Institutionen för kultur och estetik Litteraturvetenskap
Feberboken. Kritik av Caroline Graeskes och Ebba
Witt-Brattströms tolkningar.
Bo Ädel Kandidatuppsats i litteraturvetenskap Handledare: Per-Olof Mattsson Höstterminen 2018
Sida 1 av 30
Sammanfattning
Stina Aronsons Feberboken gavs ut 1931 och tillförde ett starkt genusperspektiv till den svenska modernismen. Etablerade tolkningar av Caroline Graeske och Ebba Witt-Brattström utgår ifrån att Feberboken speglar den relation Stina Aronson hade med primitivisten Artur Lundkvist och att den drivs av en feministisk opposition mot den manliga primitivismen. Romanen innehåller delar av en brevkorrespondens mellan Aronson och Lundkvist. Frida Jörgensen har i en kandidatuppsats visat på betydelsefulla skillnader mellan romanens brev och verklighetens brev. Åsa Nilsson Skåve menar i sin doktorsavhandling att verkligheten är manipulerad i romanen och utgår i sin analys från att romanens huvudpersoner Mimmi och Hugo är fiktiva karaktärer.
I min analys har jag läst samtliga bevarade brev och jämfört dem med romanens innehåll. Min slutsats blir att romanen inte återspeglar en verklighet. Jag har vidare funnit att de argu-ment som framförs av Graeske och Witt-Brattström om könskamp mellan huvudpersonerna inte håller. Båda hävdar att Lundkvist brister i respekt för Aronson som människa och förfat-tare och att hans intresse i relationen är en erotisk förbindelse. Deras analyser bygger på sak-fel och orimliga tolkningar och de exempel som anförs är inte representativa för Aronsons och Lundkvists brevväxling.
Min analys visar att en jämställd intellektuell dialog pågår mellan Aronson och Lundkvist i deras relation. En ömsesidig attraktion växer fram men Lundkvist förför inte Aronson, inte ens när hon i desperation ber honom lära henne fysisk kärlek.
Språket i romanen är modernistiskt, de teman som behandlas likaså. Jag instämmer i Graeskes slutsats att Aronson tillägnar sig Lundkvists språk. Jag finner inga belägg för Witt-Brattströms uppfattning att Aronson skulle parodiera och förlöjliga Lundkvist. Min tolkning är att huvudkaraktärerna Mimmi och Hugo förespråkar en moral, där sexualitet för både kvin-nor och män är en grundläggande och naturlig del av livet och där den sexuella njutningen är lika viktig som den sinnliga och den intellektuella.
Tyngden i romanen ligger i kvinnans sexualitet och i dialogen mellan man och kvinna. Min analys belyser även den etiska problematiken med självframställningens samman-blandning av fakta och fiktion. Feberboken måste enligt min uppfattning i sin helhet läsas som fiktion och slutsatser om personerna Aronson och Lundkvist ska inte dras från denna roman.
Sida 2 av 30
Innehållsförteckning
Sammanfattning... 1
Inledning ... 3
Syfte och frågeställning ... 3
Metod och material ... 4
Tidigare forskning och analyser ... 5
Stina Aronson ... 6
Artur Lundkvist ... 7
Relationen Aronson-Lundkvist ... 9
Modernismen och primitivismen ... 10
Modernismen ... 10 Primitivismen ... 11 Analys ... 12 Intrig ... 12 Form ... 12 Genre ... 12 Språk ... 12 Innehåll ... 13 Miljö ... 13 Teman ... 14 Genusperspektiv ... 17
Jämförelse mellan roman och brev ... 18
Kommentarer till Graeskes tolkning ... 22
Kommentarer till Witt-Brattströms tolkning ... 24
Självframställningens förutsättningar ... 27
Avslutande diskussion ... 28
Sida 3 av 30
Inledning
Feberboken – stoffet till en roman av Stina Aronson med Mimmi Palm som pseudonym gavs första gången ut 1931. Romanen bygger delvis på en brevväxling mellan Aronsson och förfat-taren Artur Lundkvist vars förmenta karaktär i boken bär namnet Hugo L. Lundkvist hade när brevväxlingen inleddes etablerat sig som författare och företrädare för den litterära riktningen primitivismen, en gren inom modernismen.
En nyutgåva av boken kom 2008, med Aronson som författare utan pseudonym och med förord av Ebba Witt-Brattström. I detta förord menar Witt-Brattström att boken har två spår, det ena en dialog med primitivismen, det andra en framställning av ett kvinnligt sexuellt be-gär1. Witt-Brattströms uppfattning är att Mimmi förhåller sig mimetiskt parodierande till den primitivistiska riktningen inom modernismen2 och att hon får Hugo L att framstå som allt löj-ligare3. I förordet nämns även Caroline Graeskes tolkning och slutsats att Aronson i boken ger uttryck för ett kunskapssökande kring kropp och sexualitet4 och till slut erövrar Lundkvists språk5. Genom att redigera verklighetens brev som delvis återges i boken ger Aronson makten och ordet till Mimmi i dialogen6 mellan könen, menar Graeske.
Graeskes och Witt-Brattströms tolkningar utgår ifrån att romanen drivs av Stina Aronsons opposition mot Artur Lundkvist och hans livssyn. De ifrågasätter inte sanningshalten i roma-nen och menar att författarens redigering av breven är ett bra grepp för att ge henne en röst och ett tolkningsföreträde i dialogen mellan könen. Min uppfattning är att romanen speglar Aronsons egen frigörelseprocess med Lundkvist som katalysator och att romanen har en dra-maturgi som inte ska förväxlas med verkligheten. I romanen samtalar Mimmi med sig själv då Hugo inte tycks öppen för dialog. Lundkvist däremot för en dialog med Aronson. Hugo är inte Artur Lundkvist.
Syfte och frågeställning
Syftet med uppsatsen är att utmana de etablerade tolkningar av Feberboken som gjorts av Ca-roline Graeske och Ebba Witt-Brattström. Jag avser att i min analys söka svaren på följande frågor: Är romanen att betrakta som fiktion eller verklighet med fiktiva inslag? Har Aronson
1 Ebba Witt-Brattström, förord till Feberboken. Stoffet till en roman. 2a uppl 2008, s. 12. 2 Ibid., s. 14
3 Ibid., s. 19
4 Caroline Graeske, Bortom ödelandet. En studie i Stina Aronsons författarskap
(Stock-holm/Stehag 2003), s. 95
5 Witt-Brattström, s. 14 6 Graeske, s. 99
Sida 4 av 30 erövrat eller parodierat Lundkvists språk eller använt ett eget språk? Är den en kritik av mod-ernismen och/eller primitivismen, en replik, ett instämmande eller ett autonomt verk?
Metod och material
Utgångspunkten för analysen har varit romanen i sig och de tolkningar som gjorts av Caroline Graeske i sin doktorsavhandling Bortom ödelandet och Ebba Witt-Brattström i förordet till Feberboken i nyutgåvan från 2008. Jag har i min analys jämfört den bevisning Graeske och Witt-Brattström presenterar som underlag för sina slutsatser med de brev som bevarats från brevväxlingen mellan Stina Aronson och Artur Lundkvist från tiden för romanens tillkomst. I nästa steg har jag analyserat betydelsen av de avvikelser jag funnit i förhållande till Graeskes och Witt-Brattströms slutsatser.
Parallellt med analysen av Graeskes och Witt-Brattströms tolkningar har jag genomfört en självständig analys baserad på verklighetens brevväxling och på den bild av personerna Aron-son och Lundkvist som framkommer i olika monografier och i en självbiografi av Lundkvist. Jag har lagt stor vikt vid kontext, framför allt modernism, primitivism och genusperspektiv. De monografier jag använt för att tolka Stina Aronsson och hennes författarskap är Margit Rasmussons Lång väg hem7, Caroline Graeskes Bortom Ödelandet och Åsa Nilsson Skåves Den befriade sången8. Kunskap om Artur Lundkvist har hämtats från hans självbiografi Själv-porträtt av en drömmare med öppna ögon9 och Kjell Espmarks monografi över Lundkvist, Livsdyrkaren Artur Lundkvist.10
Förberedande inläsning av Feberboken har även omfattat tidigare analyser utförda av Ebba Witt-Brattström, Frida Jörgensen11 och Gunilla Domellöf12.
En viktig del av läsningen har utgjorts av jämförelser mellan Aronsons och Lundkvists brevväxling13 och brev samt övrig text i Feberboken. Åtskilliga avsnitt i boken som där pre-senteras som Mimmis tankar eller fiktiva dagboksanteckningar har stora likheter med avsnitt i brev från Aronson till Lundkvist.
7 Margit Rasmusson, Lång väg hem – en bok om Stina Aronson (Stockholm 1968)
8 Åsa Nilsson Skåve, Den befriade sången. Stina Aronsons berättarkonst. Diss. Växjö 2007. 9 Artur Lundkvist, Självporträtt av en drömmare med öppna ögon. Stockholm 1966.
10 Kjell Espmark, Livsdyrkaren Artur Lundkvist. Stockholm 1964
11 Frida Jörgensen, Vem är Hugo L?, Kandidatuppsats i litteraturvetenskap. Stockholm 2011. 12 Gunilla Domellöf, Mätt med främmande mått. Södertälje 2001.
Sida 5 av 30
Tidigare forskning och analyser
Två tidigare tolkningar av Feberboken utgör tillsammans med romanen utgångspunkten för min analys; Caroline Graeskes och Ebba Witt-Brattströms. Både Graeske och Witt-Brattström utgår i sina tolkningar ifrån att Mimmi och Hugo är Stina Aronson och Artur Lundkvist och att romanen återspeglar verkligheten, sedd med en kvinnas ögon. De ger en negativ bild av Lundkvist och läser romanen som en stark opposition mot honom som person och som primi-tivist. Med det perspektivet ställer de Lundkvist i centrum. Min uppsats fokuserar på Aronson och ger andra slutsatser än Graeskes och Witt-Brattströms tolkningar.
Jag ger här en kort redogörelse för ytterligare tre analyser av Feberboken, Nilsson Skåves doktorsavhandling Den befriade sången, Stina Aronsons berättarkonst, Gunilla Domellöfs i Mätt med främmande mått och Jörgensens kandidatuppsats Vem är Hugo L?.
Nilsson Skåve baserar sin analys på att Feberbokens karaktärer är fiktiva skapelser och att manipulationen av verkligheten är uppenbar i romanen.14 Hon återfinner primitivistiska kopp-lingar mellan jord, landskap och kvinnokropp i Mimmis formuleringar, men något förvridna, eller överdrivna, närmast som satir och nämner som exempel ett avsnitt med en karl som sår på ett fält med en skur av halvtunga sädesstrålar och jorden är vidöppen.15 Nilsson Skåve an-ser att denna text faller in under det Witt-Brattströms betecknar ”mimetiskt parodierande”. Hon lyfter även ett resonemang om den fria viljan i romanen. Mimmi skriver: ”Åtminstone finns det ingen individuell aktivitet eller fri vilja eller allt det där filosofiska möglet.”16 När Mimmi ser tillbaka på sitt bröllop liknar hon sig själv vid en omedveten bofinkshona.17 Kul-turen, konventionen och uppfostran skapar ovilja och äckel hos Mimmi i hennes förhållande till erotik.18
Domellöf anser att båda parterna i romanen ”pläderar i Nietzsches efterföljd för en ny mo-ral, där sexualitet för kvinnor såväl som män utgör en grundläggande del av livet och en legi-tim och positiv del av att vara människa. […] Främst sker detta i Feberbokens kunskaps- och moralkritik.”19 För Mimmis del utifrån sin roll som kvinna inkluderar frigörelsen ett
avvi-sande av den patriarkala ordningen i det borgerliga samhället.20 Domellöf lyfter fram det
litte-rära manifest Mimmi utformar, en utopisk dröm om förändring där livsflödet bestämmer, inte
14 Nilsson Skåve, s. 131 15 Ibid., s. 141 16 Ibid., s. 142 17 Ibid., s. 139 18 Ibid., s. 144 19 Domellöf., s. 190 20 Ibid.
Sida 6 av 30 fakta och rutiner.21 Hugo bekräftar Mimmis civilisationskritik och hennes dröm om frihet och
hon fylls ”av den största lust att tillhöra Hugo”.22 När romanen kulminerar blir Mimmi för
Hugo ändå ”enbart ett element i hans egen jagförlösning”.23 Kvar finns Hugos stora betydelse
för det Domellöf benämner Mimmis förenande av ”livskänslan med ett autonomt självskapel-seprojekt”.24 Mimmi tänker därifrån ”gå vidare med sitt liv och sitt skrivande”.25
Jörgensen har i sin uppsats Vem är Hugo L? – en analys av fiktion och verklighet i Stina Aronsons (pseud. Mimmi Palm) Feberboken – Stoffet till en roman redovisat sin jämförande studie mellan de verkliga brev Artur Lundkvist skrev till Stina Aronson och de brev från Hugo till Mimmi som är del av romanen. Hon pekar på utelämnanden, omflyttningar och för-ändringar av de verkliga breven, en övertygande bevisning för att verkligheten är grovt mani-pulerad i romanen och att Hugo inte är Artur Lundkvist. Avsnitt i Lundkvists brev där han be-rör relationen mellan dem har utelämnats med effekten att Hugo framstår som ovillig till dia-log.26 Lundkvist reserverar sig vid ett flertal tillfällen för Aronsons äktenskap men Hugo kommenterar inte frågan. Jörgensen menar att det verkliga hindret för relationen är just Mim-mis äktenskap, således en moralisk princip, inte ett oförenligt förhållande till erotik.27 Verk-lighetens dialog om de bådas författarskap har inte tagits med i Hugos brev.28 Lundkvist upp-manar Aronson att vara självständig och inte underordna sig något eller någon annan29 medan Hugo inte visar någon lyhördhet för Mimmi som person. Jörgensens slutsats är att skillna-derna ger en så stor avvikelse mellan bok och verklighet att det ter sig ”orimligt att förhålla sig till Feberboken som ett självbiografiskt verk. […] Feberboken framstår i mer än en bemär-kelse som en lek med identiteter, fiktion och verklighet”.30
Stina Aronson
Den korta beskrivning av Aronsons person och författarskap som här lämnas har som huvud-källa Rasmussons Lång Väg Hem, en monografi över Sina Aronson från 1968.
Aronson föddes 1892. Hennes unga biologiska föräldrar befann sig i knappa ekonomiska
21 Domellöf, s. 188 ff 22 Ibid., s. 212 23 Ibid., s. 215 24 Ibid., s. 190 25 Ibid., sid 216 26 Jörgensen, s. 21 27 Ibid., s. 24 28 Ibid., s. 25 29 Ibid., s. 27 30 Ibid., s.31
Sida 7 av 30 omständigheter. Stina föddes som andra barn med en fyra år äldre storasyster och placerades hos fosterföräldrar. När hon var fem år dömdes hennes fosterfar till fängelse för att ha dödat en annan man under ett slagsmål. Stinas fostermor hade inte förutsättningar att själv försörja och ta hand om ett barn och Stina flyttades tillbaka till sin biologiska mor vid sju års ålder. Stina var åren 1911-1917 förlovad med Gösta Hjort. Hon gifte sig sedan med Anders Aronsson 1919. De flyttade till Norrland där Anders arbetade som läkare. Stina fick rollen som hemmavarande läkarhustru med husa och annan hemhjälp och ägnade sig bland annat åt skrivande. Stina och Anders hade inga biologiska barn men tog i omgångar hand om flera fos-terbarn. De förblev gifta fram till Anders död 1936.
Stina debuterade som utgiven författare 1921 och utkom med ytterligare två romaner 1922-1923. Berättelserna utspelade sig i småstadsidyller. Kritiken var blandad. Hon kritiserades bland annat för att inte ha en egen stil och att imitera andra författare. Det ledde till att hon gjorde försök att förändra sitt sätt att skriva. Efter flera refuseringar fick hon fem år senare en omstart som utgiven författare under pseudonymen Sara Sand. Flera verk följde med samma pseudonym, med modernistiskt anslag. Feberboken gavs ut 1931 under pseudonymen Mimmi Palm. På 30-talet utkom Aronson med flera romaner i vilka genusfrågor diskuterades. Under 40-talet följde mer stillsamma betraktelser om människan och tillvaron. Hon fick sitt stora ge-nombrott med romanen Hitom himlen 1946 och invaldes 1949 i Samfundet De Nio. Aronson dog i sviter av Parkinsons sjukdom 1955.
Aronson uppges i vuxen ålder ha haft nästan en skräck för sex och uppgav själv att hon hade ett vitt äktenskap med Anders Aronson.31 Under förlovningen med Hjorth var hon
”starkt förälskad, smeksam, självsvåldig och lockande men blev besinningslöst skrämd av ömhetsbetygelser, som såg ut att kunna leda till alltför stor intimitet”.32 Hon uttryckte i brev
till sin blivande make att hon ville ha upp till tio fosterbarn,33 således inte biologiska barn.
Artur Lundkvist
Texten nedan utgår till stor del ifrån Lundkvists självbiografi Självporträtt av en drömmare med öppna ögon från 1966. En hel del faktauppgifter återkommer i Kjell Espmarks monografi Livsdyrkaren Artur Lundkvist från 1964.
Artur Lundkvist föddes 1906, i Skåne. Han intresserade sig tidigt för att läsa och skriva texter. I tolvårsåldern skrev han en indianbok på 150 sidor som artigt refuserades av
31 Rasmusson, s. 27 32 Ibid.
Sida 8 av 30 Åkerlunds förlag.34 Han fick sin första text antagen av tidningen Smålänningen när han var 16
år.35 Hans föräldrar var lantbrukare och skrivandet mötte visst motstånd hemma och i
omgiv-ningen. Han fick dock sin första skrivmaskin av sin far.36 Arturs mor var 40 år när han föddes
och starkt troende.37 Artur själv skrämdes av religionen och såg Gud som en tyrannisk överfa-der. Han säger sig ha genomskådat religionen vid tioårsåldern. Jesus var veligt tillrättalagd och frälsningstanken egenkär spekulation.38 Artur ville inte leva som sin far. Han föraktade lantbruket och den kvävande inskränktheten och gjorde uppror mot de små förhållandena.39 Han kom i kontakt med samhällskritiska arbetare och socialister.40 Han hade i ett par tidiga ungdomsår ett förhållande med en tjänsteflicka i byn och förklarade för sina oroliga föräldrar att han visste hur man undviker en ”olycka”.41
Han flyttade till Stockholm 1926, studerade på folkhögskola42 och hade ett flerårigt förhål-lande med en bokbinderska med intresse för litteratur, inte heller då med risk för barn.43 Utö-ver redaktörerna var denna kvinna den enda han läste upp sina dikter för.44 Han fick en dikt-samling refuserad, läste modernister som Carl Sandburg45 och såg sig själv som en ”opposit-ionell, anarkistisk bohem, under förakt för alla borgerliga bohemfasoner”.46 Diktsamlingen Glöd antogs av Bonniers i mars 1928, när han fyllde 22 år.47 Han gjorde lumpen som antimili-tarist.48 I umgänget fanns radikala författare, flera av dem även politiskt radikala.49
Diktsamlingen Naket liv antogs våren 1929. Lundkvist blev den starkaste företrädaren i Sverige för den modernistiska inriktningen primitivismen. Han hade en rik produktion, till större delen poesi och noveller. I början av 30-talet gav han ut Jordisk prosa, Svart stad, At-lantvind och Vit man.
Lundkvist blev 1968 ledamot av Svenska Akademien. Han hade utöver sitt författarskap
34 Lundkvist, s. 6 35 Ibid., s. 7 36 Ibid., s. 8 37 Ibid., s. 14 38 Ibid., s. 15 39 Ibid., s. 18 40 Ibid., s. 22 41 Ibid., s. 25 42 Ibid., s. 47 43 Ibid., s. 48 44 Ibid., s. 59 45 Ibid., s. 51f 46 Ibid., s. 53 47 Ibid., s. 60 48 Ibid., s. 62 49 Ibid., s. 65ff
Sida 9 av 30 även ett stort politiskt engagemang. I efterskrift till Glöd skriver han: ”En politik ingick un-derförstått om inte direkt: en art av socialism, samhällskritik, framtidsutopi”.50
Artur Lundkvist avled 1991.
Relationen Aronson-Lundkvist
De två författarna etablerar en kontakt med varandra våren 1929. Aronson skriver till sin vä-ninna Ulla Bjerne att hon lärt känna Artur Lundkvist och att han är gudomligt intressant. ”Jag har aldrig förr träffat en människa av en sådan vidd som hans”, skriver hon.51
Ett berömmande brev från Aronson till Lundkvist efter att ha läst Naket liv innebar upptak-ten till en relation där de träffades några gånger och däremellan hade en tät brevväxling. När-mare 90 bevarade brev dem emellan ger eftervärlden en inblick i deras relation som inled-ningsvis rörde litterära frågor. Även en stark personlig attraktion växte fram. Den kulmine-rade under två romantiska veckor tillsammans i Paris i juni 1930, dock utan sexuellt umgänge. Enligt Lundkvist förenades de av ett gemensamt intresse för tankeutbyten kring avance-rade litterära, konstnärliga och psykologiska företeelser och även en stark personlig sympati.52 Lundkvist skriver i sin självbiografi att han fann Aronson som person egenartad, djupt begå-vad och lidelsefull. Hon väckte hans beundran och respekt och hade stor betydelse för hans självuppfostran.53
Relationen hade även stor betydelse för Aronsons litterära utveckling. Lundkvist förmed-lade kontakter med andra författare och argumenterade för sin syn på livet och litteraturen. De gav varandra synpunkter på utkast till litterära alster. Lundkvist konstaterade att det saknades kvinnliga representanter i Sverige för hans inriktning och uppmanade Aronson att skriva en bok utan gränser där man öser ut ur sin själ, den bok han själv tänkt skriva, en dynamisk sym-foni. ”Du kan det, om du bara kan hitta början, det rätta anslaget”.54
Efter makens död kontaktar Aronson genom brev Lundkvist. De växlar några brev. Lund-kvist skriver bland annat: ”Jag var ju så glad för att du tyckte om mig, men jag visste aldrig riktigt vad jag skulle göra med din gåva som jag inte varesig förmådde ta emot eller av-böja.”55 I samma brev: ”Min erotiska instinkt har differentierats något, och i det hela tror jag
nästan jag värderar tillgivenhet mer än kärlek (kärlek i den vanliga, mera flyktiga meningen)”.
50 Artur Lundkvist, Glöd. Stockholm 1966 (1928), s. 72. 51 Graeske, s. 71.
52 Lundkvist, 1966, s. 77. 53 Ibid., s. 76f.
54 Brev Lundkvist till Aronson, 1930-05-25. 55 Brev Lundkvist till Aronson, 1936-06-08.
Sida 10 av 30
Modernismen och primitivismen
Modernismen
Begreppet modernism kan inte ges en enhetlig definition. Graeske konstaterar i monografin över Stina Aronson att Artur Lundkvist var en ledande representant för modernismen. Han underströk att den inte enbart var en litteraturinställning utan i första hand en livsinställning. Den yttrade sig i en revolt mot traditionella borgerliga ideal, motvilja inför det konventionella och bejakande av det nya och originella.56 Espmark skriver att vissa karaktäristika ingick i den modernistiska litteraturen, som fri vers i poesin med sönderbrutna prosarader57 där den fria versen var en konstform i sig58. Lundkvist menade att dikter inte föds genom rimmande och ironiserade över ”rimmeri-kling-klanget”.59 Även stilmässig kompression eftersträvades, med inslag av nästan telegramstil.60
Modernismen låg naturligt i tiden och följde sociala, politiska och kulturella skiften. Trad-itionella moralbegrepp ifrågasattes. ”Människans förvandling inifrån samtidigt med sam-hällets omdaning utifrån utgjorde två samverkande led i samma skeende”, skriver Lund-kvist.61 Idéer hämtades från områden som sociologi, filosofi och psykoanalys och tänkare som Marx, Nietzsche och Freud.
Även mellan förkämpar för tillsynes likartad samhällskritik fanns olika uppfattningar om litteraturens uppgift och form. Strider kring den litterära modernismen utkämpades bland an-nat mellan olika radikala grupperingar där Lundkvist försvarade den fria versen och de tidsen-liga ämnena.62
Graeske och Witt-Brattström lyfter fram den kamp som utspelades mellan könen, i sam-hället och i litteraturen. Graeske skriver att männen tycks ”ha använt sig av en framgångsrik strategi där kvinnorna ständigt degraderades och objektifierades. Stina Aronsons relation till Artur Lundkvist är ett exempel på detta”.63 Witt-Brattström skriver att den svenska
modern-ismen hade formeln ”en bra kvinna är en död eller förstummad kvinna”.64
Bonniers förlag gav 1930 ut den modernistiska antologin 5 unga, med dikter och andra
56 Graeske, s. 73 57 Espmark, s. 61 58 Ibid., s. 62 59 Ibid., s. 61 60 Ibid., s. 67 61 Lundkvist, 1966, s. 153 62 Ibid., s. 82 63 Graeske, s. 82
64 Stina Aronson. Feberboken. Stoffet till en roman (1931) 2a uppl. (Stockholm 2008), s. 17. I
Sida 11 av 30 kortare texter av Lundkvist och fyra andra unga manliga författarkollegor. Lundkvist skriver i sin självbiografi att samlingen ”väckte ovanligt mycket förargelse”.65 Titel och namn utan
be-gynnelsebokstäver uppfattades som snobberi, anarki, kulturfara och halvkommunistisk kol-lektivism. Den fria versformen angreps och ansågs inte som dikt utan sönderhuggen prosa. Livskänslan, vitaliteten, förnyelsen tycktes inte uppmärksammas av läsarna.66 I efterskrift till
nytryck av Glöd skriver Lundkvist: ”Det var kanske så att om modernismen väckte allmänt obehag föredrog man att angripa dess form.”67
Primitivismen
Espmark diskuterar i monografin över Artur Lundkvist hur primitivismen kan definieras. Han citerar Lundkvist som uttryckt att primitivismen är en spontan ”revolt mot en civilisation, som hotar leda till sterilisering genom förträngning av drifterna”68 och som syftar till att knyta an till de ”ursprungliga drifterna och det primärt mänskliga”.69 Vidare är den ”ett uppror mot for-mernas självändamål”70 och en tro på livets förmåga att oupphörligt skapa nya, ändamålsen-liga former”.71 Espmark menar att begreppet primitivism är mångtydigt och att en analys av definitionen måste ske genom en differentierad modell.72 Ett perspektiv för Lundkvist kan då vara kulturellt etiskt inkluderande kritik mot sexualmoralens undertryckande av naturliga drif-ter.73 Lundkvist tar dock avstånd från en rent fysisk njutning med ”tungsmackningar och
tjocknande saliv”74 utan själslig närvaro. Lundkvist själv menade att begreppet primitivism var missvisande och Espmark instämmer då denna benämning riskerar att skymma delar av Lundkvists universum.75
Lundkvist skriver i sin självbiografi: ”Primitivister var vi aldrig annat än i betydelsen åter-knytning till mera ursprungliga drivkrafter, engagerandet av hela människan i kulturproces-sen, utan uppehållande av några vattentäta skott.”76
65 Lundkvist, 1966, s. 72 66 Ibid. 67 Lundkvist, 1928, s. 72 68 Espmark, s. 132 69 Ibid. 70 Ibid., s. 132f 71 Ibid., s. 133 72 Ibid. 73 Ibid., s. 144 74 Ibid., s. 145 75 Ibid., s. 133 76 Lundkvist, 1966, sid 91.
Sida 12 av 30
Analys
Intrig
Handlingen utspelar sig i slutet av 1920-talet. Huvudpersonen Mimmi är gift. Äktenskapet ”bara förflyter” (69). Hon är författare och attraheras av en ung poet, Hugo, som även han le-ver i en parrelation. En brevväxling inleds. I breven diskuteras litteratur och livssyn. Attrakt-ionen blir ömsesidig och växer sig starkare. De träffas några gånger och upplever två roman-tiska sommarveckor tillsammans i Paris.
Romanen är skriven i jag-form. Mimmi kämpar med konflikten mellan den stränga mora-liska hållning hon uppfostrats till och sina erotiska begär. Hon uttrycker i brev och dagbok sin starka kärlek till Hugo men tvekar inför att bekräfta kärleken fysiskt med honom. Hon blir svartsjuk på Hugos kurviga kvinna och på sin egen kropp.
Intrigen kan tyckas banal men romanen ställer frågor. Handlar den om den intellektuella Mimmi eller om naturkraften Hugo? Eller är det dialogen dem emellan som bär berättelsen? Mimmi befinner sig innan mötet med Hugo i en av män definierad traditionell kvinnoroll och Hugo ger henne skäl att ifrågasätta den rollen, men även det alternativ Hugo erbjuder. Form
Genre
Feberboken är en dagboks- och brevroman. Större delen av romanen har en distans i tiden mellan berättande och skeende. Aronson berättar om känslor och sensualitet i stället för att låta läsaren närvara i händelserna och här finns en tydlig skillnad mot Lundkvists omedelbar-het i sitt författande. Formen är lämplig för att ge läsaren en förståelse för Mimmis sökande och motstånd. Det finns flera intressanta otydligheter i berättelsens kronologi, bland annat i romanens inledning där Mimmi skriver: ”Hugo är min älskare, eller rättare sagt han kunde vara det om han ville” (23). Gäller de orden även efter romanens slut?
Dagboken som genre har en inneboende problematik i det att den kan uppfattas som fakta-baserad. I Feberboken blir den tydlig vid en jämförelse med de verkliga breven mellan Aron-son och Lundkvist.
Aronson skriver under pseudonym, dessutom en ny sådan. Hon hade i de närmast förgå-ende böckerna använt pseudonymen Sara Sand. Betyder bytet någonting? Är det ett sätt att markera att romanen är fiktion?
Språk
Språket i Feberboken är modernistiskt. Aronson fick i sin tidiga produktion kritik för en allt-för broderande stil med långa snirklande meningar och stycken. Feberboken har ett kompakt språk med korta stycken och korta meningar.
Sida 13 av 30 Aforismer finns insprängda i berättelsen, som ”jag älskar min man i tiden, men Hugo i rummet” (89), ”När man har uppnått den exakta jämvikten (idealminuten) dör man. Nån an-nan dödsorsak finns inte utom illusoriskt.”(57) ”Man mister i liv precis vad man vinner i kom-position, matematiskt.” (48) ”Det är livet jag vill ha, inte livets fraser.” (94) ”Om inte tiden fanns skulle extasen vara.” (105)
Aronson använder bilder i sitt berättande. Känslotillstånd, karaktärer och företeelser målas i bilder som kan vara vackra, elaka eller humoristiska. Hon säger sig ha ”sensuella barbarläp-par. Fördömda ogräsläpbarbarläp-par.” (23) Hugos näsa beskrivs påminna om ”en brutal påbyggnad på ett gammalt slätt hus”. (25) Mimmi anser att Hugos diktsamlingar är bra men lite för plötsliga, som ”Kaskader mitt i ansiktet” (26), en bild med mycket liv och intimitet och därmed nära Lundkvists röst.
Aforismerna, bilderna och stilvariationerna är typiska för modernismen.
Aronson använder även bilder liknande Lundkvists. Mimmi beskriver en man med ”händer spensliga som sparrisstjälkar”. (68) Lundkvists dikt ”Kvinna” i Naket liv innehåller ”blodet i dina ådror, likt blomsterstjälkar”.77 Mimmi skriver om ”ett naket bröst emot en stenhäll”. (138) Lundkvist skriver i Glöd i dikten ”Klippan” om ett ”hårt stenbröst”.78 Mimmi fantiserar om att ”på lek lyfta mina bröst som små klockbojar över vattenytan”. (108) I Lundkvists dikt ”Sommarens, sädesskördens tid” i 5 unga ”vandrar kvinnor ner till ån […] de låter vattnet uppbära sina runda bröst”.79
Erotiska bilder hittar vi i ”den primitiva metoden att spränga sten” genom att ”ömsom upp-hetta och avkyla tankarna”. (24) Några av dessa bilder är övertydliga, som ”genom varenda por, jag har aldrig varit vidöppnare”, (28) ”kunde suttit på sadelknappen i den stunden”. (29) Aronson använder ett primitivistiskt språk när hon opererar i ett primitivistiskt tema. Jag tolkar inte språket som ironiserande eller parodierande.
Innehåll
Miljö
Vi får en bild av ett tryggt borgerligt hem utan passion. Om äktenskapet skriver Mimmi att det varken är lyckligt eller olyckligt, det bara förflyter (69). Om huset där de bor skriver hon: ”Är olycklig här.” (35).
Vi får följa en middagsbjudning. Bland gästerna finns en doktor med hustru (30). Mannen
77 Artur Lundkvist, Naket Liv. Stockholm 1929, s.32. 78 Lundkvist, 1928, s. 32
79 Artur Lundkvist, Erik Asklund, Josef Kjellgren, Harry Martinson, Gustav Sandgren, 5
Sida 14 av 30 pysslar länge med sin bil ute på gården och yttrar därefter inte mycket under middagen. Hust-run arbetar med ”små klirrande fraser” och honungslent vibrato. ”Innerst inne är hon likgiltig-het.” I sällskapet finns även en ung man som rodnar medan han talar och därutöver har ”ett par tre vanor, det räcker till en karl” (32). Han talar om de ”förbännäde bolschevikerna”. Mimmi kvävs av sällskapet. Samtalet är ytligt och kretsar kring statussymboler och skryt. Hon har lust att slita sönder deras tråd och att skrika.
Mimmi upprörs av samhälleliga orättvisor. Hon opponerar sig mot vännen Hegarts tal om förvärvsrätt och indelningen i mitt och ditt. ”Tiggare och svältödmjukhet är nog att bevisa rö-tan i veden” (90), skriver hon. ”Min hjärna kan inte skära små nätta borgerliga fasoner – den vill klyva i rättvisa hälfter som en slaktarkniv…” (91). Mimmi berättar att hon föddes oäkta (123). Hon kritiserar att samhället årligen skiljer kontingenter oäkta spädbarn från sina föräld-rar och skickar till samhällelig isolering (50). I Paris möter hon och Hugo en tiggare, en elän-dig usling med underbenen uppfrätta av variga sår (100).
Mimmis kritik rör kultur och den moral som blir dubbelmoral när den ställs mot sociala orättvisor. Denna kritik riktar sig inte mot Hugo eller hans livssyn.
Teman
Könsroller
Romanen är skriven av en kvinna och berör relationen mellan en man och en kvinna. Mimmi förälskar sig i Hugos manlighet. Hon beskriver honom som jord, berg, landskap. Hon skriver: ”Jag tycker om att låta honom behärska mig, att göra honom övermodig, se hans muskler svälla…”. (106) Samtidigt irriterar hon sig på samma egenskaper; ”Han lever alltför individu-ellt för mig.” (27)
Trots att berättelsens huvudkaraktärer beskrivs som två starka, självständiga personer framstår de även som könsklichéer. Han leder, hon följer. Han klagar i brev över hennes pas-siva livsattityd. Ögonblicket när deras fysiska närhet är som starkast, i gräset under ett träd, bredvid Seine, beskriver hon som att ”han är makt, han är säd, han känner […] den skyddade intimiteten. […] Om han lyfte sig nu skulle han segra.” (107) Det råder ingen tvekan för Mimmi om att det är Hugos uppgift att ta ett avgörande initiativ. I ett brev skriver han: ”du skall vara fri”. (81) Redan i första meningen i Mimmis berättelse säger hon att Hugo skulle kunna vara hennes älskare om han ville det. Som berättare är hon subjekt men i livet gör hon sig till objekt; ”han vill äga mig, men först tvinga mig att tiggande kasta mig i hans armar.” (111)Hugo överlåter åt Mimmi att avgöra om han ska åka till Marseille eller komma till henne. (121) Han ger henne friheten att välja men Mimmi uppfattar denna frihet som en be-lastning, ett ansvar, (111) och fruktar konsekvenserna. När brytningen sker skriver Mimmi:
Sida 15 av 30 ”grumlighet, fiasko. Jag hade sannerligen bara att svara ja ja en räcka gånger […].” (148) Utöver det manliga och kvinnliga i relationen finns en obalans i det att Mimmis kärlek är starkare än Hugos och i att Hugos övertygelse i sin livssyn är starkare än Mimmis.
Erotisk längtan
Genom romanen löper även en stark erotisk längtan. Redan på romanens andra sida känner Mimmi i dvalsömnen ”värmen och beröringen av ett ludet bröst.” (24)
Det i sammanhanget vågade är att denna erotiska längtan skrivs av en kvinna om henne själv. Längtan riktar sig dessutom mot en annan man än hennes make. Mimmi beskriver det själv som ”en avklädningsscen” (48) i ett brev till Hugo, som aldrig sänds till honom.
Som ung skriver Aronson i ett manuskript inför ett anförande: ”Blotta talet om fri kärlek är ett brott emot naturens evigt allrådande lagprincip [...] Den laglösa erotikens lilla lockande tuva är i stånd att stjälpa hela det sociala lasset.”80 Ungefär vid samma tid skriver hon i brev
till systern: ”Jag avundas alla, som inte behöver blygas. För det är det svåraste martyrium av alla.”81
Det är oklart om det är Hugo som väcker Mimmis längtan eller om hennes längtan leder henne till Hugo. Hon hör sensuell musik spelas; hennes ådror blir till älvar. En man iakttar henne på restaurang, bubblorna i hennes inre stiger. Han får önskningar av henne. Hon dröm-mer romantiska drömmar där hon går in på förslag. Hon vill annonsera sig okonstlat och fy-siskt men kan inte. (36ff) Hon är fyfy-siskt nära sin halvbror och fantiserar sexuellt om honom. (88) Hon ser ”en karl som sår på fältet […] en skur av halvrunda tunga sädesstrålar”. (89) Hon har ”fönstret öppet för nattens vällustljud” (115). På romanens sista sida frågar hon sig själv vilka nya inspirationskällor som kan finnas efter Hugo och föreslår sig själv ”en ny upp-tänd älskare, nästa man.” (152)
Min slutsats blir att Hugo är en katalysator för Mimmis utforskande av sig själv. I Mimmi finns en opposition men den riktar sig mot henne själv, inte mot Hugo.
Sökandet efter en livssyn
Domellöf visar att Aronson gradvis närmar sig modernismen i sitt författarskap. Aronson an-sluter sig till Nietzsches kritik av människans tro på logik och förnuft som kväver instinkt och skapande. I Samaria från 1925 rymmer den gifta kvinnan från sitt inrutade liv, tillsammans med en annan man.82 Intrigen är i den delen snarlik Feberbokens intrig. I Fabeln om Valentin
80 Rasmusson, s. 39 81 Ibid., s. 40
Sida 16 av 30 från 1929 bejakar den kvinnliga huvudpersonen den erotiska dragningen till sin halvbror, vil-ket även Mimmi gör i Feberboken. Domellöf kopplar dessa förbjudna känslor till Nietzsches åsikt att erotiken är den mest livsfrämjande kraften.83 Både Aronson och Lundkvist
eftersträ-vade en extatisk dynamism, med Nietzsche som impulsgivare.84 Hugo skriver att han älskar erotiken och frågar retoriskt om man ska känna sig skamsen inför den. (135) ”Jag följer dig då”, skriver Mimmi, ”sliter alla förtöjningar”, ”finns i dig”. (134)
Feberboken fokuserar på ett kvinnligt jag och en kvinnlig identitetsproblematik, enligt Do-mellöf.85 Jag kommer till samma slutsats. Romanen handlar om Mimmi, inte om Hugo. Han finns där som lockelse. Aronson har skrivit romaner med samma tema innan relationen med Lundkvist inleds. Hon är inte intresserad av honom som person men som dröm. ”Alla dessa älskade som brinner på dina brevsidor”, skriver Lundkvist i ett brev. Han menar att de gäller ”en drömgestalt som du förväxlat med mig”.86
Mimmi ger läsaren en programförklaring. Hon önskar ett innerligt förhållande till livet, en känsla för livets inre, att glädjas åt rymlighet, stunder utan fakta, ett krig mot fakta. Hon anser att fakta är isoleringsfenomen och barbari och hon vill avskaffa kunskaper (118-120). Hon diskuterar även skolor och uppfostran (126, 140) och menar att barnen lär sig att stänga sig i stället för att öppna sig och att skönheten i livet kvävs.
I Paris fascineras hon av en skrikande och gestikulerande man med trasor till kläder och vilda ögon. ”Jag blev upptänd av människan, fascinerad. […] Han är en osårbar, en som har uppnått. […] Jag har kärlek för honom, en vild vit längtan…” (109-110).
I vuxen ålder fick Aronson kontakt med sin biologiska far och de etablerade en relation. Fadern var då biskop och blev senare riksdagsman. Hon skriver 1918 i brev till sin blivande man: ”Har du förstått, Anders, att jag dras med starka dispositioner för religiös extas?”87 I
högre ålder, omkring 1932 enligt egen utsago, blev hon frälst.
Utifrån det material som ingår i min analys finns Aronsons hinder mot fullbordandet av re-lationen med Lundkvist i henne själv, inte i honom som person. Hon står inte i opposition mot Lundkvist eller hans vitalism, hon står i konflikt med sig själv.
83 Domellöf, s. 185 84 Ibid., s. 190 85 Ibid., s. 188
86 Brev Lundkvist till Aronson, 1930-05-20. 87 Rasmusson, s. 43
Sida 17 av 30 Genusperspektiv
Omkring 25 år gammal skriver Aronson i brev till sin syster: ”Varför skapade du (min Gud) kvinnan av ett revben? Hade det inte varit bättre att ta en liten liten smula hjärna…”88. I ett manuskript till ett föredrag på Gotland skriver hon: ”Mannen är intelligensens exponent och kvinnan intuitionens…När kvinnans verksamhet förlades utom hemmet, så var detta en naturstridig och samhällsvådlig tendens…”89. I brev 1920 skriver Stina till sin syster: ”jag, som allt annat, har fruntimmers illa dolda motvilja mot mitt eget kön”90. Vidare, om rösträtts-kvinnor: ”Intellektuella fruntimmer, såna där små viktiga akvariumfiskar, som bara står innan-för sitt glas och sväljer och sväljer…”91. Sommaren 1925 diskuterar hon i brev till väninnan Ulla Bjerne likställighet mellan man och kvinna. Aronson menar att kvinnan ska ha social och intellektuell likställighet. I frågan om att förhålla sig till livskänslan på samma sätt som män säger hon: ”Knappast. All kraft […] måste ju ha två poler […] Om man av naturen grupperats omkring den ena eller andra, så är det en sak utom ändringarnas och önskningarnas om-råde”.92
Mimmi lyfter sociala och moraliska frågor. Hon kritiserar omgivningens ytlighet och dub-belmoral. Hon ger dock inte någon öppen kritik utifrån genusperspektiv, med ett möjligt un-dantag. Hon skriver om kvinnan Hulda Almalander, en enkel apparat med kraftig kropp och grovt huvud, mottagligt för mera elementära direktiv. Hon har fött nio barn men har ingen nämnd man (sid 53ff). Mimmi tycks berömma Hulda för hennes enkelhet och pliktkänsla. Hulda betalar männens nöjen med sin kropp och försörjer deras avkommor men Mimmi kriti-serar inte männen. Möjligen avser Mimmi att illustrera moralen i det ansvar även outbildade och kroppsarbetande kvinnor tar i samhället. Möjligen är det en protest mot kvinnofällan i den fria sexualitetens konsekvenser. Mot det talar hennes dröm om barn med Hugo.
Romanen som helhet får dock ett genusperspektiv. Mimmi trivs inte i rollen som hemma-fru. Den fyller henne inte. Hon söker efter någonting större. Hugo lockar med sex men är obe-nägen till dialog med henne. Mimmi har ett ”bagage av onatur” (sid 35) och hennes (kvinn-liga?) återhållsamhet hindrar henne från att leva ut sin starka lusta med honom. Tillfället går förlorat. Mimmis vidöppna och längtande kropp har en stark feministisk tyngd; det är en kvinna som beskriver sin sexualitet.
Feberboken är utgiven efter Aronsons relation med Lundkvist. Genusperspektivet är inte
88 Rasmusson, s. 36 89 Ibid., s. 38 90 Ibid., s. 60 91 Ibid. 92 Graeske, s. 63
Sida 18 av 30 en opposition mot Artur Lundkvist och hans livssyn. Tvärtom leder han henne till självinsikt och stärker henne som människa och författare. Feberboken har en kraft som saknas i hennes tidigare verk.
Jämförelse mellan roman och brev
Graeskes och Witt-Brattströms tolkningar av Feberboken utgår ifrån att Mimmi och Hugo är Stina Aronson och Artur Lundkvist. Witt-Brattström anser att Mimmi genom att ”självsvål-digt” redigera Hugos brev (14) lyckas att mimetiskt parodiera primitivismen och att få Artur Lundkvist att framstå som den allt löjligare Hugo. (19) Graeske menar att Mimmi erövrar Hu-gos språk genom att använda hans ord och text i ett nytt sammanhang och genom att redigera hans brev. Jörgensen har i sin uppsats visat att skillnaderna mellan de verkliga breven och ro-manens brev har så stor betydelse för tolkningen av romanen att den inte ska läsas som ett självbiografiskt verk.93 Nilsson Skåve anser att manipulationen av verkligheten är uppenbar och att karaktärerna är fiktiva.
Mimmi skriver i slutet av romanen att hon delvis återgivit sina och Hugos brev till
varandra (151). I min läsning av romanen finner jag att Mimmi helt eller delvis återger drygt tio brev skrivna av Hugo till Mimmi och fyra skrivna av Mimmi till Hugo. När det gäller Lundkvists och Aronsons brevväxling finns på Universitetsbiblioteket i Uppsala omkring fyr-tiofem bevarade brev från Artur Lundkvist till Stina Aronson och omkring fyrtio brev från Aronson till Lundkvist, från senvåren 1929 till senhösten 1930, totalt omkring åttiofem brev. Av hänvisningar i de bevarade breven framgår att ytterligare brev växlats. Det har således rört sig om en intensiv brevväxling under en period av ett och ett halvt år och ett stort antal beva-rade brev kan användas för analys av Aronsons och Lundkvists relation. Det är därmed möj-ligt att jämföra breven i romanen med bevarade brev men inte mot en hel verklighet då många brev saknas i samlingen på Universitetsbiblioteket i Uppsala. Vidare har ett antal möten och ett längre umgänge i Paris förekommit. Dessa kommenteras delvis i brev men vad som fak-tiskt hänt och sagts under mötena kan vi inte veta.
När det gäller bevarade brev finner vi att en hel del av de tankar som redovisas av Mimmi direkt till läsaren även ingår i brev till Lundkvist, vilket inte framgår av romanen. Några ex-empel på nästan ordagrant identiska texter i brev och bok är: ”Min dag börjar inte med en morgon utan med Artur”,94 ”Då du /i boken han/ grep tag i mig kände jag ibland en ilning av svartsjuka, jag var fördömt svartsjuk på mig själv”,95 ”Om inte tiden vore skulle extasen
93 Jörgensen, s. 31
94 Brev Aronson till Lundkvist, 1930-05-15, Feberboken s. 51 95 Brev Aronson till Lundkvist, 1930-05-16, Feberboken s. 104
Sida 19 av 30 vara”,96 ”Jag måste dö för att kunna ge ut den /boken/”,97 ”vad för slags narrspel är det här
egentligen?”,98 kommentarer om ekonomiska orättvisor och slaktarkniv,99 Mimmi är svartsjuk
på sig själv, hatar parken i Paris (som är groning och sköte), har rörelser långt inne i sig,100
hon förnimmer honom, kunskapsbefriat, icke-teoretiskt, han är jord, träd, gömslen,101 hon kunde inte säga något då de skildes, inom henne brast hon ut102. När Mimmi för en dialog
med sig själv och läsaren i stället för med Hugo blir effekten en manipulation, vilket Nilsson Skåve konstaterar. Mellan Aronson och Lundkvist pågår en djup dialog under hela brevväx-lingen, i ett och ett halvt år. I romanen skickar Hugo sju brev under en månad, varefter de till-bringar ett par veckor tillsammans i Paris. När Mimmi åkt hem igen skriver hon: ”På två dar ingenting från Hugo.” (115) Med andra ord, även Hugo för en dialog men otillräcklig för Mimmi. I denna dialog vill hon få stora kärleksord av honom men han replikerar att kärlek inte ska beskrivas i text, ”Kärlek är för händer och ögon och läppar, hud och sinnen.”103 Mimmi uttrycker sig vid några tillfällen något annorlunda än Aronson och med annan be-tydelse. Medan Aronson skriver att Lundkvist tycker om spänstiga steg som knarrar och fram-marsch (”O min son, min son.”) skriver Mimmi att han ”vill fram-marsch, attack, byte, triumf, övermätt dvala”.104 I verklighetens brev förs en dialog om hur långt de två ska driva relat-ionen och i den dialogen vacklar de båda fram och åter. I romanen framställs Hugo som en jä-gare med avsikt att nedlägga sitt byte.
Mimmi skriver att Hugo var nedlåtande mot henne i den inledande brevväxlingen och att han kallade henne ”lilla kvinna” (57). I de verkliga breven använder Lundkvist detta uttryck i det femte bevarade brevet105 och det ska läsas utifrån den jargong de två tidigt utvecklade,
vil-ket Jörgensen påpekat106. Aronson tilltalar vid flera tillfällen Lundkvist som ”min son”, ett
ut-tryck även Mimmi använder om Hugo i romanen. I Lundkvists första brev till Aronson skriver han bland annat: ”Jag är ärlig och utan hycklande omskrivningar. Jag är 23 år, obildad, skå-ning, lång, ful, omväxlande drömmande och rasande – ingen romantik över mig, bara en fattig
96 Brev Aronson till Lundkvist, 1930-05-16, Feberboken s. 105 97 Brev Aronson till Lundkvist, 1930-05-15, Feberboken s. 53 98 Brev Aronson till Lundkvist, 1930-05-24, Feberboken s. 94 99 Brev Aronson till Lundkvist, 1930-05-26, Feberboken s. 90f 100 Brev Aronson till Lundkvist, 1930-06-16, Feberboken s. 104 101 Brev Aronson till Lundkvist, 1930-06-17, Feberboken s. 108 102 Brev Aronson till Lundkvist, 1930-06-17, Feberboken s. 114 103 Brev Lundkvist till Aronson, 1930-05-19
104 Brev Aronson till Lundkvist, 1930-06-25, Feberboken sid 130 105 Brev Lundkvist till Aronson, 1929-08-16
Sida 20 av 30 människa.”107 Han påpekar även att det saknas kvinnliga representanter i en grupp unga
skri-benter i Stockholm för den inriktning han representerar och att Diktonius anmält Mimmis sen-aste bok berömmande. Vidare konstaterar han att både han och Mimmi uppskattar Edith Sö-dergran. Jag kan inte finna något översitteri i denna start och inte heller i den fortsatta brev-växlingen.
Lundkvist ger konstruktiv kritik till Aronsons litterära utkast. Om Två herrar blev nöjda skriver Lundkvist: ”omisskänneligen skriven av en kvinna […] Kanske boken helst bör kallas ett kåseri – både vad angår motiv och utformning. […] Ni är egentligen inte alls modern […] Ni har bara – och vackert så! - gett tusan i att hålla den goda svenska prosans högtravande ton.”108 Vidare, i senare brev: ”Tack för dikten! Jag gratulerar – Ni är eller har blivit poet. Det är en liten fin sak.”109 Senare exempel, när de är mer familjära med varandra: ”dina skild-ringar har inte mycket av liv och blod. Men du gör iakttagelser, du säger en massa bra saker – vid sidan om! […] Skriv dikter! Skriv aforismer!”110 Och: ”Tack för boken! Jag har delvis läst om den igen. Det är inte riktigt detsamma att läsa korrektur som en färdig bok. Och den är be-stämt bra.”111 Aronson skickar en liten diktsamling och Lundkvist ger henne beröm för flera av dikterna.112 I ett senare brev: ”Dina dikter. Du är bestämt bäst i det lilla koncentrerade for-matet. ”Ge mig ett stycke svartek” är en sådan där sammanpressad sak, muskulös och fast. Och inte bara det, utan ett äkta uttryck för något”. Han skriver även att hon lyckas bra med dikter och inte ska skriva romaner men ”något slags kort prosaform, försök något alldeles nytt, en form utan namn”. Han nämner att Asklund läst hennes diktsamling och utnämnt henne till landets största kvinnliga poet.113 I två brev i maj 1930 skriver han att hon har
li-delse, ”Men en isolerad lili-delse, den brinner innanför dina skal, dina pansar, intellektuella eller emotionella”114 och att hon har förutsättningarna, ”diktarblodet”, men att hon ännu inte hittat
sin form115.
Mimmi uppger sin ålder till 32 år. (47) Stina Aronson var 36 år när hon skrev sitt första brev till Artur Lundkvist som då var 23 år. Witt-Brattström uppger felaktigt att
107 Brev Lundkvist till Aronson, 1929-06-17 108 Brev Lundkvist till Aronson, 1929-07-28 109 Brev Lundkvist till Aronson, 1929-08-23 110 Brev Lundkvist till Aronson, 1929-10-19 111 Brev Lundkvist till Aronson, 1929-10-28 112 Brev Lundkvist till Aronson, 1930-01-24 113 Brev Lundkvist till Aronson, 1930-02-25 114 Brev Lundkvist till Aronson, 1930-05-10 115 Brev Lundkvist till Aronson, 1930-05-19
Sida 21 av 30 den var 9 år mellan Aronson och Lundkvist. (13) Redan romanens åldersskillnad måste beak-tas i analysen av Mimmi och Hugos relation och ännu mer den verkliga åldersskillnaden på 13 år mellan Aronson och Lundkvist, både för relationen och Lundkvists förväntningar på Aron-sons livssyn.
Ett av de brev från Lundkvist till Aronson som inte återges ordagrant i boken är avsänt 10 juli 1930 i Stockholm.116 Av brevet framgår att de två träffats i Aronsons vindskupa efter det att Lundkvist återkommit från Paris. I brevet refererar han till en kunskap han vunnit om henne under natten och i ett efterföljande brev från henne, att den betyder mycket och föränd-rar mycket. Han skriver: ”Nu kan jag inte tala om brist på lidelse hos dig. Herregud, du kan inte veta något om sådant och därför inte heller ha någon direkt utslagsgivande lidelse. Du är en slumrande. Du kan vakna, tror jag. Är det jag som skall väcka dig? Jag vet inte. Vill jag hellre att du inte blir väckt? Jag vet inte, inte säkert. Du kommer att bli en annan människa se-dan, dina förnimmelser blir nya, din ställning till livet ny.” Dessa förefaller vara nyckeln till förståelsen av den verkliga relationen. I romanen skriver Hugo i ett brev ”jag förnimmer dig som en jungfru. Du är en jungfru. Kanske du också alltid bör förbli det. Jag är inte säker på om jag skulle vilja vara den som förändrade dig därvidlag.” (136f) Hugo förnimmer medan Lundkvist tycks ha en djupare kunskap om personen Stina Aronson. Rasmusson skriver att Aronson hade en skräck för sexualiteten som resultat av barndomsupplevelser och att hon ännu efter tolv års äktenskap med Anders uppgav sig leva i ett vitt äktenskap. Rasmusson ci-terar ett uttalande från en person med insikt: ”Hon var erotiskt laddad men rädd för livet, me-dan hon ännu hade livets krafter.”117
Ytterligare en avgörande skillnad mellan roman och brev finns i hur den personliga relat-ionen avslutades. I romanen gör Hugo slut i vindskupan, (148) ett par veckor efter Parisvistel-sen, dvs någon gång i juni-juli 1930. En vändning kan spåras under ett träd i en park i Paris när Mimmi talar romantiskt om trädet som evigt sysselsatt med att viga par, (106) varpå Hugo svalnar. I den verkliga relationen skriver Aronson i brev i oktober 1930 att hon fått ett brev från en kvinna (som vi måste anta hade en nära relation med Lundkvist, min kommentar) och lovat denna kvinna ”att avstå från vidare förbindelse med dig” utom i rena affärssaker.118 Min slutsats är att skillnaderna mellan de verkliga breven och boken är så stora att
116 Brev Lundkvist till Aronson, 1930-07-10. 117 Rasmusson, s. 27
Sida 22 av 30 nen i sin helhet måste läsas som ren fiktion. En konsekvens av det är att slutsatser om perso-nerna Aronson och Lundkvist och deras relation inte kan dras utifrån innehållet i romanen, vilket Graeske och Witt-Brattström gör.
Kommentarer till Graeskes tolkning
Graeske ger i sin doktorsavhandling 2003 över Stina Aronson en analys av Feberboken. Hon konstaterar att Mimmis förälskelse i Hugo skapar en sexuell ångest som plågar Mimmi men även ger henne energi att utforska sin identitet och sexualitet. Mimmi underordnar sig och idealiserar Hugo som ett kärleksobjekt på en piedestal. Hennes passion leder till en inre kon-flikt där hon rannsakar sig själv. Hennes självförståelse växer. Kunskapssökandet ”manifeste-ras genom den begärande, lidande, protesterande kroppen”.119 Mimmi erövrar Hugos språk ”genom att sätta in Hugos ord och text i ett nytt sammanhang, genom att redigera hans brev”.120
Graeske måste syfta på Lundkvists brev vars innehåll hon även refererar till på annan plats i monografin. Av det följer att Mimmi och Hugo enligt Graeske gestaltar Aronson och Lund-kvist. Skildringen är subjektiv och ger Aronson/Mimmi ”kvinnans röst i samtalet”121 som Graeske uttrycker det. Graeske menar vidare att Aronson/Mimmi använder sig av ”erotiken som litterär metafor” och att den ger henne en ”intensiv skaparkraft”.122
Graeske hävdar att Aronson var en kvinna att erövra för Lundkvist, att han i första hand tycks ha varit intresserad av en erotisk förbindelse.123 I brev 1 oktober 1929, på militär
repetit-ionstjänstgöring, skriver Lundkvist att en kvinna också är en kvinna för honom,124 således
också, inte enbart. I brev 19 oktober 1929 skriver han att han ”mycket väl – och med nöje – kan umgås med kvinnor på det intellektuella planet enbart”. 125 Lundkvist kommenterar även
deras relation i ett flertal brev och som Jörgensen lyft fram försiggår en löpande dialog kring det. Ett exempel från Lundkvists brev är när han tackar för ett vackert lyriskt brev från
henne126 men tillägger ”jag kan inte skriva om kärlek, jag plågas av att behöva sätta sådant på papper. […] Jag vill inte försöka analysera vad jag känner för dig. […] Du betyder något för mig.” I brev dagen efter frågar han henne ”hur tänker du dig saken sen? Skall vi realisera oss i
119 Graeske, s. 95 120 Ibid., s. 97 121 Ibid., s. 99 122 Ibid., s. 97 123 Ibid., s. 77f
124 Brev Lundkvist till Aronson, 1929-10-01. 125 Brev Lundkvist till Aronson, 1929-10-19. 126 Brev Lundkvist till Aronson, 1930-05-19.
Sida 23 av 30 denna materiens värld, eller ska det stanna vid ett känslornas, tankarnas, ordens
reflex-spel?”127 Ytterligare exempel lämnas av Jörgensen. 128
I sexton av de bevarade breven från 13 maj till 2 juli 1930 använder Aronson orden ”äls-kade du”, ”äls”äls-kade Artur” och ”jag älskar dig”. I andra brev under samma period skriver hon ”Jag tillhör dig”, ”Jag är dig”, ”Du är enorm” och ”Du är husets herre.” Lundkvist däremot är obenägen att använda så starka ord. Hon erbjuder honom även i ett flertal brev att komma till Östersund för romanförfattande vilket han tackar nej till i brev 23 maj 1930 då situationen skulle bli besvärande och pinsam.129
Min slutsats efter genomläsning av de bevarade breven är att de båda var drivande i fördju-pandet av relationen.
Graeske hävdar att Lundkvist använder en könsdiskriminerande ton ”mer eller mindre ständigt närvarande”.130 Hon skriver: ”Lundkvists brev till Aronson uttrycker nämligen en särdeles manschauvinistisk kvinnosyn där en könsrelaterad distinktion så gott som alltid gör sig gällande.”131 Det är ett felaktigt påstående. Inledningsvis hade Lundkvist en bild av Aron-son utifrån hennes ålder, kön och tidigare verk men, skriver Lundkvist, ”som hon närmast skämdes för och helst ville mörklägga”.132 Hon använde nu även ett nytt namn, Sara Sand. Från den litterära diskussion som snabbt utvecklades mellan dem kan nämnas brev 27 maj 1930, från Lundkvist till Aronson: ”Du är äntligen nöjd med min titel. Jag drar en lättnadens suck. Har du inte blivit nöjd kan jag inte själv vara det heller.”133 I samma brev: ”Jag fick nyss en recension av Diktonius. Det unga Sverge. Mig, dig, Sandgren. Rosor åt oss alla. Har några bra ord om dig.” I ett annat brev skriver Lundkvist: ”du skall vara fri, du skall tillhöra rymd och regn. Du vill dig. Det är bra. […] Du ber mig hjälpa dig. Ja, jag vill inte klippa dina vingar: jag vill smeka dem så de växer sig långa, sköna, starka.”134 Lundkvists inledande
skepsis mot Aronson är inte ett uttryck för könskamp. För honom representerar hon den bor-gerliga samhällskulturen. Hennes trevande mot modernism har avspeglats i form men inte i innehåll.
127 Brev Lundkvist till Aronson, 1930-05-20. 128 Jörgensen, s 21 och 22.
129 Brev Lundkvist till Aronson, 1930-05-23. 130 Graeske, s. 76
131 Ibid., s. 77
132 Lundkvist, 1966, s. 76
133 Brev Lundkvist till Aronson, 1930-05-27. 134 Brev Lundkvist till Aronson, 1930-05-10.
Sida 24 av 30 I det som blir slutet av deras intensiva relation överlämnar sig Mimmi åt Hugo. Efter hen-nes Parisvistelse skriver hon: ”jag är ju en kvinna […] Förstår du inte? […] jag följer dig då, i den stunden. […] jag sliter alla förtöjningar […] Jag stannar hos dig utan att mer vara jag. Lär mig resten…” (134 f). Men, varken Hugo eller Lundkvist missbrukar sitt emotionella över-läge.
Kommentarer till Witt-Brattströms tolkning
Ebba Witt-Brattström ger sin tolkning av Feberboken i förordet till nyutgåvan 2008. Hon me-nar att Mimmis brevdialog med Hugo tillsammans med de egna tankarna i den fiktiva dagbo-ken är en granskning och utvärdering av Artur Lundkvists primitivism. Det sker enligt Witt-Brattström genom att Lundkvists ”stelnade könsklichéer” dekonstrueras135. Mannen degrade-ras genom att gödegrade-ras till ett objekt för en kvinnas begär. Hugos modernism ”vägs och befinns vara för lätt”136. Witt-Brattström anser att Aronson inte bara erövrar Lundkvists språk utan förhåller sig ”mimetiskt parodierande till primitivismen”137. Hon menar att Feberboken med ett parallellt tema även beskriver ett ”komplext kvinnligt begär”138 och att i en jämförelse mannens lusta som enda mål har att tillfredsställa honom själv, i ”oreflekterat blind drift”139 och med kvinnan som redskap. Även Witt-Brattström kommenterar att Mimmi ger sig själv tolkningsföreträde genom att redigera Hugos brev och uttalanden och måste då mena att ro-manens figurer är verklighetens Aronson och Lundkvist, sedda med en kvinnas ögon. Jag finner inte belägg för att Aronson skulle parodiera Lundkvist i romanen. De få exem-pel Witt-Brattström nämner ska ges annan tolkning. Ett par bilder kan förvisso uppfattas som gränssättande (kaskader i ansiktet, (26) bearbeta med sugmun (27)) men romanen genomsyras inte av dylika markeringar. Mimmi skriver att hon har sexuell ångest och romanens starkaste tema är hennes utforskande av den egna sexualiteten där hon fantiserar och associerar även vardagsbestyr till erotiska bilder. I sammanhanget framstår det inte som parodierande. Just denna fråga har enligt min uppfattning tvärtom stor tyngd i Feberboken, Mimmis inre kon-flikt. Hennes sexuella lusta har väckts men med sitt ”bagage av onatur” (35) kan hon inte han-tera den. ”Vara generad och upprörd då man hör såna ord som kön, sexuell, samlag…rodna-frysa. Så löjligt”, (35) skriver hon.
135 Witt-Brattström, s. 10 136 Ibid., s. 9 137 Ibid., s.14 138 Ibid., s. 12 139 Ibid., s. 11
Sida 25 av 30 Hon skriver även att hon ”kunde suttit på sadelknappen” (29) vilket inte stilmässigt avvi-ker från den ”vällust” hon känner i samma mening. Hon jämför en melon med ett ollon (42) som liknelse för natur visavi cerebralt inslag hos rivalen respektive henne själv och effekten blir komisk, inte vulgär. ”Varmt blod som skulle spruta högt” (65) är sannolikt en anspelning på sista raden i Lundkvists dikt ”O mitt djur, min blodstrimmiga tiger” i diktsamlingen Glöd; ”för att riva den upp så blodstrålen sprutar mot skyn!”.140 Nilsson Skåve anser att ett stycke om sädesstrålar och jord (89) är exempel på en överdrift som ”slår över i satir”.141 Det stäm-mer inte; Aronson skriver i brev 15 maj 1930: ”Den där dikten om säden, den växer och vajar. Du har ställt upp en verklighet bredvid den sinnliga, […] och sånt gör bara gudar.”142 Witt-Brattström skriver att ”Feberboken formulerar precisa beskrivningar av en kvinnas oförblom-merade sexuella lust”143 och ger exemplet ”slår ut som en eldröd vallmo”.144 Jag kan inte komma till att en bild av en man är ”satir” medan en liknande bild av en kvinna är ”precis”. Feberboken har i många stycken en skämtsam ton. De humoristiska bilderna löper genom hela boken, som exempelvis ”Min naturliga återhållsamhet skulle kunna tygla en hjord skrämda bufflar”, (35) ”en näsa lagom att spjälka ett ben med”, (41) ”om jag vore man och hade udda anatomi” (71) och när hon beskriver sin rival som ett ”buskväsen”. (82) Jag uppfat-tar inte heller dessa humoristiska bilder som mimetiskt parodierande.
Här finns även kärleksfulla bilder. Två exempel, om Hugo: ”Å Hugo. Man. Heros. Gud.” (36) Hugos ögonbryn ”som triumfbågar”. (53) Om hennes halvbror: ”Hans ögon, o gudar hans ögon.” (50) Aronson förefaller här inspirerad av Sapfo, fragment 31, ”En gudars like tycks mig den mannen vara […]”145.
Min slutsats blir att Aronson gärna håller sig i en mjukare antydningarnas värld i sina tex-ter i jämförelse med Lundkvist vilket dock inte innebär att hon tar avstånd från Lundkvists stil. Textdelar i Feberboken kan endast uppfattas som parodi eller satir om hela boken tolkas så, inkluderande vad Witt-Brattström benämner ”ett komplext kvinnligt begär”.146 Jag gör inte
den tolkningen och med en sådan tolkning skulle hela romanen förlora sin mening.
Witt-Brattström menar att Aronson degraderar Lundkvist och nämner som exempel en rad
140 Lundkvist, 1928, s. 13 141 Nilsson Skåve, s. 141
142 Brev Aronson till Lundkvist, 1930-05-15. 143 Witt-Brattström, s. 12
144 Ibid.
145 Sapfo, Dikter och fragment. FIB:s Lyrikklubbs årsbok 1999, s 41. 146 Witt-Brattström, s. 12
Sida 26 av 30 om trädet och suset. Dikten ”Ord om kvinnan” i Lundkvists diktsamling Glöd inleds med ra-derna ”Kvinnan är ett träd med djupa rötter i marken – mannen är stormen som dånar i dess krona”.147 ”Vore jag ett träd så vore det suset i min krona?”, skriver Mimmi. (23) Aronson
menar med andra ord inte att förminska Lundkvist som Witt-Brattström hävdar, från storm till sus. Hon avser heller inte att göra sig själv till subjekt och Lundkvist till objekt (det är han re-dan i den första bilden beroende på vem som talar). Hon menar att de tillsammans blir en ut-sökt harmoni och bekräftar Lundkvists metafor. Hon skriver ”det” om suset, inte ”han”. Jäm-för även med brev från Lundkvist i Paris till Aronson; ”Alltid kan vi umgås - som ett hav och en strand umgås med varandra. Välj vilket du vill, om du vill anse dig som havet eller stran-den.”148
Witt-Brattström menar att Aronson låter det manliga beteckna oreflekterat blind drift.149 Jag finner inget stöd alls för den slutsatsen i romanen. Mimmi överlämnar sig till Hugo i slutet av romanen. Han utnyttjar inte hennes underläge. Han avslutar i stället närheten i relationen. Inte heller Artur Lundkvist missbrukar sitt då emotionella överläge gentemot Stina Aronson. I brevet efter besöket i vindskupan, skriver han: ”Är det jag som skall väcka dig? Jag vet inte. Vill jag hellre att du inte blir väckt? Jag vet inte, inte säkert. Du kommer att bli en annan män-niska sedan, dina förnimmelser blir nya, din ställning till livet ny.”150 Blind drift? Nej.
Witt-Brattström hänvisar i förordet till att den svenska modernismen har en formel ”en bra kvinna är en död eller förstummad kvinna”.151 Verkligheten är att relationen och dialogen med Lundkvist utvecklar Aronson som människa och i hennes författarskap. Romanen Feber-boken är en bekräftelse på den utvecklingen. Lundkvist uppmuntrar och inspirerar Aronson, han tystar henne inte.
Witt-Brattström skriver som avslutning på sitt förord: ”Skall vi fortfara att leva i varsitt land, inte gå över gränsen?” Hon menar att frågan är relevant än idag för alla kvinnor som vill bli tagna på allvar i sina kärleksförhållanden.152 I romanen är det Hugo som ställer den frågan
(137) och Lundkvist ställer den i brev från Paris, efter deras tid tillsammans där.153
Witt-Brattström ger en oreflekterad, onyanserad bild av Artur Lundkvist. Hon gör en stel-nad könskliché av en dynamisk och analytisk skaparkraft. Witt-Brattströms analys är inte en
147 Lundkvist, 1928, s. 26
148 Brev Lundkvist till Aronson, 1930-06-28. 149 Witt-Brattström, s. 11
150 Brev Lundkvist till Aronson, 1930-07-10. 151 Witt-Brattström, s. 17
152 Ibid., s. 19
Sida 27 av 30 litteraturvetenskaplig handling men den är dock ett förord till romanen, skrivet av en profes-sor i litteraturvetenskap och med stor påverkan på läsningen av romanen.
Witt-Brattström hävdar i förordet att ”Hugo och hans typ av modernism vägs och befinns vara för lätt”.154 Den slutsatsen kan inte dras av romanen. Mimmi öppnar sig helt i slutet av den nära relationen som då tjänat sitt syfte, för båda. Det är Lundkvists typ av modernism som utvecklar Aronson och som ger henne förmågan och modet att skriva och ge ut Feberboken. Självframställningens förutsättningar
Analysen av Feberboken leder till en viktig problematik, den när en roman berättar en historia som ligger så nära en verklighet att den kan uppfattas som sann. Feberboken är manipulerad men används trots det av litteraturvetare som utgångspunkt för analys av två verkliga perso-ner. Lena Andersson utkom 2013 med Egenmäktigt förfarande155, en roman som har stora lik-heter med Feberboken. Mannen lik-heter Hugo och är en hyllad kulturperson. Kvinnan lik-heter Es-ter, Stina Aronsons mellannamn. Intrigen är snarlik. Huvudpersonerna har i media ansetts vara författaren själv och en verklig kulturperson vilket lett till spekulationer kring den verk-liga personen. Ebba Witt-Brattström utkom 2016 med Århundradets kärlekskrig, en punktro-man om en punktro-man och en kvinna och sampunktro-manbrottet i deras relation. Boken anspelar vid flera tillfällen på Egenmäktigt förfarande, bland annat med orden, i versaler ”HUGO RASK VAR INTE SKYLDIG ATT ÄLSKA HENNE”.156 I boken förekommer bland annat en viktig Sty-relse157. Witt-Brattström hade ett långt samliv tillsammans med en ledamot i Svenska
Akade-mien. Deras respektive positioner i genusfrågor känns igen i boken men här finns även passa-ger där bokens Han misshandlar bokens Hon, fysiskt och psykiskt.158 Vidare förlöjligas Hans sexuella önskningar.159 Aronson har inte nödvändigtvis haft en avsikt att manipulera läsaren
med Feberboken men effekten har genom Graeskes och Witt-Brattströms tolkningar blivit en förvanskad verklighet. Det reser frågan om det etiska i att i romanform framställa en karaktär med så stora likheter med en verklig person att berättelsen av läsaren kan uppfattas som sann, eller delvis sann, eller att den ger en i huvudsak korrekt bild av en verklighet. I skenet av #metoo-rörelsen kan vi fråga oss om en verklighetens Han misshandlat en verklighetens Hon och även fråga oss vilken effekt det faktum att en sådan fråga uppkommer har på #metoo-rö-relsen. Den verklighetsliknande romanformen reser även frågan om det etiska ansvaret för
154 Witt-Brattström, s. 9
155 Lena Andersson, Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek (Stockholm 2013) 156 Ebba Witt-Brattström, Århundradets kärlekskrig (Stockholm 2016), s. 48.
157 Ibid., s. 63 (exempel)
158 Ibid., s. 12f, s. 99, s. 133, s. 153 (exempel) 159 Ibid., s. 92
