Från elfenbenstornets källare

ABE

Från elfenbenstornets källare

Här är Thomas blogg som startade i januari 2009.

Takar om fri tillgång till forskningsresurser

Det är väl allmänt känt att tillgång till nya instrument och industriellt utvecklade

forskningsmetoder länge varit ett dyrt men snabbt sätt att köpa sig framgångar i forskningracet inom naturvetenskap, teknik och medicin. På dessa områden har t.ex. en ny kraftfullare accelerator eller strålkälla eller vad det nu kan vara, kunnat utnyttjas för att relativt enkelt, i alla fall med mer resurskraft än finess, kunna vinna forskningsframgångar. Inget fel i det, sådana är nu forskningens villkor.

Ibland kan man även som humanist och samhällsvetare på nära håll få se hur ny teknik snabbt och konkret förändrar forskningsinriktningar och metod. Jag själv har de senaste åren tydligt erfarit hur digitaliseringen av äldre texter som innebär att referenser och ord i brödtexter blir lätt sökbara i fullständiga serier och kategorier av äldre material, på ett helt nytt sätt öppnat för både bredare upplagda empiriska studier av ett visst fenomen och för mer kvantitativa studier av äldre texter. Historiker som sysslar med äldre tidsperioder och tidigmodern tid är därmed inte längre hänvisade till sökningar i katalogposter där titlar, författare, tryckort och utgivningsår ingår. Man kan nu söka fritt i hela texter i fullständiga databaser. Detsamma gäller nog även modernhistoriker och samtidshistoriker, men här är textmassorna så mycket mer omfattande att samma fullständighet i databaser nog inte riktigt uppstått ännu, i alla fall inte såvitt jag vet.

Ibland ligger det hela fritt tillgängligt på nätet, men ofta är det olika förlag och andra

intressenter som lagt upp fullständig utgivning inom olika områden och tidsperioder i databaser som inte alltid är helt billiga att använda. De som har råd har här en klar fördel och kan relativt

lätt utnyttja dessa databaser och sökverktyg för att nå nya resultat inom olika historska fält.

Genom att tillgång till ny men dyr teknik snedvrids alltså villkoren för olika forskargrupper också inom humaniora och samhällsvetenskap som ur detta perspektiv i allt högre utsträckning börjar likna naturvetenskap, teknik och medicin.

Frågan är om detta är en positiv utveckling. Kanske är det dags för radikalt sinnade humanistiska och samhällsvetenskapliga nätpirater att börja propagera för att inte bara forskningsresultaten skall vara fritt tillgängliga, utan även forskningsresurserna. Ett sätt är kanske att lägga upp hela databaser på fildelningssajter. OBS, inget förslag, bara en tanke.

Ansvaret för vetenskapliga tidskrifter

Att ge ut vetenskapliga tidskrifter är ett drygt arbete som sällan uppmärksammas och ännu mindre uppskattas. Ofta bygger det på frivilliginsatser från rader av människor,

universitetsanställda akademiker och andra, som läser, kommenterar, redigerar och kommunicerar om artiklar, recensioner m.m. Inte sällan grundas även utgivningen av

vetenskapliga tidskrifter på att universitet och andra forskningsfinansiärer ser det som en fjäder i hatten att renommérade tidskrifter ges ut just där. Mot den bakgrunden kan de frigöra lärare och forskare från olika åtaganden, framför allt kanske undervisning, och på det sättet in natura finansiera utgivningen. I USA har detta ofta varit ett sätt att göra det möjligt att överhuvudtaget ge ut vetenskapliga tidskrifter.

I Europa har vi inte den traditionen. Här är universiteten relativt obenägna att frigöra resurser för att låta anställda lärare ägna sig åt att redigera och ge ut vetenskapliga tidskrifter. Tyvärr är motståndet nästan lika stort hos olika forskningsfinansiärer. Att ge ut en vetenskaplig tidskrift oavsett ranking och renommé är ju strängt taget inte forskning. Trots detta finansieras ofta och gärna olika svenska tidskrifter även om det numera alltid är ett krav att dessa är registrerade i någon databas eller index. När det gäller internationella tidskrifter är det dock betydligt svårare.

Och logiken är rimlig. Varför skulle en svensk forskningsfinansiär stödja en internationell tidskrift när dessa nästan undantagslöst publiceras av stora utländska förlag som tjänar pengar, ofta grova pengar, på utgivningen? Det är inte svårt att förstå att det finns ett motstånd mot en sådan tanke.

Resultatet är att det är relativt sällsynt att vetenskapliga tidskrifter med gott rennommé har sin redaktionellan hemvist i Sverige eller Norden. Undantag finns säkert (även om jag här bortser från olika skandinaviska tidskrifter på engelska som mest publicerar forskare i Skandinavien).

Detta innebär att det svenska forskningsstödssystemet premierar publikationer och citeringar i internationella tidskrifter, och t.o.m. i allt högre utsträckning styr pengaflöden på grundval av detta, samtidigt som det inte tar något ansvar för att dessa tidskrifter överhuvudtaget kan komma ut. I och med den finansiella krisen blir dock utrymmet för att stödja redaktörsverksamhet mindre också i andra länder. Det skall bli intressant att se hur ansvaret för detta arbete fördelas på olika kontinenter under de kommande decennierna.

Faraos dröm fast forwardx2

I slutet av Bibelns Första Mosebok finns berättelsen om hur Josef tolkade Faraos dröm om sju fula och magra kor som åt upp sju vackra och feta kor vid Nilens stränder. Josef förstod drömmen som att det handlade om att sju goda, feta år skulle följas av sju svåra. Lösningen han föreslog var att samla i ladorna under de sju goda åren för att ha när det senare blev kris.

Det här var förstås för länge, länge sedan. Ändå fick historien förnyad aktualitet häromdagen när jag såg en redovisning börsutvecklingen de senaste knappa tjugo åren. Båda de två senaste cyklerna för upp- och nedgångar i börsindex varade nästan exakt sju år. Med andra ord var det alltså sju år mellan två toppar och sju år mellan två bottnar. En börscykel med uppgång, topp, nedgång och dal har två gånger i rad tagit nästan exakt sju år. Detta trots att både uppgångarna och nedgångarna har varit långt mer dramatiska än nästan någonsin tidigare i börshistorien.

Vad jag började fundera över var om konjunkturcykler alltid har varat i sju år, från de gamla egyptiska faraonerna till idag. Men så har det förstås inte varit. Det som tog fjorton år på

faraonernas tid, sju feta år följda av sju svåra, klaras idag av dubbelt så fort, på bara sju år. Kanske är det ändå så att allt går fortare idag.

Hjärnkontoret

Jag blir ofta upprörd över det okritiska förhållandet till teknik i olika barnprogram. För några år sedan minns jag hur inte mindre än tre program på raden i Bolibompa handlade om

antropomorfa bilar som framställdes som hjältar av olika slag. På en och samma kväll kom ”Lilla röda traktorn”, ”Brum” och ytterligare något program som jag tack och lov glömt. Senaste versionen av bilvänligheten i Bolibompa är en serie om en glad och vänlig racerbil som hjälper alla och en envar med något problem. Men hur kan SvT så okritiskt hissa bilar? Och varför protesterar inga föräldrar mot den ensidiga programtablån?

Frågorna tränger sig på efter att ha sett ett avsnitt av Hjärnkontoret som visar biltillverkning (på SAAB av karosserna att döma, förstås kul med lite industriminnesverksamhet innan glömskan lagt sig). Ett kort inslag handlar om robotarna i bilfabriken och det påpekas där att de är fler än människorna. En av robotoperatörerna får frågan om varför de har så många robotar och svarar då att robotar är mer exakta och dessutom aldrig glömmer något. Här nickar programledaren Frida instämmande och bekräftar robotoperatörens påstående. Det är säkert också sant, men inte med ett ord berörs det faktum att robotar inte kräver lön eller har något emot att arbeta dygnet runt på årets alla dagar. Inget sägs om att robotar står för besparingar som går ut över de anställda som blir av med jobben.

Det påminner mig om ett besök jag en gång gjorde på ett järnverk där guiden stolt visade upp en ny anläggning som snart var färdig att tas i drift och som kostat hundratals miljoner i nyinvesteringar. En av oss besökare ställde då optimistiskt frågan om hur många som skulle anställas för att sköta driften i den nya anläggningen. Svaret var enkelt och tydligt. ”Vi har varslat

32 personer.”

Jag tror att redaktörerna till våra barnprogram skulle göra oss alla en tjänst om de också hade en mer kritisk inställning till sitt material. Det är viktigt att barn tidigt lär sig att hantera flera perspektiv och att skaffa sig en kritisk hållning till de svar och påståenden de matas med. Jag tror att TV kan spela en mycket mer framtrådande roll i detta sammanhang. Inte minst i program som Hjärnkontoret.

Komfort och kontroll

Som forskare använder man mycket tid till att formulera resultat i sådan form att de går att publicera. Ofta är det tidskrävande process som samtidigt kanske inte är forskning i den mening man normalt lägger i ordet. Forskningsbegreppet förväntas handla om innehållet, men mycket av forskningstiden går faktiskt åt till att skapa formen.

Alla kolleger tycker inte heller att formen är så viktig och lägger hellre tid på skapa innehåll. De är idésprutor som inte alltid bryr sig om att publicera resultaten. Men ibland kan det vara problematiskt att använda en bra idé när den inte är publicerad. Finns tankegången inte ens i någon konferenspresentation kan det bli riktigt svårt.

Jag försökte t.ex. för ett och ett halvt år sedan göra en översikt av olika förklaringar till skillnaden mellan amerikanska och europeiska bilar (bara en sån sak). Presentationen gick bra, men en kommentar jag fick var att skillnaderna mellan amerikanska och europeiska bilar, som är betydligt mer långtgående än bara storlek och bensinförbrukning, effektivt kan sammanfattas i att amerikanska bilar präglas av bekvämlighet (comfort) medan europeiska tillverkare tycks prioritera förarkontroll (control).

Det var den nederländske teknikhistorikern Gijs Mom som på detta enkla och eleganta sätt lyckades karaktärisera en skillnad som jag inte riktigt lyckats få fram. Bara genom denna formulering tycker jag att arbetet med att analysera orsakerna till skillnaderna blir betydligt lättare. Nu är problemet bara det att Moms karaktärisering inte är publicerad, något som gör det svårt för mig att referera den. Visst skulle jag kunna skriva något i stil med ”som Gijs Mom nämnt i en kommentar”, men jag tycker att hans formulering är så bra och så viktig att jag gärna hade haft den på pränt.

Jag har förstås försökt få honom att skriva något om detta, bara nämna orden ”comfort” och

”control” i något sammanhang någonstans, men han verkar inte så trakterad. I avvaktan på att jag lyckas övertala honom att ägna tid åt att formulera och publicera sin idé, att lägga lite

forskningstid på annat än innehåll, får jag bida min tid med min översikt. Den känns helt enkelt inte så angelägen så länge jag inte kan referera det som i mina ögon är nyckeln till förståelse för skillnaderna mellan amerikanska och europeiska bilar.

Bilagor

presentation om bilar (70 kB) Berg och dalar

Efter två veckors semester på Mallorca är det en sak som slår en. Hur nästan alla byar och städer här har byggts på bergstoppar och –sidor. Det hänger säkert samman med att Mallorca, liksom många andra medelhavsöar som Sicilien och Korsika, under långa tider har varit ett omstritt konfliktområde, en ö med en våldsam historia där civilisationer ledda av greker, romare, araber o.s.v. avlöst varandra. Här förläggs av naturliga skäl tätorter ofta på höjder där omgivningen bekvämt kan överblickas. Med en stadsmur har många av dessa byar säkert blivit i det närmaste ointagliga.

I områden med en fredligare historia som i Skandinavien verkar det vara vanligare att tätorter hamnat på slätter eller i dalgångar. Men här gäller det förstås att vara försiktig. En viktig faktor är ju under vilka villkor som de olika tätorterna har blivit anlagda. På Mallorca är byarna mycket gamla och alltså förmodligen ofta anlagda i orostider. I våra mer nordliga länder är städerna ofta betydligt yngre, kanske grundade så sent som under 1600-talet. Om vi dock går längre tillbaka i tiden, t.ex. till anläggningen av fornborgar, så upptäcker man att dessa ofta byggdes på höjder även om det måste ha krävt en hel del mer arbete. Genom att studera hur bebyggelsen placerats topografiskt kan man med andra ord göra en bedömning om den anlagts under tider av oro eller under relativt fredliga villkor.

Men i vår moderna västerländska del av världen i en tid när fred verkar vara helt och hållet dominerande framstår ytterligare en aspekt tydligt och klart av att anlägga tätorter på höjder snarare än i dalgångar. Det blir så mycket vackrare stadsbildningar som i turismens tidevarv kan locka långt fler besökare än de plattstäder som finns uppe i Norden. Mallorca är inte bara värt ett besök för värmen och stränderna, lika mycket går det idag att njuta av bergen och de små byarna.

Vetenskapens gångtunnel

Som teknik- och vetenskapshistoriker sysslar man ju inte bara med vad kunskap av olika slag kan innehålla, utan också hur den skapas. En viktig strömning inom fältet är frågor om hur s.k.

praktiker uppkommer. Praktik kan vara en mängd olika saker, men för det mesta förstår vi det väl som handlingsmönster, sätt att göra saker och ting, som inte alltid är formaliserade i den

meningen att någon bestämt det en gång för alla och sedan skrivit ner det i t.ex. en

bruksanvisning. Praktiker präglar förstås allas vår vardag. Människor gör helt enkelt saker av tradition och ohejdad vana utan att i alla lägen veta riktigt varför. Eftersom forskare och ingenjörer inte är mer än människor har det även inom vetenskap och teknik under årens lopp uppstått mängder med informella praktiker som olika aktörer ägnar sig åt och följer utan närmare reflektion. Inte sällan visar det sig dessutom att dessa praktiker styr både hur forskningsproblem formuleras och hur lösningarna nås.

Men praktiker präglar alltså även vår vardag. Det slår mig med all önskvärd tydlighet när jag försöker kryssa fram bland alla människor i gångtunneln under Vasagatan mellan Centralstation och T-centralen i Stockholm klockan åtta en vardagsmorgon. Här råder vänstertrafik! Varför, kan man fråga sig. På trottoarer och i möten gångtrafikanter emellan i övrigt råder nästan alltid annars högertrafik i Sverige. Det lärde jag mig när jag bodde i Storbritannien för mer än tio år sedan. Där gick jag alltid in i mötande människor eftersom vänstertrafiken inte bara gällde bilar, utan även gångtrafikanter. Men i Sverige gäller alltså på motsvarande sätt högertrafik i nästan alla situationer, men inte i denna gångtunnel.

Här har av någon anledning utvecklats en praktik som går på tvärs mot vad vi allmänhet uppfattar som det normala. Såvitt jag vet har ingen bestämt det (även om det förstås kan vara resultatet av någon bebyggelseplanerares behov av att styra folkströmmarna för undvika kaos under

rusningstid), utan här har praktiken uppstått utan bestämmelser och nedtecknade instruktioner.

De fåtaliga som till äventyrs vågar bryta mönstret får nästan ofelbart problem och deras odyssée blir ofta både tidsödande och riskfylld. Om detta är bästa sättet att utnyttja en av landets

säkerligen mest trafikerade gångtunnlar vet jag inte. Bara att här finns en praktik som styr nästan alla gångtrafikanters beteende trots att den inte följer det invanda. På så sätt blir gångtunneln en tydlig bild av hur även vetenskaplig verksamhet kan fungera (i praktiken).

En oprövad hypotes om den externfinansierade forskarens åldrande En hypotes som jag inte hunnit att kolla och förmodligen aldrig kommer att få tid till att

undersöka heller är om man kan skönja någon korrelation mellan forskares ålder och

anställningsvillkor samt deras källor till externa forskningsmedel. Min tanke är att yngre, relativt nydisputerade forskare utan lärartjänster oftare tycks få projektansökningar beviljade av

Vetenskapsrådet, Riksbankens jubileumsfond och andra etablerade forskningsfinansiärer som av tradition och ohejdad vana belönar kvalitet, men bortser från nyttoaspekter och andra kriterier än forskningsvärde och forskningsbarhet. Känslan är att detta gäller även om man räknar bort medel som Vetenskapsrådet numera ger för post.doc., foass och annat som är riktat uteslutande mot relativt nydisputerade forskare. I takt med att de sedan blir äldre och kanske även fram emot femtioårsåldern lyckas vinna en konkurrens om ett lektorat vid någon av våra högskolor eller nyare universitet så verkar de som fortfarande skrapar fram externa forskningsanslag i allt högre utsträckning få lita till andra finansiärer som forskningsstiftelser eller myndigheter som

Vinnova, Riksantikvarieämbetet, SIDA/SAREC m.fl.

Jag har alltså ingen aning om detta stämmer och vet inte heller om det i så fall finns skillnader mellan olika vetenskapsområden i det här avseendet. Kanske gäller företeelsen jag skissar på bara inom samhällsvetenskap och humaniora och inte alls inom medicin och teknik? Min hypotes bygger än så länge på högst personliga och osystematiska observationer.

Men om det skulle ligga något korn av sanning i detta, vad innebär det då för effektiviteten i vårt forskningssystem? Vad innebär det för dynamiken? En följd skulle kunna vara att forskare

som även efter erövrandet av en fast lärartjänst vill komma i åtnjutande av externa

forskningsmedel mer än tidigare måste formulera sina forskningsproblem mer på grundval av andras intressen än de egna. Det gäller inte bara för att tillgodose behov och intresse hos forskningsfinansiärer med andra mål än att främja forskningskvalitet. Det gäller i lika hög grad för att tillgodose förväntningarna på samarbete med andra forskare i ett nationellt eller europeiskt samarbetsprogram (inter-kontinentala forskningsprogram finns också och kräver då ofta ännu mer anpasslighet).

Möjligen ligger här något motsägelsefullt, att just när man börjar bli så erfaren att man faktiskt på egen kan formulera vettiga forskningsproblem och dessutom har en chans att överblicka litteraturen på området, just då minskar chanserna att få undersöka och lösa dem. Just när det är dags att skörda efter år av specialisering, då är det dags att bredda sig och ta in nya perspektiv för att kunna ingå i ett större forskningsprogram eller tillmötesgå forskningsbehoven hos olika avnämare. Ju mer jag tänker på detta, desto angelägnare verkar det bli att formulera ett

forskningsprojekt kring problematiken. Frågan är bara vart jag skulle skicka ansökan?

Vetenskapsrådet och Riksbankens jubileumsfond kan i alla fall knappast komma ifråga för mig.

I haven't done any real work in a very long time.

I pretend, pretend that I am busy, that I am working. I am not doing anything.

De är inledningsorden i trailen för The Visitor framförda av en amerikansk östkustsprofessor.

En bra film att döma av recensioner och kommentarer på You Tube. Men filmmakarna kan inte vara särskilt insatta i hur universitetsvärlden numera styrs. Idag är det verkligen inte många universitetslärare som längre kan låtsas att arbeta utan att faktiskt göra det. Allt övervakas, mäts och jämförs. Den som inte producerar blir snabbt bortsorterad. Den avdelning där jag arbetar utvärderas i höst för fjärde gången på fyra år. Kanske kan en professor på ett litet liberal arts college i New England ännu låtsas att arbeta utan att göra det. Men knappast länge till...

http://www.youtube.com/watch?v=WYQDD8jIHFs

Tillhör: Skolan för arkitektur och samhällsbyggnad Senast ändrad: 2009-03-31

KTH:s INTRANÄT Campi Skolan för arkitektur och samhällsbyggnad | Drottning Kristinas väg 30, SE-100 44 Stockholm | +46 8 790 60 00 |

ABE-skolan Kontakt med