så även de skolor de jobbar på för att det inte ska kunna gå att härleda till varifrån de kommer eller vem de är. En stor del forskare påstår att insamlingen av material kan fortgå tills en inte får fram mer ny fakta (Christoffersen & Johannessen, 2012, s.53). Då vi har en tidsgräns för studien gick inte detta att genomföra och därför blev urvalets mängd tolv informanter från fem olika fritidshemsavdelningar på fyra olika skolor.

4.4 Presentation av informanter

Våra informanter består både av personer med utbildning inom fritidshemsyrket och de med utbildningar inom andra områden. Det som förenar dem är att alla jobbar på fritidshem där barn i åldrarna 10–12 är inskrivna. Deras erfarenheter av att jobba i fritidshemsverksamhet varierar mellan fem veckor och 25 år. Då vi ville intervjua arbetslagen på fritidshemmen blev konsekvensen att en av informanterna endast hade fem veckors erfarenhet vilket kan anses som bristfällig. Detta vägdes dock upp av detta arbetslagets samlade erfarenheter av arbete i fritidshem. De presenteras nedan uppdelade i två grupper för att tydliggöra vilken geografisk kontext de kommer ifrån. Den första gruppen består av informanterna från de två

landsbygdsskolorna och den andra gruppen består av informanterna från de två tätortsskolorna. För att förenkla för läsaren har vi, utifrån varje intervju, benämnt samtliga deltagande informanter med samma begynnelsebokstav, för att på ett enkelt sätt se vilka informanter som hör till samma arbetsplats och intervju.

• Karin arbetar på Kantarellens fritidshem, som är en avdelning på en landsbygdsskola

för barn i åldrarna 6–12 år

• Märta, Maja, Mimmi, Maria och Mia arbetar på Morotens fritidshem som är en avdelning på en landsbygdsskola för barn i åldrarna 6–12 år.

• Sören arbetar på Salamanderns fritidshem, som är en avdelning på en tätortsskola för

barn i åldrarna 10–12 år.

• Greta och Gunilla arbetar på Grizzlybjörnens fritidshem, som är en avdelning på en

tätortsskola för barn i åldrarna 9–10 år.

• Ture, Tanja och Titti arbetar på Tvättbjörnens fritidshem som är en avdelning på en tätortsskola för barn i åldrarna 11–12.

4.5 Genomförande av materialinsamling

Arbetet med intervjuerna inleddes genom att leta informanter. Vi tog kontakt med tre skolor i en tätort, och två skolor på landsbygden. Av dessa skolor visade personal på tre fritidshemsavdelningar i tätort (varav två av dem var på samma skola) och två på landsbygden (på två olika skolor) intresse till att delta i studien. Därefter skapades en samtyckesblankett (se bilaga 1) där vi informerade kort om oss som studentforskare, vad studien skulle handla om och de etiska riktlinjer vi utgick ifrån. Samtyckesblanketten skickades sedan ut digitalt till fritidshemspersonalen för att de skulle kunna läsa igenom den i lugn och ro. Möjliga tider för när intervjun kunde ske skickades sedan ut till de olika informanterna och efter respons sattes ett schema upp. Under tiden skapades en intervjuguide (se bilaga 2) där vi i punktform skrev ut vad vi skulle informera om och vilka frågor vi ville ha svar på. Denna guide skulle fungera som en stomme att utgå ifrån för att sedan bygga på med följdfrågor efter informanternas svar. Dagen innan varje intervju skickade vi en påminnelse till informanterna om att en intervju var bokad nästkommande dag och vilken tid denna skulle äga rum.

Vi valde att båda två delta i varje intervju för att möjliggöra för en bredare uppsamling av information och perspektiv än vad vi var för sig hade kunnat (Trost, 2010, s.67). Vi var dock

medvetna om risken för en eventuell maktobalans i intervjuer med bara en informant (a.a). Varje intervju började med att informanterna fick skriva på samtyckesblanketten och att vi förtydligade de etiska riktlinjerna. Vi gav även information om vår studies utgångspunkter och vad intervjun skulle handla om.

Två av intervjuerna genomfördes med ensam informant, resterande tre med hela arbetslagen på avdelningarna. Anledningen till att det blev så var att vi till en början bara tänkt oss en informant per avdelning, men då hela arbetslagen erbjöd sig att vara med i tre av de tillfrågade fritidshemmen så tackade vi ja med förhoppningen om det kunde bidra till att skapa oss en bredare bild av fritidshemspersonals förhållningssätt och tankar kring ämnet. Det bidrog även till att maktbalansen mellan oss intervjuare och informanterna jämnades ut. Detta blev en situation som kan liknas med fokusgrupp men skiljer sig på så sätt att vi som intervjuare styrde samtalet mer och endast var intresserade av vad de hade att säga och inte interaktionen mellan informanterna (Alvehus, 2013, s.87). Samtliga intervjuer spelades in med hjälp av en diktafon för att kunna samla informationen på ett enkelt sätt utan att behöva anteckna allt som sades. De inspelade intervjuerna transkriberades sedan för att underlätta analysarbetet.

4.6 Genomförandet av analys

Analysen påbörjades vid transkriberingarna av de inspelade intervjuerna. Samtalen skrevs ner ordagrant och tonlägen, pauser och skratt markerades. Därefter lästes transkriberingarna vid upprepade tillfällen och de svar som överensstämde med vårt syfte färgkodades utifrån olika övergripande kategorier vi skapat baserat på informanternas svar. Kodning av olika slag görs för att exponera betydande delar av empirin vilket bidrar till att reducera materialet och förenkla analysarbetet (Christoffersen & Johannessen, 2012, s.115). Dokument skapades sedan för de olika kategorierna av svar där svaren i sin tur delades in i underkategorier för att inte tappa nyanserna på svaren. Därefter lade vi in de citat vi upplevde som relevanta och betydelsefulla i analyskapitlet och tolkade dem tillsammans med teori. Kapitlet utformades genom att vi först utgick från studiens två frågeställningar och sedan de olika kategorierna vår analys kommit fram till.

4.7 Forskningsetiska överväganden

Vi har utgått ifrån vetenskapsrådets forskningsetiska principer när vi genomfört denna studie. Personuppgifter behandlas på ett tryggt och etiskt korrekt sätt. Principerna består av fyra individskyddskrav som utifrån vår undersökning kan beskrivas på följande vis:

1. Informationskravet: Vi som forskare skall informera deltagarna om vad som förväntas av dem, vilka villkor som deras deltagande utgår ifrån, att deras deltagande är frivilligt och om allt annat som på något sätt kan påverka deras vilja att delta i undersökningen. 2. Samtyckeskravet: Deltagarnas samtycke till medverkan skall inhämtas. De skall ha full rätt att bestämma sin medverkan och dess längd och villkor. De skall även kunna avbryta sin medverkan utan att på något sätt mötas av negativa konsekvenser.

3. Konfidentialitetskravet: Alla personuppgifter om deltagarna som samlas in skall behandlas på ett sådant sätt så att deltagarna inte kan identifieras av utomstående. 4. Nyttjandekravet: Insamlade uppgifter och data får endast användas i vår undersökning

och inte delas vidare i kommersiellt eller icke-vetenskapligt syfte.

(Vetenskapsrådet, u.å).

Ovanstående punkter implementerades dels genom inledande information vid första kontakten med informanterna och dels genom mer ingående information i samtyckesblanketten (se bilaga 1) som vi skickade ut till alla informanter en vecka innan intervjutillfället. Denna blankett skrevs under av samtliga informanter och förvarades sedan på en av universitetet förutbestämd plats. Alla intervjuer inleddes även med ett förtydligande av de etiska riktlinjer vi uppbundit oss till (se bilaga 2).

5. Resultat och analys

Här kommer vi att beskriva vår analys av det insamlade materialet. Vi kommer att följa ordningen på våra frågeställningar och således därför börja med en analys av personalens förhållningssätt till att barn i åldrarna 10–12 år slutar på fritidshem. Därefter följer analysen av personalens förklaringar till varför barn slutar i deras verksamheter.

5.1 Personalens förhållningssätt

Under intervjuerna med personalen framkom ett tydligt dominerande förhållningssätt till varför barn slutar på fritidshem i åldrarna 10–12 år. I sorteringsarbetet av deras svar valde vi att benämna detta dominerande förhållningssätt som “Naturens gång”. Detta då förhållningssättet kretsar kring ett tänk om att barnen kommer sluta förr eller senare, oavsett hur verksamheten är uppbyggd, eftersom att barn i den åldern mognar och närmar sig vuxenlivet. Ett annat förhållningssätt som framkom, alltid i kombination med föregående, var det vi valt att benämna som “Kravet om en meningsfull verksamhet”. Detta förhållningssätt lyfter tanken om att personalen är ansvarig för verksamheten och att den, enligt läroplanen, ska erbjuda en meningsfull fritid för barnen som går där.

5.1.1 Naturens gång

I alla intervjuer vi höll uttrycktes tanken om att det är naturligt att barn i åldrarna 10–12 år slutar på fritidshem. Det ses som en del i barnens personliga mognad och utveckling mot att bli självständiga. Tanja på Tvättbjörnens fritidshem beskrev det så här:

Jag ser det som naturens gång. Du vill prova litegrann. Se var du står. "Jag klarar mig själv" ungefär. Så kan man prova i sakta.... Det är nog därför man drar ut lite på processen också som förälder. Att man testar vissa dagar att åka hem [själv], så får man se om man klarar det

Tanjas svar kan tolkas som att hon ser det som naturligt att börja gå hem själv. Hon uttrycker det som en process både för barnet och vårdnadshavarna där man testar sig fram för att se om barnet i fråga är redo för att vara själv hemma eller inte. Utifrån detta går det att utläsa att fritidshemmets roll i denna process är att vara den trygga punkten dit barnet alltid kan återvända om det eller vårdnadshavarna inte känner sig redo för att helt släppa taget. Tanja visar här också på en barnsyn som skulle kunna kopplas till barnet som natur. Om barnet uttrycker en vilja av att bli självständigt är detta det rätta valet. Barnet ska ha frihet att

uttrycka sig själv och sin personlighet och kan därför aldrig ha fel när det kommer till detta (Dahlberg & Lenz Taguchi, 2015, s.18). Greta på Grizzlybjörnens fritidshem formulerade sig på ett liknande sätt, men betonade vikten av att barnen ska kunna klara sig själva:

Barnen blir äldre, de ska klara sig själva. Det är liksom en naturlig process. Min inställning till fritids överhuvudtaget är ju egentligen att vi ska gå och jobba för att bli arbetslösa. För barnen ska klara sig själva.

Det Greta här beskriver går att tolka som att fritidshemmet i stor utsträckning handlar om att bistå vårdnadshavarna i fostran av barnen. Tiden på fritidshemmet ska handla om att hjälpa barnen på deras resa mot vuxenskapet. När de nått åldern 10–12 år så bör de ha tillskansat sig allt vad fritidshemmet har att erbjuda och förmågan att klara sig själv ska ha utvecklats. Det är därför helt naturligt att de slutar. Maria på Morotens fritidshem uttrycker ett liknande förhållningssätt:

Det är klart att det är naturligt, efterhand man mognar. Vissa barn mår ju bra av att sluta för de vill ju vara äldre och de mår ju bra av att då vara äldre och ta mer ansvar och faktiskt må bra av det och växer som individ och då är det ju bra att de slutar. Det blir naturligt, ja de känner sig färdiga liksom. Så har de lärt sig att koka kaffe och sånt också så kan de göra det tills att föräldrarna kommer hem.

Kollegan Maja inflikar:

Ja, haha! Kaffe och tvätta, torkskåpskörkort, diskmaskinen.

Maria beskriver det som att fritidshemmet inte kan erbjuda det större ansvaret som barnen i denna åldern behöver och mår bra av, och att hon därför ser det som positivt att de slutar och då utsätts för det större ansvaret som det innebär att vara själv hemma. Detta kan tolkas som att de förbereder barnen för att bli självständiga och klara vardagen hemma på egen hand. Även Sören på Salamanderns fritidshem delar detta förhållningssätt och beskriver hur de på hans avdelning arbetar med att stödja barnen i deras utveckling mot vuxenlivet:

De blir äldre. De ska bli mer självständiga. Vi har ju mycket sånt på fritids också ju. Vi har ju mellanmål på fritids [de går inte ner till matsalen som de andra avdelningarna på skolan, utan äter mellanmålet på sin avdelning] varje dag nu för tiden. Och då är ju syftet att de ska träna på att... Ja när man kommer hem sen och man ska äta sitt eget mellanmål. Man ska ta fram maten, man ska se

till att där är någon form av hygien, ja man ska äta maten (skratt), och man ska duka in, sätta in mjölken i kylskåpet och fixa disken, iallafall sätta in det i diskmaskinen. Sådana grejer.

Sören berättar här hur de aktivt jobbar med att barnen ska närma sig självständighet. På hans avdelning har de bestämt sig för att barnen själva ska få arbeta med mellanmålet varje dag, i motsats till att låta personalen i matsalen göra det åt dem som är normen bland de andra avdelningarna på fritidshemmet. Detta kan tolkas som en aktiv förberedelse för vuxenlivet men också som en signal till de äldre barnen att de nu börjar närma sig den åldern där de

förväntas klara sig själva. Då resten av avdelningarna på fritidshemmet får mellanmålet

serverat till dem varje dag så blir det en tydlig kontrast mot att de äldsta barnen ska servera sig själva. Utifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv blir det både en förberedelse för vuxenlivet och en symbolisk handling som kommunicerar rådande sociala normer och förväntningar.

Socialkonstruktivismen är en idé om att något som ses som “naturligt” och självklart, till exempel handlingar och företeelser, inte nödvändigtvis måste vara så. Man ställer sig frågan om det som i första anblick ses som “naturligt” inte egentligen är socialt betingat, och alltså skapat av människor i samspel. Att något som framstår som naturligt kan vara skapat av människor går att förstås genom att människor är benägna att skapa och omge sig av vanor. Eftersom människan är en social varelse överförs vanor lätt och med tiden kan de gå ifrån personliga till internaliserade i större grupper och sammanhang, där skaparna av vanan försvinner ut i periferin och vanan tas som självklar (Wennberg, 2010, s.71). Detta tankesätt går att applicera på personalen i vår studies förhållningssätt till att barn i åldrarna 10–12 år slutar på fritidshem. När de beskriver detta fenomen som något “naturligt” går det att fråga sig om det handlar om en evolutionär mognadsprocess där barnen övergår till vuxna, eller om det kan handla om en social process där vuxenblivandet skapas i samspel med omgivningen. En process där barnen genom mer eller mindre medvetna val från de vuxnas sida lotsas fram till förståelsen om att de börjar närma sig en “mogen” ålder och att de förväntas kunna klara sig själva snart. Detta då personalen själva upplevt samma process under en längre tid, och kanske till och med när de var i samma ålder. Man kan då säga att vanan att barn i denna åldern ska sluta på fritidshem, att de ska börja klara sig själva, blivit internaliserad och därför uppfattas som “naturlig”. På detta sätt går det att uppfatta en kulturellt skapad slutpunkt för barnens vistelse på fritidshem, alltså att de någonstans förväntas sluta i åldrarna 10–12 år. I sammanhanget kan det dock även vara betydelsefullt att ta upp att det finns en formell slutpunkt för barnens vistelse på fritidshem bestämd av skollagen, alltså att rätten till vistelse

på fritidshem försvinner när barnet slutar årskurs 6. Det går att föreställa sig att den kulturellt skapade- och den formella slutpunkten samspelar med varandra på så vis att personalen på fritidshemmen måste förhålla sig till den formella slutpunkten vilket kan påverka deras arbete i att förbereda barnen inför detta. I detta arbete kan de normer och förväntningar som personalen har projiceras mot barnen.

5.1.2 Kravet om en meningsfull verksamhet

Förhållningssättet som vi valt att benämna som “kravet om en meningsfull verksamhet” framhäver personalens ansvar för att barnen ska trivas på fritidshemmet. Läroplanen för fritidshem poängterar att verksamheten ska erbjuda en meningsfull fritid för barnen, och det blir därför upp till personalen att tillgodose detta. Under intervjuerna framkom detta förhållningssätt alltid i kombination med det vi tidigare benämnt som “naturens gång”. Karin beskrev sitt förhållningssätt så här:

Alltså jag ser ju det både och. Även om jag förstår att när man går i mellanstadiet att man känner väl kanske sig rätt så mogen och det är ju nyttigt att träna på att sköta sig själv också. Samtidigt måste vi ju kunna erbjuda en verksamhet som tilltalar dem också, så att de har valmöjligheten helt enkelt. Och likadant att satsa på att göra det bra. Så det ligger ju hos oss också, anser jag iallafall.

Karin visar här på ett kluvet förhållningssätt. Å ena sidan pekar hon på betydelsen av barnets mognadsprocess i sammanhanget, å andra sidan är hon observant på att det är personalens uppgift att se till att barnen har en meningsfull fritid, och inte slutar för att de har tråkigt. Ture delar samma kluvenhet:

Slutar de för att de är mogna så är det perfekt. Slutar de för att det inte finns någon bra verksamhet för dem så är det ju inte bra. Men det vet man ju inte alltid orsaken till att de slutar. I de flesta fallen är det för att de är mogna till att vara hemma några timmar själv, fixa eget mellis och vad som nu krävs. Men slutar de för att det inte är något bra fritidshem så är det ju tråkigt.

På frågan om hur de i Tures arbetslag skulle förhålla sig till om ett barn ville sluta för att hen uttryckte att det var tråkigt på fritidshemmet, svarade han så här:

Ja då får man ju rannsaka både sig själv och verksamheten man erbjuder dem och prata med dem mer ordentligt "Vad är det som du saknar här och vad kan vi bli bättre på?" för vi vill ju alla väl.

Från Tures båda svar kan man utläsa att barn ska sluta på fritidshemmet när de känner sig mogna för det. Han har en vilja av att verksamheten ska upplevas som en plats där barnen trivs och får sin röst hörd. I de fall där barn yttrar att de inte trivs på fritids anser Ture att de bör utvärdera sin verksamhet och sig själva som personal. Han beskriver dock en svårighet i att alltid veta barnens anledningar till att de slutar. Så hur vet man då om barnet slutar för att det uppnått en viss mognadsgrad eller för att det är missnöjt med verksamheten? Greta och Gunilla tycker sig kunna känna av denna skillnad, och beskriver det så här:

Gunilla: För jag tycker ofta att man märker det på barnen.

Jakob (Intervjuare): Att ni kan se skillnad på om det handlar om mognadsgrad eller inte?

Gunilla: Ja, ja. För då är dem oftast glada och såhär.

Greta: Kroppsspråk.

Gunilla: Ja, asså det tycker jag man får en känsla av innan, så att man ändå, även om inte barnet

säger det själv så märks ju det när de inte vill eller inte är med.

Greta: Ja med hela kroppen, om den är stängd så här [stänger in kroppen med armarna] eller “SÅ

nu är jag stor,, nu ska jag sluta” [Glad och med armarna i luften].

Greta och Gunilla beskriver här hur de kan se och läsa av barnens kroppsspråk och på så vis skapa sig en bild av deras anledningar till att sluta. Det går att tolka ur konversationen att de kan läsa av och skilja på situationer där barnet visar en motvilja till att delta i verksamheten, baserat på om det är moget eller om det missnöjt. Greta och Gunilla fortsätter med att förklara hur de hade agerat om det kom till deras kännedom att ett barn inte trivs på fritidshemmet:

Greta: Ja man hade ju velat veta varför, frågat det [barnet], pratat med dem liksom. Kanske att

man kan fånga upp det [barnet] och det fortsätter eller åtminstone så att, ok men det kanske är så att vi varje gång bestämt att vi ska läsa listan uppifrån och ner när vi ska gå till mellanmålet, men om de då berättar för oss att “Vi vill att ni ibland läser nerifrån och upp eller huller om buller”, då kan man ju göra det, men får man inte reda på det... Så att man får barnet att berätta vad det inte gillar som gör så att andra kan slippa hamna i samma situation.

Gunilla: Nä men det tänker jag väl att om vi skulle få reda på det att något barn som slutar för att

känningar av det, att “Ohh, här kan vara något på gång”, att vi först och främst pratar med det barnet och sen eventuellt också med föräldrarna: “Kan du lirka lite hemma och kolla?” “Trivs de här?”

Här visar Greta och Gunilla att de lägger stor vikt vid att barnen ska trivas och må bra på fritidshemmet. Dialog och samtal med barnen kan här tolkas som en viktig strategi i det dagliga arbetet. På så vis kan man utläsa att dessa strategier används för att göra barnen delaktiga i verksamheten och fånga upp eventuella missnöjen. De visar även ett tydligt samspel med vårdnadshavarna, och använder dem som ett verktyg för att utvärdera sin verksamhet. Om barnen är missnöjda så kanske de kommunicerar detta med sina vårdnadshavare istället för att säga det till personalen, och på så vis kan Greta och Gunilla skapa sig en mer enhetlig bild av barnets trivsel. Greta förtydligar detta genom att berätta om en tidigare händelse där ett barn kommunicerat en plötslig vilja att sluta, men som förändrades genom dialog med barn och vårdnadshavaren:

Greta: Nu i höstas, då va där en kille. Han sa till mig “Ja, jag ska sluta imorgon!” “Jaså?”, “jaha?”

tänkte jag, det ska du inte alls för det har inte vi [hört] någonting om. [Greta svarar killen] “Nähä, ska du det, men vadå?” [killen svarar] “Ja, jag ska börja åka hem nu själv”, och så. Så gick det någon dag så kom han igen [till fritidshemmet], “konstigt” [tänkte Greta], jag får prata med pappan då, så gjorde jag det. [Pappan svarar] “Nä, han vet inte, och han pratar om att han kanske ska börja åka bussen hem.” Han går i 4:an nu. [Pappan fortsätter] “Och inte vara på fritids och såhär, men nä det är inget bestämt”. Sen kröp det ju fram att där va en sko som klämde någonstans. När vi då fick reda på det så kan man ju jobba med det och göra något åt det.

Gunilla: Och han är ju faktiskt kvar.

Från denna berättelsen kan man utläsa att Greta anade att det fanns något mer bakomliggande till barnets anledning till att sluta, än att det bara skulle vara mogen för det. Därav frågade hon vårdnadshavaren när tillfälle gavs för att få en bredare bild, och fortsatte dialogen med barnet. Det framkom så småningom att barnet var missnöjt med något som då Greta och Gunilla kunde ta tag i för att förbättra barnets vistelse på fritidshemmet. Dessa ansträngningar visade sig i förlängningen vara fruktsamma då barnet idag fortfarande går kvar.

Bland informanterna som delar detta förhållningssätt går det att utläsa den barnsyn som Dahlberg och Lenz Taguchi (2015, s18-19) benämner som barnet som kultur- och

kunskapsåterskapare. I denna barnsyn ser man att barnet ska vara en återskapare av den kultur

s.19). Denna barnsyn går att tyda i hur informanterna pratar om att barnen ska få vara delaktiga och få sina röster hörda. Detta kan ses som en av samtidens centrala aspekter av den rådande kulturen, nämligen demokrati, som något barnen ska lära sig i skolan och i fritidshemmet.

5.2 Tre förklaringsmodeller

I analysarbetet framkom tre dominerande förklaringsmodeller för varför barn väljer att sluta på fritidshem i åldern 10–12 år. Företeelsen förklarades som att barnets individuella mognad påverkar beslutet, att barnets ålder spelar en roll och att andra aktiviteter och valmöjligheter intresserar dem mer. Vi har därför valt att benämna de tre förklaringsmodellerna som “mognad”, “ålder” och “annat som lockar”.

5.2.1 Mognad

I förklaringsmodellen “mognad” pekar personalen på betydelsen av barnets individuella mognad som en avgörande faktor för de äldre barnen i valet att sluta på fritidshemmet. Barnet ses som att det bär på ett inre driv av att bli självständig. Märta beskriver det så här:

Oftast är det nog att dem känner sig färdiga på fritids helt enkelt. Man går i nästa fas "Nu är jag stor, nu kan jag vara hemma själv". Och det är en utveckling i sig också att man vågar att vara hemma själv och ta eget ansvar.

Märta pratar om att hon kan se en progression hos barnen där de går mot att vara mer ansvarsfulla och självständiga. Man kan tolka det hon säger på två sätt, antingen sker denna utveckling oberoende av vad som erbjuds i fritidshemmet eller så är denna utveckling en produkt av fritidshemmets utbildning. Oavsett vilken tolkning man gör går det ändå att utläsa att barnen som slutar har tillskansat sig allt vad utbildningen i fritidshemmet kan erbjuda och att Märta ser att barnen, för att fortsätta utvecklas, behöver börja gå hem själva. Hemmet kan här ses som arenan för ytterligare utveckling då den vuxna tillsynen inte alltid finns och därmed ökar ansvaret för barnet. Greta och Karin belyser också barnens mognad och vilja att klara sig själva som en förklaring till att de slutar på fritidshemmen:

Karin: Det är väl mognadsprocesser. När de [barnen] känner sig mogna till att vara själva hemma

och när man känner att man är kanske för gammal för fritids.

Man kan tolka Greta och Karins svar som att de tänker sig att barnen utvecklar en tro på sin egen förmåga till att vara självständiga. Att denna utveckling är vad Karin benämner som “mognadsprocesser”, och denna tro driver barnen till att vilja prova på att vara hemma själva.

Våra informanter försöker här förklara varför barn slutar på fritidshem. I deras försök att förklara, sätter de sig in i barnens situation och därmed går det att utläsa hur de ser på dessa barn. Vi tolkar svaren om barns mognad som ett av Dahlberg och Lenz Taguchis (2015, s.23) synsätt på barn, nämligen barnet som kultur- och kunskapsskapare. Detta då informanterna ger uttryck för att barnen är nyfikna och visar en vilja på att utvecklas. Enligt denna barnsyn längtar barnet efter spännande upptäckter och utmaningar och är på så vis en aktiv deltagare i sitt egna kunskapsskapande (Dahlberg & Taguchi, 2015, s.29) Även att de ser barnen som kompetenta nog att klara sig själva. Barnen tar med sig de kunskaper de erfarit i fritidshemmet och använder dem i praktiken när de börjar vara själva hemma.

5.2.2 Ålder

I motsättning till förklaringsmodellen “mognad”, som vi beskrivit ovan, där tyngden ligger på barnets individuella mognad, pekar personalen i denna förklaringsmodell på barnets specifika ålder. De relaterar här bortfallet bland de äldre barnen på fritidshemmen till förväntningar som rör denna åldersgrupp, samt förändringar som sker i deras skolvardag. Greta pratar om att de barn som är äldre förväntas klara av mer:

Är du liten behöver du mer omsorg. Ju äldre du blir desto mer ska du få chansen och möjligheten att klara dig själv. Annars kommer du i 6:an och så blir du utsparkad [rätten till en fritidshemsplats försvinner när barnet slutar åk 6] sen är man helt lost in space och det är ju inte så himla käckt.

Gretas svar går att tolkas som att hon ser att de yngsta barnen behöver mer omsorg då de inte klarar sig själva men att denna omsorg ska minska i takt med att de blir äldre, så att de får utrymme att stå på egna ben. Detta överensstämmer med synen på barnet som kultur- och

kunskapsåterskapare där personalen ska vägleda barnen och ge dem uppgifter som är

anpassade efter hur pass mogna de är (Dahlberg & Lenz Taguchi, 2015, s.18) Det går även att utläsa en möjlig förväntning hos Greta att barnen ska ha nått den punkten i sin inre utveckling att de känner att de klarar sig själva, innan de slutar årskurs sex. Hon menar att det kan bli en

besvärlig omställning för barnen om de inte får möjlighet till att klara sig själva innan dess. En annan aspekt av ålderns inverkan på beslutet att sluta på fritidshemmet är barnens allt längre skoldagar, något som både Maja och Karin tar upp:

Maja: Anledningen till också att det blir färre och färre ju äldre dem är det är ju att dem går

betydligt längre i skolan. De har längre skoldagar och när läxhjälpen är färdig då är mellis över och då är det är lite annorlunda. Där är sådana saker också som styr rätt så mycket. Och de skulle mer än gärna vilja vara med på de aktiviteterna som finns men då kanske alla [de yngre] redan har gjort de.

Karin: Alltså just de äldre, de är inte så många och de slutar rätt så sent, de hinner inte... Det är det

också, att känner de [sig] delaktiga i fritids? Det är en utmaning i sig. För de slutar så sent. Och sen så går de ofta hem strax efter mellis. Det är just det att de känner sig med i gruppen. Det är väl det man känner att man får jobba på.

Maja och Karin belyser här de förändringar som sker för barnen i skolan i takt med att de blir äldre. Båda tar upp att barnen får längre skoldagar, vilket i sin tur leder till mindre tid på fritidshemmet. Det går sedan att utläsa en skillnad i deras svar på vad den minskade tiden innebär i praktiken. Maja beskriver det som att längre skoldagar innebär att de äldre barnen går miste om planerade aktiviteter vilket kan bidra till att deras vistelse på fritidshemmet kan upplevas som mindre meningsfull. Karin, å sin sida, uppmärksammar den minskade delaktigheten för barnen på fritidshemmet som en konsekvens av de längre skoldagarna. Det kan tolkas både som att hon menar att barnen får mindre utrymme till att få sin röst hörd och att de får mindre tid med resten av gruppen och därför inte känner en lika stor samhörighet. Oavsett tolkning uttrycker hon den minskande delaktigheten bland de äldre barnen som en utmaning de behöver arbeta med.

5.2.3 Annat som lockar

I denna förklaringsmodell relaterar personalen bortfallet bland de äldre barnen på fritidshemmen till vad de anser vara utomstående faktorer som påverkar barnens beslut att sluta på fritidshemmet. Flera informanter lyfter upp kompisars betydelse för barnen som en av dessa faktorer. Karin och Gunilla ser på det så här:

Karin: Likadant är det är ju när man kanske inte har andra kompisar som går på fritids. För det är

många som slutar för att de känner att de är nöjda med det och sen blir det att kompisarna slutar för att där är ingen och hänga med.

Gunilla: Urvalet för barnen med kompisar blir ju mindre. Så det blir en nackdel för dem vilket sen

kan leda till tristess och att man då slutar av det. Med de [barnen] vi har här nu kan jag mycket väl se en dominoeffekt. När en av dem slutar så kan det mycket väl leda till att fler droppar av.

De beskriver här vilken betydelse det har för barnen att få möjlighet till att umgås med sina kompisar. Det går att tolka deras svar som att denna möjlighet är viktig för de äldre barnen och att fritidshemmet kan fungera som en mötesplats. Om barnets kompisar slutar verkar det vara vanligt att barnet själv också slutar för att det vill fortsätta umgås med sina kompisar. Gunilla använder sig av begreppet “dominoeffekt” när hon beskriver hur de på sin avdelning har ett kompisgäng och där många antagligen kommer följa efter när en av dem väljer att sluta. Sören utvecklar bilden av vad som är mer inbjudande med att gå hem med en kompis än att vara kvar på fritidshemmet:

Sen rent allmänt, det där med datorer, det lockar. Ofta när man pratar med barn som ska gå hem till en kompis. [Sören frågar] "Vad ska ni göra?" [barnen svarar] "Ja vi ska spela minecraft".

Vi tolkar att Sören ser att det finns en dragning hos barnen till att vilja gå hem där de har en större frihet och en möjlighet till att kunna umgås med kompisar men även att de kan spela på sina datorer. Greta och Mimmi förstärker bilden av dragningskraften från de digitala verktygen bland barnen:

Greta: När du [barnet] går hem så kan du ha din chromebook, du kan ha dina apparater, här har du

inte det.

Mimmi: Asså, vissa försöker väl att ha den [mobilen] med sig och plockar upp den och visar men

sen så vet dem ganska väl att den ska ner i fickan eller ut i väskan. Jag upplever att det är många som försöker [använda sig av dem på fritids] i och med att dem har tillgång till sina chromebooks i skolan och kan ta hem dem. Så de har väl svårt att se det här glappet på fritids att "Varför skulle de inte kunna ha dem här?".

Greta berättar att barnen på hennes avdelning inte har samma frihet som hemma att använda sig av sina digitala verktyg. Mimmi berättar om liknande erfarenheter och förstärker barnens lockelse till att använda sina mobiler och datorer. Hon beskriver även hur barnen inte har en full förståelse för varför de inte får använda sig av dessa digitala verktyg på fritidshemmet.

Under intervjuerna till denna studien upptäcktes det skilda åsikter mellan de olika arbetslagen kring hur stor plats dessa digitala verktyg ska få ha på fritidshemmet, och hur mycket man kan bemöta barnens vilja att använda dessa. Sören föreställer sig att det kan vara svårt att stoppa de äldre barnens dragning från fritidshemmet mot en friare användning av de digitala verktygen i andra sammanhang:

Men det känns ju någonstans som något man inte kan stoppa. Isåfall får vi göra så drastiskt att vi köper in datorspel och så blir det ungefär en datorspelsklubb. Det är ingen mening med det om man kollar läroplanen.

Det går att tolka Sörens svar som att personalen, för att möta barnens vilja, går emot läroplanen då den inte erbjuder ett så stort utrymme för den typ av digitala aktiviteter som efterfrågas av barnen. Under intervjun med arbetslaget på Tvättbjörnens fritidshem framkom en annan syn på bemötandet av barnens efterfrågan av digitala aktiviteter:

Ture: Vi diskuterade det mycket innan vi startade upp här, vad vi själv tyckte och med barnen vad

de tyckte. Det är en ganska viktig del av deras liv och identitetsutveckling idag. Så ett förbud hade slått helt bakut.

Tanja: Jag tycker inte att man bara ska förbjuda den skärmtiden. Tittar man då på föräldrarna, hur

mycket skärmtid har inte dem? När man står med telefonen i handen och diskuterar barnens skärmtid, alltså, liksom, hallå (?!). Vad signalerar vi ut va? Och sen, likadant, om man säger Fortnite, det här med [de bättre engelska-] uttalen. Jag tror inte riktigt att de hade fått den erfarenheten med bara ren engelskspråk [engelsk undervisning]. Där är fördelar med det. Man ska inte bara förbjuda det, men sen ska det inte gå till ytterligheter och överdrivas heller.

Till skillnad från tidigare svar går det här att skönja att arbetslaget på Tvättbjörnens fritidshem har en annan inställning till användandet av digitala verktyg i verksamheten. Ture och Tanja tycks se fördelar för barnen med de digitala verktygen som motiverar användandet av dem. Sammantaget finns det olika sätt på hur man bemöter viljan hos barnen att använda sig av de digitala verktygen. Hur man väljer att bemöta den kan bero på omständigheter som avdelningens uppbyggnad, alltså om det är en avdelning för alla barn i åldrarna mellan 6–12 år eller bara för barn i åldrarna 11–12 år, eller möjligheten att erbjuda digitala verktyg till barnen. Förklaringen att barn slutar på fritidshem för att de lockas av friheten att kunna använda de digitala verktygen framkom dock bara hos personalen i de fritidshem där man i mycket begränsad utsträckning erbjöd barnen denna möjlighet.

Fritidsgårdar är en annan typ av utbud som informanterna ser lockar barn i denna ålder. Sören berättar vad tätortens fritidsgård erbjuder barnen:

Där de får spela spel, de får pengar hemifrån så de kan gå till affären och handla godis, de kan ha mobiler och skriva på dem. Där är pingisbord och sånt. De [barnen] jag har pratat med så lyfter de fram att de kan sitta med sina mobiler, det är förbjudet i skolan. Men jag tror att det är det som drar, som jag förstår det.

Vi tolkar det han beskriver här som att barnen får en större frihet och möjlighet att ägna sig åt aktiviteter som inte kan erbjudas på fritidshemmet och att detta kan vara attraktivt för barnen. Sören fortsätter med att beskriva hur barnen på hans avdelning förhåller sig till fritidsgården dragningskraft:

Ja innan de ens började på Salamandern, fanns det ungefär två grupper: De som skulle börja på fritidsgården och de som ville börja på fritidsgården, om man nu hårdrar det. Om man kollar vår arbetssituation, så blir det ju de barnen som måste vara på fritids, som inte får gå hem eller vara på fritidsgården. Ja vad säger de? Jo de vill ju påverka sina föräldrar till att få.[börja på fritidsgården]. Ja då säger de ju "Det är jättetråkigt på fritids, jag vill inte gå där mer". Sen hör man, när de då är på fritids och vill stanna längre; vi kanske bakar eller leker något som är kul; då ringer de hem och frågar, så hör man föräldrarna säga "Jamen du tycker ju inte om och vara där?".

Det går att tolka Sörens svar som att statusen på att få lov att gå till fritidsgården höjts bland barnen, och att detta märks av även bland de barn som går kvar på fritidshemmet. Fritidsgårdens status höjs och blir på så vis mer attraktivt än fritidshemmet. Man kan förstå Sörens svar som att det pågår en förhandling mellan barnen och deras vårdnadshavare. Denna förhandling handlar om att få sluta på fritidshemmet och istället få tillåtelse att gå till fritidsgården. I förhandlingen gör barnen fritidshemmet till tråkigare än vad de egentligen kanske upplever det som för att på så vis få sin vilja igenom.

Fritidsgårdar lever dock inte alltid upp till barnens förväntan, och på vissa fritidshem så upplever personalen att barnen provar på för att sedan återvända till fritidshemmet. Greta beskriver det såhär:

Under hösten så hade vi, [att] det va spännande att gå på fritidsgården, så går man dit ett tag sen helt plötsligt så kommer dem [barnen] tillbaka för det har vi märkt nu. En del har ju inte tyckt att fritidsgården var så kul kanske och sen är det mycket kompisar, vad gör dem andra.