Rapport2016:7
Arkeologiskundersökning Arkeologiskundersökning Arkeologiskundersökning Arkeologiskundersökning
RAÄHjortsberga173 RAÄHjortsberga173 RAÄHjortsberga173 RAÄHjortsberga173
Johannishus1:2,Hjortsbergasocken,
Ronnebykommun
MikaelHenriksson
Rapport 2016:7
Arkeologisk undersökning RAÄ Hjortsberga 173
Arkeologisk undersökning RAÄ Hjortsberga 173 Johannishus 1:2
Hjortsberga socken Ronneby kommun
Blekinge län
Mikael Henriksson
5 Blekinge museum
Borgmästaregatan 21 371 35 Karlskrona
Växel: 0455-30 49 60 vardagar 8-16 Reception: 0455-30 49 85
www.blekingemuseum.se
© 2016 Blekinge museum
Omslagsfoto: Mikael Henriksson/Blekinge museum
LMV Ärende i 2014/00931, LMV 2016.
6
Arkeologisk undersökning RAÄ Hjortsberga 173
Innehåll
Bakgrund 7
Topografi och kulturhistoria 7
Arbetets genomförande 8
Resultat och tolkningar 8
Avslutande diskussion 9
Figurförteckning 11
Källor 11
Administrativa uppgifter 11
Bilagor 12
Bilaga 1 - Beskrivning nyfunna fornlämningar 12
7
Bakgrund
Den registrerade stensättningen RAÄ Hjortsberga 73 kom att skadas genom skogsbruk inför skogplantering våren 2014. Som ett led i återställandet av fornlämningen, uppdrog länsstyrelsen åt Blekinge museum att utföra en arkeologisk undersökning på platsen ifråga. Undersökningen genomfördes som en seminariegrävning i samarbete med Söder- törns högskola. Föreliggande rapport utgör såväl en redovisning av vid undersökningen framkomna resultat som en redogörelse för hur stensättningen kom att återställas.
Länsstyrelsens beslut togs med stöd av 2 kap. 8 och 20 §§ Kulturmiljölagen (Lst Dnr 431-1876-15). Undersökningen bekostades genom bidrag från det statliga 7:2-anslaget samt genom egeninsatser från Blekinge museum och Södertörns högskola.
Fig.1-VästraVångmarkeratmedenstjärnapåÖversiktskartan.
Topografi och kulturhistoria
Objektet för undersökningen ligger i en ställvis blockrik, kuperad moränmark, vilken vid undersökningstillfället utgjordes av ett relativt nyplanterat skogshygge. Lämningsbilden för den högre terrängen, väster om Johannishusåsens dalgång, präglas av röjningsröse- områden av olika karaktär och ålder liksom enskilda gravlämningar från förhistorisk tid.
Dalgången och själva Johannishusåsen hyser gravspår från yngre bronsålder till yngre järnålder, och flera terränglägen inbegriper fyndplatser som indikerar boplatsspår från neolitikum och framåt (fig.2). Den mest omfattande förhistoriska boplatsen i området utgörs av Vångboplatsen, omkring 500 m norr om den undersökta stensättningen.
Vångboplatsen uppvisar områdeskontinuitet under i princip hela järnåldern, och den sammanfaller i viss mån geografiskt med den historiska bytomten för Västra Vång (RAÄ Hjortsberga 189).
8
Fig.2-RAÄHjortsberga173iförhållandetillVästraVångsbyochkringliggandefornlämningsbestånd.
Arbetets genomförande
Målet med undersökningen av RAÄ Hjortsberga 73 var generellt att fördjupa kunskapen kring fornlämningen inför ett förestående återställande av densamma. Skadornas om- fattning och karaktär skulle därför bedömas samtidigt som information om stensätt- ningens konstruktion och ålder om möjligt skulle inhämtas. Undersökningen inleddes med en noggrann avtorvning och framrensning för hand av stensättningen i sin helhet. I detta skede utfördes även en metalldetektering av anläggningens överyta. Översiktlig fotografering liksom 3D-fotografering genomfördes löpande, under arbetets gång. I det parti av stensättningen, vilket uppvisade mest körskador grävdes en 1 x 1 m stor prov- ruta, och efter avslutande beskrivning och dokumentation, återställdes stensättningen till förmodat, ursprungligt skick. Detta skedde genom att ett storleksmässigt likartat materi- al, på enklaste vis, återbördades till den skadade/undersökta delen av stensättningen. I samband med undersökningen gjordes även en besiktning av närliggande fornlämnings- bestånd samt en övergripande inventering av den omgivande terrängen.
Resultat och tolkningar
Vid en inledande besiktning framgick att anläggningens karaktär i egenskap av rund, stenfylld stensättning var i överensstämmelse med dess beskrivning i FMIS.
Körskador noterades på ett flertal punkter, vilket främst framgick genom att stenar up- penbart var förpassade ur läge. Inom särskilt anläggningens nordvästra kvadrant, uppfat- tades skadorna vara mer omfattande än i övrigt. Provgrävningen i denna mest skadade del gav en generell bild av anläggningens stratigrafi. Den visade sig bestå av en sten- packning i två lag, med ett maximalt djup om drygt 0,4 m. Stenarna låg direkt ovanpå en
9
botten av gulbrun, grusig morän med inslag av talrika 0,05-0,15 m stora stenar. Sten- packningens fyllning bestod överst av en mörkbrun jord, och i dess nedre hälft en rost- brun, humös, siltig sand. Inget sot eller träkol, som skulle kunna sammanhänga med fornlämningen, noterades vid grävning. Inte heller påträffades något benmaterial eller några fynd som kunde förväntas vara knutna till anläggningen.Fig.3-RAÄHjortsberga173motösterefteråterställning,27oktober2015.
I samband med inventeringen av den närliggande kulturmiljön påträffades två nya ob- jekt som bedömdes vara fornlämningar. Det ena ligger endast 15 m väst sydväst om RAÄ 173, och utgörs av en rund stensättning med mittblock. Denna stensättning mäter 8 m i diameter. Den andra lämningen ligger 25 m sydost om RAÄ 173 och utgörs av en rund stensättning om 7 m i diameter (fig.4 resp bilaga 1).
Avslutande diskussion
Den aktuella undersökningen liksom den påföljande återställningen av lämningen ge- nomfördes i enlighet med av Länsstyrelsen taget beslut i ärendet. Angreppspunkten för undersökningens provgrävning begränsades till att endast utgöra den 1 x 1 m stora rutan i nordväst. Återställningsarbetet blev därför mindre omfattande än om större ingrepp gjorts. I gengäld innebar detta att kunskapstillskottet vad gäller lämningens datering blev klart begränsat. I avsaknad av fynd eller i övrigt daterande material, är vi i nuläget därför utlämnade till att bedöma lämningen utifrån dess yttre form liksom dess placering i kul- turmiljön. RAÄ Hjortsberga 173 bör idag inte minst betraktas som en del i en samman- hängande fornlämningsgrupp. Detta framgår främst efter att två ytterligare objekt fram- kom 2015. Tillsammans med RAÄ Hjortsberga 54:1 resp RAÄ Hjortsberga 54:2 fram- träder nu fem, tämligen monumentalt placerade lämningar. Som sådan är gruppen av stort intresse för vår uppfattning av det slags visuella samspel som finns mellan dalgång
10
och höjdpartierna på dess sidor. Förutsättningarna för att fördjupa kunskapen om gravmiljöer längs hela Johannishusåsens sträckning är idag goda. Med sådana ambitioner knyts det an till betydligt äldre forskningsinsatser, vilka av en händelse faktiskt i stor utsträckning tidigare varit riktade mot gravbestånd i Västra Vångs absoluta närhet.
Fig.4-LIDAR-genereradkartbildöverVångområdetmedaktuellagravarblåmarkerade
Folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgren visade intresse för åsens gravmiljöer i sam- band med sitt besök i Västra Vång sommaren 1872. Skolläraren Johan Andreas Jørgen- sen från Bornholm utförde sedan år 1885 faktiska undersökningar på gravfältet Kasa kulle (Jörgensen, J.A. 1885). Han avsikt var härigenom, på inrådan från J J A Worsaae, att utföra jämförande studier med gravar på Bornholm. Först på 1970-talet kommer det åter att undersökas gravar vid Vång, och än en gång är det Kasa kulle som står i fokus (Björkquist K-A. & Persson, T. 1975 resp. Nagmér, R. B.1982). Inventeringsarbeten under 1900-talet, liksom de begränsade grävinsatserna har kompletterat bilden av åsen som en närmast sammanhängande gravmiljö från skogsbygden i norr till kusten i söder.
Faktum är att åsområdet och dess närhet hyser länets största koncentration av bevarade gravlämningar från brons- och järnålder. En tillfredsställande insikt saknas dock i viss mån avseende lämningarnas karaktär och tidsdjup såväl som deras betydelse för männi- skor över tid. Järnålderns gravmiljöer i Vångtrakten samsas exempelvis med sannolikt ett par olika tidsskikt gravar från bronsåldern, men alla dessa talar inte med ett monu- mentalt språk. Längs åsen i allmänhet är gravbestånden så mångtaliga och varierade, att det finns anledning att förvänta sig flera sådana mer eller mindre synliga, rumsliga ut- tryck från olika skeden under förhistorisk tid. Fortsatt inventering, dokumentation och systematisering bör bland annat därför söka visuslisera kombinationen av ett varierat landskapsavsnitt, den bebyggelse som flytt och de skiftande gravarnas mer eller mindre varaktiga avtryck.
11
Figurförteckning
Fig.1 - Västra Vång markerat på Översiktskartan Fig.2 - RAÄ Hjortsberga 173 markerad på Ortofotot Fig.3 - Bild av RAÄ 173 efter återställning
Fig.4 - LIDAR-bild över fornlämningsområdet nära Västra Vång.
Källor
Otryckta källor
Björkquist, K.-A. & Persson, T. 1975. Rapport om arkeologiska undersökningar 1974 på gravfältet Kasakulle, Raä inv 1970/45-46, beläget å Vång 1:1-9:1 i Hjortsberga sn, Blekinge.
Henriksson 2016. Efterundersökning Västra Vång 2013. Johannishus 1:2, Hjortsberga socken, Ronneby kommun. Blekinge museum rapport 2016:5.
Jörgensen, J.A. 1885. Beretning om archeologisk Reise i östre Skaane og Blekinge 1885. Manuskript ATA.
Nagmér, R. B. 1982. Gravfält och boplatslämningar längs väg 699 – fornlämningarna 37, 38, 39, 45 och 46. Johannishus, Hjortsberga sn, Arkeologisk undersökning 1978. RAÄ Rapport. UV 1982:1. Stock- holm.
Administrativa uppgifter
Länsstyrelsens dnr och datum för beslutet: 431-1876-15, 2015-05-13 Blekinge museum dnr: BM2015-124
Undersökningstid: 2015-05-18 till 2015-10-27
Personal: Blekinge museum: Mikael Henriksson, Martin Svanberg och Arwo Pajusi. Lunds Universitet: Björn Nilsson. Lärare Södertörns högskola: Kerstin Cassel. Arkeologistudenter Södertörns högs- kola: Frida Albinsson, Rickard Falk, Claes Gavelius, Daniel Lindroth, Caroline Magnusson, Mario Angelo Meza Nieves
Läge: Fastighetskartan, blad 62F 3CN Gunnetorp Koordinatsystem: SWEREF 99 (TM)
Koordinater för undersökningsytans sydvästra hörn: N,E 6234525 526103
Dokumentation: Mätdata och digitala fotografier förvaras i Blekinge museum.
Fynd: Inga
Kartanvändning: LMV Ärende i 2014/00931, LMV 2016
12
Bilagor
Bilaga 1 - Beskrivning nyfunna fornlämningar
• Stensättning A: Stensättning, rund, 8 m diam och 0,2 m h. Av 0,1-0,3 m st stenar.
Övertorvad. Inom stensättningen är 3 jordfasta block 1,5-2 m diam. Ställvis avgrän- sad av kantkedja bestående av 0,2-0,3 m st stenar. Välbevarad. Bevuxen med bok- skog. Krön av och sydsluttande blockig moränmark. Skogsmark, bokskog.
• Stensättning B: Stensättning, rund, 7 m diam och 0,2 m h. Av 0,2-0,4 m st stenar.
Övertorvad. I NV är jordfast block, 2x1,5 m och 0,5 m h (NV-SÖ). Välbevarad. Beväxt med en ek och en bok. Svagt NNV-sluttande blockig moränmark. Skogsmark, bland- skog.
