Inishmaan -
de klagande vindarnas ö
Aranöarna ligger utanför Galway på Irlands västkust. Ögruppen består av Inishmore, Inishmaan och Inisheer. Knappt 1400 personer befolkar öarna.
På Inishmaan bor 250 personer.
Genom sitt isolerade läge och avsaknaden av hamn har västerländsk kultur aldrig riktigt slagit rot här. Det keltiska språket, gaeliskan, är levande.
Det används i dagligt tal och många äldre behärskar inget annat.
Första gången jag besökte Irland var 1967. Om jag är osäker på vad som förde mig dit, är jag desto säkrare på vad som får mig att återvända. Ljusets
ständiga skiftningar, regnet med sina överraskningsmoment och irländarna med sin fasta förankring i jorden. Under en lång följd av år har jag återvänt till samma plats.
Jag har skaffat mig vänner bland bönder och fiskare och successivt vunnit deras förtroende. Att regelbundet återvända och ge människorna del av mitt arbete var en förutsättning för att alls kunna genomföra projektet.
Misstänksamheten mot främlingar är stor och vid mitt första besök på Inishmaan var det omöjligt att fotografera. Oftast har jag besökt ön under en eller två veckor; hösten 1980 vistades jag på Inishmaan under tre månader.
På sätt och vis har jag kommit att gå i författaren J M Synges fotspår. han bodde i perioder, vid sekelskiftet, på Inishmaan. Också han fotograferade
och återvände med sina bilder. Mest känd är han för sina pjäser, Mannen från den gröna ön, Ritten till havet och The Playboy of the Western World. De bygger alla på
erfarenheter och sägner från Inishmaan.
Bilderna från Inishmaan har jag gjort så enkla och raka som möjligt. De handlar om det karga stenlandskapet och dess invånare, om det enkla och
knappa liv som levs och min egen känslomässiga förankring i detta. Samtidigt finns tidsperspektivet där. Det gäller såväl förändringarna på Inishmaan som de förändringar jag genomgått.
Mina år i Chicago, 1981-84, då jag arbetade med den amerikanske
dokumentärfotografen David Plowden, kom på ett avgörande sätt att förändra mitt förhållningssätt, såväl tanke- som gestaltningsmässigt. Där började jag medvetet arbeta med bilder i längre sekvenser; samt att använda sekvensen för att skapa en känsla av en plats. En annan erfarenhet var att man genom att föra seendet mot ändpunkter kunder förtydliga.
Fotografierna från Inishmaan har tillkommit under en lång följd av år, 1971-93, dock med betoning på 1980-talets slut och tidigt 90-tal. Från att från början burit på ett tydligt bildjournalistiskt arv, har jag under senare tid försökt stabilisera materialet och stärka den känslomässiga dimensionen.
Det fysiska i att konkret möta människor och platser; undersöka hur det faktiskt ser ut och genom sekvensuppbyggnaden skapa en känsla av just den platsen. Att plocka bort människor för att synliggöra dem jag valt att behålla.
Samt det linjära i berättelsens ytstruktur. Å andra sidan finns där en fiktiv dimension med tydliga existentiella inslag.
Vilken berättelse som tagit över vet jag inte; att båda är närvarande och korresponderar varandra tror jag stärker det personliga avtrycket.
Öbor med keltiskt kulturarv
Under medeltiden, då ett stort kaos rådde i Europa kom mycket av den västerländska kulturen att bevaras tack vare de kloster som fanns på öarna utanför Irland och England.
Dessa utgjorde tidens främsta lärdomssäten och genom handmålade böcker, illuminationer, kom den kristna tron att föras vidare. Illustrationerna utfördes av munkar och nunnor som verkade i klostren. Ett fint exempel på en sådan bok är Book of Kells, vilken finns att beskåda på Trinity College Library i Dublin.
Flertalet av dessa handskrifter tillkom på 600 och 700-talet.
Än idag spelar öarna utanför Irland en avgörande roll då det gäller att Bevara den keltiska kulturen.
Metoder för konsthantverk har gått i arv. Mest kända är Arantröjorna, vilka stickas i snart sagt varje hem. Man tillverkar skor av kohud, som de äldre männen dagligen bär på fälten. Konstfärdigt utsmyckade bälten, hemvävda
byxor och västar av traditionellt snitt samt allehanda korgarbeten förtjänar också att bli omnämnda.
Viktigast är dock att levnadsmönstret förändrats endast obetydligt på öarna.
Inishmaan fick elektricitet så sent som 1975 och vattenförsörjningen verkar det bli ordning på först nu.
Jordbruket sköts än idag som vid sekelskiftet. De små åkerlapparna, vilka omsluts av otaliga stenrösen, odlas för hand. Tröskning sker med handskära och man slår utsädet. Kornen samlas ihop och halmen används för takläggning.
Jordbruket är lika primitivt och magert som förr. Generationer Aranbor har själva skapat sina tunna jordlager genom att blanda tång och sand. Förutom jordbruk är livet baserat på fåravel, boskap och fiske.
Det senare gör man från små båtar som tillverkas på öarna, s k currachs.
Konstruktionen utgörs av ett träspann vilket klätts med djurhud eller segelduk.
Avsaknaden av hamn gör också att besökare får ros in från något av de kombinerade frakt- och passagerarfartyg som en gång i veckan står för förbindelsen med fastlandet. Det är en mycket tidsödande och omständlig procedur, speciellt som varutransporter också måste ske på detta sätt.
Samtidigt utgör det lördagsnöjet och ett givet samtalsämne senare på puben.
Bostäderna består huvudsakligen av traditionella cottages. Dessa har halmtak, jordgolv samt öppen spis och är tåliga mot regn, kyla och vind.
I likhet med andra jordbrukssamhällen utgör jordens produktionsförmåga en måttstock på befolkningens storlek. Under sensommaren skördar man utsädet, i oktober potatisen och under våren äger boskapsauktionerna rum. Uppköpare från fastlandet frekventerar då öarna livligt.
Stormiga vintrar och höstar gör att Inishmaan ofta är isolerad veckovis.
Oktober och november är den tid då man lägger om halmtaken. Grannarna
Hjälper till och betalning sker i form av några "pints Guinness" på puben. Vid dessa tillfällen är såväl kläder som inredning nedsölad av halmstrån.
En kall pust från forntiden viner över Aranöarna. Den eviga blåsten samt
havets hulkande kan lätt tolkas som andarnas klagan. I tusen år blommade den keltiska mysticismen här ute och pilgrimsfärder till Aran betraktades som en stor merit.
Per L-B Nilsson
