EXAMENSARBETE
Hösten 2014
Landskapsvetenskap
Kyrkogården under
1700-talet –
Ett förslag till
rekonstruktion av Hjortsberga
kyrkogård
Författare
Björn Wilander och Melina di Zazzo
Handledare
Magnus Thelaus
Examinator
Handledare/supervisor:
Magnus Thelaus – Universitetslektor i biologi
Examinator/examiner:
Joachim Regnéll – Universitetslektor i biologi
Författare/author:
Melina di Zazzo & Björn Wilander
Svensk titel:
Kyrkogården under 1700-‐talet – Ett förslag till rekonstruktion av Hjortsberga kyrkogård
English title:
The 18th century churchyard – A reconstruction proposal of Hjortsberga churchyard
Sammanfattning:
Syftet med arbetet är att undersöka hur kyrkogårdar har utvecklats fram till idag. Det syftar också till att ge förslag på hur en modern kyrkogård kan rekonstrueras samt skötas för att återspegla förhållandena under 1700-‐talet. Den valda kyrkogården är Hjortsberga i Ronneby församling.
Dagens kyrkogård med klippta häckar och krattade grusgångar har en cirka hundraårig historia. Före 1800-‐talet var den i huvudsak en anläggning med sparsam växtlighet som inte ägnades någon planering. Gräs var högvuxet och det hände även att kreatur betade innanför murarna.
Arbetet bygger på litteratur-‐ och arkivstudier såväl som intervjuer.
Rekonstruktionsförslaget utgörs till stor del av en återgång på kyrkogården till
ängsmark, samt nedtagande av planterade parkträd till förmån för lokala trädslag. Äldre brukningsformer kan då med fördel införas som till exempel lieslåtter och hamling. I arbetet diskuteras även etiska frågeställningar kring ingrepp på kyrkogården och vad de medför för sorgearbetet.
Nyckelord/Key words:
Kyrkogård, 1700-‐tal, 1800-‐tal, rekonstruktion, skötselplan, landskapsvetenskap
Innehåll
Inledning ... 2
Frågeställning och syfte ... 2
Bakgrund ... 3
Gravskicket under förkristen tid – 7000 f.kr-1000 e. kr. ... 3
Medeltiden och introduktionen av det kristna gravskicket ... 5
1500- och 1600-talet ... 9
1700-talet ... 9
1800-talet ... 11
Begravningsplatserna flyttar ut från städerna ... 12
1900-tal och framåt ... 13
Minneslundar ... 14
Gravar ... 14
Etiska frågor kring kyrkogården ... 16
Landskapsanalys - vårt undersökningsområde ... 16
Naturlandskapet ... 16
Landskapets historiska utveckling ... 19
Landskapets karaktär och regionala särdrag ... 23
Bevarandevärden i landskapet ... 23
Hjortsberga kyrka ... 24
Kyrkogården ... 30
Biologiska värden på dagens kyrkogårdar ... 33
Naturvärden på och runt Hjortsberga kyrkogård ... 35
Metod ... 36
Resultat ... 39
Arter på Hjortsberga kyrkogård ... 42
Växter i betesmarken vid klockstapeln och fornlämningsområdet ... 42
Förslag till rekonstruktion och skötsel ... 43
Gräsytor ... 43
Träd & buskage ... 44
Gångar ... 46
Gravar ... 46
Kompost & faunadepå ... 46
Minneslund ... 47
Diskussion ... 48
Diskussion kring metod och felkällor ... 49
Referenser ... 51
Bilagor ... 55
Bilaga 1 ... 55
Bilaga 2 ... 57
Bilaga 3 – Utdrag ur Kulturmiljölag (SFS 1988:950) ... 58
Bilaga 4 – Utdrag ur Begravningslag (SFS 1990:1144) ... 61
Inledning
Dagens kyrkogård med klippta häckar och krattade grusgångar har en cirka hundraårig
historia. Fram till 1800-talet var kyrkogården i regel fri från vegetation bortsett från någon typ av högvuxen blomsteräng med enstaka, ej planterade träd samt slumpvist utspridda gravar. Kyrkogården var i huvudsak en anläggning som inte ägnades någon planering (Lundqvist 1992).
Frågeställning och syfte
Syftet med arbetet är att undersöka hur kyrkogårdar har utvecklats och vad det har fått för eventuella konsekvenser för den biologiska mångfalden. Vidare syftar arbetet till att ta fram en rekonstruktionsplan för att återskapa en äldre typ av kyrkogård samt en skötselplan för att sköta den i framtiden.
Arbetets frågeställningar:
Hur har kyrkogården vuxit fram och förändrats? Hur såg kyrkogården ut på 1700-talet?
Kan en rekonstruktion genomföras av Hjortsberga kyrkogård för att belysa och exemplifiera 1700-talets kyrkogård, med hänsyn tagen till brukningstradition, biologisk mångfald och etiska ställningstaganden?
Vilka åtgärder behövs för att främja mångfalden i framtiden?
Hur kan en skötselplan utformas för att sköta den rekonstruerade kyrkogården i framtiden?
Bakgrund
Gravskicket under förkristen tid – 7000 f.kr-1000 e. kr.
De äldsta kända gravarna i Sverige är från jägarstenåldern cirka 7000 år f. Kr., till exempel den så kallade Bäckaskogskvinnan. Det är dock enstaka gravfynd. Samlade gravar, det vill säga gravfält blir vanliga först under yngre stenåldern, eller bondestenåldern. I Norden är en vanlig gravtyp så kallade dösar eller gånggrifter (Burenhult 2010). I stridsyxekulturen under yngre stenåldern (2600-2200 f.Kr.) kom för första gången de så kallade flatmarksgravarna. Det var gravar uppförda på flat mark, ofta med någon form av markering i trä, inte helt olika dagens gravar. De var ofta placerade på rad utefter en forntida färdväg. Gravarna var typiskt två till tre meter långa och en meter djupa, så att en manslång kista fick plats där den döde lades ner. I gravarna lades det ner dyrbara gåvor, framförallt stridsyxor som ansågs vara en människas förnämsta ägodel. Till skillnad från dösar och gånggrifter var stridsyxegravarna enmansgravar (Malmer 2010).
Under övergången mellan yngre stenålder och bronsålder, runt 1800 f. Kr., var även
hällkistegravar vanliga. Det var kistor formade av uppställda flata stenar som ofta var täckta av jord eller ett stenröse. Hällkistegravarna var till skillnad mot flatmarksgravarna inga ensamgravar, utan kunde rymma upp till 60 personer (Burenhult 2010).
Under äldre bronsåldern började seden att bränna kroppar innan de gravlades, en sed som tros ha slagit igenom ordentligt runt 1000 f. Kr. för att därefter vara den rådande
begravningsformen under yngre bronsålder samt järnålder (Burenhult 2010).
Från och med cirka 1500 f. Kr. förekom också traditionen att begrava döda stormän i
gravhögar. Just stormän ska betonas här, eftersom det i huvudsak var rika män som begravdes på detta sätt, kvinnogravar var bara hälften så vanliga och barngravar nästan obefintliga (Burenhult 2010). Dessa gravhögar är idag den kanske mest välkända fornlämningen i landskapet och ändå är majoriteten av de som en gång funnits utjämnade i olika
Uppförandet av gravhögar minskade under senare delen av bronsåldern, mycket beroende på en nedgång i materiellt och ekonomiskt välstånd, men en annan anledning tros också vara utvecklandet av bysammanhållningen. Samhällsstrukturen med tätare bebyggelse och
tydligare byar hör huvudsakligen järnåldern till, men spår av den utvecklingen går att se redan under yngre bronsåldern. Ett sådant spår är det nya gravskicket med gemensamt bygravfält. Inom byn samordnades en rad andra aktiviteter, såsom stängsling, skörd och betessläpp, så steget till att begrava bygdens döda på ett gemensamt gravfält var sannolikt inte särskilt stort. Kremeringsbruket var nu fullt genomfört i Norden. De brända benen lades ofta i urnor
tillsammans med olika gravgåvor innan de begravdes (Burenhult 2012).
Skepssättningar är vanliga runtom i Norden trots att det aldrig någonsin har varit ett
dominerande gravskick. De hör liksom gravfält också främst till järnåldern men flera av dem dateras till bronsåldern, främst runt östersjökusten. Skeppssättningar är imponerande
byggnadsverk, inte sällan med en häpnadsväckande symmetri. Dessa har uppförts åt
framstående personer, och ligger ofta på gemensamma gravfält med mindre ansenliga gravar runt omkring. Till skillnad från bronsåldersgravhögar som oftast är tydligt isolerade och fristående i landskapet (Burenhult 2012).
Järnålderns gravskick skilde sig något från bronsålderns mer ordnade urnegravskick. Människor kremerades ofta tillsammans med personliga tillhörigheter och gravgåvor och benen och kremeringsresterna lades sedan ner direkt i en grop i marken. Vid dessa så kallade brandgravar restes ofta stora stenar för att markera graven. Ett annat vanligt
järnåldersmonument i Sverige är de så kallade domarringarna. De består av ett antal stenar, oftast sju men ibland nio eller fler, i en ring. Namnet har uppkommit eftersom man tidigare trodde att de utgjorde någon typ av tingsplats. Domarringar är vanliga i Västergötland och i Jönköpingstrakten, men en del finns också i centrala Skåne och längs Blekinge- och
Kalmarkusten (Burenhult 2012).
Vanligt under järnåldern är också så kallade vapengravar, där den döde begravdes med svärd, sköldar, spjutspetsar eller liknande, i vissa fall tillsammans med sin häst och tillhörande utrustning, så kallade ryttargravar. Under vendeltid och vikingatid var också båtgravar vanliga. Till skillnad från skeppssättning där gravmonumentet hade formen av en båt, lades den döde ner i en urholkad trädstam formad som en båt (Burenhult 2012).
När nya generationer, folkslag eller nya idéer koloniserat eller erövrat nya marker har oftast den gamla bebyggelsen förstörts eller förändrats för att ge plats åt det nya samhällets kultur och traditioner. Begravningsplatserna hör dock till undantagen och har ofta lämnats orörda eller till och med fungerat som en utgångspunkt för nya (Worpole 2003). När de första kyrkorna byggdes på 1000- och 1100-talen byggdes de ibland på gamla kultplatser (Haas 2009).
Medeltiden och introduktionen av det kristna gravskicket
De nordiska länderna kristnades på 1000-talet. Kyrkobyggandet tog fart och så småningom gick man över till kristna seder och kristet gravskick. Arkeologiska utgrävningar har dock visat att övergången inte var helt okomplicerad och att både kristet och hedniskt gravskick existerade parallellt in i äldre medeltid. De nya traditionerna förbjöd likbränning och
gravgåvor, något som hade varit vanligt tidigare (Johansson 1993). En del företeelser kvarstod dock; redan på stenåldern förekom resta stenar och trästavar för att utmärka den dödes plats. Detta fortsatte sedan att utvecklats inom kristendomen. Graven ansågs inte bara vara till för den som lämnat jordelivet, utan var även till för de sörjande (Sjöbeck & Gren 1998). Under den tidiga medeltiden fortsatte människor att begravas intill sina gårdar, precis som tidigare. Det var först senare under medeltiden som kyrkogården kom att användas som
6 samhällets övre skikt (Lundqvist 1992). Ända fram till 1700-talets slut var det tecken på hög status att bli begravd inne i kyrkan (Sjöbeck & Gren 1998).
Äldre kyrkor var på många håll belägna på en kulle så att de skulle synas på långt avstånd. Medeltida kyrkor ligger ofta också i anslutning till gamla vägar, leder och vattenvägar. För en kyrka uppe på en höjd var tillgången till ett tjockt, plant jordlager där gravar kunde grävas ofta begränsat. Därför fick jord många gånger tillföras till kyrkogården för att plana ut marken (Svala 2010).
Nybyggda kyrkor och kyrkogårdar invigdes av biskopen och betraktades därefter som heliga. För att markera gränsen mellan vigd jord och allmän jord, samt mellan världslig lag och kyrklig lag byggdes en mur (Johansson 1993). Den byggdes också för att hålla vilda djur ute, boskap inne samt att förhindra att jorden flyttade på sig (Svala 2010). Det fanns dock inte något i lagen som berörde hur muren skulle byggas, avgörande faktorer för hur den såg ut var istället ekonomi, landskapets karaktär, tillgång till material och arbetsinsats (Johansson 1993). I skogsrika områden där det fanns gott om timmer kunde det byggas en kyrkbalk, det vill säga en hägnad av trä runt om kyrkogården (Svala 2010). När det uppstod virkesbrist kom
restriktioner för att förhindra användandet av trä (Johansson & Lissing 2009). Den vanligaste hägnaden på medeltiden var så kallade bogårdsmurar. Dessa var enkla i sin utformning och bestod ofta av träbalkar täckta av ett spåntak, men kunde även byggas i sten (Skiöld 2002). Sockenborna var skyldiga att se till att bogårdsmurarna sköttes (Johansson & Lissing 2009). En vanlig ingång i kyrkogårdsmuren under medeltiden var den så kallade stig- eller
stegluckan, som uppfördes som en portal eller porthus i muren. Namnet tros ha kommit från de tidiga medeltida varianterna, som istället för en tudelad grind hade en slags tröskel som överstegades istället för att öppnas. Luckan syftar på själva öppningen i muren eller hägnaden, en benämning som förekommer
även om icke-kyrkliga hägnader under medeltiden. Exakt hur de tidiga exemplaren i trä såg ut är okänt eftersom de inte finns bevarade. Det finns dock ett flertal medeltida stigluckor kvar i tegel eller sten runtom i
7 Sverige, främst i Uppland och på Gotland (Johansson 1993).
I stigluckan kunde en talarstol finnas inbyggd som vid platsbrist inne i kyrkan även användes för predikan (Johansson 1993). Rådmansö kyrka i Uppland har en stiglucka från år 1770 som fram till 1906 även användes som begravningskapell (se fig. 3) (Riksantikvarieämbetet 2014a). Bredvid stigluckan fanns ibland även en så kallad klivstätta. Detta var en trappa över muren som kunde användas om någon
vägrade eller av någon anledning inte ansågs värdig att gå in genom den heliga porten. För att inte djur skulle kunna använda klivstättan fick hinder placeras på krönet (Haas 2009).
Många ceremonier, till exempel dop och bröllop ägde rum utomhus, kyrkogården var ju också helig. Kyrkogården användes också till mer världsliga funktioner, såsom ting och sockenstämmor. Ofta var dessa möten förlagda vid kyrkliga högtider och det var heller inte ovanligt att marknad och liknande bedrevs samtidigt, när folk ändå var samlade. Ytterligare en funktion för kyrkogården var som tillflykts- och försvarsplats i orostider. Förutom bete förekom även ibland linberedning och spannmålsodling på kyrkogården, ibland ända till slutet 1800-talet (Johansson 1993). Andra uppgifter talar om ett stökigt folkliv, en plats där folk samlades och pratade och utbytte skvaller (Haas 2009). Mark på kyrkogården som inte var upptagen av gravar var helt enkelt användbar mark som inte skulle gå till spillo (Johansson 1993). På 1200-talet upphörde begravning på kyrkogårdens norra sida, eftersom man
Fig. 4. Bokenäs gamla kyrka i Bohuslän sedd från öster. Den norra sidan är fri från gravar. Foto: Axel Forssén 1930 (© Kulturmiljöbild,
Fig. 3. Stiglucka från år 1770. Rådmansö kyrka, Uppland. Foto: Iwar Andersson 1943 (©
trodde att skugga och ondska skulle falla på kyrkan på den yttersta dagen. Människor ville därför inte begravas på norra sidan. Dock har kyrkogårdar funnits bland annat på Gotland och i Uppland, där en strikt uppdelning har rått, där kvinnorna begravdes på nordsidan och
männen på sydsidan. Ofta fick kyrkogården slagsida åt söder, i en del fall utgjorde kyrkans norra vägg även nordlig gräns för kyrkogården och någon egentlig norrsida fanns alltså överhuvudtaget inte (Johansson 1993). Kyrkor har ofta färre eller inga medeltida fönster på norra sidan, och norra sidan av kyrkogården rymmer ofta färre gravar. I vissa fall kunde de som var sämre bemedlade, eller människor som till exempel begått självmord begravas på norra sidan (Haas 2009). Det vanliga var annars att självspillingar det vill säga de som tagit sitt liv, brottslingar och okyrkliga begravdes i någon skogsbacke eller strax utanför
kyrkomuren (Kindvall 1987).
Människor begravdes i öst-västlig riktning för att kunna möta solen, ljuset och återkomsten av Jesus på den yttersta dagen (Worpole 2003). Allra bäst var det ju närmre koret man låg
begravd, på så vis var man i närmre kontakt med kyrkans heliga väsen. Nära långhuset var också åtråvärt eftersom regndroppar från taket förde med sig lite av kyrkans helighet ner på graven (Johansson 1993). Vid arkeologiska utgrävningar har man ofta hittat barn närmast kyrkan. Längst bort från kyrkan låg således de som befann sig lägst på den sociala skalan. Gravstenarna låg ner och liknade kistlock. På kyrkogården ordnades de döda alltså efter rang i samhället och fick sin placering efter det
medan prästen hade sin grav inuti kyrkan. Varje by eller hemman hade sin del av kyrkogården (Sörensen 2006; Haas 2009). Kyrkogårdar placerades sannolikt på inägorna på ängsmarken, då man kunde nyttja både slåttern och lövfoder till djuren (Carlsson & Hultengren 2009). Asken (Fraxinus excelsior) tros ha varit ett vanligt kyrkogårdsträd i södra Sverige eftersom dess korta lövsäsong gjorde att kyrkan var synlig
under en stor del av året. Lövverket gav också ett talrikt och smakligt foder (Carlsson & Hultengren 2009).
1500- och 1600-talet
Under reformationen förlorade kyrkan mycket av sin makt till staten. Egendomar beslagtogs och underhållet av kyrkorna och kyrkogårdarna begränsades. Många sockenkyrkor fick nu dela kyrkoherde, andra stängdes. Det var en period av avstannad kyrkobyggnation. I Blekinge byggdes endast en kyrka under de sista 100 danska åren, stadskyrkan i Kristianopel anlagd 1624. I enlighet med den nya läran bytte kyrkan inriktning. Prästens uppgift var istället att predika evangelierna och att uppfostra lokalbefolkningen i den nya tron. Undervisning och predikan blev det centrala i kontrast till den katolska mässans pampighet och färgprakt. Det var vid den här tiden som många kyrkor fick sin nuvarande predikstol och bänkinredning. Tyngdpunkten försköts från koret till långhuset (Persson 1997). Kyrkogården skulle inte längre vara en plats för marknad och handel utan en lugn och rofylld plats med utrymme för eftertanke och meditation. Lagar som förbjöd tamdjur på kyrkogården tillkom, men
efterlevdes inte riktigt som det var tänkt (Sörensen 2006). Respekten för kyrkogården föll, murar revs, gravstenar togs upp för att användas som byggnadsmaterial och på kyrkogården växte ogräs fritt (Lundqvist 1992). Betet på kyrkogården pågick på sina håll ända in på 1800-talet och gjorde det svårt för träd att växa där (Sörensen 2006).
Under den svenska stormaktstiden i mitten på 1600-talet återupptogs kyrkobyggandet igen efter stagnationen under renässansen, inte minst i de nyerövrade landsdelarna och i nyanlagda städer som till exempel Karlskrona (Persson 1997).
1700-talet
På 1700-talet växte befolkningen och det blev allt trängre på kyrkogården samtidigt som man började se det ohygieniska i att begrava människor inne i kyrkorna. I samband med
upplysningen frodades idéer som alltmer byggdes på förnuft och mindre på religiösa traditioner (Wall 2000). Även parkmodet växte sig starkt, där tanken på en mer attraktiv, trädbevuxen begravningsplats där även rika människor ville bli begravna började ta form. Murar och planteringar skulle utgöra en skiljevägg mellan kyrkogården och den övriga marken (Sörensen 2006). År 1764, på uppmaning från kung Adolf Fredrik började
och insidan bestod av en jordslänt. Stödmurar förekom också, vars funktion var att hålla jord på plats. Jordtillförsel var inte ovanligt och förekom på kyrkogårdar där jordlagret var för tunt (Johansson & Lissing 2009).
Fram till 1600-talet var kyrkogårdar sannolikt trädfattiga eller trädlösa. Det var först på 1700-talet som träd blev populära på kyrkogården, tack vare deras förmodade hälsofrämjande
egenskaper. Man trodde, i brist på bättre läkevetenskap att träd rensade luften från
sjukdomsalstrande gifter (Lundqvist 1992). Landsortskyrkogårdarna på 1600- och 1700-talet förblev dock enkla. Kreatur betade på kyrkogården och det saknades gångar mellan gravarna. Kyrkogården var ofta uppdelade i smala skiften, precis som all annan mark, där varje hemman hade sitt skifte och sin begravningsplats (Wastenson & Selinge red. 1994). Innan 1800-talet var det också vanligt att man begravde de döda bredvid varandra i enkel kronologisk ordning. När kyrkogården var full började man om från början. De ben man av misstag grävde upp då marken återanvändes lades på vissa håll i så kallade benhus. Det var först på 1800-talet som
seden att låta kroppar vila i evig tid infördes, samt traditionen som vi känner den idag då kroppar begravs på olika djup för att marken ska kunna användas effektivt (Skiöld 2002).
1800-talet
I början på 1800-talet började kyrkogårdarna få sin nuvarande form och blev då en kunglig angelägenhet. Ett påbud från den dåvarande kungen Gustav IV Adolf förbjöd gravsättning i kyrkan och krävde samtidigt att begravningsplatsen skulle vara planerad och organiserad (Wastenson & Selinge red. 1994). Idéer kring estetiska planteringar fick också fäste och slog igenom på allvar i början på 1800-talet. Kyrkogårdarna fick ett mycket mer strukturerat utseende med alléer och vinkelräta gångar (Haas 2009). Byggtakten var dock till en början långsam, det var först på 1880-talet som begreppet parkkyrkogård utvecklades. De första hade en enkel utformning med ett enkelt gångsystem. De som hade råd att betala kunde få sina gravar placerade närmast gångar och ingångar. De enklare gravarna låg innanför dessa, på ett allmänt gravfält. Där var omsättningen av gravplatser för stor för att det skulle vara lönt att ha en gravvård. De som begravdes där hade i allmänhet inte heller råd att ha det. Det uppstod också brist på utrymme på kyrkogården. När befolkningen ökade på 1800-talet frångicks seden att begrava folk i specifika väderstreck. Istället utökades kyrkogården så att alla delar av den utnyttjades (Tuulse 1961a). På 1800-talet startade traditionen som den känns igen idag, med en separat grav och gravsten för varje individ eller familj (Svala 2010). Det var under den här tiden som den resta gravvården som är vanlig än idag började användas. Tidigare bestod gravar oftast av gravhällar, först i kyrkans golv och senare utflyttade på kyrkogården. Naturromantiken påverkade kyrkogårdsmiljön under mitten av 1800-talet, det vill säga gravmonument i form av trädstubbar med avhuggna grenar, skulpterade marmorduvor, eller lummiga träd och buskar (Tuulse 1961a).
Trädplantering slog igenom på allvar under 1800-talet. Innan dess var det enstaka träd, om några, det som fanns på kyrkogården. Det var ofta vårdträd, en tradition som går tillbaka till vikingatiden och tanken på Yggdrasil; ett träd vars rötter ger liv (Svala 2010). På 1800-talet planterades träd längs hela kyrkmuren framförallt ask, alm (Ulmus glabra), lind (Tilia
cordata) och hästkastanj (Aesculus hippocastanum) som vårdträd. Alm, lind och ask
planterades eftersom de utgjorde viktigt kreatursfoder (Lundqvist 1992). Planteringen skedde på insidan av muren för att freda träden från virkes- och lövtäkt, då alla träd utanför
På 1880-talet infördes kremering av de avlidna och med denna sed kom även planteringen av minneslundar och asklundar till (Sörensen 2006).
På 1800-talet upphörde systemet med att begravas utifrån vilken by eller gård man
härstammade och ersattes av ett system med så kallade köpegravar och allmänna gravar. De som ville och hade förmåga kunde köpa sin gravplats och få en större sådan närmare gångar och entréer åt sig och sin familj. Dessa gravar hade ofta grusbeläggning och någon form av omgärdande häck, stenram eller staket. De som inte hade råd till detta begravdes på en allmän del av kyrkogården. Detta skedde i strikt kronologisk ordning utan hänsyn till äktenskaps- eller familjeband. Gravvårdarna var ofta mycket oansenliga. Detta tycks ju med dagens ögon sett vara ett förkastligt sätt att socialt dela in människor. Det blev dock kvar in på 1900-talet och avskaffades inte officiellt förrän 1964 i samband med den våg av rekonstruktioner som då skedde på kyrkogården och i samhället i övrigt (Gullbrandsson 2007).
Begravningsplatserna flyttar ut från städerna
År 1642 tog riksrådet upp frågan om att begrava människor inne i städerna och inne i
kyrkbyggnaden i synnerhet. Frankrike och Österrike var de tidigaste länderna i utvecklingen att flytta ut begravningsplatserna, men även Tyskland sågs som ett föredöme. Axel
Oxenstierna yttrade sig år 1642 att han skulle föredra maneret att liksom i Tyskland begrava utanför städerna. Riksrådet förordade samma år det bättre exemplet med att ha Gottesackrar (från tyskans Gottes Acker, guds åker), det vill säga en särskild yta att begrava människor på och där de döda, likt frön, vilade tills de skulle väckas av Gud. Begravningsplatser utanför städerna slog igenom på 1700-talet, men tanken var långt ifrån ny, Gustav Vasa förbjöd redan 1549 begravning av pestoffer innanför stadsmurarna. Enklare begravningsplatser fanns redan utanför städerna, oftast för fattiga och sjuka, eller för avlidna fångar. I militära orter som till exempel Karlskrona och Malmö var det inte ovanligt att soldater av lägre rang hade en begravningsplats utanför staden. Dessa var mycket enkla i sin utsmyckning och gravvårdar existerade knappt. Gravvårdarna och monumenten berättade ofta om deras samhälleliga position och privilegium. En del församlingar hade särskilda fattigkyrkogårdar där de sämre bemedlade mer eller mindre skyfflades ner i jorden. Saknades en sådan fanns det ofta ett speciellt område på kyrkogården för detta ändamål. På 1700-talet restes röster mot begravningsplatserna i staden. De sågs som stora bekymmer både sanitärt och
utrymmesmässigt. Befolkningen ökade och inte sällan flyttades existerande gravar runt när nya gravar grävdes och ofullständigt nedbrutna människokroppar blottlades. Detta var
År 1800 gick därför ett påbud ut från dåvarande kung Gustav IV Adolf att snarast flytta ut begravningsplatserna. Den första utflyttade begravningsplatsen i vad som idag är Sverige anlades i Uppsala 1794. Det fanns dock på den tiden äldre begravningsplatser i den östra rikshalvan till exempel i Viborg i nuvarande Ryssland och i Tammerfors, Vasa och Helsingfors i nuvarande Finland (Schönbäck 2008).
1900-tal och framåt
Fram till 1800-talet låg kyrkan ofta centralt i byn där vägar korsades. Med skiftena splittrades byarna. Nya städer växte fram längs järnvägen. 1900-talets kyrkobyggande gick ofta hand i hand med bilismen och skedde nära de större vägarna (Lunds stift i ord och bild 1947). I början av 1900-talet växte intresset för naturliga begravningsplatser som i högre utsträckning byggde på den naturliga topografin och växtfloran. Influenserna kom från de engelska
vildvuxna och förhållandevis ostrukturerade parkerna som blev populära i mitten på 1800-talet (Skiöld 2002). 1912 uppläts mark av Stockholm stadsfullmäktige för byggandet av en ny begravningsplats söder om staden. Med i åtanke fanns dessa idéer och önskan om att komma ifrån den traditionella begravningsplatsen, där storleken på monument, stenar och mausoleum avspeglade den dödes rikedom och välstånd i livet. Hjärnorna bakom projektet var de två arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. Idén om en begravningsplats i skogen,
nära en stor stad fick Lewerentz när han besökte Waldfriedhof i München. Lewerentz jobbade under den här tiden också med att utforma Östra kyrkogården i Malmö. Skogskyrkogården är konfessionslös och höjer sig över all religiös ikonografi, istället dominerar naturen. Det stora granitkorset är dock ett undantag, som tillkom efter en anonym donation i arbetets slutskede. Gunnar Asplund kan ha sett det som en konstrast, något högrest, vertikalt i det annars horisontella landskapet (K Special 2014).
I mitten av 1900-talet ökade intresset för trädgårdsskötsel och enklare redskap och metoder utvecklades på området. Det var i jordbruksrationaliseringens och stordriftens tidevarv och en lättskött kyrkogård med en enkel gräsyta blev det nya idealet (Wall 2000). Detta kulminerade på 1960-talet då driften skulle rationaliseras och mycket av vad som då betraktade som hindrande anordningar: stenramar, grus- och singelgravar och häckar plockades bort1.
Metoden var ganska aggressiv och utan hänsyn till tidigare förhållanden och historiska värden. Gamla gångar och gravkvarter suddas på många håll ut. Förändringen låg rätt i tiden och ideologimässigt med utvecklingen i städerna under den så kallade rivningsvågen, där det som var gammalt ansågs sakna funktion eller värde och skulle ersättas (Wall 2000).
Minneslundar
Minneslundar är en anonym, kollektiv begravningsform som först blev vanlig på 1950-talet. De första anlades i städerna och först på 1970-talet minneslunderna vanliga i de mindre
orterna. Begravningen sker utan de anhörigas medverkan och utan någon markering var urnan hamnar. De anhöriga kan sedan besöka minneslunden och lägga blommor eller tända ljus vid en gemensam utsmyckningsplats. Där finns ofta även en sten eller liknande med en passande text inristad (Sörensen 2006).
Gravar
Människan har genom tiderna märkt sina dödas position. Minnesmärkena har ofta varit i sten, från forntidens megalitgravar till våra gravstenar på den moderna
kyrkogården. Allt från enstaka ord till texter kan vara ristade i stenarna. På de äldre kyrkogårdarna i synnerhet kan man utläsa delar av ortens historia från gravstenarna (Ågren Bolmsjö 2006).
Träkors var det vanligaste gravmonumentet under en lång period, i synnerhet för gemene man på landsbygdskyrkogårdarna. Ofta var det de lokala förutsättningarna och tillgången på
1 Samtal med Björn O. Svensson, kulturhistoriker och kyrkorådsmedlem i Ronneby pastorat, 2014-‐10-‐09. Fig. 8. Minneslund i Ununge kyrka, Uppland. Foto:
material som styrde. I Skåne var kalksten vanligt, likaså på Gotland där även skiffer förekom ofta (Andréasson, A. 2012). Smidesjärn blev vanligt under sent 1600-tal, i synnerhet i
Värmland och senare under 1800-talet även gjutjärn. Det vanligaste var ett kors eller något annat rest monument, men även hällar av gjutjärn förekom (Skiöld 2002; Andréasson, A. 2012). På en del ställen kunde gravvården bestå av en enkel jordhög (Andréasson, A. 2012). Kring sekelskiftet år 1900 var det populärt med gravkullar täckt med murgröna (Hedera helix) (Skiöld 2002). Ytmaterialet har också skilt sig åt historiskt. Idag är gräs återigen det
vanligaste alternativet, men även mönsterkrattat singel förekommer, en trend som dateras tillbaka ända till det sena 1800-talet (Skiöld 2002).
Fram till mitten av 1800-talet tillverkades gravvårdar för hand. Därefter ledde
befolkningsökning samt den utbredande trenden att begrava människor i individuella gravar till en högre efterfrågan på gravstenar. I slutet på 1800-talet utvecklades hantverket kring gravvårdar, där gravstenar massproducerades för att fler skulle kunna ha råd. Resultatet blev en stor variation av olika gravmonument där flera ansågs smaklösa. För att råda bot på detta lät man begränsa sikten genom att plantera de höga häckar av bok (Fagus sylvatica), avenbok (Carpinus betulus) eller cypress (Cupressus sempervirens) som man ofta ser idag.
Trädgårdsintresset var stort kring sekelskiftet och man lät nu i allt högre utsträckning plantera växter som ett förskönande element på kyrkogården (Wall 2000). Nu växte även traditionen fram att hägna in familjegraven, ofta med järnstaket eller häckar av buxbom (Buxus
sempervirens) (Skiöld 2002).
Genom gravvårdar kan man ofta se den äldre sociala indelningen av samhället. Före 1800-talet var det fint att begravas inne i kyrkan. På 1800-1800-talet och i början på 1900-1800-talet symboliserades en hög gravsten hög status. På 1940-talet kom flera bestämmelser från
kyrkogårdsnämnder runt om i landet som införde en maxhöjd på gravstenarna. Detta ledde till att gravstenarna började växa på bredden istället. Det var även vanligt att låta skriva ut sin yrkestitel på gravstenen för att signalera sin socioekonomiska status i livet (Skiöld 2002; Andréasson, A. 2012).
Under 1960-talet blev kyrkogården mer avskalad i utseende och kyrkogårdsskötsel mer rationell. Detta avspeglade sig i utformningen av gravstenarna som blev allt enklare, ofta släta med en enkel inskription (Skiöld 2002).
på 1930-talet då det formades regler för hur man fick utmärka gravarna. Dessa försvann med tiden och idag utmärker sig en individualisering på kyrkogården där gravarna får vara mer personliga efter egna önskemål (Sörensen 2006).
Etiska frågor kring kyrkogården
Kyrkogårdarna idag ger uttryck åt den individuella människan och de anhöriga utformar gravvården efter sina önskningar. Det kan handla om utsmyckningen eller utformningen kanske något personligt som symboliserar den bortgångna. Kyrkogården kan ha olika
funktioner. Den kan fungera bara för en lugn promenad, att minnas eller att glädjas. Andra är där för att sörja sina anhöriga och för skötsel av gravplatsen. Kyrkogården är en lugn, fridfull och andlig plats med kultur- och naturupplevelser. Med de element som innefattar
kyrkogårdens karaktär kan det upplevas som ett meditativt och terapeutiskt helande. Det gör kyrkogården till en viktig och betydelsefull plats (Sörensen 2006).
Underhållsskuld på kyrkogården är när inte kyrkogården underhålls och sköts på rätt sätt. När skador uppstår och inte åtgärdas riskerar de att förvärras avsevärt och skadorna blir större med tiden. Det leder till att det oftast blir kostsamt och svårare att åtgärda. Säkerheten för
besökarna samt kyrkogårdens utseende riskerar då att försämras. Underhållsskulden kan bero på olika faktorer som bland annat bristande ekonomi och okunskap (Hedström 2013). Ett bra sätt att förhindra förfallet är att utforma skötselplaner, besiktningar med underhållsplaner för kyrkogården. Brister i underhåll kan vara att gravar, gångsystem, murar, gräsytor, och parkeringar inte sköts, eller att gamla träd inte återplanteras. Det kan även finnas växter som inte trivs på kyrkogården eller hägnader, stängsel, och dylikt är i dåligt skick (Sandell 2010; Kyrkogårdens form och miljö 1991).
Enligt begravningslagen (se bilaga 4) får graven endast ändras av gravrättsinnehavaren och denna bestämmer över gravens utsmyckning, utseende och beskaffenhet. Såvida det inte krävs på grund av hälsa och säkerhet eller förebyggande av skador eller upprätthållande av god gravkultur får den alltså inte ändras eller flyttas.
Landskapsanalys - vårt undersökningsområde
Naturlandskapet
dalgång rinner Listerbyån, där består jordarten av svämsediment (SGU 2014).
Isälvsavlagringarna utgörs av Johannishusåsen som löper i syd-nordlig riktning genom området. Åsen är en så kallad getryggsås, en spetsig typ av rullstenås som på håll liknar en getrygg. Den har bildats då smältvatten runnit under och genom inlandsisen i en isälvstunnel och fört med sig sediment. Detta sediment har avlagrats på botten av tunneln. När den
omgivande isen sen smälte, har kanten på de staplade sedimentlagren rasat ihop och bildat en spetsig ås (Andréasson, P. 2006).
Området ligger under högsta kustlinjen (HK) som här återfinns cirka 50 meter över nuvarande havsnivå (Wastenson & Fredén 2009).
(© Lantmäteriet 2012/892, SGU).
Fig. 10. Karta över högsta kustlinjen (HK) i Blekinge (© Lantmäteriet 2012/892, SGU).
Hjortsberga ligger i Blekinges dalbygd, mellan kusten, skärgården och skogsbygden i norr (Franzén 2002). Johannishusåsens naturreservat sträcker sig 6 kilometer norr från
Hjortsberga. Området består mest av hagmarker med gamla ekar, men även andra lövträd som lind, alm och hassel (Corylus avellana) (Länsstyrelsen 2014). Gravfältet sydväst om
Fig. 11. Johannishus åsars naturreservats utbredningsområde (© Lantmäteriet 2012/892, Länsstyrelsen 2014).
Landskapets historiska utveckling
I centralbygden innanför kusten byggdes de första kyrkorna. Det var också under tidig medeltid som sockenindelningen skedde. Flera av skogsbygdens kyrkor föregicks av mindre kapell. En huvudväg förband socknarna i södra delen. Socknarna var långsmala och sträckte sig i nord-sydlig riktning längs med handelsvägarna och dalgångarna norrut. Huvudvägen gick i väst-östlig riktning och fortsatte norrut längs kusten upp mot Småland (Franzén 2002). De senmedeltida kyrkorna var i stor utsträckning belägna vid kusten. Detta ändrades inte förrän på 1600-talet. Blekinge var på medeltiden glest uppodlat och kyrkotätheten gick inte att jämföra med Skånes. Det fanns även få större gårdar i Blekinge. Det var först under 1700-talet som det började ske en förändring och under 1800-talet skedde en ökning av antalet
kyrkobyggnader (Tuulse 1961b). Skogsbygden i Blekinge fick sin första kyrka på 1630-talet efter ett byggnationsmässigt stillestånd under 1400- och 1500-talet (Franzén 2002).
Agrarkrisen och pesten i början och mitten av 1300-talet bröt troligtvis
”kyrkobyggnadsboomen” som rådde under 1200- och 1300-talet. Sannolikt var även behovet för nya kyrkor mättat (Stenholm 1986).
Hjortsberga är beläget i Ronneby kommun, cirka en mil öster om Ronneby och två mil väster om Karlskrona. Den gamla socknen var cirka 70 kvadratkilometer stor och hörde till Medelsta härad (Franzén 2002). Ortnamnet finns belagt som Hiorsbærgsongh från 1471 och betyder helt enkelt ”berget där hjortar brukar hålla till” och syftar troligtvis på att trakten kring Johannishusåsen var rik på hjortar (Hallberg 1990).
Det finns en lång kontinuitet av bebyggelse och av annan antropogen påverkan i området. Runt om kyrkan finns gamla boplatser som kan dateras tillbaka till stenåldern. Ett flertal gravfält finns i området bestående av stensättningar, flatmarksgravar, treuddar, resta stenar och gravhögar. Det största är det som ligger direkt väster om kyrkan. Det består av 19 stycken skeppssättningar, 13 fyrsidiga stensättningar, 11 treuddar, 6 resta stenar, 55 högar och 5 runda stensättningar alla från bronsåldern och järnåldern. I området finns även ett hällristningsblock med 12 skålgropar som ligger i en dalsluttning i en åkermark (Riksantikvarieämbetet 2014b). De många fornlämningarna på Johannishusåsen väster om kyrkan är från brons- och
järnåldern. Dessa utgör dels ett gravfält, men också en tingsplats och visar att detta tidigt var en viktig plats (Enarsson 2012).
Kontakterna över riksgränsen var viktiga. Fynd från gravfältet visar att en omfattande handel har förekommit. Föremål från gravarna förekommer även i Lappland, Norge och i Birka (Lihammer 2007).
Hjortsberga var en utvecklad bygd redan under järnåldern. Arkeologiska fynd har visat att trakten hade en betydande befolkning under vikingatiden (Lihammer 2007).
Befolkningsökningen under vikingatiden fortsatte under 1100- och 1200-talen och
kulminerade i början på 1300-talet. En ekonomisk nedgång och agrarkris tog vid som varade i närmare 200 år. Pollendiagram har visat på stor ödeläggelse och stagnation i nyodlingsprojekt under tiden mellan 1350-1470 (Stenholm 1986). Det var istället skogsbruket som blev en huvudsaklig näring i Blekinge, där järn och pottaska var viktiga exportvaror. Boskapsskötsel var också en viktig sysselsättning i hela landskapet. Ända in på 1700-talet beskrivs Blekinge som en skogsbygd. (Stenholm 1986).
Vid Hjortsberga kyrka och gravfältet hölls blekingska ting redan under medeltiden, däribland Blekingska landstinget där det slutgiltiga beslutet om Blekinges kristnande togs (Andrén 2013a). Flera fredsavtal slöts också i Hjortsberga mellan det danska Blekinge och härader på andra sidan gränsen. Detta var så kallade ”bondefreder”, under de dansk-svenska krigen under 1500- och 1600-talen. Den tidigaste skedde 1505, 1564 skedde en annan (Lönnbom 2005). Godset Skunckenberg som grundades på 1600-talet, bytte 1769 namn till Johannishus. Godset har, liksom i övriga Blekinge inte haft patronatsrätt, det vill säga godsherren har inte haft något att säga till om vad gäller tillsättande av präst i församlingen. Det har heller inte funnits något ekonomiskt åtagande gentemot kyrkan från godsägarens sida (Nationalencyklopedin, 2014a; Carlquist red. 2006).
Hjortsberga har inte alltid varit en folkrik socken vilket på många sätt återspeglas i hur kyrkan ser ut2. Bygden följde inte med den allmänna i befolkningsökningen under 1700- 1800-talet.
1749 uppgick folkmängden till 309 personer och steg till 776 personer år 1805, en siffra som i andra socknar i Blekinge låg mellan 1000-2000 (Ullén 2002a; Tabellverket 2015). År 1850 uppgick befolkningen till 1313, 1191 personer år 1900 och 1216 år 1995 (Tabellverket 2015; Riksantikvarieämbetet 2014c). Mellan 1851 och 1925 emigrerade 32,672 blekingar till Amerika, som mest ungefär en fjärdedel av befolkningen. En siffra som ungefär motsvarar genomsnittet för hela landet. Många emigrerade också till andra länder i Europa, exempelvis Danmark och Tyskland (Lönnbom 2000). Hjortsberga har på grund av, eller kanske tack vare
sin långsamma befolkningsutveckling behållit sin kyrka intakt och aldrig genomfört en på många andra ställen omfattande om- och utbyggnad (Ullén 2002a).
Landskapets karaktär och regionala särdrag
Landskapet ligger på det så kallade sydsvenska höglandet, liksom större delen av Småland. Det ligger dock under högsta kustlinjen och har inte samma morändominerade
jordartsammansättning (Wastenson & Fredén 2009; Sporrong & Ekstam 1995). Blekinge har historiskt sett inte varit en jordbruksbygd och landskapet är än idag inte stordriftspräglat (Stenholm 1986). Landskapet runt Hjortsberga är lite parkliknande, mycket tack vare att marken har hävdats i århundraden. Hagmarker med gamla ekar är en av de artrikaste miljöerna i Sverige, då en ek kan bli 1000 år gammal och vara habitat för ett flertal olika svampar, lavar, mossor och insekter. Området runt Johannishusåsen ingår idag i Natura 2000 (Länsstyrelsen 2014).
Bevarandevärden i landskapet
Gravfältet väster om kyrkan är det bäst bevarade järnåldersgravfältet i Blekinge
(Riksantikvarieämbetet 2014b). De viktiga arterna i området är enligt länsstyrelsens (1993, 2014) inventeringar backnejlika (Dianthus deltiodes), backsippa (Pulsatilla vulgaris),
backtimjan (Thymus serpyllum), fårsvingel (Festuca ovina), ljung (Calluna vulgaris), rödven, ögontröst, svavelticka (Laetiporus sulphureus), oxtungsvamp, läderbagge, samt olika arter av hackspettar (se även bilaga 2). Karaktäristiska hävdgynnade växter är t ex knägräs (Danthonia
decumbens), pillerstarr (Carex pilulifera), gökärt (Lathyrus linifolius) och kruståtel (Vestman
red. 2005)..
På frisk-torr rödvensdominerad betesmark likt den i Hjortsberga är det även vanligt med vårbrodd (Anthoxanthum odoratum), jungfrulin (Polygala vulgaris), kattfot (Antennaria
dioica), prästkrage, sumpmåra (Galium uliginosum), liten blåklocka, ängsvädd (Succisa pratensis), röllika, låsbräken (Botrychium lunaria), nattviol (Platanthera bifolia), fältgentiana
(Gentianella campestris), backnejlika, ögontröst, stagg (Nardus stricta), knippfryle (Luzula
campestris) samt backtimjan och solvända (Helianthemum nummularium) (torrare mark) och
även svinrot (Scorzonera humilis), slåttergubbe (Arnica montana), klasefibbla (Crepis
praemorsa), darrgräs, sommarfibbla (Leontodon hispidus), vildlin (Linum catharticum) och
vaxskivlingar (Hygrocybe ssp.), rödskivlingar (Entoloma ssp.), fingersvampar (Clavariaceae ssp.), jordtungor (Geoglossum ssp., Microglossum ssp., Trichglossum ssp.) samt
champinjoner (Agaricus ssp.)och bläcksvampar (Agaricaceae ssp.) där det finns kreatursspillning (Höök Patriksson 1998).
Faunan består av allmän pärlemorfjäril (Argynnis adippe), aurorafjäril (Anthocharis
cardamines), kamgräsfjäril (Coenonympha pamphilus), luktgräsfjäril (Aphantopus
hyperantus), silverfärgad blåvinge (Polyommatus amandus), vitfläckig guldvinge (Lycaena virgaureae), dyngbaggar (Aphodiinae ssp.), tordyvlar (Geotrupidae ssp.), rundmaskar (Nematoda ssp.), kvalster (Acari ssp.), hoppstjärtar (Collembola ssp.) och bland ryggradsdjuren finns fåglar som gulsparv (Emberiza citrinella), hämpling (Carduelis
cannabina), törnskata (Lanius collurio), törnsångare (Sylvia communis), stenskvätta
(Oenanthe oenanthe), gröngöling (Picus viridis), göktyta (Jynx torquilla) och stare (Sturnus
vulgaris) (Höök Patriksson 1998).
Hjortsberga kyrka
Vid tiden för reformationen fanns 27 kyrkor i Blekinge (Stenholm 2009). Idag finns bara sex kyrkor kvar i medeltida skick: Ronneby, Sölvesborg, Edestad, Nättraby, Ramdala och
Hjortsberga (Ullén 2002b). Hjortsberga är en av Blekinges äldsta och minsta kyrkor (Lihammer 2007).
Hjortsberga kyrka ligger som många andra blekingska kyrkor från samma tid i kulturbygd med odlad jord och betesmarker. Närheten till havet gjorde troligtvis detta till en viktig fiskebygd. Detta innebar också att båttrafiken i farvattnen utanför var tät och långt ifrån alla hade fredliga avsikter (Andersson K 1997). Hjortsberga kyrka är inte byggd på en kulle, vilket annars är typiskt för tidsperioden, den ligger istället i en sänka i landskapet intill
Johannishusåsen. Anledningen till detta är sannolikt att den kristna kyrkan har fått anpassa sig i terrängen efter den hedniska kultplatsen på höjden som vid den tiden redan hade en lång historik som helig plats som drog folk3. Kontinuitet mellan äldre hedniska kultplatser och
kristna kyrksocknar finns inte minst i äldre ortnamn. Frötuna, Odenslanda och Torsåker är exempel på ortnamn med förkristna gudanamn, som levt vidare i kristen tid (Hellström 1996). Exempel på kyrkor bredvid forntida gravfält är till exempel Dimbo, Ås (Västergötland) och Stora Mellösa (Närke) (Hellström 1996; Andrén 2013b). Andrén (2013a) nämner även Hjortsberga i detta sammanhang i egenskap av tingsplats och central mötesplats med rituella
och juridiska funktioner. Paralleller med liknande strukturer finns i Gamla Uppsala
(Uppland), Hög (Hälsingland), Resmo (Öland), Aringsås (Småland), Heda (Östergötland) och Frösö (Jämtland). Vid de kristna kyrkobyggnationerna lades ofta beslag på de viktiga
platserna i den gamla religionen. Kultplatskontinuiteten ska också ses utifrån från perspektivet kring maktkontinuitet. Kyrkor byggdes som tidigare nämnts av stormän och dess placering hängde då ihop med den markägande makteliten. Denna hade i många fall kontroll över de rituella sederna även under förkristen tid. Att bygga en kyrka bredvid en förkristen kultplats kan också ha varit ett sätt att medla de två traditionernas samexistens och underlätta
övergången till den nya tron (Andrén 2013b). Hjortsberga kyrka byggdes i sten under 1220-talet. Redan under andra halvan av 1100-talet hade kyrkor i sten börjat bli vanliga på andra platser. Kyrkorna var då oftast små och byggda i lokalt anförskaffad sten. Tegel användes mycket sparsamt (Persson 1997). Flertalet kyrkor var tornlösa. Grundmurar under marken, samt en igensatt portalöppning i muren vid Hjortsberga kyrkas västra gavel tyder på att ett torn antingen funnits och rivits, alternativt planerats men aldrig byggts (Svensson 2009). Kyrkan kan tolkas som en
övergångsform mellan romansk och gotisk stil. Det finns typiska romanska rundbågar men samtidigt saknas den romanska kyrkans korabsid, den halvrunda absiden. Det rakt
avslutade koret är istället någonting typiskt för en gotisk kyrka. Inne i kyrkan syns den halvrundade absiden inbyggd i den flera meter tjocka muren. Kyrkan är alltså rakt avslutad utvändigt och halvrund invändigt, vilket gör den varken gotisk eller romansk, utan en övergångsform mellan de båda stilarna4. Lihammer (2007) för i sin avhandling fram att
Hjortsberga kyrkas inbyggda absid och rakt avslutade kor tyder på en tidigare existens av ett
östtorn, alternativt planer på detsamma. Planer som sedan övergavs till förmån för ett västtorn. Kring detta resonerar även Karin Andersson (1997).
Kyrkoombyggnationer på 1200-talet genomfördes av kungen, kloster eller stormän, sällan hade den vanliga ortsbefolkningen något med det att göra. Att det ens funnits planer på ett torn tyder på en mäktig storman i närheten (Stenholm 2009). Hjortsberga kyrka anlades, liksom de flesta blekingska medeltida kyrkorna en bit från kusten, med nära förbindelse till åar och andra vattendrag. Likaså anlades den nära den öst-/västliga huvudvägen genom landskapet och den nord-/sydliga landsvägen mot skogsbygden och Sverige (Småland). Att bygga stenkyrkor på den här tiden var ett avancerat projekt som signalerar att bygden måste ha haft ett visst mått av tekniskt och hantverksmässigt kunnande, men inte minst en hög ekonomisk och politisk, administrativ nivå (Stenholm 1986).
Den exakta åldern på kyrkobygget vid Hjortsberga är inte känd. Mycket tyder på att en träkyrka funnits på platsen, före den nuvarande i sten (Ullén 2002a). Inventarier av kristna symbolföremål från tiden före år 1200, bland annat en biskopsstatyett i trä från omkring år 1150 tyder på detta (Riksantikvarieämbetet 2014c).
En dendrokronologisk datering gjordes under 1970-talet av Rikard Holmberg och Thomas Bartholin (Andersson K 1997) Den har visat att timret till korets takstolar fälldes år 1228, +/- 5 år. Långhusets takstolstimmer fälldes först under vintern 1244-1245. Detta tyder på att kyrkan har uppförts i två etapper: koret först i anslutning till ett redan stående långhus i trä, som sedan ersatts runt 1245. Vid samma tidpunkt tillkom eventuellt det nu rivna västtornet (Ullén 2002b). Flera av kyrkans fönster har en stickbågig form i korets östra och norra mur finns medeltida rundbågiga fönster bevarade (Bowin 2006). År 1665 omtalas fem fönster; tre åt söder och två åt norr, alla mycket små vilket gjorde kyrkan invändigt mycket mörk. Dessa fönster satt högt upp, de tre södra fönstren nedsänktes dock under en ombyggnad 1836 (jmf. fig. 16). Kyrkan är vitputsad och det yttersta taket är spåntäckt sadeltak (Bowin 2006). Vapenhuset är av okänt år, men härstammar troligtvis från sen medeltid, alternativt tidig reformationstid (Riksantikvarieämbetet, 2014c).
Kyrkorna från 1200-talet i Blekinge användes inte sällan som försvarskyrkor. Det var en turbulent tid med livligt trafikerade farvatten, och maktkamp kring hamnar från både danskt och svenskt håll såväl som från tyska handelsbolag och från kyrkan (Stenholm 1986). Hjortsberga kyrka har dock troligtvis inte använts som försvarskyrka, då ingenting i
till detta ändamål, till exempel Ramdala kyrka5. Kyrkor var vid den här tiden alltså inte bara
en kultplats, utan fungerade också som tillflykt vid fara, förråd för ortens dyrbara föremål, magasin för tionde och andra skatteintäkter, samt som tingsplats för kyrkofrågor (Andersson K 1997).
Under 1500- och 1600-talet fick Hjortsberga kyrka det mesta av sin nutida inredning. De äldsta bänkraderna längst bak i kyrkan är från dansk reformationstid, det vill säga 1530-tal6.
Vid altaret syns idag ett antemensale (lat. ung. framför bordet) i trä från 1500-talet. Ett antemensale är en målad eller skulpterad skiva som sattes fast på altarbordets framsida. (Bowin 2006; Nationalencyklopedin 2014c). Bänkinredningen härstammar från den danska tiden runt 1600-talet. Predikstolen installerades 1684 (Bowin 2006). Ett klocktorn som omnämns tidigast år 1665 finns uppbyggt sydväst om kyrkan (Svensson 2009).
Altaruppsatsen är från 1745 och pryds av ätterna Skyttes och Ulfeldts vapen som på 1600-talet grundade Johannishus, dåvarande Skunckenberg. (Riksantikvarieämbetet, 2014c; Våra kyrkor 1990).
På 1700-talet skedde flera ombyggnader av kyrkan. Sakristian byggdes 1770 (Ullén 2002a) och ungefär samtidigt byggdes det nuvarande vapenhuset. Båda två har dock troligtvis tidigare föregångare; vapenhuset sägs härstamma redan från senmedeltid alternativt tidig reformationstid (Riksantikvarieämbetet, 2014c). Gravarna i golvet är från sent 1700-tal och antyder att det nuvarande vapenhuset i sten byggts då7.
Muren runt kyrkogården är en kallmur av gråsten (Andersson W 1932). I västra muren norr om huvudgrinden finns en tvärställd sten, detta är resterna av en stigport8. Kyrkogården hade
ytterligare en stigport i den södra muren. Den västra porten flyttades 1834 och användes som bod
5 Samtal med Björn O. Svensson, kulturhistoriker och kyrkorådsmedlem i Ronneby pastorat, 2014-‐10-‐09. 6 Samtal med Björn O. Svensson, kulturhistoriker och kyrkorådsmedlem i Ronneby pastorat, 2014-‐10-‐09. 7 Samtal med Björn O. Svensson, kulturhistoriker och kyrkorådsmedlem i Ronneby pastorat, 2014-‐10-‐09. 8 Samtal med Peter Bowin, lärare och grundare av Hjortsberga & Edestad kulturförening 2014-‐09-‐25.
fram till 1918 då den brann ner. Den södra porten såldes på auktion, kanske i samband med att de nuvarande järngrindarna sattes in 1860 (Andersson W 1932). I figur 16 nedan syns de båda stigportarna samt den gamla prästgården som brann ner år 1752. När bilden är målad är inte känt, men avspeglar troligtvis tiden före 1752 och ger en inblick i stigportens historia9. Figur
17 visar en teckning ritad någon gång under 1700-talet, där den södra stigporten tydligt syns. Både muren och de båda stigportarna omtalas, liksom klockstapeln, för första gången i skrift år 1665 (Andersson W 1932). Kyrkan har idag två ingångar, en genom vapenhuset och en genom sakristian. Den har dock haft två till, i långhusets nordvästra mur samt i korets sydvästra hörn. Dessa blev igenmurade 1673 respektive 1866 (Andersson W 1932). Den sistnämnda ses i skissen i figur 17.
Fig. 16. Kyrkan med muren samt de båda stigportarna. I bakgrunden syns den gamla prästgården. (© Riksantikvarieämbetet, Kulturmiljöbild).
Fig.17. Teckning, 1700-tal. I bilden syns tydligt både den södra stigporten samt den nu igenmurade koringången (© Riksantikvarieämbetet, Kulturmiljöbild).
Kyrkogården
I nordöstra delen av kyrkogården finns familjen Wachtmeisters gravplats, inringad med ett gjutjärnsstaket i gotisk stil och med höga thujor (Thuja occidentalis) (Andersson W 1932) Familjen Wachtmeister begravdes i Tyska kyrkan i Karlskrona fram till cirka 1750-1760, då de tillhörde det styrande skiktet i Karlskrona. När slottet byggdes och bytte namn från Skunckenberg till Johannishus började Wachtmeister begravas i Hjortsberga kyrka istället10.
En del är också begravda på andra kyrkogårdar, till exempel Förkärla kyrka som har en viss anknytning till Vambåsa gård där Axel Wachtmeister och Hans Wachtmeister d.ä. och d.y., bodde. Att Wachtmeister ligger i ett hörn av kyrkogården är ganska typiskt, man ville inte beblanda sig med sockenborna utan ligga lite förnämnt i ena hörnet. Motsvarighet finns i Bredåkra, där familjen Wrede ligger i det sydvästra hörnet11.
I denna norra del av kyrkogården finns även de äldsta gravspåren, en gravkulle, ett smideskors och en rest sten. Den äldsta gravvården är daterad till 1858 (Svensson 2013). Hjortsberga kyrkogårds södra del har idag nästan fått karaktären av en krigskyrkogård eller liknande, med enkel gräsbeläggning och upprättstående stenar12. De flesta gravvårdarna är
från 1900-talet, i synnerhet den senare hälften. Det finns både familjegravar utan årtal och gravar med titlar som till exempel häradsdomaren, handlaren, smedmästaren, kyrkoherden och mjölnaren. På 1980-talet tillkom en minneslund och en urnlund i den sydöstra delen av kyrkogården (Svensson 2013).
Fig. 19. Sten i minneslunden på Hjortsberga kyrkogård. Inskriptionen lyder: ”Stilla mitt stoft må gömmas I den tysta jordens famn Må det rum av världen glömmas Där jag vilar utan namn.”. Foto: Melina di Zazzo 2014
10 Samtal med Peter Bowin, lärare och grundare av Hjortsberga & Edestad kulturförening 2014-‐09-‐25. 11 Samtal med Björn O. Svensson, kulturhistoriker och kyrkorådsmedlem, 2014-‐10-‐09.
Marken runt kyrkan har historiskt sett varit uppdelad i åkermark på den sandiga marken öster, norr och söder om kyrkan. På åsen väster om kyrkan har det varit utmark och/ eller betesmark med inslag av åkermark precis som idag (se fig. 20-22 nedan). Öster om Listerbyån har det varit utmark och en del av prästbostadens ägor. Dit har också ett stycke mark hört känt som Ökahagen, cirka 3 kilometer österut, samt marken runt Edestad kyrka cirka tre kilometer västerut. Hjortsberga och Edestad hörde till samma församling fram till 1961, båda ingick därefter i Listerby församling för att idag tillhöra Ronneby församling sedan 2010
(Skatteverket 2014).
Fig. 21. Storskifteskarta från 1782. Kyrkogården i vänster bildkant (röd rektangel) samt prästbostadens ägor som de karterades år 1792 (blått). (© Lantmäteriet 2012/892, Historiska kartor).
Biologiska värden på dagens kyrkogårdar
Många djur- och växtarters försvinnande hänger samman med de grova äldre trädens tillbakagång i landskapet. Fristående träd i betesmarker men också i parker och alléer har minskat i omfattning, därför har kyrkogårdarna blivit en viktig tillflyktsplats för många arter. En av de första kända dokumentationerna av floran på en svensk kyrkogård gjordes av en av Linnés lärjungar Anders Tidström. Den 29 augusti 1754 besökte han Ore kyrka i Dalarna och hittade där bland annat: klintar (Centaurea ssp.), tuvtåtel (Deschampsia cespitosa),
slåtterblomma (Parnassia palustris), flockfibbla (Hieracium umbellatum), ögontröst (Euphrasia stricta), rödven (Agrostis capillaris), kråkvicker (Vicia cracca), prästkrage (Leucanthemum vulgare), svinglar (Festuca ssp.), bockrot (Pimpinella saxifraga), rödklöver (Trifolium pratense), röllika (Achillea millefolium), liten blåklocka (Campanula rotundifolia) (Carlsson & Hultengren 2009).
Gräsmarkerna på kyrkogårdar har i äldre tid skötts med antingen bete eller slåtter. När detta nyttobruk med tiden övergått i parkskötsel, har konkurrensvaga örter utkonkurrerats. Detta på grund av att de har klippts av innan de har kunna blomma och sätta frön, då
kyrkogårdsgräsmattan gång på gång har trimmats. Detta har lett till att även följearter såsom olika insekter har försvunnit (Berg & Olsson 2008).
Parker och kyrkogårdar är bland de viktigaste miljöerna i södra Sverige för rödlistade arter knutna till träd och trädmiljöer (Höjer & Hultengren 2004; Alness & Sjöö 2008).
Förekomsten av många äldre träd, i ljusa soliga miljöer samt närheten till dammiga vägar och åkrar gör kyrkogården till en av de artrikaste lav- och mossmiljöerna (Alness & Sjöö 2008). Kyrkogårdar är ofta ett rikt habitat för fåglar, lavar och insekter, i synnerhet fjärilar.
Kyrkogårdens höga biodiversitet gör att alltmer intresse nu visas för kyrkogården som habitat (Worpole 2003).
Potentiella arter på kyrkogården, kyrkogårdsmuren, i trädkransen samt på kyrkbyggnaden är till exempel:
1. liten blåklocka, brunört (Prunella vulgaris), fetknoppar (Sedum ssp.), gulmåra (Galium verum), gråfibbla (Pilosella officinarum), kruståtel (Deschampsia flexuosa), rödven, stensöta (Polypodium vulgare), sparvnäva (Geranium pusillum)
3. allélavar (Anaptychia ssp.), brosklavar (Ramalina ssp.), kyrkogårdslav (Pleurosticta
acetabulum)
4. oxtungsvamp (Fistulina hepatica)
5. brun guldbagge (Protaetia marmorata), gräsgrön guldbagge (Cetonia aurata), läderbagge (Osmoderma eremita)
6. skogsödla (Zootoca vivipara), kopparödla (Anguis fragilis)
7. hackspettar (Picinae ssp.), hussvala (Delichon urbicum), ladusvala (Hirundo rustica), kattuggla (Strix aluco), nötväcka (Sitta europaea)
8. fladdermöss (Chiroptera ssp.) (Höök Patriksson 1998) (Se även bilaga 1).
Till detta tillkommer följearter som till exempel pollinerande insekter - bin, humlor och fjärilar, ved- och mulmlevande ryggradslösa djur som exempelvis gråsuggor (Oniscidea ssp.), klokrypare (Pseudoscorpiones ssp.) och myror (Formicidae ssp.). På och i kyrkogårdsmuren trivs ofta olika snäckor (Gastropoda ssp.), mångfotingar (Myriapoda ssp.) och rovsteklar (Sphecoidea ssp).
Det ska poängteras att detta är i ideala fall, om rätt skötsel finns. En rik kyrkogårdsflora kräver till exempel slåtter och/eller bete. Många svampar och insekter finner sitt rätta habitat i ihåliga träd och döda stubbar. Lavar kräver gamla träd med skrovlig veckad bark där
näringsrikt damm kan fastna. En rik reptil- och däggdjursfauna på kyrkogården kräver ofta att muren är solbelyst, välskött och fri från störande buskage och ogräs (Höök Patriksson 1998). Följande egenskaper ger träd höga värden (jfr. tab. 2):
Träd som står fritt öppet och ljust med solbelysta stammar. Träd som beskärs och stubbas på ett traditionellt sätt.
Grova träd med hög ålder med stor omkrets och grov bark (ek 250 cm, alm 250 cm, ask 200 cm, lönn 200 cm, lind 200 cm).
Hålträd med bohål och sprickor och med rikligt med mulm.
Varierad lav- och mossflora, (även om arterna inte kan identifieras så är variationen intressant).
(Höök Patriksson 1998).
Bete
Betet kan regleras med hur många djur som ska släppas in och när de ska påbörja betesperioden för att uppnå önskad effekt av betet (Berg & Olsson 2008). Vid måttligt betestryck med sent betessläpp kan 3-6 st. får vara lämpligt (Höök & Patriksson 1998). Vid tidigt betessläpp på försommaren är gräset mer näringsrikt och smakar som bäst (Berg & Olsson 2008). De växter som inte är välkomna i betesmarken kan hållas undan vid ett tidigt betessläpp. Valet av betande kreatur har betydelse för artrikedomen; får betar exempelvis i större utsträckning av bland annat darrgräs (Briza media), ängsstarr (Carex hostiana),
slåtterfibbla (Hypochoeris maculata) och smörboll (Trollius europaeus) än vad hästar och kor gör. Då kan sent betessläpp vara mer gynnsamt om får ska beta på marken (Höök &
Patriksson 1998).
Det sena betessläppet gynnar artrikedomen då det ger gräsarter tid att föröka sig och spridas. De arter som blommar tidigt gynnas av det sena betessläppet mer än de som blommar sent. Konkurrensstarka växter gynnas av det sena betessläppet och därför kan konkurrera ut mindre och svagare arter då tillgången på ljus blir begränsad. Om man vill öka fruktproduktionen kan betesuppehåll vara bra under en säsong (Berg & Olsson 2008).
Naturvärden på och runt Hjortsberga kyrkogård
I Länsstyrelsens inventering från 2009 fanns 34 skyddsvärda träd på Hjortsberga kyrkogård. Inget träd är hamlat. På 7 av ekarna (Quercus robur) är lav-, svamp- och mossfloran särskilt intressant.
Tab. 1. Viktiga arter funna på Hjortsberga kyrkogård i Länsstyrelsens inventering från 2009 (Lydänge 2009).
Gulpudrad spiklav (Calicium adspersum) Grå skärelav (Schismatomma decolorans) Rostfläck (Arthonia vinosa)
Sotlav (Cyphelium inquinans)
Dessa arter är signalarter på ekträd och indikerar en miljö med gamla träd med fårad bark och bred krona, som ofta också hyser en viktig insektsfauna samt svamp- och kryptogamflora. Miljön med gamla ekar är särskilt knuten till kulturbygd kring gods och herrgårdar (Nitare 2000)
Metod
Nedan följer en beskrivning av hur arbetet har utförts för att besvara frågeställningarna: Hur har kyrkogården vuxit fram och förändrats?
Hur såg kyrkogården ut på 1700-talet?
Kan en rekonstruktion genomföras av Hjortsberga kyrkogård för att belysa och exemplifiera 1700-talets kyrkogård, med hänsyn tagen till brukningstradition, biologisk mångfald och etiska ställningstaganden?
Hur har växtlighet, djurliv och biologisk mångfald påverkats? Vilka åtgärder behövs för att främja mångfalden i framtiden?
Hur kan en skötselplan utformas för att sköta den rekonstruerade kyrkogården i framtiden?
När vi valde ut kyrka hade vi tagit fram olika kriterier för att vi lättare skulle hitta den lämpligaste kyrkan. Följande kriterier formulerades inför val av kyrkogård:
Kyrkan ska helst vara en medeltida kyrka då dessa har en lång historia som begravningsplats som sträcker sig in i nutid.
Kyrkan ska helst ligga i en trakt med blandade markslag samt varierande jordart och topografi, gärna skogsbygd.
Kyrkogården ska helst ha stenmur, gräsväxt, äldre lövträd och liknande äldre element och i ganska liten mån vara belagd med grus/singel, häckplanteringar och andra modernare inslag.
Hjälp togs av foton, enklare fakta kring kyrkans ålder och historia, förekomsten av historiskt kartmaterial samt jordarts- och terrängkartor i ett GIS-program vid bedömningen av olika kyrkor. Med hjälp av detta togs ett antal förslag fram:
