Gentrifiering eller icke gentrifiering, det är frågan: En studie av Västmanlands läns landsbygdskommuner, ur ett gentrifieringsperspektiv

UPPSATSER:

Kulturgeografiska institutionen

Gentrifiering eller icke gentrifiering, det är frågan En studie av Västmanlands läns landsbygdskommuner,

ur ett gentrifieringsperspektiv

William Eriksson

ABSTRACT

Eriksson, W. 2017. Gentrifiering eller icke gentrifiering, det är frågan – En studie av Västmanlands läns landsbygdskommuner, ur ett gentrifieringsperspektiv. Kulturgeografiska institutionen, Arbetsrapportserie, Uppsala universitet.

Uppsatsen syftade till att undersöka huruvida det går att se tendenser till en gentrifiering på den västmanländska landsbygden. För att undersöka detta utgick studien från en lista med indikatorer som skapades utifrån tidigare forskning. Listan låg sedan till grund för en statistisk undersökning av fem landsbygdskommuner i Västmanland, där indikatorerna studerades var för sig. Vidare gjordes även en kvantitativ fallstudie i en av de studerade kommunerna, där intervjuer gjordes med boende i kommunen, för att sedan jämföras med det som påvisats statistiskt. Det gjordes för att se om de som bor på landsbygden upplever förändring omkring sig på samma sätt som det statistiskt påvisats. Resultatet från den statistiska studien visade att det möjligtvis pågår en gentrifiering på den västmanländska landsbygden, men att inte alla indikatorer pekade entydigt på det. Fallstudien visade att de boendes berättelser i stort sett stämde överens med den statistiska studien, men inte till fullo, varav det drogs en slutsats att det inte är möjligt att dra en slutsats om gentrifiering för en hel kommun enbart baserat på statistik.

Keywords: gentrifiering, landsbygd, Västmanland, bruksort, indikatorer.

Handledare: Jan Amcoff

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1 Inledning 4

1.1 Syfte 4

1.2 Frågeställning 4

1.3 Disposition 5

2 Delstudie 1 – Teori 5

2.1 Gentrifiering 5

2.2 Operationalisering 6

3 Bakgrund 8

3.1 Västmanlands län 8

3.2 Kommunbeskrivningar 9

4 Metod och material 10

4.1 Delstudie 1 11

4.2 Delstudie 2 11

4.3 Delstudie 3 13

5 Delstudie 2 – Kvantitativt resultat 13

5.1 Befolkning 13

5.2 Medelinkomst 14

5.3 Utbildningsnivå 14

5.4 Demografisk fördelning 15

5.5 Fastighetsdata 16

5.6 Företagsdata 17

6 Delstudie 3 – Kvalitativt resultat 18

6.1 Presentation av respondenter 18

6.2 Grannskapet 19

6.3 Renoveringar 20

6.4 Platser för nöje och avkoppling 20

6.5 Ateljéer och konstgallerier 21

6.6 Delikatessbutiker 22

7 Slutsats och analys 23

7.1 Första frågan 23

7.2 Andra frågan 25

8 Avslutande diskussion 26

9 Referenslista 29

Bilaga A 33

4

1 Inledning

I städer har det kunnat skönjas en process där gamla arbetarområden förvandlats till något dyrare och mer medelklass. Ett svenskt exempel är den del av Södermalm i Stockholm som gått under epitetet Knivsöder, men som i dag kallas Kniv-och-gaffelsöder; det ruffiga området har blivit något som förknippas med fine-dining (Rosenquist, 2016). Den här processen, känd som gentrifiering, är något som påverkat stadsdelar i flera städer runt om i världen, såsom Berlin (Levine, 2004), New York (Hackworth, 2002) och Helsingfors (Kajosaari, 2015), för att bara nämna ett fåtal.

Vad en gentrifiering i slutändan innebär råder det delade meningar om. I ett reportage av Elisabet Andersson ges en bild av hur Göteborgs kommun medvetet försöker skapa en gentrifiering i området Kvillebäcken, för att locka mer moderna människor. Det beskrivs hur ett citynära område rustats upp, vilket gör att mark- och bostadspriser stigit, och även att boende och näringsidkare känner sig tryggare (Andersson, 2015). Att bostadspriser stiger, och de som rör sig i området känner sig tryggare är positiva aspekter av vad som händer när ett område gentrifieras. Den andra sidan av en gentrifiering är det som i folkmun kommit att kallas renovräkningar. Med renovräkningar menas att bostadsbolag genomför renoveringar för att höja standarden, och med det följer allt som oftast en höjd hyra, vilket tvingar grupper som inte är kapitalstarka att flytta från området (Fattah, 2014).

Samtidigt pågår det en diskussion om huruvida gentrifiering är något som finns på landsbygden eller ej. Det har, bland annat, påståtts att det i stället sker en avgentrifiering av landsbygden. Parallellt med att medelklass befolkar tidigare arbetarområden i städer, påstås medelklass, och blivande medelklass i form av studenter, flytta ut från landsorten (Andersson, 2014). Det finns däremot forskning som pekar på att inte alls är på det sättet, att all Sveriges landsbygd avgentrifieras, utan att det är möjligt att se tendenser till gentrifiering på landsbygd som befinner sig i periferin kring städer (Hjort, 2009a). Om det pågår en gentrifiering på landsbygden skulle det kunna ha en positiv påverkan på svensk landsbygds framtid. Om medelklass flyttar ut på landsbygden leder det till ökade skatteintäkter, och ny kunskap (Hjort, 2009b). Ny kunskap på landsbygden kan i sin tur leda till att skapa en levande landsbygd i framtiden.

Något som talar för en gentrifierng på svensk landsbygd är det prisläge som råder på den svenska bostadsmarknaden. Snittpriserna på småhus är lägre i landsbygdskommuner än i stadskommunerna (Statistiska centralbyrån, 2015), vilket torde skapa en större sannolikhet för gentrifiering på svensk landsbygd. Vidare beskriver SBABs mäklarutsikt att utflyttning till landsbygden har ökat, till följd av amorteringskravet och det rådande prisläget (SBAB, 2017).

Det leder osökt till frågan: pågår en gentrifiering på svensk landsbygd?

1.1 Syfte

Syftet med studien är att undersöka huruvida det är möjligt att identifiera tecken på en gentrifieringsprocess på svensk landsbygd, med Västmanland som fallstudie. Vidare syftar studien till att undersöka hur boende på den västmanländska landsbygden har upplevt den förändring som skett mellan åren 2000 och 2015, och om deras upplevelse överensstämmer med det som kan visas statistiskt.

1.2 Frågeställning

Som en första delstudie extraheras indikatorer som visar på gentrifiering ur befintlig litteratur.

De indikatorer som den första delstudien resulterar i, används i den andra för att pröva om några tecken på gentrifiering kan skönjas. Indikatorerna är av tre slag: fysiska, socioekonomiska och knutna till olika typer av verksamheter. Delstudie 2 och 3 syftar till att besvara frågorna som följer:

 Går det att påvisa att en gentrifieringsprocess pågår på landsbygden i Västmanlands län genom:

o Undersökning av socioekonomiska indikatorer

5 o Undersökning av fysiska indikatorer

o Undersökning av indikatorer kring olika typer av verksamheter

 Hur förhåller sig boende på den västmanländska landsbygden till vad föregående fråga visade på?

1.3 Disposition

Först presenteras det för studien centrala begreppet, gentrifiering, med hjälp av tidigare forskning, vilket sedan operationaliseras. Efter begreppsdefinitionen kommer den bakgrund som behövs för studien. Därefter presenteras de metoder som har använts i de tre olika delstudierna, och sedan visas empiri för delstudie 2 och 3. Efter empirin sammanfattas slutsatserna, för att sedan diskuteras i ett bredare sammanhang.

2 Delstudie 1 – Teori 2.1 Gentrifiering

Det centrala begreppet i studien är gentrifiering. För att kunna utröna om huruvida det går att se tendenser till gentrifiering på svensk landsbygd är en definition av begreppet vitalt.

Begreppet har funnits sedan 1964, då Ruth Glass myntade det (Glass, 1964). Glass (1964) beskrev då hur gamla arbetarkvarter i London förändrades, ett efter ett. Hon uttryckte det som att medelklassen hade invaderat områdena, och rustat upp de tidigare nedgångna fastigheterna till att bli dyra och eleganta. Gentrifieringsprocessen fortsätter sedan tills ingen, eller väldigt få, av den arbetarklass som ursprungligen bodde där, bor kvar (Glass, 1964).

Den socioekonomiska förändring som Glass beskrev har legat till grund för vidareutvecklingar av begreppet. En av de studier som vidhåller vikten av medelklassen övertagande av arbetarområden är Neil Smith. Smith (1979) beskrev ett fenomen han valt att kalla ”The Rent Gap”, här fritt översatt till hyresgapet. I grunden är det en beskrivning likt Glass (1964), att medelklass flyttar in i arbetarområden, men där Smith (1979) valt att utöka begreppet med en beskrivning om vad som kan ligga bakom processen. Hyresgapet beskriver han som det gap som kan uppstå mellan den nuvarande hyresnivån och den potentiella hyresnivån för området eller fastigheten. När gapet blir tillräckligt stort är det möjligt att privatpersoner eller bostadsbolag ser möjligheten att köpa fastigheten billigt och renovera den till en högre standard, vilket är starten på en gentrifieringsprocess. Smith (1979) identifierar tre typer av utvecklare, som leder till varsin typ av utkomst för de renoverade objekten. Den första typen är professionella byggbolag, alternativt bostadsbolag, som efter renoveringen säljer fastigheten för att tjäna pengar. Den andra typen är innehavare, vilka är de privatpersoner som gör fastigheten till sina egna hem, och bor kvar efter avslutad renovering.

Sista typen är de bostadsbolag, eller privatpersoner, som i stället för att sälja väljer att hyra ut hela eller delar av fastigheten (Smith, 1979).

Vikten av renoveringar för att en gentrifieringsprocess ska starta, och pågå, är något som styrks av Martin Phillips (2005). I sin studie av likheter och skillnader mellan urban gentrifiering och landsbygdsgentrifiering fann han att det var vitalt även på landsbygden att kunna köpa fastigheter med låga marknadsvärden. Fastigheterna ska sedan renoveras till en högre standard, för att uppnå det potentiella marknadsvärdet, och sedan antingen sälja fastigheten eller bo kvar (Phillips, 2005). Det som skiljer Phillips beskrivning av gentrifieringsprocessen från Smiths (1979) beskrivning är att Phillips fokuserar på landsbygd, där Smith i stället fokuserar på städer. Konkret innebär skillnaden att olika saker är viktiga, där Phillips (2005) framhåller grönområden som något viktigt för landsbygdsgentrifiering, medan Smith (1979) beskriver hur flerfamiljshus renoveras, vilket inte direkt tyder på att grönområden är viktiga för urban gentrifiering. I en svensk kontext finns en studie av Matilda Svahn (2014), där hon studerat ett småstugeområde utanför Uppsala, där det framgår att grönområden var något som var viktigt för de som flyttat ut dit.

Svahn (2014) beskriver också hur det tidigare homogena småstugeområdet renoverats till den grad att alla fastigheter har ett individuellt utseende. Hannes Granath (2016) ger en

6

liknande bild, vilket styrker vikten av renoveringar för gentrifiering på svensk landsbygd. I sin studie av ett gammalt fiskarsamhälle visar han att mängden sökta bygglov tyder på att det pågår en gentrifiering i samhället, vilket styrker Phillips (2005) och Smiths (1979) teorier.

Vidare bekräftar också Granath (2016) att medelinkomsten ökat, vilket medföljer när medelklass flyttar in i området, som Glass (1964) och Smith (1979) beskrivit. Granath (2016) talar också om vilka typer av hus som är viktiga för gentrifieringsprocessen, vilka är de speciella hus som finns i det fiskarsamhälle som studerades. Även Phillips (2002) har skrivit om att speciella hus, såsom kyrkor, kvarnar, tågstationer och liknande, är viktiga för landsbygdsgentrifiering.

De studier som refererats ovan behandlar det ekonomiska, samt det fysiska i att fastigheter renoveras, vilket bara är en del av en gentrifiering. I Neil Smiths och Richards Shaffers (1986) studie av stadsdelen Harlem i New York, visar de på olika delar av det sociala perspektivet. I ett område som genomgår en gentrifieringsprocess förändras vilka företag som finns i området, för att kunna tillgodose de nyinflyttades sociala behov. De beskriver hur de iakttagit att det tillkommit nya typer av företag, såsom delikatessbutiker, specialbutiker för djur, och modebutiker. Platser för nöje och avkoppling ökade i antal, såsom caféer, barer, restauranger och nattklubbar (Shaffer & Smith, 1986). David Ley (1986) styrker deras beskrivning; i sin studie identifierar han flera olika indikatorer, varav de flesta redan har nämnts. Han kompletterar Smiths och Shaffers (1986) beskrivning med ateljéer och konstgallerier, vilket han identifierade i sin studie (Ley, 1986). Vidare bekräftar Phillips (2005) att investeringar i fritids- och affärsverksamhet även förekommer inom landsbygdsgentrifiering.

Ley (1986) styrker också fenomenet med att medelinkomsten i gentrifierade områden ökar, men i sin studie identifierar han också en demografisk indikator som inte förekommit i någon av de andra studier som refererats. I sin studie iakttar han att andelen invånare i åldersspannet 20-35 har en stor korrelation med en gentrifiering (Ley, 1986).

Specifikt för Sverige finns en studie utförd av Susanne Hjort (2009), där hon studerat landsbygdsgentrifiering i Sverige, med fokus på migrationsprocesser för medelklassen. Hon undersökte hela Sveriges landsbygd, och studien visade att det är möjligt att gentrifiering inte påverkar all landsbygd, utan enbart vissa områden, där ett kriterium är att området bör befinna sig i närheten av en medelstor stad, även om Hjort inte specificerar något avstånd (Hjort, 2009). Svahn (2014) styrker detta då det framkommer i hennes studie att de som valt att flytta ut till det studerade småstugeområdet vidhåller att närheten till Uppsala var viktigt för deras val att flytta just dit.

2.2 Operationalisering

Utifrån den teoretiska bakgrund som presenterats är det möjligt att operationalisera gentrifieringsbegreppet, vilket görs i form av en lista av indikatorer.

Med Ruth Glass (1964) definition som utgångspunkt tycks det vara en central del i en gentrifieringsprocess att medelklass flyttar in i vad som varit arbetarklassområden. Att medelklass ersätter arbetarklass, borde betyda att medelinkomsten ökar, vilket både Ley (1986) och Granath (2016) iakttog i sina studier. Det finns ingen klar definition av skillnaden mellan arbetar- och medelklass i Sverige, det är dock möjligt att anta att en skillnad, utöver medelinkomsten, torde vara utbildningsnivå. Därmed kommer två av indikatorerna som undersöks vara medelinkomst och andel högutbildade, vilka båda två ska vara högre för att en gentrifieringsprocess ska pågå.

En annan aspekt som tas upp i flertalet studier är möjligheten att kunna renovera, en viktig aspekt för både urban gentrifiering (Smith, 1979) och landsbygdsgentrifiering (Phillips, 2005) (Svahn, 2014) (Granath, 2016). Smith (1979) uppmärksammade också att det finns tre olika typer av fastighetsutvecklare: bostadsbolag som renoverar och säljer, privatpersoner som renoverar för att sedan bo kvar, och bostadsbolag eller privatpersoner som renoverar för att sedan hyra ut fastigheten. Phillips (2005) å andra sidan identifierar grönområden som något viktigt för landsbygdsgentrifiering, varav en tolkning görs att lägenheter inte är av samma relevans för landsbygdsgentrifiering som för urban gentrifiering. De olika typer av

7

fastighetsutvecklare som Smith (1979) identifierade var inte relevant för studien att undersöka, då alla tre typer hade en gemensam nämnare, att de renoverade. En indikator kommer därmed vara att flertalet bostäder har renoverats till en högre standard, där bostäder kommer åsyfta småhus och lantbruk.

Utöver renovering visade flera studier även på vikten av speciella typer av hus, Phillips (2002) nämnde exempel såsom kyrkor, kvarnar och tågstationer, medan Granaths (2016) studie behandlade ett gammalt fiskarsamhälle med tillhörande speciella hus. Detta ledde till en indikator som var tillgänglighet av speciella hus.

Ley (1986) och Shaffer & Smith (1986) identifierar en förändring i vilka typer av affärsverksamheter som var tillgängliga i ett område som genomgått en gentrifieringsprocess, vilka förändrats för att passa den nyinflyttade medelklassen. Båda de refererade studierna visade på en ökning av verksamheter kopplade till nöje och avkoppling, såsom restauranger, nattklubbar och caféer, och specialbutiker, såsom delikatessbutiker. Utöver dessa typer av affärsverksamheter, fann Ley (1986) att ateljéer var viktigt för en gentrifiering. Phillips (2005) kompletterade deras studier med att förändring i fritids- och affärsverksamheter även förekom vid landsbygdsgentrifiering. Detta renderar i tre indikatorer: ökning i platser för nöje och avkoppling, ökning i antalet ateljéer och konstgallerier, och ökning i antal specialbutiker.

I Hjorts (2009) studie över landsbygdsgentrifiering i Sverige framkom att inte all landsbygd är relevant för en gentrifieringsstudie. Hon studerade hela Sveriges landsbygd, där resultatet blev att det endast fanns tendenser till gentrifiering i landsbygd belägen runt, vad hon kallar, medelstora städer, där medelstora städer syftade på regionala centrum, men inget specifikt avstånd. Hjorts tes styrktes av Svahn (2014), som i sin studie visade att de som flyttade till småstugeområdet hon studerade tyckte att det var viktigt med närheten till en stad.

Detta renderar i en indikator att kommunerna som studeras bör befinna sig runt en medelstor stad.

Något som Ley (1986) visade i sin studie, men som inte visats i någon av de andra refererade studierna, är att andelen invånare i åldersspannet 20-35 ökade i områden som genomgått en gentrifieringsprocess. Då Leys studie behandlade innerstadsgentrifiering, med fokus på Kanada, är det möjligt att indikatorn är specifik för innerstäder och, eller, Kanada.

Trots att liknande indikatorer inte har påträffats i de andra studierna, kommer det ses som en indikator även i denna studie, men mer som en parentes. Anledningen till detta är de visats att befolkningen på landsbygden är åldrande (Karlsson, 2010), och att det därmed var av intresse att veta huruvida det gick att iaktta om det var en yngre eller äldre befolkning som gynnats av en eventuell gentrifieringsprocess.

Det här kan sedan sammanfattas i en lista som ser ut som följer:

Socioekonomiska indikatorer

 Medelinkomst som ökat mer än det regionala centrat och, eller, riket

 Andelen högutbildade har ökat mer än det regionala centrat och, eller, riket

 Ökad andel invånare i ålderspannet 20-35 Fysiska indikatorer

 Flertalet bostäder har renoverats till högre standard

 Tillgänglighet av speciella hus

 Bör befinna sig i närheten av en medelstor stad Indikatorer knutna till verksamheter

 Ökning i antalet platser för nöje och avkoppling, såsom caféer

 Ökning i antalet ateljéer och konstgallerier

 Ökning av antalet specialbutiker, såsom delikatessbutiker

8

3 Bakgrund

3.1 Västmanlands län

Västmanlands län består av tio kommuner: Arboga, Fagersta, Hallstahammar, Kungsör, Köping, Norberg, Sala, Skinnskatteberg, Surahammar och Västerås. Västerås är den största kommunen med sina cirka 142000 invånare, vilket är ungefär hälften av länets totalt cirka 260000 invånare (Länsstyrelserna, 2016). Av länets tio kommuner definierar Jordbruksverket endast en som stadsområde, Västerås, övriga nio kommuner definieras som landsbygdskommuner (Jordbruksverket, 2015).

I Figur 1 visas en karta över Västmanlands län med respektive kommun och centralorter utmärkta. Studien kommer fokusera på fem kommuner: Surahammar, Hallstahammar, Sala, Fagersta och Köping.

Figur 1 Karta över Väsmanlands län med alla kommuner och respektive centralorter utmärkta (Länsstyrelsen Västmanlands län).

Som nämndes i kapitlet Gentrifiering är närheten till en medelstor stad av vikt för att kunna iaktta en gentrifieringsprocess på svensk landsbygd. Därmed föll valet att studera de kommuner som ligger i anslutning till Västerås kommun: Surahammar, Hallstammar och Sala. Vidare valdes Fagersta kommun som en representant för de nordvästra kommunerna i länet, då kommunen kan tänkas ha liknande förutsättningar som Skinnskateberg och Norberg, sett till avstånd om pendlingsmöjligheter. Köpings kommun valdes då kommunen kan tänkas representera sydvästra länsdelen. Köping har en närhet till Västerås, Örebro och Eskilstuna,

9

medan Arboga har närheten till Örebro och Västerås i första hand, och Kungsör till Eskilstuna och Västerås i första hand. Då Köping har en närhet till både Eskilstuna och Örebro, utöver Västerås, ses kommunen som representativ för övriga.

3.2 Kommunbeskrivningar

Surahammars kommun, bestående av orterna Surahammar, Ramnäs och Virsbo, har historiskt sett kretsat kring de järnbruk som fanns i kommunen (Mellgren, 2013a). Bruken har haft stor inverkan på fastighetsbyggandet, och innan 1900-talet förvaltade bruken större fastigheter för arbetare, men även villor för tjänstemän (Surahammars kommun, 1987). Även under 1900- talet påverkade bruken fastighetsbyggnationer, om än på ett annat vis. Under början av 1900- talet växte egnahemsrörelsen, och brukens tidigare roll som fastighetsförvaltare övergick till att de i stället förespråkade eget boende för både arbetare och tjänstemän. Bruken underlättade egnahemsrörelsen genom att erbjuda markköp, förmånliga priser på virke, men även ett lån.

Lånet avskrevs sedan efter 20 år om låntagaren hade tjänat bruket oklanderligt. Den här byggprocessen ledde till nya bostadsområden, där bebyggelsen är en blandning mellan unika hus och hus som ser liknande ut, och pågick fram till 1960-talet. Under 1960-talet kom miljonprojektet och kommunen började anlägga småhusområden med likadana hus (Mellgren, 2013a). Kommunen beskriver att det i dagsläget finns stort utbud av möjligheter för boende i kommunen att pendla till Västerås. Från alla tre orter i kommunen är det möjligt att ta sig med tåg till Västerås, och även Stockholm på helgerna. Sträckan Surahammar – Västerås trafikeras även av en direktbuss med avgångar under hela dagen. Vidare är det även möjligt att åka bil, då Riksväg 66 binder samman hela kommunen med Västerås, och i norrgående riktning även Fagersta och vidare till Ludvika (Surahammars kommun, 2017).

Hallstahammars kommun, bestående av orterna Hallstahammar, Kolbäck, Strömsholm och Sörstafors, har historiskt sett kretsat kring de bruk som återfanns i två av orterna. Bruken har, som i Surahammars kommun, förvaltat bostäder åt sina anställda, skillnaden är att i Hallstahammars kommun fortsatte brukets roll som fastighetsförvaltare längre. Så sent som åren 1935-50 byggdes ett område upp med villor för brukets tjänstemän. Även Hallstahammars kommun påverkades av egnahemsrörelsen, och bruket försökte underlätta byggandet. Bruket erbjöd uppstartslån som var både ränte- och armorteringsfria, och som sedan avskrevs efter fem år om låntagaren fortsatt var anställd vid bruket. Den här typen av förmånliga lån sporrade byggandet av småhus och nya bostadsområden växte fram. Vid miljonprogrammets intåg på 1960-talet förändrades byggnationsprocesserna, då kommunen började anlägga småhusområden med likadana hus (Mellgren, 2013b). Kommunen beskriver möjligheterna att pendla med tåg som goda, då det går att ta sig från antingen Hallstahammar eller Kolbäck till Västerås på 10 minuter, och till Stockholm på en timme. Från Kolbäck är det dessutom möjligt att åka söderut med tåg till Eskilstuna, eller vidare till Norrköping och Linköping. Kommunen har även bussförbindelser med Västerås, även de från Hallstahammar och Kolbäck. Vidare erbjuder Kolbäck även en möjlighet att åka buss till Köping (Hallstahammars kommun, 2017). För vägtransporter finns motortrafikleden E18 som går genom kommunen, och som leder till både Västerås och Örebro (Mellgren, 2013b).

Sala kommun, bestående av orterna Sala, Ransta, Västerfärnebo och Möklinta, ses som en del av Bergslagen, trots att kommunen har en annan historia än resten av området. Även om Sala haft en gruva som varit central för hela kommunen, var gruvan som störst under 1500-talet och har därmed inte haft samma påverkan på kommunen som bruken i, exempelvis, Surahammars eller Hallstahammars kommun. De industrier som etablerat sig i Sala kommun har gjort det senare än bruken i bruksorterna, vilket gjort att de inte kunnat påverka kommunen i samma utsträckning. Kommunen har i stället kretsat mycket kring handel, då den har haft en fördelaktig placering i anslutning till Norra stambanan (Mellgren, 2013c). Då ett centralt bruk inte påverkat bebyggelsen har Sala innerstad en annan stadsbild än övriga studerade centralorter. Sala innerstad består, som kommunen uttrycker det, av fina äldre trä- och stenhus, som dessutom ses som riksintresse för kulturmiljö (Sala kommun, 2016).

Kommunen påverkades även av egnahemsrörelsen, men inte samma utsträckning som brukskommunerna, där nya bostadsområden växte fram under tidigt 1900-tal. Däribland ett

10

småstugeområde, som då låg i utkanten av Sala, som byggdes för de arbetare och tjänstemän som arbetade i kommunen. Vid miljonprogrammets intåg under 1960-talet påbörjades stora byggnationsprojekt i kommunens regi, med likadana hus (Mellgren, 2013c). Även i dag är järnvägen en viktig del kommunens kommunikationer, där Sala är en knutpunkt med två av SJ:s linjer och en av Upptågets linjer. Med SJ går det att ta sig söderut från Sala till Västerås och Linköping (Samtrafiken, 2017a), men även till Uppsala och Stockholm (Samtrafiken, 2017b). Upptåget går från Sala till Uppsala (UL, 2017a), samma sträcka trafikeras även av buss (UL, 2017b). Med buss är det även möjligt att ta sig till Västerås (VL, 2016). Sala är en även en knutpunkt för tre riksvägar, Riksväg 56, 70 och 72, vilket gör att det från kommunen är möjligt att ta sig till flera städer med bil, där Uppsala och Västerås är de största. Det går även att ta sig till Gävle, Enköping och Mora (Trafikverket, 2015).

Fagersta kommun, bestående av orterna Fagersta och Västanfors, har kretsat kring de lokala järnbruken. Historiskt har Fagersta och Västanfors varit två separata orter men har i dag vuxit ihop. Precis som i övriga brukskommuner har bruket haft en central roll i hur samhällena har utformats. Bruket förvaltade bostäder åt sina anställda och byggde fastigheter både arbetare och tjänstemän. Under 1900-talets början var den lokala brukskoncernen drivande i egnahemsrörelsen. Bland annat gjorde bruket det möjligt att köpa billiga tomter, vilket ledde till att tidigare obebodd mark blev bebyggd. Då Svenska Handelsbanken var majoritetsägare i brukskoncernen låg de bakom de förmånliga lån som bruket gav ut. Även Västanfors bebyggdes med nya bostadsområden, men något senare, där nya småhusområden byggdes i två omgångar under 1940- och 1950-talet. Under 1960-talet började kommunen styra byggnationsprocessen, i och med miljonprogrammets början, då kommunen anlade nya bostadsområden med likadana hus (Mellgren, 2013d). Från kommunen är det möjligt att ta sig med tåg till Ludvika och Västerås, eller Stockholm på helgerna (Samtrafiken, 2017c), men även till Örebro eller Gävle (Samtrafiken, 2017d). För bussar finns det inget alternativ för att ta sig till en större stad, enda alternativet är bussen som går till Avesta (Fagersta kommun, 2016). Fagersta kommun är, i likhet med Sala kommun, en knutpunkt för riksvägar, Riksväg 66, 68 och 69, med vilka det går att ta sig till städer som Västerås, Örebro, Gävle och Falun (Trafikverket, 2015).

Köpings kommun, bestående av orterna Köping, Kolsva och Munktorp, har en blandad historia. Kolsva är en bruksort, och har därmed formats likt de tidigare nämnda bruksorterna.

Köping, å andra sidan, har en historia som mer liknar Salas, där industrier sökt sig till orten senare än för bruksorterna. Även i Köpings fall hänger industrins etablering ihop med järnvägen, men även med Köpings strategiska placering invid Mälaren, med tillhörande djuphamn. Byggnationerna i Köping har ändå styrts av de industrier som sökte sig till orten under 1900-talets början, då företagen byggde och förvaltade fastigheter i anslutning till fabrikerna. Det byggdes även egnahemshus under början på 1900-talet, vilket industrierna uppmuntrade, även om de inte var lika styrande som bruken i brukskommunerna. När 1960- talet kom ändades byggprocessen för att övergå till miljonprogrammets byggprocesser, där kommunen var initiativtagare till att bygga bostadsområden med likadana hus (Mellgren, 2013e). Precis som för Sala kommun har järnvägen haft en viktig roll för Köpings kommun, och i dagsläget går det att ta sig med tåg till flertalet städer däribland Västerås, Örebro, Stockholm och Göteborg (Samtrafiken, 2017e). Med buss är det möjligt att ta sig till Västerås, Eskilstuna och Arboga (VL, 2016). Motortrafikleden E18 går genom kommunen, där det är möjligt att ta sig med bil till både Västerås och Örebro. Från Köping finns även en anslutande väg ned till E20 som går till Eskilstuna (Trafikverket, 2015).

4 Metod och material

För att besvara studiens frågeställning har tre delstudier gjorts. Delstudie 2 och 3 syftade till att besvara varsin frågeställning, vilket de gör utifrån den lista med indikatorer som skapades i delstudie 1.

Första delstudien syftade till att, för hela studien, definiera och operationalisera begreppet gentrifiering. En litteraturstudie gjordes, för att bygga upp en definition av gentrifiering som

11

passar studien. Ur definitionen skapades sedan en lista av indikatorer, som användes för att undersöka om de studerade kommunerna hade genomgått en gentrifieringsprocess.

Andra delstudien syftade till att, med en kvantitativ metod, undersöka om svensk landsbygd har genomgått gentrifieringsprocess. Utifrån den tidigare gjorda listan av indikatorer samlades data, som berör indikatorerna, in. Med hjälp av datan jämfördes sedan de studerade åren, för att se vilken förändring som skett.

Tredje delstudien var en fördjupning i hur de som bor på landsbygden upplevt den förändring som skett från år 2000. Djupdykningen gjordes med en fallstudie i en av de orter som studerades i den andra delstudien, Ramnäs. Datainsamlingen gjordes i form av intervjuer, för att ta in hur intervjupersonerna upplevt förändringen som skett kring dem. Deras upplevelse jämfördes sedan med vad den andra delstudien visade.

4.1 Delstudie 1

För att bygga upp en lista av indikatorer gjordes en systematisk litteraturstudie. En systematisk litteraturstudie användes för att kunna bilda en syntes av tidigare forskning kring gentrifiering, vilket Forsberg och Wengström (2008) anser är möjligt att göra med en sådan metod.

Materialet bakom listan bestod enbart av vetenskapliga uppsatser och artiklar. Först gjordes en genomgång av känd litteratur som behandlar gentrifiering, för att få en bild av vad som föregår en gentrifieringsprocess. Valet av känd litteratur gjordes utifrån vilka artiklar som förekommer oftast i litteratur som behandlar gentrifiering, där ett fåtal artiklar refererades i ett stort antal andra artiklar. Den kända litteraturen låg som grund för arbetet, dock hade de som gemensam nämnare att de alla behandlade urban gentrifiering. För att bredda perspektivet gjordes den tidigare processen om, med skillnaden att sökningen i stället riktades mot känd litteratur som behandlade landsbygdsgentrifiering specifikt. Även i det här fallet fanns det ett fåtal artiklar som refererades i ett stort antal andra artiklar. En sista breddning gjordes genom att komplettera med svensk litteratur som behandlar landsbygdsgentrifiering. Utbudet av svensk litteratur på ämnet var litet, med enstaka studier som refererades i andra artiklar. De mest refererade studierna valdes ut för att komplettera den tidigare valda litteraturen.

Utifrån den insamlade litteraturen operationaliserades begreppet gentrifiering, genom att en lista med indikatorer skapades. För att välja ut vilka indikatorer som skulle vara med i listan genomsöktes den valda litteraturen, för att identifiera vad som ansetts vara avgörande för en gentrifiering. Bredden av litteratur gjorde att det var möjligt att jämföra indikatorer från urban gentrifiering och landsbygdsgentrifiering, för att välja ut de indikatorer som föregår landsbygdsgentrifiering, och som i vissa fall skiljer sig från vad som föregår urban gentrifiering. Den gjorde även att det var möjligt att få med sådant som kan vara av vikt för gentrifiering, men som inte är specifikt för landsbygdsgentrifiering.

4.2 Delstudie 2

Andra delstudien var en kvantitativ studie av fem kommuner i Västmanlands län:

Surahammar, Hallstahammar, Sala, Fagersta och Köping. De åren som studerades var år 2000 och 2015. För att undersöka om kommunerna genomgått en gentrifiering utgick studien från den lista av indikatorer som skapades i första delstudien. Insamling av data skedde främst från Statistiska centralbyråns, SCBs, statistikdatabas. Från den databasen var det möjligt att hitta statistik över medelinkomst, utbildningsnivå, demografisk fördelning, och befolkningsmängd.

Data över befolkningsmängd användes för att vikta datan för de tre andra indikatorerna, för att se om det skett en reell ökning eller ej. Data samlades in för de fem studerade kommunerna, och kompletterades med data över Västerås och riket, för att kunna jämföra kommunerna med det regionala centrat, likväl som med riket. Som definiton av högutbildad användes SCBs definition, där högutbildad är detsamma som tre år eller mer i eftergymnasial utbildning (Statistiska centralbyrån).

För indikatorn om antalet renoverade fastigheter hämtades fastighetsdata från databasen PLACE vid Kulturgeografiska institutionen på Uppsala universitet, som i sin tur bygger på

12

data från SCB. Första steget var sedan att sortera ut de fastigheter som var relevanta, där flerfamiljshus sorterades ut med hjälp av Skatteverkets typkoder för fastigheter, kvar blev småhus- och lantbruksenheter (Skatteverket a). För att kunna se om renoveringar har gjorts användes Skatteverkets standardpoäng, och hur mycket dessa hade ökat. Standarpoängen representerar vilken standard fastigheten har, där en poängsättning görs utefter exteriör, energihushållning, kök, sanitet och övrig interiör. För studien sattes två gränser: 10 standardpoäng ökning och 5 standardpoäng ökning. 10 standardpoäng kan översättas till, exempelvis, att renovera köket och installera keramikhäll och diskmaskin, 5 poäng, om renoveringen dessutom är gjord senare än 1990, 2 poäng. Sista tre poängen kan sedan komma från att badrummet blivit kaklat, 1 poäng, och en bastu har blivit installerad, 2 poäng. 5 poäng kan översättas till, som nämnt, att renovera köket och installera keramikhäll och diskmaskin, eller att byta avlopp- och vattensystem, 2 poäng, kakla badrummet, 1 poäng, och bygga ett garage för en bil, om inget garage fanns innan, 2 poäng (Skatteverket b). Flera fastigheter sorterates ut på grund utav att de saknade standardpoäng för antingen år 2000 eller år 2015, vilket gjorde en jämförelse omöjlig.

För att sedan avgöra om huruvida det handlade om, så kallade, speciella hus, behövdes först en definition av ordet speciella tillkomma. Utifrån bakgrunden visade det sig att alla kommunerna vittnade om att en brytpunkt i fastighetsbyggande skedde runt år 1960. Efter 1960 skedde byggnationer, enligt miljonprogrammets planer, av likadana småhus och nya småhusområden skapades. Innan dess styrdes byggnationer, mer eller mindre, av kommunerna och de lokala bruken, och deras bidrag till egnahemsrörelsen. Det är möjligt att argumentera för att egnahemsrörelsen inte renderade i enbart unika hus. Trots detta argument kommer de arbetarvillor som byggdes under egnahemsrörelsen, tillsammans med äldre bruksägda villorna, ses som speciella. Utöver dessa finns det gamla tågstationer, bondgårdar och andra unika fastigheter som också innefattas under benämningen speciella. För att täcka in båda dessa grupper undersöktes byggnationsåren på de studerade fastigheterna, och antalet fastigheter byggda tidigare än 1960 valdes ut och studerades. Även byggnationsåren gick att se i datan från PLACE.

För att undersöka de indikatorer som behandlade antal verksamheter, antal platser för nöje och avkoppling, antalet ateljéer och konstgallerier och antalet specialbutiker, var ett första steg att definiera vad som söks för varje enskild indikator. Nöje och avkoppling kom att definieras av antalet caféer, då antalet nattklubbar och restauranger som inte är pizzerior var obefintliga eller väldigt få i alla kommuner. Ateljéer och konstgallerier definierades som alla typer av konstnärlig verksamhet och hantverk, då det är det kreativa som är relevant.

Specialbutiker kom att definieras av antalet delikatessbutiker, specifikt delikatessbutiker med kött eller viltkött, där anledning bakom var att de var dessa typer specialbutiker som existerade. Tillvägagångssättet för de två olika åren skiljde sig åt.

För år 2015 studerades i stället hur det såg ut i nuläget, då alla kommunerna har ett företagsregister online, men saknar någon form av register över hur det sett ut tidigare. Det skulle kunna vara någon skillnad mellan år 2015 och tidigt 2017, när studien genomfördes, men skillnaden troddes vara så pass liten att den inte nämnvärt kom att påverka resultatet.

Antalet företag som passade in på de olika indikatorerna räknades. Fördelen med det tillvägagångssättet var att, troligtvis, står de flesta företag med i kommunens egna register, och varje företag hade en företagsbeskrivning som gjorde det möjligt att utröna vad företaget sysslade med. Det visade sig vara en fördel för, bland annat, indikatorn ateljéer och konstgallerier då flera konstnärer har sitt namn om företagsnamn, men med hjälp av beskrivning gick det att förstå vad företaget gör. Nackdelen var att företagsbeskrivningarna i vissa fall var intetsägande, exempelvis för bondgårdar som ibland avslutade beskrivning med att de också sysslade med därmed förenlig verksamhet. Förenlig verksamhet skulle kunna var att gårdarna säljer kött lokalt, men det framgick i så fall inte, och därmed föll dessa bort.

För år 2000 studerades samma års telefonkatalog för Västmanlands län. En del av telefonkatalogen listar alla länets företag, och i de flesta fall postort. Precis som för år 2015 räknades antalet företag som passade in på de olika indikatorerna. Nackdelen med den typen av tillvägagångssätt var att det inte fanns företagsbeskrivningar, endast företagsnamnet. Det

13

betydde att om företagsnamnet inte innehöll ordet café, gick det inte att säga om företaget var ett café eller ej. Specifikt för specialbutiker var denna nackdel stor, då det endast fanns en enda sådan butik i alla kommuner, vilket inte är helt troligt. En fördel var att år 2000 var troligtvis, näst intill, alla företag måna om att stå i telefonkatalogen.

4.3 Delstudie 3

Den tredje delstudien var en kvalitativ fördjupning hur de som bor på landsbygden har upplevt den förändring som skett sedan år 2000. Fördjupningen gjordes i form av en fallstudie, där fokus var på en av de, i delstudie 2, studerade orterna, Ramnäs. Valet att studera ett fall kan vara positivt, då det är möjligt att djupare studera ett fenomen (Denscombe, 2014), vilket var syftet med tredje delstudien. Det finns även nackdelar med fallstudier; en nackdel är möjligheten att generalisera slutsatserna, vilka är knutna till sin kontext (Denscombe, 2014). För delstudie 3 var det inte bekymmersamt att inte kunna generalisera slutsatserna, då delstudie 2 i stället var den delstudie som syftade till att undersöka något generaliserbart.

Datainsamlingen gjordes med intervjuer. Intervjuerna var semistrukturerade, de spelades in, men transkriberades ej. Valet av semistrukturerade intervjuer gjordes för att både ge möjlighet till intervjupersonen att berätta utförligt och fritt, men också för att det skulle finnas möjlighet att utifrån förbestämda frågor styra intervjun till teman som är intressant för studien (Bryman, 2002). Inför intervjuerna skapades en intervjuguide, se Bilaga A, vars roll var att belysa teman, utifrån de indikatorer som togs fram i delstudie 1. Då delstudie 3 skulle ge en fördjupning kring upplevelser, var det inte på förhand självklart att intervjuguiden skulle belysa de teman som var viktiga för intervjupersonen. Det var en annan anledning till valet av semistrukturerade intervjuer, som, enligt Bryman (2002), är en fördel för semistrukturerade intervjuer, då de ger möjlighet att ställa frågor som frångår intervjuguiden, om de anknyter till något som intervjupersonen berättar.

Intervjupersonerna nåddes genom den lokala Facebookgruppen, där en stor andel av invånarna är medlemmar. Även, för undertecknad, personliga kontakter användes för att hitta intervjupersoner. Urvalet gjordes för att få geografisk spridning i Ramnäs, där en intervju var i Ramnäs Kyrkby, den mest sydliga delen av samhället, en intervju var i Fridnäs, ett mindre bostadsområde i anslutning till Ramnäs, en intervju var i Seglingsberg, en ort strax norr om Ramnäs men en del av samma postort, och sista intervjun var i centrala Ramnäs. Antalet ansågs räcka för att få en tillräckligt bred beskrivning om de olika grannskapen, och få en bild av invånarnas upplevelser.

5 Delstudie 2 – Kvantitativt resultat 5.1 Befolkning

I Tabell 1 visas befolkningsmängden i de respektive kommunerna åren 2000 och 2015. De två sista kolumnerna visar förändringen i antal och procent. Befolkningsförändringen undersöks inte direkt i studien, men är av relevans för andra indikatorer.

14

Kommun År 2000 [st] År 2015 [st] Förändring [st] Förändring [%]

Surahammar 10340 9985 -355 -3,4

Hallstahammar 15064 15645 581 2,4

Sala 21548 22109 561 2,6

Fagersta 12381 13286 905 7,3

Köping 24763 25557 794 3,2

Västerås 126328 145218 18890 15,0

Riket 8882792 9851017 968225 10,9

Tabell 1 Befolkningsmängden i respektive kommun (Statistiska centralbyrån, 2017a) och riket (Statistiska centralbyrån, 2017b), och dess förändring i antal och procent.

5.2 Medelinkomst

I Tabell 2 visas medelinkomsten i tusen kronor åren 2000 och 2015, för alla invånare i respektive kommun, och riket, vilka är äldre än 20 år. Datan gäller medelinkomst från tjänst, och alla inkomstgrupper. De två sista kolumnen visar förändringen i tusen kronor och procent.

Kommun År 2000 [tkr] År 2015 [tkr] Förändring [tkr] Förändring [%]

Surahammar 179,3 252,6 73,3 44,1

Hallstahammar 171 250,3 79,3 46,4

Sala 159,6 247 87,4 54,8

Fagersta 178 251,5 73,5 41,3

Köping 165,7 254,8 89,1 53,8

Västerås 164,5 282 97,5 52,9

Riket 178,7 273,8 95,1 53,2

Tabell 2 Medelinkomst i tusen kronor i respektive kommun (Statistiska centralbyrån, 2017c), och riket (Statistiska centralbyrån, 2017d), för åren 2000 och 2015, och förändringen i tusen kronor och procent.

Från Tabell 2 är det möjligt att dra slutsatsen att det inte pågår en gentrifiering i någon av de fem landsbygdskommunerna, då ingen av dem har en ökning som är lika hög som, eller högre än, rikssnittet eller Västerås kommuns förändring i tusen kronor. Däremot går det att se att två kommuner, Sala kommun och Köpings kommun, sticker ut i förändring i procent, där båda kommunerna har en större förändring än både riket och Västerås kommun. Om landsbygdskommunerna jämförs med varandra sticker Sala kommun och Köpings kommun ut sett till förändring i tusen kronor, där båda kommunerna gått från att vara de med lägst medelinkomst år 2000 till att ha en medelinkomst i nivå med övriga studerade kommuner.

Därmed dras slutsatsen att det möjligtvis pågår en gentrifiering i Sala kommun och Köpings kommun.

5.3 Utbildningsnivå

I Tabell 3 visas antalet högutbildade för respektive kommun, och riket, åren 2000 och 2015.

De två sista kolumnerna visar förändringen i antal och procent.

15

Kommun År 2000 [st] År 2015 [st] Förändring [st] Förändring [%]

Surahammar 397 698 301 75,8

Hallstahammar 599 1241 642 107,2

Sala 1173 2000 827 70,5

Fagersta 526 1020 494 93,9

Köping 1148 2143 995 86,7

Västerås 12726 23263 10537 82,8

Riket 851989 1541768 689779 81,0

Tabell 3 Antal högutbildade i respektive kommun (Statistika centralbyrån, 2017e), och riket (Statistiska centralbyrån, 2017f), och förändringen i antal och procent.

I Tabell 4 visas andelen högutbildade relativt folkmängden i respektive kommun, och riket, och förändringen i procentenheter.

Kommun År 2000 [%] År 2015 [%] Förändring [procentenheter]

Surahammar 3,8 7,0 3,2

Hallstahammar 4,0 7,9 3,9

Sala 5,4 9,0 3,6

Fagersta 4,3 7,7 3,4

Köping 4,6 8,4 3,8

Västerås 10,1 16,0 5,9

Riket 9,6 15,7 6,1

Tabell 4 Andelen högutbildade relativt folkmängden i respektive kommun, och riket, och förändringen i procentenheter.

I Tabell 3 går det att se att Hallstahammars kommun och Fagersta kommun sticker ut med en procentuell ökning som är större än övriga kommuner och riket. I Tabell 4 sticker ingen kommuns förändring ut, då alla kommuner har ökat mellan tre och fyra procentenheter, vilket är mindre än både Västerås kommun och riket. Det som sticker ut i Tabell 4 är i stället andelen högutbildade i Sala kommun och Köpings kommun år 2015, där de har högst notering bland de studerade kommunerna. Slutsatsen från Tabell 3 och 4 blir därmed att det inte går att se någon tendens till en gentrifiering.

5.4 Demografisk fördelning

I Tabell 5 visas antalet individer i ålderspannet 20-35 för respektive kommun åren 2000 och 2015. De två sista kolumnerna visar förändringen i antal och procent.

16

Kommun År 2000 [st] År 2015 [st] Förändring [st] Förändring [%]

Surahammar 1553 1474 -79 -5,1

Hallstahammar 2231 2704 473 21,2

Sala 3361 3750 389 11,6

Fagersta 1956 2434 478 24,4

Köping 4039 4497 458 11,3

Västerås 25731 29220 3489 13,6

Tabell 5 Antalet individer i ålderspannet 20-35 i respektive kommun, och förändringen i antal och procent (Statistiska centralbyrån, 2017g).

I Tabell 6 visas antalet individer i ålderspannet 20-35 relativt folkmängden i respektive kommun, och förändringen i procentenheter.

Kommun År 2000 [%] År 2015 [%] Förändring [procentenheter]

Surahammar 15,1 14,8 -0,3

Hallstahammar 14,8 17,3 2,5

Sala 15,6 17,0 1,4

Fagersta 15,8 18,3 2,5

Köping 16,3 17,6 1,3

Västerås 20,4 20,1 -0,3

Tabell 6 Andelen individer i ålderspannet 20-35 relativt folkmängden i respektive kommun.

Som nämndes i kapitlet Operationalisering studeras antalet individer i åldersspannet 20-35 som en parentes. Utifrån Tabell 6 går det att se att ingen av kommunerna har haft en större demografisk förändring, varav slutsatsen dras att det inte pågår någon gentrifiering sett till demografi.

5.5 Fastighetsdata

I Tabell 7 visas antalet fastigheter i respektive kommun som renoverats 10 och 5 standardpoäng.

Kommun Antal undersökta fastigheter

10 standardpoäng 5 standardpoäng

Surahammar 2447 146 602

Hallstahammar 3034 225 779

Sala 3913 291 959

Fagersta 2197 152 513

Köping 4057 328 779

Tabell 7 Antalet fastigheter i respektive kommun som renoverats 10 och 5 standardpoäng (PLACE).

I Tabell 8 visas antalet fastigheter i respektive kommun som renoverats minst 10 standardpoäng, och hur många av dessa som är äldre än 1960 i både antal och procent.

17

Kommun 10 standardpoäng Renoverade fastigheter äldre än 1960

Andel [%]

Surahammar 146 65 44,5

Hallstahammar 225 110 48,9

Sala 291 185 63,6

Fagersta 152 93 61,2

Köping 328 182 55,5

Tabell 8 Antalet fastigheter i respektive kommun som renoverats minst 10 standardpoäng, och hur många av dessa som är äldre än 1960 (PLACE).

Tre kommuner sticker ut sett till andelen fastigheter som renoverats minst 10 standardpoäng, och som är äldre än 1960: Sala kommun, Fagersta kommun och Köpings kommun. Fagersta kommun är dock den kommun som har näst färst antal fastigheter som renoverats minst 10 standardpoäng. Att det är en majoritet av de som renoverats minst 10 standardpoäng som är äldre än 1960 pekar på att de som renoverat mycket har föredragit äldre hus. Slutsatsen från fastighetsdatan blir att det möjligtvis pågår en gentrifiering i Sala kommun, Fagersta kommun och Köpings kommun.

5.6 Företagsdata

I Tabell 9 visas antalet caféer i respektive kommun för åren 2000 och 2015, och den förändring som skett i antal.

Kommun År 2000 År 2015 Förändring

Surahammar 1¹ 2² 1

Hallstahammar 4¹ 4³ 0

Sala 3¹ 4⁴ 1

Fagersta 3¹ 1⁵ -2

Köping 6¹ 3⁶ -3

Tabell 9 Antalet caféer i respektive kommun för åren 2000 och 2015, och förändringen i antal.

1 (Telia, 2000), ² (Surahammars kommun), ³ (Hallstahammars kommun), ⁴ (Sala kommun), ⁵ (Fagersta kommun), ⁶ (Köpings kommun)

I Tabell 10 visas antalet ateljéer och konstgallerier i respektive kommun för åren 2000 och 2015, och den förändring som skett i antal.

Kommun År 2000 År 2015 Förändring

Surahammar 1¹ 3² 2

Hallstahammar 3¹ 4³ 1

Sala 6¹ 15⁴ 9

Fagersta 1¹ 4⁵ 3

Köping 5¹ 9⁶ 4

Tabell 10 Antalet ateljéer och konstgallerier i respektive kommun för åren 2000 och 2015 och förändringen i antal.

18

1 (Telia, 2000), ² (Surahammars kommun), ³ (Hallstahammars kommun), ⁴ (Sala kommun), ⁵ (Fagersta kommun), ⁶ (Köpings kommun)

I Tabell 11 visas antalet delikatessbutiker i respektive kommun för åren 2000 och 2015, och den förändring som skett i antal.

Kommun År 2000 År 2015 Förändring

Surahammar 0¹ 3² 3

Hallstahammar 1¹ 2³ 1

Sala 0¹ 3⁴ 3

Fagersta 0¹ 0⁵ 0

Köping 0¹ 0⁶ 0

Tabell 11 Antalet delikatessbutiker i respektive kommun för åren 2000 och 2015 och förändringen i antal.

1 (Telia, 2000), ² (Surahammars kommun), ³ (Hallstahammars kommun), ⁴ (Sala kommun), ⁵ (Fagersta kommun), ⁶ (Köpings kommun)

Av företagsdatan är det en tabell som sticker ut, Tabell 10. I Tabell 10 syns det att två kommuner, Sala kommun och Köpings kommun, har många fler ateljéer och konstgallerier än övriga kommuner år 2015. I Sala kommun har det dessutom skett en ökning i antal, vilken är betydligt större än i övriga kommuner. I Tabell 9 och 11 finns inget som sticker ut, och ingen av dem pekar på en gentrifiering. Slutsatsen från de tre tabellerna blir att det sett till ateljéer och konstgallerier kan tänkas pågå en gentrifiering i Sala kommun och Köpings kommun, men sett till antalet caféer och delikatessbutiker finns det inget som pekar på en gentrifiering i någon av kommunerna.

6 Delstudie 3 – Kvalitativt resultat 6.1 Presentation av respondenter

Första intervjun var med en kvinna, vidare refererad till som Respondent 1, som i dagsläget bor i en villa i ett större villaområde i Ramnäs Kyrkby, där flera av kringliggande hus ser mer eller mindre likadana ut. Hon är inflyttad till Ramnäs två gånger: första gången som barn, andra gången som vuxen. Andra gången hon flyttade till Ramnäs var 1997, tillsammans med sin make, för att köpa hus. Då var anledningen till flytten ekonomisk; att huspriserna i Ramnäs var överkomliga utifrån deras dåvarande ekonomiska situation. Både hon och hennes man arbetar i dag i Köping. Hon arbetar som lärare inom grundläggande vuxenutbildning på Komvux, hennes man arbetar som maskinoperatör inom tillverkningsindustrin. Som lärare har hon en akademisk bakgrund med fem års studier, även under sitt yrkesverksamma liv har hon studerat för att kompetensutveckla. I dagsläget studerar hon på kvartsfart samtidigt som hon arbetar heltid, vilket är möjligt då vidare studier ses som kompetensutveckling för lärare (Respondent 1, 2017).

Andra intervjun var med ett pensionärspar, boende i utkanten av Ramnäs, i ett bostadsområde kallat Fridnäs. Fridnäs är ett område med en blandning av bostadshus; husen är unika men byggnadsår varierar, några äldre och några modernare. De bor i ett äldre hus, en gammal bondgård, där den gamla ladugården används som förråd och garage. Mannen, Respondent 2, är uppvuxen i Ramnäs, och har bott i huset sedan 1966; kvinnan, Respondent 3 har bott i Ramnäs sedan 1964, då hon flyttade hit med sin dåvarande man som var från Ramnäs. I det nuvarande huset har hon bott sedan 1989. Innan pension drev de ett åkeri, där Respondent 2 också var förare. Innan Respondent 3 blev inblandad i företaget arbetade hon