Juridiska institutionen Vårterminen 2020
Examensarbete i civilrätt, särskilt avtalsrätt 30 högskolepoäng
Condictio indebiti
- Med särskilt fokus på inrättandekravet
Condictio indebiti
- In particular the prequisite of adjustment
Författare: Sebastian Bozó Skårman
Handledare: Docent Erika P Björkdahl
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sammanfattning 4
Förkortningar 6
1 INLEDNING 7
1.1 Bakgrund 7
1.2 Syfte 8
1.3 Frågeställningar 9
1.4 Metod och material 9
1.5 Avgränsningar 13
1.6 Disposition 13
2 UTGÅNGSPUNKTER FÖR LÄRAN OM CONDICTIO INDEBITI 15
2.1 Bakgrund 15
2.2 Romersk rätt 16
2.3 Betalning 17
2.3.1 Obligationsbegreppet 17
2.3.2 Betalningens rättsliga funktion 18
2.4 Principens tillämpningsområde 18
2.4.1 Typsituationer, lagtillämpning och rekvisiten 18
2.4.2 Dispositioner 20
2.5 Sammanfattning 21
3 UTAN RÄTTSGRUND 22
3.1 Bakgrund 22
3.2 Rättslig grund 23
3.3 Obehörig vinst 25
3.3.1 Bakgrund 25
3.3.2 Obehörighetsrekvisitet 26
3.4 Rättsvillfarelse 27
3.5 Sammanfattning 29
4 GOD TRO 30
4.1 Bakgrund 30
4.2 Tillitsprincipen och god tro i allmänhet 30
4.3 God tro i ljuset av condictio indebiti 31
4.3.1 Bakgrund 31
4.3.2 Betalarens oaktsamhet och dess inverkan på bedömningen av god tro 32 4.3.3 Andra faktorer som påverkar bedömningen av god tro hos betalningsmottagaren 34
4.4 Sammanfattning 36
5 INRÄTTANDE 37
5.1 Bakgrund 37
5.2 Inrättande som självständigt krav 38
5.2.1 Bankernas börda 38
5.2.2 Inrättande som självständigt krav bekräftas 40
5.2.3 Sammanfattning av inrättande som självständigt krav 43
5.3 Betalningen som slutgiltig 43
5.3.1 Underrättelse 43
5.3.2 Tidens inverkan på graden av inrättande 45
5.3.3 Betalningsmottagarens förväntan på sin förmögenhetsställning 46 5.3.3.1 Omständigheter som medför osäkerhet kring rätt till betalningen 46
5.3.3.2 Tryckerimomsen 47
5.3.4 Sammanfattning av betalningen som slutgiltig 49
5.4 Staten som betalningsmottagare 50
5.4.1 Avstämning på skattekonto 50
5.4.2 Utmätning av skulder hos Kronofogden 55
5.4.3 Sammanfattning av staten som betalningsmottagare 57
5.5 Sammanfattning 57
6 ALLMÄNNA INTRESSEAVVÄGNINGAR 59
6.1 Bakgrund 59
6.2 Oaktsamhet och störst möjlighet att överblicka situationen 60
6.3 Passivitet 61
6.4 Betydelsen av oaktsamhet 62
6.5 Konsumentintresset och sociala hänsyn 64
6.6 Intresseavvägning som det tredje steget 65
6.7 Sammanfattning 68
7 AVSLUTANDE REFLEKTIONER 69
7.1 Bakgrund 69
7.2 Tillämpningsområdet 69
7.3 God tro vid betalningsögonblicket 70
7.3.1 Inledande punkter 70
7.3.2 Oaktsamhet och möjlighet att överblicka situationen 70
7.4 Efter betalningsögonblicket 71
7.4.1 Underrättelse 71
7.4.2 Betalningens definitiva status 72
7.5 Intresseavvägningen 73
7.5.1 Självständig betydelse och relation till kraven på god tro och inrättande 73
7.5.2 En bedömning i tre steg 74
7.6 Avslutning 75
KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 76
Sammanfattning
Principen om condictio indebiti har varit aktuell sedan den romerska rätten och avser att lösa det problem som uppstår när en betalning görs av misstag. Å ena sidan är huvudregeln att en misstagsbetalning ska gå åter, å andra sidan kan betalningsmottagaren behålla betalningen under förutsättning att denne i god tro har mottagit betalningen och därefter inrättat sig i god tro. Särskilt det krav som uppställs på att betalningsmottagaren ska inrätta sig efter betalningen har varit föremål för diskussion på grund av otydlig rättspraxis kring kravet. På senare tid har även rättstillämpningen visat att betalningens bestående ska motiveras utifrån allmänna intresseavvägningar där flera faktorer kan ha en betydelse. Några av de faktorer som kan inverka på bedömningen är vilken av parterna som har förfarit oaktsamt, den som hade störst möjlighet att överblicka förhållanden som inverkade på betalningen och aktörernas ställning.
Vad gäller aktörernas ställning kan beaktande tas om den ena parten intar konsumentställning, då kan möjligheterna till att tillerkännas betalningen anses större.
Inte enbart för att kraven på god tro och inrättande inte är lika stränga, utan även för att den allmänna intresseavvägningen kan utfalla till dennes fördel. Omvänt gäller istället då det rör sig om en kapitalstark, juridisk person. Särskilt höga krav på aktsamhet har ställts på betalningsförmedlingar. Sammantaget är rättspraxis oenhetligt vilket beror på att situationerna då misstagsbetalning kan uppstå är många och omständigheterna i varje enskilt fall ofta unika. Det är inte långt ifrån att tänka sig att HD med anledning av detta skapat en bedömning i tre steg för att nå en mer enhetlig rättspraxis. I pedagogiskt hänseende är det välkommet samtidigt som det inte kommer till bukt med problemet som condictio indebiti genomgående har trilskats med, vilket är att ställa upp en enhetlig bedömningsgrund när situationerna skiljer sig åt avsevärt från fall till fall.
Abstract
The principle of condictio indebiti has been relevant since Roman law and aims to solve the problem that arises when a payment is made by mistake. On the one hand, the main rule is that a mistake payment must go back, on the other hand, the payee may retain the payment provided that he has received the payment and subsequently established himself in good faith, in other words the prequisite of adjustment. Particularly the prequisite of adjustment has induced a controversial debate since the court’s judgments have not been in a clear direction. Recently, the application of law has also shown that the possession of the payment must be justified on the basis of a general assessment of the parties’
interests where several factors may have a significance. Some of the factors that may affect the assessment are which of the parties has acted negligently, which party had the greatest opportunity to overview the conditions that affected the payment and the position of the actors.
If one of the actors assumes the position of a consumer it can increase the likelihood of having the right to the payment. Not solely because the requirements for good faith and establishment are not as strict, but also because the general asseessment of interests can be in his favor. The reverse argument is applicable when it comes to a capital-strong, legal person. Particularly strict requirements have been set on actors dealing with payment services in their main business, such as banks. Overall, the case law is inconsistent, which is probably due to the fact that the situations in which mistake payments can occur are many and the circumstances in each individual case are often unique. Due to this, it is probable that the Supreme Court (Högsta domstolen) has created a three-step assessment to achieve a more uniform practice of law. For educational purposes it is welcome, although it does not provide a solution to the problem that condictio indebiti consistently has faced. The problem being the hardship of creating a uniform rule applicable to several different situations with varying factors that must be taken into consideration.
Förkortningar
AvtL Lag(1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område
BGB Bürgerliches Gesetzbuch
Fs Festskrift
HD Högsta domstolen
HFD Högsta förvaltningsdomstolen
HovR Hovrätten
JT Juridisk Tidskrift
JFT Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland
JustR Justitieråd
NJA Nytt Juridiskt Arkiv
SFL Skatteförfarandelag (2011:1244)
SvJT Svensk Juristtidning
TfR Tidsskrift for Rettsvitenskap
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Livet blir inte alltid som en tänkt sig. Alla begår vi misstag som vi förhoppningsvis lär oss av för att kunna undvika ett liknande resultat i framtiden. Om vi har otur är lärdomen ekonomiskt kännbar och något som inte bara berör oss själva utan även andra inblandade.
En sådan tillfällighet skulle kunna vara när en part erlägger en betalning till en annan part, med anledning av att båda felaktigt tror att en skuld föreligger. Det skulle kunna röra sig om en situation där A vill köpa en stol av B och avser att föra över köpeskillingen via betalningsapplikationen Swish. Vid tillfället ligger betalningssystemet nere och A försöker därför att skicka betalningen igen några minuter senare. Det visar sig dock i efterhand att två överföringar har gjorts, A har således betalat dubbelt så mycket som var tänkt från början. Om misstaget uppdagas tio minuter efter köpet överenskommes kan situationen vara enkel. Då kan det tyckas rimligt att det felaktigt överförda beloppet ska gå åter. Är situationen istället den att A inte undersöker sin betalningshistorik förrän en månad efter köpet, är utfallet inte lika givet. Särskilt om det visar sig att B i god tro förbrukat medlen som mottogs för betalningen eller på annat vis inrättat sin ekonomiska situation därefter. Ska B trots tidsrymden betala tillbaka det belopp som av misstag har överförts?
Läran om condictio indebiti är en civilrättslig princip som är tänkt att lösa den rättsliga problematik som uppstår till följd av en misstagsbetalning. Principen var inom den romerska rätten benämningen på den rätt till återkrav som kunde göras gällande vid en solutio indebiti, en misstagsbetalning.1 Liksom då, tar principen idag främst sikte på den situation då betalningen har sin grund i en gemensam, felaktig uppfattning om förekomsten av en skuld. Därutöver kan principen även tillämpas då ett för stort belopp har erlagts eller om betalningen erläggs flera gånger, såsom i ovan nämnda exempel.2
För att principen ska aktualiseras krävs att betalningen ska sakna rättsgrund och inte utgöra en disposition, det vill säga en betalning som erläggs oavsett om skuld föreligger eller inte. Rättstillämpningen har dock visat att principen kan vara tillämplig även i
1 Lennander, Misstagsbetalning och kvittning i konkurs, s 438.
2 Schultz, Condictio indebiti och obehörig vinst vid felaktig tryckerimoms, s 579.
närliggande situationer, såsom i ”Skattekontot II” NJA 2016 s 1074, där betalningen inte saknade rättsgrund men hade försetts med felaktig information och på så vis satts in på ett skattekonto som inte svarade mot betalarens avsikt.
Principens huvudregel är att en misstagsbetalning ska gå tillbaka, men genom rättstillämpningen har institutet tillförts modifikationer där betalningsmottagaren fått behålla betalningen förutsatt att den mottagits i god tro och betalningsmottagaren i fortsatt god tro inrättat sin ekonomiska situation efter betalningen. På senare tid har rättstillämpningen även visat att betalningens bestående ska vara motiverad utifrån en allmän intresseavvägning.
Condictio indebiti utgör en lösning för att reglera parternas mellanhavanden där omsättningsintresset, en säkerhet i omsättningen, står mot intresset för att motverka en obehörig vinst.3 Omsättningsintresset innebär i regel att en betalning av misstag ska bestå, medan intresset för att motverka en obehörig vinst istället menar på att betalningen skall gå åter till betalaren.
I mångt och mycket har rättsutvecklingen för condictio indebiti pekat åt flera håll, samtidigt som riktningen blivit tydligare, inte minst vad gäller inrättandekravets förekomst. Eftersom såväl privatpersoner som näringsidkare och offentliga organ kan skapa fordringsförhållanden sinsemellan är situationerna många där principen om condictio indebiti kan aktualiseras. I och med den mängd rättspraxis som har tillkommit på senare tid finns det ett behov av att analysera rättsfallen i ljuset av principen och hur den numera tar sig i uttryck i rättstillämpningen. Trots att en del oklarheter har undanröjts föreligger fortfarande tveksamheter och funderingar över condictio indebiti och dess rättsliga skepnad.
1.2 Syfte
Uppsatsen syftar till att försöka fastställa gällande rätt, systematisera området och visa på en struktur för principens rättsliga innebörd. Av särskild betydelse för förståelsen av ämnet är kravet på inrättande då det har utgjort mittpunkten för den rättsliga diskussionen
3 Schultz, a a s 580.
under en längre tid. Därutöver har HD på senare år lyft fram en avvägning av de motstående intressen som föreligger vilken också blir en central komponent att utreda för att tydliggöra gällande rätt.
1.3 Frågeställningar
För att uppfylla syftet ska problemformuleringen sammanfattas i tre frågeställningar. Den första är av mer generell karaktär, medan den andra riktar in sig mer på inrättandekravet och den sista ser till de senaste utvecklingarna i rättstillämpningen, mer specifikt intresseavvägningen.
- Är det möjligt att utifrån rättspraxis fastställa generella tendenser och undantag som kan utgöra utgångspunkter i rättstillämpningen?
- Finns det betalningsmottagare som aldrig kan inrätta sig på grund av deras ställning som kapitalstark, juridisk person?
- Hur påverkar den allmänna intresseavvägningen kravet på god tro och inrättande?
Vilka faktorer har ansetts vara skyddsvärda i rättspraxis och vilken inverkan har de haft på bedömningen av god tro och fortsatt inrättande i god tro hos betalningsmottagaren?
1.4 Metod och material
I framställningen används främst en rättsdogmatisk metod. En av den rättsdogmatiska metodens viktigaste uppgifter blir att fastställa rättsläget och med samma metod kritisera och analysera resultatet. På så vis kan rättsutvecklingen fortsätta att utvecklas.4 Rättsdogmatisk metod utmärker sig genom att den binder samman en konkret tillämpningssituation med en abstrakt rättsregel och häri får tolkas in att rättsanalysen blir en brygga.5 En del av uppsatsens metod innebär alltså att den gällande rätten först tolkas och systematiseras.6 För att koppla detta till framställningen framgår det av dispositionen, som innefattar flera teman som är centrala för att förstå condictio indebiti och dess
4 Nääv & Zamboni, Juridisk metodlära, s 36.
5 Nääv & Zamboni, a a s 25f.
6 Hjertstedt, M, Beskrivningar av rättsdogmatisk metod – Om innehållet i metodavsnitt vid användning av ett rättsdogmatiskt tillvägagångssätt, s 167.
rättsliga skepnad. Istället för att undersöka varje rättsfall separat jämförs istället flera rättsfall samtidigt, där gemensamma nämnare och olikheter urskiljs för att på så vis skapa konturer för principens rättsliga innebörd. Teman lyfts ur rättsfallen och sammanfogas till ett system av principens aspekter som tillsammans kan skapa en bild av gällande rätt.
Rättsdogmatiken kan även förklaras som en ”rekonstruktion av ett rättssystem.”7 Då uppsatsen i grunden är en sammanställning av rättspraxis kommer rättsfallsanalys utgöra ett instrument för att uppnå rekonstruktionen, där rättsfallens domskäl tolkas textuellt för att sedan sätta rättsfallet i ett större, rättsligt sammanhang.8 Det förutsätter ett kritiskt förhållningssätt till rättsläget, där aktuell rätt analyseras för att försöka utröna rättens utformning är tillfredsställande och om problemställningen är relevant.9 Eftersom metoden inte enbart handlar om ett systematiserande av rättsfall och doktrin utan även en granskning av aktuellt rättsläge är rättsanalytiska inslag av värde för uppsatsen. Det innebär en analys av rättsläget utifrån en rekonstruktion av en rättsregel, vilket gör att framställningen får en särprägel, där det inte enbart rör sig om att återge regelns innebörd utan att även ställa rättsregeln i perspektiv för frågor som rimlighet och andra rättspolitiska argument. Det blir på så vis en rättsdogmatisk kritisk analys. Frågor som rimlighet i resultaten, brister och förslag på nya inriktningar blir här aktuella.
Läran om condictio indebiti är en förmögenhetsrättslig princip och är inte lagfäst, därmed blir framställningens rättskälleunderlag till stor del hämtat ur rättspraxis samt doktrin. Det blir fråga om att konstruera en regel utifrån dessa två rättskällor. Det ger dock samtidigt fördelar i att det finns en tydlig gräns i vad som kan anses relevant. Dessutom undviks tolkningssvårigheter när olika instanser och institutioners uttryck i rättskällorna ska sammanfogas, vi är här inte hänvisade till varken förarbeten eller lagtext. Mot detta skulle kunna invändas att detta är själva kärnan av den juridiska rättsdogmatiska metoden, att utifrån flera olika rättskällor göra en sammanvägd bedömning och analysera rättsläget.10 Trots att två av de fyra källorna i rättskällehierarkin inte kan erbjuda underlag, är det svårt att se bristen i uppsatsens materialhantering, när rättsfallen sträcker sig ända tillbaka till 1933, källor från litteraturen i princip likaså. Det finns med andra ord ett fullgott underlag
7 Jareborg, Rättsdogmatik som vetenskap, s 4.
8 Lehrberg, Praktisk juridisk metod, s 180.
9 Nääv & Zamboni, a a s 21f.
10 Melander & Samuelsson, Tolkning och tillämpning, s 9f.
för att utföra en tillfredsställande behandling av ämnet trots att samtliga kategorier av rättskällor inte beaktas.11
Vad gäller rättsfallshanteringen utgör det äldsta rättsfallet ”Ryktare Olanders förbättrade hälsa” NJA 1933 s 25, där JustR Alexanderson upprättade en promemoria som är av särskild betydelse då diskussionen rör rättsvillfarelse som är av relevans för uppsatsen.
Därutöver inhämtas rättspraxis från främst 1989 och framåt, eftersom det är först då som inrättandekravet börjar få en större otydlighet och kontrovers. Bedömningen utifrån den allmänna intresseavvägningen har också införlivats de senaste åren och därför blir det naturligt att större fokus läggs på rättspraxis från den perioden. Det utesluter dock inte att tidigare rättsfall även inhämtas för att belysa argumentationen eller rättsläget.
Prejudikaten som redovisas är inte bindande i sträng bemärkelse, men inom den rättsliga argumentationen är de bindande. Ett rättsfall visar hur rätten ska förstås i enskilda, problematiska fall. 12 En granskning av flera rättsfall kan på så vis skapa ett mönster eller en mer heltäckande bild, där doktrinen och egen rättsanalys får fylla i eventuella luckor.
Utifrån rättskälleläran har lagstiftningen och prejudikatbildningen en självklar ställning där förarbeten och doktrin kompletterar dessa.13 Dock möjliggör doktrin sammanfogandet av flera rättskällor för att på så vis skapa ett större perspektiv på hur rätten bör se ut. Vissa är av åsikten att doktrin kan skapa tyngd i den rättsvetenskapliga debatten genom dels logik, dels genom uttalande från en auktoritet inom ämnet.14 Phillips Hults verk som först publicerades 1947 i en festskrift till Vilhelm Lundstedt kan sägas tillhöra båda de kategorierna. Hults text anses av många ha en särskild tyngd i diskussion. Inte nog med att rättstillämpningen genom åren konsekvent har citerat honom, senast i
”Tryckerimomsen” NJA 2015 s 1072, utan i princip samtliga inlägg i den juridiska diskussionen rörande condictio indebiti hänvisar till Hult. Därutöver kan Stefan Lindskogs grundläggande redogörelse för betalningens innebörd och därtill relevanta aspekter ur en rättslig kontext nämnas. Lindskog som deltog i HD:s ensemble i sistnämnda fall samt ”Skattekontot II”, NJA 2016 s 1074, där han i det senare bidrog med
11 För att argumentera för icke-lagfästa principer i stort möjliggör de en flexibilitet i rättsutvecklingen då HD:s avgöranden kan ske mer löpande än jämförelsevis framtagandet av lagar och förordningar.
12 Melander & Samuelsson, a a s 29f.
13 Nääv & Zamboni, a a s 28.
14 Nääv & Zamboni, a a s 29.
ett tillägg i domen, kan av dessa anledningar anses ha särskild tyngd inom rättsvetenskapen.
Christer Danielsson var i kölvattnet av såväl ”SPP I”, NJA 2001 s 353, som ”Skattekontot I”, NJA 2011 s 739, delaktig i debatten kring inrättandekravet.15 Även om Danielsson har en gedigen karriär bakom sig och är välrenommerad inom den affärsjuridiska sfären kan sägas att han inte är någon auktoritet i paritet med tidigare nämnda personer inom rättsvetenskapen. Däremot har hans inlägg i debatten präglats av skärpa och struktur. På så vis går det att argumentera för att deras vederhäftighet ger den tyngd som tidigare nämndes kan finnas hos doktrin av denna karaktär. Därtill har Danielssons åsikter citerats av HD, senast i 2015 års fall.
Framställningen kommer inte att särskilja författarnas åsikter utifrån vilken status som auktoritet personen innehar. Däremot kan sägas att några av de största auktoriteterna inom ämnet även är några av de främst citerade inom området.
Närliggande läran om condictio indebiti återfinns principen om obehörig vinst. För att skapa en bättre grundförståelse för condictio indebiti och rekvisitet ”utan rättsgrund”, blir det logiskt att undersöka principen om obehörig vinst, åtminstone där det är nödvändigt.
Det ska bidra till förståelsen för principernas relation sinsemellan, som omnämns i det kontroversiella fallet ”Fortune Finans”, NJA 1999 s 575. Däremot kommer obehörig vinst inte utredas mer än vad som krävs för att öka förståelsen för principen om condictio indebiti som är i fokus för uppsatsen.
Jag vill avrunda avsnittet genom att citera Jareborg:
”Det finns ingen grundläggande kunskapsteori: hur man når fram till kunskap, insikt, förståelse är direkt beroende av vilken sorts verklighet man hanterar. Beskrivning är bara en av många typer av språkhandlingar, och beskrivningar är inte sanna därför att de avspeglar verklighetens rätta struktur. Vår relation till den fysiska omvärlden är enbart kausal, den har inget begreppsligt innehåll utöver det som vi själva skapar. Sanning är ett normativt begrepp.”16
15 Danielsson företrädde även SPP i 2001 års fall.
16 Jareborg, a a s 4.
1.5 Avgränsningar
Framställningen avser inte att beröra arbetstagarförhållandet. Domar från Arbetsdomstolen kommer således inte att vara föremål för diskussion. Förklaringsmisstag och övriga ogiltighetsregler i lag(1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, AvtL, är närliggande principen om condictio indebiti men faller utanför fokus för uppsatsen. Detsamma gäller förutsättningsläran.17
Uppsatsen avgränsas på så vis att obligationsbegreppet diskuteras för att sedan lägga fokus på penningsförpliktelser, därför blir naturaförpliktelser inte intressanta.
Framställningen rör sig inom den svenska rättsordningen, endast i förbifarten nämns EU- rätten samt tysk rätt. Det finns således ingen nämnvärd EU-rättslig eller komparativ- rättslig karaktär på uppsatsen.
1.6 Disposition
Framställningen har en logisk disposition för att underlätta för läsaren att ta till sig ämnet.
Inledningsvis är ämnesbehandlingen bred för att sedan smalna av och successivt besvara frågeställningarna. Avsnitt 2, Utgångspunkter för läran om condictio indebiti, utgör en bredare introduktion till läran om condictio indebiti, där principens ursprung och tillämpningsområde presenteras för att på så vis ge läsaren en utgångspunkt för den fortsatta framställningen. Dessutom redogörs för obligationsbegreppet och betalningens rättsliga innebörd för att öka förståelsen för vilka typer av rättshandlingar som kan inordnas under principens tak.
I avsnitt 3, Utan rättsgrund, behandlas condictio indebitis koppling till obehörig vinst och hur principerna förhåller sig till varandra. Avsnittet blir på så vis ytterligare ett tydliggörande av tillämpningsområdet för condictio indebiti samtidigt som det ger större insikt i ett av huvudregelns två rekvisit, utan rättsgrund. I det efterföljande avsnitt 4, God
17 Lennander, a a s 439. För den som vill förkovra sig i förutsättningsläran har Lehrberg skrivit sin doktorsavhandling i ämnet, föga överraskande vid namn ”Förutsättningsläran”, från 1989. Ytterligare uppslag finns i Hult, Juridisk Debatt, där det hänvisas till Lassens subjektiva förutsättningslära, se s 60.
tro, diskuteras inledningsvis tillitsteorins betydelse för att ge en grundförståelse för god tro, hur god tro kan ta sig i uttryck inom ramen för condictio indebiti.
Särskilt omfattande är avsnitt 5, Inrättande, om inrättandekravet eftersom det utgör en av de centrala frågorna för ämnesbehandlingen. Kapitlet redogör för utvecklingen av inrättandekravet där olika aspekter av kravet tas upp och ställs i kritikens ljus. I avsnitt 6, Allmänna intresseavvägningar, redogörs för de allmänna intresseavvägningar som kan tyckas ha blivit en naturlig del av prövningen enligt läran om condictio indebiti på senare tid. Därtill relevanta faktorer som påverkar avvägningen kommer även att lyftas fram.18
Framställningen avrundas i avsnitt 7, Avslutande reflektioner, där behandlingen gör anspråk på ett lite större helhetsperspektiv. Funderingar, brister och insikter om principen och rättstillämpningen avhandlas i detta avsnitt. Analys sker löpande genom texten, däremot är koncentrationen högre i uppsatsens senare delar.
18 NJA 2015 s 1072, samt NJA 2016 s 1074.
2 Utgångspunkter för läran om condictio indebiti
2.1 Bakgrund
Betalningar förekommer mellan privatpersoner, näringsidkare och stat dagligen och variationerna är många, samtidigt som modernisering ställer upp nya situationer och förutsättningar som vi utforskar allt eftersom. När en betalning görs av misstag kan condictio indebiti komma att tillämpas. Principen är tillämplig i situationer där en part utför en betalning i tro att det finns en skuld och betalningsmottagaren uppbär betalningen i samma uppfattning.19 Därutöver är den även tillämplig då betalning erläggs dubbelt eller med för högt belopp.20 Det har inneburit viss problematik då betalningen utförts av betalningsförmedlingar eller om betalningen har skett genom felskrivning eller villfarelse.21 Numera är det istället avgörande att betalningen ska ha skett utan rättsgrund och inte anses vara en disposition.
Skulle rekvisiten vara uppfyllda kan betalningsmottagaren under vissa förutsättningar ändå få behålla betalningen. Det förutsätter att denna har befunnit sig i god tro vid betalningsögonblicket och i fortsatt god tro inrättat sin ekonomiska situation efter betalningen. Därutöver har rättstillämpningen konstaterat att rätten till återkrav även ska avgöras utifrån en avvägning av parternas motstående intressen, något som framför allt framgår av ”Skattekontot II” NJA 2016 s 1074.22
För att sätta de yttre ramarna för framställningens ämne och ge goda förutsättningar för att förstå principens rättsliga beståndsdelar kommer i följande avsnitt inledningsvis ges en historisk tillbakablick till romersk rätt. Efter den historiska delen ligger istället fokus på de avtalsrättsliga grunder som condictio indebiti vilar på. Genom att redogöra för obligationsbegreppet och betalningens rättsliga funktion får läsaren bättre förståelse av de rättshandlingar som kan komma att prövas enligt läran om condictio indebiti.
Dessutom ska tillämpningsområdet fastställas för principen, för att på så vis försöka rama in principens plats i rättsordningen. Av intresse är att utreda dispositionsbegreppet i
19 Hult, Juridisk debatt, s 48.
20 Mellqvist & Persson, Fordran & Skuld, s 37.
21 Vad gäller betalningsförmedlingar, se NJA 1994 s 177 och NJA 1999 s 575. Beträffande villfarelse se NJA 1961 s 18. Fallen kommer att redogöras för i uppsatsens avsnitt 3.4 samt avsnitt 5 primärt.
22 Intresseavvägningen kommer att diskuteras närmare i avsnitt 6.
korthet, då det numera kan anses fastställt att ett av kraven för att en betalning ska prövas utifrån condictio indebiti är att betalningen inte utgör en disposition.
2.2 Romersk rätt
Det är inte svårt att gissa att condictio indebiti har ursprung i den romerska rätten.
Eftersom framställningen ska ge en nyanserad bild av principen och dess form i rättspraxis är det lämpligt att skapa en grundförståelse för dess härkomst. I avsnittet visas också på den praktiska betydelsen av principen, att misstagsbetalningar sedan urminnes tider har förekommit och att det finns ett behov av rättslig reglering för att kunna reda i situationen där svaret inte alltid är helt givet. I ”Fortune Finans” NJA 1999 s 575 hänvisades dessutom till den romerska rätten, således finns ytterligare en koppling till då och nu. Ingvarsson beskriver betydelsen av den historiska kopplingen med formuleringen: ”en blick bakåt för att sedan kunna se framåt”.23 Nedan ska därför redogöras för principens ursprung.
Solutio indebiti avsåg inom den romerska rätten den förmögenhetsöverföring, där en part erlägger en betalning till någon som inte har rätt till betalningen.24 Condictio indebiti utgjorde den talan som den misstagsbetalande kunde föra för att kräva tillbaka de av misstag överförda medlen.25 Detta förutsatte att misstaget var ursäktligt.26 Med misstag avsågs även ovisshet huruvida det fanns ett skuldförhållande parterna emellan.27 Något som inte ansågs ursäktligt var rättsvillfarelse, vilket fortfarande har bäring idag, även om det uttalats att det från rättstillämpningen finns en förmildrande syn på rättsvillfarelse i och med ”Tryckerimomsen”, NJA 2015 s 1072.28
För att förhindra skadliga verkningar av återkravsrätten fanns det en begränsning av återkravet till den obehöriga vinst som uppstod, förutsatt att betalningsmottagaren befann i sig i god tro.29 Det innebar även att betalningsmottagaren enbart behövde återge det som
23 Ingvarsson, Condictio Indebiti, s 7.
24 Mellqvist & Persson, a a s 37.
25 Lennander, a a s 435.
26 Hult, a a s 48f.
27 NJA 1933 s. 25, Alexandersons PM.
28 Lindskog, Betalning, s 844. Lindskog var del av HD:s ensemble i målet och det skulle kunna tänkas att denna därför har djupare kunskap om de bakomliggande omständigheterna för beslutet.
29 Hult, a a s 66f.
fanns i dennes besittning. Betalning kunde i denna bemärkelse innebära att återprestera den sak som hade överförts, om det inte gällde penningmedel vill säga. Var saken förstörd eller borttappad fanns inget heller att återkräva. Om saken såldes till underpris behövde betalningsmottagaren endast utge den summa som mottagits vid försäljningen.30
Här syns en tydlig skillnad mot dagens reglering av condictio debiti, där kravet på god tro är avgörande om återkrav ska tillerkännas betalaren. Dessutom finns ingen funktion i att återkravet ska vara begränsat till den obehöriga vinsten.31 Det som skulle kunna kopplas till rättsinstitutet obehörig vinst är snarare termen ”utan rättsgrund”, som beskrivs närmare i avsnitt 3.
2.3 Betalning
2.3.1 Obligationsbegreppet
Termen betalning är ett centralt begrepp för förståelsen av principen och dess rättsliga funktion ska härnäst utredas. För att förstå betalning ska obligationsbegreppet inledningsvis utredas.
Obligationsbegreppet innefattar en rättslig förpliktelse som kan beskrivas som ett skuldförhållande.32 Det innebär att gäldenären är skyldig att infria förpliktelsen för att undvika rättsliga konsekvenser. En obligation kan beskrivas som ett objekt som är bestämt på ett givet sätt. Objektet kan vara en prestation eller ett särskilt bestämt handlingssätt. Ett exempel på en prestation är en bestämd mängd guld. Prestationen kan i sin tur delas upp i natura- och värdeförpliktelser, där penningförpliktelsen eller penningobligation, ingår i det sistnämnda. En penningförpliktelse är en sorts obligation, där ett föremål som är bestämt på ett visst sätt, riktar sig mot den förpliktade.33
Föremålet för obligationen är den prestation som gäldenären behöver utge för att uppfylla obligationen. Penningobligationen uppfylls därmed av betalningen. Utifrån lag(1936:81)
30 NJA 1933, s 25 Alexanderssons PM.
31 Karlgren förespråkar att en av funktionerna med obehörig vinst är att utgöra en väg mellan skadeståndet och värdeersättningen. Se Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning, s 12f.
32 Lindskog, a a s 56.
33 Lindskog, a a s 59ff.
om skuldebrev 3-5 §§ framgår indirekt att gäldenärens förpliktelse upphör genom att denne betalar sin skuld.34 Vad gäller begreppet pengar brukar detta sägas ha tre funktioner vilka är betalningsmedel, värdebevarare och räkneenhet.35
2.3.2 Betalningens rättsliga funktion
Betalningen kan ses som en rättshandling som erkänner en förpliktelse, ett rättsligt avgörande, en sorts trygghet i omsättning går här att tolka in.36 Således kan rättsföljden uppstå att en förpliktelse upphör, eller åtminstone förändras. HD argumenterade i linje med denna definition i ”Telexet från Dredsner bank” NJA 1994 s 117, där det uttalades att ”betalningens rättsliga funktion är att avveckla ett mellanhavande”. Lindskog menar att betalningen utgör en rättsakt, på det vis att den alltid kan ha inverkan på rättsläget. I den bemärkelsen innebär betalningen en överföring av betalningsmedel, i vilken en skuld upphör. Då skulden upphör aktualiseras inte ränta och dröjsmålspåföljder längre.
Skuldens upphörande blir på så vis en naturlig konsekvens i enlighet med gäldenärens avsikt. Betalningar behöver dock inte avse enbart skulder utan kan motsatsvis även innebära att en fordring uppstår för den betalande parten. Med det sagt påverkas i regel rättsläget alltid av en betalning.37
2.4 Principens tillämpningsområde
2.4.1 Typsituationer, lagtillämpning och rekvisiten
Det anses finnas två typsituationer där principen kan aktualiseras. Hult beskriver den första situationen som när en part erlägger en betalning till en annan i tro att denne har en skuld till den andra, och betalningsmottagaren tar emot betalning enligt samma övertygelse.38 De andra fallet är när betalning felaktigt fullgörs med ett för högt belopp, där även den situationen där betalning erläggs dubbel kan tänkas ingå.39
34 Mellqvist & Persson, a a s 243.
35 Lindskog, a a s 60.
36 Hult, a a s 62f.
37 Lindskog, a a s 118.
38 Hult, a a s 48.
39 Mellqvist & Persson, a a s 37.
Principen om condictio indebiti har kunnat tillämpas direkt, såsom i ”Den överbetalade skördeersättningen” NJA 1970 s 539, där staten av misstag betalade ut för mycket ersättning på grund av en felaktighet i de hålkort som användes för att beräkna ersättningen. Det har tidigare inneburit viss problematik i argumentationen för domstolen när principen ska tillämpas i situationer där betalningsförmedlingar har utfört betalningen, såsom i ”Fortune Finans” NJA 1999 s 575. Institutet behövde därför tillämpas analogt. I fallet framhöll HD att tillämpligheten avgjordes av att omständigheterna var sådana att skäl av samma art som dem som ligger till grund för återkravsrätt vid traditionella condictio indebiti-situationer var för handen.40 Numera är det avgörande för principens tillämpningsområde att betalningen saknar rättsgrund och inte utgör en disposition, något som fastställdes i ”Skattekontot I” NJA 2011 s 739 och
”Skattekontot II” NJA 2016 s 1074. Denna förenkling till två rekvisit innehåller ett förtydligande att det är av underordnad betydelse om betalning har gjorts i samband med ett betalningsuppdrag eller av en betalningsförmedling. På så vis undanröjer HD eventuella tillämpningsproblem och skapar en mer stringent regel.
Även om tillämpningsområdet för principen har vidgats i och med rekvisitet utan rättsgrund kan den likväl tillämpas analogt. I ”Skattekontot II”, NJA 2016 s 1074 anförde HD att det inte rörde sig om en betalning utan rättsgrund, utan snarare om en åsyftad betalning som av misstag förenats med felaktig information och därför krediterats fel skattekonto.41 Domstolen uttryckte att en insättning på fel konto regelmässigt ska uppfattas som ett sådant sätt som är utgångspunkten i läran om condictio indebiti.
Ytterligare ett argument som motiverade tillämpningen av principen var att den gav utrymme för sådana hänsynstaganden som kan föranledas av att den enskildes intresse står mot statens. Annorlunda uttryckt kan principens analoga tillämpning rättspolitiskt motiveras utifrån det förhållandet, möjligtvis även när enskild står mot en annan kapitalstark, juridisk person. Av fallet framgår att trots att rekvisitet har förenklats till
”utan rättsgrund” behöver domstolen fortfarande tillämpa principen analogt i vissa fall.
40 I ”Mjölby – Svartådalens elleveranser”, NJA 1991 s 3 (I och II), var det inte fråga om misstagsbetalningar, eftersom betalaren hade erlagt det som krävts av denna. Det fanns alltså ingen missuppfattning om den skuld som förelåg. Däremot var betalningsmottagaren i villfarelse om den underliggande prestationen, det vill säga hur mycket el som faktiskt förbrukades. HD uttalade att det inte det rörde sig om ett klart fall av condictio indebiti men ansåg frågan vara närbesläktad, se Lennander, a a s 440.
41 NJA 2016 s 1074, p.9.
2.4.2 Dispositioner
För att kunna avgöra vilka rättshandlingar som inordnas under condictio indebiti behöver dispositionsbegreppet utredas. Ett av de två rekvisiten för att condictio indebiti ska vara tillämpligt är att betalningen inte ska utgöra en disposition vilket framgår i ”Skattekontot I” NJA 2011 s 739: ”Avgörande är […] att betalningen inte utgör en disposition, alltså en betalning där betalaren frivilligt väljer att betala oavsett om betalningsskyldighet faktiskt föreligger.” Formuleringen har använts i senare rättsfall och framstår som domstolens definition av begreppet, utan behov av ytterligare modifikationer.42 Dispositionen innebär alltså en betalning som svarar mot betalarens vilja, där parten vill överföra beloppet till betalningsmottagaren.43 Annorlunda uttryckt föreligger det inget misstag med betalningen.
Hult förespråkar att en disposition bör ses som en rättshandling som innebär bundenhet, vilken kan jämföras med JustR Linds tillägg i ”Stångåstaden”, NJA 1989 s 224, som menar att överföringen ska framstå som ett medvetet val av betalaren. Omständigheterna i det enskilda fallet kan avgöra om betalningen ska anses vara slutgiltig. Om betalningen har föregåtts av diskussioner kring någon form av överenskommelse eller lösa uttalanden som talar för ett visst utfall, som genom betalningen bekräftas, är det något som skulle kunna innebära en disposition. Enligt Hults resonemang kan knappast betalaren fara illa om den erlägger medlen och avsikten är att medlen ska utgöra en disposition. Så är inte fallet enligt Linds resonemang, där mottagarens uppfattning om betalningen som disposition kan ge oönskade konsekvenser för betalaren. En disposition behöver nödvändigtvis inte vara den situationen att betalaren erlägger betalning för att lösa ett eventuellt skuldförhållande. En typ av dispositioner kan även vara gåva. I detta fall gör den som mottar gåvan rätt i att upprätta ett gåvobrev för att visa på gåvoavsikten.44
Annorlunda uttryckt är det negativa kravet om disposition i praktiken inte ett stort problem för att avgöra tillämpningsområdet för principen. HD har tills idag inte prövat frågan om betalningen skulle anses vara en disposition där parterna yrkat på återkrav enligt condictio indebiti.
42 NJA 2015 s 1072 samt NJA 2016 s 1074. Jfr Ingvarsson, a a s 32.
43 Hult, a a s 72f.
44 Ingvarsson, a a s 30f.
2.5 Sammanfattning
Condictio indebiti härstammar från den romerska rätten och har fortsatt vara en relevant princip i och med att misstagsbetalningar länge har varit en företeelse. Betalning har sitt ursprung i obligationsbegreppet, där betalningen upplöser ett skuldförhållande genom att infria en penningförpliktelse.
Rättstillämpningen har tvingats till att använda analogislut och andra metoder för att kunna tillämpa principen på ett erforderligt sätt i situationer där misstagsbetalningar har förekommit. Fall där betalningsförmedlingar har utgjort betalare har även visat på svårigheter i tillämpningen. Det är möjligtvis av denna anledning som det har utvecklats rekvisit för läran om condictio indebiti, där tillämpligheten styrs av att en betalning skett utan rättsgrund och inte utgör en disposition. Det utesluter dock inte behovet av att tillämpa principen analogt, som har framgått av de fall från 2011 och 2016 där staten har varit betalningsmottagare. Avgörande för tillämpningen av principen i den situationen är att en insättning sker till ett konto som inte svarar mot betalarens avsikt. Dessutom är förhållandet den enskilda mot staten ytterligare en omständighet som kan motivera en sådan tillämpning.
Eftersom dispositionsbegreppet nu är klarlagt återstår det andra rekvisitet, att betalningen ska ha skett utan rättsgrund. Detta ska diskuteras härnäst.
3 Utan rättsgrund
3.1 Bakgrund
Läran om condictio indebiti syftar till att reda i den problematiska situation som uppstår när en betalning görs av misstag. Principen tar numera främst sikte på betalningar utan rättsgrund som inte utgör dispositioner. För att närmare förstå bakgrunden till rekvisitet
”utan rättsgrund” ska avsnitt 3 inledas med en redogörelse av rättslig grund. Rekvisitet har även koppling till obehörig vinst och därför följer ett avsnitt om institutet som fenomen inom den svenska rättsordningen, dess komplicerade status och hur det kan användas som rättspolitiskt argument i condictio indebiti-situationer. Därefter ska rättsvillfarelse som grund för återkrav att diskuteras i korthet, för att läsaren ska kunna avgöra vilka misstag som är av rättslig relevans.
För att en betalning ska kvalificera sig under principen om condictio indebiti krävs att det ska saknas en rättsgrund vid betalningstillfället och betalaren ska heller inte genom betalningen anses ha skapat någon rättsgrund.45 Detta har av vissa tolkats som att HD bereder utrymme för institutet obehörig vinst. Ett av argumenten är att rättsregeln för obehörig vinst inom den tyska rätten tar sikte på förmögenhetsöverföringar utan rättsgrund och att den svenska rätten hämtat influerats av detta.46 I flera rättsordningar är principerna dessutom tätt sammankopplade.47 En annan likhet är att återkrav enligt condictio indebiti inom den romerska rätten begränsade sig till den obehöriga vinsten om mottagaren befann sig i god tro.48 Andra har istället varit tydliga med att obehörig vinst utgör en onödig överbyggnad på redan fullständiga rättsregler eller som Hellner uttryckte det: ”läran om condictio indebiti står på egna ben”.49 Detta kommer att vidareutvecklas i avsnitt 3.3. Först ska utredas vad rättslig grund innebär då det är en väsentlig del för att förstå principens första rekvisit att betalningen ska sakna rättsgrund.
45 Lindskog, a a s 819f.
46 Schultz, a a s 583. Den tyska rättsregeln återfinns i BGB §812.
47 Gorton, Condictio indebiti i nyare svensk rättspraxis, s 452.
48 Hult, a a s 66.
49 Ingvarsson, a a s 29, Hellner, Betalning av misstag, s 413. För den som vill läsa ytterligare ett skarpt inlägg av mer personlig karaktär, den här gången riktat mot Skatteverkets handläggning och (brist på) kompetens, rekommenderas Hellner, Betalning av misstag – civilrätt och skatterätt, Skattenytt 2001 s. 41- 42.
3.2 Rättslig grund
Det finns flera sätt för en penningförpliktelse att uppstå, förutsättningen är dock att det finns en rättslig grund. En rättslig grund för en betalning gör med andra ord att betalningsmottagaren har rätt till betalningen. Finns ingen förpliktelse att utge betalning finns därmed ingen rätt till betalningen.50 Vad gäller förpliktelser som uppstår på utomobligatoriskt område kan rättsgrunden utgöras av ett delikt, som kan sägas utgöras av en skadeståndsgrundande handling. I inomobligatoriska situationer utgörs rättsgrunden istället av ett avtal, som kan delas upp i vederlagsförpliktelser och försträckningar.51
När en betalning sker utan rättsgrund innebär det att en återkravsrätt föreligger. Eftersom att förmögenhetsförskjutningen i sig inte utgör en avtalsrättshandling skapas heller ingen egen rättsgrund. När en betalning genomförs där betalaren är medveten om att rättsgrund saknas föreligger ingen återkravsrätt, det utgör som tidigare nämnt en disposition, där gåva omfattas.52
I ”AQ Closure Systems”, NJA 2010 s 448, förpliktade tingsrätten att parten A skulle utge ett visst belopp till part B, vilket A gjorde innan tvisten var avgjord i överrätterna, sannolikt för att undvika eventuell dröjsmålsränta. Part A överklagade frågan vidare till hovrätten, men part B anförde att klagointresse inte förelåg då betalningen var erlagd och att betalaren därmed hade godtagit domens utfall. Frågan för HD var om betalningen var att anse som att part A hade godtagit betalningen och därmed inte kunde ha klagointresse och överklaga saken. En av utgångspunkterna för domstolen var att en betalning som inte svarar mot en rättslig förpliktelse kan återkrävas.
HD fastslog att om parten hävdar rätt till återbetalning, torde rättstillämpningen i sin bedömning av huruvida klagointresse finns, utgå ifrån att rätt till återbetalning föreligger om den överklagade domen beträffande frågan om betalningsskyldighet visar sig oriktig.
HD fortsatte i sin argumentation med att enbart i den situationen då det visar sig uppenbart oriktigt att betalningsskyldighet skulle föreligga, bör överklagandet avvisas på grund av
50 Lindskog, a a s 80.
51 Lindskog, a a s 86.
52 Lindskog, a a s 128.
bristande klagointresse.53 Domstolen drar rätteligen, i min mening, slutsatsen att en betalning som enskild handling inte kan innebära att klagointresset och därmed möjlighet till överklagan faller. Istället behöver ytterligare omständigheter såsom förbehåll eller annat av värde tyda på den saken.54 Hult anför i linje med detta att när fordran är föremål för rättstvist kan inte en betalning anses vara ett erkännande av sin skuld, utan det ses snarare som en provisorisk förskottsbetalning, om förpliktelsen senare skulle bli fastställd genom dom.55 Filtret till nästa instans kan sägas vara grovmaskigt, om det ens finns ett reellt hinder.56 I domen refererades även till tidigare fall där betalningarna har ansetts vara slutgiltiga på grund av lag eller lagakraftvunnet beslut om exekutiv försäljning.57
Ett för den här framställningen avgörande moment i domskälen var att den prejudiciella betalningsskyldigheten inte får vinna rättskraft för att den på så vis hindrar en återbetalning. I målet var inte fråga om återbetalningsanspråket skulle godtas eller ej, utan snarare fråga om betydelsen av ett lagakraftvunnet beslut för en framtida prövning av den betalande partens möjlighet att driva frågan om återkrav. Även om frågan ligger inom processrätten, är HD här förutseende i att se till konsekvenserna av att beslutet vinner laga kraft vilket har påverkan i en förestående materiell prövning. Om domen vinner lagakraft, skulle betalningen inte längre sakna rättsgrund och därmed inte kunna angripas utifrån principen om condictio indebiti eller andra återkravsregler.
Som tidigare nämnt kan terminologin utan rättsgrund ha snarlikheter med obehörig vinst, något som framhävdes i ”Fortune Finans” NJA 1999 s 575. Ofta beskrivs det som att de intressen som står mot varandra i en situation då condictio är för handen är å ena sidan omsättningsintresset, å andra sidan att rättsordningen inte ska tillåta förekomsten av en obehörig vinst.58 I ”Tryckerimomsen” NJA 2015 s 1072 uttalade HD att om skattskyldigheten inte skulle vara avgjord ligger det på leverantören att visa att det inte finns någon rätt att återfå motsvarande belopp från Skatteverket. Är inte det möjligt att visa, består kundens återkravsrätt. Här tycks ett resonemang om obehörig vinst skymtas, eftersom leverantörens skyldighet att betala tillbaka görs avhängigt rätten till att få
53 NJA 2010 s 448 p. 10.
54 NJA 2010 s 448 p. 3.
55 Hult, a a s 73f.
56 Se Hellner, a a s 413, NJA 2011 s 739, p.8 och Lindskog a a s 762
57 Se NJA 1961 s 743, NJA 1963 s 715 och NJA 1999 C 53.
58 Schultz, a a s 580.
ekonomisk ersättning från Skatteverket. Härnäst följer en utveckling av den koppling som kan sägas råder mellan principerna condictio indebiti och obehörig vinst.
3.3 Obehörig vinst
3.3.1 Bakgrund
Relationen mellan principerna om obehörig vinst och condictio indebiti är omdiskuterad, men det kan onekligen anses att det finns flera likheter mellan principerna.59 Eftersom rekvisitet ”utan rättsgrund” är en central del av condictio indebiti och kan relateras till obehörighetsrekvisitet i vinstregeln, ska det sistnämnda rekvisitet utredas närmare för att visa på kopplingen principerna emellan. Först en historisk tillbakablick för att förstå den kontroversiella debatten bakom obehörig vinst och dess ställning i svensk rätt.
Sedan början av 1900-talet har införandet av en rättsgrundsats om obehörig vinst bemötts med skepsis inom svensk rätt. Lundstedt beskrev redan 1929 att juridiken ibland har garderobssorg, vilket kan tolkas som att institutet fungerar som en sista utväg då det inte finns andra alternativ till hands.60 1950 betonade Vinding Kruse i sin tur risken för rena cirkelresonemang.61 I sin doktorsavhandling anslöt sig Hellner till kritiken och framhöll institutets ihålighet.62 Hellners framställning har av många ansetts epokgörande, samtidigt som vissa menar att den har hämmat rättsutvecklingen av obehörig vinst inom svensk rätt.63 Kleineman framhåller dock att Hellners kritiker missförstått resonemangen i avhandlingen. Den rättspolitiska värderingen som föreskriver ersättningsskyldighet för någon som gjort en obehörig vinst är inte i sig felaktig, utan Hellners kritik bottnar istället i metodologin, systematiken och terminologin.64
På senare år har däremot en mer positiv inställning intagits till obehörig vinst som institut, även om det fortfarande råder delade meningar om principens funktion. Det verkar råda större samförstånd om att institutet kan användas som rättspolitiskt argument för att motivera andra regler, medan den brännande frågan egentligen har rört huruvida det ska
59 Se Hellner, Betalning av misstag, s 413.
60 Lundstedt, Obligationsbegreppet, s 168.
61 Vinding Kruse, Restitutioner, s 170ff.
62 Hellner, Om obehörig vinst, särskilt utanför kontraktsförhållanden, s 137ff.
63 Kleineman, Obehörig vinst och behovet av rättsliga tvångströjor, s 533.
64 Kleineman, a a s 533.
finnas en övergripande, allmängiltig rättsregel för obehörig vinst.65 Inom familjerätten valde HD så sent som 2019 att pröva om obehörig vinst efter ett upplöst sambo- förhållande i ”Den betalande sambon” NJA 2019 s 23.
3.3.2 Obehörighetsrekvisitet
Även om det inte finns en enhetlig linje vad gäller obehörig vinst inom svensk rätt, brukar i regel institutet sägas innehålla fyra rekvisit. Dessa argument handlar om att det ska föreligga en vinst, denna ska ha gjorts obehörigen och på någon annans bekostnad.
Frånvaron av ansvarsfrihetsgrunder är det fjärde rekvisitet.66 Eftersom ”utan rättsgrund”
kan härledas utifrån obehörighetsrekvisitet kommer endast detta att fördjupas i.67
Enligt principen om obehörig vinst ska förmögenhetsöverföringen sakna rättslig grund.68 Att en part hävdar att motparten är skyldig ersättning på den grund att denne har gjort en förmånlig affärsuppgörelse genom avtal är inte att se som avsaknad av rättslig grund.69 Eftersom avtalet ligger som grund för förmögenhetsförskjutningen, saknas inte rättslig grund och därmed går det inte att angripa beslutet enligt vinstregeln. I ”Fortune Finans”
NJA 1999 s. 575 valde domstolen inledningsvis att pröva frågan om återkravsrätt vid misstagsbetalning utifrån principen om obehörig vinst inom ramen för ett resonemang om condictio indebiti. Domstolen uttalade att betalningen inte saknade rättslig grund, då det förelåg en fordran hos det företag som mottog betalningen. Domstolen valde därtill att införa ett resonemang om god tro, där betalningsmottagarens vetskap om betalarens betalningsförmåga tillmättes betydelse. I fallet saknade bolaget medel för att kunna utföra betalningen, men då banken, som utförde betalningen, utsattes för bedrägeri uppdagades detta först i efterhand. Då betalningsmottagaren saknade vetskap om betalarens betalningsförmåga ansågs inte vinsten vara obehörig.
Obehörighetsargumentet kan ibland anses vara problematiskt då kritiker menar att rekvisitet inte ger någon vägledning i vad som är obehörigt, utan att det rör sig om ett
65 Se Schultz, Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten, Schultz, Obehörig vinst-motiveringar, 373ff, Munukka, Är obehörig vinst en svensk rättsprincip?, s 26ff, Kleineman, Obehörig vinst och behovet av rättsliga tvångströjor, s 536, Ingvarsson, Condictio indebiti, s 29f.
66 Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s, 271.
67 Schultz, Condictio indebiti och obehörig vinst vid felaktiga antaganden om tryckerimoms, s 590.
68 Ramberg & Ramberg, a a s. 271.
69 Karlgren, a a s 14.
cirkelresonemang. Vad som är obehörigt kan ofta vara svårt att avgöra om det inte gäller brottsligt eller skadligt beteende mot annan.70 Tillämpligheten förutsätter dock inte klandervärt beteende.71 Andra röster inom rättsvetenskapen har avfärdat kritiken mot principen såsom skenargument. Det främsta motargumentet är att det inte anses vara ett cirkelresonemang att en rättsordning erbjuder en ersättningsrätt då en förmögenhetsöverföring har uppstått på ett obehörigt sätt.72 Det ämnet ska inte beröras mer ingående, eftersom det faller utanför fokus för ämnesbehandlingen.
3.4 Rättsvillfarelse
När en betalning har orsakats genom att rättsvillfarelse om att betalningsskyldighet föreligger, måste frågan ställas om rätt till återbetalning kan vara aktuellt. Rättsvillfarelse ansågs inom den romerska rätten inte ursäktligt vilket innebar att rätt till återbetalning inte förelåg och idag anses relevansen av rättsvillfarelse fortfarande inte vara helt utredd.
Motståndet till att tillerkänna rättsvillfarelse som beaktansvärt skäl är att den motverkar rättsreglernas genomslagskraft.73
Huruvida det rör sig om faktisk villfarelse eller rättsvillfarelse verkar sakna betydelse enligt Lindskog.74 I ”Stångåstaden”, NJA 1989 s 224, ansluter sig även JustR Lind till den uppfattningen. Hult är inne på samma linje när han menar att rättsvillfarelse inte som enskild omständighet kan läggas till grund för återkrav. Dessutom med motiveringen att rättsvillfarelse anses oursäktlig, då det är upp till betalaren att skaffa sig kännedom om rättsförhållandena.75 Adlercreutz resonerar att när rättsvillfarelsen framkallas av motparten ska den lastas densamme vid en bedömning.76 Hult nyanserar bilden ytterligare genom att rättsvillfarelse borde kunna vara relevant i samband med återkrav, om rättsreglernas innebörd inte är tydliga, eller reglerna är svårtillgängliga för den enskilde.
Slutligen menar han att ett återgångskrav som grundar sig i rättsvillfarelse bör bedömas med särskild försiktighet.77 JustR Lind är av liknande uppfattning i sitt tillägg till 1989
70 Ramberg & Ramberg, a a s 271.
71 Persson, Obehörig vinst som grund för betalningskrav, s 1.
72 Schultz, Obehörig vinst-motiveringar, s 382. Det återstår dock att se huruvida det finns en plats för principen, eftersom det fortfarande är sällsynt att den anförs som enskild rättsgrund.
73 Adlercreutz et al., a a s 318.
74 Lindskog, a a s 842.
75 Hult, a a s 86.
76 Adlercreutz et al., a a s 318. Hult a a s 87.
77 Hult, a a s 87.
års fall, där domstolarna bör vara särskilt restriktiva med att tilldöma återkrav, eftersom rättsvillfarelser kan bestå under en väldigt lång tid.
Det har sedan länge ansetts att misstagsbetalningar som har sin grund i rättsvillfarelse inte grundar rätt till återkrav, något som till viss del kan lämnas invändningar emot.78 Lindskog uttalar att HD genom ”Tryckerimomsen”, NJA 2015 s 1072, visar tecken på att röra sig bort från den tidigare linjen att rättsvillfarelse är oursäktlig. HD konstaterar i domen att det inte är en sådan villfarelse som betalningsmottagaren själv bär risken för.79 Det blir alltså en vidareutveckling av Hults resonemang att rättsvillfarelse som enskild omständighet inte kan ligga till grund för återkrav.80
Betydelsen av rättsvillfarelse som grund för återkrav förtydligades i ”Oxie härads sparbank” NJA 1961 s 18. Fallet föranleddes av att banken hade utbetalt ett belopp till sin klient som hade blivit utsatt för ett bedrägeri. Banken medgav återbetalning eftersom den uppfattade rättsläget som att klienten inte kunde lastas för bedrägeriet. Efter att rätten i den tidigare tvisten hade beslutat att klienten förfarit oaktsamt och möjliggjort bedrägeriet, riktade banken återkrav mot klienten. I det aktuella målet uttalades att
”banken oriktigt bedömt utsikterna att i rättegång hävda en viss mening beträffande ett rättsspörsmål, som i brist på lagbestämmelser och vägledande rättspraxis var tveksamt.”
Banken medgavs inte rätt till att få åter betalningen.
Troligen har domstolen i fallet influerats av Hult och ”Ryktare Olanders förbättrade hälsa” NJA 1933 s 25, som har bäring på den romerska rätten och den stränga synen på rättsvillfarelse som grund för misstag. Det som även låg banken till last var att det hade förekommit förhandlingar mellan parterna vilket tydde på att banken noga hade övervägt rättsläget. Därutöver hänvisade domstolen till omsättningsintresset, där en parallell kan dras till JustR Linds tillägg i 1989 års fall, som hänvisar till att rättsvillfarelser kan bestå under lång tid och därmed bör bedömas med särskild försiktighet med hänsyn till omsättningsintresset.
78 Hult, a a s 86f.
79 Lindskog, a a s 832.
80 Hult, a a s 86f.
3.5 Sammanfattning
Det kan numera anses klarlagt att den bakomliggande orsaken till misstagsbetalningen inte är av lika stor relevans, det avgörande är istället om betalningen har skett utan rättsgrund. Tillsammans med det negativa dispositionskravet sätter rekvisiten ramen för de betalningar som kan tänkas grunda rätt till återkrav enligt läran om condictio indebiti.
Att betalningen saknar rättsgrund kan innebära att det inte finns stöd i avtal eller delikt som ger rätt till betalningen. En rättsgrund kan även utgöra lagakraftvunnet beslut eller lagstiftning, något som kan tyckas självklart. Rekvisitet ”utan rättsgrund” har en koppling till principen om obehörig vinst och det sägs att condictio indebiti till viss del grundar sig på den moraliska tanken att rättsordningen inte ska tillåta obehöriga förmögenhetsförskjutningar. Det kan anses fastställt att rättsvillfarelse som enskild omständighet i regel inte grundar en rätt till återkrav enligt läran om condictio indebiti.
För den fortsatta läsningen är det viktigt att påminna sig om den moraliska tanken, då den får relevans i den allmänna intresseavvägningen, som kommer att redogöras för vidare i avsnitt 6.
