”EUROPA OCH ALLMÄNHETEN” (21/11/02) Tillfälle: Starten på en rundresa i Förenade kungariket Plats: Newcastle
Datum: 21 november 2002 Talare: Dr. Denis MacShane
DEN ALLMÄNNA OPINIONEN
Jag har ett brinnande intresse för EU. Och min egen brokiga europeiska bakgrund gör att jag känner mig väl till rätta i EU. Men många britter gör inte det. De är inte intresserade. De engagerar sig inte.
Det är i själva verket en olycklig paradox att britterna både är de bäst informerade och de sämst informerade i EU. De bäst informerade, med tanke på att Förenade kungariket är den av EU:s alla medlemsstater som har det mest omfattande nätverket för att tillhandahålla opartisk information om EU och EU:s politik – från statliga bibliotek till företagscentra, till
informationscentra för universitet och landsbygdssamhällen. Men samtidigt sämst informerade eftersom opinionsundersökningar ständigt visar att britterna känner till mindre om vad EU faktiskt gör än någon annan i Europa.
Om man frågar människor vilken slags information de vill ha när det gäller EU svarar nästan hälften ”ingen alls, tack”, eller helt enkelt ”vet inte”. Och vårt förtroende för och känsla av samhörighet med EU är precis lika bedrövlig. Tyvärr kommer kanske sådana här uppgifter inte som någon särskilt stor överraskning för någon.
ANSVARIGHET
Bryssel gör ibland saker som inte är särskilt populära. Unionen kan förefalla avlägsen och byråkratisk. En organisation som lägger ner tio år på förhandlingar om fetthalten i choklad inbjuder till viss kritik. Men brittiska politiker får också ta på sig sin del av skulden. Vissa har under flera år haft en rätt så kluven inställning till EU.
Storbritannien gick inte med från allra första början, 1957, eftersom vi inte trodde att det skulle bli någonting av det hela. Och när vi blev medlemmar 1973 hade politiker från alla sidor redan börjat tala om ett utträde.
I nästan en hel generation har vi misslyckats med att spela en ledande roll inom EU. Vi stod i förgrunden vid skapandet av en inre marknad. Men vi drog in huvudet när det gällde att ändra på röstningsreglerna för att få det att fungera smidigare. Den förra regeringen anslöt sig till
växelkursmekanismen. Men vid fel tidpunkt och av fel anledningar, och var tvungen att lämna den under förödmjukande omständigheter.
Och sedan, i mitten av nittiotalet, förde regeringen en hopplös ”icke-samarbetspolitik” som motverkade sitt eget syfte. Tanken var att vi skulle kunna övertala andra att häva sitt förbud mot brittiskt kött om vi satt och surade i ett hörn och vägrade att rösta till förmån för vad EU än gjorde – inte ens för sådant vi själva hade föreslagit! Allt detta ledde till var att vårt anseende minskade i EU. Med ett sådant ledarskap är det kanske inte så underligt att britterna känner sig
tveksamma inför hela det europeiska projektet.
Det finns också en informationslucka i medierna. Jag vill framhäva de lokala journalisternas utmärkta och ansvarsfulla rapportering om detta besök. Men i allmänhet ägnar den brittiska pressen mindre spaltutrymme åt EU-frågor än deras europeiska motsvarigheter. Och den anses – av sina egna läsare – vara mindre objektiv när den rapporterar om EU-frågor. Endast 20 % av den brittiska läsekretsen uppger att de har förtroende för pressen. Genomsnittet i Europa är mer än dubbelt så stort.
Självklart bör diskussioner föras offentligt och människor bör ha möjlighet att fatta sina egna beslut. Men ett recept som kombinerar en ointresserad allmänhet, ett ambivalent politiskt arv och en negativ press är ett recept som bäddar för det slags missuppfattningar om EU som allvarligt skadar denna debatt.
NÅGRA VANLIGA KLAGOMÅL
Utrikesministeriet genomförde nyligen en undersökning om vad det är som människor mest oroar sig för när det gäller Europeiska unionen. Och det var ganska mycket. Samtidigt erkände människor att de inte hade tillräckliga faktakunskaper. Låt oss granska fyra av de saker man oroade sig mest över:
Oro nummer ett: Många människor oroar sig för att de brittiska skattebetalarnas pengar hälls i ett bottenlöst hål och att man inte får tillbaka ett enda öre av EU.
Det är alldeles riktigt att vi betalar en hel del: cirka 3,5 miljarder pund om året. Men låt oss sätta in det hela i rätt perspektiv: detta är mindre än 1 % av statens utgifter. Och vad får vi för våra 3,5 miljarder pund?
Mellan år 2000 och 2006 kommer vi att få tillbaka 10 miljarder pund i EU-finansiering.
600 miljoner pund kommer att gå till de nordöstra delarna, för förnyelse av innerstadsområden och landsbygdsområden och skapande av sysselsättning. Vi kan dra fördel av den inre
marknaden och möjligheten att exportera varor för över 100 miljarder pund till EU utan några tullar eller handelshinder. Tre fjärdedelar av exporten från nordöstra Storbritannien går till EU, vilket inbringar över 5 miljarder pund per år och ger 140 000 arbeten. Flygbiljetterna inom EU kostar hälften så mycket som de gjorde för tio år sedan. Kostnaderna för telefonsamtal inom EU har minskat lika mycket på endast fyra år. Vi får tuffa EU-standarder för att förbättra vår miljö.
Vi får samarbete i asylfrågor, för att förstärka EU:s yttre gränser och se till medlemsstaterna inte bara skyfflar över sina invandringsproblem på sina grannar. Och vi får ett samarbete för att ta itu med internationell brottslighet, narkotika och terrorism.
Oro nummer två: Många britter klagar på att de lagar som de måste följa stiftas av anonyma byråkrater i Bryssel. Att vi styrs av Europeiska kommissionen, som i deras ögon är en icke folkvald, odemokratisk elit som tar över makten från Westminster.
Men det är inte kommissionen som stiftar lagar. Det är ministerrådet som är det främsta beslutsfattande organet, och det består av politiker som blivit demokratiskt valda i sina egna länder. Brittiska ministrar som valts på detta sätt och som företräder en vald regering, utövar alltså direkt kontroll över varje EU-rättsakt som antas.
Oro nummer tre: Storbritannien ligger isolerat vid Europas yttre gräns och röstas ner. Men under de senaste fyra åren har vi endast röstats ner sju gånger, jämfört med 19 gånger för Italien och 20 för Tyskland.
När vi röstar med majoritetsbeslut bildar vi allianser med likasinnade partner. Det är faktiskt inte mer fråga om Storbritannien mot resten än det är för någon annan medlemsstat. Vi har ett nära samarbete med Frankrike i försvarsfrågor, med Nederländerna när det gäller pensionsreformer, med Spanien avseende sysselsättningspolitiken och med Sverige när det rör sig om ekonomiska reformer. Och vi behåller vår vetorätt i viktiga frågor av nationellt intresse: gränskontroll, beskattning, försvars- och utrikespolitik. Vi har även ett nära samarbete på regional nivå. Jag är medveten om att North East Assembly spelar en viktig roll i Regionkommittén, genom
rådsmedlemmarna Michael Davey och Olive Brown.
Slutligen oroar sig människor över att vi förlorar vår nationella identitet genom att vara med i EU. Vi har haft en gemensamt förvaltad suveränitet i över 50 år i FN och i Nato, för att ge ökad vikt åt folkrätten och för att stärka vårt försvar. Varför förlorar vi helt plötsligt all självkänsla när det gäller att göra samma sak i EU, för att öka vårt inflytande i den internationella handeln, eller för att få bukt med Europas miljöproblem och gränsöverskridande brottslighet?
Ett medlemskap i EU utgör inget hot mot den nationella identiteten. Vi kan vara stolta över att vara britter och européer på samma gång. Fransmännen har inte blivit mindre franska sedan de gick med i EU eller tyskarna mindre tyska. Det skotska parlamentet har idag ett eget kontor i Bryssel – det gör dem inte mindre skotska. Och Newcastle Gatesheads ansökan om att bli
europeisk kulturhuvudstad 2008 prisar och gynnar den lokala kulturen, snarare än att undergräva den.
Hotet, om ett sådant finns, är inte en förlust av suveränitet. Det är ett hot om utanförskap. Att behålla suveräniteten intakt, men vara den enda herren över en krympande intressesfär.
ÖPPENHET OCH INSYN
Missuppfattningar om EU hindrar människor från att fatta kloka beslut. Vår utmaning består i att överbrygga klyftan mellan EU som institution och EU:s människor. EU skapar sysselsättning, handel, en renare miljö och lägre brottslighet. Men det är inte tillräckligt. Det är först när vi utöver dessa mätbara resultat också utvecklat en mellanmänsklig förmåga som vi kan säga att vi lever i ett fullbordat EU.
De av oss som liksom jag passionerat tror på Storbritanniens plats i EU måste ställa oss upp och propagera för detta. De av oss som liksom jag är djupt övertygade om att vår fred och vårt välstånd till mycket stor del beror på vår roll i EU, måste ta vår del av ansvaret och få med oss dem som tvekar.
Mycket har redan gjorts. Ansträngningarna för att öka insynen är ett område där den brittiska regeringen traditionellt har tagit initiativet, under mer än ett årtionde. I Bryssel har vi lyckats få till stånd fler allmänna debatter, organiserade presskonferenser före EU-ledares möten och klart utökade rättigheter vad gäller tillgången till EU-dokument. Och EU-ledare har gått med på vårt förslag att TV-sända sina rådsmöten till allmänheten när lagar stiftas. Och det är verkligen på tiden. Det enda andra landet i världen vars lagstiftande församling inte visade sina förfaranden i TV var Nordkorea.
Vi har även arbetat för att föra EU närmare de brittiska medborgarna. Utrikesministeriet ger ut
korta, lättfattliga publikationer om en lång rad EU-frågor, allt från att känna igen och använda euron till att arbeta, studera och pensionera sig utomlands. Vi driver informationskampanjer som särskilt riktar sig till de grupper som enligt opinionsundersökningar känner till minst om EU.
Och själv kommer jag att regelbundet besöka olika regioner i Storbritannien, som den här, och förklara för människor vad EU gör och hur det kan gynna dem.
Sedan i september har regeringen också infört medborgarrätt i den nationella läroplanen. Det inbegriper att se till att våra skolbarn växer upp och lär sig EU:s, FN:s och andra multilaterala organisationers historia, och inte isoleras i okunskap.
Även lokala myndigheter har spelat en roll. Det utmärkta samarbetet mellan myndigheten för North East, North East Assembly och ”One NorthEast”, som arbetar tillsammans som en
”styrgrupp i EU-frågan”, har synliggjort värdet av EU:s insatser bland kommunala myndigheter och företag. Den är ett föredöme för alla.
Den kraftigt förtalade Europeiska kommissionen har också gjort mycket goda insatser. Dess kampanj för klarspråk (Fight the Fog) uppmuntrar människor i Bryssel att skriva på ett sätt som vanliga människor förstår, inte på ett slags eurospråk. Och nyligen öppnade kommissionen två tjänster dit människor kan vända sig för att kostnadsfritt få råd och hjälp med att lösa problem.
Citizen's Support Service kan t.ex. ge information om hur man får sin examen erkänd, eller hur socialförsäkringsskyddet fungerar i ett annat EU-land. Eller upplysa om vilka rättigheter man har om man inte har kommit med ett flyg på grund av överbokning. Solvit, en annan gratis
telefontjänst, hjälper företag att begripa EU:s regler. Detta är sann tvåvägskommunikation som gör ”Europa” tillgängligt om och när människor behöver det.
VAD KAN VI MER GÖRA?
Politikerna borde tydligare uppge vilken brittisk lagstiftning som grundar sig på EU istället för att alltid ta åt sig all äran för de bra sakerna, och skylla på Bryssel när det blåser snålt.
Medierna skulle kunna visa lite större intresse. Storbritanniens parlamentskanal sänder redan förhandlingarna från det skotska parlamentet och församlingarna i Wales och Nordirland, samt från Westminster. De borde även direktsända viktiga händelser i Europaparlamentet. Och jag skulle vilja se ett avtal med TV-bolagen om att sända EU-möten i Storbritannien, så att britterna själva fick se att ministrarna tar deras parti och tillvaratar Storbritanniens intressen. Allmänheten skulle på ett mycket bättre sätt kunna utnyttja den enorma mängd information som finns
tillgänglig på lokala bibliotek och på Internet, och som ger ytterligare information om vad EU kan göra för just dig. Argumentet att ”ingen talar om hur det ligger till” håller inte längre.
Och i Bryssel har vi vår stora chans att förbättra EU:s demokrati, öppenhet och effektivitet genom Konventet om EU:s framtid. Konventet är vår chans att fundera på vilket slag EU vi vill ha. Detta har vi från allra första början diskuterat med en så bred publik som möjligt.
Alltför många människor anser att beslutsprocessen i EU är ogenomtränglig och avlägsen. Att det inte finns några tydliga medel genom vilka de kan påverka dessa beslut. Och att den byråkrati som finns på plats för att genomföra dem är uppblåst, introvert och mer hemma på politiskt teoretiserande än på resultat. Verkligheten är inte lika nattsvart som detta antyder. Men det finns stort utrymme för förbättringar. Konventet är vår chans att tydligare definiera vad EU är till för, var vi vill att unionen ska ta initiativ och hur. Men även vilka begränsningar den har.
Detta är anledningen till att Förenade kungarikets regering stödjer idén om ett
författningsfördrag. För att bekräfta att unionen endast kommer att vidta åtgärder där den kan uppnå mer än när medlemsstaterna agerar på egen hand. Att tydligt fastställa institutionernas roll och syften. Och på så sätt ta ett viktigt steg för att öka EU-medborgarnas förtroende för unionens arbete.
North East har spelat en stor roll i debatten om EU:s framtid, genom sina företrädare i Regionkommittén och sina Europaparlamentariker, och genom att utarbeta regionala
ståndpunkter i en lång rad frågor, från transport till regional finansiering, från jordbruk till EU- förvaltning. Jag välkomnar denna konstruktiva insats. Och jag ser fram emot att diskutera den ytterligare vid den särskilda konferens om EU:s framtid som arrangeras för lokala myndigheter och som äger rum vid utrikesministeriet den 28 november.
SLUTSATSER
Nästa år är det 30 år sedan Storbritannien gick med i EU. Under dessa år har vi rivit hindren för den fria rörligheten för varor över kontinenten, vilket haft enorma fördelar för företag. Vi har rivit hindren mellan människor över kontinenten, vilket lett till en kraftig ökning av vår livskvalitet.
Nu måste vi riva hindren för att skapa förståelse för vad EU gör. EU:s främsta insats har varit att skapa harmoni mellan dess folk. Dess största utmaning i framtiden består i att skapa harmoni med dess folk. Valet är följande: apati eller engagemang.
Jag vill ha en brittisk allmänhet som inser vad EU gör och förstår vad EU försöker uppnå. En allmänhet som är tillräckligt säker på sin egen identitet för att inte frukta sin europeiska identitet.
En allmänhet som kan hålla sig tillräckligt informerad om EU genom tidningar eller politiker för att veta sanningen.
Kort sagt, jag vill att britterna ska vara de bäst informerade av alla människor i EU.
