This is the published version of a chapter published in Intryck och avtryck: Pär Lagerkvist- samfundets årsskrift 2020.
Citation for the original published chapter:
Eriksson, M. (2020)
En författare som endast kan jämföras med sig själv: Artur Lundkvist om Pär Lagerkvist
In: Magnus Eriksson (ed.), Intryck och avtryck: Pär Lagerkvist-samfundets årsskrift 2020 (pp. 61-75). Växjö: Trolltrumma
Pär Lagerkvist-samfundets skrftserie
N.B. When citing this work, cite the original published chapter.
Permanent link to this version:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:lnu:diva-99103
En FörFattarE soM Endast kan JäMFöras
MEd sIg sJäLv
artur Lundkvist om Pär Lagerkvist
När Artur Lundkvist recenserade Pilgrim på havet av Pär Lagerkvist, den andra delen av författarens ”Pilgrims- trilogi”, sammanfattade han sina intryck på följande sätt:
Åter har han skapat en berättelse där allting är på en gång en- kelt och djupsyftande, med scener och förlopp som rymmer en mening utöver sig själva� Pilgrimsskeppet i nödhamnen blir en handgriplig bild för avslöjande motsättningar, likaså blir köpmännens död för sin egendom ett drastiskt blottande av tingkärlekens fetischism� Den våldsamt frambrytande li- delsen, den paniska naturmakten, ställs emot den mänskligt avgränsade och utnyttjade kärleken, liksom det okuvliga ha- vet ställs emot en jord som förkvävs under mänskliga intri- ger, förgiftas av urartade känslor�1
Beskrivningen av romanens tematiska motsättningar och symbo- lik ligger väl i linje med den förståelse av Pär Lagerkvist som Artur Lundkvist synliggjorde i sin kritik av Lagerkvist� Efter den tolkan- de beskrivningen av romanen ger Lundkvist en sammanfattande bild av författaren: ”Lagerkvist är en berättare som helt följer sina egna villkor och endast kan jämföras med sig själv�”
Beskrivningen av Lagerkvist som en författare som ”endast kan jämföras med sig själv” kan också belysas med Kjell Espmarks beskrivning i boken Det litterära Nobelpriset� När Espmark skriver om pristagarna det dryga decenniet efter andra världskriget skiljer han mellan ”banbrytarna” och ”de solitära mästarna”�2 Bland de förra märks William Faulkner, Hermann Hesse, André Gide och T S Eliot, som bildar pristagarkvartetten åren 1946–1949� Det är författare vilkas litterära betydelse på skilda sätt framhävs i Svenska Akademiens prismotiveringar�
I fråga om Lagerkvist, 1951 års pris, och 1952 års pristagare François Mauriac betonar akademien i stället inomlitterära krite- rier och författarskapets unika egenskaper� Lagerkvist belönades
”för den konstnärliga kraft och djupa självständighet, varmed han i sin diktning söker svar på människans eviga frågor”, Mauriac
”för den genomträngande själskunskap och konstnärliga intensitet, varmed han i romanens form tolkat det mänskliga livsdramat”�
Espmark drar en generell slutsats utifrån motiveringarna: ”Den konstnärliga ’kraften’ – uttrycket varieras följande år för Mauriacs del till ’konstnärlig intensitet’ – är ett övergripande kriterium för den diktning som hela tiden tävlar med den vägröjande�”3
Även om Artur Lundkvist inte skrev om Pär Lagerkvist förrän till dennes 60-årsdag4 hade författaren stor betydelse för Lund- kvist när han i ungdomen lade grunden för sin litterära identitet�
Lundkvist tog under den här tiden avgörande intryck från två håll, från expressionismen hos Lagerkvist i samlingar som Motiv och Ångest och från den expansiva amerikanska vers som skapats
av Walt Whitman och som vid den här tiden odlades av bland andra Carl Sandburg� Kjell Espmark har omsorgsfullt rett ut för- bindelserna mellan Lagerkvist och den unge Lundkvist�5 Utöver hans analyser har det även undersökts hur de frusna landskapen och det förkrympta himlavalvet i dikter som [”Ångest, ångest är min arvedel”] och några av prosadikterna i Motiv gav mönster för Lundkvists användning av statiska bilder bland annat i den prosa- lyriska sviten ”Flisor” 1927, endast publicerad i Folkets Dagblad Politiken�6
Lagerkvist var alltså en tidig stilförebild för Lundkvist� Inflytan- det från Lagerkvist var tydligast före debuten med Glöd, 1928, och löpte parallellt med framför allt amerikanska influenser, för att mot mitten av 1930-talet ge plats för den franska surrealismen hos den alltid rastlöst mottagliga Artur Lundkvist� Men även om Lagerkvist förlorade sin roll som stilförebild, hade Lundkvist ett varaktigt en- gagemang för hans diktning, vilket visar sig i de artiklar han skrev om den äldre diktaren� Utöver den nämnda jubileumsartikeln och recensionen av Pilgrim på havet recenserade Lundkvist även Afton- land7, Sibyllan8 och Ahasverus död9� Vid Lagerkvists död skrev han dessutom en kort artikel, närmast ett enkätsvar, i Svenska Dagbladet där han uttryckte sin stora respekt för diktaren�
I artikeln till Pär Lagerkvists 60-årsdag fokuserar Lundkvist på några övergripande motsättningar i författarens verk� Inledningsvis tar Lundkvist fasta på den motsättning mellan det gamla och det nya som Lagerkvist tidigt tematiserade� Lundkvist förankrar den direkt i den småländska uppväxtmiljön där ”det i djupaste still- het försjunkna landskapet och de plötsligt framrusande, dånande tågen” ger en tydlig sinnebild för polariteten� På det personliga planet representeras skillnaden av mormodern och fadern, den senare som Lundkvist visserligen ser som en ”mindre utförd kon- trast” men likväl en ”nutidens betjänare i dressinens och semafo- rens tecken”� Lundkvist nämner inte Gäst hos verkligheten, men det
är tydligt att den ger en utgångspunkt för hans resonemang, som sedan förstärks av en del lyriska exempel�
Utifrån den förhållandevis entydiga, tematiska motsättningen går Lundkvist vidare till mer utförda resonemang om förhållandet mellan kärlek och ångest och om motsättningen mellan männis- kan och livet� Lundkvist ger ett talande exempel från en dikt ur Hjärtats sånger, 1926, dock utan att nämna samlingen vid namn:
”Jag vördar människan, föraktar livet�”10 Lundkvist ser också en motsättning mellan Lagerkvists poesi och prosa:
I lyriken dominerar idealismen, trosbehovet, de konventio- nella och därför direkt känsloverkande symbolerna� I prosan förhärskar realismen, tvivlet, de originella, nyskapade sym- bolerna av förvirrande och mångsidig sprängverkan� I ly- riken kastas diktaren ofta oförmedlat mellan ångesten och den nästan demonstrativa tilliten� I prosan framställs sinnenas verklighet och lustens makt som en bärande grund också för andens högsta överbyggnader� Samtidigt är det där som det ondas problem får sin mest handgripliga gestaltning�
Men Lundkvist betonar, och det är där som han ser storheten hos Pär Lagerkvist, att författaren inte främst tolkar motsättningen ex- empelvis mellan gott och ont, utan sambandet mellan de motsatser han tematiserar:
Det är detta som visar hans djup: att han ständigt inser sam- bandet mellan sina motsatser och att han i detta samband finner brytningsstället, omkastningspunkten, den gåtfulla gordiska knut som aldrig upphör att oroa och fascinera ho- nom� Han kan tidvis enkelrikta sina problem, förneka deras dialektiska sammansatthet, men det innebär inte annat än ett tillfälligt nedtystande av dialogens ena led�
”Det eviga leendet” är ett splittringens oratorium som samlas till symfonisk harmoni� Livsmönstret sett i sin univer- sella helhet upphäver sina motsättningar, allt finner sin plats i det stora sammanhanget� Gott och ont bevarar sin absoluta karaktär av motsatser endast vid en given skärningspunkt�
Endast för tillfället och ur begränsad mänsklig synpunkt är de åtskiljbara, motsatta� Svårigheten består för människan i att fasthålla den dubbla inställningen, att förena de krav som gäller här och nu med insikten om det motsatsernas samspel som råder överallt och alltid�
I Lagerkvists poesi finner Lundkvist i stället en ”renodling av mera oproblematiska inställningar”� I grunden baseras poesin enligt Lundkvist på ”en romantisk heroism eller storhetsdyrkande idea- lism som ställs mot människans obetydlighet och verklighetens fattigdom”� Det är i det här sammanhanget som Lundkvist anför versen från Hjärtats sånger� Han betonar dock att Lagerkvist inte kan hålla fast vid den dualismen� Här märks också en kluvenhet i Lundkvists syn på Lagerkvists poesi� Han framhåller dualismen och det ”oproblematiska” (från poetens synpunkt), men visar ock- så hur Lagerkvist fördjupade analysen av det onda i diktsamling- arna Vid lägereld, 1932, och Genius, 1937�
Lundkvist anför sedan kritiskt Sång och strid, 1940, som en kon- trast� Med den samlingen anslöt sig Lagerkvist till den så kallade beredskapsdikten, alltså de författare som använde sin skönlitterära alstring som vapen mot tidens ondska; Lundkvist hävdade i stället konsekvent att litteraturen inte skulle göra tjänst på det sättet utan i stället måste få verka med sina egna medel� Lundkvist skriver att Lagerkvist där trängde undan sin insikt om ondskans dubbla karak- tär ”för att ropa på ensidigt engagemang i motsättningarnas kamp”�
När Lundkvist skrev sin artikel till Lagerkvists 60-årsdag var Sång och strid och Hemmet och stjärnan, 1942, fortfarande Lager-
kvists senast utgivna diktsamlingar� Båda kan förstås utifrån det kritiska perspektiv som Lundkvist markerade i förhållande till La- gerkvists poesi� Men det innebär också att Lundkvist då kunde återknyta till den motsättning han såg mellan poesin och prosan hos Lagerkvist:
Men problemen har Lagerkvist vidmakthållit i sin prosa också under senare år� Och han har gjort det med en konst- närlig fyllighet, med en djupsinnig sammansatthet som ändå inte uteslutit en storslagen enkelhet: allt egenskaper som i och för sig vittnar om att han följt det väsentliga strömdraget i sin diktvärld�
När Artur Lundkvist närmare två och ett halvt år senare recense- rade Aftonland, som skulle bli den sista diktsamling Pär Lagerkvist gav ut, nämnde han inledningsvis de föregående diktböckerna men för att sedan återknyta till författarens poesi före dessa:
Det är mer än tio år sedan Pär Lagerkvist senast gav ut dikter�
Den gången var han nationell beredskapsdiktare och nordisk stridssångare: en gästroll som inte passade honom särskilt väl�
När han nu återkommer i ”Aftonland” (Bonniers) har han också återtagit sin egentliga gestalt som främling i världen, som vandrare på jorden� Det har blivit en av hans mest en- hetliga diktsamlingar, något av en lyrisk journal där den ena dikten liksom föds ur den andra, som variationer på samma tema och uttryck för samma grundstämning av åldrande, en- samhet och ödslighet, av skymmande väg, av ovisshet och ängslan inför natten�
Lundkvist markerar dock, liksom i artikeln till diktarens 60-årsdag, att han anser Lagerkvist bättre som prosaist än som poet� Han upp-
repar den skillnad som han i den tidigare artikeln gjorde mellan
”den spänningsfyllda sammansattheten” i prosan och dess ”spar- smakade, intensivt påtagliga realism” och ”den kämpande idealis- mens ljus” som han anser präglar poesin� Han beskriver även ”en centrallyrisk tematik som i sin blottlagda direkthet kan te sig väl enkel, i viss mening för elementär”�
Det kan uppfattas som en karaktäristik som kunde banat väg för en hård kritik av boken� Artur Lundkvist var dock en oftast inkännande kritiker, som vid sidan av sina beskrivande och ana- lytiska kommentarer ville återskapa något av det intryck som läs- ningen gjort på honom själv i de recensioner han skrev� Efter de inledande reservationerna går han också in i dikterna och visar hur Lagerkvist arbetar med sina centrala teman i sin nya poesi:
Den är omedelbart mänskligt vädjande, den talar angeläget ur dödsskuggans närhet, och den summerar på ett till synes slutgiltigt sätt de frågeställningar som ständigt har upptagit Lagerkvist� Det är frågorna om människosjälens egenexis- tens, om dess främlingskap och fångenskap i livet, om dess okända öde bortom döden, dess osäkert hägrande möjlighe- ter i evigheten�
Framför allt tar Lundkvist fasta på den religiöst färgade tematiken, på tvivlet och kritiken av ”den fruktansvärde guden”� Han var själv övertygad ateist, men till skillnad från Lagerkvist också i grunden ointresserad av de frågor som religionen reser� Det hindrar dock inte att Lundkvist ger inkännande kommentarer om de mystika dimensioner som aktualiseras av Lagerkvist i hans poesi: ”Själen betecknas som främlingen inom människan, okänd, men ändå det enda fullt verkliga och bestående, det som fortsätter vidare ge- nom natten�” För egen del kan jag inte frigöra mig från tanken att Lundkvist i den här formuleringen också lägger ner något av sin
egen syn på konsten och litteraturen som en verklighet i egen rätt som överskrider den individuella existensen�11
Lundkvists läsning av Aftonland leder fram till en principiell diskussion om tron och religionen som behov och aspekt av män- niskans existens� Han skriver om Lagerkvist:
Fast tro och förvissning har Pär Lagerkvist alltid saknat�
Han gör det nu inte mindre än tidigare, snarare mer� Det är denna saknad, otröstlig och blödande, som gjort honom till den diktare han är� Den oförtrutne sökaren, den metafysiska orons man� Kanske kan man finna hans frågeställningar allt- för traditionella, kristendomsbetingade, utan riktig realitet�
Men man kan inte avfärda dem som retoriska, som inte per- sonligt upplevda och brännande angelägna�
Lundkvist skriver vidare: ”Många anser ju att den religiösa känslan finns nedlagd hos varje människa och värderar den ofta mycket högt�” Han konstaterar dock att vi inget vet om denna känsla och
”att den för allt fler saknar konkret innehåll”� Kanske finns ett samband mellan den beskrivningen och det Ingemar Hedenius i boken Tro och vetande fyra år tidigare hade kallat ”det språkteo- retiska postulatet”, en av de förutsättningar han utgick från i sin kritik av religionen� Dess innebörd var att det måste vara möjligt för en troende att göra innehållet i den religiösa föreställningen och upplevelsen begripliga även för den som inte tror� Hedenius och Lundkvist kom under 1950-talet att stå på motsatta sidor i debatten om den tredje ståndpunkten, men tanken att Lundkvists idé om att den religiösa känslan ”saknar konkret innehåll” kan möjligen ha preciserats av Hedenius kristendomskritik�
I slutet av sin recension av Aftonland aktualiserar Lundkvist den principiella frågan om den religiösa känslan, dock inte polemiskt utan på resonemangsnivå� Sedan återknyter han till Lagerkvist:
”Lagerkvists diktning rör sig kring själva övergångssvårigheterna, brytningen mellan trosbehovet och det växande, allt mer ohjälp- liga tvivlet�” Han skriver vidare att ”Lagerkvist visar själv en insikt om att frågorna och svaren innesluter varandra, att hela problemet kan betraktas på ett annat, ett alldeles avvikande sätt�” Där är han inne på en av de idéer som formade hans bild av Lagerkvist i ar- tikeln till dennes 60-årsdag, att Lagerkvist i sin diktning såg hur motsatserna inte bara speglades i varandra, utan även flätades in i varandra� I den artikeln såg Lundkvist överbryggandet av polarite- ten främst i prosan, men tanken återkommer – trots de inledande reservationerna – i recensionen av Aftonland� Det är talande att Lundkvist framhåller diktsviten ”Skapelsemorgon”� Där ”bildar allt en kretsgång, beror av vartannat, får sin mening genom den ömsesidiga speglingen”, skriver han�
I recensionerna av Sibyllan, Ahasverus död och Pilgrim på havet återkommer idén om hur Lagerkvist innesluter motsatserna i en dialektisk förbindelse� De tre recensionerna präglas också, naturligt nog, av den kritik av religionen som Lundkvist så tydligt uttryckte även i recensionen av Aftonland� De är alla också ytterst positiva, helt i linje med den stora uppskattning som Lundkvist hade uttryckt för Lagerkvist som prosaist� I recensionen av Sibyllan relaterar Lund- kvist inledningsvis romanen till Barabbas, men han anser att den är bättre� I förbigående framgår det att Lundkvist anser att den senare präglas av viss monotoni i berättandet� I stället lyfter han fram Det eviga leendet som jämförelse, men han ser också en skillnad: ”vad som i ’Det eviga leendet’ framträdde som korsade linjer från då aktuella riktningar (kubism, expressionism, naivism) har nu smälts in i en mindre påfallande men inte mindre enträgen och ener- gisk prosa�” Han ser också berättandet som exempel på Lagerkvists strävan att uppnå ”en enkel monumentalitet som samtidigt skulle inrymma drag av intimitet, av vardagsmänsklighet och närhet�”
Tematiskt tar Lundkvist fasta på romanens religionskritiska idé�
Han nämner Ahasverus roll i romanen, vilket ger en ingång till hans syn på sibyllans berättelse� Lundkvist skriver inkännande om hur kvinnan fylls av både ”hänförelse och bävan” inför sitt upp- drag, men också om hur hon alltmer inser att hon bara är ett redskap för prästerna, ett redskap vars dunkla utsagor tolkas av prästerna som det passar dem själva� Och han framhåller hur hon alltmer ser det gudomliga som en grym och oförsonlig kraft:
Nej, det gudomliga är inte mänskligt, tillåter ingen lycka, är vrede och våld, en fruktansvärd kraft bortom gott och ont� Det gudomliga är brutal maktutövning och fordrar sla- visk underkastelse� Det är den erfarenhet sibyllan bestyrks i, medan hon vinner allt större ryktbarhet som oöverträffad pythia� (Är det mer än en tillfällighet att Lagerkvist låtit det gudomliga få en så stor likhet med diktatur?)
Men det finns en motkraft hos Lagerkvist, en kraft som Lundkvist även satte i kontrast till ondskan i artikeln till författarens 60-års- dag: kärleken� Lundkvist refererar inslaget i romanen om sibyllans möte med en soldat som just återvänt från kriget under en vistelse i föräldrahemmet� Det är första gången hon möter ”den mänskliga kärleken”, men när sibyllan sedan återvänder till templet visar gu- den sitt hat: ”Gudabocken bestiger henne i ett mysterium av fasa och äcklad njutning: återigen det gudomligas ofattbara blandning av undermänskligt och övermänskligt�”
Sibyllan drivs bort av folket när graviditeten blir tydlig, och i Lundkvists läsning blir den son som sibyllan föder en gudomlig hämnd och ett tecken på att det gudomliga är väsensskilt från människan och kärleken:
Och så blir sonen, den dyrbara kärlekspanten, en själlös idiot, stum och flinande, instängd bland getter� Den oerhörda tan-
ken kommer till henne att han är en förvänd gudason, en frukt av tempelbockens våldtäkt: gudens hånfulla hämnd för hennes kärlek till en människoman�
Lundkvist ligger nära skeendet och idéerna i romanen� Hans ut- läggning blir närmast en parafras av sibyllans berättelse� Det ligger i linje både med Lundkvists syn på kritiken som återgestaltning och förmedling och hans grundläggande sympati för de idéer som Lagerkvist synliggör genom berättelsen� Därför avslutar han också recensionen med att citera de passager där sibyllan och Ahasverus enas om att ”gud var obegriplig, grym och skräm- mande”� Men han återknyter även till idén om hur Lagerkvist låter motsatserna inneslutas i varandra, att gud kunde vara både ond och god: ”Han var allt detta på en gång, det var det ofattliga med honom�”
Under 1960-talet slutade Artur Lundkvist i praktiken att re- censera svenska böcker� Han anmälde dock de två första delarna av Pär Lagerkvists pilgrimstrilogi� I recensionen av dess första del, Ahasverus död, anknyter Lundkvist till den närmast föregående bo- ken av Lagerkvist, Sibyllan� Han använder nu ett ord som inte fanns i hans recension av den romanen: ”mästerverket Sibyllan”� Men han ser Ahasverus död som ”en värdig motsvarighet […] mindre till volymen men lika sprängkraftigt, lika inifrån överrumplande och utvidgande”�
I recensionen uppehåller sig Lundkvist väl så mycket vid teknik som tematik� Han lyfter fram romanens öppningsscen som skapar en dramatisk situation, vilken i sin tur banar väg för en berättelse som ”bryter fram som en flod”� Lundkvist talar om Lagerkvists
”förtätningsteknik” och hur ”den historiska tiden krymper med ett slags svindeleffekt inför den mytiska tidlösheten”� På den tema- tiska linjen fullföljer Lundkvist resonemangen från recensionen av Sibyllan� Han framhåller hur kvinnans kärlek och offer av sig själv
befriar rövaren Tobias och vidare hur Ahasverus till slut övervinner straffdomen och finner sin befrielse i döden:
Äntligen finner han klarhet och övervinner gud, som dömt honom och förföljt honom med sådan obeveklighet� Det var inte den korsfäste som förbannade honom, han var själv ett offer, driven av samme obarmhärtige gud� Han var en broder i lidandet, som slutligen är alla människors lidande, alla kors- fästa av den oförsonlige, krävande guden�
Lundkvist citerar också passagen om hur det heliga finns bortom gudarna� Han anknyter den idén från romanen till vad han ser som
”Lagerkvists egen trosbekännelse, slutsumman av hans livslånga sökande och grubbel, hans uppror mot den dogmatiske guden, mot religionen som död institution�”
Två år senare recenserade Lundkvist Pilgrim på havet� Det är en recension som hänger nära samman med de två föregående� Lund- kvist konstaterar att Pilgrim på havet inte når samma konstnärliga höjdpunkter som Sibyllan och Ahasverus död, och recensionen är kanske inte lika tydligt förankrad i den läsning han gjort� Men det beror möjligen på att romanerna är så tätt förbundna med varandra på det idémässiga planet, de två senare även på det tematiska, att det som Lundkvist kunde sagt om Pilgrim på havet till väsentlig del redan är sagt� Han förhåller sig därför mer presenterande – beskri- vande och refererande – än engagerat tolkande�
Men uppskattningen finns kvar, och på en punkt för Lund- kvist sina resonemang om Lagerkvist ett steg längre än tidigare�
Det gäller frågan om polariteterna och motsatsernas inneslutning i varandra� Lundkvist refererar Giovannis, den tidigare prästens, ord om ”att välja vissheten och osäkerheten, att nöja sig med dem, vara lycklig med dem”� Lundkvist skriver att Lagerkvist talar för båda erfarenheterna, för ”den fromma förhoppningen och det öppna
riskerandet”� Där Lundkvist tidigare sett sammansmältningen av motsatserna som en idémässig kvalitet, ser han nu hur Lagerkvist
”bevarar den dramatiska motsättningen, den olösta dualismen som en del av sin djupaste egenart”�
Det ligger ingen motsättning i detta, och vi ska kanske inte hel- ler se det som en stegvis bildningsprocess, en väg till en djupare insikt där polariteten inte behöver övervinnas, vilket trots allt tan- ken på inneslutning kan underförstå� Lundkvist tar i stället fasta på de gestaltade idéerna i respektive bok och förmedlar dessa på ett inkännande sätt, medveten om att de skilda idéer som uttrycks inte behöver tolkas i förhållande till varandra� Kanske kan vi se hur Artur Lundkvists avslutande ord i recensionen av Pilgrim på havet samman- fattar även hans syn på Pär Lagerkvist och författarens verk i stort:
Lagerkvist fortsätter att söka sig tidlösa, legendartade ämnen�
Och han gör det utan tvivel med säker blick för sin egenart, sin särskilda förmåga� Ändå känns han inte inaktuell: hans tidlöshet har beröring med väsentligheter också i den nuva- rande mänskliga livssituationen, hur unik vi än tror den vara�
Pär Lagerkvist var alltså en författare som inte bara var en tidig formförebild, en av flera, för Artur Lundkvist� Genom sina re- censioner av Lagerkvists böcker på 1950- och 1960-talen visade Lundkvist också en varaktig uppskattning av författarskapet� Det är dock uppenbart att det främst var romanförfattaren Lagerkvist som Lundkvist uppskattade, inte minst genom romanernas tema- tik som han förmedlade på ett inkännande sätt� I den istadiga kri- tiken av institutionaliserad religion fann Lundkvist en menings- frände i Lagerkvist� Den tydliga skillnaden var främst att Lundkvist var kritisk mot religionen som sådan, medan han i sin läsning av Lagerkvist såg att den äldre diktaren öppnade för en möjlig tro på en helighet som inte besudlats av religionen�
Noter
1 Artur Lundkvist, 1962, ”Havet och kärleken: Artur Lundkvist recense- rar Pär Lagerkvists nya roman”, Stockholmstidningen, 25 oktober, 1962�
2 Kjell Espmark, 1986, Det litterära Nobelpriset. Principer och värderingar bakom besluten, Stockholm: Norstedts, s� 89�
3 ibid�
4 Artur Lundkvist, 1951, ”Motsättningar hos Lagerkvist”, Morgontid- ningen, 22 maj, 1951�
5 Kjell Espmark, 1964, Livsdyrkaren Artur Lundkvist, Stockholm: Bon- niers�
6 Artur Lundkvist, 1927, ”Flisor”, Folkets Dagblad Politiken, 2 april, 1927�
För analyser av hur Lagerkvists expressionistiska dikter gav Lundkvist mönster för tidsstrukturerna, inte minst användningen av beskrivande pauser för att gestalta det frusna och stelnade som uttryck för ångest och vanmakt, se Magnus Eriksson, ”The formation of an Artistic Iden- tity� The Young Artur Lundkvist”, Scandinavian Studies, Summer 1994, Vol� 66, No� 3, s� 382-399�
7 Artur Lundkvist, 1953, ”Skymmande väg”, Morgontidningen, 21 okto- ber, 1953�
8 Artur Lundkvist, 1956, ”Sibyllans monolog”, Morgontidningen, 10 november, 1956�
9 Artur Lundkvist, 1960, ”Berättarkonstens Rembrandt”, Stockholmstid- ningen, 14 oktober, 1960�
10 Erik Blomberg anförde redan 1933 versen som en sammanfattning av Lagerkvists livssyn: ”I den sista versraden ligger Lagerkvists hela livsåskådning sammanpressad� Hans nästa verk utgör en enda vältalig kommentar till texten�” Erik Blomberg, 1933, ”Det besegrade livet� En studie i Pär Lagerkvists författarskap II”, Ord och Bild, Femte häftet, s�
267–278� Del I av studien hade publicerats i föregående nummer�
11 Beskrivningen fokuserar också på den idé om ”det tidlösa skeendet”, alltet som omsluter den individuella människan och som hon utgör ett
ögonblick av, som Lagerkvist gestaltade i den prosalyriska skriften Den befriade människan, 1939� Se även Magnus Eriksson, ”Vad är en männis- ka” och Susanne Wigorts Yngvesson, ”Stenen i handen”, båda i Magnus Eriksson, red, Den befriade människan, Pär Lagerkvist-samfundets årsskrift 2016, Växjö: Trolltrumma�
