ATT ÖVERSÄTTA DIALEKT

SPRÅK OCH LITTERATURER

ATT ÖVERSÄTTA DIALEKT

En studie av översättningsstrategier i den svenska

översättningen av Irvine Welshs roman

Trainspotting

Jenny Forsberg

Uppsats/Examensarbete: 15 hp

Program och/eller kurs: Översättarprogrammet

Nivå: Avancerad nivå

Termin/år: Vt/2016

Handledare: Mats Mobärg

Examinator: Marcus Nordlund Rapport nr:

Abstract

Uppsats/Examensarbete: 15 hp

Program och/eller kurs: Översättarprogrammet

Nivå: Avancerad nivå

Termin/år: Vt/2016

Handledare: Mats Mobärg

Examinator: Marcus Nordlund Rapport nr:

Nyckelord:

Dialekt, översättningsstrategier, skotsk dialekt, Trainspotting, Irvine Welsh

Syfte: Syftet med uppsatsen är att undersöka olika strategier som finns för översättning av dialekt, samt att se för vilken användning de olika strategierna lämpar sig.

Teori: Den teori som ligger som grund för analysmodellen är Epsteins tio strategier för över-sättning av dialekt (2012). De dialektala yttranden som förekommer i materialet ur-skiljs med hjälp av bland annat Wells (1982b) och Purves (1997) beskrivningar av den skotska dialekten.

Metod: Materialet utgörs av första kapitlet i Irvine Welshs roman Trainspotting (1994) och den svenska översättningen gjord av Einar Heckscher (2012). Samtliga dialektala ytt-randen i materialets källtext, deras översättningar och den översättningsstrategi som använts presenteras i en tabell i uppsatsens bilaga. Tabellens innehåll analyseras sedan kvantitativt i kapitel 4 och 5, där strategiernas fördelning och användning diskuteras. Resultat: Resultaten av analysen visar att över 50 % av källtextens dialektala markörer har nor-maliserats i måltexten. Andra strategier som använts flitigt är ortografisk återgivning, kompensation och återgivning genom vokabulär. Genom normalisering tar över-sättaren inga onödiga risker i sin översättning, samtidigt som handlingen behåller sin geografiska placering. Kompensationen gör det möjligt för översättaren att markera måltexten på platser där det är lämpligt i målspråket. De markeringar som görs i måltexten är inte dialektala men återspeglar ett avvikande språkbruk i form av tal-språklig stil som till stor del uttrycks genom avvikande ortografi och vokabulär.

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 1

1.1 Syfte och frågeställningar ... 1

1.2 Material ... 1

1.3 Metod ... 2

1.4 Disposition ... 2

2. Bakgrund ... 3

2.1 Irvine Welsh och Trainspotting ... 3

2.2 Dialekt ... 4 2.2.1 Litterär dialekt ... 4 2.2.2 Skotsk dialekt ... 5 2.2.2.1 Fonetik... 6 2.2.2.2 Grammatik... 7 2.2.2.3 Vokabulär ... 8 2.3 Översättning av dialekt ... 8 2.3.1 Deletion (strykning) ... 9 2.3.2 Replacement (ersättning)... 9 2.3.3 Compensation (kompensation) ... 10 2.3.4 Addition (tillägg) ... 10 2.3.5 Explanation (förklaring) ... 10

2.3.6 Grammatical representation (grammatisk återgivning) ... 11

2.3.7 Orthographic representation (ortografisk återgivning)... 11

2.3.8 Vocabulary representation (återgivning genom vokabulär) ... 11

2.3.9 Adaptation (anpassning) ... 12

2.3.10 Standardization (normalisering) ... 12

3. Dialektala markörer i källtexten ... 13

3.1 Markörer ... 13

3.2 Effekt ... 15

4. Resultat ... 17

4.1 Fördelning av strategierna i måltexten ... 17

4.1.1 Normalisering ... 18

4.1.2 Ortografisk återgivning ... 20

4.1.3 Kompensation ... 21

4.1.4 Återgivning genom vokabulär ... 23

4.1.5 Grammatisk återgivning ... 24

4.1.6 Tillägg ... 25

Material- och litteraturförteckning ... 31 Bilaga 1: Dialektala markörer i källtexten och deras översättningar ... 33

1. Inledning

I sitt arbete kan översättare stöta på många olika typer av texter. De präglas ofta av olika språkliga särdrag och egenheter som innebär olika svårigheter i översättningsarbetet. En av de språkvarianter som kan ställa till problem vid översättning är dialekt. En översättare som ställs inför uppgiften att översätta en text med dialektala drag måste aktivt fatta beslut om hur dialekten ska behandlas i översättningsarbetet, och vilka över-sättningsstrategier som lämpar sig för den aktuella texten.

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med den här uppsatsen är att undersöka några av de strategier som finns för översättning av litterär dialekt. Målet är att undersöka för vilken användning de olika strategierna lämpar sig, och några av de fråge-ställningar som söker sina svar är:

Hur yttrar sig dialekten i den aktuella källtexten och vad har den för litterär effekt?

Vilka strategier finns för översättning av litterär dialekt ur ett mer generellt perspektiv?

Vilka strategier för översättning av dialekt förekommer i den aktuella måltexten och varför förekommer just dessa?

1.2 Material

Materialet för den här undersökningen utgörs av romanen Trainspotting (1994) som är skriven av den skotske författaren Irvine Welsh. Till denna tillkommer den svenska översättningen gjord av Einar Heckscher, av vilken jag har använt den andra upplagan som utkom 2012. Det här materialet lämpar sig för undersökningen eftersom stora delar av käll-texten är skriven på utpräglad skotsk dialekt. Med tanke på uppsatsens omfång undersöker jag inte hela boken, utan jag har valt att undersöka det inledande kapitlet som i källtexten omfattar ungefär 11 sidor och heter:

The Skag Boys, Jean-Claude Van Damme and Mother Superior.

Heckshers översättning har rubriken Pojkarna Smack, Jean-Claude Van

Damme & Abedissan och omfattar ungefär 12 sidor.

Eftersom det är romanens första kapitel är det informationsrikt då en del av dess uppgift är att snabbt sätta in läsaren i kontexten både vad gäller plats och personer. En av anledningarna till att det är ett lämpligt avsnitt för undersökningen är att det är ett av de kapitel i romanen som är rikast när det gäller dialektala yttranden. Kapitlet innehåller både dialoger mellan olika personer, och berättarröstens egen skildring av händelser, vilket ger variation i texten som undersöks.

1.3 Metod

I uppsatsen redogörs för om och hur den skotska dialekten kommer till uttryck i källtext respektive måltext. Den aktuella översättningen disku-teras med utgångspunkt i Epsteins strategier för översättning av dialekt (2012) och undersökningens material redovisas i form av en tabell i upp-satsens bilaga. Tabellen innehåller samtliga dialektala yttranden i käll-texten, deras översättningar i måltexten och den identifierade översättningsstrategin. Tabellen innehåller även språkliga avvikelser i måltexten som inte har någon motsvarande dialektal markör i källtexten. Resultaten redovisas i form av en kvantitativ analys av fördelningen av översättningsstrategierna i det aktuella materialet och redovisningen följs av tillhörande diskussion och slutsatser.

1.4 Disposition

Uppsatsens teoretiska bakgrund presenteras i kapitel 2, som innehåller avsnitt om författare, källtext och om den skotska dialekten. Dessutom presenteras modellen för undersökningen i form av Epsteins tio strate-gier för översättning av dialekt (2012) i avsnitt 2.3. I kapitel 3 redogörs för de typer av dialektala markörer som påträffas i källtexten och för de effekter de har där. Undersökningens resultat finns i kapitel 4 där fördel-ningen av strategierna i det aktuella materialet diskuteras.

2. Bakgrund

I det här kapitlet finns en introduktion av den aktuella författaren och käll-texten, som följs av den teoretiska ramen för undersökningen i form av en kort redovisning av den skotska dialekten och av litterär dialekt i allmänhet. Kapitlet innehåller även en redogörelse av Epsteins tio översättningsstrategier för översättning av dialekt (2012).

2.1 Irvine Welsh och Trainspotting

Trainspotting gavs första gången ut på engelska 1993 och är Irvine

Welshs debutroman. Den kan läsas som en samling korta berättelser som kretsar kring några av Edinburghs heroinmissbrukare och deras dagliga bestyr som i mångt och mycket präglas av drogmissbruket. Romanen är till viss del självbiografisk, och vissa spår av det hårda leverne som präg-lar romanens huvudpersoner kan hittas i författarens förflutna, men också i översättarens; Heckscher har nämligen, precis som Welsh, ett förflutet som innehåller både alkohol- och drogproblem (Einar Heckscher – Huvet i Hissen [www]).

Många av bokens kapitel, och så även det första som är aktuellt i denna undersökning, berättas av Mark Renton som är en central figur i gruppen av heroinmissbrukare och även romanens huvudperson. Ett av de drag som präglar Rentons berättarröst är hans tydliga skotska dialekt, och det är till viss del detta som bidragit till den stora uppmärksamhet romanen fått (i kombination med dess uppseendeväckande tema).

Irvine Welsh föddes i den skotska huvudstaden och har bott där en längre tid av sitt liv (Irvine Welsh biography [www]). Videomaterial vitt-nar om skotska dialektala drag i Welshs eget tal vilket tyder på att den dialekt som används i källtexten är en dialekt författaren har god känne-dom om(Irvine Welsh about ”Trainspotting” [www]).

2.2 Dialekt

För att kunna undersöka strategier för översättning av dialekter är det nöd-vändigt att först och främst reda ut vad en dialekt egentligen är. Det finns många olika definitioner av ordet dialekt, och Wells menar att ordet, inom lingvistik, används för att namnge ett tal som kan klassificeras mitt emel-lan ett språk och en idiolekt (1982a:3). Han anser att det rör sig om olika varieteter av ett språk, som kan skilja sig åt i uttal, syntax, morfologi och vokabulär. Detta förklaras ytterligare av Ives som skriver att inget språk existerar i en ”ren” form, utan alla språk är uppbyggda av olika varieteter av språket, varieteter som beror på geografisk placering eller klasstillhörighet (1971:150). Epstein (2012:198) ger definitionen ”a kind of language used by a specific group at a specific time in a specific loca-tion”. Det som skiljer dessa olika varieteter av ett språk åt är att de kan innefatta olika grammatiska regler, olika ordförråd och olika uttal.

Dialektalt tal är alltså mer än bara en indikator för talarens geografiska tillhörighet, eftersom många andra personliga karaktärsdrag kan ligga som grund för hur en talare uttrycker sig, som till exempel kön, ålder eller klasstillhörighet. Dialekt är alltså mer än bara en språklig varietet, den kan ses som en del av talarens identitet.

2.2.1 Litterär dialekt

Den litterära dialekten är ett redskap som författare kan använda sig av för att uppnå vissa stilistiska effekter i en text. Det kan till exempel handla om att placera texten eller handlingen geografiskt, eller att ge läsaren information om en eller flera av berättelsens karaktärer. För att dialekten ska kunna användas som ett stilmedel krävs att läsaren identifierar språket som annorlunda. Språket måste avvika från standardspråket, men även från standardspråkets talspråksmarkörer i skrift (Englund Dimitrova 2012:101). Vad man på engelska kallar för eye-dialect bör alltså inte be-handlas som en dialekt utan snarare som avvikande skriftspråk, eftersom det rör sig om stavningar som imiterar det talspråkliga standardspråket. Det kan ibland vara svårt att skilja de två åt, till viss del eftersom det sällan finns utförliga beskrivningar av alla varianter av ett språk. Vad som av en person uppfattas som dialektalt behöver inte uppfattas så av en annan utan kan istället uppfattas som talspråkligt eller ledigt. Dialekter, och språk i allmänhet, är inte heller något konstant, utan de utvecklas och omformas i takt med samhället, vilket ytterligare försvårar uppgiften som ligger i att identifiera en dialekt och dess markörer.

Eftersom den litterära dialekten uppträder i skrift uttrycks de fonetiska avvikelserna i en dialekt inte genom ljud utan de representeras ofta av en avvikande ortografi som återger hur orden låter. Flera lingvister hävdar att nästan alla representationer av språk vars stavning avviker från nor-merna ger en nedsättande bild av talaren (Preston 1985:328) och att detta alltså är en av effekterna som kan uppnås genom användning av litterär dialekt. Preston menar att vi har för vana att döma personer efter regional och social härkomst och att dialektal stavning alltså uppmanar läsaren till den här typen av beteende (1985:329).

2.2.2 Skotsk dialekt

Syftet med denna korta redogörelse för den skotska dialekten är att under-lätta förståelsen av de analyser som senare görs i uppsatsen när det gäller dialektala markörer i källtexten, samt att motivera dialektsbaserade urval som görs ur materialet. Den skotska dialekten skiljer sig på många punk-ter från den engelska standarden, och nedan redogör jag därför för de mest markanta skillnaderna när det gäller fonetik, grammatik och vokabulär. Avsnittet är alltså inte en komplett redogörelse för den skotska dialekten. Trots att den skotska litterära traditionen sträcker sig så långt tillbaka som till 1700-talet finns en tendens att behandla skotskan som en inkor-rekt form av engelskan, och många av de skotska poeter, författare och skribenter som använt skotska i sina verk genom tiderna blandade ofta skotska och standardengelska i skrift (Purves 1997:1–4). Det finns alltså en tradition att blanda de två varieteterna, som även påpekas av Wells (1982b:395). Enligt honom är den skotska som talas i de större skotska städerna ofta en blandning av standardengelska och skotska. Wells menar också att landsbygdsbefolkningen inte till samma utsträckning tenderar att blanda de två varieteterna utan att de drar en tydligare gräns mellan dem. Macafee skriver också om denna blandning i förordet i Purves (1997:vii), och hon menar då att den talade skotskan har fler influenser från standardengelskan än den skrivna skotskan har.

Den skotska dialekten som talas i Trainspotting, som alltså får anses vara en storstadsdialekt, har influenser från bland annat både standard-engelska och keltisk skotska, varför följande beskrivning av den skotska dialekten fokuserar på egenskaper hos den keltiska skotskan. För att be-gränsa beskrivningen, med tanke på uppsatsens omfång, har jag valt att till stor del fokusera på egenskaper som kan utläsas i den aktuella käll-texten.

2.2.2.1 Fonetik

Eftersom det aktuella materialet är en skriven text kan, som tidigare nämnt, de fonetiska avvikelserna som här diskuteras inte höras, men de kan utläsas genom avvikande ortografi i källtexten. En av de mest mar-kanta och välkända skillnaderna mellan den skotska dialekten och standardengelskan är vokalljudet i ord som ”house” som med standard-engelskt uttal har diftongen /aʊ/ medan det skotska uttalet har monoftongen /u:/ (Wells 1982b:406). Detta är inte det enda fallet då standardengelskans diftong blir monoftong i skotsk dialekt, utan det är något som är relativt vanligt. Vokallängden skiljer ibland standard-engelskan från den skotska dialekten, och regeln för vokallängd i skotskan definierades i Aitken’s law 1962 (Wells 1982b:400). Enligt Wells (1982b:400) fastställde Aitken (1962) att vokalens längd beror på dess fonetiska omgivning. Aitken menade att den skotska dialektens vo-kal blir lång om den står sist i ordstammen eller i ordet, om den står före en tonande frikativa eller före fonemet /r/.

Obetonade vokalljud som i standardengelskan uttalas /ə/ blir med skotsk dialekt ofta /ɪ/ eller /ɪr/. Ett obetonat ”for”, som på standard-engelskan blir /fə/, blir alltså på skotsk dialekt /fɪ/ eller / fɪr/. Ord som engelskans ”happy” som med standardengelskt uttal avslutas med vokal-ljudet /ɪ/ blir ibland /e/ på skotsk dialekt. Ett exempel är det engelska ordet ”lady” som med skotsk dialekt kan uttalas /’lede/ (Wells 1982b:405).

Något som påverkar den skotska dialektens vokalljud är också att skotskan är rotisk, vilket innebär att man i den här varieteten uttalar fonemet /r/ som i sin tur färgar uttalet av vissa vokalljud. Standard-engelskans bortfall av roticitet ledde till att vissa vokalljud skiftade från monoftonger till diftonger, och således utvecklades i standardengelskan flera olika vokalljud än i skotskan (Chirrey 1999:224).

Wells beskriver förekomsten av glottisstöt istället för /t/ (utom när fonemet förekommer i förstaposition i ett ord) i vissa delar av Skottland. Undersökningar som genomförts både i Glasgow och i Edinburgh har visat att fenomenet kan knytas till social klass, kön och sammanhang, och glottisstöten har visat sig vara vanligast bland män i grupp i de lägre sociala klasserna (Wells 1982b:409).

En av de vanligaste stereotyperna om skotskt tal är att skottar rullar sina /r/, och förmodligen grundar sig detta dels i att språket, som tidigare nämnt, är rotiskt och alltså uttalar /r/ oavsett dess position i ett ord. Wells menar att rullande /r/ fortfarande förekommer i skotsk dialekt, men att det idag är långt från det vanligaste uttalet av bokstaven (1982b:410–411).

Eftersom varianterna av bokstavens uttal inte kan utläsas i skriven text är vidare diskussion kring dess uttal irrelevant i den här uppsatsen.

Bortfall av /h/ förekommer i vissa sammanhang i skotsk dialekt, och det rör sig oftast om ledigt, vardagligt och snabbt tal där /h/ faller bort när ljudet är obetonat i ett pronomen som till exempel i ”him” eller ”her” (Chirrey 1999:228). Det här är något som även kan förekomma i andra engelska dialekter när det gäller vardagligt tal. Även om fenomenet alltså inte nödvändigtvis är isolerat till den skotska dialekten är det ett drag som skiljer den från standardspråket.

2.2.2.2 Grammatik

Skotskan har tidigare kommit i kontakt med flera olika språk, bland annat keltiska, franska, nederländska och flera skandinaviska språk (Häcker 1999:4). Detta har lett till att skotskan influerats på olika plan, och en del skillnader mellan standardengelska och engelska med skotsk dialekt även kan hittas på grammatisk nivå. Dessa avvikelser är något problematiska att beskriva eftersom väldigt få grammatikor finns att tillgå för den skotska dialekten. Bristen på grammatikor beror delvis på det faktum att skotskan länge ansågs, och fortfarande anses av vissa, vara en inkorrekt version av det engelska språket som snarare än att beskrivas behöver korrigeras (Häcker 1999:11). Det leder också till en viss variation mellan olika talare eller olika skribenter eftersom de ibland lutar sig mot olika dokument med rekommendationer för hur det skotska språket bör användas och hur det är uppbyggt. Några starka, återkommande drag finns emellertid och kan identifieras i det aktuella materialet.

Presens particip, även kallad ing-formen, bildas på skotska med suf-fixet -in (Purves 1997:21), vilket skiljer sig från standardengelskans suffix -ing (Svartvik & Sager 1996:16), men formen används i samma situationer i de två språkvarianterna och suffixet läggs i båda fallen till verbets grundform. En viss skillnad i val av tempus kan också iakttas i skotsk dialekt, där det inte är ovanligt att använda historiskt presens i en berättelse. Formen bildas genom ändelsen -s (Young 2013:7 [www]).

Nekande form bildas i skotsk dialekt genom tillägget av suffixet -na(e) på ett hjälpverb eller på vissa enstaviga verb. Ett alternativ istället för suffixet -na(e) är att lägga till ”no” efter verbet, och användningen blir då densamma som ”not” i standardengelskan (Purves 1997:26–27). ”Nae” kan även användas före verbet som ett eget lexem och alltså inte ett affix, och det används då som standardengelskans ”no” (Purves 1997:68).

Användningen av suffixet -ie som diminutivform förekommer också i den skotska dialekten och har bland annat observerats av Purves (1997:46) och Young (2013:15 [www]). Young menar att det, när det läggs till ett kort adjektiv, ersätter ord som till exempel ”wee”, ”bit” eller ”sma” (2013:15 [www]).

2.2.2.3 Vokabulär

Den skotska dialekten delar till viss del ordförråd med standardengelskan, men även i fråga om vokabulär har skotskan hämtat influenser från andra språk. I stället för standardengelskans ”know” kan man till exempel använda skotskans ”ken” som har samma betydelse, eller ”bairn” i stället för standardengelskans ”child”. En variation när det kommer till vokabu-lär finns också i det personliga pronomenet ”I” som skotskan vanligtvis skriver ”A” eller ”Ah” (Purves 1997:11, Young 2013:17). Här kan man ibland iaktta en ytterligare skillnad eftersom ”A” och ”Ah” även kan före-komma med gemener, till skillnad från ”I”.

De reflexiva pronomenen ser också lite annorlunda ut med skotsk dialekt men påminner om de standardengelska formerna: ”masell”, ”yeir-sell”, ”his”yeir-sell”, ”her”yeir-sell”, ”it”yeir-sell”, ”oorsell(s)”, ”yeirsell(s)” och ”thairsell(s)” (Purves 1997:14). Eftersom så liten dokumentation i form av grammatikor eller ordböcker finns för skotskan, är det inte ovanligt att stavningen varierar mellan olika skribenter och man bör därför inte för-vånas om man stöter på vissa av exemplen ovan med lätt modifierad stav-ning. Purves nämner att de ordböcker som föregick The Concise

English-Scots Dictionary, som publicerades 1993, ibland kunde innehålla så

många som fyra olika stavningar för ett och samma ord, medan man i denna publicering höll nere antalet olika stavningar av samma ord till högst två (1997:60).

2.3 Översättning av dialekt

Vid översättning av en text med dialektala markörer är det viktigt för översättaren att klargöra vilken dialekt det rör sig om i källtexten och vad dialekten innebär för texten, alltså vilka effekter den har på texten och på läsaren. Detta är viktigt för att veta hur man på bästa sätt ska hantera dia-lekten i själva översättningsarbetet. Beroende på textens syfte och vilka effekter dialekten har på texten finns olika strategier att tillgå för över-sättning av dialekt. Det finns flera olika studier som behandlar

dialekt-översättning och flera forskare har iakttagit olika strategier som används av översättare. En av dessa är B. J. Epstein. Hon har forskat om bland annat översättning och har publicerat ett flertal artiklar och verk som be-handlar de problem som översättning av dialektala texter innebär. Hon har presenterat en lista över tio olika strategier som hon observerat vid översättning av dialekt (Epstein 2012:197–234), och det är dessa tio stra-tegier som används som analysmodell i denna uppsats. Nedan följer en redogörelse för de olika strategierna.

2.3.1 Deletion (strykning)

Att stryka vissa dialektala delar i en text är kanske ett av de lättaste sätten att hantera dialekt för översättaren. Strategin strykning kan innebära bort-fall av ord, meningar eller i vissa bort-fall hela stycken av en källtext. Det är den minst tidskrävande och i vissa avseenden även den säkraste strategin för översättaren, eftersom det till viss del utesluter vissa möjliga tolkningsskillnader av olika läsare. Samtidigt innebär strategin en stor risk eftersom en del av texten faller bort. Strykning kan vara en del av ett större förkortningsarbete av en text (Epstein 2012:212) men översättaren måste också vara medveten om andra effekter strategin har på måltexten: strykning innebär borttagning av dialekt, men också borttagning av all annan information i det aktuella stycket eller avsnittet som stryks.

2.3.2 Replacement (ersättning)

Strategin ersättning innebär att översättaren väljer att använda en dialekt som finns inom målspråket och vars konnotationer i målspråkskulturen kan anses motsvara de konnotationer som dialekten i källtexten har i käll-språkskulturen. Ersättning kan anses vara en målspråksorienterad strategi eftersom den förflyttar texten från källspråkskulturen till målspråkskul-turen i och med bytet av dialekt. Epstein talar om geografisk eller socio-ekonomisk översättning, vilket innebär att översättaren ersätter källspråksdialekten med en målspråksdialekt som till stor del, geografiskt eller socioekonomiskt, motsvarar den (2012:204). Det kan vara mycket utmanande för översättaren att hitta en dialekt i målspråket som motsvarar källspråksdialekten, och i vissa fall är det näst intill omöjligt, speciellt om de geografiska eller sociala förhållandena är väldigt olika.

2.3.3 Compensation (kompensation)

Ibland är det inte möjligt att ersätta en dialektal markör i källtexten med en annan på samma plats i måltexten. Strategin kompensation innebär att översättaren på något sätt markerar källspråkets dialektmarkörer i måltexten, men inte nödvändigtvis på samma plats som i källtexten. Över-sättaren kan till exempel välja en standardiserad översättning för ett dialektalt ord i källtexten, medan ett annat ord på standardspråk i käll-texten får en avvikande form i målkäll-texten. Mängden dialektala markörer i källtext och måltext behöver inte vara densamma, utan översättaren kom-penserar för dialektala bortfall på platser där det är möjligt och lämpligt i måltexten. Epstein anser att målet vid översättning av dialekt borde vara att på något sätt markera dialekt i måltexten. Om det inte är möjligt att markera dialekt på samma platser eller i samma utsträckning i källtext och måltext, kan kompensation vara en lämplig strategi. Hon menar vidare att den språkliga avvikelse som dialekten innebär för källtexten genom kom-pensation även kan markeras på andra sätt än genom dialekt i måltexten (2012:219). Kompensation är den enda av Epsteins tio strategier som alltid förekommer i kombination med en eller flera andra strategier. Den innebär avvikelser i måltexten som inte har någon motsvarighet i käll-texten och kan uttryckas till exempel ortografiskt eller grammatiskt.

2.3.4 Addition (tillägg)

Strategin tillägg innebär att översättaren gör vissa tillägg i texten. Ibland kan översättaren bedöma att tillägg är nödvändiga för att läsaren ska förstå berättelsens handling och bakgrund, men ibland kan detta även modifiera betydelsen beroende på översättarens tolkning och de stereo-typer som kan associeras med en dialekt samt hur läsaren sedan tolkar tilläggen (Epstein 2012:205, 221). Att använda sig av tillägg kan vara en effektiv strategi, eftersom det ofta är svårt att överföra dialekt till måltexten i samma utsträckning eller lika detaljerat som i källtexten. Epstein anser att tilläggen kan vara en form av kompensation som bidrar till att tillföra extra dialektala konnotationer till texten (2012:205, 221).

2.3.5 Explanation (förklaring)

Förklaringar kan finnas redan i källtexten för att förtydliga, till exempel användningen av dialekt i en text eller för att förklara dialektala yttranden.

Förklaringarna kan ges antingen i löptexten eller utanför den i form av till exempel fotnoter, för- eller efterord, ordlistor etc. (Epstein 2012:206). Översättaren bör vara vaksam vid användandet av denna strategi, speciellt vid översättning av skönlitteratur, eftersom förklaringar som görs inom ramen av löptexten tar läsaren ur den fiktiva världen. Språkliga för-klaringar kan också få läsaren att fundera över själva språket mer än vad översättaren kanske egentligen vill (Epstein 2012:223). Det kan, med tanke på en översättnings syfte, diskuteras om förklaring är en lämplig översättningsstrategi eller inte, eftersom den innebär att översättaren till en viss mån träder fram och inte förblir en osynlig aktör.

2.3.6 Grammatical representation (grammatisk återgivning)

Strategin grammatisk återgivning innebär att översättaren väljer att låta källtextens dialekt representeras av avvikande grammatikbruk i måltexten. Det kan till exempel röra sig om avvikelser i ordföljd eller verbformer (Epstein 2012:206). Huvudsyftet med den här strategin är att visa att språket som används i källtexten inte är standardspråk utan att det på något sätt är avvikande.

2.3.7 Orthographic representation (ortografisk återgivning)

Strategin ortografisk återgivning innebär att översättaren väljer att skildra dialekten i källtexten genom avvikande ortografi i måltexten (Epstein 2012:203). Det här är ett effektivt sätt att lyfta fram och representera avvikande uttal, men den här strategin kan också effektivt användas för att till exempel återspegla standardspråkligt talspråk i skrift.

2.3.8 Vocabulary representation (återgivning genom vokabulär)

Också genom sina ordval kan en översättare återspegla dialektala inslag i källtexten. Genom den här strategin använder översättaren avvikande ord-val för att representera dialekten i källtexten (Epstein 2012:203). Gemensamt för strategi 2.3.6, 2.3.7 och 2.3.8 är att de återspeglar dia-lektala markörer i källtexten genom ett avvikande språkbruk i måltexten.

Något som diskuteras i flera studier av dialektöversättning när det kom-mer till återgivning genom ett avvikande språkbruk är att detta i vissa fall kan ha en nedvärderande effekt på talaren. Syftet med det avvikande

språkbruket bör vara att antyda olikheter eller skillnader, men Berthele (2000) diskuterar flera fall i översättningar där det avvikande språkbruket framställer karaktärer som bristande snarare än annorlunda, och effekten av återgivning genom vokabulär, ortografi eller grammatik alltså blir negativ.

2.3.9 Adaptation (anpassning)

Genom strategin anpassning kan översättaren behålla dialektala ord i käll-texten som, med lite eller ingen anpassning, överförs till målkäll-texten. Den här strategin passar bra om liknande ord med ungefär samma betydelse finns att tillgå i både källspråk och målspråk (Epstein 2012:228) och de två språken alltså ligger relativt nära varandra när det gäller ordförråd. Anpassning kan även ske på ett mer övergripande plan om man ser till hela texten och då handlar det ofta om att anpassa texten så att fler läsare förstår den, eller genom att förkorta den (Epstein 2012:228).

2.3.10 Standardization (normalisering)

Normalisering är, enligt Epstein, en av de vanligaste strategierna för över-sättning av dialekt, och den innebär att översättaren väljer att normalisera de dialektala avvikelser som förekommer i källtexten vid översättningen (2012:229). Till skillnad från den förstnämnda strategin strykning så är det enda som faller bort vid användningen av den här strategin de dia-lektala markörerna och de konnotationer som de för med sig. Det är ett tidseffektivt sätt att översätta dialekt, vilket förmodligen är en av anled-ningarna till varför strategin är så vanlig.

3. Dialektala markörer i källtexten

I det aktuella materialet kommer dialekten till uttryck på flera sätt i käll-texten, och avvikelser när det gäller ortografi, grammatik och vokabulär kan iakttas. Det som många läsare förmodligen tidigt reagerar på är hur frekvent de dialektala markörerna faktiskt uppträder. I Trainspottings första kapitel, som i den valda upplagan omfattar ungefär 11 sidor, finns omkring 1 000 dialektala markörer (se bilaga 1 för lista över samtliga dia-lektala yttranden). Uppenbart är att dessa markörer finns där av en anled-ning och att de har en effekt på texten och läsaren, vilket bidrar till de svårigheter som finns i att översätta dem.

3.1 Markörer

Den lista över de dialektala markörerna som återfinns i bilaga 1 behandlar alla markörer som påträffats i källtexten. Yttranden av dialektal karaktär behandlas som översättningsenheter som kan bestå av ett enda ord eller av ett flerordigt uttryck. I vissa fall finns av naturliga skäl ingen riktig motsvarighet i den svenska översättningen, till exempel på grund av språ-kens uppbyggnad eller meningsstruktur som inte ger samma möjligheter. I dessa fall står markören med i listan men har räknats bort ur redovis-ningen.

De dialektala markörerna i källtexten kan alltså delas in i tre olika grup-per som avviker genom ortografi, grammatik eller vokabulär. Det är ibland svårt att avgöra vad som bör räknas som ortografiskt avvikande och vad som bör anses vara avvikande vokabulär, eftersom en del ord ser väldigt lika ut på standardengelska och på skotsk dialekt, utan att de där-för kan anses vara samma ord. Eftersom uppsatsens fokus inte ligger på ordens etymologi utan på översättningen, har jag därför valt att behandla ord som på standardengelska och skotsk dialekt har samma betydelse och snarlika stavningar som ortografiska avvikelser, vilket innebär att katego-rin med avvikande vokabulär innehåller ord eller uttryck som präglas av en tydlig morfologisk skillnad mellan orden på standardengelska och på skotsk dialekt.

Den kategori som är överlägset störst, och alltså används mest frekvent av författaren, är kategorin med ord eller uttryck med avvikande ortografi. Det finns tydliga mönster i stavningen som avspeglar dialektalt uttal, se exempel (1) nedan:

(1) Ah wanted the radge tae jist fuck off ootay ma visage, tae go oan his

ain, n jist leave us wi Jean-Claude. Oan the other hand, ah’d be git-ting sick tae before long, and if that cunt went n scored, he’d haud oot oan us. (Welsh s. 3)

De fetmarkerade orden i samtliga exempel är mina markeringar. I exem-pel (1) representerar fetmarkeringarna ortografiska avvikelser som är dia-lektala. Exemplet visar bland annat att det i källtexten förekommer fall då författaren har valt att representera fonetiska avvikelser, till exempel där diftonger blir monoftonger eller avvikelser när det gäller vokallängd, med hjälp av ortografiska avvikelser i skrift. Purves nämner till exempel avvi-kelser i stavningen i ord som ”oan” i stället för standardengelskans ”on”, som alltså markerar skillnader i uttalet (1997:61). Han påpekar även att skillnader i stavning mellan olika skribenter inte är ovanliga och att dessa variationer finns eftersom vissa skribenter kommer på egna modifieringar och egna stavningar av ord (1997:61), något som med all sannolikhet även kan knytas till bristen på grammatikor och beskrivningar av dialekten.

Källtexten innehåller också dialekt som markeras med hjälp av avvi-kande vokabulär. Nedan följer två exempel:

(2) If ah ever live long enough tae huv a bairn, ah hope it never looks at us like Sick Boy does. (Welsh s. 4)

(3) − Ken wee Goagsie? (Welsh s. 10)

I exempel (2) och (3) finns sammanlagt fyra olika fetstilsmarkerade ord som representerar dialektalt tal genom avvikande ordval. Ord eller uttryck ur ett engelskt, ledigt standardregister hade istället kunnat vara till exem-pel ”I”, ”kid”, ”Do you know” och ”little”.

I källtexten markeras även dialekt genom avvikande grammatik. I exempel (4) nedan illustreras ett sådant fall:

(4) − Wis it fuck, he sais, but he couldnae keep the anxiety oot ay his voice. – Ah ken the McLeans. Chancey’s awright.

− No if ye take the pish oot ay his brar, ah sais. He wis takin nae mair notice though. (Welsh s. 6).

I exempel (4) illustreras flera grammatiska avvikelser som är karaktärist-iska för den skotska dialekten. Här finns bland annat suffixet -in för pre-sens particip, historiskt prepre-sens och två olika varianter av negationer som skiljer sig från standardengelskan. Det går att argumentera för att dessa avvikelser inte är grammatiska utan ortografiska eftersom de ligger rela-tivt nära standardengelskans ortografi, men eftersom de representerar en grammatisk företeelse har jag valt att här behandla dem som grammatiskt avvikande.

Den vanligaste representationen av dialekt i den aktuella källtexten är alltså markerad genom avvikande ortografi, och det förekommer betydligt färre fall då den dialektala avvikelsen markeras genom grammatik eller vokabulär.

3.2 Effekt

Författaren har gjort ett aktivt val när han valt att låta texten i så hög grad färgas av dialektala markörer, och det är självklart att dessa markörer har en viss effekt på den färdiga texten. Enligt Ingo strävar man i den skön-litterära stilen efter att uppnå speciella effekter med hjälp av stilmedel (2007:77), och litterär dialekt är ett av stilmedlen författaren har till sitt förfogande. Eftersom dialekt är något som talas av en specifik grupp per-soner på en specifik plats vid en specifik tidpunkt, så ger den läsaren in-formation om talaren. I Trainspotting hjälper dialekten alltså till att, väldigt tidigt i texten, geografiskt placera handlingen och de involverade personerna. Detta uttrycks även mer explicit, senare i texten, men blir genom dialektala markörer tydligt redan i romanens första mening: ”The sweat wis lashing oafay Sick Boy; he wis trembling.” (Welsh 1994:3). En typ av dialektal markör som förekommer i texten och som också ger oss information om talaren är glottisstöt. Glottisstöten är vanligast hos yngre män i de lägre sociala klasserna (Wells 1982b:409), något som passar in på de flesta av personligheterna som läsaren blir bekant med i romanens första kapitel, och som alltså utgörs av en samling arbetslösa heroin-missbrukare som nog får anses höra till de lägre samhällsklasserna.

Alla läsare placerar förmodligen inte handlingen geografiskt eller socialt lika tidigt, eller över huvud taget, under sin läsning, och detta beror naturligtvis på läsarens kännedom om den aktuella dialekten och vilka förkunskaper läsaren har om romanen och dess författare. Något som dia-lekten dock bidrar till, även om läsaren inte är kapabel att placera den, är att den tydligt vittnar om talarens avvikande språkbruk. Dialekten är alltså ett sätt att skilja talaren från en norm, och man kan tänka sig att detta

sträcker sig längre än enbart till språkbruket, och att författaren velat ut-trycka en form av avstånd mellan personerna i berättelsen och ”det normala” genom språkbruket. Omskrivningar och avvikande stavning har tidigare diskuterats av till exempel Preston (1985) och Mobärg (2008:155), och de menar att det finns en risk att språkliga avvikelser i skrift, som avspeglar talspråk eller avvikelser i tal, kan bidra till att läsaren får en negativ eller nedsättande syn på talaren. Avvikelser kan också fel-aktigt anses vara inkorrekta bara för att de inte håller sig inom normerna för standardspråk (Mobärg 2008:158). Ingo anser att författare som väljer att använda sig av vad han kallar ”extrema språkformer som slang eller svårförstådda dialekter” i en text riskerar att förlora en del läsare som inte tycker om varieteten, eller som inte förstår den (2007:259).

De dialektala markörerna i källtexten bidrar också till hur tillgängliga personerna i berättelsen känns för läsaren. Personerna i handlingen kan uppfattas som mer genuina när en del av personlighetsdragen lyser igenom i deras tal. Detta gör att läsaren möjligtvis lättare kan sätta sig in i berättelsen. Något annat i just den här dialekten som bidrar till läsarens förmåga att mentalt närma sig handlingen är användningen av historiskt presens. Användningen av detta tempusalternativ ger här en känsla av att man som läsare befinner sig mitt i handlingen, istället för att handlingen redan skett och sedan återberättas, som användningen av preteritum markerar.

4. Resultat

I första kapitlet av Trainspotting kan sju av Epsteins tio översättnings-strategier (2012) identifieras, med anknytning till översättning av dialekt. De sju strategierna presenteras nedan i en kvantitativ analys av deras för-delning i den aktuella översättningen, och sedan följer en diskussion av resultaten. Samtliga dialektala yttranden och deras översättningar redovi-sas i uppsatsens bilaga.

4.1 Fördelning av strategierna i måltexten

Sammanlagt förekommer 1 146 olika användningar av översättnings-strategier för översättning av dialekt i det aktuella materialet. Vissa över-sättningar har hanterats genom en kombination av flera strategier medan andra har hanterats med hjälp av en enda strategi. Fördelningen av strate-gierna i materialet redovisas i figur 1 nedan.

FIGUR 1. Fördelning av valda översättningsstrategier i materialet.

Normalisering 54,14% Ortografisk återgivning 26,95% Kompensation 9,33% Återgivning genom vokabulär 6,45% Grammatisk återgivning 1,39% Tillägg 1,13% _Strykning 0,61%

4.1.1 Normalisering

Den metod som används flitigast i det här materialet när det gäller att översätta dialekt är normalisering. I lite mer än 54 % av fallen har över-sättaren använt den här strategin, som alltså standardiserat måltexten i jämförelse med källtexten, och Epstein hävdar att det är en av de vanligast förekommande strategierna vid översättning av dialekt (2012:229). Stra-tegin normalisering innebär att översättaren har gjort ett aktivt val att omvandla dialekt till standardspråk. Orsaker eller anledningar till varför översättaren har valt att använda sig av denna strategi, och varför över-sättare i allmänhet ofta nyttjar den, kan vara att dialekt är väldigt svårt att hantera i en översättning då den för med sig många konnotationer, som kan variera från läsare till läsare. Normalisering blir då en av de mindre tidskrävande strategierna för att hantera dialekten.

Berezowski (1997:51) hävdar att normalisering är ett val som över-sättaren gör och det är något som görs för att skydda texten från miss-förstånd eller felaktiga tolkningar. Han anser att det finns två olika förklaringar till varför en översättare väljer att normalisera en text: antingen har normaliseringen ingen betydelse för textens fullständighet, eller så bedömer översättaren att de konnotationer som en tolkning av översättningen kan innebära skulle ha en förödande inverkan på texten (Berezowski 1997:51). Jag anser att en tredje aspekt, nämligen arbetstid, även spelar roll i den här frågan. Många översättare arbetar under tids-press och normalisering är för många en tidseffektiv arbetsmetod. Även om en översättare i vissa fall inte anser att normalisering är det bästa alternativet, så kan det vara så att tidsramen för ett uppdrag är för snäv för att behandla dialekten på andra, bättre anpassade sätt.

Något som är värt att uppmärksamma i det aktuella materialet är att normalisering är som vanligast i de avsnitt då berättarrösten talar, och mindre vanligt i dialogerna där texten alltså representerar återgivet tal. I källtexten är alltså även de avsnitt som inte är dialoger starkt präglade av dialekt, men de har till stor del normaliserats i måltexten. Detta illustreras i exempel (5a) och (5b) nedan. I exemplen hänvisar (a) till Welshs käll-text, och (b) till Heckshers måltext.

(5a) − How should ah go n see her? It’s gowt nowt tae dae wi me, ah sais defensively. (Welsh s. 11)

(5b) − Varför skulle ja gå å hälsa på henne? De där har ja inge me å

Här har ”ah” i källtexten översatts med ”ja” när det representerar återgivet tal, och ”jag” när det är berättarrösten som talar i måltexten. Detta beror förmodligen på att översättaren har valt att till stor del återge källspråkets dialekt genom talspråkliga markörer i måltexten, något som diskuteras vidare i uppsatsens kommande avsnitt. Hade undersökningen gjorts på en del av texten som innehåller längre eller fler dialoger än det kapitel jag undersökt, så är det alltså troligt att resultatet inte hade blivit detsamma. Det går att argumentera för att översättaren har varit konsekvent med normaliseringen, i den meningen att han genomgående i det aktuella materialet använt strategin färre gånger i dialogerna, samtidigt som det också går att argumentera för att han varit inkonsekvent med normali-seringen eftersom han behandlat samma ord i källtexten olika vid olika tillfällen i måltexten. Ett och samma ord kan finnas i en avvikande form på en plats i måltexten, men kan ha normaliserats på en annan plats, som i exempel (6a)-(7b) nedan:

(6a) If ah ever live long enough tae huv a bairn, ah hope it never looks

at us like Sick boy does. (Welsh s. 4)

(6b) Om jag skulle leva länge nog för att få en unge, hoppas jag att den

aldrig kommer att titta på mej så som Sick Boy gjorde nu. (Heckscher s. 12)

(7a) Sick Boy’s eyes are now innocent and full ay wonder, his

expres-sion like a bairn thit’s come through oan Christmas morning tae a pile ay gift-wrapped presents stacked under the tree. (Welsh s. 9)

(7b) Sick Boys ögon hade nu fått ett oskyldigt och förundrat uttryck,

och hans min påminde om ett barn som kommer in på juldags-morron i rummet där granen står, och hittar en stor hög med tjusigt inslagna paket under den. (Heckscher s. 17)

Översättaren har här behandlat det dialektala ordet ”bairn” olika i de två fallen. Vid första tillfället har han valt det vardagliga ”unge” i översätt-ningen, medan han i andra fallet har normaliserat översättningen och valt ”barn”. I det här fallet kan förklaringen inte ligga i huruvida det rör sig om dialog eller inte i texten, eftersom ordet i båda fallen förekommer i samma typ av situation, och jag har svårt att se en anledning till varför orden här har behandlats olika. Jag anser att det här därför vittnar om en viss inkonsekvens i översättarens arbete.

Något som försvinner i översättningen med strategin normalisering är alltså de konnotationer som finns i källtexten med anknytning till dia-lekten. I det här fallet försvagas å ena sidan textens anknytning till dess

geografiska placering i och med normaliseringen. Å andra sidan hade det varit en näst intill omöjlig uppgift att framställa en svensk version av Edinburghdialekt, och om det finns en sådan är den förmodligen känd enbart av en liten grupp svensktalande personer. Översättaren flyttar inte heller helt bort handlingen från Edinburgh eftersom det på flera ställen i texten finns explicita referenser till platser i staden. Precis som namnet på strategin antyder så tonas språket mer eller mindre ner när översättaren väljer att normalisera en språkform som författaren av originalverket medvetet velat distansera från standarden. För att återkomma till Ingos teori (2007:259) om texter med dialekt som är svåra att förstå och alltså begränsar antalet läsare, eller som ogillas av en grupp läsare och därmed begränsar dess antal, så tillåter alltså normaliseringen en större grupp läsare att ta del av texten.

Även om språket till stor del normaliserats i översättningen så bör nämnas att källtexten, utöver de dialektala markörerna, även markeras av en ledig stil med en del slang och vardagligt språk, som alltså också avviker från standardspråket. Detta har översättaren till stor del bevarat i sin översättning, något som diskuteras närmare i avsnitt 4.1.2 och 4.1.4.

4.1.2 Ortografisk återgivning

I nästan 27 % av fallen där översättningsstrategier har använts för att översätta dialekt är det fråga om ortografisk återgivning. Översättaren har då valt att återspegla det dialektala i källtexten genom avvikande ortografi i måltexten. Redan i källtexten finns dialektala fonetiska avvikelser som avspeglas ortografiskt, men översättningarna som gjorts med hjälp av den här strategin ersätter inte nödvändigtvis avvikande ortografi i källtexten, utan det är en strategi som återspeglar flera av källtextens typer av dialektala markörer.

En av anledningarna till varför den här strategin använts relativt flitigt i den här översättningen kan vara att den, tillsammans med grammatisk återgivning och återgivning genom vokabulär, är ett effektivt sätt att av-spegla avvikande språkbruk utan att förflytta handlingen geografiskt (Epstein 2012:228). Jämfört med återgivning genom vokabulär är det också en strategi vars resultat blir mer lättförståeligt för fler läsare, eftersom det i det här fallet ofta rör sig om standardvokabulär med större eller mindre avvikelser i ortografi som i regel är begripliga för gemene man, medan återgivning genom vokabulär använder ord som förmodligen är kända av en mindre grupp människor, och därför försvårar förståelsen av texten.

Ortografisk återgivning är också en lämplig strategi för det här materialet eftersom språket i källtexten är ledigt, vardagligt och talspråk-ligt, något som återspeglas i måltexten med hjälp av den talspråkliga orto-grafin. Strategin håller även måltexten nära källtexten i det faktum att de båda innehåller relativt stora andelar ortografiska avvikelser.

Ortografisk återgivning har emellertid, i nästan en tredjedel av fallen då strategin använts i det här materialet, varit kompensation, och alltså använts i måltexten på platser där ingen dialektal markering finns i käll-texten. Detta diskuteras närmare i avsnitt 4.1.3.

Ortografisk återgivning är en effektiv strategi för översättning av källtextens dialoger, eftersom de ortografiska avvikelserna i både käll-texten och målkäll-texten återger hur orden låter när de uttalas. Detta exemp-lifieras i (8a) och (8b):

(8a) − Pit some sounds oan Raymie. Ah’m seek ay the new Elvis

Cos-tello, bit ah cannae stoap playin the cunt. (Welsh s. 7)

(8b) − Sätt på nån musik Raymie. Ja e döless på nya Elvis Costello,

men ja kan’te sluta spela skiten. (Heckscher s. 15)

4.1.3 Kompensation

I nästan 10 % av fallen då en översättningsstrategi använts i över-sättningen av dialekt i det här materialet är det fråga om kompensation. Det innebär att översättaren har valt att på ett eller annat sätt markera måltexten på ett ställe där källtexten inte har någon dialektal markör. Eftersom källspråk och målspråk inte nödvändigtvis erbjuder samma möjligheter när det gäller hur de språkliga avvikelserna kan placeras, är kompensation många gånger en effektiv strategi.

Ingo (2007:86) talar om förskjutna stilmotsvarigheter och direkta

stil-motsvarigheter, och kompensation faller under den förstnämnda

kate-gorin. Han anser att direkta stilmotsvarigheter är att föredra, men säger också att i den mån de inte går att producera är en förskjuten stil-motsvarighet bättre än ingenting, då detta främjar den stilistiska balansen (2007:168). Eftersom översättarens mål bör vara att på ett eller annat sätt markera stilistiska eller språkliga avvikelser i sin översättning, i de fall det finns sådana i källtexten, är denna strategi alltså ett bra medel eftersom den ger översättaren lite större frihet.

Epstein hävdar att kompensation kan ske med hjälp av dialektala mar-körer i måltexten, men att det även är möjligt att kompensera med hjälp

av andra markörer än de dialektala (2012:219). I den här texten har dia-lekten inte flyttats över från källtext till måltext utan de dialektala mar-körerna som finns i källtexten har ersatts, både genom direkta och förskjutna motsvarigheter, med andra typer av markörer för avvikande språkbruk i måltexten.

Den vanligaste formen av kompensation som skett i det här materialet är genom ortografisk återgivning, som svarar för lite mer än 80 % av kom-pensationen i texten. Eftersom ortografisk återgivning generellt sett är en av de vanligare strategierna som översättaren använt i den här måltexten är det inte överraskande att han tagit till den här strategin även när han kompenserat för förlorade markörer i källtexten. Det handlar här till stor del om ortografisk återgivning som reflekterar standardspråkligt talspråk, se exempel (9a) och (9b):

(9a) − Ye git a shot, but only if ye use this gear. (Welsh s. 9)

(9b) − Du ska få en fix, men bara om du tarom hära verktygena.

(Heckscher s. 17)

Första delen av meningen har blivit normaliserad, men översättaren har kompenserat för normaliseringen genom att använda talspråkliga orto-grafiska markörer i de sista tre orden i meningen i måltexten.

Kompensation sker även i den här översättningen med hjälp av åter-givning genom vokabulär, som svarar för ungefär 16 % av kompen-sationerna. Här har översättaren valt att uttrycka sig med hjälp av ord eller uttryck som ligger på en lägre stilnivå i måltexten än vad originaluttrycket i källtexten gör, ofta med hjälp av slang eller mycket lediga och var-dagliga uttryck eller ordval (se exempel (10a) och (10b) nedan). Åter-givning genom vokabulär diskuteras närmare i avsnitt 4.1.4.

(10a) That meant ah’d git hit fir fuckin back charges fi the shoap oan a video ah hudnae even goat a deek at. (Welsh s. 4)

(10b) Vilket innebar att jag skulle åka på att pynta extra i videobutiken för en rulle som jag inte ens hade kollat till slut. (Heckscher s. 11)

Översättaren har här valt att kompensera med vardaglig vokabulär på plat-ser som inte har någon dialektal markering i källtexten: ”back charges” blir i översättningen ”pynta extra” och ”a video” blir ”en rulle”.

Två fall av kompensation genom grammatisk återgivning finns, och ett fall vardera av kompensation genom en kombination av ortografisk och grammatisk återgivning, och ortografisk återgivning och återgivning

genom vokabulär. Grammatisk återgivning diskuteras närmare under avsnitt 4.1.5.

4.1.4 Återgivning genom vokabulär

Både källtexten och måltexten präglas av en vardaglig ton och således även vardagliga ord som ibland även kan sägas vara som slang. De gånger källtextens dialekt har markerats genom avvikande ordval i måltexten svarar för ungefär 6,5 % av fallen då en viss strategi använts för att över-sätta dialekt. Det handlar ofta om ord som får anses ha stark vardaglig prägel, och kan även handla om samtalsmarkörer (se exempel (11a) och (11b) nedan):

(11a) It sounds good in ma heid (Welsh s. 11)

(11b) Det lät bra inne i skallen på mej (Heckscher s. 19)

Det finns ett problem i klassificeringen av ord i det att de kan uppfattas olika av olika personer. Ett ord kan av en person uppfattas som slang eller mer vardagligt, medan det av en annan person inte alls kategoriseras så, något som ställt min analys av återgivning genom vokabulär inför vissa problem i den här undersökningen. Jag har dels lutat mig mot ordböcker och deras klassificeringar av orden, dels utgått från min personliga åsikt och åsikter från min omgivning. Strategin återgivning genom vokabulär motsvarar en relativt liten del i det aktuella materialet, och möjligtvis kan förklaringen ses i en koppling mellan slang och vardagligt språk. Enkvist (1991:10) avråder översättare från att använda slang i en översättning eftersom slangspråk har en förmåga att åldras mycket fortare än standard-språk, och jag anser att detta gäller även för det vardagliga språket som ju präglas av samhället det används i. Detta kan vara en anledning till att översättaren varit relativt sparsam med användningen av den här strategin och i stället valt att markera avvikelserna från standardspråket i måltexten på andra sätt.

Några gånger har översättaren valt att använda ord som är avvikande men av andra anledningar än de som tidigare diskuterats; det gäller här ord som lutar mer åt det formella hållet eller som kan anses vara föråld-rade, till vilka jag har svårt att hitta en förklaring (se exempel (12a)-(13b) nedan):

(12b) − Johnny Swan, tokig i att spela boll (Heckscher s. 18)

(13a) Ah telt masel, that’s the evil spirit talkin again, no the White Swan. (Welsh s. 12)

(13b) Jag sa mej att det var den onda anden som talade nu igen, inte Vita Svanen. (Heckscher s. 21)

Det här är enbart två av de exempel på gånger då jag reagerade på avvi-kande ordval som hör snarare till det formella eller ålderdomliga registret än till det ungdomliga registret som i övrigt dominerar i materialet. I exempel (12b) har översättaren valt ”spela boll” som översättning för det dialektala ”fitba” i källtexten. En lämpligare benämning skulle nog vara ”spela fotboll” som känns mer ungdomligt och modernt, trots normali-seringen. I exempel (13b) översätts ”talkin” med ”talade”, som också det hör hemma i ett mer formellt register än till exempel ”pratade” eller ”snackade”, som är mer vardagligt och talspråkligt, och därför skulle passa bättre in i den textuella omgivningen.

4.1.5 Grammatisk återgivning

Inte ens 1,5 % av fallen då strategier använts för översättning av dialekt i det här materialet hör till kategorin grammatisk återgivning. De gram-matiska avvikelser som finns i måltexten är några få som i de flesta fall upprepas flera gånger. Vanligast är bortfall av ”att” och användning av pronomenet ”han” där ”honom” hade varit korrekt. Nedan följer några exempel på grammatiska avvikelser:

(14a) Ye think thit the White Swan wid hud oot oan his muckers? (Welsh s. 10)

(14b) Tror ni Vita Svanen skulle va så snål mot sina polare? (Heckscher s. 18)

(15a) Still, as ah sais tae um, it isnae the end ay the world Goagsie. (Welsh s. 10)

(15b) Fast som ja sa ti han, de e’nte hela världen Goagsie. (Heckscher s. 18)

(16b) Inte Swanney inte. (Heckscher s. 18)

I exempel (14b) har översättaren valt att ta bort ”att” där ordet normalt sett krävs i skriven standardsvenska. Fenomenet är mycket vanligt i ledigt tal, och här har översättaren lyckats fånga det talspråkliga och vardagliga i texten genom att använda den här tekniken. I exempel (15b) har över-sättaren, istället för att använda objektsformen ”honom” av det personliga pronomenet ”han”, valt att här behålla ”han”, något som avviker från standardsvenskans normer, men detta fenomen förekommer också i var-dagligt tal.

Svansdubblering är något annat som förekommer i tal, men som inte förekommer lika ofta i skrift. I exempel (16b) har översättaren, genom att upprepa meningens fundament ”inte”, gett en talspråklig prägel åt ut-talandet, vilket bidrar till en mer vardaglig och ledig känsla i språket. Sammanfattningsvis bidrar alltså till stor del de grammatiska avvikelser som finns i måltexten till den vardagliga och framför allt den talspråkliga stilen i texten.

4.1.6 Tillägg

De tillägg som finns i måltexten är inte dialektala, men de innehåller andra språkliga avvikelser. De svarar för en mycket liten del av strategierna som använts: lite över 1 %, och nästan alla gånger är det fråga om ortografisk avvikelse. De tillägg som gjorts är relativt obetydliga och innehållslösa eftersom de inte tillför någon ny information. Det rör sig om till exempel samtalsmarkörer eller andra uttryck som i det här fallet kompenserar för de dialektala markörer som gått förlorade i översättningens normali-sering, vilken är en av de effekter Epstein nämner i samband med tillägg (2012:205). En annan effekt tilläggen ofta har är att bidra till den tal-språkliga stil som är genomgående i måltexten. Detta illustreras i exempel (17) och (18) nedan, som båda innehåller tillägg:

(17a) Kelly’s goat a thing aboot us? (Welsh s. 12)

(17b) Att Kelly skulle gilla mej på nå vis? (Heckscher s. 20) (18a) C’moan ya crappin bastards! (Welsh s. 5)

4.1.7 Strykning

Strykning är den strategi som använts minst flitigt av de sju strategier som finns representerade i materialet. Endast sex av de använda strategierna är strykningar, vilket gör det svårt att dra några generella slutsatser. Vad som är värt att nämna är att de strykningar som gjorts är av mycket korta segment: det rör sig om ett enda eller ett fåtal ord. Hälften av de stryk-ningar som gjorts tar bort källtextens ”fuckin”, vilket ger en något snällare och mindre vulgär måltext, men som sagt handlar det här enbart om sex fall i hela materialet, i vilket ”fuckin” förekommer otaliga gånger. Om det är någon slutsats som kan dras, så är den att översättaren försökt att över-sätta hela källtexten utan att utelämna någon eller några delar. Exempel (19a) och (19b) illustrerar ett fall då översättaren använt strategin stryk-ning:

(19a) Ah’m no sick yet, but it’s in the fuckin post, that’s fir sure. (Welsh s. 4)

(19b) Än har jag inte blivit dålig, men det väntar runt hörnet, var lugn för det. (Heckscher s. 12)

4.2 Oanvända strategier i måltexten

Som tidigare nämnts använder sig översättaren av det aktuella materialet av sju av Epsteins tio översättningsstrategier i den här översättningen, och den naturliga följdfrågan blir då varför strategierna ersättning, förklaring och anpassning utelämnas i det här materialet.

Strategin ersättning innebär som bekant ersättning av källspråks-dialekten med en dialekt i målspråket. Detta innebär att handlingen också måste flyttas över från källspråkskulturen till målspråkskulturen, vilket kan leda till en rad övriga modifieringar eller omarbetningar av måltexten för att handling och språkbruk ska fungera tillsammans. Översättarens uppgift att identifiera en dialekt i målspråket, som har samma eller lik-nande konnotationer för målspråksläsare som källspråksdialekten har för källspråksläsare, kräver inte bara enorma kunskaper om de båda kulturerna och om de dialekter som finns inom de två språken, men kräver också att två dialekter som till viss del kan likställas finns att tillgå, något som inte alltid är fallet. Översättaren måste sedan också behärska dia-lekten som valts i måltexten för att användningen av diadia-lekten ska vara konsekvent och för att den, för läsaren, ska kännas genuin.

Strategin förklaring innebär att översättaren antingen inom ramen för den översatta texten (till exempel i form av fotnoter eller parenteser) eller utom ramen för texten (till exempel i form av en ordlista, en prolog eller en epilog) ger förklaringar för att öka förståelsen för den dialekt som källtext och måltext innehåller. De förklarande tilläggen kan tydliggöra hur översättaren har hanterat och resonerat kring källtextens dialekt i översättningsarbetet. Översättaren bör vara införstådd med att förkla-ringar, åtminstone när det gäller skönlitteratur, kan ha en tendens att rycka läsaren ur den fiktiva värld som romanen bygger upp. Detta kan också kollidera med idén om att översättaren inte bör märkas i en översättning, eftersom ett tillägg gjort av översättaren tydliggör och synliggör dennes roll. Detta kan vara några av anledningarna till varför översättaren i det aktuella materialet valt att inte ge några förklaringar. Det kan också vara så att han helt enkelt tycker att inga förklaringar behövs med tanke på hur han valt att behandla dialekten i översättningen.

Strategin anpassning kan innebära två olika saker. Den ena anpass-ningen innebär överföring av dialektala ord eller uttryck som mer eller mindre anpassats för målspråket. Det är en strategi som bäst fungerar när källspråk och målspråk ligger ganska nära varandra, både syntaktiskt och lexikalt. Anpassningen av ord är inte att förväxla med lånord som ofta är ord ur standardspråket som överförts och ibland anpassats för att fungera i målspråket, men som är vedertagna i målspråket. Översättningsstrategin anpassning gäller enbart dialektala ord och då ord som inte ingår i det aktuella språkets standardordförråd. Risken vid den här typen av anpass-ning är att texten blir obegriplig för läsare som inte har kunskap om det dialektala ordförrådet i källtexten. Finns det för många störningar i läs-ningen i form av obegripliga ord eller uttryck, kan detta vara ett för stort hinder för läsaren, varför denna strategi är relativt riskabel att använda om man vill nå ut till många läsare (Ingo 2007:259).

Den andra typen av anpassning innebär anpassning av texten i en större skala. Anpassning av en text på den här nivån kan motiveras med att man vill att fler läsare ska kunna ta del av texten, och det kan således handla om till exempel förenkling eller förkortning av texten för att en yngre målgrupp ska kunna ta del av måltexten. Syftet med översättningen och måltexten avgör om anpassning på textnivå är nödvändig. I det här fallet ser jag inga tydliga motiveringar till varför texten skulle behöva anpassas eller omarbetas för en svensk publik, eftersom det enda som skiljer mål-gruppen för källtexten och måltexten är språket.

Riktlinjerna i Epsteins modell om anpassningsstrategin på textnivå är relativt otydliga, och man skulle kunna argumentera för att den

normali-sering som måltexten i det här materialet utsatts för är en typ av anpass-ning eftersom det på ett sätt förenklar texten. På samma sätt skulle man kunna anse att själva översättningen i sig är en anpassning, eftersom den innebär en omarbetning av texten. Jag har valt att inte betrakta normali-seringen som en anpassning i det här fallet eftersom jag anser att syftet med anpassningen bör vara att förändra texten på något sätt. Jag tror inte att ett av målen men den här översättningen var att förändra texten, utan utgår från att översättaren i en skönlitterär översättning av den här typen strävar efter att hålla sig så nära originalet som möjligt. Sammanfattnings-vis är de tre strategier som inte använts i det här materialet något mer målspråksinriktade än de sju som använts, eftersom de på ett eller annat sätt anpassar måltexten efter dess tänkta läsare.

5. Sammanfattning och diskussion

De resultat som redovisas i den här uppsatsen tyder på en stark tendens till normalisering vid översättning av dialekt, vilket bekräftar Epsteins teori om att normalisering är en av de vanligast förekommande strategierna vid den här typen av översättning. Normaliseringen bidrar i det här fallet till att måltexten blir mer tillgänglig för sina läsare eftersom den blir mer begriplig för en stor målgrupp. I och med normaliseringen behåller även texten sin geografiska tillhörighet, även om den blir mindre tydlig i måltexten än i källtexten. Normalisering är även en relativt riskfri strategi, eftersom översättaren inte tillför några konnotationer som inte finns i källtexten till måltexten, något som till exempel ersättning med en målspråksdialekt med stor sannolikhet skulle gjort.

Något som är återkommande i fråga om de mest använda strategierna i det här materialet, förutom när det gäller normaliseringen, är att strategi-erna återspeglar ett avvikande språkbruk, även om detta inte sker genom dialektala markörer i måltexten. Källtextens talspråklighet, som till viss del kan utläsas i dess dialektala markörer, har framgångsrikt överförts till måltexten till stor del genom strategier som innebär talspråklig ortografi och talspråkliga ordval. De språkliga avvikelser som finns i källtext och måltext bidrar till att distansera talaren från romanspråkets norm, och denna distansering från normen kan parallellt ses i romanpersonernas leverne och handlingar. De strategier som innebär användning av ett av-vikande språkbruk i måltexten får alltså anses både lyckade och lämpliga i det här fallet.

Språkliga avvikelser är emellertid ofta svåra att överföra i samma ut-sträckning, och att placera på samma ställen i källtext och måltext. Detta förklarar antagligen varför översättaren i det här materialet har använt strategin kompensation, som tillför lite mer frihet till översättnings-arbetet, och som samtidigt möjliggör en friare placering av språkliga markörer i måltexten. Källtextens dialektala markörer har i måltexten överförts till ställen som inte nödvändigtvis ursprungligen har en mar-kering. Detta främjar den stilistiska balansen texterna emellan och gör det möjligt för översättaren att på lämpligast sätt markera måltexten med språkliga avvikelser, även om dessa avvikelser förblir färre i måltexten än i källtexten.

Även om översättaren överfört en hel del språkliga avvikelser till måltexten går några av de effekter som diskuteras i kapitel 3, vilka är resultat av källtextens dialekt, förlorade: den information om talarens identitet och geografiska tillhörighet som kan utläsas med hjälp av dia-lekten tydliggörs mycket senare i måltexten än i källtexten, och i vissa fall går den alltså även förlorad. Detta hade möjligtvis kunnat kompenseras för med hjälp av en förklaring, om översättaren skulle anse detta lämpligt och nödvändigt.

De resultat som presenteras i den här studien bekräftar vissa av de teorier som finns om tendenser inom översättning av dialekt, och den kanske tydligast vittnar om den vanliga förekomsten av normalisering i fråga om dialektöversättning. De val och bedömningar översättaren måste göra vid arbetet med en dialektal text bör göras bland annat med tanke på textens och översättningens syfte, texttyp och dess tänkta målgrupp, vilket leder till en viss variation inom strategierna som används för olika typer av texter. Den här studien baseras på en översättares arbete med ett enda kapitel i en roman, och utgör således ett relativt begränsat underlag, vilket gör det svårt att dra några generella slutsatser om hur vanligt före-kommande de olika strategierna är. Däremot har över 1 000 tillfällen då en strategi tillämpats för att översätta dialekt undersökts i det här materi-alet, något som ändå ger en tydlig bild av hur den aktuella översättaren tenderar att hantera översättning av dialekt.

Översättaren har i det här materialet troligtvis försökt att undvika ute-lämningar, eftersom mycket lite av källtexten har strukits i måltexten. Han håller en låg profil eftersom han gjort väldigt få tillägg och inte en enda förklaring, och båda dessa faktorer tyder på att Heckscher velat hålla sig så nära källtexten som möjligt i sin översättning. Det lågrisktagande som normaliseringen till viss del innebär stärker denna hypotes, eftersom den eliminerar möjliga skillnader i tolkningar av olika läsare och tillförda kon-notationer samtidigt som måltexten behåller sin geografiska och kultu-rella kontext, om än något försvagad. Trots att språkformen i källtexten till stor del normaliserats och tonats ner i måltexten har Heckscher lyckats bevara en del av källtextens atypiska och lediga känsla genom strategier som återgivning genom ortografi eller vokabulär, som huvudsakligen syftar till att återspegla källtextens avvikande språkbruk.