Åbo Akademi Litteraturvetenskap
Riktlinjer för litteraturvetenskapligt skrivande
Hänvisningsteknik
Praxis inom detta område varierar kraftigt, inte bara från land till land och från ämne till ämne. Även inom ämnet litteraturvetenskap förekommer avsevärda variationer: mellan äldre och nyare framställningar, men i viss utsträckning också mellan olika universitet. De följande anvisningarna syftar till att förenkla avhandlingsskrivandet genom att formulera en enhetlig modell för formalia. De ska därför följas även om du skulle vara van vid något annat system från studier i något annat ämne eller vid något annat universitet.
För tydlighets skull kursiveras i uppsatstexten alla titlar på böcker och tidskrifter (det vill säga hela verk, som utgivits separat), medan titlar på dikter, noveller, artiklar, essäer och andra skrifter som inte utgivits separat sätts inom citationstecken. Ett exempel: Hjalmar Söderbergs novell "Pälsen" ingår i novellsamlingen Historietter.
Återgivandet av innehållet i det verk du skriver om eller den sekundärlitteratur du kommenterar kan göras på flera sätt. I den ena änden av skalan har vi metoden att citera ett längre stycke, i den andra tekniken att med egna ord referera det aktuella textstället. Mitt emellan dessa ytterligheter befinner sig ett rätt vanligt tillvägagångssätt: att referera, men emellanåt lägga in kortare citat i den refererande framställningen. Vad som är bäst måste avgöras från fall till fall. Ett citat kan vara mycket välmotiverat, till exempel för att återge ett viktigt resonemang ur sekundärlitteraturen som är så pregnant och välformulerat att det skulle bli sämre av att refereras. Givetvis måste du av och till citera centrala passager ur den litterära text du behandlar. Men det kan vara alltför lätt att citera. Många dåliga avhandlingar och artiklar består av en lång rad av citat, sammanfogade med korta kommentarer. Välj alltså dina citat med omsorg och låt dem inte stå okommenterade.
När du citerar ska du göra det ordagrant efter originalet: du får alltså inte göra några som helst ändringar i texten. Kortare citat placeras inom citationstecken, medan längre citat (ca fyra rader och uppåt) fogas in i texten som blockcitat, det vill säga som ett eget stycke markerat med blankrad före och efter, indragen vänstermarginal och mindre teckenstorlek.
Blockcitat ska inte inledas och avslutas med citationstecken!
Om du citerar vers bör du ange snedstreck för att markera radslut. Men om det inte är fråga om ett mycket kort citat är det bättre att citera vers som blockcitat, med blankrad före och efter och indragen vänstermarginal. Här gäller alltså inte regeln att blockcitat ska vara minst ca fyra rader långa. Tänk också på att versraderna ska vara likadana som i originalet:
radlängd och radslut kan vara av stor betydelse för förståelsen!
Om du utelämnar ett avsnitt i ett längre citat ska detta markeras med hjälp av klammer.
Tre punkter inom klammer – [...] – markerar en uteslutning av något eller några ord. Undvik om möjligt citat där längre stycken uteslutits.
Det är inte alltid en enkel uppgift att infoga citat i den egna framställningen. En tumregel är här att du inte behöver markera en uteslutning i början eller slutet av en mening om du fogar in citatet i din egen mening. Här följer ett exempel på hur infogning av citat ska göras. I Kjell Espmarks bok Själen i bild finner vi följande sammanfattning av Edith Södergrans och den unge Pär Lagerkvists poetiska metod: Det är expressionismens rena projektion av den häftiga upplevelsen mot en vit skärm, till skillnad från symbolismens dubbelsyn av geografi och känslostämning. Om du skulle vilja citera hela denna mening
sätter du helt enkelt ett citationstecken före den första bokstaven och ett efter den avslutande punkten: ”Det är expressionismens rena projektion av den häftiga upplevelsen mot en vit skärm, till skillnad från symbolismens dubbelsyn av geografi och känslostämning.”
Men du kanske vill använda dig av resonemanget, utan att citera hela meningen. Skriv då till exempel: Som Kjell Espmark har visat i Själen i bild finner vi både hos Södergran och Lagerkvist "expressionismens rena projektion av den häftiga upplevelsen mot en vit skärm".
Observera att punkten här placeras efter citationstecknet: den hör ju till din mening, inte till det infogade citatet.
Noter
Du måste alltid tydligt redovisa varifrån ett citat eller ett referat hämtats. Det räcker med andra ord inte att ange namnet på författaren. Här kommer vi in på avdelningen noter. Man kan använda sig av fotnoter (längst ner på sidan) eller slutnoter (i en separat avdelning, som i så fall placeras efter texten, men före litteraturförteckningen). Fotnoter är utan tvivel det mest läsarvänliga alternativet. Notsiffran placeras direkt efter det sista interpunktionstecknet (det vill säga i regel den avslutande punkten) i meningen. (Om du citerat en hel mening blir ordningsföljden: punkt, citationstecken, notsiffra.) Ibland kan det vara praktiskt att placera notsiffran efter ett kommatecken mitt i en mening, för att läsaren ska veta vilken del av ditt resonemang nothänvisningen avser.
Notsiffran är en hänvisning till noten. I denna ska du ge en fullständig information om varifrån citatet, referatet eller upplysningen hämtats. Om vi antar att detta är första gången Espmarks bok nämns i avhandlingen skulle den not som notsiffran efter citatet hänvisar till se ut på följande sätt:
1 Kjell Espmark, Själen i bild. En huvudlinje i modern svensk poesi, Norstedt, Stockholm 1977, s. 72.
Observera att noten avslutas med punkt. Första gången man hänvisar till ett verk ger man alltså en utförlig bibliografisk information: författarens för- och efternamn, titel, eventuellt redaktör (om det är fråga om ett samlingsverk), eventuellt del och upplaga, förlag och förlagsort (inte tryckort, som är fullkomligt ointressant), tryckår och sida.
Om hänvisningen avser en passage som fortsätter in på nästa sida skriver man: s. 72 f.
Om hänvisningen avser flera sidor: s. 72 ff. Är det däremot fråga om ett längre avsnitt är det bättre att ange vilka sidor det gäller: s. 72–85.
När man nästa gång hänvisar till samma verk behöver man inte vara lika fullständig.
Skriv i fortsättningen:
2 Espmark 1977, s. 139.
Fördelen med detta förenklade system är att läsaren inte behöver bläddra bakåt för att se vilken bok eller artikel av Espmark det är fråga om. Med hjälp av författarnamnet och tryckåret kan man snabbt hitta texten i fråga i litteraturförteckningen.
Undvik att använda förkortningar som "a.a." (anfört arbete). De skapar ofta stor frustration hos läsaren, som kan få lägga ner mycket tid på att hitta det "anförda" arbetet i fråga. Förkortningen "ibid." (ibidem = på samma ställe) kan användas om flera hänvisningar i rad avser samma verk. Här finns dock ett stort problem: om man redan från början använder sig av denna förkortning och under arbetets gång flyttar om noter, skjuter in nya stycken
med nya noter o.s.v. är risken mycket stor att det blir fel, det vill säga att förkortningen inte hänvisar till den närmast föregående fullständiga noten, utan till någon annan! Det är av denna anledning bäst att under arbetets gång konsekvent använda hänvisningar av den typ som visas i not 2 ovan. När hela texten är färdig och inga ändringar återstår kan man sedan – om man vill – byta ut en del av hänvisningarna mot förkortningen ibid (Ibid. om det är första ordet i noten).
Den hänvisningsteknik som här har diskuterats avser sekundärlitteratur och källor med ett undantag: den text eller de texter som utgör avhandlingens undersökningsobjekt och därför används som primärlitteratur. Här finns det ingen anledning att använda sig av noter varje gång man citerar eller hänvisar. Ange i stället till exempel i inledningens avslutande stycke att hänvisningar till det undersökta verket i fortsättningen ges inom parentes i den löpande texten, samt vilken utgåva dessa hänvisningar avser. Om det rör sig om två eller tre verk som får återkommande hänvisningar kan man förtydliga dessa genom förkortningar, som likaså förklaras i inledningen. (K, s. 37) kan således avse Agnes von Krusenstjernas Kvinnogatan, medan (P, s. 139) kan hänvisa till samma författares Porten vid Johannes.
Hänvisningar till texter som inhämtats via Internet ska innehålla författarens namn (om sådan finns), titel eller rubrik på sidan samt fullständig webb-adress och det datum då du hämtat uppgiften. Eftersom det här inte som i fråga om tryckta skrifter är fråga om stabila utgåvor – uppladdade texter kan som bekant ändras från dag till dag, eller plötsligt försvinna – måste du också ha gjort en utskrift av den text du tänker använda dig av. Det blir i praktiken denna utskrift som du hänvisar till i not och litteraturförteckning. Ett exempel på en sådan not:
36 ”Litteraturvetenskap”, http://www.lir.gu.se/amnen/littvet/ (hämtat 12.7 2010).
Med anledning av ett tyvärr allt vanligare problem kan en varning här vara befogad: att använda texter eller delar av texter som någon annan har skrivit och låtsas att man själv är författaren är inte bara grovt oetiskt - det är fusk, som lättare än man tror kan avslöjas och som kan leda till mycket obehagliga konsekvenser. Kandidatavhandlingar och avhandlingar pro gradu vid ÅA måste genomgå plagiatgranskning innan de kan godkännas.
Hittills har bara en typ av noter kommenterats, den som hänvisar till källor eller sekundärlitteratur som avhandlingsförfattaren omnämner och/eller har hämtat uppgifter ifrån. Det finns också ett annat slags noter: sådana som innehåller ett resonemang eller en information som av någon anledning inte passar in i eller får plats i brödtexten.
Litteraturförteckning
Den avslutande litteraturförteckningen är en alfabetisk uppställning av alla de artiklar, uppsatser och böcker som du hänvisar till i din uppsats. Du ska med andra ord inte ta med böcker som du har läst, men inte använt dig av. Ordningsföljden mellan uppgifterna är viktig för att läsaren snabbt och bekvämt ska finna den information han/hon är ute efter.
Uppställningen skiljer sig en del mellan böcker och artiklar eller uppsatser som ingår i tidningar, tidskrifter eller samlingsverk. Här följer en översikt av de vanligaste typerna med några korta kommentarer:
1) "Vanlig" bok. Här anges: författarens efternamn och förnamn, fullständig titel (kursiverad), förlag, förlagsort (inte tryckort) samt utgivningsår:
Ahlström, Gunnar, Det moderna genombrottet i Nordens litteratur, KF, Stockholm 1947 Strindberg, August, Dödsdansen, Gernandt, Stockholm 1901
Observera att ordningen mellan förnamn och efternamn inte är densamma som i noten!
Litteraturförteckningen är alfabetisk. Observera också att noten avslutas med punkt, medan posterna i litteraturförteckningen, som är en bibliografisk lista, inte avslutas med punkt.
I vissa fall krävs flera uppgifter. I följande (konstruerade) exempel anges originalutgåvans utgivningsår, att det är fråga om en annan utgåva än originalutgåvan, att boken ingår i en serie och vilket serienumret är samt att det är en doktorsavhandling [diss.]:
Ahlström, Gunnar, Det moderna genombrottet i Nordens litteratur [diss., 1947], 2. uppl., Uppsala 1973 (Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, nr 27)
Ett annat exempel:
Strindberg, August, Dödsdansen [1901], Samlade Verk, 44, red. Hans Lindström, Norstedt, Stockholm 1988
2) Artikel eller avsnitt i samlingsverk, antologi, årsskrift eller tidskrift. Här anges författarnamn, artikelns titel (inom citationstecken), bokens/tidskriftens titel (kursiverad), ev.
uppgift om redaktör, ev. uppgift om delbeteckning (vid flerbandsverk), förlag och förlagsort (gäller ej tidskrifter), utgivningsår samt sidhänvisning för hela artikeln:
Nikolajeva, Maria, "Dikotomin död – levande som central metafor i Selma Lagerlöfs författarskap", Lagerlöfstudier 1995, s. 103–112
Sundberg, Björn, "Hjalmar Söderbergs väg – från konstprosa till kulturkamp", Den svenska litteraturen, 4, Den storsvenska generationen 1890–1920, red. Lars Lönnroth och Sven Delblanc, Bonnier, Stockholm 1989, s. 114–128
Fahlgren, Margaretha, "Kvinnor och självbiografi. En studie i Mathilda Mallings Uppfostran och inflytande 1864–1885", Tidskrift för litteraturvetenskap 1982:1, s. 47–60
3) Tidningsartikel. Här anges författarnamn, artikelnamn (inom citationstecken), tidningens namn (kursiverat), datum, år och ev. siduppgift:
Levander, Hans, "Korsfarare med svarta fanor om natten", Svenska Dagbladet 18.2 1978, s. 7 Det kan mycket väl tänkas att du stöter på någon text som kräver andra lösningar, men dessa exempel bör vara tillräckliga för de allra flesta fall.
Avhandlingsventilering och opposition
Här följer en ram för hur en bra ventilering kan organiseras:
1. Inledningsvis får författaren chansen att kort kommentera sitt verk; t.ex. påpeka eventuella tryckfel eller annat som skulle kunna leda till onödiga missförstånd.
2. Nu lämnas ordet till opponenten (eller opponenterna), som först av allt ska presentera en kort sammanfattning av avhandlingen. Se till att få med syfte, metod, tillvägagångssätt och de viktigaste resultaten. Denna presentation ska vara kort, sikta på 5 minuter! Härefter får författaren möjlighet att kommentera sammanfattningen – är beskrivningen korrekt och rättvis? Har något viktigt utelämnats?
3. Nästa steg är den egentliga oppositionen, där opponenten ska granska, ställa frågor och debattera. Här gäller det att gå balansgång, att ha en positiv och konstruktiv attityd, men ändå vara saklig och kritiskt granskande. Oppositionen bör innehålla tre huvuddelar: en kort diskussion av formalia (citatteknik, fotnoter, litteraturförteckning, o.s.v.), en redovisning av några huvudinvändningar – oppositionens centrala del - och till sist en sammanfattning av kritiken där också avhandlingens förtjänster lyfts fram.
4. De formella invändningarna får alltså inte ges alltför stort utrymme. Några minuter bör räcka också här. Inrikta dig framför allt på misstag som hotar förståelsen eller leder till oklarheter och på återkommande eller systematiska felaktigheter eller problem. Hittar du inga sådana kan du naturligtvis kommentera mer lokala varianter. Det finns däremot ingen som helst anledning att gå igenom långa listor med rena skrivfel - lämna dessa direkt till författaren efter seminariet. Gör här i stället ett sammanfattande omdöme om formalia. Ge också utrymme för författaren att bemöta eller kommentera din kritik.
5. Huvudinvändningarna utgör alltså oppositionens kärna. De viktigaste frågorna är de som ska få det största utrymmet. Den här avdelningen ska också tidsmässigt omfatta den största delen av ventileringen. Försök att urskilja några centrala problemområden i uppsatsen, några ”huvudspår”, som du i tur och ordning följer. Presentera dessa problem, ge konkreta exempel ur avhandlingstexten och formulera dina synpunkter. Här kan du eventuellt också komma med förslag till alternativa tolkningar eller slutsatser. Även här ska författaren naturligtvis få möjlighet att besvara kritiken – förhoppningsvis utvecklar sig denna del av ventileringen till en konstruktiv diskussion.
6. Oppositionen avslutas med en sammanfattning av de viktigaste kritiska synpunkterna, som ska kompletteras med en sammanfattning av avhandlingens viktigaste förtjänster.
7. Till sist lämnas ordet fritt för övriga deltagares synpunkter – kritiska såväl som positiva.
8. Ventileringens sista moment är examinators (eller handledarens) eventuella avslutande och sammanfattande kommentarer.
9. OBS! Examinator eller handledaren kan behöva göra inlägg, klargöranden, etc. under opponentens genomgång av formella invändningar eller av huvudinvändningar, men det är opponenten eller opponenterna som har huvudansvaret för dessa delar.
