Betryckta människor

Stockholms universitet Ernst Rydén

Institutionen för kultur och estetik LV3100

Kandidatuppsats 15 hp VT 2019

Handledare: Per​^-​Olof Mattsson Examinator: Maria Wahlström

Betryckta människor

Hur Ivar Lo-Johansson beskriver könssjukdomarna i ​Kungsgatan

och hur detta mottas i pressen hösten 1935

Abstract

I denna uppsats har jag undersökt hur den svenska arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson (1901​–​1990) beskriver könssjukdomar i romanen ​Kungsgatan​ (1935). Lo-Johansson smittades själv av gonorré i början av 1930-talet och kände därför som författare att han hade ett syfte att göra detta ämne lite mindre tabu. Han skulle dock inte berätta om sin sjukdom för någon under denna tid. En stor del av uppsatsen kommer ägnas åt hur romanen mottogs i den samtida pressen. Jag har försökt bevisa ​– tvärtemot vad som flera litteraturvetare och även författaren själv gjort tidigare ​– att ​romanen​ inte​ ^kan klassas som en skandalroman som fick uteslutande negativ kritik på grund av dess två huvudteman prostitution och könssjukdomar. Den vanligaste åsikten bland litteraturkritiker var att romanen generellt kraftigt borde kortats ner innan utgivning.

In this paper, I have analyzed how the Swedish proletarian writer Ivar Lo-Johansson (1901​–​1990) describes venereal diseases in his novel ​Kungsgatan​ (1935). Lo-Johansson contracted gonorrhea during the early 1930s, and because of this, he felt he had a social purpose as an author to make this subject a little less taboo. He would not, however, reveal his case for anybody during this period. A significant part of this paper will be dedicated to the initial critical reception of ​Kungsgatan​^{. I have} tried to prove ​– ​in contrast to previous scholars, even the author himself ​–​ that the novel in the beginning​ wasn’t​ regarded as scandalous by most literary critics, nor it wasn't criticized because of its main themes: prostitution and venereal diseases. Rather, the most common opinion by critics was that the novel in general should have been shortened down heavily before publication.

Nyckelord​: Ivar Lo-Johansson, Kungsgatan, gonorré, syfilis, könssjukdomar, prostitution, 1930-talet, reception, Stockholm

Keywords​: Ivar Lo-Johansson, Kungsgatan, gonorrhea, syphilis, venereal diseases, prostitution, 1930s, critical reception, Stockholm

Innehållsförteckning

1. Inledning​

...

Syfte och frågeställning ​

...

Metod och urval​

...

Tidigare forskning​

...

2. Bakgrund​

...

Könssjukdomarna i romanen ​

...

Syfilis​​

...

Gonorré ​

...

Synen på könssjukdomar i Sverige 1910-1935​

...

Preventivlagen​​

...

Lex Veneris​​

...

Debatten under 1930-talet ​

...

3. Undersökning och argumentation ​

...

Hur​ ​Kungsgatan beskriver könssjukdomarna ​

...

Martas fall​

...

Adrians fall​

...

Romanens tillkomst och utgivning ​

...

Mottagande i dagspress och tidskrifter ​

...

4. Slutdiskussion och sammanfattning ​

………...

5. Referenser ​

………...

Tryckta källor​​

……….

Webbkällor ​

………...

6. Appendix ​

……….

1. Inledning

Syfte och frågeställning

Jag kommer att undersöka de könssjukdomar som förekommer i Ivar Lo-Johanssons roman Kungsgatan​ från 1935. Hur skildrar romanen dem och hur kommenteras mellankrigstidens tankar om könssjukdomar? Samt: vad fick romanen för mottagande av kritiker i den samtida svenska pressen baserat på denna tidsanda?

Metod och urval

Jag kommer inledningsvis göra en historisk bakgrund till könssjukdomarna gonorré och syfilis, vilka länge ansågs vara samma sjukdom, och försöka sammanfatta hur Sverige, alltifrån myndigheter till tidskrifter i ämnet, såg på könssjukdomar från och med tidigt 1900-tal till 1935.​ Därefter kommer jag ​analysera hur dessa skildras i Kungsgatan.

Slutligen kommer jag undersöka hur romanen mottogs i den samtida pressen (litterära tidskrifter, rikstäckande- och landsortstidningar) under utgivningshösten 1935. Till detta ändamål har jag tagit del av Kungliga Bibliotekets digitaliserade tidningar och tidskrifter samt gått igenom samtliga daterade pressklipp mellan oktober​–​december 1935 som finns i Ivar Lo-Johanssons arkiv på Carolina Rediviva i Uppsala. När jag i uppsatsens slutdel kommer att ställa recensionerna tillsammans och avgöra om de är positiva, blandade/ljumna eller negativa är jag såklart medveten om att detta är mitt subjektiva omdöme som talar, även om det kanske hade varit möjligt att göra en attitydanalys.

Jag kommer inte att ta upp filmatiseringen med samma titel från 1943. Den

prostitution som förekommer i romanen kommer inte att vara i centrum för min analys utan endast när det är nödvändigt.

Tidigare forskning

Det har såklart skrivits om romanen tidigare, men jag tycker både dess skildring av

könssjukdomar och receptionen av densamma är understuderad. Ragnar Oldbergs monografi om Lo-Johansson från 1957 ägnar Kungsgatan tio sidor, men senare tar han, precis som Mauritz Edström, bara kortfattat upp Kungsgatan i deras biografier om Lo-Johansson. Båda anser jag inta en alltför okritisk hållning till författarskapet.

Jag har i min research inte hittat någon avhandling om Kungsgatan, däremot en kandidatuppsats skriven av Tove Lennartsdotter: “Kungsgatan som symbol”, från 1997. Den tar endast kortfattat upp könssjukdomarna i romanen, trots att de enligt mig är minst lika betydelsefulla som prostitutionsskildringen. Maria Wahlströms artikel i ​Tidskrift för

litteraturvetenskap​ från 2017 tar upp den initiala receptionen av Kungsgatan, men fokuserar nästan enbart på de recensioner som skrevs i de litterära tidskrifterna​ Bonniers Litterära Magasin ​och​ Ord & Bild.​ Jag vill gå längre än så och studera samtliga tillgängliga recensioner av romanen för att få en ännu mer nyanserad bild.

Ola Holmgren skriver om Kungsgatan i ​Frihetens väg ​från 1998 om romanens

motsättningar mellan stad och land. Han gör dock ingen större fördjupning i det tema som jag kommer ta upp här.

2. Bakgrund

Könssjukdomarna i romanen

I Kungsgatan förekommer två könssjukdomar: gonorré och syfilis. Det finns även andra romanfigurer som smittats av det, samt syfilis. Dessutom finns det karaktärer som lider av epilepsi (Sigrid, under beteckningen “fallandesotsjuka”) respektive lunginflammation (Moderat). Den enda könssjukdomen som får något utrymme i romanen är gonorré, som bokens centrala gestalter Marta och Adrian smittas av.

Syfilis

Teorin om att syfilisen spreds till Europa efter att Christofer Columbus tagit sin besättning tillbaks från den nya världen 1492 har med enstaka undantag starkt stöd av dagens forskare. ¹ De första säkra beskrivningarna av syfilis gjordes i och med den franska kungen Karl den VIII:es intåg i Kungariket Neapel 1494​–​1495.

1​David Lawler​, ​“Christopher Columbus ​in the clear: research suggests he did not bring syphilis to Europe”,​ The Telegraph​,

https://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/northamerica/usa/12012903/Christopher-Columbus-in-the-clear-r esearch-suggests-he-did-not-bring-syphilis-to-Europe.html​, ​^2019-05-16

Historiker har spekulerat huruvida två centrala fenomen inom mode och skönhet kan ha härstammat från olika kungligheters försök att dölja sjukdomen: peruken och pudret. ² Ludvig XIV hade förmodligen syfilis redan som 17-åring. För att dölja syfilisens verkningar tillverkade den italienska läkaren Gasparo Tagliacozzi den allra första lösnäsan på 1500-talet.

Könssjukdomarna skadade den katolska kyrkans anseende då det blev uppenbart att deras män inte följde celibatet. ³

Syfilis blev ett återkommande motiv inom litteraturen under 1700- och 1800-talen.

Samtidigt, skriver den brittiska medicinhistorikern J.D. Rolleston, ägnade de franska realistiska romanförfattarna under slutet av 1800-talet syfilis liten uppmärksamhet. ​É​mile Zola (som Lo-Johansson ofta jämfördes med i recensionerna av ​Kungsgatan​) gör till exempel endast tre vaga referenser till veneriska sjukdomar i sin samtliga litterära produktion. Och ⁴ ingen av de kvinnliga prostituerade huvudpersonerna i dåtidens större franska realistiska romaner blir smittade av könssjukdomar. Två skandinaviska författare som tidigare skrivit ⁵ om könssjukdomar var Henrik Ibsen om syfilis i pjäsen ​Gengångare​ från 1881 samt Knut Hamsun i kortberättelsen ​Ett livsfragment​ från 1884. ⁶

Ända sedan 1700-talet hade både syfilis och gonorré behandlats med kvicksilver i olika former. Den fanns som salva (“gråsalva”) och senare som tabletter. Men under 1900-talets första årtionde skedde flera viktiga vetenskapliga genombrott. 1905 lyckades forskare identifiera den spiroket, alltså den ovanliga typ av bakterie, som orsakar syfilis. 1906 kunde man för första gången göra ett antikroppstest för syfilis. Samma år började substansen arsfenamin tillverkas, marknadsfört som Salvarsan, som skulle visa sig vara mycket

verkningsfullt mot syfilis. Detta allra första syntetiskt framställda läkemedel skulle snabbt bli

2​Sissel K. Ibsen, “Osynlig dråpare: syfilis skapade ett mode”, ​Världens Historia​,

https://varldenshistoria.se/samhalle/vardagsliv/osynlig-drapare-syfilis-skapade-ett-mode​, 2019-05-16

3​Monica-Maria Stapelberg, ​Through the Darkness: Glimpses into the history of western medicine ​(London 2016)​, hämtat utdrag från Google Books 2019-05-16,

https://books.google.se/books?id=pumaCwAAQBAJ&lpg=PT177&dq=purple%20flowers%20syphilis&hl=sv&

pg=PT177#v=onepage&q&f=false

4 John Davy Rolleston, “Venereal disease in literature”, ​British Journal of Venereal Diseases​ (1934), s.164, tillgänglig på ​https://www.nature.com/articles/133904c0​ samt

https://europepmc.org/backend/ptpmcrender.fcgi?accid=PMC1046803&blobtype=pdf​ (PDF), 2019-05-16

5 De exempel som Rolleston nämner är ​Kameliadamen​ (1848) av Alexandre Dumas d.y, Joris-Karl Huysmans Marthe​ (1876), Edmond de Goncourts ​Glädjeflickan ​(1878), Émile Zolas ​Nana​ (1880) samt ​Sapho: en parisisk sedeskildring​ (1884) av Alphonse Daudet.

6 Sigrid Combüchen, ​Livsklättraren: En bok om Knut Hamsun​, s. 108-109 (Stockholm 2006)

världens mest sålda. Dess skapare, den tyske läkaren och uppfinnaren Paul Erlich, tilldelades ⁷ för detta Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1908.

Gonorré

Gonorré ansågs länge utgöra ett symptom på syfilis, inte som en sjukdom i sig. 1838 lyckades den franske läkaren Philippe Ricord bevisa att det rörde sig om två olika sjukdomar. Den ⁸ tyske läkaren Wilhelm Gollmann kunde 1854 konstatera att gonorré var vanligt

förekommande i storstäder, bland fallen fanns både prostituerade kvinnor och män med

“sodomitiska” vanor. Först 1879 kunde den tyske läkaren Albert Neisser identifiera den ⁹ bakterie som låg bakom, som han döpte till ​Neisseria gonorrhoeae​.

Tillfället mellan att man fått sjukdomen och att man upptäcker symptomen kan variera från ett dygn till uppemot en vecka. Symptomen för gonorré visar sig tydligare för ¹⁰ män och mindre tydligare, ibland inte överhuvudtaget, för kvinnor. Hos kvinnor blir en länge obehandlad gonorré mycket allvarlig när gonokockerna tar sig in i livmodern, äggstockarna och äggledarna ut till bukhålan. Följden blir inflammationer, kronisk smärta och sterilitet. ¹¹ Männen får flytningar från urinröret och får ont när de kissar. På svenska har gonorré därför även kallats för ​dröppel​.

Genom direktmikroskopi följt av bakterieodling kan läkaren ställa en diagnos. Under 1930-talet började behandlingar med sulfapreparat utföras. Innan var behandlingen mycket svår. Bland kvinnor var det inte ovanligt att de behövde operera bort livmodern på grund av smärtan. Penicillinet uppfanns 1928 men började inte användas storskaligt i världen förrän ¹² slutet av 1940-talet. Sedan bakterien började bli resistent har det behövts utvecklas andra

7 Bertil Karlmark, “Franska sjukan - från Columbus till Gin & Tonic”, s. 127 ff., ​Medicinhistoriska föreningens årsskrift 2019​,

http://www.medicinhistoriskamuseet.uu.se/digitalAssets/554/c_554764-l_3-k_umf_arsskrift2019_web.pdf​, 2019-05-16

8 M Tarpa, I Sarbu m.fl, “Brief History of Syphilis”, ​Journal of Medicine and Life​, https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3956094/​ (Bukarest 2014), 2019-05-16

9 Wilhelm Gollmann, “The Homoeopathic Guide in All Diseases of the Urinary and Sexual Organs”

(Philadelphia 1855)

10 “Sjukdomsinformation om gonorré”, ​Folkhälsomyndigheten​,

https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/smittsamma-sjukdomar/gonorre-/​, 2019-05-16.

11​Karin Johannisson, ​Den mörka kontinenten: kvinnan, medicinen och fin-de-si​ècle ​(Stockholm 2014), s. 187.

12​Ibid.

typer av antibiotika. 2018 upptäcktes tre fall av så kallad superresistent gonorré, som inga första linjens antibiotika klarar av att bota. Det saknas än idag ett vaccin. ¹³

Synen på könssjukdomar i Sverige 1910-1935

Under det tidiga 1900-talet skedde som jag i inledningen nämnt stora vetenskapliga framsteg i behandlingen av könssjukdomar, även om metoderna inte var på långt när lika effektiva som de skulle bli från och med efterkrigstiden och framåt. Från och med 1910-talet skedde flera ändringar i svensk lagstiftning som skulle komma få stor betydelse för såväl spridningen av könssjukdomar som allmänhetens uppfattning och kunskap om dem. Jag kommer här ta upp två betydelsefulla lagar, preventivlagen och den nya smittskyddslag som instiftades 1919.

Preventivlagen

Mellan 1910​–​1938 var det olagligt att offentligt informera om preventivmedel enligt den så kallade preventivlagen. Alla former av marknadsföring var förbjudna, såväl skriftlig som muntlig. Det var inte heller tillåtet att sälja dem synligt i butiken. Men det var inte olagligt att i sig köpa eller använda sig av preventivmedel och lagen blev medan den var i bruk inte tillämpad i någon större omfattning. 1922 blev den socialdemokratiska riksdagsledamoten ¹⁴ Arthur Engberg första politiker som föreslog att preventivlagen skulle avskaffas, eftersom den förhindrade ett hos allmänheten ökat medvetande om skydd mot könssjukdomar. Även ¹⁵ Hjalmar Branting var av samma skäl emot lagen. Den hade inte lett till att antalet sjuka ¹⁶ minskat, tvärtom.

Från och med slutet av 1920-talet började det ges ut texter som förespråkade preventivmedel för att förebygga sexuellt överförbara sjukdomar. Framstående läkare ¹⁷ specialiserade på könssjukdomar som Alma Sundqvist, Johan Almkvist och Karl Marcus var alla av åsikten att preventivmedel inte var för att främja sedligheten utan för att skydda sig mot både könssjukdomar och oönskade graviditeter. Trots det valde den läkarförening som representerade dem, Svenska Dermatologiska Sällskapet, inte att verka för lagens

13 “​Superresistent gonorré ​– första fallen oroar”, ​Läkemedelsvärlden,

https://www.lakemedelsvarlden.se/superresistent-gonorre-forsta-fallen-oroar/​, 2019-05-16

14 Lena Lennerhed, ​Sex i folkhemmet. RFSU:s tidiga historia ​(Hedemora/Stockholm 2002), s. 27.

15 Ibid., s. 26.

16Anna​ ​Lundberg, ​Läkarnas blanka vapen: svensk smittskyddslagstiftning i ett historiskt perspektiv​ (Lund 2008), s. 119.

17​Ibid., s. 114.

avskaffande. 1927 uttalade de sig emot detta. ¹⁸

Innan Elise Ottesen-Jensen skulle bilda RFSU skrev hon från och med 1926 flera böcker i ämnet och var en runt om i Sverige ofta anlitad föreläsare. I boken ¹⁹ ​Könslagarnas offer​ (1928)​ ​kritiserar hon preventivlagen.

Tre saker som även kort måste nämnas: från och med 1934 infördes den rasbiologiska lagen om tvångssteriliseringar. 1937 blev det tillåtet att importera kondomer till Sverige, ²⁰ och året därpå legaliserades abort.

Lex Veneris

1918 hade en smittskyddslag införts,​ ​kallad ​lex Veneris​, vilken fastslog att det var varje medborgares skyldighet att låta sig behandlas för könssjukdomar. Det blev nu straffbart att smitta en annan människa med könssjukdom. I vissa fall tilläts ordningsmakten tvinga den sjuke att behandlas. I de större städerna öppnades så kallade polikliniker där de smittade erbjöds gratis behandling, dock subventionerades inte resorna och återbesöken till dessa kliniker vilket missgynnade människor från sämre socioekonomiska förhållanden. När en ²¹ läkare fick in ett nytt fall var denne tvungen att rapportera in det till en så kallad

sundhetsinspektör. Stockholm hade en egen sådan, i övriga landet var det antingen den förste provinsialläkaren i länet, eller förste stadsläkare i de städer som låg utanför landstingens styre. ²²

1933 föreslog Medicinalstyrelsen (nuvarande Socialstyrelsen) i en budgetproposition att det inte längre skulle vara gratis att behandla sig för gonorré. Myndigheten menade att antalet fall inte hade minskat som en följd av denna reform. Dåvarande statsrådet och chefen för socialdepartementet, Torsten Nothin, ställde sig emot förslaget i en proposition som gick igenom. Istället blev det myndigheten som tvingades genomföra nedskärningar: till exempel fick både sundhetsinspektörerna och läkarna på poliklinikerna mindre betalt och det infördes en tidsgräns för hur länge den sjuke var berättigad till vård. ²³

18 Ibid., s. 120.

19 Lennerhed, s. 34 f.

20 “RFSU:s historia”, ​RFSU, ​https://www.rfsu.com/sv/rfsus-historia/​, 2019-05-22

21​Lundberg, s. 33.

22​Per-Erik Åbom, ​Farsoter och epidemier, en historisk exposé från pest till ebola​ (Stockholm 2015), s.

177-178.

23​Lundberg, s.165 f.

Debatten under 1930-talet

Under perioden 1925​–​1935 var antal registrerade gonorréfall flest under 1930, både totalt såväl som hos både män och kvinnor. I 1931 års statsbudget tilldelade Medicinalstyrelsen ²⁴ 742 002 kronor för åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. En blygsam siffra jämfört ²⁵ med kostnaderna för den så kallade sinnessjukvården, som inklusive byggnadskostnader vid budgetåret uppgick till 18 miljoner kronor.

Historikern Elizabeth Elgán menar att när det debatterades preventivmedel på 1930-talet, försvann könssjukdomarna från diskussionen. En statlig utredning från 1974 konstaterar dock att diskussionen kring könssjukdomar inte minskade på 1930-talet. ²⁶ Flertalet samhällsdebattörer ansåg det vara viktigast att unga kvinnor fick ta del av sexualupplysningen: att undervisa unga pojkar och män skulle bara uppmuntra deras sexualitet, inte avskräcka den.

I debattboken ​Kris i befolkningsfrågan​ (1934), menar Alva och Gunnar Myrdal att det förvisso är bra om preventivmedel görs mer lättillgängliga, men att de i första hand​ inte​ ska användas för att motverka spridning av könssjukdomar. Minst lika viktigt är det att

preventivmedel används inom äktenskapet för att motverka oönskade graviditeter. Om man anser att sexualupplysningens huvudsyfte är att förhindra könssjukdomar, intar man en

“besynnerlig tankelinje, som vunnit en viss hävd i läkarkretsar”. Därefter buntar Myrdal ihop samtliga sexuella förhållanden mellan människor som inte är gifta med varandra och kallar dem “tillfälliga, opersonliga könsförbindelser”. ²⁷

Läkaren Ada Nilsson, medlem av Fogelstadgruppen och ansvarig utgivare för

tidskriften ​Tidevarvet​, gav i oktober 1935 ut boken ​Undervisning i sexualhygien​ tillsammans med Andrea Andreen på bokförlaget Tiden. Boken består av två utkast till föreläsningar avsedda för lärare att hålla själva i folk- och gymnasieskolorna.

24 ​“Tab. 145. Sjukdomsfall i vissa infektionssjukdomar (smittsamma könssjukdomar inbegripna) 1861—1950”, Historisk statistik för Sverige​, SCB (Stockholm 1960), s. 156,

https://www.scb.se/Grupp/Hitta_statistik/Historisk_statistik/_Dokument/Statistiska-oversiktsabeller-utover-i-del -I-och-del-II-publicerade-tom-ar-1950.pdf​, 2019-05-16

25 “​Allmän hälso- och sjukvård 1931”, SCB (Stockholm 1933),

https://www.scb.se/H/SOS%201911-/H%C3%A4lso-%20och%20sjukv%C3%A5rd/Allm%C3%A4n%20h%C3

%A4lso-%20och%20sjukv%C3%A5rd%20%28SOS%29%201911-1979/Allman-halsovard-och-sjukvard-1931.

pdf​, 2019-05-16.

26​Lundberg, s. 117.

27​Jan Myrdal, Alva Myrdal, ​Kris i befolkningsfrågan​, tredje omarb. och utvidg. folkupplagan (Stockholm 1935), s. 54

Mellan 1932​–​1936 gavs tidskriften ​Populär tidskrift för sexuell upplysning​ ut. När tidskriften kom ut hade den en norsk förlaga och skulle få en dansk version året därpå. Syftet var att “göra den moderna sexualforskningens resultat tillgängliga för folket”. Det var inte ²⁸ ovanligt att nummer av tidskriften kunde säljas i över 20 000 exemplar. Den tongivande redaktören för den svenska versionen var läkaren Gunnar Inghe, som sedan åtminstone 1940 var vän med Ivar Lo-Johansson och som var sekreterare för RFSU från och med dess

grundande 1933. I facktidningen ²⁹ ​Lantarbetaren​, i vilken Lo-Johansson regelbundet

medverkade i under 1930-talet, utgjorde kondomannonser en stor intäktskälla och detta blev föremål för långa debatter om huruvida tidningen skulle fortsätta ta in dem ​–​ efter en lång debatt blev svaret ja. ³⁰

Susanna Alakoski skriver i sitt förord till 2015 års nyutgåva av Kungsgatan att antalet gonorréfall sköt i höjden efter bokens utgivning, eftersom fler vågade söka läkarvård efter ³¹ att ha läst eller på något sätt hört talas om den. Att de registrerade fallen ökade stämmer förvisso, men det totala antalet registrerade fall bland män och kvinnor var betydligt högre 1929​–​1930 (140 85 respektive 144 08 fall) än 1935​–​1936 (11 175 respektive 120 39). ³²

3. Undersökning och argumentation

Hur Kungsgatan beskriver könssjukdomarna

Könssjukdomarna börjar beskrivas på allvar från och med kapitel 18. Syfilis liknas då vid en ros som sällan blommar ut på Kungsgatan. Den “hade kommit att bli nästan romantisk”.

Gonorré liknas vid en ruttnande ört och är vanligast förekommande. Under ljumma

sommarkvällar är Kungsgatan enligt romanens berättare “en gonorréisk idyll”. Martas och ³³ Adrians fall av könssjukdomar börjar skildras långt senare i boken. När de är medvetna om sin sjukdom intar de olika strategier.

28 Lennerhed, s. 59.

29​Lennerhed, s. 67.

30 Jan Olsson, “Farväl till en legendarisk lantarbetare”, ​ATL​ 2001-12-28, https://www.atl.nu/lantbruk/farval-till-en-legendarisk-lantarbetare/​, 2019-05-22

31​Kungsgatan​, s. 13.

32​Historisk statistik för Sverige​, s. 156.

33​Ivar Lo-Johansson, ​Kungsgatan​, originaluppl. 1935 (Stockholm 2015), s. 298. Första gången syfilis i någon form nämns sker dock på s. 72.

Marta undviker medvetet att inte låta behandla sig och därmed smittar hon ett stort antal män fram till det att hon av ordningsmakten blir tvångsintagen på könssjukhuset. Adrian går däremot direkt till läkaren så fort han börjat känna av efterföljderna av sexet med Marta.

Även om Adrian inombords i början förnekar att han har fått gonorré, följer han läkarens råd från punkt till pricka, dessutom tar han del av den samlade litteraturen i ämnet.

Både Marta och Adrian olika slags förebud om vad som komma skall. Adrian får bilderna genom en mardröm. Marta för det genom en upplysningsfilm på bio samt i och med att Adrians kollega på posten, Kasparsson, kommer in till hennes lägenhet och rakt ut säger till henne: “något kunde hända er” samt “ni kunde bli sjuk, till exempel”. ³⁴

Martas fall

Marta kommer till Stockholm hösten 1925. Efter en kortare tid som hembiträde och en längre anställning som caféservitris på Kungsholmen börjar hon försörja sig som gatuprostituerad på nedre delarna av Norrmalm. Hon hämtar sina kunder från gatan och tar med dem upp i sin hyreslägenhet, som beskrivs som väldigt modern och med hög standard. I början tjänar hon mycket på att sälja sig och skickar en del av sin lön hem till sin statarfamilj. Litteraturvetaren Margareta Wersäll menar att Marta delar dessa drag med Klara Fina Gulleborg,

huvudpersonen i Selma Lagerlöfs roman ​Kejsaren av Portugallien​ från 1914, som även hon flyttar till huvudstaden, prostituerar sig och skickar hem pengar som gynnar den familj hon lämnat på landet. ³⁵

Efter ett tag anses inte Marta av kundkretsen som ung och fräsch ​– ​ordet “ingeny”

används återkommande ​–​ och inkomsterna börjar därför sina. Hon tvingas sälja sig själv till fler män för att få lika mycket betalt som tidigare. Därmed ökar hennes risk rejält för att bli smittad av en könssjukdom. Marta klarar inte av att upprätthålla sin höga levnadsstandard och tvingas flytta in i en mycket enkel lägenhet på Apelbergsgatan, en bakgata till Kungsgatan där en tidigare känd bordell legat, och där det i romanen ligger slakterier. ^{36 37}

De kapitel som följer kan betraktas som en kritik mot preventivlagen och mot den bristfälliga sexualupplysningen. Det framgår i romanen att hon tidigare använt sig av

34​Ibid. s. 436 f.

35 Margareta Wersäll, ​Ivar Lo-Johansson och kärleken: kvinnorna i hans liv och verk​ (Stockholm 2010), s. 86.

36​Staffan Tjerneld, ​Stockholmsliv - Hur vi bott, arbetat och roat oss under 100 år​, första bandet (Stockholm 1951), s. 377.

37 Ibid., s. 375. Bordellen på Apelbergsgatan skulle tre år senare skildras av författaren och journalisten Gustaf Hellström i romanen ​Det var en tjusande idyll​ (1938). Där beskrivs reglementeringen. Tidigare hade Ture Nerman skildrat prostituerade i dikten “Gardet” i diktsamlingen ​Fruntimmer​ (1918).

preventivmedel (“försiktighetsartiklar”), mest för att inte bli gravid, men även på grund av skydd mot könssjukdomar. Hon har nu slutat med detta på grund av att det oroar hennes kunder. Hon börjar även blanda ihop de män hon har sex med. ³⁸

Två dagar efter att hon tagit upp en man i lägenheten upptäcker Marta att hon fått flatlöss. Hon tror dessutom att hon smittats av en könssjukdom, så när hon av en slump stöter ihop med vännen Dolly på gatan går de upp till Martas lägenhet för att undersöka det. Dolly avfärdar snabbt att det skulle röra sig om något så pass allvarligt. Scenen som nu ska utspela sig mellan henne och Marta har starka lesbiska undertoner. När Marta tar ett bad klär även Dolly av sig.

Från de fuktiga flickkropparna uppsteg en sötaktig doft, liksom av honung.

– ​Vackra Marta!

Dolly tog Martas hand och lekte med hennes fingrar. Trött på män, trött på mäns onyanserade kärlek blev hon snart ivrig. Dollys ögon blev matta likt sammet. (​KG​, s. 431)

Ett par stycken senare på samma sida, efter att Marta föreslagit att de ska åka till hennes föräldrahem på landet:

En bilmotor rusade på gatan. Dollys ögon hade blivit allt mattare.

– ​​Gärna​…​ Du får allt vad du vill​…​ ^{Just nu}​…

Denna scen skulle vissa kritiker ta upp i recensionerna som ett exempel på hur onödigt detaljerad romanen var. I ​Stockholms-Tidningen​ jämfördes den med Viktor Rydbergs dikt

“De badande barnen”.

Och något av samma idylliska ljus som flödar över Viktor Rydbergs “De badande barnen” låter han flöda över två flickor som under skratt och prat befriar sig från små besvärliga kryp och dödar dem med sabadillättika. Här öppna sig oanade möjligheter till delikata pasteller. ³⁹

I nästa kapitel sätter sig Marta på en biograf och tittar på en upplysningsfilm.

Upplysningsfilmer hade importerats till Sverige från Tyskland från åtminstone 1917. Denna ⁴⁰ genre var speciell eftersom framställningen låg på gränsen mellan den vetenskapliga och

38​Kungsgatan,​ s. 426 f.

39​Herbert Grevenius, “Förlorade söner”, ​Stockholms-Tidningen​, 17-10-1935.

40​Weimarrepublikens Tyskland hade biofilmer som skildrade olika slags sociala frågor blivit allt vanligare.

Dessa gick under namnen ​Aufklärungsfilm​ (“upplysningsfilm”) samt ​Sittenfilm​ (“moralfilm”).

pornografiska diskursen. Dessa visades under tidsperioden för romanen, i det här fallet ⁴¹ 1928, regelbundet på svenska biografer.

På en liten biograf, som inte hade många besökare, spelades en upplysningsfilm. I den blå vår- kvällen smög Marta sig in och såg filmen. Det var två eller tre dagar efter sammanträffandet med Dolly. [...] På den fick man se bilder av mänsklighetens gissel, fick se in i könssjukdomarnas avbrända land. (​KG​, s. 433)

Marta blir närmast lättad när hon ser på filmen, som beskriver “gonokockernas vandringar i människokroppen”, eftersom det förefaller henne osannolikt att hon själv skulle kunna bli drabbad av något sådant. Dolly har ju dessutom strax innan försäkrat henne om att det inte rörde sig om gonorré eller någon annan könssjukdom. Som jag tidigare nämnt dröjer det längre för kvinnor att märka av några symptom på sjukdomen, om de ens gör det.

I biosalongen sitter två flickor och bara fnissar, medan en kraftig vuxen man svimmar.

I och med dessa figurer visar Lo-Johansson på hur många olika sätt man kan reagera inför dessa upplysningsfilmer. För det första kan man bara skratta åt innehållet, som flickorna, och inte ta det på allvar. För det andra kan man pendla mellan olika ställningstaganden, som Marta. Samtidigt som det “mörknar för hennes ögon” så förnekar hon sin egen sjukdom. Den tredje hållningen är såklart mannens fullständiga igenkännande. Både hans kropp och sinne erkänner den.

Det är möjligt att Lo-Johansson här refererar till upplysningsfilmen “​Falsche Scham –​ Vier Episoden aus dem Leben eines Arztes​” (ung. “Falsk skam ​–​ fyra episoder från en läkares liv”, 1925/1926), som i Sverige fick titeln ^{42 43} ​Mänsklighetens gissel​. Lo-Johansson kan även haft en annan upplysningsfilm i åtanke som även den på svenska hette

Mänsklighetens gissel​ (​Die Geisel der Menschheit​, 1926). ⁴⁴

Marta träffar Adrian på gatan och bjuder hem honom. Hon bjuder honom på ett glas vin men själv är hon motvillig till att dricka. För ifall “allt inte var som det skulle” vore det ingen bra idé. Hon försöker flera gånger förklara för Adrian att hon inte längre är den rätta för honom, att hon bara är en gatflicka och har haft många män före honom, att hon förmodligen

41​Elisabet Björklund, ​The most delicate subject. A history of sex education films in Sweden​ (diss. Lund 2013), s.

58

42​Falsche Scham​, Filmportal.de, ​http://filmportal.de/film/falsche-scham_3fbc1b35b4624404adf112fb55a8619a​, 2019-05-16

43​Falsche Scham - Vier Episoden aus dem Leben eines Arztes​, IMDB. ​https://www.imdb.com/title/tt0380359/​, 2019-05-16

44 Björklund, s. 69.

bär på en könssjukdom och att de därför inte ska ha sex med varandra. Trots dessa

förvarningar är Adrian totalt oförmögen att lyssna på henne. Därmed har inte bara Marta sex med honom ofrivilligt, hon smittar honom också ofrivilligt. På natten känner hon tecknen på

“den onda sjukdomen”. ⁴⁵

Våren på Kungsgatan går in i sommaren. Marta fortsätter prostituera sig även fast hon tydligt märker av symptomen. Hon fortsätter att tvivla på att hon är sjuk. Tillsammans med Dolly åker de till Martas hembygd. I Martas föräldrahem steker fadern kotletter som han köpt av slaktaren, en detalj som jag antar är medvetet gjord för att läsaren ska föra tankarna till Martas lägenhet på Apelbergsgatan med slaktarna som grannar. Under en promenad i en kohage visar Marta Dolly hur man tjuvmjölkar en ko: “mellan hennes gonorrésmittade knän silade den spenvarma mjölken ned i gräset och gjorde gräset vitt”. Snart passerar vännerna drängen Vilgott som är ute och arbetar på fältet, Marta växlar några ord med honom innan de fortsätter ner till badsjön. Efter att de varit i vattnet ett slag och Dolly somnat vid

strandkanten, går Marta tillbaks upp till Vilgott. Hon försöker nu manipulera honom genom att låtsas förföra honom. Han har tidigare förolämpat Marta och svartsjukt förföljt henne och Adrian. Men detta hämndförsök går helt fel eftersom Marta inte lyckas sluta med sitt

experiment i tid. Vilgott våldtar Marta och blir därmed också gonorrésmittad. ⁴⁶

Väl hemma i staden blir Marta allt mer bitter. Hennes gonorrésmittade knän gör att hon får svårare att gå upprätt. Hon specialiserar sig på att sälja sig själv till de gifta männen eftersom hon tänker att hon inte längre har någonting att förlora. Hon kommer ihåg en sak hon hört från en annan prostituerad om att man inte kan få en könssjukdom “bara man tillräckligt mycket är tillsammans med män”. I all sin förvirring börjar hon tro på denna uppenbara skröna. Marta känner nu att hon medvetet vill smitta ner i princip alla män hon ⁴⁷ träffar:

Utanpå var hon målad, hon var fint klädd, hon var alltjämt vacker, men från hennes sköte strömmade gifter över till männen. Över hennes sköte skulle en dödskalle varit fästad. Men från och med nu dolde hon sin sjukdom väl. (​KG​, s. 528)

En kväll följer hon med två unga, dövstumma skomakare upp till deras vindslägenhet. När hon ser dem prata teckenspråk med varandra känner hon sig “överflödig och dum” och

45​Kungsgatan​, s. 446 ff.

46​Ibid., ss. 516-522.

47​Ibid., s. 527.

drabbas av medlidande med dem. Hon utför sina tjänster till dem bägge, var för sig, men tar inte emot pengarna. Istället skriver hon på en papperslapp: “Akta er för min plats. Skydda era ögon. Jag är oren”. När Marta kommer ut genom porten känner hon handen på sin axel från en poliskonstapel. Det är en hallick vid namn Krafft som kontaktat polisen. Polisen påstår ⁴⁸ att Marta lurat Krafft på pengar. När hon blir undersökt förnekar hon även för myndigheterna att hon är smittad av gonorré (det framgår inte vilka hon undersöks av). Under kraftigt

motstånd förs hon till könssjukhuset: “hon slog omkring sig, när man förde henne dit”. ⁴⁹ Att polisen tvångsomhändertog prostituerade kvinnor var vanligt förekommande i Sverige på 1920-talet, de gjorde det inom ramen för den så kallade lösdriverilagen. I

Landskrona fanns från och med 1919 och under hela 1920- och 30-talet en särskild anstalt där prostituerade kvinnor från hela landet tvingades till arbete. ⁵⁰

På Martas avdelning på könssjukhuset, där det förutom henne ligger sju andra kvinnor, ser hon sig omkring och upptäcker att även Cecilia, en av hennes prostituerade bekanta, är inlagd. Sjukhusmiljön beskrivs inte som människovärdig. Den existerar som ett eget universum: de regler som annars finns i samhället och i andra sjukhusmiljöer finns inte här. Det är ett par av patienterna som smyger sig ut och läser i de årliga förteckningarna över de som smittats: när blicken vandrar till dossiererna för 1918​–​1920 har dessa ökat i tjocklek.

Detta sammanträffar med det år då reglementeringen av prostitutionen avskaffades i Sverige. Lagen, som hade tvingat prostituerade kvinnor att minst två gånger i veckan bli undersökta av läkare, hade visat sig vara verkningslös mot könssjukdomar. De byråskrivna ⁵¹ kvinnorna blev snabbt uppgivna och fastnade därför lätt i systemet. En klar majoritet av dessa var från underklassen, vilket var en vanlig kritik mot reglementeringen. 1918 var också det ⁵² år som den nya smittskyddslagstiftningen trädde i kraft.

Martas dagar går som i ett töcken, rädd för att bli opererad. Hon behandlas, precis som Adrian, med gonarginet. Kvinnorna runt omkring henne klagar på allting som klagas kan. De känner sig oerhört förödmjukade. Det verkliga könssjukhus som Lo-Johansson hade i

48​Marta framställs i början av sin tid som prostituerad som “självständig”, det vill säga att hon inte har en hallick. Men här verkar hon plötsligt omges av en.

49​Ibid, s. 532 f.

50​Anna Jörgensdotter, “Dessa kvinnor ansågs undermåliga”, ​Arbetarbladet​ 2013-08-22, https://www.arbetarbladet.se/artikel/dessa-kvinnor-ansags-undermaliga​, 2019-05-22

51 Tjerneld, s. 380.

52​Maria Wahlström, “Ett långt golv att gå sig trött på”, ​Tidskrift för litteraturvetenskap​, 2017:1, s. 37 f.

tankarna när han skrev romanen var Eira sjukhus, som låg på Hantverkargatan på Kungsholmen.

På hösten får Marta besök av Adrian som direkt efteråt lägger in sig på den manliga avdelningen bredvid. I juni året därpå blir hon friskförklarad och utskriven, men är

fortfarande svårt plågad av sjukdomen. Hon har tvingats få sina äggstockar bortopererade vilket gör att hon aldrig kommer kunna få barn. I Gamla stan söker hon upp sin tidigare hyresvärd och får på nytt bo hos henne. “Den vackra statarflickan”, som hon brukade kallas på landsbygden, tar jobb på det skambelagda budningskontoret. När hon träffar Adrian på Söders gator har de inget särskilt att säga varandra.

Adrians fall

Efter att Adrian anlänt till Stockholm i november 1926, besöker han en inrättning som kallas för “de hopplösas kafé”. Från början intar han en ignorant hållning till könssjukdomar, om han ens skulle känna till dem:

Syfilitiska uppasserskor serverade syfilitiska wienerbröd och nötta kubbar från dagen innan i den ⁵³ skelande dagningen. Han förstod det icke än, eller brydde sig inte om det. Han tyckte bröden och kubbarna var välsmakande lyxbröd. (​KG​, s. 72)

Nu spolar vi fram handlingen till våren 1928. Adrian drömmer en mardröm som verkar förebåda könssjukdomen. “Han drömde om ett egendomligt land, där han tyckte allt var avbränt, så att marken lyste svart inunder [...]”. Det är samma typ av naturmetafor som ⁵⁴ används senare i boken då Marta i och med upplysningsfilmen får se in i “könssjukdomarnas avbrända land”. ⁵⁵

Efter mardrömmen drabbas Adrian av ångest och ger sig ut på gatan och ber en bön för sig själv. Dagen innan han börjar på sitt extrajobb som biljettrivare på Cirkus, träffar han sin ungdomskärlek Marta på gatan. De går hem till hennes lägenhet på Apelbergsgatan och för första gången på närmare tre år är de nu ensamma med varandra. Adrian försöker förföra Marta, för gamla tiders skull. När det inte lyckas, fortsätter han ändå, trots att hon gör motstånd med hela kroppen och skriker att han inte ska röra honom. Till slut ger hon efter och ​våldtäkten​ är därmed fullbordad.

53​Ordet “kubb” används senare i romanen om en sexköpare som står i hörnet mellan Drottninggatan och Kungsgatan. “Wienerbröd” tolkar jag här som en föga smaklig metafor för av syfilis smittade kvinnor.

54​Kungsgatan​, s. 397.

55​Se s. 14.

För nej, jag anser inte att det finns något skäl att tro att det handlar om frivilligt sex och särskilt inte i bemärkelsen “älska”, ett ord som litteraturvetaren Ola Holmgren klumpigt nog använder för att beskriva denna för handlingen mycket viktiga del i romanen. Enligt ^{56 57} min tolkning får Adrian sitt moraliska straff, som Holmgren vidare nämner i sin analys, snarare på grund av detta sexuella övergrepp än för hans naiva tro på att deras kärlek kommer att överleva.

I det efterföljande kapitlet börjar skildringen av Adrians behandling. Dagen efter att han upplevt symptomen för gonorré, besöker han en läkare, som undersöker honom och direkt slår fast att han haft rätt. Inom sig fortsätter Adrian dock att förneka sin diagnos. Men han accepterar det ändå snabbt. Han sköter sin behandling, har inte sex med någon, sköter sin hygien hemma i det rum som han hyr av Moderat, för att hans inneboende, främst Moderats barnbarn, inte ska bli smittade. Det sistnämnda gör han efter att ha tagit del av “suspekt litteratur” samt de informationsblad han fått med sig från läkaren. Det verkar som att berättarrösten är av åsikten att innehållet i den suspekta litteratur som Adrian tar del av är osann ​–​ vilket den faktiskt är. Gonorré smittar nästan helt uteslutande sexuellt, inte genom handdukar eller liknande föremål. Det kan dock, som Marta varnar skomakarna för i slutet, smitta genom ögonen genom sperma eller slidsekret. Berättarens insikt lyser igenom i ⁵⁸ formuleringen “liksom i​ blodskrift​ läste han om och om igen den ​fruktansvärda​ satsen” [min kursiv]. Kort senare, när han besöker läkaren, ifrågasätter han inom sig själv sanningshalten i det tryckta. Adrian ställer läkaren mot väggen, men läkaren lyckas slingra sig med orden.

Detta gör han för att inte “desavuera den upplysning han själv var behjälplig med att sprida”.

Under följande nätter drömmer Adrian mardrömmar om “gonorréiska regn”. För att inte ⁵⁹ undergräva sin egen auktoritet hjälper alltså läkaren till att sprida den falska informationen vidare. Det källmaterial som Adrian har till förfogande kanske är från den tid då man inte kunde urskilja sjukdomarna?

Gång på gång inför läkaren vägrar Adrian säga vem som smittat honom och medan han bär på sjukdomen berättar han inte att han är sjuk för någon. Enligt berättaren redogör vanligtvis de sjuka för sina respektiva sjukdomar, grälar och jämför varandras lidande med

56 Ola Holmgren, ​Ivar Lo-Johansson: Frihetens väg​ (Stockholm 1998), s. 122.

57 Lo-Johansson hade tidigare skildrat ett våldtäktsförsök i ​Måna är död​ (1932). Där försöker romanens berättare och huvudperson Bo Propst utföra handlingen mot en granne i ett försök att hämnas på sin egen kvinnas

misstänkta otrohet.

58 “Gonorré”, UMO, ​https://www.umo.se/sex/konssjukdomar/gonorre/​, 2019-05-16

59​Kungsgatan​, s. 465 ff.

varandra. De frossar i vandras medömkan, men “könssjukdomen har inte denna fördel för de sjuka, och den räknas inte heller till de sjukdomar, som någon har medlidande med”. ⁶⁰

Efter fem veckors kur säger läkaren att det börjar se bättre ut och ordinerar honom att sluta att ta medicin ett tag. Detta visar sig dock inte ha någon effekt. Som följd skriver

läkaren ut starkare mediciner till honom. Han blir rädd för att apotekspersonal ska känna igen honom. På mottagningen börjar Adrian i sin tur känna igen de som han sett runt Kungsgatan, både män och kvinnor.

När han vid ett tillfälle besöker bohemgänget på Morgonstjärnan lyssnar han på deras diskussion om “de hemliga sjukdomarna”. En av dessa, kallad Vatten, är av den åsikten att dessa sjukdomar kommer att finnas oavsett om samhället erbjuder både preventivmedel och sexualupplysning. Han blir sedan tyst, flackar med blicken och verkar enligt Adrian

“obehagligt berörd”. Han drar därför slutsatsen att Vatten också är smittad eller en gång har blivit smittad av en könssjukdom (dessutom betyder namnet Adrian just “Vatten”).

Det blir sommar i romanen och Adrian får ökad sexlust vilket plågar honom. Han undviker även att onanera eftersom detta enligt vad han läst ska göra smittan värre. En kväll när han arbetar på Cirkus kommer hans kvinnliga bekantskap Tora fram till honom, de bestämmer sig för att träffas efteråt. De följer sedan varandra hem till henne, men ingenting händer mellan dem.

Sjukdomen visar sig fortfarande inte försvinna. Nu blir läkaren allt mer desperat och börjar prata om att det kan komma att bli aktuellt för honom att läggas in på sjukhus. Strax innan ett läkarbesök känner Adrian igen sin kollega Kasparsson, som är på väg ut genom dörren. När han frågar läkaren säger han att Kasparsson blivit behandlad för gonorré i fyra år.

Detta gör Adrian skräckslagen. Han börjar nu närma sig “neurastenin”, en term som idag är jämförbart med utmattningssyndrom, utbrändhet eller kroniskt trötthetssyndrom. Han har ⁶¹ sedan länge tappat tron på vetenskapens exakta förmåga att beskriva verkligheten: hans egen sjukdomstid avviker ju från den normala på tre veckor.

Förtroendet mellan läkaren och Adrian blir alltmer naggat i kanterna. Det blir dessutom svårare för honom att sköta sitt jobb på posten. Han börjar läsa “de veneriska sjukdomarnas världslitteratur”. I den ingår bland annat den italienske rennässansskulptören

60 Ibid., s. 467.

61​“Neurasteni”, ​Psykologiguiden​, red. Henry Egidius,

https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon/?Lookup=neurasteni​, 2019-05-16

Benvenuto Cellinis självbiografi och August Strindbergs historiska pjäs ​Näktergalen i Wittenberg​. På biblioteket plöjer han igenom de historiska skildringarna av syfilis och ⁶² gonorré och studerar gamla läkarböcker. De sistnämnda är han tvungen att be bibliotekarien om att få läsa i, vilket får illustrera en slags dubbel skam som drabbar de könssjuka när de söker information:

Även i biblioteket var klanens organisation, kastens särställning understrukna och förtydligade. De sjuka, som var skygga förut, blev än skyggare där, då de med förlägenhet i blicken vände sig till bibliotekarien med sin begäran. (​KG​, s. 492 f.)

Sommaren går in i hösten och Adrian börjar få anmärkningar på postjobbet. Han begär tjänstledigt, men det beviljas inte. Tora och Adrians relation fördjupas men han vågar trots det ändå inte berätta att han är sjuk. Deras kärlek spirar “ur en sjuk, till hälften avsvedd mark”, en liknelse som är i linje med den som tidigare har gjorts i romanen

(“könssjukdomarnas brinnande land”). Läkaren föreslår återigen att Adrian ska lägga in sig på sjukhus, men Adrian nekar och får istället en ännu starkare behandling, med gonargin.

Gonargin var ett dåtida vaccin mot gonokocker, som använts i Sverige sedan åtminstone 1913. ⁶³

Kasparsson försöker dränka sig men misslyckas eftersom hans postväska hindrar honom från att sjunka. Adrian upplever att han är den enda som förstår orsaken bakom detta självmordsförsök. Snart besöker han Marta, som nu är inlagd på könssjukhuset. Han

anstränger sig för att inte visa för henne att han vet om att det är hon som smittat honom. Men efter att han sjungit en visa av Joe Hill för de kvinnliga patienterna, lägger han själv in sig på den intilliggande manliga avdelningen. Adrian följer till slut alltså läkarens råd och lägger in sig innan vintern, blir tvungen att svälja sin stolthet.

I april, ungefär ett halvår senare, blir Adrian frisk. Han har därmed haft gonorré i ungefär ett år. När han åker hem till sin bygd träffar han sin barndomsvän Arne, som berättar för honom att drängen Vilgott smittat ner sina lillasystrar. Efter att fått höra detta drar Adrian slutsatsen att det är Marta som i sin tur smittat Vilgott med gonorré (vilket ju stämmer). När han åker hem till Stockholm börjar han på nytt som byggarbetare. Till slut erkänner han för

62​Kungsgatan​, s. 490.

63​Karl Viktor Hedén, ​Om behandling av honorrhiska artriter med gonargin ​(1913),

https://books.google.se/books/about/Om_behandling_av_honorrhiska_artriter_me.html?id=BiGitgAACAAJ&re dir_esc=y​, 2019-05-16

Tora, som beskrivs som en framtidens kvinna, att han hade en “skamlig sjukdom” när de först träffades. För sista gången i romanen träffar han Marta på väg hem från jobbet, de pratar men har ingenting att säga varandra. När de skiljs åt “kände han det, som om det varit hans egen ungdom, som vandrat bort tillsammans med henne”.

Romanens tillkomst och utgivning

För att få bakgrunden till varför romanen blev till har jag läst författarens artikel “Kommentar till statarböckerna” i ​BLM​ från 1945, jämte ur de två memoarböckerna ​Asfalt ​(1979), som handlar om författarens liv på 1920-talet, och ​Tröskeln​ (1982), om 1930-talet.

I “Kommentar till statarböckerna” erkänner Lo-Johansson att det var ett för honom medvetet val att behandla temat könssjukdomar. Förutom att hemlighetsmakeriet runt dem innebar en “samhällsfara, större än sjukdomarna själva”, påpekar han det ologiska i att en författare som skriver om sin lunginflammation inte ifrågasätts, medan däremot en som skriver om sin könssjukdom gör det. Runt 20 000 svenskar varje år smittas av gonorré, fortsätter han, och isåfall “var det ju inte så märkvärdigt, om en invandrad landsortspojke, som skulle bli författare, också en gång för länge sen råkat ut för en”. Men mer berättar han ⁶⁴ inte om sin veneriska sjukdom. Det skulle dröja 37 år innan Lo-Johansson i bokform gav några fler detaljer och dessa skulle han ta upp i ​Tröskeln​:

Det hade varit en flicka som gått på folkhögskolan som smittat mig med gonorré. Hon var en grovbyggd bonddotter som liksom jag själv vurmat för att bli något inom konsten. Hon hade lyckats lösgöra sig ur sin miljö och gått på kvällskurser på teaterskola och tagit sångundervisning. Jag var oviss om hon själv vetat om att hon varit sjuk. Och jag uppsökte henne aldrig för att förebrå henne för vad som hänt. Vi träffades helt enkelt inte mera. Könssjukdomarna omgavs av en djup hemlighetsfullhet.

Det var därför de spreds likt en eld som pyrde under mossan. ^{65 66}

Lo-Johansson skriver att han under sjukdomsperioden inte pratade om sin sjukdom för någon som han kände. Det var inte förrän efter att han blivit friskförklarad som han ansåg sig ha en skyldighet att berätta om den för sina läsare. Notera att Adrian ​–​ till skillnad från författaren själv ​–​ ​vågar uppsöka Marta på könssjukhuset och även senare, under ett kort ögonblick på stan.

64​Ivar Lo-Johansson, “Kommentar till statarböckerna”​, Bonniers Litterära Magasin ​1945:7

65​Lo-Johansson studerade vid folkhögskola under två perioder, 1917​–​18 och 1920​–​21. Någon gång senare tog de uppenbarligen upp kontakten, eftersom Lo-Johansson skriver att han smittats i början av 1930-talet.

66​Ivar Lo-Johansson, ​Tröskeln​ (Stockholm 1982), s. 33.

I ​Asfalt ​skriver Lo-Johansson om en bonddotter vid namn Karin, som gått tillsammans med honom på folkhögskola. Detta är sannolikt samma person. I den boken berättar han ⁶⁷ också om några händelser ur sitt liv i början av 1920-talet. Det som hände författaren då skulle tveklöst komma att leta sig in i karaktären Adrian. Från och med mars 1920 var Lo-Johansson inneboende hos stenhuggaren Aron Johansson vid Katarina Kyrkobacke, förlagan till Moderat. Lo-Johansson ville istället för stenhyggaryrket försöka med något ⁶⁸ som “tycktes mig finare än kroppsarbetet”. En stenhuggare figurerar också i diktsamlingen Ur klyvnadens tid​ (1931). Under året som följer jobbar han på posten som brevbäraraspirant.

Detta var vid bokens utgivning allmänt känt för noggranna läsare av ​Stockholms-Tidningen​, ⁶⁹ och hade tidigare även skildrats i boken ​Mina städers ansikten​ (1930). I likhet med Adrian rev även Lo-Johansson cirkusbiljetter, från och med den 12 mars 1920 på Cirkus Adolfi, under denna säsong inhyst i nuvarande Cirkus. ^{70 71}

Lo-Johansson hade i tidskriften ​Fönstret​ 1932 recenserat boken ​Bakom portarna​, skriven under pseudonymen Dagny Lund. Skriven från en prostituerad kvinnas perspektiv ^{72 73} skildrade den verkligheten på Eirasjukhuset på Kungsholmen, där de med könssjukdomar behandlades. Det är möjligt att Lo-Johansson kan ha fått idéer till sin kommande roman i samband med att han skrev denna recension. Tonen i recensionen signalerar att Lo-Johansson tycker att ett så pass viktigt tema som detta kan göras bättre skönlitterärt: “Man får inte [i boken, min anm.] mycket av könssjukdomarnas psyke” skriver han, “men man får några mjuka, lyhörda och fint sedda dagboksutkast.” ⁷⁴

Precis som ​Fönstret​s redaktion, hade även Radiotjänst sina lokaler på Kungsgatan.

Lo-Johansson hade skrivit en radiopjäs för dem, som senare skulle sändas. När han lämnat in ytterligare en till Radiotjänsts redaktion fick han avslag. Detta refuserade stycke, med titeln ⁷⁵ Hötorgsmålarens konkurs​, skulle komma att infogas i Kungsgatan. Jag har under arbetet med

67​Ivar Lo-Johansson, ​Asfalt​ (Stockholm 1979), s. 195.

68 I romanen bor Moderat dock på Bellmansgatan, närmast Maria Magdalena kyrka.

69​Stockholms-Tidningen​ 1935-11-03.

70​Ivar Lo-Johansson, ​Asfalt​, s. 125 f.

71​“Cirkus Adolfi i antågande.”, ​Dagens Nyheter ​1920-03-06,

https://arkivet.dn.se/tidning/1920-03-06/64/6?searchTerm=cirkus+adolfi​ (betalvägg), 2019-05-16

72 Ivar Lo-Johansson, “Från Eiras fönster”. ​Fönstret​ 13:1932, s. 9.

73 ​Tröskeln​, s. 129.

74​“Från Eiras fönster”. ​Fönstret​ 13:1932, s. 9.

75​Tröskeln​, s. 195 f.

uppsatsen tyvärr inte hunnit med att studera skillnaderna mellan utkastet, som finns bevarat, och romanen.

Arbetet med Kungsgatan hade inletts innan ​Godnatt, jord​ gavs ut, det vill säga 1933.

Det var tänkt att bli en direkt fortsättning på romanen, vilket han vid samma tidpunkt

meddelat sitt förlag Bonniers. På förlagets inrådan, oklart när, skrev Lo-Johansson om boken.

Egentligen skulle både Adrian och Marta varit statarbarn, men nu blev Adrian istället bondson: en viktig detalj som enligt författaren själv gjorde att de sociala aspekterna av romanen blev svårare att gå ihop romantekniskt. Jag har inte hittat någon förklaring till ⁷⁶ varför Lo-Johansson ändrade på detta.

Om ändringen från statarson till bondson föreslogs av Bonniers skulle detta betyda att Lo-Johansson var betydligt mer kontrollerad av förlaget än vad han själv senare skulle påstå när han skrev att romanen kom ut utan strykningar. Även efter denna bearbetning ville Bonniers stryka flera av de bitar ur romanen som berörde prostitution samt ta bort en del uttryck som till exempel “syfilisens röda ros”. Detta skulle, enligt Lo-Johansson själv, i ⁷⁷ praktiken innebära att hela kapitel skulle blivit tvungna att utgå.

Från ungefär mitten av juli och framåt verkar det blivit känt i Lo-Johanssons vänkrets att uppföljaren till ​Godnatt, jord​ var i antågande. Den 20 juli skrev Rudolf Värnlund ett brev till Eyvind Johnson och meddelade honom att Lo-Johansson, skulle komma ut med “en ny jättelunta, större än den förra”. Detta hade han i sin tur läst i ett brev från Erik Asklund. ⁷⁸ Asklund och Lo-Johansson var nära vänner och bodde ett stenkast ifrån varandra.

I september 1935, strax innan Kungsgatan gavs ut, publicerades ett författarupprop i formen av ett antologihäfte, där Lo-Johansson medverkade tillsammans med fjorton andra av dåtidens kända författare, som Vilhelm Moberg och Marika Stiernstedt. Temat var

nykterhetsfrågan. Titeln var ​Vi tvivla på John Finkelman​ och gavs ut inom skriftserien Aktuella nykterhetsfrågor​. Lo-Johansson skriver bland annat att alkohol “dödat procentuellt flera betydande författare än den förorsakat manspillan inom någon annan grupp av

människor”. Denna skrift fick dock inte någon större spridning. Jag tycker ändå ^{79 80}

76​Tröskeln​, s. 281.

77 “Kommentar till statarböckerna”​, Bonniers Litterära Magasin ​1945:7

78​Munkhammar, Birgit & Bergh, Magnus, ​Bara genom breven till dig, vän! Eyvind Johnson och Rudolf Värnlunds brevväxling​ (Stockholm 2018), s. 1376 f.

79​Ivar Lo-Johansson, “Alkoholen har dödat betydande författare”, ​Vi tvivla på John Finkelman​ (Stockholm 1935), s. 29 f.

80​Öhrn, Magnus, “En flock av fuktige bröder”, ​Spiritus​ 2010, s. 11,

http://spritmuseum.se/wp-content/uploads/2013/03/Magnus-Öhrn_Enflock_S11.pdf

författarens medverkan är intressant, med tanke på att Lo-Johansson låter Marta falla in i alkoholmissbruk, precis som flera andra av de prostituerade karaktärerna i boken också gör.

Mottagande i dagspress och tidskrifter

Den 13 september skrev ​Dagens Nyheter​ om de böcker från Bonniers som denna höst var i antågande och nämner bland annat Kungsgatan. ⁸¹​Svenska Dagbladet​ publicerade ett längre utdrag ur Kungsgatan söndagen den 29 september. Det var den inledande delen, den som utspelar sig runt midsommar med fadern och sonen, som gick i tryck. Boken såldes för tio ⁸² kronor vilket 2018 motsvarade 310 kronor. Den annonserades återkommande med ⁸³

undertiteln “de inflyttades roman”. I andra annonser för romanen marknadsfördes den enbart som “en bok att diskutera”.⁸⁴

Så vitt jag vet var första tidning att recensera boken ​Söderhamns Tidning​, den 15 oktober. Från och med utgivningen till och med årets slut hade Kungsgatan recenserats i totalt 48 svenska dags- och veckotidningar, fackpress och i litteraturtidskrifter. Dessutom hade den recenserats i två finska (​Hufvudstadsbladet​, ​Svenska Pressen​) och två danska (​Ekstrabladet​ och ​Politiken​) dagstidningar. Ett utdrag publicerades senare i norska

Arbeiderbladets​ ​ukemagasin​, ett annat än det som tidigare publicerats i SvD. Utdraget hade ⁸⁵ publicerats med författarens tillåtelse, det var med andra ord inget avsnitt som författaren själv valde ut. ⁸⁶

Den 17 oktober publicerades de första recensionerna från de större svenska

dagstidningarna: ​Aftonbladet​ och ​Stockholms-Tidningen​. Aftonbladets Per Gustaf Peterson ⁸⁷ är oförstående till varför en författare på 1930-talet ska skriva om prostitution, men

skildringen av könssjukdomarna riktar han faktiskt ingen kritik mot. Av någon anledning tar

81​“Albert Bonniers höst- och julnyheter”, ​Dagens Nyheter ​1935-09-13, s. 4.,

https://arkivet.dn.se/tidning/1935-09-13/249/4?searchTerm=Ivar+Lo-Johansson​ (betalvägg), 2019-05-16

82 “Ivar Lo-Johansson: Midsommarresan”, ​Svenska Dagbladet​ 1935-09-29, s. 2 samt sid. 10

83​Carlgren, Fredrik, “Räkna på inflationen”,

https://www.ekonomifakta.se/Fakta/Ekonomi/Finansiell-utveckling/Rakna-pa-inflationen/​, 2019-05-16

84​Tidevarvet​ 1935-11-09, s. 3,

http://www.ub.gu.se/kvinndata/digtid/08/1935/tidevarvet1935_41.pdf​, 2019-05-16

85​I min upplaga av boken är det materialet från sidan 72-76 som publicerats i den norska veckotidningen och på Litteraturbanken är det sidan 64-67.

86​“Bondegutten og storbyen”, ​Arbeiderbladets ukemagasin​ 1935-11-09, s. 2.

87​Värt att påpeka är att Aftonbladet då politiskt var en konservativ tidning med en så kallad protysk hållning.

Peterson enbart upp att det är Marta som blir smittad. Adrians sjukdom utelämnas helt och hållet. ⁸⁸

Även om ST:s kritiker Herbert Grevenius anser att skildringen av den smittades

“speciella neurasteni” är “intensiv, kuslig och i detaljerna föga smakfull”, verkar han vara desto mer bestört av det stycke om Marta och Dolly som jag tidigare i denna uppsats citerade på sidan 14​–​15. Grevenius påpekar också att stadsbilden på Kungsgatan inte på långt när var lika levande på 1920-talet som nu, och att boken därför är orealistisk. I Grevenius recension får Marta efternamnet Boman. Tidningen recenserade boken tillsammans med Vilhelm ⁸⁹ Mobergs ​Sänkt sedebetyg​ och jämte texten hade det layoutats in två bilder: medan Moberg bildsattes med ett helt vanligt porträttfotografi blev Lo-Johansson karikerad med

primatliknande drag med ett tänt stearinljus över ansiktet, bläckpenna i den ena handen och den andra handens pekfinger riktat mot tinningen.

Den 21 oktober recenserade Henning Söderhjelm boken i ​Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning​. Han har inga problem med temat könssjukdomar, problemet är bara att det bjuds på alldeles för mycket detaljer.

Visserligen kan det vara sant att en dylik sjukdom [gonorré, min anm.] är ett så stort och socialt - och även individuellt ont att den bör uppmärksammas mer än vad som sker. Men när man tycker illa om alla de många detaljerna i sjukhistorien behöver detta icke bero på pryderi. Sjukdomar av vilken art som helst, “skamliga” eller icke, pläga vara föga aptitliga, och olust för det oaptitliga och osmakliga är icke detsamma som hyckleri. Det hade säkerligen varit möjligt att understryka den veneriska smittans faror utan att så ingående syssla med de enskilda symptomen. ⁹⁰

Fyra dagar senare publicerar den konservativa dagstidningen ​Nya Dagligt Allehanda​ en sågning skriven av Sanfrid Neander-Nilsson med rubriken “Skönlitterär

verklighetsförfalskning”. Det mesta av Neander-Nilssons kritik är i linje med Grevenius, det vill säga att boken saknar allmänintresse och att den är orealistisk: “Bl. a. torde

kriminalpolisen kunna upplysa honom att gatuprostitutionen i Stockholm inte är förlagd till Kungsgatan”. Men Neander-Nilsson går ännu längre än Grevenius då han påstår att dagens litterära klimat ger upphov till “dessa besynnerliga pornografiska alster, som hos den

88​Per Gustaf Peterson, “Det eviga motivet.”, ​Aftonbladet ​1935-10-17

89​Efternamnet förekommer så vitt jag vet aldrig i någon upplaga av boken. I Hjalmar Bergmans pjäs

“Swedenhielms” (1923) finns det däremot en karaktär med det namnet. Det kanske inte är en slump: Marta jobbar ju som hushållerska innan hon tar anställning på caféet, och i Bergmans pjäs är Marta Boman husföreståndarinna, det vill säga samma yrke.

90 Henning Söderhjelm, “En stockholmsroman”, ​Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning​ 1935-10-21.