Juridiska institutionen
Vårterminen 2017
Examensarbete i civilrätt
30 högskolepoäng
Condictio indebiti
Högsta domstolens nyare praxis och en blick utmed vägen från Rom
Condictio indebiti
The Supreme court’s newer cases and a glance along the road from Rome
Författare: Oscar Sörbrand
Innehållsförteckning
Förkortningar ... 4
Sammanfattning ... 5
Abstract ... 5
1 Inledning... 7
1.1 Condictio indebiti – då som nu för alltid? ... 7
1.2 Syfte ... 8
1.3 Frågeställningar ... 8
1.4 Metod & material ... 9
1.4.1 Metod ... 9
1.4.2 Material ... 10
1.5 Avgränsning ... 11
1.6 Terminologi ... 11
1.7 Disposition ... 11
2 Förhållandet till romersk rätt ... 12
3 Betalning... 14
4 Obehörig vinst ... 15
4.1 Den gamla stridsfrågan: obehörig vinst och svensk rätt ... 15
4.2 Rättslig grund ... 18
4.2.1 Avsaknaden av rättsgrund som huvudregel ... 18
4.2.2 Vilken är den rättsliga grunden? ... 19
4.2.3 Rättsgrund och obehörig vinst ... 21
5 Att missta sig om skuldens existens ... 22
5.1 Rättsligt relevanta misstag ... 22
5.2 Misstag eller rättslig grund ... 23
6 Rättsvillfarelse ... 24
6.1 Faktisk villfarelse eller rättsvillfarelse... 24
6.2 Rättsvillfarelse mellan enskilda ... 26
6.3 Rättsvillfarelse och det offentliga... 28
6.4 Tryckerimomsen ... 29
6.4.1 Vad som egentligen hände ... 29
6.4.2 Finns det andra lösningar? ... 30
7 God tro ... 33
7.1 Kort om att vara i god tro... 33
7.2 Skillnader mot andra godtrosbedömningar ... 34
7.3 Rättsvillfarelse och god tro ... 35
8 Inrättande ... 37
8.1 … eller att rätta munnen efter matsäcken ... 37
8.2 Behövs inrättande utöver god tro?... 39
8.3 Inrättande som billighetsskäl ... 40
8.4 Hur ser rättsläget ut efter NJA 2016 s. 1074? ... 41
8.4.1 I gränslandet mellan civil- och skatterätten ... 41
8.4.2 Bör staten kunna inrätta sig? ... 43
9 Allmän intresseavvägning ... 44
10 Förhållandet till andra rättsregler... 45
10.1 Förhållandet till AvtL:s ogiltighetsregler ... 45
10.2 Condictio indebitis kärna – och dess periferi ... 47
11 Sammanfattning och en blick utmed vägen ... 49
11.1 Sammanfattning ... 49
11.2 En blick utmed vägen ... 50
Förkortningar
AvtL Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område BGB Bürgerliches Gesetzbuch BrB Brottsbalken (1962:700) FS Festskrift HD Högsta domstolen HFD Högsta förvaltningsdomstolen HovR Hovrätten JT Juridisk Tidskrift JustR Justitieråd(et) KöpL Köplagen (1990:931) NJA Nytt Juridiskt Arkiv prop. proposition
SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning
SvSkT Svensk Skattetidning
Sammanfattning
Condictio indebiti är en princip som länge utvecklats i rättspraxis. Till det yttre har den alltid framstått som enkel. Har någon av misstag betalat en skuld som inte finns, ska betal-ningen återgå, om betalbetal-ningen inte var en disposition. Från huvudregeln görs undantag när betalningsmottagaren inrättat sig i befogad god tro. Ändå skrivs ständigt mer i ämnet och nya avgöranden kommer från Högsta domstolen.
NJA 2015 s. 1072 berör frågor om den rättsliga relevansen av en parts rättsvillfarelse. NJA 2016 s. 1074 försöker ge svar på när staten kan inrätta sig.
De slutsatser som kan dras av fallen är att staten bör kunna inrätta sig när medlen ut-betalats. Vidare öppnar HD upp för att tillmäta en parts rättsvillfarelse relevans. Både som grund för återkravet och i form av betalningsmottagarens befogade goda tro. HD har också genom fallen tagit ett steg mot en mer abstrakt princip, grundad i att betalningen saknar rättsgrund. Detta väcker frågan om condictio indebiti är på väg att utvecklas till en mer allmän princip för allehanda återkrav liknande obehörig vinst. I motsats till vad som varit fallet i tidigare rättspraxis.
Vart rättsinstitutet condictio indebiti är på väg förblir i mångt och mycket oklart.
Abstract
The principle of condictio indebiti has a long history in Swedish case law. It appears simple at first glance. If somebody has paid a debt that does not exist, the payment is returned, unless the payment was made voluntarily. A further exception is when the payee has received, and arranged his/her economy in accordance with the payment, in good faith. Although simple, more is constantly written on the subject and the supreme court (Högsta domstolen) decide more cases.
NJA 2015 s. 1072 answers which relevance the payer and payee’s ignorance of the law has. In NJA 2016 s. 1074 the question arose whether the state can evade the duty to repay the payment.
1 Inledning
1.1 Condictio indebiti – då som nu för alltid?
Alla begår misstag. Juridikens uppgift är ofta att korrigera dessa misstag på ett eller annat sätt. Skador repareras, lagöverträdelser bestraffas och intressen balanseras mot varandra. Allt ska vägas i vågskål och rättvisa skipas.
Ofta har juristen lagar till vägledning för bedömningen, men det finns också rättsfrågor som behöver avgöras utan att det finns någon lag att vända sig till. Det är ingen ovanlighet inom den svenska civilrätten, som till skillnad från exempelvis tysk rätt saknar en omfat-tande lagreglering i likhet med BGB.1 Den svenska civilrätten utgörs snarare av ett
lapp-täcke av några få viktiga lagar som AvtL och KöpL.
Ett av alla dessa problem som fortsatt att sysselsätta jurister är frågan om återkrav av misstagsbetalningar. Dessa rättsfrågor brukar hanteras under läran med det latinska namnet condictio indebiti. I romersk rätt var det enbart själva taleformen för återkravet som benämndes condictio indebiti.2 Den felaktiga betalningen benämndes istället solutio
indebiti. I svensk rätt har dock condictio indebiti förvandlats till ett materiellt krav.
Cond-ictio indebiti har mer förskjutits till att behandla när betalningsmottagaren kan behålla de mottagna medlen än om betalningen ska gå åter.3
I korthet brukar läran sägas behandla fall där någon har betalat en skuld, som inte fanns, i den felaktiga tron att det fanns en betalningsskyldighet.4
Vari ligger då värdet av ännu ett arbete om condictio indebiti? Sällar jag mig genom att skriva dessa ord till skaran jurister i elfenbenstornet utan kontakt med omgivningen?5
Eller är civilrätten egentligen färdigforskad?6 När man som juriststudent möter läran om
condictio indebiti kan man inledningsvis lätt få det intrycket. Hos Mellqvist & Persson sammanfattas läran på några sidor.7 Likadant är fallet hos Tiberg.8 Det centrala är om
betalningen utgör en disposition, och om så inte är fallet, om betalningsmottagaren in-rättat sig i god tro. Det är i den formen man oftast möter läran som juriststudent – att den som inrättar sig i god tro får behålla medlen.9 Två enkla rekvisit och en erinran om lärans
1 Se BGB §§ 812 – 822. I BGB talas det om ”Ungerechtfertigte Bereicherung”, d.v.s. obehörig vinst. 2 Ingvarsson, Condictio indebiti (2016), s. 10
3 A.a. s. 10.
4 Se bl.a. NJA 2011 s. 739 p. 6. Jfr dock NJA 2016 s. 1074 p. 8 och Lindskog, Betalning (2014), s. 761. 5 Som Schultz menat i ”Juristen i elfenbenstornet”, SvJT 2014 s. 105.
6 Något Ingvarsson opponerar sig emot (Ingvarsson, s. 81). 7 Mellqvist & Persson, Fordran och skuld (2015), s. 37 ff. 8 Tiberg, Fordringsrätt (1988), s. 22 ff.
romerska ursprung – för att särskilt förstärka känslan av att dessa rekvisit cementerats un-der årtusenden och numera är orubbliga. Min ambition är inte att i detalj unun-dersöka de romerskrättsliga rötterna. 10 Men rekvisiten är inte orubbliga, huggna i sten, utan ständigt
föränderliga.
Inte heller kan man påstå att civilrätten skulle vara färdigforskad. Det kan helt enkelt konstateras att det så sent som i december 2016 kom ytterligare ett avgörande i frågan från HD.11 Det vore tämligen onödigt av HD att ta upp fall att bedöma när rättsläget redan
var färdigutrett. Länge har doktrinen sökt efter en ökad klarhet från HD.12 Har då HD
genom NJA 2015 s. 1072 och NJA 2016 s. 1074 klargjort rättsläget? Båda fallen rör frågor som inte tidigare belysts särskilt utförligt i arbeten om condictio indebiti. Nämligen vad rättsvillfarelse har för relevans och om staten egentligen kan inrätta sig. Ändå har de senaste fallen från HD gjort läran om condictio indebiti otydligare (mer om det senare).
Oklarheterna kan möjligen förklaras med att condictio indebiti lever sitt eget liv, utanför någon reglering. Den står på egna ben, är ingen regel som analogiserats från andra civilrättsliga regelverk. Condictio indebiti för på så vis en flyktig tillvaro och det är möj-ligen skälet till att ständigt nya jurister lockas att fånga anden i flaskan.
1.2 Syfte
Att fånga en oreglerad rättsregel i en flaska är förstås svårgjort. Syftet kommer istället vara att se närmre på HD:s senaste avgöranden (NJA 2015 s. 1072 och NJA 2016 s. 1074) för att se om HD egentligen klargjort rättsläget, särskilt vad gäller statens förmåga att in-rätta sig och den rättsliga relevansen av rättsvillfarelse hos betalaren och betalningsmot-tagaren.
1.3 Frågeställningar
Några centrala frågeställningar kommer att vara:
– Hur väl stämmer HD:s beskrivning av läran överens med tidigare rättspraxis, och vart är condictio indebiti egentligen på väg?
– Vilken relevans har rättsvillfarelse inom condictio indebiti? – Kan staten inrätta sig?
10 Detta har nyligen gjorts av Ingvarsson där han går igenom några regler i Justinianus digesta
(Ingvarsson, s. 8–19).
11 NJA 2016 s. 1074.
12 Se bl.a. Danielsson, ”Condictio indebiti: vad krävs för att en misstagsbetalning ska bli bestående?” JT
1.4 Metod & material
1.4.1 Metod
I grund och botten kommer en rättsdogmatisk metod att användas. Rättsdogmatiken är förstås ingen enhetlig metod.13 Det finns flertalet närliggande metoder. Den
rättsdog-matiska metoden bygger på att beskriva, analysera och systematisera de rättsliga norm-erna.14 Till detta används ofta rättskällorna. Vilka rättskällor som är av relevans är i viss
mån oklart och omstritt.15 I och med att civilrätten, och särskilt condictio indebiti, i mångt
och mycket saknar lagar och förarbeten nödgas den verksamma juristen att främst beakta andra rättskällor. Fokus kommer därför att ligga på den praxis HD utvecklat. I övrigt får man vända sig till doktrinen. Att enbart beakta rättspraxis och doktrin ställer förstås mycket av rättskällehierarkins värde ur spel.
Genom lagstiftarens tillbakadragna roll kan inte heller den som ska beskriva gällande rätt nöja sig med enbart en beskrivning. Beskrivningen, analyserandet och systematiser-andet fungerar som ett sätt att försöka fixera rättsliga normer. På detta sätt skapar den rättsvetenskapliga litteraturen prognoser för hur fall skulle kunna dömas i framtiden.
Rättsvetenskapen är drivande i utvecklingen av de rättsliga normerna, därför kan ett mer kritiskt perspektiv lämpligen används. I den mån blir den som närmar sig rätten tvungen att inte bara beskriva rätten utan även kritisera den och konstruera regler.16
Det vore därför opassande att tala om en rättsdogmatisk metod i snäv mening.17
Fram-ställningen kommer inte begränsa sig till att enbart beskriva gällande rätt. Något som i hög grad är oundvikligt. Kanske är det mer passande att tala om en, i Hellners ord, ”traditionell rättsvetenskap”. 18 Som en term för rättsdogmatiken och kritisk
rätts-vetenskap i vid mening.
Eftersom mycket av rättsområdet bygger på rättspraxis kommer mycket av arbetet ägnas åt att tolka HD:s rättspraxis. Tolkningsprocessen består i att se till en textuell tolk-ning av domskälen och att placera rättsfallet i en rättslig kontext.19 En liknande metod
kommer användas för att försöka förstå uttalanden i doktrinen.
13 Olsen, ”Rättsvetenskapliga perspektiv”, SvJT, 2004 s. 106. 14 A.a. s. 110.
15 Samuelsson & Melander, Tolkning och tillämpning (2010), s. 30 ff. 16 Se vidare Ingvarsson, s. 73 och Hult, Juridisk debatt (1952), s. 45.
17 Olsen, s. 106 not 8 & Hellner, Metodproblem i rättsvetenskapen (2001), s. 27. 18 Hellner, Metodproblem i rättsvetenskapen, s. 29.
Det går förstås att som Jareborg påpeka att vi jurister egentligen läser texter som man läser en tidning eller roman.20 I viss mån ägnar vi oss förstås åt att läsa och tolka texter.
Det som skänker denna verksamhet ett mått av vetenskaplighet är enligt Jareborg dess vetenskapliga syfte: att aldrig sluta fråga ”varför?”.21 Däri ligger kärnan för även min
metod, att aldrig sluta fråga varför reglerna ser ut som de gör och om de kan förändras.
1.4.2 Material
Även om mycket har skrivits om condictio indebiti är det oftast i form av tidskriftsartiklar. Fokus kommer ligga på de större arbeten som skrivits om condictio indebiti. Både Ingvarsson och Lindskog har nyligen skrivit större framställningar i ämnet.22 I övrigt
finns Hults arbete (först publicerat i festskrift till Lundstedt 1947) som också kommer att användas.23 Utöver dessa tre arbeten finns mycket skrivet i tidskrifter och festskrifter.
Ar-betena kommer användas när de är relevanta för min framställning.
Rättspraxis är relativt omfattande och min ambition är inte att sammanfatta och sys-tematisera hela denna textmassa. De fall som är av störst intresse för arbetet är NJA 2011 s. 739, NJA 2015 s. 1072 och NJA 2016 s. 1074. Rättsfallen är de senaste i en relativt lång kedja av rättsfall rörande condictio indebiti.24
Bland tidigare rättsfall kan NJA 1933 s. 25 särskilt nämnas. Fallet kommer användas flitigt, mycket på grund av det PM som upprättades av JustR Alexandersson för avgör-andet av fallet. Eftersom arbetet främst kommer fokusera på rättsvillfarelse och inrättande kan delar av rättspraxis bortses från. Inrättanderekvisitet förekommer första gången i NJA 1970 s. 539 varför tidigare fall inte är av särskilt stort intresse.25 Vad gäller
rättsvillfarelse finns enbart några få fall avgjorda av HD. Urvalet av rättsfall kommer därför i hög grad bero på tolkning av omständigheterna i det specifika fallet.
20 Jareborg, ”Rättsdogmatik som vetenskap”, SvJT 2004 s. 1 (8) 21 A.a. s. 8.
22 Ovan nämnda arbeten av Ingvarsson och Lindskog.
23 Texten publicerades först 1947 i FS till Lundstedt (hädanefter Hult FS Lundstedt) och sedan igen 1952
i Juridisk Debatt (hädanefter Hult, JD).
24 För redogörelse av äldre praxis se Gentele, SvJT 1942 s. 713. Även Hult går igenom äldre praxis (Hult
1952, s. 68 ff.). För senare praxis hänvisas till Gorton, ”Condictio indebiti i nyare svensk rättspraxis”, JFT 2005, s. 452 samt Ingvarsson och Lindskogs framställningar.
25 Undantaget skulle vara de fall Hult använder för att utveckla inrättanderekvisitet (Hult, JD, s. 76).
1.5 Avgränsning
Arbetet kommer främst att avgränsas på så vis att mål från Arbetsdomstolen om felaktigt utbetald lön inte kommer att behandlas.26 Inte heller kommer de näraliggande fallen om
missräkning behandlas särskilt utförligt.27 Andra närliggande avtalsrättsliga frågor och
förutsättningsläran kommer inte belysas i vidare mån än som jämförelseobjekt. Arbetet kommer uteslutande att behandla penningförpliktelser. Fall där naturaförpliktelser upp-fyllts av misstag kommer därför att lämnas utanför framställningen. Vidare kommer inte rättsinstitutet obehörig vinst behandlas mer än vad frågan om condictio indebiti kräver. Även om arbetet främst kommer behandla nyare rättspraxis kommer ingen avgränsning ske mot tidigare rättspraxis. I och med att condictio indebiti är en rättsfigur som vuxit fram, och fått sitt innehåll i rättspraxis, är även äldre rättspraxis av intresse.
Utländska rättsordningar kommer behandlas sparsamt. Främst kommer den tyska rätts-ordningen såväl som de nordiska grannarnas vara av intresse. Mycket på grund av språk-lig såväl som innehållsmässig närhet.
1.6 Terminologi
Egentligen är det något oegentligt att tala om misstagsbetalningar eftersom betalningar inte kan ske av misstag.28 Termen är dock etablerad och kommer att användas även i detta
arbete. I övrigt kommer det genomgående talas om läran om condictio indebiti, eller i korthet condictio indebiti, både när det talas om betalarens rätt att återfå medlen och betal-ningsmottagarens rätt att behålla medlen. Frågorna är egentligen två sidor av samma mynt.29
1.7 Disposition
Efter denna inledning kommer condictio indebitis förhållande till den romerska rätten att kort behandlas under avsnitt 2. Därefter följer en genomgång av vad en betalning är (under avsnitt 3). Avsnitt 4 behandlar condictio indebitis förhållande till reglerna om obe-hörig vinst och den näraliggande frågan om avsaknaden av rättslig grund som grund för
26 Se Ingvarsson s. 47–54. för en genomgång av dessa fall. 27 A.a. s. 33–38.
28 Ingvarsson, s. 21 f. Se även under 3 & 5.
29 För en annan åsikt, se Lindskog, s. 764 not 2857 (se under 5). De allra flesta författare behandlar dock
återkravet. I avsnitt 5 kommer ett annat perspektiv på condictio indebiti utvecklas i form av att det är misstaget om skuldens existens som är relevant. Under avsnitt 6 kommer frå-gor om vilka misstag som är relevanta utvecklas, med särskilt fokus på rättsvillfarelse. Efter dessa avsnitt följer en genomgång av de centrala rekvisiten. För det första god tro (avsnitt 7), för det andra inrättande (avsnitt 8) och för det tredje den allmänna intresseav-vägningen (avsnitt 9). I avsnitt 10 kommer condictio indebitis kärna försöka ringas in och förhållandet till andra rättsregler utvecklas. Under avsnitt 11 kommer en sammanfattning och en grov skiss av en möjlig framtid för condictio indebiti.
2 Förhållandet till romersk rätt
Det sägs ofta att condictio indebiti vilar på romersk rätt, det latinska namnet är ledtråd nog.30 Men som alltid med latinska fraser ska man inte låta skenet bedra. I svensk rätt har
förhållandet till romersk rätt undersökts utförligt av JustR Alexandersson i hans PM till NJA 1933 s. 25. Från senare tid finns som ovan nämnts rätt mycket skrivet om de rom-erska rötterna i Ingvarssons Condictio indebiti (2016). JustR Alexandersson samman-fattar den romerska läran som att den alltid medgav ett återkrav, om misstaget var ursäkt-ligt.31 Rättsvillfarelse ansågs vara oursäktligt. Betalningsmottagarens goda tro var
irrelev-ant för huruvida rätten till återkrav fanns.32 Istället hanterade den romerska rätten den
vida återkravsrätten med en vinstbegränsningsregel som delvis kunde befria betalnings-mottagaren från att bli återbetalningsskyldig.33
JustR Alexandersson utvecklar inte vidare i sin PM vad han stödjer sin redogörelse för den romerska rätten på. Tydligt är dock redan vid en ytlig läsning att Alexanderssons be-skrivning av den romerska rätten skiljer sig från den formulering av condictio indebiti vi känner igen i dag.
Centralt för den svenska regeln om condictio indebiti är just att återkravet begränsas av ett godtrosrekvisit (och inrättande), inte någon vinstbegränsning.34 De svenska
reg-lerna om condictio indebiti skiljer sig därmed väsentligt från de romerska.
30 Den romerska rätten finns framför allt nedskriven i kejsare Justinianus Corpus juris civilis från
500-talet e.v.t. Digestan är an av delarna i detta verk. Det avsnitt som främst behandlar condictio indebiti är D. 12.6.0. De condictione indebiti.
31 NJA 1933 s. 25 1 st. i JustR Alexanderssons PM. 32 NJA 1933 s. 25 3 st. i JustR Alexanderssons PM. 33 NJA 1933 s. 25 1 st. i JustR Alexanderssons PM.
34 Detta uttalas sällan i HD:s domskäl. Men det framgår till exempel i NJA 2011 s. 739 p. 14 att det är
Som fallet oftast är med romerska rättsfigurer får de förstås utifrån den form de fick i den tyska pandekträtten.35 De tyska rättsvetenskapsmännen kom att abstrahera nya
rätts-regler ur de romerska rättsrätts-reglerna.36 Reglerna som de tyska rättsvetenskapsmännen
abst-raherade ut ur den romerska rätten, kom senare att ligga till grund för bland annat BGB.37
Condictio indebiti är dock ett av områdena inom civilrätten där de tyska influenserna är mindre tydliga i svensk rätt (se under 4).
Men vad är då egentligen romerskt i condictio indebiti? Svaret är: antagligen inte sär-skilt mycket. På samma sätt som gällande svensk rätt varierar över tid. Det räcker kanske att pliktskyldigt konstatera att condictio indebiti grundar sig i romersk rätt men i dag har ett annorlunda innehåll. Framför allt borde sällan de romerska rättskällorna användas i den praktiska lösningen av de problem som behandlas under condictio indebiti i dag. Inte minst eftersom svensk rätt gått mot att använda sig av rekvisit, lika mystiska för antikens romare, som de romerska reglerna är för oss.
Efter denna utblick mot condictio indebitis ursprung är det lämpligt att försöka fixera lärans innehåll ytterligare.38 Det är dock lättare sagt än gjort. Det som alla är eniga om är
att condictio indebiti behandlar betalningar. I övrigt skiljer sig läran åt i HD-domar såväl som hos skilda författare.39 Detta återkommer jag till nedan (under 4) där jag kommer gå
igenom hur läran om condictio indebiti motiveras. Om vi tillåter oss att angripa det hela någorlunda kronologiskt blir däremot den första frågan vad en betalning egentligen är.
Mycket på grund av att det är en fråga det inte råder lika stor oenighet i som många andra frågor.
35 Zweigert & Kötz, An Introduction to Comparative Law (2011), s. 140 f. 36 A.a. s. 140.
37 A.a. s. 141.
38 Tyvärr är läran om condictio indebiti inte fixerad till den enkla regeln som återfinns under 1.1. 39 Se NJA 1999 s. 575 (2 st. HD:s domskäl), NJA 1970 s. 539 (2 st. i HD:s domskäl där det talas
3 Betalning
Betalningen har som funktion att satisfiera en penningförpliktelse.40 Gäldenären kan
genom betalning upplösa förpliktelsen gentemot borgenären. Betalningens främsta effekt är att fordringsförhållandet upplöses. Därför måste gäldenären när den överför medlen ha som avsikt att fordringsförhållandet ska upphöra.41 En betalning kan ske på flera olika
vis. I och med att betalningar med kontanta medel blir allt ovanligare, har kontoöver-föringar blivit allt vanligare. En medelsöverföring är dock i sig ingen betalning. Medels-överföring har som Lindskog påpekar inte sin ingen causa (d.v.s. rättsgrund).42
Medelsöv-erföringen är därför inte rättsgrundande. En betalning är istället ett typexempel på en konkludent rättshandling enligt Lindskog och omfattas på så vis av AvtL.43,44
Lindskog tycks mena att det tidigare fanns en uppfattning om att medelsöverföringen i sig skulle vara rättsgrundande.45 Just vad som ger betalningen rättsgrund är i Lindskogs
framställning av stor vikt. Detta hänger förstås ihop med att betalningen är upplösandet av en penningförpliktelse. Penningförpliktelsen måste då ha uppkommit på något sätt, en sådan skyldighet uppkommer oftast obligationsrättsligt, eller genom utomobligatoriskt skadestånd.46 Eftersom återkravet enligt Lindskog beror på betalningens rättsgrund blir
det av stor vikt att avgöra vad som ger en betalning rättsgrund (se vidare under 4.2.2). Sammanfattningsvis är en betalning helt enkelt en medelsöverföring med avsikt att upplösa ett fordringsförhållande mellan parterna. Rättsföljden är att fordringsförhållandet upphör. När en betalning kan krävas åter enligt condictio indebiti är däremot mer oklart. Det finns i huvudsak två olika perspektiv som ska utvecklas. Antingen att det beror på ett misstag, eller att betalningen gjorts utan rättsgrund.47 Men först är det nödvändigt med en
liten utblick till ett nödvändigt ont, den eviga debatten om obehörig vinst.
40 Lindskog, s. 61. 41 A.a. s. 116. 42 A.a. s. 116. 43 A.a. s. 120.
44 Se till exempel NJA 1988 s. 94 där HD diskuterar betalningars förhållande till ogiltighetsgrunderna i
AvtL. Att betalningen är en rättshandling är däremot delvis omstritt, se Adlercreutz, Avtalsrätt I (2011) s. 33. Ser man dock till HD:s praxis och doktrinen står det däremot rätt klart att betalningen är en rättshandling.
45Lindskog, s. 119.
46 Även andra sätt kan tänkas. Som sådana kan nämnas negotiorum gestio, obehörig vinst men också i
viss mån condictio indebiti (Mellqvist & Persson, s. 35–44).
47 Det finns också ett tredje perspektiv företrätt av Lindskog där återkravsrätten inte alls beror av
4 Obehörig vinst
4.1 Den gamla stridsfrågan: obehörig vinst och svensk rätt
Det sägs ofta att läran om condictio indebiti i grund och botten är ett fall av obehörig vinst.48 Betalningsmottagaren skulle på så vis göra en obehörig vinst som ska gå åter när
den mottar misstagsbetalningen. Även Hellner är tydlig med att condictio indebiti ofta motiveras med obehörig vinst, men är av meningen att det inte är nödvändigt.49 Han
menar då att det i Sverige redan finns en utvecklad rättsregel om condictio indebiti, som stödjer sig på flertalet rättsfall, och att det därför är onödigt att försöka finna ett slags nat-urrättsligt berättigande för regeln. 50
En sådan regel i digestan lyder: Iure naturae aequum est neminem cum alterius
detr-imento et iniuria fieri locupletiorem.51 Regeln uttrycker ungefär att det är emot naturens
rätt (iure naturae) att någon berikar sig (fieri locupletiorem) genom annans förlust eller skada (detrimento et iniuria). En vid tillämpning av en sådan regel skulle förstås vara ohållbar. Så länge ekonomin bygger på avtalsfrihet och konkurrens på en fri marknad kommer vissa berika sig på andras förluster. Avtal har ofta en part som gynnas mer än en annan och gör en vinst. Avtal har ingen naturlig gynnsam balanspunkt för båda parter. Hellner menade att dessa och liknande naturrättsliga regler var allmänna och innehållslös till den grad att de är oanvändbar.52
Anledningen till att det återigen blivit på modet att diskutera läran om condictio indebiti utifrån obehörig vinst-argument får sägas vara NJA 1999 s. 575. I det fallet slog HD fast att:
” Ett av de huvudargument som har brukat åberopas för den principiella återkravsrätten vid traditionella condictio indebiti-situationer är att det, om betalningsmottagaren får behålla vad han har uppburit, uppkommer en förmögenhetsförskjutning till hans förmån utan rättsgrund: han gör en obehörig vinst. I den situation som nu diskuteras uppkommer typiskt sett inte någon sådan obehörig vinst för betalnings-mottagaren, som ju förutsätts ha fått betalt för en giltig fordran. ”
48 Se NJA 1999 s. 575 (4 st. i HD:s domskäl), Schultz, ”Obehörig vinst-motiveringar”, SvJT 2012 s. 372
(379), men även Hellner, Obehörig vinst (1950) s. 142.
49 Hellner, s. 146 f.
50 Ingvarsson är av en liknande mening (Ingvarsson, s. 28.). 51 Justinianus Digesta (D, 50, 17, 206.)
I stycket innan har HD antytt att situationen i NJA 1999 s. 575 skulle vara en annan än vid typiska condictio indebiti-fall.53 Detta skulle bero på att det var fallet enligt romersk
rätt.54
Schultz har i två artiklar i SvJT argumenterat för att läran om obehörig vinst är tillbaka och fyller en viktig funktion vad gäller läran om condictio indebiti.55 I artikeln från 2009
hänvisar Schultz till ovan nämnda NJA 1999 s. 575 som ett exempel på när obehörig vinst använts för att motivera återkravet vid condictio indebiti. Schultz verkar dock mena att detta inte har någon betydelse för rättsregelns innehåll. Istället ”skall [vinstargumentet] inte betraktas som en rigid regel som kräver en viss rättsföljd i dessa fall, utan som en lösare princip som tillhandahåller ett slags normativt riktmärke”. Det är härvid lätt att hålla med Hellner i sin kritik av just obehörig vinst-motiveringar.56 Om nu motiveringen
är att se som ett normativt riktmärke, vad fyller då motiveringen över huvud taget för funktion? Även Hellner menade att condictio indebiti grundade sig i en idé om obehörig vinst, han ansåg det bara inte nödvändigt att motivera rättsregeln utifrån obehörig vinst när det redan fanns en klar rättsregel.57
Vidare menade Hellner att: ”Så snart man känner sig övertygad att man verkligen är ägare, eller att man rätteligen har en fordran, kan man kläda sina känslor i vinstreson-emangets form”.58 På samma sätt skulle man kunna påstå att säljaren gör en obehörig
vinst om den inte överlämnar varan till köparen. Men räcker inte sanktionerna i 22 § KöpL? Det Schultz tycks mena är att man för att lösa frågor om condictio indebiti kan se till de principerna om obehörig vinst.
Schultz återvänder 2012 till frågan om förhållandet mellan condictio indebiti och obe-hörig vinst med anledning av HD:s avgörande i NJA 2011 s. 739. Här återfinns ingen direkt hänvisning till obehörig vinst, utan en hänvisning till att betalningen skett ”utan rättsgrund”, vilket enligt Schultz ger stöd för att obehörig vinst fortfarande beaktas.5960
53 Se även Ingvarsson, s. 76 och Lindskog, s. 778 not 2904 för liknande resonemang. 54 Se därom NJA 1912 s. 562 och Ingvarsson, s. 14 ff.
55 Schultz, ”Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten” SvJT 2009 s. 946 & i SvJT 2012 s. 372. 56 Hellner kritiserade också NJA 1999 s. 575 i ”Betalning av misstag”, JT 99/00 nr 2, s. 409. Hellner
återupprepade att läran ”står på egna ben i svensk rätt” och menar att HD i princip tagit in regeln i § 812 BGB i svensk rätt men missat att denna regel grundar sig i att en obehörig vinst skett och inte som i Sverige på att ett misstag har skett (s. 413 f.). Även den franska regeln i 1235 Code Civil skulle enligt Hellner vara en misstagsregel.
57 Hellner, Obehörig vinst, s. 9. Nu kan man förstås fråga sig hur klar denna regel egentligen är. 58 A.a. s. 146.
59 Schultz, SvJT 2012 s. 380.
60 Jfr dock det mellanliggande NJA 2009 s. 182 där ingen hänvisning till ”utan rättsgrund” görs. Fallet
Särskilt eftersom det är orden ”ohne rechtligen Grund” som används i § 812 BGB. Schultz avslutar med att peka på att det finns en nära koppling mellan condictio indebiti och obehörig vinst och att det kan få konsekvenser i den rättspolitiska argumenteringen.61
Schultz verkar därmed mena att obehörig vinst-motiveringar kan användas i de fall som inte faller tydligt under condictio indebitis huvudregel, för att utsträcka tillämpnings-området – i enlighet med de rättspolitiska målen bakom condictio indebiti. Det skulle kunna förklara varför en sådan motivering användes i NJA 1999 s. 575 där det inte var fråga om ett rent fall av condictio indebiti.62
Frågan är dock vilka normativa riktmärken man skulle kunna finna i läran om obehörig vinst. Den tyska regleringen, som bygger på obehörig vinst, skiljer sig rätt markant från den svenska. Återkravsrätten är omfattande men begränsas sedan genom en vinstbegräns-ningsregel (§ 818 BGB). Det vore svårt att se hur det faktum att återkravet skulle begrän-sas genom ett vinstargument skulle kunna tjäna som normativt riktmärke enligt svensk rätt.63 Det Schultz måste mena är att det enda obehörig vinst-motiveringar kan tjäna till
är att utsträcka lärans tillämpningsområde vad gäller återkravsrätten.64
Frågan kvarstår dock vad dessa rättspolitiska argument egentligen skulle fylla för fun-ktion. Utvidgas condictio indebiti inte snarare genom att liknande situationer bedöms likartat?65 Det finns också visst stöd för en sådan åsikt i NJA 1999 s. 575 där HD uttalar
att: ”[Avgörande är om omständigheterna] är sådana att skäl av samma art som de som ligger till grund för återkravsrätt vid traditionella condictio indebiti-situationer är för handen”.66 Utvidgningen baseras inte på några rättspolitiska argument grundade i
obe-hörig vinst, snarare på grund av att fall liknande fall med fördel kan bedömas enligt samma rättsgrundsatser.67
Karlgren tycks däremot vara mer inne på att läran om obehörig vinst faktiskt har ett
61 Schultz, SvJT 2012 s. 380.
62 Värt att anmärka är att HD inte återvänt till att motivera återkravet med att en obehörig vinst har skett.
NJA 1999 s. 575 står därför rätt ensamt.
63 Det finns som bland annat Lindskog påpekar: inga fall som talar för att återkravet skulle begränsas
utifrån den vinst betalningsmottagaren gjort. Se även Lennander, ”Misstagsbetalning och kvittning i konkurs”, FS Håstad (2010), s. 444. Det enda fall jag funnit där återkravet över huvud taget begränsats är NJA 1948 s. 244. Frågan gällde dock inte ett rent condictio indebiti-fall. Vidare skedde begränsningen av återkravet snarare i form av en jämkning än en begränsning utifrån vad betalningsmottagaren hade i behåll. Betalningsmottagaren hade förbrukat medlen. Se vidare under 10.1.
64 Schultz, SvJT 2012 s. 379 f. 65 Se nedan under (10.2).
66 HD kan ha tagit detta resonemang ännu längre i NJA 2015 s. 1072 p. 10.
67 Kleineman har argumenterat för att en utvidgning kan ske utan att anföra abstrakta obehörig
innehåll och inte bara är en tautologi som Hellner menade. Karlgren menar istället att det man får se till för att bestämma om en vinst saknar rättsgrund är redan föreliggande sam-hälleliga normer.68 Vilka dessa normer skulle vara är dock mer oklart.69 Karlgren tycks
mena att förpliktelser som uppkommer genom avtal har rättsgrund, just eftersom avtalet är rättsgrundande. Här återkommer vi till problemet med vad som är en förpliktelses rätts-grund.
4.2 Rättslig grund
4.2.1 Avsaknaden av rättsgrund som huvudregel
Ett argument HD använt i flera fall är att en betalning som skett av misstag har skett utan rättsgrund. I NJA 2015 s. 1072 p. 10 går det att läsa att:
” Huruvida en felaktig betalning har skett på grund av villfarelse eller ren felskrivning eller om en felaktig betalning har gjorts i samband med ett betalningsuppdrag eller en betalningsförmedling är av underordnad betydelse. Det avgörande är i stället om betalningen har skett utan rättsgrund och alltså inte utgör en dispos-ition på så sätt att betalaren frivilligt har valt att betala oavsett om betalningsskyldighet faktiskt föreligger eller inte (se NJA 2011 s. 739 p. 8). ”
Det avgörande tycks således enligt HD vara om betalningen sker utan rättsgrund. De frivilliga dispositioner HD talar om torde röra sig om fall där betalningen har gjorts för att slutligen reglera ett fordringsförhållande, oavsett om betalaren hade en skyldighet till det.70 Parterna disponerar själva över saken.71 Det är svårt att tänka sig situationer där
någon betalar utan att vara tvungen. En sådan betalning skulle närmast vara att jämföra med en gåva, då det skulle vara en förmögenhetsöverföring utan ett underliggande fordri-ngsförhållande.
För att ge stöd för sin mening i NJA 2015 s. 1072 p.10 tog HD i p. 11 upp en rad rätts-fall och doktrinuttalanden. Det är förvisso rätt att det i de källor HD hänvisar till framgår att huvudregeln vid misstagsbetalningar är att betalningen ska gå åter. Det är dock inte lika klart att huvudregeln skulle bero på att betalningen skett utan rättsgrund. Mellqvist och Persson talar istället om att ett penningbelopp erlagts felaktig till en som inte skulle
68 Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning (1962), s. 24.
69 Det kan bero på att arbetet utgavs postumt och det inte är klart hur långt framskridet arbetet var. 70 Att avgöra vad som sker frivilligt och vad som sker av ren okunskap är också svårt (jfr
NJA 1989 s. 224).
71 Se till exempel NJA 1947 s. 137 där det inte ansågs vara en misstagsbetalning när avtal slutits om ett
ha betalning.72 I NJA 1933 s. 25 där JustR Alexandersson jämför olika rättssystems syn
på condictio indebiti återfinns inte heller några spår av att återbetalningen skulle bero på att betalningen saknat rättsgrund.
HD:s uttalande får nog förstås som en hänvisning till att huvudregeln är att misstags-betalningar ska gå åter. Därom torde dock de allra flesta vara överens.73 Det är däremot
inte lika klart att huvudregeln följer av att betalningen skett utan rättsgrund.
4.2.2 Vilken är den rättsliga grunden?
Det största problemet med hänvisningarna till att betalningen skett utan rättsgrund är att HD aldrig utvecklar vad som ger en betalning dess rättsgrund. Kanske för att det anses vara självklart? Det som ger en betalning rättsgrund tycks enligt Lindskog antingen vara avtal eller delikt.74 Det är i och för sig lätt att förstå. Betalningen är ofta beroende av ett
bakomliggande fordringsförhållande som måste ha uppkommit på något sätt. Men med denna företedda syn blir betalningens rättsgrund beroende av om avtalet accepteras av rättsordningen.75 Rättsgrundsbegreppet befinner sig på så vis i ett flytande tillstånd.
Lennander menar till exempel att betalningen i NJA 1988 s. 94 hade skett ”[…] inte helt utan rättsgrund”. Även Lindskog tycks vara av meningen att en betalning kan ha mer eller mindre rättsgrund.76 Betalningens rättsgrund kan sedermera göras overksam genom
att avtalet till exempel skulle ogiltigförklaras. För att avgöra om en betalning har en rätts-grund eller inte måste hänsyn tas till alla regler som kan påverka betalningens giltighet med detta synsätt.
Problemet är bara att condictio indebiti också är en del av rättsordningen. Det är svårt att säga att reglerna om condictio indebiti på något sätt skulle stå utanför rättssystemet för att korrigera de betalningar som skett utan rättsgrund enligt resten av rättsreglerna.77
Att göra en prövning om en betalning skett utan rättsgrund måste i sig utgöra en del av prövningen av condictio indebiti, inte en annan prövning. Condictio indebiti begränsar
72 Mellqvist & Persson, s. 37.
73 Se JustR Linds tillägg i NJA 1989 s. 224 för en annan åsikt. Lind verkar vara av meningen att det inte
finns en huvudregel utan att frågan får bedömas från fall till fall.
74 Lindskog, Betalning, s. 118.
75 Hellner ser också rättsgrundsrekvisitet som en upprepning av att ett avtal är ogiltigt eller saknas
(Hellner, s. 176).
76 Lindskog, s. 126 f. där han talar om rättsgrund som blivit overksam bland annat genom preskription. Se
även s. 229.
77 Lindskog försöker komma runt detta problem genom att göra återkravet enbart avhängigt rättsgrunden.
precis som ogiltighetsreglerna i AvtL utrymmet för vilka rättshandlingar som ska bestå. Ett avtal har möjligtvis ingen rättsgrund om det framkallas genom svek (30 § AvtL). På samma sätt kan man inte bedöma en betalnings rättsgrund utan att även ta läran om cond-ictio indebiti i beaktande.
Med ett sådant synsätt har betalningen en rättsgrund om den antingen varit avsiktlig, d.v.s. är en normal betalning. Om den sker av misstag krävs det att betalningsmottagaren inte inrättat sig i god tro.
Möjligen skulle man kunna säga att de betalningar som skett av misstag och där betal-ningsmottagaren inte har någon rätt att behålla medlen skulle sakna rättsgrund. Detta hjälper oss dock inte att avgöra vilka betalningar condictio indebiti som är tillämpbart på. Istället blir det bara en omväg för att komma fram till det som redan gäller: att betalningen som huvudregel ska gå åter. Mycket av den kritik som framförts mot att låta avsaknaden av rättsgrund vara grunden för condictio indebiti är därför talande. Det är närmast, som Schultz riktigt framfört, en successiv glidning mot en regel liknande den i BGB.78 Men
till vilken nytta? När varken rättsgrundsbegreppet är utvecklat i svensk rätt och det redan finns en regel om condictio indebiti.
Det är förstås lätt att låta sig bedras av BGB:s yttre enkelhet på samma sätt som tyska rättsvetenskapsmän bedrogs av den romerska rättens yttre enkelhet. Alla problem rörande obehörig vinst (och condictio indebiti) behöver BGB några få paragrafer till. En lagtexts enkelhet ska dock inte sammanblandas med en innehållsmässig enkelhet. Att se på cond-ictio indebiti med BGB:s blick leder till andra problem. Hur ska vinsten begränsas? Vad är ”den Wert” och när är betalningsmottagaren ”nicht mer bereichert” (§ 818 BGB)? Och vad har ”ohne rechtligen Grund” i § 812 BGB egentligen för normativt innehåll?79
Trots dessa invändningar fortsätter condictio indebiti att kopplas samman med betaln-ingar utan rättsgrund.
Att sammankoppla condictio indebiti med rekvisitet ”utan rättsgrund” tycks dock vara lättare sagt än gjort även i svensk rätt. I NJA 2016 s. 1074 p. 8 sägs ”utan rättsgrund” vara grunden för condictio indebiti. Detta vållar dock problem för HD redan i nästa punkt där HD konstaterar att det här rör sig om en åsyftad betalning. Likadant var fallet i NJA 2015
78 Schultz, SvJT 2012, s. 380.
79 Hellner beskriver det som att man i tysk rätt ”funnit det omöjligt att angiva innehållet i
s. 1072. Åsyftade betalningar kan ogärna sakna rättsgrund.80 Ändå tillämpar HD läran om
condictio indebiti som att den skulle baseras på avsaknaden av rättslig grund.
4.2.3 Rättsgrund och obehörig vinst
Om man nu som Schultz gör: kopplar ihop ”utan rättsgrund” med obehörig vinst, blir de senaste HD-domarna ännu mer olyckliga. Redan i NJA 1999 s. 575 när HD nämner obe-hörig vinst konstateras kort därefter att: ”I den situation som nu diskuteras uppkommer typiskt sett inte någon sådan obehörig vinst för betalningsmottagaren, som ju förutsätts ha fått betalt för en giltig fordran”. Detta är förstås riktigt; det är svårt att tala om att någon gjort en obehörig vinst när borgenären har fått betalt för en fordran som rättsordningen finner giltig. Att kalla sådana betalningar för obehöriga är olämpligt, att borgenärer får betalt är snarare både önskvärt och lämpligt.
Hur går då det ihop med NJA 2016 s. 1074? I fallet hade betalaren fört över medel till Skatteverket. Medlen tillgodogjordes ett annat konto än hans eget eftersom betalaren an-gett fel OCR-nummer. Kontot hade då visat ett överskott som Kronofogdemyndigheten sedan utmätte för en borgenärs fordran på kontoinnehavaren. Som nämnts ovan var det över huvud taget oklart om betalningen skett utan rättsgrund, men condictio indebiti an-vändes ändå – vilket nog har samband med att samma sak skedde i NJA 2011 s. 739.
Den som egentligen tillgodogjort sig medlen i NJA 2016 s. 1074 är kontoinnehavaren som fått sin skuld betald. Medlen har överförts till kontoinnehavarens borgenär som fått betalt för en, får man förmoda, giltig fordran. Skatteverket har egentligen inte gjort någon vinst över huvud taget, det har inte berikat sig på betalarens bekostnad. Situationen liknar därmed den i NJA 1999 s. 575 på så vis att den som till slut tillgodogjort sig medlen, inte gjort någon vinst.
Man kan fråga sig om Skatteverket egentligen var rätt motpart i NJA 2016 s. 1074 (HovR var av motsatt mening). HD antyder också i p. 10 att fallet kanske inte rör ictio indebiti. Istället handlade det om en: ”[…] motivering hänförlig till läran om cond-ictio indebiti”. Detta är dock ett återkommande problem när vi diskuterar condcond-ictio indeb-iti, att ingen egentligen verkar ha klart för sig vad condictio indebiti har för kärna eller vad läran ens ska ha för funktion (se vidare nedan under 10.2).
Sammankopplingen av rättsgrund, condictio indebiti och obehörig vinst passar i NJA
80 Felet i NJA 2016 s. 1074 och NJA 2011 s. 739 ligger snarare i att en visserligen riktig och åsyftad
2016 s. 1074 rätt dåligt. Betalningen har varit åsyftad, inte heller har betalningsmot-tagaren gjort en vinst. Den passar däremot något bättre i NJA 2015 s. 1072 (se under 6.4).
5 Att missta sig om skuldens existens
5.1 Rättsliga relevanta misstag
En förutsättning för att läran om condictio indebiti ska aktualiseras är att någon har betalat medel till en annan person av misstag.81 En central fråga blir därför vad som är ett misstag.
Ett misstag skulle möjligtvis kunna beskrivas som en diskrepans mellan en persons hand-lande och intentioner. Tanken bygger i sig på synsättet att det finns en avgörande skillnad mellan vårt handlande och våra intentioner. Vid betalningar består handlingen i att över-föra medel. Avsikten är att dessa medel ska betala en skuld.82
En förmögenhetsöverföring utan en avsikt att föra över medlen kan vara svår att före-ställa sig. Har en person tappat en pengasäck på gatan, som sedan plockas upp, har det möjligen skett en icke avsedd förmögenhetsförskjutning. Vid condictio indebiti handlar det dock snarare om medvetna förmögenhetsförskjutningar. Det avgörande är istället att avsikten med transaktionen är att reglera ett skuldförhållande. Bristen ligger i betalarens motiv till att betala.
I senare domar från HD är det dock mindre vanligt att misstaget skulle ligga till grund för läran om condictio indebiti.83 Istället framhävs att betalningen skett utan rättsgrund.84
Som redan framgått är detta synsätt omstritt och bland annat Ingvarsson och Hellner har ställt sig kritiska till en sådan utveckling.85 Doktrinen skulle kunna sammanfattas i två
parallella utvecklingslinjer. Det finns de som likt HD fokuserar på frånvaron av rättsgrund och sen har vi de som fokuserar på att betalningen skett av misstag om skuldens existens.
Detta har också delvis samband med vad man anser återkravsrätten beror av. Lindskog är till exempel av meningen att återkravsrätten inte alls skulle ha samband med condictio
81 Se bl.a. Ingvarsson, s. 21. Att just detta är grunden för condictio indebiti är dock omstritt, jfr HD-praxis
som NJA 2011 s. 739 och NJA 2015 s. 1072 och det tidigare resonemanget under 4.
82 Se ovan under betalning (3).
83 Se bland annat NJA 2015 s. 1072 p. 10 där HD till synes tar helt avstånd från tanken att ett misstag
skulle ligga till grund för condictio indebiti. NJA 2016 s. 1074 p. 8 där misstag inte ens nämns. Båda dessa motiveringar verkar komma från NJA 2011 s. 739 p. 8 där HD första gången yttrar att felets karaktär är av underordnad betydelse. Det viktiga är istället att betalningen saknar rättsgrund, vilket i NJA 2016 s. 1074 får utgöra hela läran om condictio indebiti. Jfr NJA 1989 s. 224 där det fortfarande talas om betalning erlagd av misstag.
84 Detta är enligt Hellner olyckligt som menar att den svenska regeln i likhet med den franska (1235 Code
Civil) är en misstagsregel (Betalning av misstag, s. 413)
indebiti utan har sin grund i frånvaron av rättsgrund som enligt honom är en fråga skild från condictio indebiti.86 Som behandlats under föregående avsnitt är det dock svårt att
helt frikoppla denna fråga från läran om condictio indebiti. Vad som är grund för åter-kravet och hur återkravsrätten ska begränsas är intimt sammanflätat.
All denna förvirring om vad condictio indebiti egentligen behandlar har även ställt till det i statens utredningsarbete. Där condictio indebiti beskrivs både som att betalningar utan rättsgrund ska gå åter och att betalningar ska gå åter när en skuld inte finns.87
En jämförelse går att göra med de yttranden om misstag som gjordes vid införandet av 32 § AvtL. Det anfördes att det oftast vore upp till doktrin och rättspraxis att avgöra vilka sorts misstag som skulle vara av rättslig betydelse.88 Särskilt eftersom det finns en sådan
mängd av misstag som kan påverka rättshandlingar. På samma sätt berör condictio indeb-iti vilka misstag som har den rättsliga betydelsen att betalningen ska gå åter. Med detta synsätt skulle man få se till HD:s rättspraxis för att se vilka misstag som skulle ha relevans. Det främsta undantaget är de frivilliga dispositionerna, just för att de inte kan vara misstag. Man kan också tänka sig andra misstag som inte skulle ha rättslig relevans. Ett sådant är misstag om rättsläget, som jag återkommer till (under 6). Utöver misstagets rättsliga rele-vans begränsas återkravet även av god tro och inrättande hos betalningsmottagaren (se under 7 & 8).
5.2 Misstag eller rättslig grund
Finns det då några fördelar med att hålla kvar vid den äldre meningen att condictio indeb-iti grundar sig i ett misstag om skuldens existens? En fördel är förstås att det i viss mån är en lättare rättsfigur att arbeta med. Som redogjorts för ovan finns det ingen vidare ut-vecklad syn i svensk rätt på vad som är rättsgrundande vilket gör att HD:s domskäl ofta blir tvetydiga, och egentligen inte tillför något nytt i frågan. Särskilt när HD dömer som om frågan gäller condictio indebiti, när den just slagit fast att det egentligen inte är fråga om condictio indebiti.89
Att hänga upp läran om condictio indebiti på misstaget och inte rättsgrunden skulle också ha den pedagogiska fördelen att det antagligen är lättare för en lekman att förstå vad som skulle vara ett misstag. Det är svårt att tänka sig att lekmannen stannar upp,
86 Lindskog, s. 764 not 2857. 87 Jfr SOU 2015:77 s. 153 & 185. 88 Prop. 1915:83 s. 48.
söker sätta ord på det inträffade, och tänker för sig själv: ”min betalning saknade rätts-grund”. Den abstrakta rättsfiguren ”utan rättsgrund” tillför i det här hänseendet inte mycket pedagogisk kraft. Juridiken måste förstås inte sträva efter att vara pedagogisk, den ska främst kunna användas till att producera rimliga resultat. Frågan är bara om man som HD ska överge en hävdvunnen formulering av en lära, som dessutom har visst peda-gogiskt värde, när den nya formuleringen snarast gör ett dåligt jobb med att förklara HD:s ställningstaganden.
Om man nu är av meningen att misstaget ligger till grund för läran av condictio indebiti är det av vikt att avgöra vilka misstag som ska tillmätas rättslig relevans.
6 Rättsvillfarelse
6.1 Faktisk villfarelse eller rättsvillfarelse
Traditionellt har de misstag som beaktats haft att göra med att betalaren misstagit sig om vissa fakta. Det som beaktas är error facti, inte error juri i enlighet den romerska satsen ”Error juris semper nocet”. 90 I stort får den som misstagit sig eller varit okunnig
om gällande rätt skylla sig själv. Här går det dock att rikta viss kritik även mot bedöm-ningen av vad som är ett misstag.
Det betalaren ska ha misstagit sig om är skuldens existens. Men är inte det en fråga som oftast innefattar just rättsliga bedömningar? Att en fordran finns eller inte finns borde ofta innefatta en rättslig bedömning. Är till exempel en skadegörande handling en hand-ling som aktualiserar skadestånd? Ger avtalet rätt till betalning? Man kan möjligtvis ana en tendens hos HD att försöka fly undan denna problematik. Från och med NJA 2011 s. 739 betonas avsaknaden av rättsgrund och inte felets karaktär. Som vi sett innan ger det dock lite ledning. Frågan blir då hur vi ska se på olika typer av misstag.
Just denna gräns mellan villfarelse om fakta och hur dessa fakta ska kvalificeras rätts-ligt har inte givits särskilt mycket utrymme i doktrinen. Inom straffrätten är synen på rätt-svillfarelse mer utvecklad.91 En förklaring till det bristande intresset skulle kunna vara att
det är betydligt svårare att avgöra vad som skulle utgöra rättsvillfarelse civilrättsligt. Inom straffrätten har man med hänvisning till legalitetsprincipen hängt upp rättsvillfarelsens
90 Adlercreutz, avsnitt 9.6.3 & Lehrberg, Förutsättningsläran (1989), s. 381.
91 Asp m.fl., Kriminalrättens grunder (2013) s. 357 ff. Straffrätten har en betydligt mer omfattande
relevans på lagstiftningsförfarandet.92 Men hur gör man när det som inom civilrätten ofta
saknas lagtext?
Ingvarsson konstaterar att den civilrättsliga synen på rättsvillfarelse är outvecklad.93
Detta beror förstås på att civilrätten till skillnad från straffrätten på ett annat sätt är förän-derlig. Som antytts tidigare är reglering ett lapptäcke och det finns flera oreglerade frågor. Hur ska man då förhålla sig till parters bedömningar i dessa legala gråzoner? Samtidigt är det ett område som till stor del styrs av parterna på grund av lagarnas dispositivitet. Rättsutvecklingen sker också i större grad genom rättspraxis än lagändringar. Flera områ-desspecifika karaktärsdrag bidrar således till att komplicera civilrättslig rättsvillfarelse.
Dessa problem har föranlett att många författare på grund av svårigheterna valt att pla-cera rättsfiguren utanför läran om condictio indebiti.94 I NJA 1933 s. 25 påpekar JustR
Alexandersson att rättsvillfarelse aldrig var ursäktlig enligt romersk rätt. Hult accepterar att rättsvillfarelse skulle kunna vara relevant.95
Adlercreutz behandlar endast i två stycken rättsvillfarelse, och då i samband med att han diskuterar condictio indebiti.96 Kanske för att rättsfiguren främst skulle vara av
bety-delse vid condictio indebiti. Att inte tillmäta rättsvillfarelse betybety-delse har framför allt motiverats med att det försvagar rättsreglers genomslagskraft.97 Att tillåta parter från att
undkomma avtalsbundenhet på grund av att de är i villfarelse om rättsreglernas betydelse skulle kunna få parter att vara oförsiktiga. Förhållandena är dock något annorlunda vid condictio indebiti. Rättsvillfarelsen kan finnas på båda sidor, både hos betalaren och be-talningsmottagaren. Ofta kan rättsvillfarelsen ligga till grund för betalarens återkrav. Men det kan också bli relevant att bedöma rättsvillfarelse på betalningsmottagarens sida (se under 7.3). I och med att betalningsmottagaren behöver vara i befogad god tro för att be-hålla medlen kan det bli relevant att avgöra om betalningsmottagarens goda tro angående rättsläget är befogad.98
Adlercreutz menar att rättsvillfarelse i allmänhet kan anses vara culpös och skulle där-med kunna utesluta befogad god tro.99 Han medger dock att detta är en rättslig fiktion.
Hult anser att en regel som alltid gör rättsvillfarelse irrelevant är svår att motivera.100 Hult
92 Se 1 kap. 1 § & 24 kap. 9 § BrB och NJA 2012 s. 564, p. 15. 93 Ingvarsson, s. 66.
94 A.a. s. 64 med däri gjorda hänvisningar. 95 Hult, JD, s. 86 f.
96 Adlercreutz, s. 297. 97 Ibid.
98 Se vidare under 7.3 med hänsyn till NJA 2015 s. 1072. 99 Adlercreutz, s. 297.
ansåg att det i fall rättsreglerna varit mer eller mindre ovissa var det att ”[lägga] till grund en fiktion”, att hävda att rättsvillfarelse aldrig var oursäktlig.101 Fall av rättsvillfarelse ska
dock bedömas särskilt försiktigt.102 Både Adlercreutz och Hult tycks därmed vara eniga
om att det är en fiktion att alltid vara sträng mot den som är i rättsvillfarelse. Adlercreutz förespråkar att rättsvillfarelse kan vara ursäktlig när den framkallats av motparten.103
Lehrberg verkar också inom ramen för förutsättningsläran mena att rättsvillfarelse i vissa fall skulle vara ursäktlig. Vissa fall av oreflekterad rättsvillfarelse skulle anses vara lika ursäktliga som faktisk villfarelse.104 Det skulle måhända vara fall där alla inblandade
agerat utifrån vissa motiv utan att ens ha reflekterat över rättsläget.
Om man anser att rättsvillfarelse alltid är culpös blir frågan vad denna culpa ska ha för betydelse när återkravsrätten enligt condictio indebiti ska bedömas. I och med att HD främst har bedömt frågan utifrån betalningsmottagarens inrättande i god tro minskar ut-rymmet att bedöma parternas culpa.105
6.2 Rättsvillfarelse mellan enskilda
Den restriktiva synen på att tillmäta betalarens rättsvillfarelse relevans har tydligast kom-mit till uttryck i NJA 1961 s. 18. I fallet hade en bank gjort en betalning då ”[…] banken ansett sig icke hava möjlighet att i eventuell rättegång med framgång bestrida krav från bolaget å hela det av Gertrud H uttagna beloppet jämte ränta samt att denna uppfattning varit bestämmande för bankens beslut att medgiva utbetalningen ”. HD konstaterade att denna uppfattning enbart innebar att banken gjort en felaktig bedömning av rättsläget, när rättsläget var oklart med hänsyn till frånvaro av vägledande praxis.106 HD fann att sådana
felaktiga bedömningar i regel inte bör grunda en återkravsrätt. Inverkande på utslaget tycks också vara att betalningsmottagare ska kunna lita på en banks förbehållslösa beta-lning.107,108
Av domskälen kan man utläsa att en bank inte kan grunda en återkravsrätt på en
101 A.a. s. 269. 102 A.a. s. 269.
103 Exempel skulle kunna vara svikligt beteende (30 § AvtL) eller möjligtvis att det skulle strida mot tro
och heder (33 § AvtL) att åberopa rättshandlingen.
104 Lehrberg, s. 383 f. 105 Se ex. NJA 2011 s. 739.
106 Jfr NJA 2015 s. 1072 och andra fall där rättsvillfarelse varit relevant.
107 Konsumentintresset kan här ha spelat roll även om konsumentköplagen (1990:932) och mycket annan
konsumentlagstiftning kom först senare (1990). Se även rättspraxis från HD som ex. NJA 1986 s. 596.
108 Mellqvist & Persson påpekar att det har att göra med att omsättningsintresset väger särskilt tungt när
aktig bedömning av rättsläget, utan får stå risken för denna felbedömning. En banks miss-tag om rättsläget skulle då vara ett missmiss-tag som inom condictio indebiti inte skulle kunna grunda återkravsrätt.
I ett annat tidigare fall från 1948 hade ett arvskifte skett under den felaktiga uppfatt-ningen om vilka som var arvsberättigade enligt gällande rätt (NJA 1948 s. 244). Efter att arvsskiftet skett betalade de andra arvsberättigade den icke arvsberättigades fordran. HD hade att bedöma om denna betalning senare kunde återkrävas. I detta fall aktualiseras också gränsdragningsproblematiken mellan rättsföljden av ett avtals ogiltighet och åter-krav enligt condictio indebiti.109
HD dömde i enlighet med betänkandet och fann att avtalet ej var bindande, då det in-gåtts under den oriktiga uppfattningen om rättsläget.110 Att avtalet inte var bindande
räckte däremot inte för att konstatera att betalningsmottagaren skulle vara skyldig att åter-ge medlen. Återgånåter-gen berodde inte enbart av avtalets ogiltighet. HD gick sedan in på frågan om det förelåg återbetalningsskyldighet. Eftersom betalningsmottagaren mottagit och förbrukat medlen i god tro medgavs inte återkravet helt, trots att kravet framställts inom kort tid. I HD hänvisades inte direkt till läran om condictio indebiti.111,112 Men i
HovR diskuterades utförligt huruvida situationen var att hänföra till läran. JustR Beckman var skiljaktig och utvecklade i ett tillägg att det i dessa fall av rättsvillfarelse, inte var någon vits att skilja på följderna av avtals ogiltighet och condictio indebiti, utan att samma principer skulle kunna användas i båda fallen.113
Ett fall där återkravet medgavs helt är NJA 1989 s. 224. Rättsfallet gällde en index-klausul i ett avtal. Köparen hade betalat i tron att hon var tvungen att betala enligt avtalet, vilket senare visade sig felaktigt. Fallet är speciellt på så vis att det som gjorde att bolaget inte fick behålla medlen till viss del berodde på att bolagets bedömning av rättsläget kriti-serats av andra köpare, vilket skulle ha fått bolaget att misstänka att betalningen skett av misstag.
109 Också gentemot förutsättningsläran (Lehrberg, s. 404 f.). Lehrberg tycks dock mena att den brustna
förutsättningen inte borde varit relevant.
110 Lehrberg behandlar fallet som ett fall av rättsvillfarelse som har likheter med condictio indebiti
(Lehrberg, s. 405).
111 Motiveringen känns dock igen från tidigare condictio indebiti-praxis (NJA 1933 s. 25 &
NJA 1941 s. 4).
112 Ussing har menat att condictio indebiti och förutsättningsläran kan grunda en återkravsrätt när avtal
som i det här fallet har slutits i strid med lagen. Se Ussing, Aftaler (1978), s. 201 & Enkelte kontrakter (1946), § 53.
113 Fallet väcker frågan om condictio indebitis förhållande till andra rättsregler som behandlas nedan
Det relevanta att ta med sig är att betalarens felaktiga bedömning av rättsläget inte låg denne till last, återkravet medgavs. Senare i domen framhäver HD det ökade skyddet för konsumenter som avgörande för att låta återkravsrätten bestå trots en lång tids passivitet (jfr ovan nämnda NJA 1961 s. 18).114
Det tycks således som att rättsvillfarelse kan ha större relevans för att grunda en åter-kravsrätt när betalaren är en konsument. Att alltid tillerkänna konsumenters rättsvillfar-else rättslig relevans vore däremot att dra resonemanget för långt. Konsumenter skulle i sådana fall aldrig behöva stå risken för sina rättsliga bedömningar. Slutsatsen blir nog snarare att en svagare parts möjligheter att grunda återkrav på rättsvillfarelse är större. Hur mycket större är svårt att avläsa av ett rättsfall.
Frågan om rättsvillfarelse var också central i NJA 2015 s. 1072. Här var det fråga om en förhärskande rättsuppfattning som sedan underkändes av EU-domstolen (fallet kommer behandlas utförligt under 6.4). HD medgav återkravet trots betalarens rättsvill-farelse. Här fanns inte heller någon konsumenthänsyn som kan ha spelat in på utgången. Går det då att säga att svensk rätt nu accepterar återkrav grundande i rättsvillfarelse?115
6.3 Rättsvillfarelse och det offentliga
Medan rättspraxis om rättsvillfarelse inte är särskilt omfattande mellan enskilda finns det desto fler avgöranden som behandlar enskildas betalningar till och från staten. I dessa fall finns ofta lagstiftning som reglerar betalningsskyldigheten, till skillnad från de tidigare fallen där avtalet legat till grund för betalningsskyldigheten.
Från äldre rättspraxis kan nämnas NJA 1939 s. 209 där det var fråga om återbetalning av parkeringsavgifter för bussar som kommunen tagit ut utan lagstöd.116 Eftersom det inte
fanns lagstöd för avgiften medgavs återkravet utan ytterligare motivering.117
I NJA 1952 s. 47 fanns ingen laglig rätt för kommunen att ta ut en avgift för tillstånd att sälja glass. Betalarna hade dock inte insett att de därmed varit berättigade att frånträda avtalet och var därmed i villfarelse om deras skyldighet att betala kommunen. De ansågs dock inte ha någon rätt att få tillbaka medlen eftersom de faktiskt hade dragit nytta av av-talet, och frivilligt låtit avtalet fortsätta. Det går att ifrågasätta om det var ett medvetet val
114 Även Hult är inne på att betalarens rättsvillfarelse oftare kan vara ursäktlig i förhållande till staten och
kapitalstarka juridiska personer som banker (Hult, JD, s. 78).
115 Se nedan under 6.4. 116 Se även NJA 1944 s. 653.
när de varit okunniga om rätten att frånträda avtalet. Det HD verkar mena är att betaln-ingen skett frivilligt vilket omöjliggör återkrav (se NJA 2011 s. 730 p. 8).
Man kan fråga sig hur stor relevans frivilligheten ska tillmätas i förhållande till det off-entliga. Bussbolagen fick också åtnjuta en fördel i form av parkering. Om nu betalaren är övertygad om att denne har en skyldighet att betala till staten/kommunen för att åtnjuta fördelen är det svårt att se betalningen som frivillig. Återkrav borde därför kunna medges i fler fall.
6.4 Tryckerimomsen
6.4.1 Vad som egentligen hände
Dessa rättsfall för oss vidare till NJA 2015 s. 1072, vid en första anblick saknas en kopp-ling till staten. Norstedts hade köpt tryckeritjänster av Mediarummet. Mediarummet fakt-urerade Norstedts för den mervärdesskatt som var förknippad med tjänsten (25 procent). Genom en dom i EU-domstolen (C-88/09 Graphic Procede) fann Skatteverket att priset för tjänsten istället skulle ha påförts 6 procent mervärdesskatt. Mediarummet krävde åter mellanskillnaden mellan de båda skattesatserna från Skatteverket. Norstedts efterbeskatt-ades på mellanskillnaden av Skatteverket. Det belopp Norstedts ville ha åter var det be-lopp Mediarummet fått tillbaka (mellanskillnaden).
När mervärdesskatten betalades skedde en avsiktlig betalning, i enlighet med det som antogs vara den rådande skattesatsen. Det var först senare, genom EU-domstolens dom, som det stod klart att betalningen skett utifrån fel skattesats. Betalaren misstog sig egentligen bara om vilken skattesats som den var skyldig att betala enligt. Det är därför fallet stämmer dåligt överens med det som doktrinen gärna vill se som fall av condictio indebiti.118
Om man nu ska bedöma fallet i enlighet med de riktlinjer som HD formulerat behöver man initialt avgöra om betalningen skett utan rättsgrund. På vilket sätt skulle egentligen betalningen som var uppe till bedömning i tryckerimomsfallet sakna rättsgrund? Det är tydligt att betalaren medvetet har betalat utifrån det som då förutsattes vara gällande rätt. Både betalaren, betalningsmottagaren och senare Skatteverket har bedömt rättsläget fel. Men man kan ogärna säga att det vid betalningstillfället inte förelåg någon rättsgrund.
118 Se t.ex. Ingvarsson, s. 62 ff. som ogärna vill se NJA 2015 s. 1072 som en del av condictio indebiti.
Det skulle innebära att alla betalningar som skedde enligt en för den tidpunkten förhär-skande rättsuppfattning senare skulle tappa sin rättsgrund när rättsläget förändras genom ett avgörande. Om man nu tar HD på orden att condictio indebiti grundar sig i betalningar utan rättsgrund, skulle det betyda att betalare i efterhand kan kräva tillbaka alla de betaln-ingar som skett enligt den tidigare förhärskande rättsuppfattningen. Det blir följden av att rättsgrunden med tiden kan bli overksam.
Att alla parter hade bedömt rättsläget fel i NJA 2015 s. 1072 skulle därför inte ha skapat särskilt mycket oreda om nu parterna glömt och gått vidare. Istället skulle det börja rotas i det förgångna. Det som särskiljer tryckerimomsfallet är förstås att det uppstod en förmögenhetsförskjutning genom att Skatteverket kom att efterbeskatta Norstedts. Att domen ledde till en förmögenhetsförskjutning beror till stor del på den skatterättsliga ut-formningen av mervärdeskatten och Skatteverkets ställningstaganden.119
Systematiskt passar det förstås dåligt att trycka in tryckerimomsfallet under condictio indebiti. Men om man faktiskt ser till vad HD dömer är det klart att Norstedts rättsvill-farelse ligger till grund för den felaktiga betalningen – Norstedt har inte misstagit sig om något annat. I det här fallet hade det förstås varit svårt att säga att denna rättsvillfarelse skulle vara oursäktlig. Det är nog närmast omöjligt för en betalare att göra framtidspro-gnoser över hur EU-domstolen kommer att döma. Sådana proframtidspro-gnoser torde vara svåra att göra även för många juridiskt kunniga, vilket bara visar hur illa lämpat ett schematiskt avfärdande av rättsvillfarelsens betydelse är.
Rättsvillfarelse tycks därför som både Hult och Adlercreutz menade kunna ha rättslig relevans.
6.4.2 Finns det andra lösningar?
NJA 2015 s. 1072 är lättare att förstå om man lyfter blicken från parterna inblandade i själva målet. Situationen uppkom genom Skatteverkets agerande.
Men är det verkligen lämpligt att använda läran om condictio indebiti på den olyckliga uppkomna situationen? I HD hade även åberopats flera andra grunder för återbetalning som HD valde att inte ta hänsyn till. Det går givetvis att kritisera om NJA 2015 s. 1072 över huvud taget borde bedömts enligt reglerna om condictio indebiti.120,121 Genom att
119 Se Skatteverkets ställningstagande den 9 juni 2010, nr 131 355983-10/111, HFD 2014 ref 14,
Mattsson, ”Tryckerimomscirkusen – vad var det egentligen som hände och hur löser vi det nu?”, SvSkT 2016:1 s. 17.
