J Y T T E T H O R B E K
Våldtäktsoffrets rättsliga ställning = systemvåld?
Ett våldtäktsoffer behandlas i rätten i princip som ett vittne — inte som offer eller kärande. Dock har i Danmark hennes rättsliga ställning förbättrats genom ny lagstiftning 1980.
Jytte Thorbek diskuterar här de nya reglernas innebörd och finner dem otillräckliga. De patriarkala myterna frodas nämligen även
hos polis- och rättsväsende.
År 1974 publicerade m e d dr Emma Vester- gaard i Nordisk Tidskrift for Kriminalviden- skap (sid 151 ff) en undersökning av våld- täktsoffer.1 Undersökningen o m f a t t a d e tolv kvinnor, och en av slutsatserna var att samt- liga blev psykiskt c h o c k a d e vid överfallet, och att chocktillståndet för de flesta v a r a d e i flera veckor. F y r a av kvinnorna h a d e sedan fått svåra neuroser, och nästan alla de a n d r a hade vid undersökningstillfället ångestfenomen så- som mörkrädsla och/eller ångest för att vara eller bo ensam. E m m a V e s t e r g a a r d skriver vi- dare:
Sammantaget uppvisar dessa kvinnor en sorglig bild, och det bör poängteras att ångestfenomen av detta slag innebär en väsentlig inskränkning av de berördas möjligheter till självförverkligande, och är erfarenhetsmässigt en mycket stor belastning för de anhöriga (makar m f l ) . Att vara våldtäktsoffer är därmed något annat och mera än en 'obehaglig' upplevelse.
E m m a Vestergaards önskemål går ut på, att våldtäktsoffer skall få en rättvis behandling hos polisen och i rätten, att de skall garanteras lättillgänglig och gratis psykiatrisk respektive psykologisk h j ä l p , att en kvinna som a n m ä l e r en våldtäkt skall h a möjlighet att bli förhörd av en kvinnlig förhörsledare, att myndigheter- na, om det visar sig att förbrytaren o c h offret bor i s a m m a kvarter, skall kunna g a r a n t e r a att föi bry tåren åläggs att p e r m a n e n t bosätta sig någon annanstans och att den nuvarande gene- rationen kvinnor utbildas i självförsvar.
I oktober 1976 startade Joan-systrarna en rådgivningsverksamhet för vålds- och våldtäkts-
d r a b b a d e kvinnor.2 Joan-systrarna är en grupp kvinnor som på frivillig basis ger råd till och bistår våldtäktsoffer och våldsoffer hos polisen, i rätten och hos a n d r a myndigheter. Till följd av den kritik som bl a Joan-systrarna framfört har de u p p m a n a t s att undervisa på polissko- lan, och h a r nu undervisat där i ungefär tre år.
I april 1979 förordnades för första gången en advokat till ett våldtäktsoffer, dock enbart med avseende på ersättningskravet. Hösten 1979 lade regeringen fram ett förslag till änd- ring av retsplejeloven (rpl) o m advokatbistånd till brottsoffer,3 och detta förslag antogs i juni 1980 och trädde i kraft den 1.1.1980 (lag nr 2 5 3 av 1 6 . 6 . 1 9 8 0 ) . U n d e r ärendets b e h a n d - ling förbättrades förslaget och våldtäktsoffret fick rätt till advokatförordnande omedelbart vid a n m ä l a n .
Straffelovrådet offentliggjorde i januari 1981 ett b e t ä n k a n d e om våldtäkt, rån och b r a n d a n - stiftan (nr 9 1 4 / 1 9 8 0 ) . I betänkandet föreslås förändringar av straffelovens regel om våld- täkt ( 2 1 6 ) och olagligt tvång ( 2 1 7 ) så att de två bestämmelserna inte skall överlappa var- andra, utan att 216, som avser det grövsta brottet, fortsättningsvis skall o m f a t t a alla sam- lag som är framtvingade m e d våld eller hot om våld, m e d a n 217 skall o m f a t t a de situatio- ner där en person tilltvingar sig samlag genom a n n a t olagligt tvång än våld och hot om våld.
Regeringen lade kort efteråt f r a m ett förslag som stod i överensstämmelse m e d betänkandet.
Dessutom har Det Radikale Venstre partiet i j a n u a r i 1981 lagt fram förslag till ändring av retsplejeloven för att minska den 'våldtäkt' som offret utsätts för i rättssystemet. Partiet har också lagt fram ändringsförslag till rege- ringsförslaget om våldtäkt, rån och b r a n d a n - stiftan.
Förslagen behandlas n ä r m a r e nedan.
Våldtäktsoffrets ställning hos polisen
N ä r en kvinna v ä n d e r sig till polisen för att a n m ä l a en våldtäkt, står hon som a n m ä l a r e och är på det hela taget underkastad s a m m a reg- ler som a n d r a personer som a n m ä l e r brott.
Retsplejeloven innehåller inga regler om an- m ä l a r e n s rättsställning, bortsett från advokat- förordnande i våldtäktsfall. D o c k är det en självklarhet att a n m ä l a r e n måste avge en nog- grann redogörelse om polisen skall ta upp fallet.
I n n a n de nya reglerna o m advokatförord- n a n d e trädde i kraft den 1.7.1980 kunde kvin- nan visserligen biträdas av advokat redan vid förhöret, m e n hon måste då själv stå för kost- naderna. Enligt de nya reglerna har offret rätt att få en advokat förordnad för sig, som bekos- tas av myndigheterna. Polisen kan höra a n m ä - laren utan att en advokat är n ä r v a r a n d e om kvinnan själv så önskar, m e n polisen skall innan förhöret p å b ö r j a s underrätta h e n n e om hennes rätt till advokat. D e t t a är problema- tiskt, och D e t Konservative Folkeparti ansåg vid behandlingen av förslaget att inget förhör skulle få genomföras utan att kvinnans advo- kat var närvarande. D e t är möjligt att offret inte inser betydelsen av att h a en advokat när- varande, att hon inte förstår polisens under- rättelse, att hon faktiskt inte blir underrättad eller att hon inte f ö r m å r v ä n t a de m å n g a tim- m a r det tar innan en advokat kan infinna sig.
D e t har ä n n u inte företagits någon under- sökning av hur ofta förhöret genomförs utan advokat, och det är därför för tidigt att uttala sig om huruvida reglerna fungerar i praktiken.
M e n en del fall tyder på att så inte är fallet.
Enligt de nya reglerna kan Justitiedeparte- mentet fastställa n ä r m a r e regler om en till-
kallelseordning ( R p l 741 b ) , m e n så h a r ä n n u inte skett. Syftet m e d en sådan speciell ord- ning för våldtäktsoffer skulle vara att minska den tid som kvinnan måste v ä n t a på att advo- katen hinner infinna sig till förhöret.
M a n kan vidare ställa frågan om det ä r för- svarbart att förhöra kvinnan omedelbart efter brottet, eftersom hon ofta befinner sig i ett chocktillstånd, och m a n därför måste ställa frågan om hur mycket vikt m a n kan lägga vid en första redogörelse, n ä r den företas omedel- bart efter brottet. Problem uppstår om det finns skillnader mellan denna första redogö- relse och en senare redogörelse. S å d a n a skill- nader kan försvaret a n v ä n d a för att framställa offret som icke trovärdigt. D e t t a problem bor- de belysas n ä r m a r e av psykologer.
Retsplejeloven innehåller inga regler om att den som utsatts för brott kan kräva att för- höret hålls av en kvinnlig polis. D e t finns i flertalet städer inte tillräckligt m å n g a kvinn- liga poliser för att detta skulle kunna genom- föras. M e n i de större städerna finns det m ö j - ligheter till det, och enligt polisinstruktionen skall förhöret genomföras av en kvinnlig polis, om offret så önskar och om det är möjligt. D e t är det förmodligen i K ö p e n h a m n , Fredriks- berg, Roskilde. Helsingör, R a n d e r s och Odense.
O f f r e t får som alla a n d r a a n m ä l a r e h a en bisittare med sig hos polisen.
D e t f r a m g å r av det o v a n n ä m n d a att våld- täktsoffret i två avseenden har en bättre posi- tion än a n d r a a n m ä l a r e . . Dels h a r våldtäkts- offret rätt att h a en advokat närvarande, som är betald av det offentliga, dels har hon i viss utsträckning rätt att bli förhörd av en kvinn- lig polis.
Våldtäktsoffrets rättställning i domstol
Vittne kontra part5
N ä r våldtäktsoffret skall avlägga vittnesmål i rätten i samband med domstolsförhandlingen, uppträder hon endast som vittne och inte som part. H o n är därför skyldig att avge vitt- nesmål, hon kan inte överklaga domen, inte heller en friande dom. H o n kan inte åberopa vittnen för att bevisa den åtalades skuld (i praktiken löses detta ibland genom att hennes
advokat gör åklagaren u p p m ä r k s a m på vitt- nen som kan h a betydelse för skuldfrågan).
H o n kan inte heller protestera över att den åklagade efter en fällande dom blir frisläppt ( f r a m till dess att han skall a v t j ä n a s t r a f f e t ) . D e t är endast åklagarmyndigheten som kan ta ställning till dessa frågor.
N ä r det gäller ersättningskravet är kvinnan emellertid part i målet, och det är hennes ad- vokats huvuduppgift att framställa ersättnings- krav, d o k u m e n t e r a det, höra offret om det och driva kravet i processen. I k o m m e n t a r e r n a till förslaget beskrivs offrets advokats uppgifter som v a r a n d e av både juridisk och mer a l l m ä n karaktär. F ö r u t o m stöd under förhöret hos poli- sen och i rätten och h j ä l p vid framställande av eventuella ersättningskrav, kan det bli fråga om rådgivning om särskilda h j ä l p m ö j l i g h e t e r , om personligt stöd och vägledning och om att orientera offret om hur ärendet förlöper och förbereda henne på hur saken behandlas i rät- ten under rättegången.
T i d i g a r e hörde våldtäktsoffret efter det första förhöret inte något mer om saken, förr- än det med några få dagars varsel kom en kallelse om att avge vittnesmål under rätte- gången. Ingen förklarade för henne hur en rättssak förlöper, om hon kunde kräva lyckta dörrar m e d a n hon vittnade, om hon kunde kräva att den åtalade fördes ut m e d a n hon blev utfrågad osv. Eventuella ersättningskrav framställdes av åklagarmyndigheten på hennes vägnar, om hon begärde det ( R p l § 991 stk 2 ) . D e t säger sig självt att åklagarmyndigheten inte gjorde mycket åt dessa ersättningskrav, vilket avspeglas i äldre praxis.
Våldtäktsoffret är således fortfarande endast ett vittne, om ä n m e d en bättre ställning än a n d r a vittnen på grund av rätten till advokat- h j ä l p . D e t betonas emellertid i k o m m e n t a r e r - na att våldtäktsoffrets advokat inte skall kunna uppträda som reservåklagare. Saken kan också betraktas på f ö l j a n d e sätt: D e n åtalades för- svarare har en självklar rätt och skyldighet att vara subjektiv, och hon/han känner också klienten g e n o m samtal m m. Åklagaren är skyldig att v a r a objektiv, känner inte offret och h a r aldrig talat m e d henne. D e t råder så- ledes ingen balans i rättssalen. F ö r att uppnå balans måste kvinnan också h a en advokat som kan tillvarata hennes intressen i detta sam-
m a n h a n g . inklusive skuldfrågan. K v i n n a n får för övrigt ingen ersättning om den åtalade fri- känns. D ä r f ö r har offret indirekt ett intresse av att den åtalade fälls.
Speciella problem i samband med våldtäktsmål
Våldtäkt I olovligt tvång6
S o m tidigare n ä m n t s finns det i dansk rätt två paragrafer som kan användas, när en m a n till- tvingat sig samlag m e d en kvinna genom våld eller genom hot om våld. D e t är Straffelovens
§ 2 1 6 o m egentlig våldtäkt, och § 217 om olovligt tvång. O m gärningsmannen har a n - vänt våld för att tilltvinga sig samlag är fördel- ningen mellan de två p a r a g r a f e r n a så konstrue- rad, att § 2 1 6 används om det fysiska våldet har använts som direkt tvångsmedel eller varit av en sådan karaktär att det fråntagit kvinnan hennes motståndskraft. § 217 används däremot om det våld som brukats inte h a r varit ett direkt tvångsmedel m e n ändå tvingat kvinnan genom att innebära ett hot om ytterligare våld t ex en örfil. B å d a reglerna kan således v a r a tillämpliga när tvångsmedlet är våld.
O m det däremot är fråga om att u p p n å samlag genom hot om våld, står det direkt i
§ 2 1 6 att den skall användas, om det gäller hot mot kvinnans eller hennes närmastes liv, hälsa eller välfärd (dvs de grova h o t e n ) , medan § 217 skall användas när det gäller a n d r a hot, t ex hot om skandalisering.
Enligt praxis har § 217 om olagligt tvång använts i långt större o m f a t t n i n g än vad som varit meningen. Orsaken är f ö l j a n d e : m a x i m i - straffet i § 2 1 6 är tio år och det är enligt dansk rätt följaktligen fråga om en nämndsak, m e d a n maximistraffet i § 217 är fyra år och saken då avgörs av en ensamdomare. J ä m f ö r R p l § 687 eftersom kriteriet i denna p a r a g r a f i relation till våldtäkt h a r ett maximistraff på å t t a år eller därutöver.
N ä m n d e m ä n n e n , som e n s a m m a avgör skuld- frågan, h a r haft en utpräglad tendens att fri- k ä n n a för våldtäkt och i stället d ö m a för olag- ligt tvång. D e t t a beror p å det sätt på vilket frågorna ställs till n ä m n d e m ä n n e n . N ä m n d e - m ä n n e n ställs inför frågan om förutsättningar finns för att d ö m a enligt § 2 1 6 eller — om
inte så är fallet — om det finns förutsätt- ningar för att d ö m a enligt § 217.
Av rädsla att d ö m a för hårt v ä l j e r de kanske den subsidiära ( m i l d a r e ) möjligheten, därför att det straff som utdöms enligt § 217 antag- ligen är betydligt lägre än ett straff enligt § 216. O m åklagarmyndigheterna inte ställer den subsidiära frågan (den mildare v a r i a n t e n ) är det risk för att den åtalade helt frikänns.
N ä m n d e m ä n n e n s praxis har medfört att åklagarmyndigheterna redan från b ö r j a n väl- j e r att väcka åtal enligt § 217 för att undgå en nämndsak, även om gärningen klart pekar p å § 216.
V å l d t a g n a kvinnor har inte kunnat förstå att g ä r n i n g s m ä n n e n h a r blivit frikända från våldtäkt och i stället d ö m d a för olagligt tvång, när det rent faktiskt har förelegat grov våld- täkt. Även m å n g a a n d r a har reagerat över det läge som praxis har h a m n a t i, och det h a r f r a m k o m m i t stark kritik över detta. Till följd h ä r a v kom straffelovsrådets b e t ä n k a n d e i j a - nuari 1981 med förslag om en skarp åtskillnad mellan p a r a g r a f e r n a 2 1 6 och 217. så att den förstnämnde skall o m f a t t a alla samlag som framtvingats g e n o m våld eller hot o m våld, och att § 217 skall o m f a t t a samlag som uppnåtts genom annat olovligt tvång än våld eller hot om våld.
E n ytterligare förändring är att våldtäkt enligt § 2 1 6 i n o r m a l a fall skall medföra ett m a x i m i s t r a f f på sex år i stället för tio år, vilket m e d f ö r att domstolen i dessa fall består av en juristdomare och två l e k m a n n a d o m a r e och så- ledes inte av en n ä m n d e m a n n a d o m s t o l . M a x i - mistraffet på tio år och därmed nämndesyste- met bevaras endast för sådana tillfällen, då våldtäkten har en särskilt farlig karaktär eller det i övrigt föreligger särskilt försvårande om- ständigheter.
Slutligen föreslås att reglerna skall göras könsneutrala, så att även kvinnor i framtiden kan dömas efter både p a r a g r a f e r n a 2 1 6 och 217. Efter de nu gällande reglerna kan endast m ä n begå våldtäkt.
Regeringens förslag7 som framlades i februari 1981. överensstämmer m e d straffelovsrådets be- tänkande. D e t R a d i k a l e V e n s t r e har lagt f r a m ett ändringsförslag som innebär att homo- sexuella övergrepp skall jämställas m e d hetero- sexuella övergrepp.s
V i d den första behandlingen av lagförsla- gen var de flesta partierna positiva till b å d a förslagen. Den viktigaste debattfrågan blev av- skaffandet av n ä m n d b e h a n d l i n g i samband m e d våldtäkt. H ä r intog partier m e d vitt skil- da ståndpunkter s a m m a position. Exempelvis ansåg både V e n s t r e (borgerligt p a r t i ) och Venstresocialisterna att nämndsystemet borde bevaras9 m e d a n Socialistisk Folkeparti anslöt sig till regeringsförslaget om avskaffande av n ä m n d b e h a n d l i n g .1 0
Bevisföring om offrets tidigare sexuella vandel
I restplejeloven finns inga regler som förbju- der att frågor ställs om offrets tidigare sexuella vandel. D ä r e m o t formuleras i teorin en regel om att det inte får ställas 'irrelevanta frågor', dvs frågor som inte kan bidra till att klara upp själva saken. Avgörandet av huruvida en fråga är relevant görs efter en skönsmässig bedöm- ning som i regel ger ett vidsträckt u t r y m m e för bevisning o m olika förhållanden. D e t kan där- för vara svårt att m e d hänvisning till den n ä m n d a regeln tillbakavisa frågor om offrets sexuella förflutna.1 1
Bevisning från försvarets sida som gäller off- rets tidigare sexuella förhållanden har natur- ligtvis endast ett syfte, nämligen att framställa offret i ett ofördelaktigt ljus. genom att det kan användas till att göra troligt att hon är lätt på foten och att hon gärna går i säng m e d vem som helst (en patriakalisk m y t ) . U t i f r å n detta h ä v d a r försvaret att g ä r n i n g s m a n n e n tog för givet att flickan/kvinnan själv gärna ville h a samlag m e d h o n o m och att det d ä r m e d brister i uppsåtet att begå våldtäkt. Dessutom hänvisas det till att allt rimligt tvivel k o m m e r gärningsmannen till godo (in dubio pro r e o ) .1 2
Kvinnorörelsens uppfattning är att offrets förflutna inte är avgörande för det föreliggan- de fallet, och att v a r j e kvinna naturligtvis själv kan v ä l j a sin partner. D e t faktum att hon går i säng m e r Per eller Poul eller J e n s eller H e n - rik medför inte utan vidare att hon också öns- kar att h a samlag m e d M ö r t e n .
D e t R a d i k a l e Venstres förslag innebär ett absolut förbud mot bevisning om offrets tidi- gare sexuella beteende, och det skall därför inte
k u n n a föras bevis (oftast vittnesbevis) om hen- nes sexuella bakgrund, om förslaget antas.
D e t t a förslag väckte en o m f a t t a n d e debatt under den första b e h a n d l i n g e n .1 3 Justitiemi- nistern sade bl a (spalt 7 4 1 7 ) :
. . . Jag är helt enig om att det inte får hållas för- hör om tidigare sexuellt beteende, ifall ett sådant förhör inte har någon betydelse för den rättsliga bedömningen av det konkreta fallet, men man kan inte bortse från att det emellanåt kan bli nödvän- digt med hänsyn till fallets uppklarande och där- med också av hänsyn till att undgå oriktiga dom- slut att komma in på dessa frågor . . .
D e t är anmärkningsvärt att justitieministern inte n ä m n e r ett enda exempel på att offrets sexuella b a k g r u n d kan ha betydelse.
Justitieministern uttalar vidare:
Å andra sidan kan jag inte bortse från, att det kan finnas grund till att under den fortsatta behand- lingen av detta förslag diskutera frågan om huru- vida vi måste ha en regel av denna karaktär, fast av en mera begränsad räckvidd, en regel som ga- ranterar att den förorättade endast utfrågas om sin bakgrund när det faktiskt finns ett behov härav med hänsyn till fallets uppklarande . . .
Enligt mitt synsätt kan inte en snävare regel av det slag som justitieministern föreslagit upp- fylla behovet, eftersom det lyckligtvis endast undantagsvis sker att kvinnans sexuella bak- grund dras fram i rättssalen. Dessvärre var det inget av de övriga partierna som fullt ut stödde D e t R a d i k a l e Venstres förslag.
Krav på att den åtalade förs ut medan våld- täktsoffret avger sin redogörelse Enligt R p l § 8 4 8 kan rättens ordförande be- sluta att den åtalade skall l ä m n a rättssalen medan ett vittne hörs, när speciella omständig- heter talar för att en förbehållslös redogörelse annars inte kan lämnas. D e n åtalade skall få en redogörelse för vittnesmålet när h a n åter får tillträde till förhandlingen.
D e t har etablerats en tämligen fast praxis att domaren på b e g ä r a n beslutar att den åta- lade skall föras ut, m e n ofta först efter en lång procedur, eftersom m å n g a försvarare motsätter sig ett sådant beslut. D e t är en stor belastning för våldtäktsoffret att hennes advokat inte kan g a r a n t e r a att hon slipper se den åtalade. D ä r - för h a r D e t R a d i k a l a V e n s t r e också föreslagit, att våldtäktsoffret skall kunna kräva att den åtalade l ä m n a r rättssalen.
Justitieministern uttalade vid den första be- handlingen följande (spalt 7 4 1 9 ) :
Det är ju en central processuell princip att den anhållne har tillträde till sammanträden där det hålls förhör eller företas liknande åtgärder för ut- redning av saken, och bakgrunden till den regeln är ju uppenbar för var och en: det skall vara möj- ligt för den anhållne att försvara sig på bästa möj- liga sätt mot de anklagelser som har riktats mot honom. Men efter gällande regler har rätten likväl möjlighet att besluta, att den anklagade inte skall vara närvarande medan offret ger sin redogörelse, om detta är nödvändigt med hänsyn till utred- ningen i målet. Det är självklart att om man an- ser att ett offer för t ex våldtäkt inte känner sig fri att redogöra för vad som verkligen skett, leder hänsynstagandet till fallets uppklarande att den till- talade eller anhållne inte skall vara närvarande.
Till detta kan endast påpekas att knappast något våldtäktsoffer k ä n n e r att hon kan redo- göra för brottet när den åtalade är n ä r v a r a n - de. Ministerns uttalande bygger alltså på bris- tande kunskap om psykologiska undersökningar av våldtäktsoffer.
Justitieministern uttalar vidare:
Denna möjlighet utnyttjas, enligt vad jag har bli- vit upplyst om, i mycket stor utsträckning just i sedlighetsmål, och därför anser jag inte att det skulle vara meningsfullt att på detta speciella om- råde införa en regel som ger den förorättade en helt obetingad rätt till att efter begäran därom avge vittnesmål utan att den tilltalade eller an- hållne är närvarande. Men det bör beaktas att gäl- lande regler ger utrymme för att i rimlig utsträck- ning tillvarata de hänsyn som förslaget åsyftar, och därför kan jag inte ansluta mig till denna sista del av förslaget.
Justitieministern är således emot att det in- förs speciella regler för våldtäktsoffer. trots att det var just det som folketinget gjorde då det sommaren 1980 antog regler o m advokatbi- stånd till våldtäktsoffer på grund av att våld- täktsbrottet är ett speciellt brott.
Öppna/lyckta dörrar, referatförbud Huvudprincipen i dansk rätt är offentlighets- principen.1 5 D e n o m f a t t a r dels allmänhetens rätt till tillträde vid rättegång, dels rätten att återge och omtala vad som skett i rätten. Prin- cipen har sin historiska grund i målsättningen att skapa en garanti för, och därmed tilltro till, att allt går riktigt och rättfärdigt till i rätts-
salen, och speciellt att den tilltalade skyddas m o t övergrepp.
D e t finns emellertid även a n d r a hänsyn som måste tas, däribland individuella hänsyn, som kan h a relation till offret, vittnena eller de m e d å t a l a d e .
Huvudregeln om rättegångens offentlighet finns i R p l § 29, enligt vilken r ä t t e g å n g a r är offentliga, såvida inte motsatsen speciellt före- skrivits. I s a m b a n d m e d våldtäktsoffer är det relevant att f r a m h ä v a § 29, stk 4, nr 1, enligt vilken rätten kan besluta om lyckta dörrar, när speciella omständigheter ger anledning a n t a att offentlig förhandling innebär en opå- kallad kränkning av någon.
D e n n a bestämmelse används ofta i våldtäkts- fall på så sätt, att m a n tillämpar lyckta dörrar då våldtäktsoffret ger sin redogörelse. J a g kän- ner endast till ett fall där regeln har använts som grund för att besluta om lyckta dörrar under hela saken — av hänsyn till offret.
B ö r lyckta dörrar tillämpas när offret läm- nar sin redogörelse? H ä r kan anföras argu- m e n t både för och emot. F ö r lyckta dörrar talar hänsynstagande till våldtäktsoffret, som kan k ä n n a det som en stor belastning att det finns åhörare, speciellt om en del av dem hör till den anklagades vänkrets eller f a m i l j . E m o t lyckta dörrar talar generella hänsynstaganden, exempelvis pressens möjligheter att bevaka frågan, där det är viktigt att pressen hör kvin- nans o m e d e l b a r a redogörelse och inte en ren och skär uppläsning från rättens sida, när dör- r a r n a återigen har öppnats.
Även om våldtäktsoffret i de konkreta fal- let obetingat måste avlägga sin redogörelse inom lyckta dörrar, är det inte säkert att det är tillräckligt för att skydda henne. D e t h a r således h ä n t att den anklagades f a m i l j h a r chi- kanerat offret — trots lyckta dörrar m e d a n hon l ä m n a d e sin redogörelse — dels n ä r hon skulle in i rättssalen, dels när hon skulle ut, exempelvis genom att spotta på henne, förfölja henne m m . Dessutom får de n ä r v a r a n d e i efterhand tillgång till hennes redogörelse, vil- ket kan göra henne rädd för att uttala sig utan förbehåll. D e t kan således också i speciella fall finnas behov av lyckta dörrer under hela rätte- gången, och detta är också medtaget i D e t R a d i k a l e Venstres förslag till ändring av rets- plejeloven.
O m detta uttalar justitieministern (spalt 7 4 1 6 — 7 4 1 7 ) :
Först om obetingade lyckta dörrar. Enligt förslaget får rätten som nämnts en allmän möjlighet att be- sluta, att rättegången i en våldtäktssak skall hållas inom lyckta dörrar, när, som det står i förslaget, hänsyn till den förorättade så kräver. Förslagsstäl- larna är medvetna om det motsatta intresset hos den anhållne eller tilltalade, och förslagsställarna erkänner öppna förhandlingar i stor utsträckning innebär ett skydd för honom.
Enligt de regler vi har för närvarande finns möj- ligheten till lyckta dörrar, när omständigheterna ger grund för att antaga, att en offentlig förhand- ling skulle åsamka någon en onödig kränkning. Det är ju i och för sig inte någon avgörande skillnad på ordvalet. Enligt förslaget skall lyckta dörrar in- föras av hänsyn till den förorättade, och enligt gäl- lande lag finns möjlighet till lyckta dörrar när en offentlig förhandling skulle åsamka någon en onö- dig kränkning.
Denna situation, som den har beskrivits i gäl- lande lag, där det ju inte finns obligatoriskt lyckta dörrar, föreligger ständigt i praktiken, speciellt i dessa fall, och jag kan upplysa om att riksadvoka- ten har givit polisen och åklagarmyndigheterna instruktioner om att inför rätten resa frågan om lyckta dörrar i sedlighetsmål. Det är också klart att den ordning vi genomförde med ikraftträdande den första juli förra året, om förordnande av advo- kat när en förorättad så önskar, kommer att an- vändas och bör brukas i samnia riktning, nämligen så att det naturligtvis måste vara vederbörande för- ordnade advokats uppgift — och en viktig uppgift för honom — att tillse att-frågan om lyckta dörrar reses, om den förorättade så önskar.
Det behov av skydd för den förorättade som för- slaget tar fasta på, är enligt min mening således i stor utsträckning tillgodosett i gällande regler, och jag ställer mig något tvivlande till behovet av en sådan regel som den som föreslås. Men det kan vara en fråga som det kan vara naturligt att dryfta under det vidare arbetet med lagförslaget.
D e t verkar som om justitieministern inte h a r förstått eller inte vill förstå bakgrunden till D e t R a d i k a l e Venstres förslag. Enligt praxis används inte lyckta dörrar under hela målet
(se o v a n ) , utan endast under offrets redogö- relse. H o n har också behov av det skydd som det innebär att hennes redogörelse inte i efter- h a n d läses upp för å h ö r a r n a , eftersom det, som nämnts, kan m e d f ö r a att hon uttalar sig m e r a förbehållsamt av rädsla för repressalier. Socia- listisk Folkeparti (spalt 7 4 3 5 ) och Venstreso-
cialisterna (spalt 7 4 4 1 ) är d ä r e m o t positiva till förslaget.
Ersättningskravet
S o m nämnts är det huvuduppgiften för våld- täktsoffrets advokat att tillvarata ersättnings- kravet. Ersättningen o m f a t t a r , i enlighet m e d a l l m ä n n a regler, dels ersättning för ekonomisk skada, typ förlorad arbetsförtjänst, förstörda kläder, inredning, möbler, dels gottgörelse för icke ekonomiska förluster. S i s t n ä m n d a gottgö- relse ges med stöd av § 15 i ikrafttrsedelses- loven till straffeloven, som h a r f ö l j a n d e lydelse : Den som efter dansk rätts ersättningsregler är an- svarig för kränkning av annans kropp eller frihet och för rättsstridig kränkning av hans fred, ära eller person i övrigt, skall förutom att betala ersättning för ekonomisk skada eller förlust betala den föro- rättade en gottgörelse för lidande, sveda och värk samt för förstörelse eller ödeläggelse av position och förhållanden.
St 2. Gottgörelsens storlek fastställes med hänsyn till kränkningens grovhet, handlingens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt.
E t t typfall av förlorad arbetsförtjänst är om offret måste sluta sitt arbete eller blir avske- dad. Arbetslöshetsunderstödet utgör nämligen inte 100 % utan endast 90 % av vederböran- des lön, för övrigt inom r a m e n för en fastlagd m a x i m i s u m m a . D e t är inte ofta som det reses krav på förlorad arbetsförtjänst, vilket beror på att det endast är i grova fall som veder- börande mister arbetet.
D e n dominerande posten i våldtäktsmål är ersättning för icke ekonomiska förluster, exem- pelvis sveda och värk. D e t sistnämnda utdöms enligt en fast taxa under den tidsperiod offret varit oförmögan till arbete, för n ä r v a r a n d e 8 0 kronor per sängliggande dag och 4 0 kronor per uppegående dag. Sängliggandet måste be- styrkas med dokumentation.
Gottgörelse för kränkning ( t o r t e n ) och för
Alice Kalso: textil bild, applikation. Foto Anna Lena Lindberg 1975.
förstörelsen eller ödeläggelse av position och förhållanden har i inånga år legat på en myc- ket låg nivå, om det överhuvudtaget har ut- dömts någon gottgörelse. Först i mitten på 1970-talet höjdes gottgörelseersättningen en- ligt § 15 till 10 0 0 0 kronor. D e n första dom m e d högre gottgörelse meddelades av V e s t r e Landsret den 28 j u n i 1979. O f f r e t tillerkändes
15 0 0 0 kronor.
I d a g ligger ersättningen mellan 15 0 0 0 och 35 0 0 0 kronor enligt § 15 i ikrafttraedelsesloven.
Endast o m det föreligger särskilda omständig- heter på offrets sida nedsätts ersättningen till under 15 0 0 0 kronor.
Gottgörelse och ersättning ges för de psy- kiska skadeverkningarna och för förstörelse av position och förhållanden till följd av våld- täkt. N o r m a l t avges en förklaring från en psy- kolog eller en psykiater. Enligt gällande be- stämmelser är det besvärligt att få ett offer hänvisat till en behandling eller undersökning hos en psykolog för a l l m ä n n a medel. D e t är däremot inga problem med att bli hänvisad till psykiater. D e våldtagna kvinnorna har nor- m a l t fått o m f a t t a n d e psykiska besvär av våld- täkten och behöver ofta behandling. D e upp- visar en del generella reaktioner, som går igen gång på gång, m e n som inte nödvändigtvis alla måste u p p t r ä d a hos v a r j e enskilt offer. Typiska reaktioner är ångest, skuldkänslor, depressio- ner, sexuella svårigheter, känslan av att h a bli- vit u t n y t t j a d , amnesi, vrede och h ä m n d k ä n s - lor, psykosomatiska symptom som till exempel m a g o n t , hugg i h j ä r t a t , hög puls, h j ä r t k l a p p - ning, kvävningskänslor osv, och disintegrering, det vill säga att kvinnan ger uttryck för att hon efter överfallet har det dåligt, h a r k o m m i t ur balans, har sömnsvårigheter, koncentrations- svårigheter m m.
I praktiken accepteras i viss utsträckning psykologbehandling, så tillvida att utgiften ut- betalas i förskott av rätten. U t g i f t e n medtas trots detta i ersättningskraven. P å detta sätt har det utbetalats arvoden till psykologer upp till knappt 2 0 0 0 kronor.
D e t h j ä l p e r emellertid inte mycket att bli tillerkänd ersättning om g ä r n i n g s m a n n e n inte kan betala, vilket oftast är fallet. D e t finns emellertid en lag o m ersättning från staten till offer för brott, som trädde i kraft den första
oktober 1976 (lov nr 277 av 2 6 . 5 . 1 9 7 6 ) . E n - ligt d e n n a lag kan staten ge ersättning och gott- görelse för personskada som vållas genom över- trädelse av den civila strafflagen. D ä r f ö r kan offret, när domen har avkunnats, h ä n v ä n d a sig till E r s ä t t n i n g s n ä m n d e n , som administrerar n ä m n d a lag, och a n m o d a om att få gottgörelse utbetald. N o r m a l t utbetalas den gottgörelse och eventuella ersättning som utdömts. Ersätt- ningsnämnden kan emellertid företa en själv- ständig b e d ö m n i n g och utbetala ett såväl större som m i n d r e belopp.
Även om kravet inte skulle h a blivit behand- lat i rätten eller g ä r n i n g s m a n n e n inte skulle h a blivit funnen, kan n ä m n d e n tillerkänna gott- görelse.
Har våldtäktsoffer en annan rättsställning i rätten än andra vittnen?
Våldtäktsoffer h a r en bättre rättsställning än a n d r a offer genom att de kan ställa krav på advokat betald av det offentliga. A n d r a per- soner som skall resa ett civilt krav, dvs ett er- sättningskrav eller gottgörelsekrav under straff- processen, får däremot a n v ä n d a de vanliga reglerna i retsplejelovens § 9 9 5 a. Enligt d e n n a bestämmelse kan rätten förordna en advokat till den förorättade, när det anses nödvändigt att hon/han har advokatbistånd vid uppgörel- sen om ersättningskravet, och hon/han uppfyl- ler de ekonomiska villkoren för fri rättegång.
Arvodet till den förordnade advokaten bestäms efter s a m m a regler som i s a m b a n d m e d fri rättegång.
F ö r a n d r a ersättningssökande finns det så- ledes två villkor som skall uppfyllas. F ö r det första skall d o m a r e n anse det nödvändigt att offret får advokatbistånd vid formuleringen av kravet, och för det a n d r a skall de ekonomiska villkoren vara uppfyllda, vilket innebär att socialinkomsten (tidigare den skattepliktiga in- komsten) för försörjare inte får överstiga 110 0 0 0 och för icke försörjare 8 3 0 0 0 kronor m e d ett tillägg på 15 0 0 0 kronor per barn.
R e g e l n är fakultativ, vilket innebär att d o m a - ren själv kan avgöra om hon/han önskar för- ordna en advokat. D e t är d e n n a regel som under perioden april 1 9 7 9 — j u l i 1980 använts även i våldtäktsmål.
Slutsats
D e t råder inget tvivel o m att det sker en för- bättring av våldtäktsoffrens ställning. F r å g a n är b a r a om de hittills företagna förbättringarna är tillräckliga. D e t beror naturligtvis p å från vilken utgångspunkt vi ser på saken. F r å n off- rens synvinkel f ö r e k o m m e r fortfarande m å n g a orimligheter, ibland så m å n g a att det fort- farande är på sin plats att ställa frågan om kvinnor överhuvudtaget bör a n m ä l a dessa brott. D e patriarkala myterna h a r fortfarande en alltför stor plats hos de myndigheter som behandlar våldtäktsoffer, liksom dessa i alltför liten utsträckning sätter sig in i offrets situa- tion. H ä r m e d inte sagt att alla våldtäktsmål avlöper på ett orimligt sätt, men risken för det är fortfarande betydande, speciellt i kontakt- våldtäktsmål, dvs m å l där offret och gärnings- m a n n e n känner v a r a n d r a sedan tidigare.
Översättning: Linda Björnman
7. Lovforslag nr L 174 Folketinget 1980—81 Blad nr 453, framlagt den 11.2.81 av justitieministern.
8. Lovforslag nr L 180 Blad nr 490 framlagt den 20.2.1981 av Det Radikale Venstre.
9. Folketingets förhandling av 27.2.1981 spalterna 7424 ff och 7437 ff.
10. Dito 7432 ff.
11.Hurwitz, Stephen: Den danske Strafferetspleje, Kbh 1959, s 332 f.
12. Koktvedgård och Gammeltoft-Hansen (jfr not 5) s 49 f.
13. Folketingets förhandlingar.
14. Folketingets förhandlingar.
15. Koktvedgaard och Gammeltoft-Hansen (jfr not 5) s 34 ff.
16. Folketingets förhandlingar.
17. Se härom:
Brachner, Hans: Erstatning til ofre for straffe- lovens §§ 216 och 217.
Advokatbladet 1980, se 281 ff.
Thorbek, Jytte: Voldtsegt, Om advokatbeskikkelse og erstatning til voldtasgets/voldsofre.
Årbog for Kvinderet 1980 s 273.
Thorbek, Jytte: Udviklingen indenfor voldtaegt og hustruvold.
Årbog for Kvinderet 1981 s 85 ff.
N O T E R
1. Vestergaard, Emma: Om voldttegtsofre. Nordisk tidsskrift for Kriminal videnskab 1974 s 151 ff.
2. Arcel, Libby T m fl: Voldtasgt er en alvorlig sag - men for hvem? Dansk Psykolog-Nyt nr 5 1978.
3. Lovforslag L 45 Folketinget 1979—80 (2 sam- ling) Blad nr 78, framlagt av justitieministern den 27.11.79.
4. Se härom: Nielsen, Tove: /Endringer i politiets praksis i voldtjegtssager. Årbog for Kvinderet 1981 s 95 ff och Thorbek Jytte, 'Voldta;gten i retssystemet' i antologien: Vold og modvold i Danmark, Myter og virkelighet, s Kobenhavn 1981, redigerad av Jörgen Pauli Jensen och Jytte Thorbek.
5. Se om dessa begrepp:
Koktvedgaard, Mogens, og Gammeltoft-Hansen, Hans: Laerebog i Strafferetspleje, Kobenhavn
1978, s 32 f och
Gomard, Bernhard: Civilprocessen 1977, s 134 ff och 336 f.
6. Se härom:
Waaben, Knud: Strafferettens speciel del I, Kobenhavn 1978, s 79 f
Greve, Vagn, Larsen, Bent Unmack och Linde- gaard, Per: Straffeloven, speciel del,
Kobenhavn 1975, s 197 ff.
Betaenkning nr 914 om voldtaegt, roveri og brand- stiftelse (Kbh 1980).
Toft-Nielsen, H: Forholdet mellem straffelovens
§ 216 og § 217 m v.
Ugeskrift for Retsvssen 1980 s 82 ff.
S U M M A R Y
In the article, the legal position of the rape victim in the hands of the police and also in the courts is compared with the legal position of witnesses in other situations. Due to the precarious situation that the rape victim finds herself in, the new regu- lations, which came into force July 1 1980, have brought about a certain improvement of her posi- tion, but these are by no means sufficiently far- reaching in the author's view.Tn addition, the dif- ferent proposals for an improvement of the posi- tion of the rape victim, which were put forward in the beginning of 1981, are examined.
Jytte Thorbek Larslejsstraede 1 1451 Kobenhavn K Dcnmark
