Ventilerad: 2010-12-17 Beteckning: Sv4/21 Betyg: G
Handledare: Ola Nordenfors Examinator: Anna Williams
Litteraturvetenskapliga institutionen
Liten, ond och utanför
En analys av utanförskap, dualism, makt och
religion i Dvärgen, av Pär Lagerkvist
Marcus Svanberg
Svenska 4
1
Innehåll
1. Inledning ... 2
1.1 Syfte, frågeställningar och metod ... 2
1.2 Om Pär Lagerkvist ... 3
1.3 Presentation av verket ... 4
2. Analys ... 5
2.1 Status i Dvärgen ... 6
2. 2 Kroppen och utanförskap ... 9
2.3 Dvärgens kammare... 12
2.4 Boccarossa... 14
2.5 Furstinnan ... 15
2.6 Makt och religion ... 16
2.7 I fängelsehålan ... 19
3. Sammanfattande diskussion ... 21
4. Litteraturlista ... 24
2
1 Inledning
Pär Lagerkvist satte sin egen prägel på den svenska litteraturen. Med en kristen uppväxt och en sökande personlighet kom Lagerkvist att skaffa sig en egen litterär ton. Ofta ansågs han vara lite av en drömmare, en person som ständigt funderade på annat än nuet. Det fanns alltid en konflikt inom Pär Lagerkvist där han ifrågasatte sig själv och sin förmåga att leva i samhället, vad som är ont och gott och vad som är sant. Måhända med för avskalade termer sagt var han en dualistisk författare som satte kontraster mot varandra i sitt eget liv såväl som i sina verk.
Boken Dvärgen innefattar just detta. Bokens huvudperson, dvärgen, presenterar sin värld och tankegång, ständigt avståndstagande mot människorna i sin omgivning. Hatet präglar hans tillvaro och det är genom ondskefulla ögon som dvärgen presenterar sin värld. Endast den starkas rätt att styra imponerar på honom.
1.1 Syfte, frågeställningar och metod
Med den här uppsatsen ämnar jag undersöka Lagerkvists bok Dvärgen. Mer specifikt är syftet att undersöka på vilket sätt Lagerkvist talar till läsaren. Utanförskap ska undersökas i uppsatsen och i boken upplevs det främst genom dvärgen själv. Även synen på religion och makt kommer att sättas under luppen. Explicit är mina frågeställningar:
Vilka uttryck ger Lagerkvist för utanförskap i boken?
Präglas Dvärgen av dualistiska drag? Om så; hur?
Hur förhåller sig dvärgen till religion och makt?
Metoden med vilken undersökningen har genomförts är närläsning.
Begreppet dualism bör förklaras tydligare. Vad beträffar Lagerkvist innebär dualism att världen är komplex i sin struktur och ordning; att allting är sammansättningar av olika faktorer; ont mot gott, stor mot liten, etc. Dvärgen präglas av dualistiska drag snarare än konkret dualism.
3 Någonting som inte infattas i uppsatsen är den samtid Lagerkvist levde i när han skrev Dvärgen och hur det påverkade honom. Inte heller jämförs i analysen Lagerkvists liv i koppling med romanen mer än vid något enstaka tillfälle, då utan någon större betydelsebärande roll. Kort sagt är Lagerkvist själv inte av yttersta vikt för uppsatsens inriktning.
Primärlitteraturen sidohänvisas direkt i texten och sekundärlitteraturen via fotnötter.
1.2 Om Pär Lagerkvist
Lagerkvist behöver inte större presentation. Ändå vill jag ge en enkel översikt med tyngd på de element i hans uppväxt vilka jag anser är av vikt för mina frågeställningar.
Pär Lagerkvist föddes år 1891 i Växjö, Småland. Uppväxten präglades av en gudfruktig miljö där båda föräldrarna stod för sin kristna tro. I sitt barndomshem hade Lagerkvist två böcker att finna.; bibeln och en tillhörande postilla1. Huruvida detta är sant går att ifrågasätta, då detta är Lagerkvist egen uppfattning om sitt första hem.
Redan som barn hade Pär Lagerkvist ett rikt intresse för att skriva och hade en tidig målsättning om att bli författare. Måhända är det föga förvånande att Lagerkvist skrev en personlig diktsamling under sina tonår, vilken han gömde för sina föräldrar.
Lagerkvist var en person vars utseende ofta omnämns av de som levde omkring honom.
Hans röda hår och bleka hud fastnade i vännernas minne.
Det är intressant att Lagerkvist under en viss tid skrev om isolering, ångest och tunga känslor då han levde i en kärleksfull miljö med ett starkt stöd från sina syskon och föräldrar.
På många sätt var Lagerkvist en resande människa; levde flyktigt under många år innan han var trettio år fyllda. Böcker och diktsamlingar skrevs kontinuerligt och publicerades via Bonniers förlag.
För uppsatsens skull är det viktigt att se i vilken samhällskontext Dvärgen utkom. Året var 1944 och andra världskriget led mot sitt slut. Därför är det måhända inte märkligt att Dvärgen blev den småländska författarens första ordentliga genombrott. Den mottogs väl av den svenska kritikerkåren likväl som den internationella, främst i USA och Frankrike2.
1 Schöier, Ingrid. Pär Lagerkvist: en biografi. Stockholm: Bonnier, 1987, s. 50.
2 Möller, Håkan. Pär Lagerkvist: från författarsaga till nobelpris. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis;
Uppsala universitetsbibliotek [distributör], 2009, s. 367.
4 Internationellt sett hade Lagerkvist en större framgång med sin nästa bok; Barabbas. Den översattes till trettio språk och satte Lagerkvist i fokus bland de som var aktuella för nobelpriset.
1.3 Presentation av verket
Boken Dvärgen utkom 1944 och blev en väg ut ur en period av skrivkramp för Lagerkvist.
Han skriver till en vän i december samma år att ”Sedan i julas har jag varit feberaktigt upptagen av arbetet på en bok, som nu äntligen är färdig och utgiven.”3
Dvärgen inleds med att huvudpersonen själv beskriver sitt eget utseende. Han är en dvärg i tjänst hos fursten, en italiensk renässansherre. Vid hovet är han den enda dvärgen då han tidigare strypt sin motståndare i envig. Han anser sig vara oförstådd av sin omgivning, även av sin furste. Själv förstår han sin herre mycket väl eftersom att denne är falsk, någonting dvärgen ser som en styrka.
Furstinnan anser dvärgen är en besynnerlig och patetisk människa som inte är värd någon sympati. Hon är i hans ögon en förförande och motbjudande varelse, vilken han avskyr. Det gäller även hennes och furstens dotter Angelica. Han anser att hon ett vidrigt människobarn och vid ett tillfälle skär han på egen hand halsen av hennes kattunge.
Till furstens säte kommer Bernardo, en lärd man som vinner stor uppskattning vid hovet.
Dvärgen blir förbryllad av sättet på vilket fursten möter Bernardo; med vördnad och högaktning på ett sätt dvärgen aldrig sett honom göra förut.
Så småningom kommer kriget till landet. Dvärgens narrklädsel byts mot stålrustning och pennan mot svärdet. Tillsammans med fursten drar han ut på ett fälttåg där dvärgen får ta del av slagfältets vardag.
Men likväl hamnar dvärgen i onåd hos sin furste. Då furstinnan dör blir han anklagad och satt i fängelsehålan. Sittandes i kedjor avslutar han sin dagbok med följande ord; ”Jag tänker på den dag då man ska komma och lösa mina bojor för att han skickat bud efter mig igen.”(Lagerkvist, s. 236).
2 Analys
3 Möller, s. 361.
5
2.1 Status i Dvärgen
Lagerkvist beskrevs som en kortväxt och blek man med bakåtkammat rött hår. Varför författare gärna beskrivs av andra går att diskutera. Av intresse är att Lagerkvist ofta använde sig av kroppsbeskrivningar i sina verk. Dvärgen är ett tydligt bevis på detta. Att det dessutom inte råder några som helst tvivel om hur utseendet ska uppfattas är ytterligare en dimension som tas upp senare. Bokens inledning är måhända det bästa exemplet på Lagerkvists förmåga att på ett explicit sätt beskriva en person.
Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort. Håret är inte svart som andras, utan rödaktigt, mycket strävt och mycket tätt, bakåtstruket från tinningarna och från den breda fastän inte särskilt höga pannan. Mitt ansikte är skägglöst, men annars precis likadant som andra mäns.
Ögonbrynen är hopväxta. Mina kroppskrafter är ansenliga, särskilt om jag blir retad.
När brottningskampen anordnades mellan mig och Josafat tvingade jag honom efter tjugo minuters strid ned på rygg och strypte honom. Sedan dess är jag ensam dvärg här vid hovet. (Lagerkvist, s. 9)
Om man känner till hur Lagerkvist själv såg ut i större delar av sitt liv är det uppenbart att dvärgen och författaren delvis uppvisar liknande utseende. Det röda och bakåtstrukna håret likväl som den korta kroppen.
Redan i inledning slås tonen an att dvärgen jämför sig med andra människor. Hans ansikte saknar skägg, men är i övrigt som andra mäns. Dessutom genomgår han en anordnad brottningsmatch mot en annan dvärg. Detta kan tolkas som ett påbud från en högre makt, vilket i det här fallet kan tänkas vara fursten. Att fursten står som överhet till dvärgen är förmodligen alla läsare överens om.
I balansen mellan det lilla och det stora finns ett viktigt inslag; dvärgens avsky mot människor. Han ser inte sig själv som människa, utan väljer att identifiera sig med en dvärgras han själv hittat på. Läsaren inser tidigt i sin läsning av Dvärgen att huvudpersonen har en stark vilja att vara en betydelsefull figur.
Med det i åtanke blir det intressant att diskutera varför Lagerkvist använder sig av fysisk storlek i kontrast med mental storlek. Låt oss se på relationen mellan dvärgen och fursten; där dvärgen klart står i underläge på många plan.
Först och främst har de olika status i boken. Fursten framställs hela tiden som en auktoritet att lita på. Viktigt i diskussionen är att läsaren får ta del av dvärgens egna ord. Varför dvärgen ser upp till fursten framställs redan på sidan 11.
6
Han är en handlingsmänniska, fastän han samtidigt är en mycket bildad man som ger sig tid till allt möjligt och tycker om att konversera om mycket mellan himmel och jord. Sina egentliga förehavanden döljer han genom att tala om någonting annat.
Det kan förefalla onödigt att vara så upptagen av allting – om han nu verkligen är det – men det måste kanske vara så, han måste kanske famna om allt, för att han är furste. Han gör intryck av att begripa och behärska hur mycket som helst, eller åtminstone av att vilja göra det. Ingen kan förneka att han är en imponerande personlighet. Han är den ende jag mött som jag inte föraktar.
Han är mycket falsk.
Lägg notis vid hur han explicit erkänner att han inte föraktar fursten. Med tanke på att han avskyr människor bör det gå krävas både beundran och samhörighet för att dvärgen ska tillåta sig detta. Just denna beundran syns dessutom genom att dvärgen klär sig i tyger som blivit över då fursten låtit sy upp nya dräkter.
Det finns ett mönster i att dvärgen speglar sig i fursten och identifierar sig med honom. Att dvärgen lyfter fram fursten som en människa lik han själv styrker detta ytterligare. Dvärgen säger sig inte förstå varför han troget följer sin herre. Han säger: ”Jag vill inte förneka att han är en stor man. Men ingen är stor inför sin dvärg. Jag följer honom ständigt som en skugga.”
(s. 12)
Ur detta går att utläsa en känsla av samhörighet och beroende. Även då dvärgen anser att fursten är i behov av honom finns likväl en beundran av fursten. Ändå vill inte dvärgen se sig själv som underlägsen, utan påpekar att ingen är större än honom, om ens likvärdig.
Relationen mellan de båda är inte i jämn balans, vilket visar sig i slutet av berättelsen då huvudpersonen slås i bojor anklagad för inblandning i furstinnans död. Dvärgens betydelse för fursten är egentligen av ringa karaktär. Läsaren förstår vad dvärgen själv aldrig inser; att han spelar narrens roll.
Här syns ett av bokens tydligaste berättartekniska drag, vilket är den opålitliga berättaren.
Som läsare inser man redan i bokens inledning att texten har en opålitlig berättare. Allt eftersom bladen vänds framgår det att dvärgen saknar insikt i delar av verkligheten, exempelvis när det gäller kärlek, att hjälpa andra och att representera någonting gott4.
Fursten har honom nära sig av den anledning att han inte ses som en jämlike till människorna och därav får en unik roll att spela. Att han är en narr framgår också då andra vid hovet använder sig av hans tid. Furstinnan låter honom se henne naken på morgonen och dottern lekte med honom då hon var barn. Som tidigare sagts inser inte dvärgen att han är en narr då furstinnan låter honom se henne utan kläder eller då han tvingas leka med furstens barn. Inte skulle en furstinna låta någon, vars status är av vikt, se henne under så pass
4 Stenström, s. 20.
7 utelämnande omständigheter? Inte heller skulle man tvinga en medmänniska att leka med sitt barn såvida man inte ansåg denne passande för just detta?
Här framgår Lagerkvists förmåga att använda sig av motsatser. Genom att placera en liten dvärg bredvid en stor och mäktig furste belyser han sidor hos båda parterna. I sin inskränkta världsbild ser dvärgen sådant som andra inte ser, exempelvis då han avslöjar dottern med sin älskare. Till följd av detta mister älskaren livet och dottern begår senare självmord. Redan i inledningen på sidan 9 förklaras att huvudpersonens ”[…]kroppskrafter är ansenliga, särskilt om jag blir retad.” Lämpligt att kommentera är att dvärgen bör vara konstant stark i och med att han ständigt retar sig på andra vid hovet.
Vid ett tillfälle utnyttjar fursten dvärgens ställning som narr direkt för egen vinning; han låter förgifta il Toro med sällskap, en av furstens rivaler, under en middag (s. 152). Dvärgen utför en ondskefull handling för sin furste som han själv aldrig skulle utföra. I följande stycke sätter dvärgen själv ord på hur han utgör en fördel för fursten, strax efter mordet, vilket nämnts tidigare.
Jag vet vad han vill. Men jag vet också att han är riddare. Jag är inte riddare. Jag är bara riddarens dvärg. Jag gissar mig till hans önskningar redan innan de uttalats, kanske redan innan han själv anat dem, och utför på så sätt som en del av honom själv även hans mest lågmälta befallningar. Det är utmärkt att ha en sådan liten bravo som uträttar en del saker åt en. (s. 154)
Som tidigare sagts är det viktigt att minnas vem som berättar för läsaren. I och med att dvärgen själv sitter på den makten är det svårt att direkt ana vad fursten själv anser. Möjligen misstolkar dvärgen fursten i alla avseenden. Ur ovanstående stycke kan man återigen förstå att han är oumbärlig för fursten, i alla fall om man som läsare enbart beaktar dvärgens egen utsaga.
Lagerkvist utmanar läsaren med detta. Att se bortom det skrivna genom att använda en underlägsen individs vridna perspektiv på tillvaron. Det är ett dualistiskt drag att sätta dvärgen mot fursten. Läsaren förstår att dvärgen är underlägsen och ondsint samt att fursten är hans idealfigur. Han påstår att fursten är falsk och därav en beundransvärd person. Lagerkvist sätter stor mot liten och mäktig mot underlägsen.
8
2.2 Kroppen och utanförskap
Det är tydligt att Lagerkvist i Dvärgen använder sig av kroppsbeskrivningar. Det läggs vikt vid dvärgens benägenhet för sitt eget fysiska utseende såväl som andras kroppar. I detta avsnitt ska vi fokusera på hur kroppen fungerar i förhållande till temat utanförskap.
Dvärgen ser sig själv som av en egen ras. Enligt sig själv är han inte människa som de andra vid hovet. Den första kroppsdelen som han ser hos sig själv i ett vidare perspektiv är ansiktet. På sidan 10 säger han: ”Jag nämnde att mitt ansikte var precis som alla andra mäns.
Detta är inte fullkomligt riktigt, för det är mycket fårat, alldeles fullt med rynkor.” Direkt efteråt säger dvärgen att han ”har hört sägas att vi dvärgar härstammar från en ras som är äldre än den som nu befolkar världen och att vi därför är gamla redan när vi föds.”
Ur ett perspektiv präglat av utanförskap är det av intresse att lägga notis vid hur dvärgen skapar sitt eget ursprung. Att identifiera sig med vad man hört sägas kan ses som naivt, men inte desto mindre verkligt för den som gör det.
I sin värld ser dvärgen först och främst människors utseende. Han lägger märke till de rent fysiska detaljerna. Furstinnan är ett bra exempel på detta. Hos henne ser dvärgen en passion som han inte förstår. Hon är en person som har en älskare utöver fursten, lever med tjänstefolk samt äger en viss rikedom. Följande utdrag kommer från en sekvens där dvärgen beskriver sin situation med furstinnan.
Ibland låter hon mig komma in till sig innan hon ännu är uppstigen och visar sig i hela sin skamlöshet. Hon är inte ung längre, brösten hänger på henne där hon ligger i sängen och leker med sina smycken, hämtar upp dem ur skrinet som tjänsteflickan håller fram för henne. (s. 13)
Ord med samma betydelse som skamlös förekommer vid flera tillfällen i boken. Ständigt sätts de samman med kroppsdelar dvärgen lägger märke till. Att furstinnan visar brösten är någonting som väcker avsky hos honom snarare än åtrå. I detta finns en underton av utanförskap. Genom att fyllas med negativa känslor i stället för positiva präglas dvärgens tillvaro av en bitter syn på sin omgivning och därav skapas en distans mellan honom själv och andra vid hovet.
Vid ett tillfälle tvingas dvärgen ställas inför Bernardo för att bli avmålad helt utan kläder.
Detta är fruktansvärt förnedrande i dvärgens ögon, och han blir upprörd. Till följd av detta blir han med våld avklädd och framställd för studie. Intressant i den här scenen är att dvärgen
9 fråntas makten över sin egen kropp och det gör honom väldigt upprörd. Just detta är det viktiga; att äga sin egen kropp. Mer explicit uttryckt skriver Lagerkvist så här:
Det var aldrig någon vanära att visa sig sådan man var för en annan människa, och ingen äger i själva verket sig själv. Det gör jag! utropade jag vild av raseri. Ni äger inte er själva! Men jag jag äger mig själv! (s. 48)
I samband med vad som tidigare sagts angående utanförskap är detta en skymf mot dvärgen.
Han blir än mer distanserad gentemot sina medmänniskor genom vad med moderna termer snarare kan kallas mobbning. Frågan som kommer upp till detta är huruvida dvärgens avsky mot människor kommer från honom själv eller från hur han blir behandlad. Knappast kan man påstå att Bernardo är en hygglig person som behandlar dvärgen på det sätt han gör.
Kanske vill Lagerkvist påvisa just detta genom att låta kroppen vara det medium med vilken dvärgen beskriver sin tillvaro. Vid upprepade tillfällen blir han vred över att olika kroppsdelar sätts i fokus. Hans händer får inte beröras, furstinnans bröst hänger, don Riccardos leende, etc. En intressant spekulation vore om läsaren i stället fick ta del av en situation där dvärgen behandlades som en jämlike snarare än narr. Hur skulle beskrivningarna se ut då? Vad är egentligen den verkliga faktorn till varför dvärgen känner sig utanför?
Ur ett bredare perspektiv kan dvärgen ses som ett offer för sin samtids normer. Han är en narr i andras ögon och ska bete sig därefter. Hatet till människorna i sin omgivning kan tänkas mynna ur att dvärgens auktoritet alltid är underkastad fursten, som i sin tur tillåter dvärgen vara sin egen skugga
Dvärgen är fascinerad och äcklad av kroppar. Hans sätt att ständigt lägga märke till hur andra ser ut blir den väg genom vilken han beskriver sin situation. Att han i detta fall är kortare än samtliga vid hovet innebär en direkt fysisk skillnad. Måhända är det då inte märkligt att en fysisk självbild tar sig uttryck i dvärgens personliga reflektion.
För att återknyta till frågan om vem som ligger bakom dvärgens hat mot människor bör fursten sättas i fokus. Han tillåter dvärgen att spela rollen som narr. Det märks tydligast genom det faktum att fursten tillåter honom vara med vid olika händelser i boken. Dvärgen tillåts vara med i kriget, även fast han inte kämpar med soldaterna. Att han likväl har en egen rustning av stål ger hela situationen en smått komisk prägel. Då blir följande fråga relevant;
varför klär sig dvärgen i rustning över huvud taget?
Ett möjligt svar är att fursten är anledningen. Hans rustning är ”[…]en praktfull rustning med harnesk och armskenor av förgyllt silver och på hjälmen två plymer, en gul och en röd[…]”(s. 77). I stycket innan förklarar dvärgen att han är iförd en rustning vilken är precis
10 likadan som den fursten bär. Lagerkvist belyser en viktig fråga då han använder sig av rustningen som symbol för dvärgens vilja att härma en annan individ; är vi någonsin oss själva? Är vi inte egentligen en avspegling av andra som vi vill vara?
Dvärgen vill på många sätt vara fursten. Han säger sig äga sin egen kropp, men ur ett bredare perspektiv symboliserar stålrustningen en annan individs kropp som dvärgen så gärna klär sig i.
Att han härmar sin furste har vi redan konstaterat. Det är kontexten som är intressant.
Enbart i krigets miljö sätter dvärgen på sig rustningen. Liksom fursten klär sig för slagfältet gör även dvärgen det och blir därav en lyckligare person. Han blir så pass upprymd att han knappt hinner med att skriva. Dvärgen säger följande:
I störta hast kastar jag ner några rader.
Segern är vunnen, en strålande seger! Fienden drar sig tillbaka i fullständig upplösning, söker förgäves samla sina upprivna skaror. Vi förföljer! Vägen till Montanzas aldrig förut erövrade stad ligger öppen för oss.
Så snart stridshandlingarna tillåter ska jag ge en utförlig skildring av det mäktiga slaget.
Händelserna själva talar – ord har mist all betydelse. Jag har bytt ut pennan mot svärdet. (s. 82)
Uttrycket ”Jag har bytt ut pennan mot svärdet.” säger mycket om situationens karaktär. Från att ständigt sitta på sin kammare och skriva till att påstå att ”ord har mist all betydelse.” är drastiskt. Ändock ligger en underton av längtan i det hela. Dvärgen uttrycker en iver över att få delta i kriget, trots att han de facto inte deltar i någon faktisk strid. Kopplingen mellan rustningen och denna iver är på ett mer implicit plan, men finns ändå där. I kriget är rustningen nödvändig för överlevnad, men kanske innebär den också att soldaten i bäraren kommer fram; att dräkten definieras av situationen. I och med detta ställer Lagerkvist en fråga till läsaren; vilken dräkt bär du?
Lagerkvist belyser även relationen mellan det kroppsliga och det andliga, där det förstnämnda representerar ett konkret synsätt och det andliga motsvarar ett abstrakt. Ett exempel på detta är astrologerna. De finns vid hovet och tyder tecken bland stjärnorna, någonting som dvärgen själv finner ytterst löjeväckande. Han tom. skriver att ”Jag samtalar aldrig med stjärnorna, men det gör människorna.”(s. 67). Även här finns ett element i dvärgens sätt att sätta människorna vid sidan av sig själv och skapa en distans till dem.
Måhända väcker detta avsnitt fler frågor än vad som besvaras, men likväl vill jag lägga en viss emfas på de frågor Lagerkvist ställer i och med användandet av kroppen som verktyg.
11 Det finns dualistiska drag i jämförelsen att kriget står mot freden, dvärgen mot fursten, kroppen mot det andliga, etc.
2.3 Dvärgens kammare
Det här avsnittet ämnar fokusera på dvärgens kammare, dvs. den plats där han säger sig skriva sin dagbok. Läsaren får veta att rummet finns avlägset placerat i ett av slottets torn och att ett fönster mynnar ut mot staden med omnejd.
Kammaren kan tolkas som symbol för dvärgens innersta väsen. Där är han öppen mot sig själv och behöver inte spela rollen som narr. Följande utdrag preciserar just detta. Vad som har skett i boken är att kriget tagit slut.
När jag fick höra det, och när jag äntligen fattat innebörden i vad jag hört, smög jag mig bort från alla, smög mig upp i dvärgvåningen för att få vara ensam med mig själv. Jag var rädd för att mina känslor skulle bli mig övermäktiga, att jag inte skulle kunna behärska mig så som det anstår en man. Och knappt inkommen i min lilla kala kammare började jag skaka av hejdlös gråt. Jag erkänner det. Jag kunde inte längre hålla tillbaka allt inom mig. Jag tryckte i vanmäktigt raseri knytnävarna mot mina ögon och grät. Grät. (s. 123)
Notera att dvärgen väljer att gå till sin kammare för att bejaka sina känslor. Det poängterar påståendet att den symboliserar dvärgens innersta väsen.
I koppling till föregående avsnitt är det intresseväckande att dvärgens rustning befinner sig i hans kammare precis så som kriget finns i en del av hans sinne; ”Jag har lagt av mig min rustning. Med sorg och grämelse har jag hängt undan den uppe i dvärgvåningen. Den hänger där maktlös som en stackars sprattelgubbe på sin spik. Förödmjukad. Vanärad.”( s. 124).
Uppenbart är att rustningen är en del av dvärgen. Den representerar honom själv i mångt och mycket. Att han hänger undan en del av det egna jaget inom sig själv är underförstått.
Lagerkvist ger läsaren en symbolik för det dualistiska i människan; att vi har olika personliga drag inom oss, som vi bejakar på olika sätt.
Kammaren har ytterligare en symbolisk funktion. Somliga nätter sitter dvärgen och blickar ut över landet från sitt fönster. Han betraktar världen utanför och blir fascinerad av den. Att han dessutom sitter högt ovanför landet kan liknas med en gudagestalt som blickar ner över jorden och människorna. I och med att dvärgen inte ser sig själv som människa blir symboliken desto starkare. Följande utdrag är från då furstens stad belägras av fiendens trupper. Dvärgen sitter i sitt fönster en kväll och tittar på fiendehären.
12
Montanzas och Boccarossas här syns från stadsmurarna. Ja ikväll kan jag från mitt fönster uppe dvärgvåningen se deras lägereldar lysa ute på slätten. Det är en fascinerande syn i mörkret
Jag kan nästan föreställa mig legoknektarnas ansikten där de sitter omkring elden och talar om dagens bedrifter. De slänger några olivrötter på bålet och deras drag syns hårda och beslutsamma i skenet från de fladdrande lågorna. Det är män som tar sitt öde i egen hand och inte lever i ständig ängslan för vad som ska hända dem. De tänder sina bål i vilket land som helst och bryr sig inte om hos vilka folk de hämtar sin bärgning. De frågar inte efter vilka furstar de tjänar under – de tjänar i alla fall ingen annan än sig själva. Trötta sträcker de ut sig i mörkret och vilar sig till nästa dags slaktning. De är ett folk utan land, men hela jorden tillhör dem.( ss. 171-172)
Dvärgen drömmer sig bort där han sitter och betraktar från sitt fönster. Legoknektarna blir en symbol för världen utanför, precis som om han sitter i en glasbur och tittar ut på ett samhälle han själv aldrig får ta del av. Detta är förvisso inte helt sant då han i ett tidigare skede själv varit en av dem som suttit vid bålen.
Den avund och längtan som dvärgen känner är tydlig i texten. Han ser upp till Boccarossas legoknektar där de sitter med varandra, sammanknutna av ett enda band; att döda för pengar.
Det de har som dvärgen saknar är friheten. Kontrasten mellan kammarens fristad och verklig frihet är ytterst påtaglig i detta fall.
Utdragets sista mening är väldigt talande om man jämför med dvärgens situation. ”De är ett folk utan land, men hela jorden tillhör dem.” är raka motsatsen till hur huvudpersonen lever. Hans värld består av slottet, hovet och att tjäna fursten. Såvitt läsaren vet får dvärgen ingen lön för sin möda, vilket är helt centralt för legoknektarna. Skillnaderna är påtagliga när man analyserar just den här delen av boken. Lagerkvist beskriver två olika sätt att leva och kammaren blir ett konkret uttryck för dvärgens värld och det faktum att han tror sig leva ett annat liv än legosoldaterna. Ur ett perspektiv är dvärgen utanför i och med detta, då förutsatt att man jämför honom med soldaterna.
Lagerkvist visar vad längtan innebär; viljan att vara någon annan på en annan plats.
Dvärgen önskar att han hade mer kontroll över sitt liv och drömmer för en stund om hur soldaterna sitter vid sina bål efter dagens strider. Det är viktigt att minnas ur detta avsnitt att dvärgen föreställer sig hur legoknektarna har det. Således säger detta bara någonting om hur han känner, inte om soldaternas faktiska situation. Återigen påminns man om den opålitliga berättaren som dvärgen är.
13
2.4 Boccarossa
Boccarossa är en kommendör som mot betalning från fursten strider mot Montanza, men senare byter sida då lönen uteblir. Boccarossa är en storvuxen man med koppärrat ansikte och han beskrivs av dvärgen som att ”[h]an var skrämmande att se på”, och han anser att ”mer än någon annan jag mött verkade han helt och hållet man.”( s. 78)
Boccarossa speglar kriget i sin personlighet, någonting som fascinerar dvärgen. Att han dessutom inte är riddare spelar också en viss roll i kontexten.
Vid en jämförelse av fursten och Boccarossa är det tydligt att deras rustningar är olika.
Fursten bär en dräkt av grandios karaktär medan Boccarossa använder en i jämförelse avskalad och praktisk rustning. Att rustningen är avskalad och enkel skapar en symbolik för krigets betydelse. För Boccarossa är kriget en simpel källa till lön. Han slåss inte för fursten, utan för pengar. Det är viktigt att förstå hur dvärgen ställer sig till detta. Den stora kondottiären är någonting främmande men ändå nära för huvudpersonen. Innan de går ut i fält säger han dessa ord:
Han var fåordig, talade nästan ingenting. Det var de andra som talade. Vid ett tillfälle – ett yttrande av fursten – log han. Jag vet inte varför jag säger att han log – men det var det som man hos andra människor kallar för ett leende.
Jag undrar om han inte liksom jag inte kan le?( s. 79)
Således finns en ton av samhörighet mellan dvärgen och Boccarossa. Huruvida kondottiären ser dvärgen som föga mer än en tjänare sägs inte. Tänkvärt är att ställa frågan; varför identifierar sig dvärgen med Boccarossa?
Först och främst har både dvärgen och kondottiären ansikten som inte är släta, vilket sätter dem båda utanför normen att människan ska vara vacker. För det andra när sig Boccarossa på andras död och elände. Förvisso livnär sig inte dvärgen på andras misär, men han hämtar kraft ur det.
Märkbara kopplingar mellan de båda finns vid flera tillfällen i boken. Vad som är intressant kan vara det faktum att Boccarossa är en jätte bland män och dvärgen är raka motsatsen. Att dvärgen finner sig själv i den väldigaste av människor är knappast något förvånande, utan säger i stället någonting viktigt om huvudpersonens självbild. Boccarossa säger väldigt lite i boken, men talar genom att beskrivas ur ett fysiskt perspektiv av dvärgen.
Således kan man säga att han representerar ett fysiskt ideal för dvärgen
14 För att koppla till tema utanförskap är det uppenbart att dvärgen ser sig själv som en överlägsen och större varelse än människan. Han tillåter Boccarossa att närma sig sitt eget väsen då han blir imponerad av denne, men längre än så går det inte. Denna spegling i andra, speciellt de som skrämmer honom själv, är ett tydligt drag hos dvärgen. Dvärgen förstår Boccarossa precis som han tror sig förstå fursten.
2.5 Furstinnan
Den roll furstinnan spelar i dvärgens tillvaro är, till skillnad från fursten och Boccarossa, av ondo för honom. Han blir förargad på henne och anser henne patetisk. Varför han gör detta är som Thure Stenström säger i sin korta text om Dvärgen: ”Henne förstår han. Och skälet anges: furstinnan frestar honom erotiskt, och detta gör att han hatar henne.”5
Relationen mellan furstinnan och dvärgen är mer tvetydig än den verkar. Dvärgen bär på en märklig vilja att ständigt vara vid hennes sida och göra hennes ärenden. Han uttrycker det så här:
Furstinnan Teodora är mycket beroende av mig. Jag bär hennes hemlighet i mitt hjärta. Aldrig någonsin har jag yppat ett ord. Om de pinade mig på sträckbänken, i tortyrkammaren med alla dess fasor, så skulle jag inte förråda någonting. Varför?
Jag vet det inte. Jag hatar henne, jag ville se henne död, ville se henne brinna i helvetets eld med benen utspärrade och lågorna slickande hennes vämjeliga sköte.
Jag hatar hennes lastbara leverne, hennes kättjefulla brev som hon skickar mig med till sina älskare, hennes kärleksord som glöder vid mitt hjärta. Men jag förråder ingenting. Jag vågar ständigt mitt liv för henne. ( s. 12)
Det finns en underton av kärlek till furstinnan i texten. Han älskar och hatar henne samtidigt, vilket är ett dualistiskt drag. Likväl hatar han henne. Varför?
Svaren är många, måhända är det för att hon inte älskar honom. Furstinnan är förälskad i don Riccardo, en vän och riddarbroder till fursten. Det ska tilläggas att de har ett sexuellt förhållande, vilket retar dvärgen. Han hatar furstinnan, men är direkt fientlig mot don Riccardo, som han slutligen dödar med gift.
Då älskaren avlidit blir furstinnan inåtvänd och dvärgen utnyttjar detta. Hon klandrar sig själv och försöker göra bot genom att ständigt be till gud, någonting som dvärgen inte förstår.
Det är intressant att dvärgen tolkar situationen positivt. Exempelvis säger han att ”[h]on har
5 Stenström, s. 15.
15 nu förstått att kärleken till don Riccardo är hennes största synd.”. Det tyder på att han vill se henne lida. Dvärgens syn på furstinnan förändras. Lägg märke till det sista i följande utdrag.
Jag vet inte vad hennes förnedring kan bero på att jag öppnat hennes ögon för hennes brottsliga liv och för de helvetesstraff som väntar henne. Jag har skildrat de osaligas kval och hon har lyssnat undergivet till mina förklaringar av dem. På sista tiden har hon börjat gissla sig.
Hon är alltid full av tacksamhet för att jag kommer till henne. Jag undviker att besöka henne alltför ofta.( s. 200)
Att dvärgen inte inser hur allvarligt furstinnans beteende är kan läsaren snabbt förstå. Det faktum att hon gör sig själv illa verkar dvärgen inte lägga någon större vikt vid, vilket kan tolkas som märkligt. Furstinnan tackar dvärgen för att han hälsar på henne, någonting hon inte tidigare gjort. Han reagerar på detta med olust. I dvärgens värld är vänlighet detsamma som svaghet och det framställer furstinnan som svag för honom.
Ett relevant begrepp i sammanhanget är dominans. Det sker en rubbning i balansen.
Inledningsvis är furstinnan den dominanta för att efter sin älskares död bli dominerad.
Lagerkvist visar en annan del av dvärgen; den dominanta. Då han tidigare spelade narrens roll inför henne blir förvandlingen intressant när han blir den hon ser som sin biktfader.
Vad dvärgen gör är att han i furstinnans sovkammare, dold av mörkret, tappar fattningen och inleder en kaskad av beskyllningar. Kortfattat kan man hävda att dvärgen skäller ut furstinnan och ifrågasätter henne under hennes svagaste stund. Dessutom dömer han henne slutligen med ”Må du brinna i evighetens förtappade eld! Må lågorna i evighet slicka ditt vämjeliga sköte, som njutit kärlekens ohyggliga synd!”( s. 215).
Vad som sker är att dvärgen vid detta tillfälle får chansen att utöva en makt vilken kan jämföras med den hos en gud. Liksom Jesus lider för människan påstår dvärgen att ”Jag har lidit för dig, men det har du aldrig brytt dig om! Nu får du själv känna på vad det är att lida!”(Lagerkvist, s. 214). Detta leder oss in på nästa avsnitt; makt och religion.
2.6 Makt och religion
Den som tidigare läst Lagerkvist är medveten om att han i nästan alla sina verk angriper temat religion. Dvärgen är inget undantag. Kristendomen är den religion som figurerar i boken, och det är framför allt Jesus på korset läsaren känner igen. Avsnittet ska avhandla de två begreppen makt och religion i förhållande till varandra. Därför är det viktigt att till en början utreda vem som bär på makt i boken.
16 Beroende på vilken situation man fokuserar blir maktförhållandena olika. Dock står fursten alltid högst upp i maktpyramiden. Han har makten att sätta dvärgen i bojor och är ledare för samtliga vid hovet. Dessutom är han riddare samt kommendör för sin armé. Att dvärgen är underlägsen fursten går att läsa mellan raderna och explicit i texten. Mellan de båda sker ingen balansrubbning, vilket händer mellan furstinnan och dvärgen. Mer om det senare i avsnittet.
Jesus är den mest framstående religiösa symbolen i Dvärgen och dyker oftast upp tillsammans med furstinnan. Att Lagerkvist placerar läsaren vid ett renässanshov i Italien är den faktor som först och främst ligger till grund för att kristendomen är i fokus i stället för en religion av annan karaktär.
Dvärgen ser religion som ett mysterium. Han är själv inte troende inom den kristna religionen, men reflekterar över hur den fungerar. Vid ett tillfälle ger han sig i kast med att på egen hand utöva biskopens roll. Följande utdrag är ett tydligt exempel på makt och religion i samklang.
Vad är religion? Jag har grubblat mycket över det, men förgäves.
Jag grubblade särskilt över det den gång då jag tvingades att officiera som biskop i full ornat vid karnevalsfesten för några år sen och dela ut den heliga nattvarden åt dvärgarna från hovet i Mantova som deras furste tagit med sig hit för karnevalens skull. Vi samlades vid en liten altarrund som ställts i ordning i en av slottssalarna och omkring oss satt alla de flinande gästerna, riddare och adelsmän och unga sprättar i narraktiga kostymer. Jag lyfte krucifixet och alla dvärgarna kröp ner på knä. Det här är er frälsare, förkunnade jag med mäktig röst och med ögonen flammande av lidelse. Det här är alla dvärgars frälsare, själv en dvärg, pinad under den stora fursten Pontius Pilatus och upphängd på sitt lilla leksakskors till glädje och lättnad för alla människor på jorden. Jag hämtade kalken och höll upp den för dem:
Det här är hans dvärgblod, i vilket alla stora synder blir borttvagna och alla smutsiga själar vita som snö. Och jag hämtade hostian och visade den också för dem och åt och drack i deras åsyn av bäggedera så som är skick och bruk medan jag förklarade det heliga mysteriets innebörd för dem: −Jag är hans lekamen, som var vanskapt som er. Den känns bitter som galla, för den är full av hat. Må ni äta av den alla! Jag dricker hans blod, och det bränner som en eld som ingen kan släcka. Det är som jag drucke mitt eget!
Alla dvärgars frälsare, må din eld förtära hela världen!
Och jag slängde ut vinet över dem som satt där och glodde häpna och bleka på vår dystra nattvardsfest.( ss. 29-30)
Vad som händer är att dvärgen tar sig friheten att skymfa den kristna tron genom att kalla Jesus för dvärgarnas frälsare och därefter förkunna hans ord. Dvärgen utövar makt över de dvärgar som spelar församling och intresseväckande är den symbolik som uppstår. Dvärgen blir en profet som förkunnar en lära framför sin dvärgförsamling. Allt detta sker för att roa människorna i publiken. Relationen mellan dem och skådespelarna kan ses som symbolik för hela narrväsendet. Att dvärgen då förkunnar sin egen variant av kristendomen blir ett tydligt
17 avståndstagande gentemot publiken, vilken blir mycket upprörd och dvärgen slås i bojor strax efter, vilket tyder på att han gjort någonting fel i furstens ögon.
Ur ovanstående utdrag går att utläsa hur dvärgen ser religionen, samt utövandet av den, som en källa till makt. Dvärgen går till och med så långt att han kallar krucifixet för leksakskors samt att själva pinandet är till glädje för alla människor på jorden. Kanske tar dvärgen makten att bestämma över sig själv inför denna viktiga publik, eller så förstår han inte själv hur han framstår.
Någonting viktigt ligger även i maktbalansen mellan publiken och dvärgen. När han skådespelar talar han fritt. I rollen som biskop agerar han ut inre tankar och lever upp till en förvisso allvarlig, men också en sanningstalande auktoritet. Dvärgen ljuger inte inför publiken. Han säger vad han egentligen känner. Varför dvärgen gör detta beror möjligtvis på att han fullständigt går in i rollen som biskop att konsekvenserna av det som sägs fullständigt glöms bort.
Lagerkvist belyser maktfaktorn i religionen. Lagerkvist hade själv skrivit för teaterscenen vid flera tillfällen och ett samband mellan dvärgen skådespel och författarens positiva inställning till teater är tydligt.
Dvärgen ser Jesus som en passiv figur, en symbol för en övre makt som inte bryr sig om de sina. När furstens dotter Angelica dör beskyller furstinnan sig själv. Dvärgen lägger märke till detta, framför allt att hon gisslar sig själv ännu hårdare än tidigare. Dessutom ber hon ständigt om Kristus förlåtelse. Dvärgens kommentar till detta är ”Den korsfäste svarar ingenting.”( s.
207).
För däri ligger en svaghet hos dvärgen. Han besitter inte förmågan att förstå den andliga sidan av religionen. Han inser inte att furstinnan söker en inre frid snarare än ett faktiskt svar från den korsfäste. Ändå ser dvärgen hur tron påverkar furstinnan och utnyttjar senare detta för att dominera och döma henne. Noterbart är att dvärgen på något vis ger furstinnan ro.
Vad dvärgen uppnår genom att inta rollen som domare över furstinnan är att han ger henne svar på hennes livsfråga; varför hon är olycklig och lider. Att dvärgen fullkomligt sänker furstinnan kan dock tolkas på många sätt. En möjlighet är hans kärlek till henne. Han till och med utstår tortyr utan att röja hennes förnedrade tillstånd (s. 222).
I detta skede blir dvärgen en variant av Kristus. Han lider för en annan person, någonting som kan verka vara en omöjlighet för en individ som han. Tortyren avser att han ska förklara varför furstinnan så fullkomligt tappat livsgnistan, men enligt dvärgens världsbild är det otroligt synd om henne. Hon är förnedrad, vilket han själv anser vara det värsta av situationer.
18 Helt klart bär dvärgen på sympati för furstinnan. Huruvida det är en erotiskt laddad kärlek bör dock låtas vara osagt.
Ur ett visst perspektiv visar Lagerkvist att en frälsare knappast behöver vara god och förstående, utan i stället bra på att utöva makt och besvara svåra livsfrågor. Dvärgen är i grunden oförmögen att förstå människorna i sin omgivning och blir därav en märklig Kristus för furstinnan.
2.7 I fängelsehålan
I slutskedet av Dvärgen sitter huvudpersonen fängslad för att ha dömts skyldig till att ha begått illgärningar så allvarliga att de lett till olyckliga händelser vid hovet. Mer sägs inte till dvärgen. Däremot får läsaren veta att fursten vill bli av med dvärgen (s. 223).
I stället för att ha en kammare i tornet, där han tillåts skriva sin dagbok, blir dvärgen placerad i en kall och fuktdrypande fängelsehåla. Från början har han inte sin dagbok, men får genom den enfaldiga fängelsevakten Anselmo tillgång till den. Av intresse är att belysa miljöbytet. Trots att dvärgen sitter i en fängelsehåla i stället för en varm kammare verkar han oberörd. Dvärgen ser nämligen inte sig själv som en av de andra människorna vid hovet, utan som ett högre väsen, en sanningssägare och oumbärligt nödvändig för fursten. På detta sätt uttrycker han detta:
Makt över mig! Vad betyder det att jag sitter här nere i fängelsehålan! Vad hjälper det att slå mig i bojor! Jag tillhör väl borgen lika mycket för det! För att riktigt visa det har de till och med smitt fast mig vid den! Jag är fastsmidd vid den, och den vid mig! Vi slipper inte ifrån varandra – min herre och jag! Är jag fängslad, så är han också fängslad! Är jag länkad vid honom, så är han också hoplänkad med mig! (s. 224)
Detta visar på dvärgens syn på sig själv jämfört med människorna, främst fursten. Själva faktumet att han sitter fjättrad vid en stenvägg bekommer honom inte så länge han tror sig ha makt och kontroll över sin situation. Genom att säga att fursten är fängslad liksom han är det inser läsaren att dvärgen i själva verket inte har någon kontroll över huvud taget. Det är snarare en önsketanke och ett sätt som han själv identifierar sig för att slå bort tanken på att vara maktlös och förnedrad.
Likheten mellan furstinnans situation då hon, med metaforiska termer, kedjas fast av dvärgen till att inse sina synder och därav förtvina bort samt dvärgens situation är uppenbar.
Dvärgen blir furstinnan på samma sätt som fursten blir dvärgen. Måhända vill Lagerkvist
19 komplicera synen på sanning och det faktum att vi alla lever i vår egen värld, trots att vi delar den med andra.
För att sammankoppla temat utanförskap med ovanstående är det viktigt att förstå dvärgens situation. Han har dömts till att sitta i bojor, trots att han själv anser sig ha utfört det han dömts för åt en annan person. Vad är grunden till detta?
Ett möjligt svar är att han gärna vill ha en identitet; att han mer än allt annat vill vara någon, i sina egna ögon såväl som i andras. Det begrundas väl i det faktum att han särskiljer sig själv från människor.. Dvärgen vill innerst inne vara en fri individ. Han vägrar förnedra sig till underkastelse, vilket han också tydligt uttrycker i fängelsehålan: ”Jag är ingen botgörare. Jag är en fri man. Jag förnedrar mig inte.” (s. 226). Han jämför sig med furstinnan i samband med detta då även han sover på en halmhög i sitt fängelse, vilket mynnar ut i citatet ovan.
Fängelsehålan blir det rum där dvärgen för första gången inser att han faktiskt är ensam, trots sin inbillning av att vara oumbärlig. Han reagerar på att hans tillvaro är händelselös och enformig. När dvärgen ser det ruttna i människan ser han alltid samma sak, samma lögner och samma svek. Denna enformighet går att finna i den tunna strimma av ljus som varje dag skapar möjlighet för dvärgen att skriva ned sina tankar i fängelset.
Jag sitter här i min källarhåla efter att ha väntat i vad som tycks mig en oändlig tid på solstrimman, och när den så äntligen kommer har jag ingenting att anförtro åt papperet som belyses av den. Pennan vilar overksam i min hand, jag kommer mig inte för att röra den.
Jag ledsnar mer och mer på att skriva något här i boken för att min tillvaro är så fullkomligt händelselös.( s. 234)
Dvärgen försätts i en situation då han mer eller mindre fullkomligt förlorar kontroll över sig själv. Vardagen består i att han under en kort stund får in en ljusstrimma som ger honom tillfälle att skriva.
Det är möjligt att ljuset symboliserar dvärgens hopp om förändring, tanken på att hans tillvaro kommer att förändras till det gamla vanliga. Liksom ljuset återkommer varje dag återkommer också hoppet. Däremot förlorar dvärgen anledning till att skriva.
Vad dagboken egentligen representerar är svårtolkat. Ur en viss vinkel är den ett sätt för dvärgen att skriva vad han aldrig kan säga. Ett annat perspektiv är att han skriver mer eller mindre till sig själv, som om han vore två personer i en. Måhända är dagboken ett sätt för dvärgen att klara av sin vardag och därigenom någonting han sätter sitt hopp till.
20 Jag vill lägga vikt på det faktum att dvärgen förväntar sig att han ska bli släppt från fängelsehålan, att allt ska bli som förr. Dvärgen finner sig i sitt glädjebefriade liv av den anledningen att han är helt säker på att hans öde inte är att sitta fängslad. Han tänker på
”[…]den dag då man ska komma och lösa mina bojor för att han skickat bud efter mig igen.”(
s. 235).
Således finns en ton av att förneka sin situation. Med tanke på de brott han anklagats och dömts för lär dvärgen knappast bli fri och att läsaren tar del av hans dagbok betyder också någonting i kontexten. Han skjuter tanken på sin egen förgänglighet åt sidan och finner sig i sin situation. Man kan jämföra synsättet med gängse bild av ett verktyg i en verktygslåda; han kan plockas fram för att utföra just den uppgift enbart han kan göra. I detta fall handlar det om att vara misstänksam, underhållande, blodtörstig, etc. Dvärgen är trots allt en mördare som har dödat andra människor tidigare, vilket han anser vara en styrka hos sig själv.
3 Sammanfattande diskussion
Inledningsvis framhölls tre centrala frågeställningar:
Vilket uttryck ger Lagerkvist för utanförskap i boken?
Präglas Dvärgen av dualistiska drag? Om så; hur?
Hur förhåller sig dvärgen till religion och makt?
I detta avsnitt ämnas dessa besvaras på ett tydligare och mera koncist sätt än i analysen.
Utanförskap är en av Dvärgens röda trådar. Huvudpersonen lever inte med de andra i slottet, han lever bredvid, sittandes i tornet med sin dagbok. Som analysen visar finns en symbol för utanförskapet redan i det faktum att dvärgen är en liten varelse till skillnad mot andra vid hovet, vilka är långa i jämförelse. Att bejaka kroppen som medium för att ge utanförskap uttryck är ett medvetet drag från Lagerkvist. Då dvärgen blir avklädd för att bli avmålad är ett bra exempel på ett inslag då dvärgen uttrycker sitt hat mot människor och är berättigad att göra det. Han blir utsatt för en förnedring jämförbar med grov mobbning.
Centralt för det avsnittet är att kroppen står i fokus för dvärgens ilska. Han fråntas kontrollen över sig själv och förlorar i en viss mening delar av sin status.
En av de viktigaste frågorna som Lagerkvist ställer till läsaren är huruvida dvärgen är ett offer eller inte. Varför är han ond mot andra människor? Kanske finns svaret i att andra
21 människor är onda mot honom i den värld han förstår? Dvärgen anser sig se människors rätta ansikte, dvs. bortom lögner och masker. Han tror sig vara så pass äkta och genuin i sitt väsen att han ser hur falska människor är. Om han endast omringas av falskhet och svek är det inte märkligt att han själv präglas av det. Huruvida personerna i verkligheten är falska och svekfulla, vilka syften de har, etc. kan läsaren aldrig veta med full säkerhet. Häri ligger ett viktigt faktum; att läsaren tar del av en utsaga, en beskrivning befruktad av färgade synvinklar och tankar.
Dvärgen förstår falskhet. Han förstår varför fursten verkar vilja vara vän med sitt hov.
Dessutom inser han hur karaktärssvag furstinnan är. Huruvida furstinnan i verkligheten är svag som påstås är omöjligt att avgöra. Det som visas är att dvärgen inte förstår henne. Han förstår inte passion och åtrå, vilket tar uttryck i form av avsky mot furstinnan såväl som don Riccardo, hennes älskare.
Trots denna avsky är dvärgen innerligt trogen furstinnan. Han avslöjar inte hennes hemligheter och utstår den grymmaste tortyr utan att prata bredvid mun. I detta finns en ton som grundas i utanförskapet han lever i. Dvärgen förstår inte en erotisk passion, vilket symboliseras av furstinnan, och det han inte förstår tycker han inte om. Således hamnar dvärgen utanför även på det sexuella planet. Han förnekar sig själv känslan av åtrå. I stället vrider han detta till en skev föreställning om att han är ren, och att furstinnan tillsammans med sin älskare är smutsig.
Möjligen tar sig utanförskapet uttryck vid fler tillfällen i boken än vad den här analysen innefattar. Lagerkvist beskriver ofta hur dvärgen distanserar sig och läsaren inser snart hur skevt dvärgen ser på sin omgivning. På det sättet förstår den vana läsaren att dvärgen är en patetisk figur, vars dystra syn på livet är blott hans eget och därför blir han utanför. Ändå är dvärgen en produkt av sin omgivning. Han behandlas som en narr och blir därför en narr, dock utan egen insikt om detta.
Lagerkvist brukar dualismens typdrag. Han sätter stor mot liten, det glada mot det ledsna, krig mot fred, etc. Av intresse i den här romanen är att belysa just hur det tar sig uttryck.
Vilka är egentligen de motsättningar som ställs mot varandra? Först och främst är det stor mot liten. Att dvärgen är fysiskt liten jämfört med andra är av yttersta vikt för hans tillvaro. Han vägrar nämligen att acceptera detta. Rädslan för förnedring är för stor. Dvärgen är herre över sin egen kropp, en tanke vilken slås omkull vid flera tillfällen, och just detta är för honom den yttersta formen av förnedring.
Kontrasten mellan frihet och fångenskap är tydlig i boken. Dvärgen är fri i sin kammare, men inte i en vidare mening. Han är trots allt kedjad vid hovet och därigenom till furstens
22 vilja. Dvärgen får uppleva en viss frihet när han befinner sig i krig av den enkla anledningen att det saknar vardagens mönster.
Här finns en skillnad mellan krig och fred för dvärgen. I hans liv är kriget lycka och freden tristess. När dvärgen får använda sin rustning och bära sin värja blir han upprymd och glad.
Tonen i dessa avsnitt i boken genomlyses av en positiv, nästan fanatisk ton. Symbolen för krigets inverkan på dvärgen är rustningen. Som tidigare sagts hänger den i dvärgkammaren, redo för användning, men figurerar mest som föremål för minnen från kriget.
I koppling till krig och fred ska rustningen sättas i kontrast med dvärgens vanliga plagg.
Både rustningen och vardagskläderna är kopior av furstens dräkt. Liksom denne klär sig för situationen gör även dvärgen. Lagerkvist knyter ihop den dualistiska säcken när han använder sig av fursten och dvärgen i krig och fred, i rustning mot kläder, som stor och liten.
Det finns en sensmoral i Dvärgen som är buren av dualistiska tankar; att sanningen är flerbottnad och att vi aldrig når den såvida vi inte kan se ur ett större perspektiv. Lagerkvist ger läsaren insyn i dvärgens reflektioner, men lägger också an den ton som gör att en eftertänksam läsare inser hur fel dvärgen har om andra individer. På det sättet förstår läsaren mer om dvärgens situation än han själv. För att återanvända en tidigare tankegång; läsaren inser vad dvärgen själv aldrig förstår; att han är en narr.
En ytterligare aspekt i denna uppsats är dvärgens syn på religion och makt. Hur förhåller sig huvudpersonen till andra vid hovet ur ett maktperspektiv och hur kan religionen kopplas till detta?
Först och främst tror inte dvärgen på Jesus. I hans ögon är denne enbart en figur till vem furstinnan sätter sin tillit. Vad han tror på är att styra sitt eget liv, vilket snarare blir hans egen religion. Då han brukar biskopens roll och missköter sig i skådespelet belyser Lagerkvist maktfaktorn i religionen. Dvärgen utövar direkt makt över sin lilla skara av dvärgar, precis på samma sätt som Jesus med sin passivitet dominerar furstinnan. Således kopplas religion och makt samman i Dvärgen.
I avsnitt 5.6 behandlas furstinnan som en faktor för dvärgens syn på makt. I och med att huvudpersonen starkt känner för henne blir det intressant då han slutligen dömer och bespottar henne. Vad är det som egentligen sker?
En teori värd att belysa är att dvärgen känner ett rus av den anledningen att en tidigare auktoritet nu står under honom. Att plötsligt få sådan makt över en annan person är främmande för dvärgen och han blir själv upprörd och säger till furstinnan vad han aldrig tidigare sagt; att han avskyr hennes sätt att leva.
23 Ur ett annat perspektiv är det av ren kärlek dvärgen talar till henne. Kanske vill han ta bort den slöja som religionen är i hans ögon. Kanske är det för att ge furstinnan den sanna bilden av situationen som han antar rollen som domare. Det blir påtagligt att dvärgen är säker på att hans egen världsuppfattning är den sanna. I hans liv är Jesus inte mer än en figur på ett träkors.
Lagerkvist förmedlar till läsaren en delvis ateistisk uppfattning. Dvärgen tror inte på Jesus, men inte heller på en dvärggud. Han tror inte över huvud taget. I stället lever han i nuet. Han ser en möjlighet att påverka, någonting som är mycket viktigt för honom. Det ligger ett dolt budskap i dvärgens vilja att påverka. För honom är det primärt att kunna förstå andra och därmed kontrollera sin situation. Ur ett perspektiv kan man likna det vid att hålla hoppet vid liv, vilket i sin tur är ett viktigt inslag i den kristna tron.
4 Litteraturlista
Lagerkvist, Pär. Dvärgen. Stockholm: Bonnier, 1944.
Möller, Håkan. Pär Lagerkvist: från författarsaga till nobelpris. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis; Uppsala universitetsbibliotek [distributör], 2009.
Schöier, Ingrid. Pär Lagerkvist: en biografi. Stockholm: Bonnier, 1987.
Stenström, Thure. Berättartekniska studier i Pär Lagerkvists, Lars Gyllenstens, och Cora Sandels prosa. Stockholm: Bonnier, 1964.
