MILJÖARKEOLOGISKA LABORATORIET
RAPPORT nr. 2010-015
INSTITUTIONEN FÖR IDÉ- OCH SAMHÄLLSSTUDIER
Arkeobotanisk och
markkemisk/geofysisk analys av prover från Raä 22, Ytterby sn, Västra
Götalands Län (JÅ).
Radoslaw Grabowski
Arkeobotanisk och markkemisk/geofysisk analys av prover från Raä 22, Ytterby sn, Västra Götalands Län
Av: Radoslaw Grabowski
Bakgrund
Insitutionen för Arkeologi och Antikens Kultur vid Göteborgs Universitet har under flera säsonger genomfört undersökningar av järnålderslokalen Raä 22 i Ytterby sn.
Under våren 2010 sändes 13 makrofossilprover in till Miljöarkeologiska Laboratoriet för arkeobotanisk och markkemisk/geofysisk analys. Proverna härstammar främst från en sannolik långhuskonstruktion (Hus 1, stolphål och väggrännor), en möjlig överlappande konstruktion (Hus 2) samt ett dike, en härd och en urna (se Tabell 1 och Figur 1).
Fyndmaterialet från boplatsen har daterats typologiskt till perioden Förromersk Järnålder – Vikingatid, något som indikerar en lång aktivitetskontinuitet. Hus 1, den konstruktion från vilken de flesta prover härstammar, har 14C-daterats med två dateringar till 430-650 AD, cal 2σ (1510±40 BP, 1495±35 BP), det vill säga Folkvandingstid/Vendeltid (Fahlander & Hjørungdal 2008).
Provnr. Konstruktion Anl nr. Anläggningstyp
1 Hus 1 40229 Stolphål
2 Hus 1 50014 Stolphål
3 Hus 1 45926 Stolphål
4 Hus 1 40113 Stolphål
5 Hus 1 45623 Stolphål
6 Hus 1 40392 Stolphål
7 Hus 2 41010 Stolphål
8 Hus 2 40794 Stolphål
9 Hus 1 60469 Hus 1, västra mellersta rännan
10 Hus 1 60215 Stolphål i innersta rännan tillhörande Hus 1
11 - 60313 Botten under kollinsen ur profil från diket
12 - 50225 Urna från härd
13 - 60017 Botten av härd
Tabell 1: Lista över de undersökta proverna.
Figur 1: Planritning över område A på Ytterbyboplatsen med de provtagna anläggningarna markerade med svarta punkter.
Metod
Arkeobotanisk analysmetod
Alla prover är floterade i en enkel flotationsanläggning där rent kranvatten tillförs i en behållare varefter allt flytande material med hjälp av en pip avleds till ett såll. Sållstorleken bestäms från fall till fall beroende på materialets och frågeställningens natur. För den nedan presenterade analysen användes såll med 0,5 mm som minsta maskstorlek. Denna maskstorlek är tillräcklig för att fånga upp i princip alla växtrester som kan vara relevanta för en tolkning av mänskliga aktiviteter på platsen. Det material som inte flöt upp till ytan sållades genom ett såll, också det med 0,5 mm maskvidd.
Efter flotering och torkning inspekterades proverna visuellt med hjälp av ett stereomikroskop med 8-40 ggrs förstoring. Allt relevant botaniskt och icke botaniskt (ben, slagg, etc) material plockades ur proverna varefter det botaniska materialet identifierades med hjälp av bestämningsnycklar, frökataloger och Miljöarkeologiska Laboratoriets referenssamling. Även förekomst av icke- botaniskt material dokumenterades och presenteras nedan i tabell 3.
Recenta växtrester, recenta insektsfragment, mask- och flugpuppekokonger, Cenococcum-svampar etc anses inte vara relevanta fyndkategorier och redovisas inte i denna rapport.
Markkemiska/geofysiska analysmetoder
Alla prover analyserades också markkemiskt/geofysiskt med avseende på 5 parametrar:
1. Fosfatanalys (inorganiskt bunden fostfat), CitP (fosfatgrader, P°) enligt Arrhenius och Miljöarkeologiska laboratoriets citronsyrametod. Fosfathalten anges som mg P2O5/100 g torr jord extraherad med citronsyra (2%) (Engelmark & Linderholm 1996).
2. Fosfatanalys efter oxidativ förbränning (organiskt bunden fosfat), CitPoI (fosfatgrader, P°).
Fosfathalten anges som mg P2O5/100 g torr jord extraherad med citronsyra (2 %) efter förbränning av provet vid 550°C (Engelmark och Linderholm, 1996).
3. Organisk halt, LOI (%) bestämd genom förbränning av provet vid 550°C i 3 timmar. Halten anges i procent av torrt prov.
4. Magnetisk susceptibilitet, MS (SI) bestämd på en Bartington MS2 med en MS2B mätcell.
Susceptibiliteten anges per 10 g jord (Thomson & Oldfield, 1986). Med MS menas
magnetiserbarheten hos ett material, dvs. i vilken omfattning ett jordprov förstärker ett pålagt magnetiskt fält.
5. Magnetisk susceptibilitet efter oxidativ förbränning vid 550°C, MS550 (SI) bestämd på en Bartington MS2 med en MS2B mätcell. Susceptibiliteten anges per 10 g jord (Thomson och Oldfield, 1986).
Innan analys torkades proverna i 30°C, varefter de homogeniserades och sållades genom ett 1,25 mm såll. Vid provförbehandlingen tillvaratogs eventuella fynd.
De fem olika parametrarna ingår i ett system där de tillsammans eller enskilt bidrar till att belysa olika processer;
• Med magnetisk susceptibilitet kan man identifiera möjliga eldningsaktiviteter.
Tillsammans med LOI och MS550 kan metoden också användas för tolkning av eldningsintensitet och jordens eventuella försumpning.
• Fosfatanalysen (CitP) tillsammans med LOI och MS används för att identifiera och avgränsa bosättnings- och aktivitetsytor. CitP används för indentifiering av koncentrationer av inorganiskt bunden fosfat, något som främst förknippas med depositioner av djur och människoben samt annat "boplatsavfall".
• LOI används för mätning av jordens organiska halt, en egenskap som kan både vara resultatet av den lokala jordmånen såväl som en reflektion av depositioner av organiskt material.
• En kombination av CitP, CitPoI och LOI används för att studera odlings- och gödslingsaktiviteter. CitPoI används då för att mäta halten av organiskt bunden fosfat som framför allt förknippas med gödsel och andra typer av depositioner rika på organiskt material.
Resultat
Tabell 2:Resultat av den arkeobotaniska analysen. De identifierade växtresterna har kategoriserats efter den troligaste biotop från vilken de härstammar.
Hus SANNOLIKA ÅKEROGRÄS Σ ÄNGS- OCH VÅTMARKSVÄXTER Σ ÖVRIGA VÄXTER Σ TOTALT Σ
40229 1 1 1 4 4 5
50014 1 1 2 3 1 1 4 1 1 8 1 1 1 1 13
45926 1 1 1 2 1 1 3
40113 1 2 3 5 2 8 12 22 2 2 1 2 3 32
45623 1 1 3 6 8 18 28 3 7 4 1 2 5 50 2 102 2 1 1 1 5 3 2 14 19 144
40392 1 8 2 4 26 13 53 1 1 110 6 5 1 46 8 23 97 1 299 1 3 2 1 7 1 2 3 1 2 7 16 375
41010 2
40794 2 3 3 1 1 1 3 1 3 4 1 1 4 6 16
60469 1 4 4 1 1 1 1 6
60215 1 1 9 1 11 11
60313 2 2 3 1 12 2 18 1 1 21
50225 2 2 2
60017
Σ 12 7 4 38 1 24 86 2 1 146 6 8 1 1 59 13 1 2 61 2 163 1 2 469 2 2 10 3 1 1 1 20 1 1 2 5 6 2 2 34 53 628
Anl nr Havre – Avena sp Korn – Hordeum vulgare coll Korn (axspindelfrgm) - Hordeum vulgare, rachis segm. Skalkorn – Hordeum vulgare var vulgare möjlig Vete - cf. Triticum sp obestämda/frgmt sädeskorn - Cerealia indet et fragmenta ODLADE VÄXTER Σ möjlig Åkerkål - Brassica cf rapa Losta – Bromus sp Svinmålla - Chenopodium album Åkerkårel - Erysimum cheirantoides Måra - Galium sp möjlig Måra - cf Galium sp Bolmört - Hyoscyamus niger Pilört - Persicaria lapathifolia Trampört - Polygonum aviculare Kavelhirs - Setaria sp möjlig Kavelhirs - cf Setaria sp Åkerspärgel - Spergula arvensis cf Spergula arvensis Våtarv - Stellaria media möjlig Vicker - cf Vicia sp möjlig Kråkvicker – Vicia cf cracca Starr - Carex sp möjlig Starr - cf Carex sp Gräs - Poaceae Smörblomma - Ranunculus sp Vanlig smörblomma - Ranunculus cf acris Blära/Glim Silene sp Klöver - Trifolium sp möjlig Kardborre - cf Arctium sp Korgblommig - Asteraceae Hassel - Corylus avellana (skalfragment) Slideväxt - Polygonaceae möjlig Slideväxt - cf Polygonaceae möjlig Syra/Skräppa - cf Rumex sp Tranbär/Lingon - Vaccinium oxycoccos/vitis-idaea Obestämbara – Indet
Tabell 3: Icke-botaniskt material från de undersökta proverna. Gruppen "slagg"
inbegriper alla typer av material som härstammar från intensiv eldning, t ex förslaggad sand, smidesskal, samt olika typer av fragmnet som kan ha sitt ursprung i järnbearbetningsaktiviteter. Träkolet är subjektivt värderat med hjälp av en sexgradig skala där 0=inget träkol, X=mycket lite träkol och XXXXX=väldigt mycket träkol.
Tabell 4: Resultat av de markkemiska och geofysiska analyserna.
Hus Harts, fragment
40229 Hus 1 XX 2 10
50014 Hus 1 XXX 6 26
45926 Hus 1 XX 2 2
40113 Hus 1 XX 36
45623 Hus 1 XXX 7 12 12 2
40392 Hus 1 XXX 5 62 17 2
41010 Hus 2 X 1
40794 Hus 2 XXX 4 1 4 3
60469 Hus 1 XX 5 30 5
60215 Hus 1 XX
60313 XXX 1 37
50225 XXXX 60 1 1
60017 XXXXX!
Anl nr Träkol Brända ben, fragment "Slagg"-fragment Bränd lera, fragment Keramikliknande br. lera, fragment Kvartsitavslag Skörbränd sten
- -
- ja
Hus MS MS550 CitP CitPOI PQuota LOI
40229 Hus 1 3 9 85.8 161.9 1.9 2.2
50014 Hus 1 15 20 140.2 191.5 1.4 1.9
45926 Hus 1 5 6 92.3 171.5 1.9 2.3
40113 Hus 1 4 8 126.2 218.7 1.7 2.7
45623 Hus 1 9 11 117 149.9 1.3 2.3
40392 Hus 1 7 8 103.9 147.8 1.4 1.8
41010 Hus 2 3 4 110.4 135 1.2 1
40794 Hus 2 14 14 115.5 161.3 1.4 1.7
60469 Hus 1 4 6 104.3 187.5 1.8 2.2
60215 Hus 1 4 6 102.4 153.6 1.5 1.7
60313 5 6 100.7 157.4 1.6 1.9
50225 17 19 232.5 278.1 1.2 2.4
60017 46 652 291.3 337.5 1.2 20.8
Anl nr
- - -
Tolkning och diskussion
Hus 1
Totalt återfanns 628 förkolnade växtrester i de undersökta proverna. Av dessa härstammar nästan 95% från kontexter som hör till Hus 1. I figur 2 (nedan) visas växtresternas distribution i huset samt relationen mellan de olika arternas sannolika ursprungsbiotoper.
Distributionen av växtmaterial i långhus har vid tidigare undersökningar använts till god effekt för funktionstolkningar av långhusens olika delar. Då stolparna i huset brinner upp, avlägsnas eller ruttnar bort tenderar de snabbt att fyllas med jord från de närmast omgivande golvlagren. Detta är det som normalt kallas för stolphålens sekundära fyllning. På grund av den relativt snabba och säkra inneslutningen i en kontext som ofta, åtmistonne till vissa delar, befinnner sig under markens plöjningsnivå (i uppodlade landskap) samt under nivån för den mest intensiva biologiska aktiviteten skapar stolphål relativt skyddade miljöer för förkolnade växtrester och kemisk/geofysisk information (Viklund 1998).
Tidigare analyser av stolphålsmaterial har bland annat påvisat att distributionen av olika typer av växter varierar distinkt i långhusens olika delar; om huset inte har brunnit tenderar de största koncentrationerna av förkolnade växtrester att återfinnas i husets "köksdel". Frön och andra växtdelar förkolnas då oavsiktligt i samband med hushållsaktiviteter i närheten av härdar. Det förkolnade materialet tenderar att bestå av sädesslag samt ogräs som har följt med sädesslagen från åkern (ibid).
I nerbrunna hus ser man oftast en mer komplex bild av växtdistribution. I dessa fall förkolnas även växter i delar av huset som normalt inte utsätts för eld, till exempel lagerutrymmen, stall och olika typer av arbetsytor. Sädesförråd framkommer då som stora koncentrationer av rent sädeskorn, stalldelarna framkommer som koncentrationer av våtmarks och ängsväxter, dvs insamlat foder, och aktivitetsytor där man har bedrivit bearbetning av sädesslag framkommer oftast som koncentrationer av ogräs och borttröskade sädesslagsagnar, skal, stjälkfragment, etc (ibid).
Analyser av långhus vid Miljöarkeologiska Laboratoriet i Umeå (tex Engelmark & Olofsson 2000) har också påvisat att tolkningar av de olika delarna av långhus ofta kan vidare bekräftas med hjälp av markkemiska analyser. Framförallt i icke-brända hus tenderar koncentrationer av fökolnade växtrester sammanfalla med högre MS värden – som indikerar eldning – samt förhöjda värden av CitP som är en indikator på hantering och deposition av, bland annat, matavfall (se exempel i Bilaga 2).
Det finns inga tecken på att Hus 1 har brunnit i de undersökta proverna. Utifrån de ovan beskrivna erfarenheterna från tidigare undersökta, icke-nerbrunna långhus, kan man därför spekulera att den koncentration av förkolnade sädesslag och ogräs, som återfinns i område 3 i Figur 2 nedan, represeenterar en av husets ytor för "matlagningsrelaterade" aktiviteter. Förhöjda värden av inorganiskt bunden fosfat sammanfaller inte helt och hållet med område 3 men en CitP-förhöjning är tydlig några meter NÖ om ytan med den sannolika platsen för en av husets härdar. I område 6 finns en något mindre koncentration av förkolat växtmaterial.
En trolig tolkning av distributionen av växtmaterialet samt fosfatvärdena är därför att den sydvästra delen av Hus 1 innehöll ytor som användes för bearbetning av sädesslag såväl som animaliska matprodukter samt att dessa ytor innehöll en eller flera härdar.
Våtmarks- och ängsväxter saknas nästan helt i den undersökta delen av Hus 1, något som sannolikt innebär att, i händelse av att huset innehöll en stalldel, så var denna troligtvis belägen i den
nordöstra delen av huset som ännu inte har provtagits för makrofossilanalys.
Dike A60313
Det provtagna diket nordväst om Hus 1 genererade enstaka förekomster av förkolnade växtrester.
De fåtaliga fynden är svåra att tolka men sammansättningen påminner om den i Hus 1 med enstaka sädesslag, åkerogräs och våtmarks- och ängsväxter. Sannolikt representerar detta material ett slumpmässigt deponerat bakgrundsbrus från vardagsaktiviteter på boplatsen och inte någon större eller medveten deposition av växtmaterial.
Hus 2
Endast enstaka sädeskorn, ogräs samt våtmarks- och ängsväxter återfanns i de möjliga resterna efter Hus 2. Liksom Dike A60313 är detta material i princip omöjligt att tolka närmare annat än att det sannolikt speglar vardagsaktiviteter på boplatsen. Dessa kan vara knutna till det möjliga Hus 2, eller representera andrahandsdeposition från Hus 1 eller någon annan fas av aktivitet på platsen. För en utförligare tolkning behövs ett större provmaterial samt bättre kontroll över de olika användsningsfaserna på boplatsen.
Figur 2: Funktionstolkning av Hus 1. En distinkt koncentration av ogräs och sädesslag återfanns i husets sydvästra del (område 3 på planritningen). Denna koncentration sammanfaller nästan med förhöjda värden av inorganiskt bunden fosfat i område 5. Den arkeobotaniska och markkemiska analysen antyder därför att dessa delar av huset möjligtvist användes som en yta för "köksliknande" aktiviteter.
1 2 3 4 5 6
0 50 100 150 200 250 300 350
7 0
53
0 3
23 18
5
299
11 8
102
2 3 1 5 716 0 1 5
0 1
19
Fördelning av förkolnade växtrester i Hus 1
O dlade växter O gräs
Ängs/Våtmarksväxter Ö vriga
1 2 3 4 5 6
0 50 100 150 200 250
Organiskt och inorganiskt bunden fosfat i Hus 1
CitP C itPO I
Härd och urna
Förutom två hårt fragmenterade och oidentifierbara frön i urnan genererade dessa två kontexter inget arkeobotaniskt material. En intressant frågeställning är huruvida dessa anläggningar hör samman med Hus 1 eller inte.
Härdar är en anläggningstyp som kan, i vissa fall, resultera i stora mängder förkolnade växtrester.
Mängden av återfunna förkolnade makrofossil är dock väldigt beroende av både formationsprocesser och provtagningsmetod.
Växtmaterial bevaras i fökolnad form endast om det utsätts för en temperatur på ca 150-300°C i en relativt syrefri miljö. Vid högre temperatur eller vid fri tillgång till syre kommer växtmaterialet inte att fökolnas utan förgasas. Metodstudier av härdar har påvisat att den största sannolikheten för att återfinna förkolnat material i härdar är i dessa anläggningars periferi (se figur 3) där temperaturen ofta är lagomt intensiv för att växtmaterial ska fökolnas (Engelmark et al 1998, Viklund 1998).
Avsaknaden av förkolnade växtrester i härden kan därför tolkas som antingen ett resultat av ogynsamma bevarandeföhållanden eller olyckliga provtagnignsomständigheter. Avsaknaden av förkolnat material direkt knuten till härden gör det också omöjligt att spekulera i huruvida härden hör till huset eller ej. Den moderata koncetrationen av förkolat material i område 6 i Figur 2 skulle kunna vara växtrester som har förkolnats i samband med hushållsaktiviteter som anknyter till härd 60017, men eftersom ingen jämförelse kan göras av växtmaterialets sammanättning mellan härden och stolphålen är denna tolkning högst spekulativ. Ett möjligt sätt att belägga huruvida härden hör samman med växtmaterialet i Hus 1 skulle vara en 14C datering av sädeskorn från stolphålen samt träkolsfragment med låg egenålder (kvistar eller yttre årsringar från träd) från härden.
Ingen tolkning av urnan kan föreslås utifrån det begränsade botaniska materialet. Dock återfanns ett sextiotal benfragment i karet. Benförekomsten sammanfaller med jämförelsevis höga värden av inorganiskt bunden fosfat, något som antyder att dessa befragment endast representerar en bråkdel av den urprungliga depositionen av benmaterial. Jämförbart höga värden av inorganisk fosfat uppmättes också i härden. Det är därför möjligt att benen i urnan brändes in situ vid den näraliggande härden, även om man vid en sådan tolkning måste utforska möjliga formations- och/eller tafonomiska processer som kan förklara avsaknaden av brända ben i själva härden. En osteologisk analys av benmaterialet kan sannolikt bidra med relevant data för en fördjupat tolkning av dessa två anläggningars funktion.
Figur 3. Schematisk bild av en härd med ett diagram (överst) som visar fragmenteringen av botaniskt, förkolnat material. Vid provtagning av härdar bör fokus alltid förläggas till anläggningens periferi där förhållandena för intakt förkolning är som störst (Engelmark et al 1998).
Jordbruket i Ytterby
Det jämförelsevist stora botaniska materialet som återfanns i stolphålen och rännorna som i Hus 1 har skapat ett gynnsamt tillfälle för en tolkning av jordbruket i Ytterby vid husets användningstid, som av 14C-dateringarna att döma kan förläggas till Folkvandringstid/Vendeltid. Speciellt gynnsamt är det faktum att makrofossilen i huset sannolikt representerar ett genomsnittligt "tapp" av växtmaterial från flera olika skördar över en period som sannolikt sträcker sig över flertalet år (till skillnad mot till exempel depåfynd som endast tenderar att representera en specifik skörd).
Sammansättningen av de odlade växterna i Hus 1 visar att skalkorn (Hordeum vulgare var vulgare) utgör den absoluta majoriteten av fynden. En mindre mängd obestämt korn (Hordeum vulgare undiff) återfanns också i huset. Dessa korn som var alltför fragmenterade för att identifieras till varieteterna skalkorn eller naket korn (Hordeum vulgare var nudum) består med största sannolikhet också av skalkorn. Detta antagande baseras dels på att inga nakna korn återfanns i proverna och dels på att naket korn inte längre var i bruk i sydskandinaviskt åkerbruk under den aktuella perioden (Grabowski 2010).
Ungefär en fjärdedel av sädeskornen i Hus 1 bestod av havre (Avena sp). Havre är ett något problematiskt sädesslag att tolka eftersom den både uppträder i en odlad form (Avena sativa) samt som ogräset flyghavre (Avena fatua). Dessa två arter är mycket närbesläktade och i princip omöjliga att skilja åt på urval av kornens morfologi om de inte är så pass välbevarade att agnbasen fortfarande är intakt. Ingen sådan identifiering var möjlig på materialet från Ytterby.
Ogräsmaterialet i proverrna består primärt av ettåriga ogräs som gynnas av högintensiv gödsling såsom svinmålla (Chenopodium album), pilört (Persicaria lapathifolia) och våtarv (Stellaria media) (Engelmark 1985). Detta resultat är relativt väntat med tanke på materialets datering. Jordbruket under den tidigare delen av järnåldern skiljer sig från bronsåldersjordbruket genom att de förhistoriska jordbrukarna slutade att bryta nya åkrar på vilka man odlade spelt och emmer samt naket korn tills dess att jordarna är uttömda på näring. Istället infördes ett jordbruk med permanenta åkrar som gödslades intesinvt för att bibehålla en fortgående odling. Detta system spred sig till hela södra Sverige under övergången mellan brons- och järnåder och existerade därefter fram till slutet av järnåldern då den under folkvandringstid-vikingatid succesivt byttes ut mot ett nytt jordbruk baserat på tresäde och roterande åkrar med höstråg, vårkorn och träda (Engelmark 1992; Grabowski 2010). Fynden av de nitrofila, näringsgillande, ogräsen som nämns ovan indikerar därför att åkerbruket i Ytterby var organiserat enligt modellen med permanenta åkrar där de lokala bönderna odlade vårsått skalkorn.
Existensen av ett sådant jordbruk innebär att jordbrukarna i Ytterby måste ha haft tillgång till stora mängder gödsel. Då djur var den enda signifikanta källan till gödsel under den aktuella perioden innebär detta att landskapet omkring Ytterby sannolikt var balaserat mellan de permanenta åkrarna och extensiva våt- och torrängar samt betesmarker.
För att återgå till havrens roll i detta jordbruk så finns två möjliga tolkningar för fynden av denna gröda i Ytterby. Tidigare analyer av arkeobotaniska material från Halland och Bohuslän visar att havren med största sannolikhet infördes som en odlad gröda i sydvästra Sverige redan under övergången mellan brons- och järnålder. Palynologiska analyser av sjösediment i Halland har påvisat att markerna i området var delvis utarmade redan innan järnålders början och en stående hypotes är att det dåvarande "ogräset" havre därför togs i bruk som en reaktion på denna situation eftersom havre med fördel kan odlas på relativt näringsfattiga och fuktiga, marginella jordar som inte lämpar sig för odling av vare sig korn eller vete (Viklund 2004; Wallin 2004).
Eftersom havre är svårt att identifiera som antingen odlad eller vildväxande är det dock något osäkert om de relativt fåtaliga sädeskornen från Ytterby verkligen ska ses som belägg för medveten
odling av denna gröda. Något som kan antyda medveten odling är att havrefynden återfanns tillsammans med reativt många frön av åkerspärgel (Spergula arvensis), ett ogräs som framför allt trivs på näringsfattiga jordar (Korsmo et al 1981), jordar som inte lämpar sig för kornodling. Om havren i det undersökta materialet endast representerade ogräs torde den uppträda med ogräs som trivs på de välgödslade kornmarkerna. För en säkrare tolkning av havrens betydelse för den lokala lantbruksekonomin rekommenderas fortsatt provtaning av boplatsen.
Ett enstaka fynd av ett sannolikt sädeskorn av vete återfanns också i Hus 1. Då veten inte uppträder som vildväxande ogräs är denna enstaka kärna en relativt säker indikation på att bönderna i Ytterby bedrev begränsad veteodling vid sidan om den dominerande kornodlingen samt den möjliga havreodlingen. Denna indikation sammanfaller också väl med i princip alla välundersökta sydsvenska material från denna period som nästan alltid antyder en begränsad veteodling vid sidan om huvudgrödorna (Grabowski 2010).
Figur 4: Procentuell fördelning av de odlade sädesslagen från Hus 1.
Figur 5: Sädesskorn från Ytterby. Havre (Avena sp) överst, Skalkorn (Hordeum vulgare var vulgare) i mitten samt axspindelfragment (Hordeum vulgare, rachis segm.) nederst.
Avena sp
Hordeum vulgare var vulgare Hordeum vulgare cf Triticum sp
Referenser
Engelmark, R.1985. Ogräs för tolkning av agrara system. In: Regnéll, G. (ed). Kulturlandskapet – dess framväxt och förändring. Syposium sept 1984. Växtekologiska institutionen, Lunds Universitet. Lund.
-1992. A review of the farming economy in South Scania based on botanical ecidence. In: Larsson, L.
et al (eds). The archaeology of the culture landscape. Field work and research in a south swedish rural region. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 4° No 19. Almqvist & Wiksell Internationa.
Stockholm.
Engelmark, R., Gustafsson, S., Linderholm, J. & Viklund K. 1998. Miljöarkeologisk provtaning vid arkeologiska undersökningar. Miljöarkeologiska Laboratoriet. Umeå. [Miljöarkeologisk provtagningsmanual för Öresundsförbildelse-underökningarna].
Engelmark, R. & Linderholm, J. 1996. Prehistoric land management and cultivation. A soil chemical study. Proceedings from the 6th Nordic Conferens on the application of Scientific Methods in Archaeology, Esbjerg 19-23 September 1993.AREM 1. Esbjerg.
Engelmark, R & Olofsson, J. 2000. Miljöarkeologisk undersökning av delsträcka 1, delområde 2, Påboda 3:4 och Bruatorp 1:1, Söderåkra sn, Kalmar län. Miljöarkeologiska Laboratorier. Umeå Universitet. Umeå.
Fahlander, F. & Hjørungdal, T. 2008. Rapport. Delundersökning av Raä 22 Västra Porten/Smållen, Ytterby sn. Ht och Vt 2008. Gotarc serie D, Nr 71. Institutionen för Arkeologi och Antikens Kultur. Göteborgs Universitet. Göteborg.
Grabowski, R. 2010. A catalogue of carbonised archaeobotanical assemblages from South Swedish Iron Age sites.
Environmental Archaeology Laboratory. Repport 2010-016. Umeå University. Umeå.
Korsmo, E., Vidme, T & Fykse, H. 1981. Korsmos ogräsplanscher. LT. Stockholm.
Pedersen, E. A. & Widgren, M. 2004. Del 2. Järnålder. 500 f.Kr – 1000 e. Kr. In: Welinder, S. Pedersen, E. A. &
Widgren, M.. Det svenska jordbrukets historia. Jordbrukets första femtusen år. 4000 f. Kr. - 1000 e.Kr. Natur och Kultur/LT. Uppsala.
Thomson, R; Oldfield, F. 1986. Environmental Magnetism. London.
Viklund. K. 1998. Cereals, weeds and crop processing in Iron Age Sweden. Methodological and interpretative aspects of archaeobotanical evidence. Archaeology and Environment 14. Department of Archaeology, University of Umeå.
Umeå.
-2004. Hallands tidiga odling. In: Carlie, L. (ed). Landskap i förändring. Hållplatser i det förgångna:
artiklar med avstamp i de arkeologiska undersökningarna för Västkustbanans dubbelspår förbi Falkenberg i Halland. Arkeologiska rapporter från Halmstads Länsmuseer. Vol. 6. Kungsbacka- Halmstad.
Wallin, J-E. 2004. Människan och landskapet i Halland- en miljöhistorisk studie i brons- och järnåldersbygd baserad på pollenanalyser. In: Carlie, L. (ed). Landskap i förändring. Hållplatser i det förgångna: artiklar med avstamp i de arkeologiska undersökningarna för Västkustbanans dubbelspår förbi Falkenberg i Halland. Arkeologiska rapporter från Halmstads Länsmuseer. Vol. 6. Kungsbacka-Halmstad.
Bilaga 1. Vetenskapliga förkortningar som används i texten
sp- används när en art kan bestämmas till släkte men inte till en specifik art. Till exempel blir Galium sp = en art inom släktet Måror.
spp- pluralformen av sp. Används för att benämna fynd av två eller fler arter inom samma släkte som inte går att bestämma till respektive art. Till exempel blir Chenopodium spp= två eller fler arter inom Mållsläktet.
Poaceae, Fabaceae, Caryophyllaceae, etc- anger arter som har identifierats till en familj men inte till ett specifikt släkte eller art. Poaceae anger till exempel att det rör sig om ett frö av gräs, men inte mer specifikt än så.
cf- från confare (jämför), anger att en växtrest liknar, men inte med säkerhet kan bestämmas till den angivna arten. Till exempel blir en cf Secale cereale= en botaniskt rest som liknar råg, men bestämningen är inte absolut säker.
indet- oidentifierat. Som exempel blir Cerealia indet= oidentifierat sädeskorn-
fragmenta- fragmenterat. Som exempel blir Cerealia indet et fragmenta= oidentifierade och fragmenterade sädeskorn.
ssp- underart var- varietet
Bilaga 2. Exempel på arkeobotanisk/markkemisk/geofysisk
funktionsanalys av långhus
Exempel på funktionstolkning av långhus med hjälp av en kombinerad arkeobotanisk och markkemisk/geofysisk analys. Notera korrelationen mellan det arkeobotaniska materialet och resultaten av de CitP och MS analyserna. Exemplet är från en bronsålderslokal i Kalmar län (Engelmark & Olofsson 2000).
