”DET DÄR MED BILD. DET BLIR
TALAT MED MUSIK SAMTIDIGT”.
DIGITAL STORYTELLING SOM
MENINGSSKAPANDE ARBETSPROCESS I
ÅTERHÄMTNING VID PSYKISK OHÄLSA
ANNA FALK
Examensarbete i Handikapp- och rehabiliteringsvetenskap Malmö Högskola
15 hp Hälsa och samhälle
Socialpedagogiskt arbete inom funktionshinderområdet 205 06 Malmö augusti 2015
”DET DÄR MED BILD. DET BLIR
TALAT MED MUSIK SAMTIDIGT”.
DIGITAL STORYTELLING SOM
MENINGSSKAPANDE ARBETSPROCESS I
ÅTERHÄMTNING VID PSYKISK OHÄLSA
ANNA FALK
Falk, A. ”Det där med bild. Det blir talat med musik samtidigt”. Digital Storytelling som meningsskapande arbetsprocess i återhämtning vid psykisk ohälsa. Examensarbete i Handikapp- och rehabiliteringsvetenskap 15
högskolepoäng. Malmö Högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen
för hälsa- och välfärdsstudier, 2015.
Abstrakt
Syftet med denna uppsats är att belysa Digital Storytelling som arbetsprocess och skildra ifall skapandet av digitala livsberättelser kan vara meningsskapande i en återhämtningsprocess vid psykisk ohälsa. Studien tar avstamp i betydelsen av att berätta sin historia för att ge sina erfarenheter struktur och mening, vilket
forskning visar vara främjande vid psykisk ohälsa. I denna uppsats skildrar två personer med psykisk ohälsa sina livsberättelser via arbetsprocessen Digital Storytelling, vilket möjliggör multimodala uttryckssätt som ger deras erfarenheter mening i mer än bara ord. Centrala frågeställningar i uppsatsen är: Kan Digital Storytelling, som arbetsprocess, främja subjektivt meningsskapande i en återhämtningsprocess vid psykisk ohälsa? Och kan Digital Storytelling vara ett medel för att sprida förståelse om psykisk ohälsa till andra? Empiri samlas in genom deltagande observation vid skapandet av två Digital Storytelling-filmer och genom semi-strukturerade intervjuer. Empirin analyseras sedan mot
uppsatsens teoretiska referensramar, vilka är Narrativ analys, KASAM och The Tidal Model och diskuteras vidare i relation till tidigare forskning om multimodalt berättande, skildring av berättelse via bild och musik, samt livsberättelser och återhämtning vid psykisk ohälsa. Resultaten visar hur arbetsprocessen med Digital Storytelling kan öka en persons känsla av sammanhang då arbetsprocessen ger mening åt personernas erfarenheter av att leva med psykisk ohälsa, men också hur Digital Storytelling kan vara ett lättillgängligoch starkt medel att nå ut till andra om psykisk ohälsa.
Nyckelord: Digital Storytelling, KASAM, multimodalt berättande, narrativ
”THE THING WITH IMAGES. IT`S
SPOKEN THROUGH MUSIC”.
DIGITAL STORYTELLING AS A MEANINGFULL
PROCESS TO WORK WITH WHEN
RECOVERING FROM MENTAL ILLNESS.
ANNA FALK
Falk, A. ”The thing with images. It`s spoken through music.”. Digital Storytelling as a meaningsfull process to work with when recovering from mental illness.
Degree project in Disability and Rehabilitation Science 15 Credits. Malmö
University: Faculty of Health and Society, Department of Health and Welfare Studies, 2015.
Abstract
The purpose of this paper is to highlight Digital Storytelling as a process, and to portray the creation of a digital life stories as a meaningfull process when recovering from mental illness. The study builds on the importance of telling a story so that a persons experiences gets structure and meaning, which research shows promote mental health. In this paper two people with mental illness depicting their life stories through the work of Digital Storytelling, which enabling multimodal expression that gives meaning to their experiences in more than just words. Central issues in this paper is: Can Digital Storytelling promote subjective meaning in a recovery process of mental illness? And can Digital Storytelling be a means for spreading understanding about mental illness to others? Empirical data is collected through participant observation in the creation of two Digital Storytelling films and through semi-structured interviews. The empirical data is analyzed with the support of the thesis theoretical frames of reference, which is Narrative analysis, SOC and The Tidal Model, and further on discussed in relation to previous research on multimodal narrative, portrayal of story through images and music, as well as life stories and recovery in mental illness. The results have shown how the work of Digital Storytelling can increase a person's sense of coherence when giving meaning to people's experiences of living with mental illness, but also how Digital Storytelling can be an easily accessible and strong means to reach out to others about mental illness.
Keywords: Digital Storytelling, mental illness, multimodal narrative, narrative
FÖRORD
Under mina studier i Handikapp- och rehabiliteringsvetenskap har jag på olika sätt kommit i kontakt med livsberättelser och Digital Storytelling som arbetsprocess, både som student och i möte med brukare, samt som föreläsare om Digital Storytelling som en socialpedagogisk arbetsprocess. Erfarenheterna gjorde mig nyfiken att söka vidare kunskap om Digital Storytelling som en meningsskapande process att arbeta med inom funktionshinderområdet.
Jag vill tacka min handledare Désirée Annvir för goda reflektioner och feedback under arbetets gång, samt för det stöd jag erhållit. Jag vill även tacka de två informanter som deltog i min studie och gjorde studien möjlig genom sina digitala livsberättelser.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
ABSTRAKT 1 ABSTRACT 2 FÖRORD 3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 4 1. INLEDNING 51.1 Syfte och frågeställning 6
1.2 Studiens avgränsning 6
2. BAKGRUND 7
2.1 Livsberättelser 7
2.2 Digital Storytelling och dess ursprung 7
2.2.1 Sju steg i Digital Storytelling-processen 8 2.2.2 Erfarenhetsbaserad kunskap om Digital Storytelling 10
3. TIDIGARE FORSKNING 10
3.1 Multimodalt berättande 11
3.2 Skildring av berättelser via bild och musik 11 3.3 Livsberättelser och återhämtning vid psykisk ohälsa 12
4. TEORETISKA REFERENSRAMAR 13
4.1 Narrativ teori/analys 13
4.1.1 Narrativ analys 13
4.2 KASAM – Känsla av sammanhang 14
4.3 The Tidal Model 15
5. METOD 16 5.1 Kvalitativ metod 16 5.2 Urval 17 5.3 Tillvägagångssätt 17 5.3.1 Deltagande observation 17 5.3.2 Semi-strukturerad intervju 18 5.3.3 Genomförande 18 5.3.4 Hantering av data 18
5.4 Bearbetning av empiri och analys av data 19
5.5 Etiska överväganden 19
5.5.1 Etisk prövning 19
5.5.2 Forskningsetiska principer 20
5.6 Validitet och reliabilitet 21
5.7 Databaser 21
6. RESULTAT/ANALYS 21
6.1 Resultat – sju steg/kategorier 22
6.2 Narrativ analys av livsberättelserna 26
7. DISKUSSION 28 7.1 Resultatdiskussion 28 7.2 Metoddiskussion 30 7.3 Slutsats 31 REFERENSER 33 BILAGA 1 36 BILAGA 2 38
1. INLEDNING
”Storywork, whether through the contemporary narrative-oriented traditions of
counseling and psychotherapy, or through various arts practices similar to ours […] is as important to our emotional survival as our strategies for healthcare and recovery, diet, and sustainable use of energy/resources are necessary for our physical survival.” (Lambert 2013:12, grundaren av Digital Storytelling).
Narrativ teori är en relativt ung vetenskap från början av 1990-talet som innefattar studier av berättandets olika skepnader och analys av dess innebörder. Genom att studera texter, film, myter och berättelser i dialogform/samtal uppnås en ökad förståelse för människors sociala verklighet. Som i citatet inledningsvis återfinns berättandet inom det professionella arbetet såsom inom rådgivning och terapin. Förståelsen för narrativ teori och för berättandets betydelse för den enskilda människan är av värde i socialt arbete med människor (Johansson 2005). En av socialpedagogikens förgrundsgestalter, pedagogikprofessor Paulo Freire, ansåg människan som en fri och skapande varelse där dialogen är central för att göra människan medveten. Freire menade att i allt arbete med att stärka människor måste vi vara öppna för nya intryck och bidrag från andra människor (Eriksson & Markström 2000).
Genom framväxten av teknologi har berättande tagit nya uttrycksformer utöver de traditionella skriftliga och talade berättelsen. Forskning idag talar om multimodalt berättande vilket ger en ökad möjlighet att kommunicera, uttrycka och skapa mening genom (Leijon & Lindstrand 2012). Begreppet multimodalt innefattar kommunikation via olika teckensystem samtidigt, så som talat språk, text, bild och ljud. Dessa teckensystem har olika gestaltande funktioner och anses föra med sig olika förutsättningar för lärande och ökar även möjligheten för fler att komma till tals, på dennes egna villkor (Leijon & Lindstrand 2012).
Digital Storytelling är en kreativ multimodal arbetsprocess för skapande av en digital livsberättelse via musik, bild och röst (Lambert 2013). Digital Storytelling är denna uppsats huvudsakliga studieområde och studeras i relation till en
meningsskapande process för återhämtning vid psykisk ohälsa. Valet att rikta undersökningen till personer med psykisk ohälsa beror på forskningen om återhämtning som lyfter fram vikten av att få uttrycka sig och sina erfarenheter som en betydande process för ökad medvetenhet om sig själv och sin relation till omvärlden i en återhämtningsprocess (Topor 2004, Frank 2013). Med stöd av två personers framställning av digitala livsberättelser utforskas om den multimodala arbetsprocessen upplevs som meningsskapande för personer med psykisk ohälsa, samt om känslan av sammanhang, KASAM, ökar då personen själv arbetar fram och skapar sin berättelse grundat på dennes egen självinsikt, reflektion och erfarenhet.
1.1 Syfte och frågeställning
Syftet med denna studie är att belysa huruvida Digital Storytelling som
arbetsprocess kan vara en meningsskapande process för återhämtning vid psykisk ohälsa. Arbetsprocessen med Digital Storytelling synliggör bland annat varför personen berättar det han/hon gör, vad det finns för underliggande betydelse i valet av bilder och musik, samt personens subjektiva upplevelse om berättelsens mening för dem själva och för andra. Således lyder uppsatsens frågeställningar följande:
1. Kan Digital Storytelling, som arbetsprocess, främja subjektivt meningsskapande i en återhämtningsprocess vid psykisk ohälsa?
2. Kan Digital Storytelling vara ett medel för att sprida förståelse om psykisk ohälsa till andra?
1.2 Studiens avgränsning
Med respekt för uppsatsens tidsaspekt och arbetsprocess har jag valt att begränsa mig i utformningen av studien. Avgränsningen har gjort till två personer med psykisk ohälsa, vilka genom arbetsprocessen Digital Storytelling, med sin grund i den amerikanska skolan, fått skildra sin livsberättelse i relation till återhämtning i en svensk kontext.
2. BAKGRUND
Nedan presenteras kort vad narrativ forskning tidigare visat om livsberättelsers betydelse för individ och omgivning. Avsnittets tyngdpunkt ligger främst på Digital Storytellings ursprung och arbetsprocess. Slutligen återges
erfarenhetsbaserad kunskap kring att arbeta med denna digitala form av berättande.
2.1 Livsberättelser
Inom narrativ forskning om livsberättelser studeras hur människor skapar identitet och ger sitt liv mening då livsberättelser synliggör människors livsvärld och deras subjektiva upplevelse av livet. Johansson (2005) framhåller att berättande har en existentiell betydelse för människan, att det är genom berättande våra erfarenheter ges struktur, sammanhang och mening. Det vi upplever kan genom berättande bli hanterbart och vår uppfattning om världen, oss själva och andra konstrueras och kommuniceras genom berättelser (Johansson 2005). Limoncelli (2000) framhåller att vi inte endast läser eller hör berättelser, utan att vi upplever dem genom våra känslor och tankar. Genom att ta del av berättelser lär vi oss om andra människor och världen runt omkring oss, men berättelser bidrar också till förståelse om oss själva och vad som finns inom oss (Limoncelli 2000). Genom berättande uppstår en kunskap om att vi vet mer än vad vi tror oss veta. Teehan (2006) beskriver det följande: när vi berättar en berättelse med känsla tar vår kropp över och gör det åt oss. Således vet vi mer än vad vi kan säga, och kan genom berättande, berätta mer än vad vi vet (Teehan 2006).
2.2 Digital Storytelling och dess ursprung
Digital Storytelling är en kreativ arbetsprocess där personen själv arbetar fram sin personliga livsberättelse. Berättelsen förmedlas i digital form, på ca. 2-5 minuter, genom röst, bild och musik. Den digitala berättelsen arbetas samman i
videoredigeringsprogram på datorn, som exempelvis i iMovie (Mac) eller Windows Movie Maker (PC). Syftet med skapandet av en Digital Storytelling-film är arbete mot självinsikt och processen ses som ett stöd i personens arbete mot en sund, individuell identitet (Lambert 2013).
Digital Storytelling har sitt ursprung i USA på 1990-talet, då ny teknik
möjliggjorde nya verktyg att utforska digital media. Ur tankar om hur personliga berättelser kan stärkas och visioner kring kulturell demokrati och social
förändring, tog partnerskapet Center for Digital Storytelling form. År 1994 grundade Joe Lambert, Dana Atchley och Nina Mullen San Francisco Digital Media Center, som 1998 kom att heta the Center for Digital Storytelling, som idag är centret för Digital Storytelling (Internetkälla 1). Lambert (2013), en av
grundarna, framhåller att dagens media-samhälle möjliggör nya sätt för personer att uttrycka sig och dela med sig av sina berättelser. Sedan starten har dem arbetat med omkring tusen organisationer runt om i världen och genom workshop utbildat över femton tusen människor i att skapa och dela berättelser om sina liv (Lambert
2013). Bland annat har the Center for Digital Storytelling förändrat lärares, affärsmäns, konstnärers och de arbetsamma inom hälsa och mänskliga
myndigheters tankar gällande den personliga rösten och kraften i denne att skapa förändring (Internetkälla 1).
2.2.1 Sju steg i Digital Storytelling-processen
Lambert (2013) framhåller att det finns sju element som utgör grundpelare i arbetet med Digital Storytelling. Han menar att genom att introducera dessa steg vid arbetet med att skapa en Digital Storytelling-film inspireras berättarna till kreativitet, vilket är ett av huvudmålen med Digital Storytelling (Lambert 2013). De sju stegen ses som ett ramverk att arbeta kring, de är således inga absoluta eller fasta steg utan finns för att klargöra frågor som kan underlätta för berättaren i skapandeprocessen av sin berättelse. Nedan presenteras en kort beskrivning av de sju stegen.1
1. Owning Your Insight. – äga sin insikt
I detta steg ligger fokus på att skapa en unik och kraftfull berättelse hos den som berättar. Det handlar om en själv-upptäckande process kring varför personen väljer att berätta det han/hon gör. Vad vill personen berätta och varför? Vad tror personen dennes berättelse betyder? Genom att klargöra syftet kan det leda till självreflektion och en djupare medvetenhet kring hur vi skapas av erfarenheter. Syftet tydliggör också vem berättelsen riktas till och inbegriper tankar kring integritet (Lambert 2013).
2. Owning Your Emotions. – äga sina känslor
Detta steg kan hjälpa personen att bli medveten om det känslomässiga i sin historia. Genom att lyssna till sina känslor medvetandegörs grunden till valet av berättelse, vilket också begripliggör vad personen vill förmedla och väcker tankar kring hur andra kanske reagerar känslomässigt. Lambert (2013)
framhåller att vi genom att reflektera känslomässigt över vår berättelse kan inse att den är komplex och i sin tur finna djupare meningsfullhet i berättelsen (Lambert 2013).
3. Finding The Moment – att finna ett ögonblick
Ögonblicket i detta steg handlar om förändring och om hur detta ögonblick av förändring kan forma och ge liv åt en berättelse. Emellertid förutsätter det medvetenhet om berättelsens betydelse och ett betydelsefullt ögonblick. Lambert (2013) framhåller att genom att skapa en berättelse runt ett ögonblick av förändring bjuds ”publiken” in att delta i berättelsen. Vad hände innan förändringen och vad har hänt efteråt? Hur mycket information behöver ”publiken” veta?
1 Digital Storytellings sju steg återkommer i studiens resultat-del där de utgör sju
4. Seeing Your Story – att se sin berättelse (genom bilder)
En digital berättelse är en visuell berättelse, således finns detta steg som fokuserar på hur valet av bilder bidrar till att skapa berättelsen. Vilka bilder kommer personen att tänka på då han/hon berättar sin historia? Vad förmedlar bilderna? Finns bilderna redan eller behöver personen skapa dem? I fråga om bildernas betydelse talar Lambert (2013) om explicita och implicita bilder. Explicita bilder är de bilder som är nödvändiga för detaljer i berättelsen och som hjälper ”publiken” att förstå. Exempelvis en bild på ett hus då personen berättar om ”huset jag växte upp i”. Det finns också de bilder som har en djupare mening, implicita bilder. Bilden säger någonting mer än det den föreställer och blir en visuell metafor, exempelvis en bild på ett träd som stå för ”stabilitet i livet” (Lambert 2013).
5. Hearing Your Story – att höra sin berättelse
Lambert (2013) framhåller att det är den inspelade rösten som gör en digital berättelse till just en digital berättelse. Rösten fångar berättarens unika karaktär och deras närvaro till den levda erfarenheten. Utöver talat språk fokuserar detta steg på ljud i form av musik och hur det kan förmedla berättelsens emotionella ton. Kan ljud eller musik höja någonting i
berättelsen? Lambert (2013) framhåller emellertid att endast den inspelade rösten kan vara effektfullt för att förmedla tonen och meningen i berättelsen. Således kan det vara bra att tänka kring om musik förbättrar eller försämrar berättelsen (Lambert 2013).
6. Assembling Your Story – sätta ihop sin berättelse
Fram till detta steg har personen identifierat vad berättelsen ska handlar om och börjat välja bilder och musik för att ”bring the story to life”. Detta steg handlar om att strukturera och sätta ihop sin berättelse. Exempelvis: Var i berättelsen ska ögonblicket av förändring komma in? Början, slutet eller är det utspritt i hela berättelsen? Vilka bilder och vilka ljud passar ihop? Vill
personen lägga till någonting i sin berättelse som ”publiken” kan behöva veta mer om? Vilka delar är mest väsentliga att ha med för framställningen av berättelsens mening? Lambert (2013) framhåller att då vi vet vilka delar av vår berättelse som är mest väsentliga att ha med kan vi också hitta den bästa vägen att engagera vår ”publik” (Lambert 2013).
Strukturen i detta steg handlar även om, som nämndes ovan, bild och ljud och hur de kompletterar varandra. Vad tillför bilden till berättelsen och hur ser relationen ut mellan dem? Lambert (2013) talar om ”closure”, förslutning, och menar att det är viktigt att tänka på hur den slutgiltiga berättelsen möjliggör ”publikens” uppfattning om relationen mellan det som sägs och bilderna. En sista del i skapandet av berättelsen är att se över berättelsens rytm då den förmedlar känsla och mening. Exempelvis kan det vara viktigt att ge utrymme för tystnad då det möjliggör tid för ”publiken” att ta in det dem ser och hör (Lambert 2013).
7. Sharing Your Story – dela med sig av sin berättelse
Vid detta steg är berättelsen färdig. Emellertid är det viktigt att nu gå tillbaka till berättelsens ursprungliga kontext för att bestämma vilken information som bör inkluderas då personen delar med sig av sin berättelse. Vem är
”publiken”? Vad var syftet med att skapa denna berättelse? Och i vilket sammanhang kommer berättelsen att visas? En annan fråga att ställa som ett avslut i skapandet av berättelsen är hur personen har förändrats efter att ha berättat sin personliga berättelse?
2.2.2 Erfarenhetsbaserad kunskap om Digital Storytelling
Lambert (2013) framhåller att berättelser skapas genom våra erfarenheter och minnen, vilka kan vara intakt. Emellertid kan vi genom att reflektera kring och arbeta med våra erfarenheter tillskriva dessa ny mening. Vidare menar Lambert (2013) att arbetet med foto och andra artefakter kan skapa nya och djupare relationer till det som berättas. ”There is so much invisible power in this simple
activity…” (Lambert 2013:33). Exempelvis menar Lambert (2013) att bilder kan
avslöja någonting som ord inte kan: ”Images can grab the hands of the audience
and show them the river´s immensity. And images have the power to reveal something to the audience that words just can´t say.” (Lambert 2013:63). Musik kan i relation till visuell information förändra vår uppfattning om vad vi tror att bilden egentligen säger. Valet av musik kan påverka och ändra tonen i berättelsen, men också dess mening. Emellertid kan valet av musik även skapa en ytterligare mening som ger ett extra djup i berättelsen (Lambert 2013). Meadows (2003), en av dem som tog idén om Digital Storytelling över till England, menar att Digital Storytelling är ett viktigt verktyg då det möjliggör ”the voice of the people”, eftersom personer själva får berätta sin historia istället för att andra, exempelvis professionella genom deras dokumentationer, skriver den. Digital Storytelling handlar om att ta tillbaka makten, således menar Meadows (2003) att Digital Storytelling inte endast är ett verktyg, utan att det är en revolution
(Meadows 2003).
Digital Storytelling förekommer i skolor i USA, vilket Gregori-Signes och Pennock-Speck (2012) framhåller ett exempel på och påvisar hur Digital
Storytelling har varit ett användbart verktyg för studenter då det bidragit till deras tankar om identitet. Att reflektera kring sig själva, men också kring vem som ska se deras berättelse, uppmuntrar till ideér kring hur de ska presentera sig själva och vem dem är (Gregori-Signes & Pennock-Speck 2012).
3. TIDIGARE FORSKNING
I detta avsnitt belyses vad multimodalt berättande kännetecknas av och hur det kan möjliggöra nya meningsskapande uttryckssätt. Vidare lyfts mer djupgående vad bild och musik kan ha för betydelse vid framställningen av en berättelse och hur det kan ge mening hos både skaparen och den som tar del av berättelsen.
Avslutningsvis belyser avsnittet forskning kring livsberättelser i relation till återhämtning vid psykisk ohälsa och skildrar varför berättande kan vara betydelsefullt i en sådan process.
3.1 Multimodalt berättande
Multimodalt berättande avser olika kommunikativa sätt samtidigt så som språk, gester, text och bild. Dessa är exempel på olika teckensystem, vilka fyller olika funktioner i meningsskapande situationer. Teckensystemen fungerar var för sig men också i samspel med varandra. Teckensystem i samspel med varandra ökar graden av budskap att tolka, emellertid ger det också fler möjliga vägar att skapa mening genom (Leijon & Lindstrand 2012). Beroende på vad en person vill förmedla väljs olika teckensystem för att lyfta fram och betona olika delar i berättelsen. Hull och Nelson (2005) menar att multimodalt berättande inte endast innebär ett nytt sätt att skapa mening utan skapar en annan typ av mening. De menar att det är i det multimodala samspelet som mönster i berättelsen får effekt. Varje teckensystem är väsentliga för varandra och kommunicerar ett mönster som inte går att uppnå genom endast ett teckensystem (Hull & Nelson 2005). I likhet med ovanstående belyser Wingstedt et al (2010) att varje teckensystem har sin individuella betydelse för meningsskapande men att det är det multimodala samspel som ger mest mening (Wingstedt et al 2010).
Leijon och Lindstrand (2012) framhåller att vi, genom samtidens medieutveckling och ökade handlingsutrymme att uttrycka oss på utöver tal och skrift, rör oss från ett användarperspektiv till ett perspektiv där vi ses som författare som själva skapar mening och möjliggör nya sätt för oss att lära (Leijon & Lindstrand 2012). Även Hull och Nelson (2005) belysa hur människors meningsskapande genom multimodala system kan möjliggöra demokratiska krafter, då fler människors åsikter och värderingar kan införlivas i samhället (Hull & Nelson 2005).
3:2 Skildring av berättelser via bild och musik
Riessman (2008) framhåller att bilder kan göra erfarenheter synliga, på ett sätt som går bortom det som sägs. Vidare framhåller hon att vissa bilder talar för sig själva eller också fångar de någonting dolt. Genom att arbeta med bilder blir tolkningen av vad personen förmedlar utvidgad, bilderna kan bland annat
framkalla känslor och identifiering som ökar medvetenheten hos de som tar del av dem, och skildring av erfarenheter via fotografier, konst eller annan media kan möjliggöra för andra att se och känna vad personen med erfarenheterna kände och såg (Riessman 2008). Jewitt & Oyama (2004) menar, i likhet med ovanstående, att bilder möjliggör en relation mellan en persons värld representerad i fotografi och de som tittar (Jewitt & Oyama 2004). Riessman (2008) publicerar ett citat från Susan Bell, en kvinna som under sina sista år i livet dokumenterade sitt insjuknande i bröstcancer via bilder. Susan framhöll följande: ”Visual images are
so thoroughly embedded in our worlds that not to take them seriously, and not to work at making them part of analysis, is to reduce our understanding of subjects’ worlds.” (Riessman 2008:182). Enligt citatet skildras synen på hur bilder är
inbäddade i vår värld och genom att inte ta dem på allvar, eller göra dem till en del av analysen, förminskas förståelsen kring subjekts värld.
Limoncelli (2000) har studerat vad studenter lär sig av visuella berättelser i skolan och framhåller att det är en stärkande erfarenhet. Att skapa någonting själv som andra får ta del av är ett spännande äventyr och kan beröra de som tittar. Visuellt berättande möjliggör även ett alternativt uttryck av jaget (Limoncelli 2000). Vilket Jewitt och Oyama (2004) talar om genom att belysa symboliska strukturer i bilder, vilka definierar en persons identitet eller annan symbolisk betydelse för denne (Jewitt & Oyama 2004).
Wingstedt et al. (2010) framhåller att synkroniseringen mellan musik och bild skapar en gemensam betydelse mellan det visuella och musiken, detta i sin tur hjälper den som tittar att få en uppfattning om vad bilden förmedlar. ”Just as the
music will affect how we see things, the visuals will also determine how we hear the music.”(Wingstedt et al. 2010:194). I film används oftast musik för att
tydliggöra syftet i det som berättas, då uttrycket som förmedlas i relationen mellan bild och musik ger mening hos tittaren (Wingstedt et al. 2010).
3.3 Livsberättelser och återhämtning vid psykisk ohälsa
”Telling stories about difficult times in our lives creates order and contains
emotions, allowing a search for meaning and enabling connetions with others.”
(Riessman 2008:10).
Schiff (2012) betonar att narrativ forskning handlar om hur personer, i tid och rum, ”make sense” av livserfarenheter och menar att detta bidrar till positiv utveckling inom psykologi. Berättande kan ge insikt i och öka förståelsen för hur människor ser på sina egna liv och världen runt omkring dem (Schiff 2012). Frank (2013) menar att en person som är sjuk måste lära sig att tänka annorlunda, vilket han/hon gör genom berättande. Att höra sig själv berätta, ta emot andras
reaktioner och delge sin berättelse bidrar till lärande och detta lärande handlar om att konstruera nya kartor och uppfattningar om sin egen relation till omvärlden (Frank 2013). Återhämtning innebär en hantering av sjukdomssymtom och att personen lär sig leva med dem, således innebär återhämtning inte att en person är fri från sina symtom. Ett forskningsperspektiv på återhämtning talar om
återhämtning som en individuell process och fokuserar på personens subjektiva upplevelse och självskattning angående hantering och reducering av sin psykiska ohälsa (Schön 2012). Topor (2004) talar om återhämtning som en subjektiv process och framhåller att återhämtning är en följd av personens individuella arbete med sig själv (Topor 2004). I likhet med detta talar Schön (2012) om att en person inte endast ska vara mottagare av behandlingar, utan aktivt använda sig själv som verktyg i sin egen återhämtningsprocess. Att ägna sig åt någon aktivitet anses således vara återhämtningsfrämjande och kan bidra till meningsfullhet och en känsla av att bidra med någonting till samhället (Schön 2012).
Topor (2004) riktar kritik mot den samhälleliga bilden som finns idag kring återhämtning av psykisk ohälsa och menar att de personer som har återhämtat sig inte syns. Det är snarare dem som det inte gått bra för som syns, på gatorna, och skildrar bilden av psykisk ohälsa. Topor (2004) påvisar att detta är en problematik för de personer som återhämtat sig från sin psykiska ohälsa. De blir fråntagna sin historia över att en gång varit sjuka, då bilden inte stämmer överens med
samhällets bild av psykisk ohälsa (Topor 2004). Topor (2004) framhåller vidare att många människor med psykiska problem upplever att deras svårigheter och erfarenheter förnekats av omgivningen, och understryker att de gärna velat få ett erkännande, att någon hade lyssnat och tagit emot deras berättelse. Att formulera sig, dela med sig av sina erfarenheter och känna igen sig i andras är alla viktiga delar i en återhämtningsprocess, då det bidrar till att få ett grepp om sina egna erfarenheter. Att uttrycka sina erfarenheter i ord eller bild kan möjliggöra en dialog mellan sig själv som subjekt och objekt. Genom att strukturera erfarenheterna kan de både bli lättare att förstå och lättare att hantera (Topor 2004).
4. TEORETISKA REFERENSRAMAR
En teori utgör en sammanhängande helhet som beskriver och förklarar ett fenomen, vilket hjälper oss att förstå den information vi studerar (Patel & Davidson 2011). Denna uppsats studieobjekt och frågeställningar beskrivs och besvaras med stöd ur tre teorier, Narrativ analys, KASAM och The Tidal Model, vilka presenteras nedan. Kortfattat är Narrativ analys en teoriform som studerar tolkning av livsberättelser, medan KASAM och The Tidal Model är två teorier kopplade till psykisk ohälsa och återhämtning, vilka skildrar viktiga komponenter i en återhämtningsprocess, samt vikten av personens egen berättelse i en sådan process.
4.1 Narrativ teori/analys
Ordet narrativ har olika betydelser inom olika kunskapsområden, men är synonymt med engelskans ”story” - berättande/berättelse. Skiljelinjen mellan narrativ teori och narrativ analys är inte uppenbar utan framställs synonyma med varandra. Båda studerar berättelser i skrift och tal, men också visuella berättelser (Riessman 2008). Denna studies framställning av vad narrativ teori/analys är har emellertid sammanfattats under begreppet narrativ analys, för att minska eventuell förvirring.
4.1.1 Narrativ analys
Riessman (2008) framhåller att narrativ analys ålägger fokus kring avsikt och språk i en berättelse och tittar bortom ytan av en text mot en bredare förklaring. Således intresserar sig analytiker för hur en berättare sätter ihop sin berättelse och hur denne använder språket eller visuella bilder som meningsskapande punkter. Genom berättande sker en konstruktion av mening som berättaren vill förmedla
till dem som lyssnar. Analytiker ställer sig frågande till hur och varför personen berättar det han/hon gör, men även till vem berättelsen riktar sig och vad syftet är (Riessman 2008). Narrativ analys tolkar innehållet i personers berättelse och studerar hur erfarenheter begripliggörs för personen själv och för andra (Johansson 2005). Som nämndes ovan studerar narrativ analys även visuella berättelser. Vid denna form av narrativ analys studeras bilder nära och läses av för att synliggöra detaljer i syfte att urskilja dess mening, alltså det bilden säger. Riessman (2008) framhåller att i arbetet med att tolka en bild kan denne tolkas och analyseras fram och tillbaka mot en text för att främja förståelsen och synliggörandet av en gemensam identitet (Riessman 2008).
Johansson (2005) framhåller att i studiet av livsberättelser undersöks och
analyseras människors tolkningar av sig själva och hur de skapar sin identitet och ger sitt liv mening. Vidare sammanfattar och publicerar Johansson (2005) fem sociologiska synvinklar, som sociologen Laurel Richardsons ursprungligen beskrivit, i narrativ analys av livsberättelser:
1 Berättelser ger form åt våra erfarenheter och skapar mening i vårt dagliga liv. De synliggör även en människas livsvärld och bidrar till förståelse om oss själva och andra.
2 Berättelser skapar ordning i vårt liv och synliggör vår subjektiva upplevelse om livet och vår identitet. En självbiografisk aspekt.
3 Berättelser möjliggör förståelse för andra människor, de vi har nära eller de vi inte känner.
4 Kulturella berättelser, vilka ger oss modeller för hur vi skall förstå våra egna liv.
5 Kollektiva berättelser som kan ge röst åt marginaliserade grupper och sprida hopp och mod om en möjlig social förändring för personer som annars är nedtystade i samhället (Johansson 2005).
4.2 KASAM – Känsla av sammanhang
KASAM är ett begrepp som myntades av sociologen Aaron Antonovsky på 1970-talet. KASAM står för Känsla av sammanhang och innefattar tre komponenter som anses viktiga för att bevara och främja psykisk hälsa. Dessa komponenter är begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet (Winlund 2011). I Kallenberg och Larssons (2004) bok ”Människans hälsa – livsåskådning och personlighet”
publicerar författarna ett citat av Antonovsky, taget ur Antonovskys bok ”Hälsans mysterium”, från 1991: ”Känsla av sammanhang är en global hållning som
uttrycker i vilken utsträckning man har en genomträngande och varaktig men dynamisk känsla av tillit till att (1) de stimuli som härrör från ens inre och yttre värld under livets gång är strukturerade, förutsägbara och begripliga, (2) de resurser som krävs för att man ska kunna möta de krav som dessa stimuli ställer på en finns tillgängliga och (3) dessa krav är utmaningar värda investering och engagemang” (Kallenberg & Larsson 2004:92). Komponenten begriplighet
innefattar, utöver det Antonovsky framförde i citatet, en upplevelse av ordning och klarhet i det som sker i ens liv. Hanterbarhet handlar om den subjektiva upplevelsen över att ha resurser, både egna resurser men även resurser från andra,
för att kunna möta situationer som uppstår i livet. Meningsfullhet handlar om upplevelsen av att kunna påverka, engagera sig i och vara delaktig i det som sker och motivation till att möta livets utmaningar (Kallenberg & Larsson 2004, Winlund 2011).
Antonovskys teori om känsla av sammanhang och dess salutogena
tillvägagångsätt har implementerats inom områden som rör bland annat medicin, omvårdnad och hälsopsykologi (Griffiths 2009). För personer som genomgår en återhämtningsprocess anses känsla av sammanhang spela en avgörande roll för framsteg i processen. Griffiths (2009) framhåller att en persons förmåga att klara av, övervinna och återhämta sig beror på styrkan i en persons känsla av
sammanhang, enligt Antonovskys teori. Denna styrka är beroende av personens egna resurser, således är det av vikt att personen fokusera på sin situation och använder sina egna resurser och medel utifrån sina egna ambitioner. Griffiths (2009) framhåller, med utgångspunkt ur Spaniol L, et al (1997) definition på återhämtning, att återhämtning involverar en persons konstruktion av en ny vision av sig själv genom acceptans och anpassning till förändringar, vilket sker via ökad självinsikt och självförnyelse (Griffiths 2009). Vidare belyser Griffiths (2009) att känslan av meningsfullhet är en viktig komponent i återhämtningen. För att stärka känslan av meningsfullhet anses dels engagemang i aktiviteter med viss mån av utmaning vara främjande, men även vikten av rekonstruktion av personens liv. Personens historia, det som tidigare varit betydelsefullt och värdefullt i livet i relation till personens psykiska ohälsa, framhålls vara viktig för personens känsla av meningsfullhet (Griffiths 2009).
4.3 The Tidal Model
The Tidal model är en erkänd omvårdnadsteori och modell som utvecklades i England på 1990-talet. Utvecklingen av the Tidal model är influerad av tankar ur den levda erfarenheten av psykisk ohälsa, med fokus på empowerment,
behovsbaserat stöd och att människor lär av sina egen erfarenheter (Barker & Buchanan-Barker 2010). Filosofin i the Tidal Model handlar om ett sätt att tänka kring vad som behöver göras för att möjliggöra en återhämtningsprocess. Barker och Buchanan-Barker (2005) framhåller värde och medvetenhet som två
grundläggande begrepp vid återhämtning av psykisk ohälsa. Genom att se sitt eget värde kan personen bli medveten om vad som är viktigt för denne och varför det är viktigt.
I hjärtat av the Tidal Model finns personens livsberättelse, och det är denna berättelse som säger någonting om vem vi är, eller som Barker och Buchanan-Barker (2005) uttrycker det: ”People are the stories of their lives.”, vi är
berättelserna om våra liv (Barker & Buchanan-Barker 2005:11). Inom psykiatrin tycks det emellertid te sig som så att en persons berättelse skrivs av de
professionella. I dokumentationer och anteckningar skrivs berättelser i personens namn, således inte av personen i fråga, vilket gör det svårt för personen att hävda sin egen berättelse, den sanna berättelsen om vem denne är (Barker & Buchanan-Barker 2005). Buchanan-Barker och Buchanan-Buchanan-Barker (2005) menar att det endast är
personen själv som kan legitimera sin berättelse och således är det enbart den egna berättelsen som är den sanna, som talar om vem personen är. Med utgångspunkt ur the Tidal Model arbetar professionella således med att hjälpa personen med psykisk ohälsa att dyka in i sin egen berättelse och själva, utifrån medvetenhet kring sina erfarenheter, utvecklas och växa i sitt eget jag. Genom berättelser är det inte endast personen själv som lär sig någonting av sin egen berättelse, utan andra kan också lära sig förstå personen och dennes erfarenheter bättre genom att ta del av dennes berättelse (Barker & Buchanan 2005).
5. METOD
En metodbeskrivning syftar till att låta läsaren ta del av studiens genomförande, vilket i sin tur möjliggör en bedömning av studiens rimlighet i relation till resultat och tolkning som gjorts (Patel & Davidson 2011). I detta metod-avsnitt redogörs och motiveras således valet av metod, studiens urval samt tillvägagångssätt för insamling av data, genomförande och hantering av data. Vidare presenteras även bearbetning av empiri och analys av data, samt etiska överväganden gällande etisk prövning och de fyra forskningsetiska principerna. Avslutningsvis publiceras vilka databaser som använts för insamling av relevant litteratur.
5.1 Kvalitativ metod
Kvalitativ metod har sin grund i hermeneutikens förhållningssätt till förståelse och tolkning av människors liv, (Patel & Davidson 2011), och kännetecknas av studier av människors upplevelser och inställning till olika företeelser i verkligheten där intresset ligger i att beskriva och tolka dessa i strävan efter ökad förståelse kring människors upplevelser (Olsson och Sörensen 2011). Kvalitativa studier avser inte att generalisera resultatet, utan syftar till att induktivt återge en förklaring utifrån de ord och beskrivningar som informanterna lämnat för att nå en ökad förståelse. Således innefattar kvalitativa studier ofta färre informanter för att kunna ”gräva” djupare i ett ämne (Bryman 2011). Syftet i denna studie var att belysa huruvida Digital Storytelling som arbetsprocess kan vara en
meningsskapande process för återhämtning vid psykisk ohälsa, således användes kvalitativa metoder för att få ökad förståelse kring informanternas upplevelser och tankar. Vid insamling av empiri tillämpades narrativ metod, vilket är en form av kvalitativ metod som är användbar vid studie av bl.a. personliga berättelser (Johansson 2005). Narrativ metod inbegriper de mest förekommande insamlingsmetoderna inom kvalitativa undersökningar så som: textanalys, observation, intervju, audiovisuell inspelning och transkribering (Johansson 2005). Studien intar ett induktivt förhållningsätt i relationen mellan teori och verklighet, vilket menas med att det första steget i studien var att samla in empiri, för att i ett vidare steg formulera teorier till den insamlad empirin (Patel &
5.2 Urval
Informanterna i denna studie är två personer med psykisk ohälsa. Valet att rikta studien till personer med psykisk ohälsa beror på kopplingen mellan
livsberättelser och återhämtning vid psykisk ohälsa. Informanterna, en man och en kvinna, valdes på grundval av deras tidigare erfarenheter av att arbeta med sina egna livsberättelser i olika sammanhang, så som vid föreläsningar. Det ovan nämnda kännetecknar ett målstyrt urval då informanterna ansåg vara av relevans för att besvara studiens frågeställningar (Bryman 2011). Angående informanternas kön, en man och en kvinna, bär denna studie inget uttalat fokus kring
könsperspektiv.
Valet av två informanter ansågs lämplig på grund av studiens utformning för insamling av empiri via både deltagande observation och semi-strukturerad intervju, samt på grund av tidsaspekten för skapandet av två Digital Storytelling-filmer.
5.3 Tillvägagångssätt
Datainsamlingen i denna studie skedde via både deltagande observation och semi-strukturerad intervju. Deltagande observation var väsentlig då jag ville skildra deltagarnas tankar, upplevelser och tillvägagångssätt under arbetsprocessen med skapandet av en personlig Digital Storytelling-film. Som komplement till
deltagande observation valde jag att, efter sammanställd digital berättelse, genomföra kvalitativa intervjuer vilket var av relevans för att förstå
intervjupersonernas perspektiv (Kvale & Brinkmann 2009). Det som framkom ur observationerna låg till grund för framställningen av intervjufrågorna i de semi-strukturerade intervjuerna. Således var de semi-semi-strukturerade intervjuerna en uppföljning av arbetsprocessen med Digital Storytelling, i syfte att öka förståelsen kring deltagarnas subjektiva upplevelse av sin livsberättelse.
5.3.1 Deltagande observation
Deltagande observation innebär att observatören deltar i situationen som observeras, således har dennes roll, alltså min roll, och det som observeras betydelse för resultatets giltighet (Olsson & Sörensen 2011). Nedanstående
information besvarar de tre viktiga frågorna observatören bör ställa sig inför innan påbörjad observation: vad som ska observeras, hur observationen ska registreras och hur observatören ska förhålla sig vid observationstillfället (Olsson &
Sörensen 2011). Vid deltagande observation fördes fältanteckningar över vad som skedde, bland annat hur berättelsen arbetades fram, hur valet av bilder och musik gick till, samt tankar under processens gång. Fältanteckningarna var så konkreta som möjligt, för att undvika tolkning från mig som observatör (Olsson &
Sörensen 2011). Som nämndes har observatörens roll betydelse för resultatets giltighet, vilket jag som observatör var medveten om. Ett dilemma i denna studie var att processen med Digital Storytelling förutsatte stöttning av informanterna i deras arbete med att framställa sin digitala berättelse, emellertid gjordes detta så objektivt som möjligt utan styrning gällande berättelsens innehåll eller val av bild och musik, således endast med stöd vid det tekniska arbetet i programmet iMovie.
5.3.2 Semi-strukturerad intervju
Utifrån vad som uppmärksammats under observationstillfällena vid skapandet av en Digital Storytelling-film formulerades frågor till studiens intervjuguide2. Intervjuguiden låg till grund för svar på uppsatsens frågeställningar och utgjorde en uppsättning frågor som är allmänt formulerade utifrån tre rubriker: ”Digital Storytelling som arbetsprocess”, ”Att skapa en Digital Storytelling-film” och ”Efter färdigställd film”. Att använda sig av intervjuguide kännetecknar arbetet med semi-strukturerade intervjuer och som hörs av namnet är semi-strukturerade intervjuer inte fullt strukturerade, då semi betyder halv. Således sågs
intervjuguiden som ett stöd vid genomförandet av intervjun och gav utrymme för möjlighet att ställa intressanta och relevanta frågor som uppkom under intervjuns gång (Bryman 2011).
5.3.3 Genomförande
Kontakten med informanterna skedde via en organisation för personer med psykisk ohälsa. Jag träffade båda vid ett gemensamt tillfälle i början av arbetet för att informera dem om min studie. Det var även vid detta tillfälle dem, efter att ha framfört att de ville delta, mottog ett informationsbrev och skrev under en
samtyckesblankett. Efter erhållet samtycke planerade vi tillfällen att ses. För båda informanterna tog det tre tillfällen att skapa en Digital Storytelling-film.
Tillfällena för träffarna skiljde sig tidsmässigt från gång till gång, men var mellan två till fyra timmar långa. Under vartdera tillfälle genomfördes, parallellt med skapandet, deltagande observation. För en av informanterna genomfördes den semi-strukturerade intervjun i anknytning till det sista tillfället, efter att filmen var färdigställd. För den andra informanten sågs vi vid ett fjärde tillfälle för att följa upp den färdigställda filmen med en semi-strukturerad intervju. Valet av miljö för genomförandet av Digital Storytelling-filmen, observationen och intervjun valde informanterna, således blev det en miljö där de kände sig bekväma (Olsson & Sörensen 2011).
5.3.4 Hantering av data
Fältanteckningar som fördes under observationstillfällena gjordes i ett
anteckningsblock men också via anteckningar på datorn. Intervjuerna spelas in i ett program på min dator, (Garageband), efter deltagarens godkännande och transkriberades därefter med exakt återgivelse (Olsson & Sörensen 2011). Ljudfilerna finns sparade på min dator, likväl det transkriberade materialet och anteckningarna. Digital Storytelling-filmerna och fotografier tagna med min privata kamera finns också sparade på min dator. All dokumentation bevaras i en mapp som inte avslöjar innehållet och materialet avslöjar inte informanternas namn, då informanterna från studiens start tillskrivits förkortningarna D1, deltagare 1 och D2, deltagare 2. Utöver mig är det ingen som har tillgång till datorn och dess inloggningskod. Arbetet med uppsatsen har skett i mitt hem där jag har mobilt bredband, således har jag inte varit uppkopplad på offentliga
nätverk som kan möjliggöra andras åtkomst av materialet. Efter inlämnad och godkänd uppsats kommer all material att raderas från min dator.
5.4 Bearbetning av empiri och analys av data
Valet av analysmodell i denna studie är narrativ analys. Narrativ analys syftar bl.a. till att belysa betydelsen i en berättelse, men också hur erfarenheter begripliggörs och ges mening hos berättaren (Johansson 2005). Det finns olika modeller för narrativ analys men den modell jag förhållit mig till vid bearbetning av empiri kallas ”innehållsanalys”, vilket är den vanligaste modellen inom sociologi för att leta efter teman och mönster i berättelsers innehåll (Johansson 2005). Innehållsanalys som analysform syftar enligt Bryman (2011) till att finna innehåll i kategorier som bestämts i förväg och vid analys av empirin lyfts stycken och yttranden ut som klassificeras under dessa kategorier ((Bryman 2011,
Johansson 2005). Bearbetningen av empirin har gjorts i två steg. Den insamlade empirin, både från deltagande observation och semistrukturerad intervju, har systematiserats och strukturerats utifrån Digital Storytellings sju steg, vilka utgjorde sju förutbestämda kategorier. Stycken har således lyfts ut och placerats under relevant kategori och dessa kategorier utgör studiens resultat. I ett vidare steg analyserades resultaten via fem synvinklar på narrativ analys av
livsberättelser3. För analys av den omfattande empirin som presenterades under de sju kategorierna, urskildes teman kopplade till de fem synvinklarna. Funna teman var: mening, upplevelse, skapa, förståelse och förmedla. Empiri som motsvarade dessa teman strukturerades därefter under fem rubriker, vilka motsvarade de fem synvinklarna, och analyserades gentemot studiens övriga teoretiska referensramar och tidigare forskning.
5.5 Etiska överväganden
5.5.1 Etisk prövning
Fakultetsstyrelsen på hälsa och samhälle på Malmö högskola har beslutat att alla studentarbete med etiskt känsligt innehåll bör granskas av etikrådet oavsett nivå (Internetkälla 2). Om ett arbete riskerar att avslöja bl.a. ras, etniskt ursprung, politiska åsikter och religion bör således en etisk prövning göras, enligt etikrådets bestämmelser (Internetkälla 3). Då innehållet i min studie behandlar känsliga ämnen, personliga berättelser från personer med psykisk ohälsa, blev jag uppmanad att ansöka om etisk prövning innan påbörjad studie. I
ansökningsblanketter för etisk prövning klargjordes bland annat studiens syfte, genomförande och behandling av material. Jag var tydlig med att personlig information, utifrån vad informanterna berättat, som kan härleda till den som har gjort filmen inte kommer ingå i min studie. Information och material som
framkommer genom observation och intervju kommer avidentifieras, för att säkerställa att ingen information kan härleda till informanterna. Jag var även tydlig med att den Digitala Storytelling-filmen som skapas inte ägs av mig, utan av respektive informant, således kommer deras digitala berättelser inte
offentliggöras, utan raderas efter färdigställt arbete, som nämndes under ’Hantering av data’.
Beslutet från etikrådet blev godkänt, och det jag klargjorde i ansökan har även följts i denna uppsats. Vid ansökan om etisk prövning bifogades fyra obligatoriska bilagor: ’Informationsbrev’, ’Samtycke från deltagare’, ’Samtycke från
handledare’ samt ’Undertecknat tillstånd från verksamhetschef/motsvarande’ (Internetkälla 2). Informationsbrevet4 innehåller viktig information till informanterna om de fyra forskningsetiska principerna, vilka kommer lyftas närmare nedan.
5.5.2 Forskningsetiska principer
För att säkra varje informants skydd i samband med observationer och intervjuer följdes vetenskapsrådets forskningsetiska principer. Dessa fyra principer är följande: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetkravet och nyttjandekravet. Nedan presenteras dessa i relation till hur jag tog dem i
beaktande i min studie. Informationskravet innebär att informanterna informeras om den aktuella studiens syfte (Bryman 2011), vilket gjordes muntligt vid
studiens början, men också via ett informationsbrev som bland annat beskrev vem jag var, vad syftet med studien var, hur studien kommer genomföras, att det är frivillig för dem att delta, samt information om största möjliga konfidentialitet i arbetet. De fick även mina kontaktuppgifter för att kunna nå mig för eventuella frågor. Enligt rekommendationer från vetenskapsrådet ska deltagarna ges tillfälle att ta del av etiskt känsliga delar innan undersökningen publiceras samt
informeras om att de kan ta del av det färdiga arbetet (Internetkälla 4), vilket gjordes via respondentvalidering. Samtyckeskravet innebär att informanterna har rätt att själva bestämma om de vill medverka i undersökningen. Innan påbörjad studie lämnades således en samtyckesblankett till informanterna, där de fick skriva under ifall de samtyckte till att delta eller inte. De informerades även om att dem kan välja att avbryta sin medverkan när som helst under studiens gång, utan påtryckningar eller påverkan från min sida (Internetkälla 4).
Konfidentialitetskravet försäkrar att alla uppgifter om informanterna i
undersökningen ska ges största möjliga konfidentialitet och att material som samlas in förvaras hos mig som genomför undersökningen, så att ingen obehörig tar del av det (Internetkälla 4). Den information som publiceras i undersökningen kommer inte kunna ledas till informanterna, då de avidentifierats, vilket
informanterna blivit informerade om. Det transkriberade materialet från
intervjuerna läses endast av mig, samt min handledare för arbetet. Nyttjandekravet är ett krav som går ut på att material som samlats in om informanterna endast får användas för forskningsändamål, i detta fall för publicering av C-uppsats på Malmö Högskolas databas MUEP, vilket de blivit informerade och försäkrade om (Internetkälla 4). I relation till denna studie blev även informanterna informerade om att deras Digital Storytelling-film ägs av dem, således kommer jag inte använda materialet varken i relation till C-uppsatsen eller i annat sammanhang.
5.6 Validitet och reliabilitet
Validitet och reliabilitet ger en bild över kvaliteten i det som undersöks. Bryman (2011) talar främst om dessa begrepp i relation till kvantitativa studier, men menar att de även går att applicera på kvalitativa studier genom att lägga mindre vikt på mätning, genom att snarare tänka kring mått av kvalitet (Bryman 2011). Validitet mäter trovärdigheter i en undersökning: Mäter jag vad jag tror mig mäta? Är det som observeras trovärdigt och är jag som ”forskare” trovärdig? Reliabilitet i sin tur mäter tillförlitlighet och avser ”samma resultat varje gång vi mäter”. Bryman (2011) talar om både extern och intern validitet och reliabilitet. Extern validitet handlar om i vilket utsträckning resultaten kan generaliseras till andra sociala miljöer medan intern validitet ser på överenstämmelsen mellan det som
exempelvis observerats i relation till teorierna som utvecklats. Extern reliabilitet handlar om pålitlighet i resultaten och avser replikerbarheten oberoende av tid eller plats. Intern reliabilitet avser i sin tur att forskare kommer överens om hur det som ses eller hörs ska tolkas och kallas även interbedömarreliabilitet (Bryman 2011). Utöver dessa termer gällande validitet och reliabilitet talar Bryman (2011) om respondentvalidering, vilket innebär att de personer som ingått i en
undersökning tar del av resultatet, för att på så vis bekräfta att det forskaren förmedlat stämmer överens med vad informanterna själva sagt och gjort (Bryman 2011). I denna studie gjordes respondentvalidering av det transkriberade
materialet, och det ovan nämnda kring validitet och reliabilitet har tagits i beaktande, vilket lyfts under studiens metoddiskussion.
5.6 Databaser
Insamling av relevant litteratur till denna studie har skett via Malmö högskolas databas Summon, men även via Google Scholar, med tillgång via Malmö
högskola. Utöver artiklar från internet har jag funnit relevant litteratur i bokform. Sökningar av ord och begrepp har innefattat bland annat följande: Digital
Storytelling, narrative, psychology, återhämtning, livsberättelser, narrativ analys, KASAM, multimodal, visual och music.
6. RESULTAT/ANALYS
Empirin kommer i denna studie att belysas via de sju steg som utgör arbetsprocessen med Digital Storytelling. Dessa sju steg utgör således sju kategorier som materialet presenteras under. För att tydliggöra vad som
framkommit i relation till vilket steg/kategori presenteras de sju stegen och dess ’tillhörande’ empiri var för sig nedan. I nästa steg analyseras empirin genom narrativ analys, vilket innebär att relevanta delar och innehåll i det som berättats lyfts ut och analyseras gentemot studiens övriga teoretiska referensramar och tidigare forskning (Johansson 2005).
6.1 Resultat - Sju steg/kategorier
Under vardera kategori presenteras utdrag kring vad D1 och D2, deltagare 1 och deltagare 2, förmedlat i relation till de sju stegen. Det som presenteras kommer dels vara mina formuleringar utifrån det informanterna sagt under
observationstillfällena, samt även deras egna citat från intervjuerna och
observationstillfällena. För att tydliggöra vad stegen innehåller presenteras en kort förklaring inledningsvis under vardera kategori. Förklaringarna är delvis
omformuleras från hur de framhölls i bakgrundsavsnitt om Digital Storytelling och dess sju steg, detta för att rikta sig mer direkt mot informanterna ifråga och ge tydlighet i presentationen av empirin.
Owning Your Insight. – äga sin insikt
Vad vill informanterna berätta och varför? Vad tror de att deras berättelser betyder?
Deltagare 1
D1, framhåller att han tänkte att berättelsen skulle handla om ”Faktabaserat om
mitt liv”, men skrattar och menar att det låter pretentiöst och ändrar sig istället till
”kort livsbeskrivning”. Vidare berättar han om att han levt så mycket i utanförskap och att berättelsen skildrar någon typ av utanförskap, indirekt eller direkt, då det är hans livserfarenhet. ”Det är väl ett nytt sätt för mig att försöka att hitta vad jag,
vad jag… vad jag, vad jag har för uppfattning. Om det hela. sen är det väl klart. Jag känner inte att jag är riktigt färdig än. Med det hela. Det kommer ta tid det…”
Deltagare 2
D2 framförde sitt syfte med berättelsen följande: ”jag ville göra en feelgood
berättelse. Jag vill inte gå in på svåra problemlösning, klagomål eller nånting annat. Utan… ta något som är ljust och bra. Och roligt. Och använda det till att mina anhöriga ska förstå bättre och i utbildningssyfte när jag är, går ut och informerar om min livsberättelse.”. Hon framhåller vidare att det var meningen att
det inte skulle vara ansträngande att berätta sin berättelse, utan att det skildrar en vändpunkt, en ljus epok i hennes liv.
Owning Your Emotions. – äga sina känslor
Genom att reflektera känslomässigt över berättelsen kan de inse att den är komplex och i sin tur finna djupare meningsfullhet i berättelsen (Lambert 2013). Finns det medvetenhet om det känslomässiga i berättelserna?
Deltagare 1
I frågan om ifall det var någonting D1 reflekterade över i relation till skapandet av sin berättelse sa han först ”inget speciellt… njä…”, men efter en längre tystnad framhöll han ”utsatthet. Utlämnadhet. Någon form av… naturligtvis sorg och
Deltagare 2
D2 var tydlig redan från början att hon ville fokusera på återhämtningen och inte den mörka tiden då hon inte känner sig så långt kommen i att kunna berätta djupare om den svåra tiden, ”Jag har inte velat gå in på några problemlösande
grejer. Det orkade jag inte med för tillfället.”. Finding The Moment – att finna ett ögonblick
Finns det ett specifikt ögonblick av förändring i deras berättelser som formar berättelsen? Vad betyder detta i så fall för innehållet i berättelsen?
Deltagare 1
D1 talar inte om ett specifikt ögonblick i hans liv utan, som han själv belyste, en kort livsbeskrivning. ”Försöker berätta nån historia om mig själv i alla fall... så.
Men inte överdimensionera det hela för mycket. Men det är väl ett sätt… vem är jag. Stämmer dom här ideerna eller stämmer dom inte? Som jag fått erfara mycket. Isolerad. Är det här en upplevelse, har andra upplevt liknande saker…?” Deltagare 2
D2 berättar om en ljus epok i hennes liv, en vändpunkt då det började gå uppåt. Hon menar att det är så mycket mer än mediciner som ska till för att komma tillbaka, ”och det vill jag gärna förmedla. Och förmedla var det är för nånting.
Just precis när man varit väldigt dålig. Så räcker det att vara för sig själv. I en lugn omgivning.”.
Seeing Your Story – att se sin berättelse (genom bilder)
Hur väljer de sina bilder och vad bidrar bilderna till i berättelsen? Vilka bilder kommer de att tänka på, vad förmedlar bilderna? Finns dem redan eller måste dem skapas? Är det explicita bilder: nödvändiga för detaljer i berättelsen och som hjälper ”publiken” att förstå eller implicita bilder för djupare mening då bilden säger någonting mer än det den föreställer, en visuell metafor.
Deltagare 1
D1 hade inga egna bilder att använda och ville heller inte skapa några. Således valde han bilder till sin berättelse från internet. Han menar att han själv tolkade bilderna han hittade och varför han valde dem, tanken med dem var att de kunde skildra olika delar ur hans livsberättelse. Han använde sig av både explicita bilder och implicita bilder, emellertid mest implicita bilder som innefattade en visuell metafor. Exempelvis valde han en bild på en neonskylt där det stod Open och beskrev tanken bakom bilden på följande sätt: ”Stängt samhälle... Tanken är ändå
kanske. Open. Att det finns möjligheter. Samhälle. Hitta en plats att finns till på. Meningfullhet… och nån slags. delaktighet…”. Vidare menar han att open kan stå
för att öppna upp vägar för psykisk ohälsa. En annan bild var på två händer som ber, vilket D1 beskrev följande: ”bön och sånna här grejer… det är… ett slag ur
Deltagare 2
D2 hade inte heller några egna bilder att använda, och ville inte det heller. Emellertid ville hon gärna skapa sina egna bilder, så vi ägnade ett av våra tillfällen till att fotografera olika saker och platser som hon hade tänkt ut att hon ville ha med i sin berättelse. D2 använde sig av både explicita och implicita bilder. En av de implicita bilderna togs på en brygga vid havet. På bilden ser man henne bakifrån, tittandes in mot stranden och husen. Hon beskrev att det stod för: ”jag kom närmare verkligheten.”. D2 fann det roligt att komma på vilka bilderna hon ville använda och tyckte att dem förmedlade det hon ville, samt att de passade bra till sammanhanget. Hon framhåller även att det finns en styrka i bilder.
Hearing Your Story – att höra sin berättelse
Hur uppmärksammas användningen av den egna rösten? Vad förmedlar den valda musiken och vad har den för betydelse? Höjer den deras berättelser?
Deltagare 1
Vid upprepade tillfällen under skapandet av filmen framhåller D1 att han låter som Göran Persson och skrattar, han framhåller även att ”det känns värmländskt
flummigt.”. I valet av låt väljer D1 endast att använda en låt som spelas i
bakgrunden av filmen. Låtvalet var the lonely planet boy, vilken han menar är en bild av ensamhet, ”… lite den ”lonely planet boy” inom sig själv. Vart ska vi ta
vägen nånstans. Vi vet ju att vi inte har något hem. (småskrattar) det låten är mycket… Im so all alone. (skatt) det är ensamheten. Mycket funderingar kring. Var ska vi ta vägen och sånt där…”. (Med ”vi” syftar D1 till personer med
psykisk ohälsa).
Deltagare 2
D2 reflekterar inte över sin egen röst.
Musiken hon väljer är två låtar, vilka båda är klassiska låtar då det känns viktigt för henne. Den ena skildrar mörker och den andra ljus, ”Den ena är lite
överstukat, den andra len i handen. Jag tycker klassisk musik är ungefär det enda jag lyssnar på. Det är jag helt enkelt. Att det ska va klassisk musik.”.
Assembling Your Story – sätta ihop sin berättelse
Hur sätts delarna ihop i berättelsen? Hur tycker de att bilder och ljud passar ihop och hur kompletterar de varandra? Upptäcker de någonting att tillägga till i sin berättelse? Finns det väsentliga delar att ha med för att framställa berättelsens mening?
Deltagare 1
I arbetet med att sätta ihop de olika delarna hade D1 en klar bild över vilka bilder som skulle visas till vilken del i hans berättelse. Emellertid hade han valt en bild som han relaterade till men som inte framkommit i berättelsen, således la vi till ett nytt avsnitt i berättelsen i efterhand, vilket var viktigt för honom. Hans tankar om helheten i berättelsen lyder följande: ”bilderna och musiken tyckte jag gick ihop.
har jag valt själv. Lite djävulskt att säg. Men jag tycker det är bra musik… sen hur jag själv låter. Texten. Det hela. Det är liksom. Som jag resonerar kring det hela. Själv. Det är väl nånstans att jag vill. Vill. Att komma nånstans med ”--- möt själv”. Han framhöll vidare att det är ganska effektivt ”det där med bild. Det blir talat med musik samtidigt.”. Och att han tyckte att det var ett bra utplock av
bilder då det inte blev för dystert.
Deltagare 2
Arbetet med att strukturera delarna och få ihop dem såg D2 som en kreativ process. Hon framhåller att hon tänkt mycket på vilka bilder hon ville använda och tycktes ha en klar bild över vart i berättelsen vilken bild skulle visas. ”Det var
jätteroligt… liksom hitta nya vinklar, och hitta på. Och… va kreativ och så.”. I
fråga om vilka delar som var väsentliga att ha med uttryckte hon följande: ”Jag
har ju fått ställa in mig på. Vad ska jag nu säga. Till mina anhöriga. Och vissa grejer har jag hållit tyst om. Och vissa grejer har jag målat upp litegranne för att retas (ler).”. D2 ansåg att det fanns en viktig del som inte framkommit i hennes
berättelse, således la vi till denna i efterhand.
Sharing Your Story – dela med sig av sin berättelse
Vad var informanternas syfte med att skapa sin berättelse? Vem kommer de visa den för och i vilket sammanhang? Avslutningsvis, upplever de att de förändrats på något sätt efter att ha berättat sin personliga berättelse?
Deltagare 1
D1 framhåller att han antagligen inte ska använda denna film till någonting, men att han gärna ägnar sig åt ”sånt här” när han får tillbaka det fysiska, ”jag har väl
viss erfarenhet som jag kanske kan bidra nått till andra människors liv […] Det behöver ju inte vara så jättestort. Det kan va nånting i alla fall. Så det känns meningsfullt i vart fall. Kanske så dedär utanförskapet bryts lite grann… runt det hela.”. Vidare menar han även att det kan sprida igenkännande mellan människor
då man ”ser sig själv i andra och sånna grejer.”. D1 framhåller även ett
övergripande syfte med Digital Storytelling och menar att det saknas kunskap och att sjukvården inte riktigt förstår, ”Då kan sån här. Sånt här arbetssätt vara ett
sätt för att få folk att titta. Dom förstår. Aha. Det finns ett problem… […] går ju ganska snabbt med bilder och sådär… lättillgängligt... […] Att man medvetengör. människor inom socialförvaltningen, att de här människorna finns.”.
Deltagare 2
D2 tänker visa sin film för sina anhöriga, ”syftet är att dom inte fullt så
misstänksamma mot mig. och syftet är att ehm… asså… […] här kan dom se lite detaljer hur jag ser på det. Får det. Det serverat på ett angenämnt sätt… så… om… om, om jag skulle bli inlagd igen, så kanske dom kan förstå lite bättre hur det. Hur dom ska ta hand om mig.”. Hon anser att Digital Storytelling är starkare
än andra berättelseformer, då folk tar intryck på ett annat sätt. ”Jag tror ju att. i…
sitter man rakt upp och ner och berättar så lyssnar dom inte på en eller kommer med invändningar. Du har fel. Det är ändå medicinen som har gjort allt. Och så
