Institutionen för idé och samhällsstudier Kandidatuppsats i Religionsvetenskap, 15 hp.
Handledare: Tomas Lindgren
Vt 2021
FRÅN NORGE TILL IS
Analyser av en ung mans radikalisering
Jenny Grahn
ABSTRAKT
Dagligen rapporteras om terrordåd runt om i världen; skolskjutningar, bombningar, massakrer.
Denna uppsats ämnar visa på hur människor i vår omgivning kan drivas till att begå terrordåd och utgår från en analys av en bok som beskriver en ung mans radikalisering in i IS. Dels analyseras radikaliseringen utifrån Moghaddams trappa till terrorism och dels utifrån McCauley och Moskalenkos tvåpyramidsmodell. Boken som ligger till grund för analysen är Ingen plats för mig, skriven av författaren och journalisten Katia Wagner, som under ett av sina uppdrag i Norge mötte den unge tunisiern Ghazi. En hermeneutisk analys av händelseförloppet utifrån de bägge modellerna visar att modellerna på olika sätt belyser viktiga etapper i radikaliseringen av Ghazi. Uppsatsen resultat visar tydligt att radikaliseringen av Ghazi fungerat som en process där han successivt socialiserats in i en världsbild som bland annat betonat dualism, ett starkt kategoriserat tänkande och en skiftning i moralisk uppfattning.
Sökord: Radikalisering, terrorism, Staircase to terrorism, Two-pyramids model
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING ... 1
1.1 Inledning ... 1
1.2 Syfte och frågeställningar ... 1
1.2.1 Avgränsning ... 2
1.2.2 Metod ... 2
1.2.3 Material ... 4
1.2.4 Källkritik ... 6
1.3 Forskningsöversikt och begreppsförklaring ... 7
1.3.1 Fundamentalism och traditionalism ... 7
1.3.2 Radikalisering ... 8
1.3.3 Kognitiv och beteendemässig radikalisering ... 9
1.3.4 Terrorism ... 10
1.3.5 Andra perspektiv på radikaliserings- och terrorforskningen ... 12
1.4 Uppsatsens disposition ... 13
2. TEORI ... 14
2.1 Moghaddams trappa till terrorism ... 14
2.2 McCauley och Moskalenkos tvåpyramidsmodell... 18
3. RESULTAT... 21
3.1 Ghazis vandring uppför trappan till terrorism ... 21
3.2 Ghazis resa utifrån tvåpyramidsmodellen ... 24
3.2.1 Åsiktspyramiden ... 24
3.2.2 Handlingspyramiden ... 25
4. DISKUSSION ... 27
4.1 Resultatdiskussion ... 27
4.2 Slutsatser och perspektivering ... 29
5. KÄLLOR ... 30
5.1 Otryckta källor ... 30
5.2 Tryckta källor ... 30
1
1. INLEDNING
1.1 Inledning
"Jag når dig inte på telefon. Var är du?"
"Det vill du inte veta."
"Jo, det vill jag."
"Du kommer inte att tycka om det."
"Det kvittar. Du har lovat att alltid säga som det är. Även om du vet att jag inte tycker om det."
"Jag är i Islamiska staten." (Wagner 2019, 5)
Med detta meningsutbyte kastas läsaren in i handlingarnas centrum i Katia Wagners bok Ingen plats för mig. En bok som handlar om en ung tunisisk man vid namn Ghazi som söker asyl i Norge och hur han i den långa ambivalenta väntan på beslut så sakteliga påbörjar en inre resa mot radikalisering.
Frågan om radikalisering och terrorism har alltid fångat mitt intresse. Vem blir terrorist och hur går det till när helt vanliga ungdomar, familjefäder, grannar och lärare radikaliseras? Forskning har sedan redan i början av 1980-talet motbevisat den välspridda idén om att det främst är människor med psykisk ohälsa som är mottagbara för radikalisering, och på samma sätt visar forskning tydligt att fattigdom är en långt ifrån fullständig och oproblematisk orsaksförklaring till terrorism (McCauley och Moskalenko 2017, 205). Trots omfattande forskning på området de senaste 20 åren så finns ännu betydande utmaningar i att förstå, förebygga och motverka radikalisering. Katia Wagner, författare till boken som denna uppsats utgår ifrån, sätter ord på dessa tankar som kommer fungera som en röd tråd genom uppsatsen:
Kanske är det lockande att se på dem som radikaliseras som galna och onda människor, helt olika ”oss”. Människor som tittat på samma avrättningsfilmer som vi, och valt att delta i terrorn. Kanske försöker vi identifiera dem utifrån den ondskan. Jag tror att det är en av förklaringarna till att samhället har uppenbara svårigheter att stoppa dem som är på väg in i extremistiska miljöer. Demoniseringen ställer sig i vägen så att vi inte får syn på de andra. De vilsna. Rotlösa. Lättledda. Unga sökande människor som inte känner sig hemma någonstans. (Wagner 2019, 267)
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att analysera Ghazis radikaliseringsprocess utifrån två framträdande radikaliseringsmodeller och därmed skapa en djupare förståelse över de processer som han går igenom under händelsernas gång. Uppsatsen är därför ett teoretiskt arbete (Rieckner och Stay Jörgensen 2017, 180f). Målet är en ökad förståelse för de psykologiska processer som ligger
2
bakom radikalisering, och därmed också en ökad förståelse för att människor inte olika dig och mig radikaliseras. Genom att jag väljer att utgå från två separata teorier och söka djupare kunskap om fenomenet ur olika perspektiv på radikalisering baseras uppsatsen på en idealistisk verklighetssyn. Trots att fenomenet inte kan observeras med blotta ögat kan vi genom användningen av relevanta begrepp kartlägga och förklara radikalisering på en djupare nivå (Rieckner och Stay Jörgensen 2017, 188f).
Den frågeställning uppsatsen ska besvara är:
Vilka kognitiva och beteendemässiga processer är involverade i radikaliseringen av Ghazi i Katia Wagners bok Ingen plats för mig, med utgångspunkt i (a) Moghaddams trappa till terrorism, respektive (b) McCauley och Moskalenkos tvåpyramidsmodell?
1.2.1 Avgränsning
Denna uppsats empiri baseras på beskrivningen av en enskild individs radikalisering. Uppsatsen kan bidra till att sprida ljus över hur denne unge mans radikaliseringsprocess kan ha gått till utifrån forskning om radikalisering. Som Starrin skriver så kan man genom fallstudier ”[…] nå en djupare förståelse av de underliggande processerna och mekanismerna för socialt liv som t ex gruppers liv” (Starrin 1994, s.24). Det individnära fokus som uppsatsen har bidrar dock till att vi utifrån resultatet inte kan dra några allmänna slutsatser om processer hos andra individer eller grupper. Som jag nämnt i syftesbeskrivningen anser jag ändå att studien är relevant eftersom den bidrar med ett individnära perspektiv till detta forskningsområde.
Något som inte ryms inom denna uppsats ramar är en teoretisk testning av modellernas giltighet gentemot varandra. Däremot reflekteras över respektive modells användbarhet utifrån fallstudien i den avslutande diskussionen.
1.2.2 Metod
Denna uppsats är en fallstudie och kommer att utgå från en hermeneutisk analys av Katia Wagners bok Ingen plats för mig. Ett hermeneutiskt tillvägagångssätt kan förvisso även innebära en kvantitativ metod, men denna studies syfte medför att studien blir kvalitativ. Med kvalitativ metod menas kortfattat att fokusera på specifika fenomen, upplevelser eller egenskaper samt hur dessa uppfattas eller uppstår hos, exempelvis, en individ. Valet av metod baseras delvis på att uppsatsen främst utgår från en subjektivistisk kunskapssyn där subjektets upplevelser är i centrum (Rieckner och Stay Jörgensen 2017, 191f).
3
Med hermeneutik menas att försöka hitta det meningsfulla bakom det vi säger, gör eller läser utifrån den kontext som råder. Det gör att vi kan få en djupare förståelse och kunskap om människan utifrån det givna fallet, som – även om undersökningen utförts korrekt – kan underlätta förståelsen för andra individer i liknande situationer. Som Ulla Sjöström skriver om kvalitativ hermeneutisk analys: ”Om målet däremot är att förstå just denna människas handlande söker jag i stället se helheten av dessa data och egenskaper och samspelet mellan dem i ljuset av alla kända förhållanden i det sammanhang där personen och handlingen ingår.”
(Sjöström 1994, 73ff). För denna studie fungerar Moghaddams samt McCauley och Moskalenkos modeller som de förhållanden utifrån vilka Ghazi och hans handlingar analyseras och förstås.
Det finns ingen enhetlig metod när det kommer till hermeneutiska undersökningar, så nedan beskrivning är en redogörelse över denna studies tillvägagångsätt gällande analysen och tolkningen av materialet. Analysen har genomförts i två omgångar, en för vardera modellen, men där tillvägagångssättet i sig är identiskt. Modellerna valdes ut i ett tidigare skede efter genomgång av ett par framstående modeller inom forskningsområdet, och bottnade i att grundantagandena för modellerna på vissa avgörande punkter skiljde sig åt.
För att påbörja bearbetningen av materialet lästes boken igenom två gånger för att skapa en bild av innehållet, dispositionen och eventuella hinder för att använda boken i studien. För att sedan börja kartlägga innehållet gjordes en slags innehållsanalys där jag kodade relevanta meningar eller avsnitt i boken utifrån de kategorier som modellerna tillhandahöll i form av steg i radikaliseringsprocessen. Dessa kom alltså att ligga som ett fundament för analysarbetet, och fungerade som både kategorier och subkategorier under genomgången av materialet och efterföljande analys (Alexandersson 1994, 125ff). Denna form av analys av innehållet medförde att materialet lästes igenom ett flertal gånger, parallellt med inläsning av relevant forskning, vilket medförde att jag efter varje genomläsning omprövade de kodningar som gjorts utifrån den allt mer utvecklade bild av processen jag fick. Att tolka innehållet i flera steg allt eftersom förståelsen för fältet eller fenomenet utvecklas är vad som kallas den hermeneutiska spiralen (Barbosa da Silva 1996, 189).
Jag valde att utgå från en kvalitativ ansats i denna uppsats då det kan skapa en djupare förståelse för vardagliga upplevelser och verklighetsbeskrivningar så som de upplevs av huvudpersonerna i studien. I detta fall omfattar det Katia Wagner som bevittnar en ung mans radikalisering, och denne unge mans egna beskrivelser av händelseutvecklingen (Henriksson och Månsson 1996, 36). Nackdelen med en kvalitativ ansats är att undersökningen kan påverkas allt för mycket av
4
forskarens subjektivitet i vilka delar av materialet som väljs ut för analys, samt det sätt forskarens förförståelse färgar analysen. Detta medför även att kvalitativa undersökningar i stor utsträckning riskerar vara svåra att återskapa för att vid behov testa resultatet, vilket innebär att studien får en relativt låg reliabilitet (Bryman 2011, 269f). För att undvika detta i så stor utsträckning som möjligt har jag därför granskat de kategorier och koder som analysen mynnat ut i vid ett par skilda tillfällen för att minska risken att påverkas av utomstående faktorer. Detta har resulterat i att någon enstaka meningsbärande enhet kodats om efter granskning. En tydlig begränsning som min roll i denna uppsats ändå medför är min västerländska uppväxt och kultur.
Uppsatsen kommer att visa att konflikter mellan öst och väst, både politiskt och kulturellt, kan anses vara bidragande faktorer till radikalisering och terrorism. Detta har jag haft i åtanke under bearbetningen av materialet och även tagit med litteratur som också ifrågasätter västvärldens agerande och ståndpunkt vad gäller terror och kontraterror.
Studien har en generellt låg generaliserbarhet som utgångspunkt eftersom det är en fallstudie.
Flera av artiklarna som ligger till grund för uppsatsen uttrycker dock värdet av att fortsätta undersöka detta ämne både högt och lågt, vilket gör att jag anser att mindre fallstudier ändå kan ha en relevans utifrån ämnet aktualitet. Uppsatsen validitet har jag värnat genom att välja ut en bok för analys som fokuserar på just radikaliseringen av en individ. Det möjliggör att uppsatsen kan nå sitt syfte. De modeller som valts ut som grund för analysen är välkända radikaliserings- modeller vilket innebär att de kartlägger just den process uppsatsen ämnar undersöka.
1.2.3 Material
Nedan följer en sammanfattande presentation av materialet som ligger till grund för uppsatsen, det vill säga en genomgång av handlingen i Katia Wagners bok Ingen plats för mig. Wagner är grävande journalist och författare och har tidigare skrivit om olika grupper och individer i samhället som på ett eller annat sätt lever i utsatta levnadssituationer. Boken innehåller delvis sammanfattande avsnitt från Wagners tillvaro och upplevelser av relationen med Ghazi under denna tid, men även utdrag från hennes och Ghazis kommunikation över telefon, Facebook och per SMS, översatt till svenska. Genom boken får läsaren därmed själv följa med i hur ton och språkbruk förändras dem emellan, och hur de argumenterar och diskuterar med varandra kring hans radikalisering och de åsikter han ger uttryck för.
Boken är indelad i fyra delar och sträcker sig över ett tidsspann på strax under 7 år. I del ett får vi följa med när Wagner träffar Ghazi för första gången i oktober 2012, och hur hon där skapar en kontakt som ska visa sig hålla längre och vara av en annan karaktär än de kontakter hon
5
normalt har med utsatta ungdomar hon möter i sitt arbete. Anledningen till att de träffas är att hon arbetar med att undersöka fall av försvinnanden bland ensamkommande asylsökande ungdomar i Norge. Hon blir berörd av Ghazi och den situation han befinner sig i, och håller därför kontakten med honom även efter att hennes uppdrag tagit slut. Ghazi får upprepade avslag på asylansökningar i både Sverige och Norge och han reser under ett kort tag runt i Europa som papperslös. Han blir illa behandlad av myndigheter såväl som personer i omgivningen som försöker utnyttja hans utsatta situation för egen vinning. Han reser till sist tillbaka till Norge och kommer i kontakt med en man genom den lokala moskén som ger honom pengar och husrum, men som samtidigt börjar propagera för IS. Ghazi börjar så sakteliga sympatisera med den radikala ideologi som han och en grupp andra blir matade med av denna man, men vill däremot inte gå med i IS. Efter ett sista asylavslag i Norge går Ghazi med på att frivilligt lämna landet och återvänder då till Tunisien. Detta sker i februari 2014.
I del två växer Ghazis frustration i Tunisien och kommunikationen mellan Wagner och Ghazi blir allt mer färgad av religiösa budskap och radikaliserade idéer. Wagner hälsar på Ghazi i Tunisien med hennes döttrar i augusti 2014. Ghazi blir under deras vistelse som vanligt men är märkbart frustrerad över sin situation och ser ingen framtid för honom i landet. Ghazi reser kort därefter åter till Europa som papperslös, återgår till att propagera för IS och reser till sist till Syrien. I oktober 2014 meddelar han Wagner var han befinner sig. Trots att det är förbjudet så håller Ghazi kontakten med henne under större delen av sin vistelse i IS. Wagner bryter till sist kontakten i februari 2015 på grund av ett utmattningssyndrom och relationens nya påfrestande art.
Del 3 är skriven ur Ghazis perspektiv och vi får där följa hans vistelse i IS under åren 2014- 2015, med vissa tillbakablickar till åren 2012-2014. Avsnittet börjar med att beskriva hur han reser till IS och den process det innebar att fysiskt ta sig in i området. Redan innan han åker från hotellet i Turkiet och in i IS territorium i Syrien har han ångrat sitt val att gå med i IS, men det går inte längre att backa. Han berättar hur han verkar vara en konstant besvikelse för de män han möter innanför gränsen. Han kan inte tillräckligt mycket om islam eller Koranen, han gråter mycket och deltar inte på samma sätt i gruppaktiviteterna som de killar han kom till IS med.
Han tänker dagligen på att fly och gör tills sist ett par försök som nästan leder till att han blir avrättad. Han blir slängd i fängelse och torterad vid dessa två tillfällen och som fängslad lever han under otänkbara villkor i månader. På det tredje försöket lyckas Ghazi däremot fly. Det är nu september 2015 och Ghazi flyger hem till Tunisien. Han söker sig hem till sin familj, men blir åter fängslad direkt han kliver av planet i Tunis.
6
Bokens fjärde och avslutande del börjar i februari 2017, ungefär ett och ett halvt år efter Ghazi blev fängslad på flygplatsen i Tunis. Han ska nu upp i rätten och stå till svars för att ha anslutit sig till IS. Ghazi döms till ett kortare fängelsestraff, men då han redan suttit så länge i fängelset i väntan på rättegång behöver han bara sitta fängslad ett par månader till, och i september 2017 släpps han. Sedan får vi följa Ghazis hårda kamp för att vara en del av samhället där han bor i Tunisien, trots korrupta poliser och diskriminerande omständigheter, och den fortsatta längtan till något bättre. Ghazi stannar däremot i Tunisien och boken avslutas med att Wagner än en gång besöker Ghazi och då, i februari 2019, ser hur han kunnat landa i sig själv och sin familj efter de senaste sju årens händelseutveckling.
1.2.4 Källkritik
Ett grundläggande problem med fallstudien, och som behöver belysas i början av denna uppsats, är faktumet att den individ vars radikalisering vi analyserar inte är samma individ som författat boken. Katia Wagner har, vid tidpunkten för att denna bok skrivs, under årens lopp redan byggt upp en nära relation till Ghazi. Det gör att hennes framställning av honom kan vara starkt färgad av det känslomässiga bandet dem emellan. Jag har därför gjort ett aktivt val att främst analysera den konkreta kommunikation som återges. Den anges av författaren endast vara översatt till svenska men i övrigt vara direkt från sparade chatkonversationer, SMS eller Facebook- meddelanden. Vid ett par enstaka tillfällen används däremot författarens beskrivning av Ghazi eller ett scenario. Dessa avsnitt har ändå valts ut till analysen med grund i att där beskrivs en tydlig negativ förändring hon uppmärksammat, och som inte bedöms vara påverkad av deras relation i den meningen att Wagner skulle vilja framställa Ghazi i ett mer positivt ljus. På detta sätt förhåller jag mig till bokens eventuella tendens.
Katia Wagner är en erfaren och prisbelönad undersökande journalist och författare som specialiserat sig på sociala reportage, och kommit i kontakt med många personer som befunnit sig i bland andra Ghazis situation. Trots hennes familjära band med just Ghazi talar hennes tjugofemåriga yrkeserfarenhet emot att boken skulle innehålla direkta felaktigheter eller utge sig för att vara något den inte är. Jag har därför ingen grund för att betvivla bokens äkthet, även om jag under arbetets gång medvetet haft detta i åtanke.
Jag har följt en slags snöbollsmodell när jag sökt vetenskapliga källor till arbetet. Det innebär att jag utgått från primärkällor från forskarna som står bakom modellerna, för att sedan söka mig vidare utifrån det källmaterial som boken/artikeln i sin tur använt, och så vidare. På det sättet har jag fått en bredare förståelse för kringliggande faktorer som spelat in i resultatet för
7
de studier och forskningsöversikter jag tagit del av till uppsatsen. Detta bidrar dock till att källorna har ett mått av beroende till varandra vilket i sin tur har en påverkan på trovärdigheten denna uppsats, då källorna till viss del bygger på varandra. För att motverka detta har jag även sökt fristående litteratur kring radikalisering och de angränsande begrepp jag kommit i kontakt med under litteraturstudierna. Vad gäller tid och närhet har lite varierande källor valts ut för att dels spegla en tidsmässig utveckling av forskningsfältet, men även få en djupare förståelse för bakgrunden till de nyare studierna. Samtliga artiklar som använts i uppsatsen är peer-reviewed.
1.3 Forskningsöversikt och begreppsförklaring
Ett första steg i arbetet inom detta fält är att definiera vad som avses med begrepp som radikalisering och terrorism. Radikalisering som begrepp är i grunden kontextbaserat - extremt i förhållande till vad? En viktig del i denna uppsats blir därför att sätta ramarna för den definition som uppsatsen kommer att utgå ifrån, eftersom det kan komma att påverka bearbetningen av materialet och tolkningen av resultatet. Angränsande begrepp som blir avgörande för att besvara mina frågeställningar kommer på liknande sätt att definieras nedan.
1.3.1 Fundamentalism och traditionalism
Begreppet fundamentalism kommer ursprungligen från en protestantisk kontext, och det är ännu debatterat över hur lämpligt det är att tala om fundamentalister utanför den protestantiska världen och sätta den ursprungliga tanken om bokstavstro som någon form av grundläggande kriterium för fundamentalism. Ett argument som illustrerar svårigheten i den definitionen är exempelvis att alla troende muslimer skulle riskera att räknas som fundamentalister utifrån det förhållningssätt de har till Koranen. Att använda denna definition av begreppet blir därför problematisk eftersom det inte ger något verktyg för att skilja militanta islamister från troende muslimer som inte har någon koppling till politisk radikalisering (Ruthven 2007, kapitel 1 stycke 7). Den snäva förklaring som beskriver fundamentalism som en specifik rörelse inom protestantiska kyrkan eller som bokstavstro kommer alltså inte att vara applicerbar på min uppsats, utan vi behöver se till hur begreppet används idag.
Fundamentalistiska grupperingar kan ringas in med par karaktäristika som bland annat kan benämnas som släktskapsband. Det är dock viktigt att betona att dessa gemensamma nämnare inte alltid behöver vara starkt framträdande, utan att fundamentalistiska rörelser också har olikheter i form av bland annat organisationsstruktur och ideologi. Exempel på ideologiska kännetecken är att själva rörelsen uppstått som en reaktion på modernisering och sekularisering i samhället. Ytterligare ett kännetecken är fundamentalisters selektivitet när det kommer till de
8
texter de fokuserar på i sin tro, alltså vad som räknas som trons fundament (Lindgren 2009, 73f, 81).De är också långt mer innovativa när det kommer till deras tolkning och slutsatser än andra liknande grupper, och kan därför kontrasteras mot exempelvis traditionalister. Traditionalister lever oftast efter det levnadssätt, de trossystem och ritualer som traditionen stipulerar eftersom de helt enkelt saknar en referensram för att utveckla eller ifrågasätta dessa. Fundamentalismen kan därför förstås som en tradition som blivit självmedveten och utvecklat en starkt defensiv hållning gentemot omgivningen för att försvara de grundläggande värden de anser är centrala i traditionen. Enligt detta tankesätt är traditionalism alltså inte detsamma som fundamentalism, men en viktig faktor för dess existens (Ruthven 2007, kapitel 1 stycke 20).
1.3.2 Radikalisering
En samling terrordåd i början på 2000-talet blev startskottet för en allt mer omfattande forskning kring radikalisering och terrorism. Dels talar man om terrordådet i USA 11e september 2001, men även om bombningar i Madrid 2004 samt London 2005. Utöver detta förekom under denna tid ett ökande antal självmordsbombningar i länder som Irak och Israel/Palestina (Lutz och Lutz 2011, 1). Efter denna utveckling vässade forskare inom flera olika discipliner pennorna och spaltmetrar med forskning om radikalisering och terrorism skrevs. Dessa resulterade naturligtvis i flera både skilda och delade uppfattningar om vilka variabler som är extra avgörande för att förklara radikaliseringsprocesser och vilka orsakssamband som kan finnas mellan avgörande faktorer (Neumann 2013, 878).
En stor del av forskningen pekar på att faktorer som bland annat identitet, social rörlighet, globalisering, demokrati och sekularisering spelar en särskilt stor roll i radikaliseringen av individer, men att många olika faktorer samverkar. Goerzig och Al-Hashimi (2015, 151) lyfter exempelvis hur allmän diskurs i ett samhälle riskerar att rasera individers – eller gruppers – identiteter, hur denna identitetsförlust sedan leder till radikalisering och hur radikaliseringen i sin tur förstärker diskursen. De menar att denna negativa spiral leder till våldsanvändande ”[…]
when it forces the individual to make a choice between two social identities forming part of the self.” (Goerzig och Al-Hashimi 2015, 151). På ett motsvarande sätt lyfter Kundnandi (2015, 25) vikten av att inte enbart fokusera forskningen på de grupper som radikaliseras, utan att också se på omvärldens roll i radikaliseringen och särskilt det våld eller de diskriminerande strukturer som västerländska stater använder mot muslimska länder eller grupper och som rättfärdigas genom att kalla handlandet för ett krig mot terrorism.
9
Radikalisering har inte alltid haft en självklar koppling till extremism, utan har en etymologisk koppling till ordet “rot” och användes till en början för att beskriva fundamentalistiska ordningar, och senare för att illustrera ett avståndstagande från det “vanliga”. Utvecklingen har därmed gått från att begreppet beskriver något grundläggande till att det beskriver något extremt (Goerzig och Al-Hashimi 2015, 27). Radikal innebär alltså i vår samtid att vara extrem i förhållande till något. Det innebär att vad en viss del av omgivningen uppfattar som radikala idéer eller grupperingar inte nödvändigtvis behöver ses som radikalt av de personer som anammat dessa idéer eller tillhör dessa grupper. Radikalt är något som avviker från vad man skulle kunna kalla måttfullhet, och som på ett eller annat sätt hotar den samhälleliga ordning som råder (Goerzig och Al-Hashimi 2015, 28). Ett förenklat sätt att se på begreppet är att radikalisering är den väg som leder fram till extremism (Neumann 2013, 874).
En mycket omdebatterad fråga i många av dessa artiklar, definitioner och modeller är frågan om vad radikalisering innebär med hänsyn till slutresultatet i processen. Är radikalisering i grunden kognitiv, att radikala idéer och uppfattningar anammas, eller är den beteendebetonad och fokuserar på betydelsen av en handlingsutveckling som kulminerar i ett terrordåd?
Huruvida dessa bör ses som totalt separata processer eller om de samvarierar finns idag ingen absolut konsensus kring (Neumann 2013, 874f). Sageman (2017, 9f) hävdar exempelvis att dessa inte är desamma utan att de behöver separeras, samtidigt som han menar att radikaliseringsbegreppet i sig är problematiskt. Han använder sig istället av uttrycket turning to political violence som har en mer beskrivande funktion. Begreppen kognitiv och beteendemässig radikalisering behöver utifrån denna bakgrund definieras, särskilt då de inte har en entydig roll i de modeller uppsatsen utgår från.
1.3.3 Kognitiv och beteendemässig radikalisering
Kognitiv radikalisering är radikalisering av en persons ideologier, åsikter och attityder och studeras delvis inom området masspsykologi (McCauley och Moskalenko 2017, 213). Det är ett psykologiskt område som fokuserar på varför vi påverkas av att ingå i en folkmassa, och är därmed en gren inom socialpsykologin. Kognitiv radikalisering är den process varvid personens åsikter blir extrema, men det är inte alla forskare som håller med om att kognitiv radikalisering är en faktor som leder fram till terrorism (Goerzig och Al-Hashimi 2015, 28). Enligt exempelvis McCauley och Moskalenko (2008, 428f), vars tvåpyramidsmodell för radikalisering kommer att presenteras längre fram i uppsatsen, så finns inom socialpsykologin relativt svaga indikationer på att åsikter i sig leder fram till en viss typ av agerande och att kognitiv och beteendemässig radikalisering därmed endast delvis korrelerar.
10
Moghaddams trappmodell är däremot en av modellerna som inte delar upp radikaliseringsprocessen som kognitiv respektive beteendemässig, utan framställer båda dessa som betydelsefulla för processen som helhet. Det finns forskning som styrker denna syn på en samlad process där både kognitiva och beteendemässiga inslag ingår, och ett exempel är forskning som fokuserar på förekomsten av så kallade lone-wolf terrorists. Precis som begreppet ensamvargar indikerar så handlar det om terrorister som utför handlingar utan att vara medlem i en terrororganisation eller cell. Det är globalt sett ett ovanligt fenomen och McCauley och Moskalenko (2017, 212) menar att lone-wolf terrorists eventuellt kan vara undantaget som bevisar regeln som deras tvåpyramidsmodell bygger på och som tydligt separerar kognitiv och beteendemässig radikalisering. Federal Bureau of Investigation [FBI]
skriver däremot följande om ämnet på sin hemsida: ”Terrorist threats have evolved from large- group conspiracies toward lone-offender attacks. These individuals often radicalize online and mobilize to violence quickly”, vilket insinuerar att det blir allt vanligare med enskilda aktörer.
Beteendemässig radikalisering kallas den radikalisering som visar sig genom radikaliserade handlingar och som kulminerar i terrordåd. Radikalisering av våra handlingar hör inte till masspsykologin som den kognitiva radikaliseringen, utan till psykologiska perspektiv som fokuserar mer på individen eller den mindre gruppen (McCauley och Moskalenko 2017, 213).
Genom att dela upp radikalisering i kognitiv och beteendemässig radikalisering kan vi kartlägga den grupp av individer som inledningsvis genomgår en beteendemässig radikalisering för att eventuellt senare ta till sig radikala åsikter. Sageman (2011, 178) visar exempelvis genom sin forskning på kända terrorister att sociala band mellan individer som ingick i forskningsunderlaget hade en stor inverkan på dessa individers benägenhet för ett radikaliserat beteende. Det hade rent av en större betydelse än extrema åsikter och ideologi, vilket stödjer tesen att kognitiv och beteendemässig radikalisering bör separeras i forskningen.
1.3.4 Terrorism
One man’s freedom fighter is another man’s terrorist. Precis som för många av de begrepp som nämns i denna del av uppsatsen har begreppet terrorism en högst subjektiv innebörd och beror på vem som definierar situationen (Lutz och Lutz 2011, 1). Nelson Mandela är ett exempel på en man som gått från att vara på USAs terrorlista till att få Nobels fredspris vilket tydligt illustrerar hur perspektiv och sammanhang spelar in på definitionen av terrorism och terrorist.
Ett annat exempel är Jalaluddin Haqqani, en afghansk man som på 1980-talet omtalades som frihetskämpe då han slogs för att försvara Afghanistan mot Sovjet. Hans motstånd när USA gick in i landet 20 år senare resulterade däremot i att han istället blev omtalad som terrorist.
11
Handlingarna var desamma, men när den definierande makten låg hos parten som blev utsatt för våldet så fick det en annan innebörd i väst. Det blir tydligt att termen terrorist endast är till för de vi kategoriserar som medlemmar i utgrupper, och att den på motsvarande sätt inte används för att beskriva personer som ingår i vår ingrupp (Sageman 2017, 10f).
Den relativa naturen hos begreppet terrorism innebär däremot inte att studier av fenomenet behöver fokusera på semantiska analyser, men det är viktigt att reflektera över hur begreppet används. Sageman använder exempelvis begreppet politiskt våld istället för terrorism, och menar att man enbart bör använda begreppen terrorist och terrorism för de grupper som själva beskriver sig i de ordalagen. Sagemans egna definition av terrorism lyder ”[…] a categorization of out-group political violence during domestic peacetime” (Sageman 2017, 12). Hans idéer kring radikalisering och terrorism utgår från ett social identity perspective som betonar vikten av kategorisering och självkategorisering som grundläggande processer när det kommer till terrorism som kollektivt beteende. Terrorister kategoriseras i kontrast till oss andra, där kategorierna tillskrivs negativa respektive positiva egenskaper. Detta påverkar den sociala identiteten och har en sammanbindande effekt för medlemmar av ingruppen samtidigt som det moraliska och ideologiska avståndet till utgruppen förstärks (Sageman 2017, 6f).
Att människan har en tendens att tillskriva utgrupper negativa egenskaper eller personlighetsdrag kan förklaras genom det grundläggande tillskrivningsfelet. Detta begrepp beskriver företeelsen att människan oftare tillskriver sig själv positiva egenskaper när vi lyckas med något, medan vi skyller på omgivningen när vi misslyckas. För individer i vår omgivning, särskilt om de tillhör en utgrupp, har vi en omvänd förmåga att tillskriva individen orsaken till misslyckanden och omgivningen orsaken till positiva händelser. Om två personer, X och Y, söker ett arbete men ingen av dem får det, kan person X säga att det var synd att han själv inte fick jobbet men att det berodde på att konkurrensen var mycket hård. På samma gång kan person X säga om person Y att han borde ansträngt sig mer för att få jobbet, och risken att detta sker ökar ju mer person X anser Y tillhöra en utgrupp (Sageman 2008, 19).
Något som ytterligare försvårar en enhetlig definition av terrorism är att det kan finnas olika funktioner bakom ett sådant inringande av fenomenet, exempelvis huruvida definitionen bör vara bred och omfattande eller smal och specifik. Ur rättsväsendets perspektiv kan det vara viktigt med en viss typ av definition, medan det för förståelsen av terrorism som socialt fenomen kan vara viktigt att utgå från en annan typ av definition. Att definiera terrorism är i sig däremot inte nödvändigt för ett rättsväsende. Terrordåd i sig är nämligen ofta redan olagliga, exempelvis i form av mord, hot eller frihetsberövande. Det är först om stater vill kunna bestraffa
12
terrorister med en annan typ av straff eller straffskala som det blir relevant för rättsväsendet att försöka definiera vad ett terrordåd är (Greene 2017, 414-417).
Även om definitionerna av terrorism kan skilja sig åt finns ett par karaktäristika som Lutz och Lutz menar att de allra flesta är överens om kännetecknar terrorism:
Terrorism involves political aims and motives. It is violent or threatens violence. It is designated to generate fear in a target audience that extends beyond the immediate victims of the violence. The violence is conducted by an identifiable organization. The violence involves a non-state actor or actors as either the perpetrator, the victim of the violence, or both. Finally, the acts of violence are designed to create power in situations in which power previously had been lacking (i.e. the violence attempts to enhance the power base of the organization undertaking the actions). (Lutz och Lutz 2011, 2)
1.3.5 Andra perspektiv på radikaliserings- och terrorforskningen
Den omfattande forskning som bedrivits sedan början av milleniet är, som framgår ovan, sällan entydig och det finns ett flertal olika perspektiv som skulle behöva belysas för att ge en rättvisande forskningsöversikt. Detta är dock inte möjligt inom ramen för uppsatsen, men här nedan följer andra perspektiv på en del av den forskning denna uppsats lutar sig på.
Uppsatsen fokuserar exempelvis främst på psykologiska och socialpsykologiska faktorer som pådrivande i radikaliseringsprocessen. Man kan däremot ha ett bredare makroperspektiv och bland annat se att ett ökat statligt fokus på terrorism i sig driver på radikaliseringen av individer i ett samhälle genom att vissa grupper, inte sällan muslimer, pekas ut som möjliga terrorister och utifrån detta behandlas på ett ofördelaktigt sätt i jämförelse med andra samhällsgrupper (Kundnani 2015, 12). Sedan attentatet mot World Trade Center har USA ljudligt deklarerat ett krig mot terror, ett krig som inte tog slut när bin Laden dog år 2011 – som väntat – utan som fortsatt allt sedan dess. Detta krig används som rättfärdigande av vissa restriktioner eller inskränkningar direkt eller indirekt riktade mot muslimer (Kundnani 2015, 7). Genom att man söker finna orsaken till radikaliseringen som en inre process hos vissa individer eller grupper kan stater besluta om övervakning och kartläggning av dessa grupper på lösa grunder, jämfört med det regelverk som begränsar eller omöjliggör sådan bevakning av andra grupper vilket ökar utgruppens utsatthet och därmed riskerar att öka sammanhållning och social identifiering till extremism, enligt forskning ovan (Kundnani 2015, 135f, 139).
Användandet av begreppet terrorism tenderar dessutom ofta ha en rasistisk underton vilket möjliggörs på grund av dess subjektiva innebörd. Vilka dåd som i väst benämns som terrordåd är starkt färgade av den grupp som utför det, vilket Kundnani visar i ett konkret exempel från Storbritanniens nyhetsrapporteringar.
13
In reporting the Woolwich murder, The BBC’s political editor, Nick Robinson, made a strikingly similar slip, describing one of the assailants as being of “Muslim Appearance”.
The black man he was referring to was wearing jeans, a hoodie, and a wooly hat;
nevertheless his “Muslimness” had somehow become visible, thereby justifying the use of the term “terrorist”. A month earlier, another UK murder had taken place that was barely noticed, let alone named as a terrorist act. Mohammed Saleem, a seventy-five- year-old Muslim man from Birmingham, had been stabbed three times in the back as he left his local mosque. Only later in July, when the perpetrator was arrested and found to have also bombed two mosques in the weeks after the Woolwich attack, did pressure from community activists force the police to also describe his crimes as terrorism. The default assumption remains that the term “terrorist” is reserved for acts of political violence carried out by Muslims.(Kundnani 2015, 23)
Begreppet radikalisering som vi använder det i dag, menar Kundnani (2015, 117), växte fram och formades i en omgivning som präglades av konkreta behov hos kontraterrorism- verksamheter snarare än ett opartiskt intellektuellt intresse för att söka förståelse för fenomenet i sig vilket bidragit till polariseringen. Detta innebar med andra ord att begreppet från första start blev tillskrivet vissa statligt politiska ramar som begränsat och påverkat forskning inom det. Detta visar sig tydligt i den begränsade roll västerländska staters politik och agerande gentemot muslimska grupper eller länder får i forskning om radikaliseringsprocesser. Istället fokuseras, som i denna uppsats, främst på psykologiska och socialpsykologiska faktorer.
1.4 Uppsatsens disposition
Uppsatsens disposition har till viss del påverkats av det ämnesområde som behandlas och den metod som valts ut för studien. Detta syns tydligast i det kapitel som följer efter introduktionen.
Genom en teoristyrd ansats på studien läggs nämligen stort fokus på den teoretiska grund som empirin kommer att analyseras utifrån, vilket har resulterat i att avsnittet Teori fått ett eget kapitel i uppsatsen. I det teoretiska kapitlet kommer uppsatsen presentera den teoretiska grund som analysen bygger på.
Efter teorikapitlet presenteras resultatet, där uppsatsens empiri läggs fram utifrån den analys som är genomförd. Här kartläggs resultatet av analysen utifrån de två skilda modellerna i varsitt underkapitel för att tydliggöra eventuella likheter och skillnader i resultatet.
Uppsatsen avslutas med en diskussion där vi jämför resultatet av analyserna och sätter dessa i den kontext vi fick med oss från forskningsgenomgången och definieringen av de centrala begreppen i uppsatsen inledning. Har uppsatsens frågeställningar besvarats? Hur går vi vidare?
14
2. TEORI
Detta avsnitt kommer att presentera de två teoretiska modeller som uppsatsens analys utgår från. Vi inleder med Moghaddams trappa till terrorism som består av en kronologisk trappa som radikaliserande individer vandrar och där sista steget innebär utförandet av ett terrordåd.
Eftersom modellen är kronologisk vandrar alla individer genom samma steg, även om förutsättningarna och omständigheterna för radikaliseringen kan variera. De olika våningsplanen i trappan motsvarar både kognitiva och beteendemässiga processer. I denna uppsats är modellen illustrerad som en pyramid snarare än en trappa, vilket även tydliggör omfattningen av antalet individer som blir allt färre på varje våningsplan.
Uppsatsen går sedan vidare in på McCauley och Moskalenkos tvåpyramidsmodell som på ett tydligt sätt istället separerar kognitiv och beteendemässig radikalisering genom att sätta dessa processer i två separata pyramider. Ytterligare en viktig skillnad mellan denna modell och Moghaddams är att stegen inte kronologiska utan att man både kan hoppa över steg eller regrediera till ett tidigare steg. Här nedan följer mer ingående presentationer av teorierna i fråga.
2.1 Moghaddams trappa till terrorism
Moghaddams modell över radikaliseringsprocessen är illustrerad som en avsmalnande trappa i ett höghus. Sammanfattat illustrerar den översta våningen genomförande av ett terrordåd och är därmed vad radikaliseringen, att gå uppför trappan, kulminerar i. Innan personen når dit kommer däremot ett flertal olika val och utvägar att finnas tillgängliga för att avbryta vandringen upp för trappan, och som illustreras genom olika dörrar på varje våningsplan som personen i fråga kan välja att öppna. Hur valmöjligheterna ser ut är individuellt och trappan samt antalet dörrar och fönster på varje våningsplan är därmed olika beroende på individens livssituation och förutsättningar. Antalet dörrar blir däremot allt färre ju högre man kommer i huset tills enbart terrordådet finns kvar som synlig utväg (Moghaddam 2005, 161).
Antalet våningar på huset i Moghaddams modell är totalt sex; fem våningar och ett entréplan.
Att gå upp till varje våning symboliserar enligt Moghaddam en specifik psykologisk process i individens radikalisering, vilket innebär att varje våningsplan kan kännetecknas av särskilda beteendemönster. Antalet personer som befinner sig på varje våning blir naturligt allt färre ju högre vi tittar på våningsplanen eftersom det på varje våningsplan är en stor grupp som väljer att gå in i någon av de tillgängliga dörrarna och avbryta vandringen uppåt på trappan.
15
Figur 1: Moghaddams trappa till terrorism
På bottenvåningen, entréplan, befinner sig människor som upplever en känsla av orättvisa och att bli depraverade på något i relation till andra grupper. Detta våningsplan kan innehålla hundratals miljoner människor som antingen i någon enstaka eller ur flera aspekter i livet upplever sig vara negativt särbehandlade. Av dessa väljer en liten grupp att gå upp till våning ett, med utgångspunkt i att de vill söka finna en lösning på deras prekära situation, medan den stora majoriteten stannar på entréplanet (Moghaddam 2005, 162f).
De upplevda orättvisorna behöver inte vara kopplade till frågor om fattigdom eller låg utbildning, utan forskning visar tvärtom att många av de som söker sig till terrororganisationer är välutbildade. Det finns alltså ingen tydlig korrelation mellan fattigdom och terrorism i den meningen att fattigdom i sig skulle driva människor till terrorism (Moghaddam 2005, 162f).
Forskning pekar på att det är individens subjektiva uppfattning om relativ depravation i jämförelse med andra grupper som ligger bakom detta. Detta kan även förklara att det är många välutbildade personer som radikaliseras eftersom depravationen blir mer påtaglig för denna grupp. Oavsett ansträngningar, utbildningar och eget driv blir det för denna grupp tydligt att de alltid kommer vara en ”andra klassens medborgare”. När individen jämför sig med grupper som på ett eller annat sätt har bättre förutsättningar så tvingas individen acceptera att de själva hör till en missgynnad grupp (Collins 1996, 66f).
På våningsplan ett kommer det finnas ett flertal möjliga dörrar eller fönster som symboliserar olika lösningar på just de problem som individen upplever. Dessa ser olika ut beroende på den individ som kommer till våningen och de förutsättningar och erfarenheter som individen har.
Om individen uppfattar någon av dessa lösningar som rimliga i sin strävan efter rättvisa och att o Terrordåd
o Rekrytering
o Moralisk förskjutning o Projicerande av ilska på
andra grupper
o Möjligheter att påverka sin situation
o Uppfattning om rättvisa och relativ depravation
16
kunna ha ett rimligt inflytande över sitt liv och beslut som rör tillvaron, går de genom motsvarande dörr och fortsätter därmed inte upp för radikaliseringstrappan. Individer som inte finner någon dörr eller fönster på våning ett som en rimlig lösning på deras problem börjar förlägga orsaken till problemen på andra, och fortsätter därmed vandringen upp till våning två (Moghaddam 2005, 162).
Moghaddam menar att det finns två centrala psykologiska faktorer att belysa på våning ett som tydligt påverkar beteendet; individens (a) egenupplevda möjlighet att påverka sin egen situation, och (b) uppfattning om processuell rättvisa. Gällande den första punkten menar han att det finns tydlig evidens i forskning för att upplevd möjlighet till social rörlighet starkt minskar tendensen att ta till icke-normativt beteende, exempelvis i form av radikalisering. Att det finns möjlighet att delta i och påverka beslut som rör den egna livsföringen/tillvaron speglas också i punkt två, att det finns en uppfattning och processuell rättvisa. Med detta menas i vilken grad beslutsfattande och maktutövande i ett samhälle genomförs på ett opartiskt sätt, där möjligheter finns för invånare att uttrycka åsikter och påverka viktiga beslut. Detta har en viktig roll att spela då en grupp som känner sig negativt särbehandlad eller missgynnad tenderar att ifrågasätta makthavares/statens auktoritet. Områden och länder i världen där det finns ett tydligt demokratiskt underskott (Moghaddam lyfter Saudiarabien som ett konkret exempel) är hem för många terrornätverk. För en del individer inom dessa grupper, som upplever processuell orättvisa och en låg social mobilitet, finns en benägenhet att beskylla andra för de upplevda problemen. Dessa individer klättrar vidare till våning två (Moghaddam, 2005, s.163f).
På andra våningen har känslor av ilska och frustration redan väckts. När personen befinner sig på detta våningsplan kan individen själv rikta sina negativa känslor mot en fiende, eller också möta en ledare som styr individen i denna riktning. Personer som har en benägenhet att ta ut denna ilska och frustration i sitt agerande mot den upplevda fienden går sedan upp till våningsplan tre (Moghaddam 2005, 162). Något som Moghaddam lyfter som en betydande faktor för våldsanvändande är en polarisering av världen som förstärks genom särskilda fundamentalistiska utbildningssystem som bidrar till ett ökat vi och dem-tänkande och lägger grunden för att individer på nästa våning ska kunna acceptera våld som medel (Moghaddam 2005, 164).
På våningsplan tre sker en förändring i personens moraliska uppfattning, och en moral som är förenlig med terrorism byggs upp. Detta beror på att de individer som kommer upp till denna våning dels har en benägenhet att fysiskt ta ut ilska och frustration på andra och dels på att personerna har en starkt polariserad världssyn som tillkommit eller utvidgats på våning två.
17
Individer som helt, eller till mycket stor del, accepterar och tar till sig terrorismens moral klättrar sedan vidare till nivå fyra (Moghaddam 2005, 162). Terrorismens moral, menar Moghaddam (2005, 165), existerar parallellt med det omgivande samhällets moral på samma sätt som terrorgruppen lever parallellt med samhället och inte ingår i det. Samhällets nuvarande ordning accepteras inte vilket innebär att en alternativ moral skapas för att kunna uppnå det idealsamhälle som eftersträvas genom de medel som är nödvändiga. Det som av omvärlden ses som terrorism ses av medlemmarna i gruppen därmed som martyrskap. Den moraliska uppfattning som delas av medlemmarna i gruppen anses alltså vara den legitima, och de som följer samhällsordningen anses vara de omoraliska.
För att få individen att ta till sig den moral som terrororganisationen önskar används ett par olika taktiker. Dessa inkluderar bland annat isolering som späds på genom den världsbild individen har byggt upp under de första våningsplanen, och en stark samhörighet med andra i in-gruppen skapas. Ett annat viktigt inslag är hemlighetsmakeri. Studier visar att rekryter till terrororganisationer i stor utsträckning skapar sitt parallella liv i hemlighet, dolt även för den allra närmsta familjen, vilket får organisationen att fylla en stor roll på både makro- och mikronivå. På mikronivå blir gruppen en trygg och accepterande sfär för dessa missnöjda individer som söker sig dig, och på makronivå är gruppen det enda medlet för att nå fram till det samhälle som anses bör råda (Moghaddam, 2005, 165).
Våning fyra kännetecknas av att man rekryteras till en terrororganisation och även börjar se denna organisation som en legitim väg mot att uppnå sina mål. Här utvecklas också ett perspektiv på värden som ännu starkare betonar in- och ut-grupper, vi och dem, gott och ont (Moghaddam 2005, 162). Individer som rekryteras till terrororganisation lämnar dem sällan i livet, och vissa individer klättrar från våning fyra upp till våning fem och en självmordsbombning på mindre än tjugofyra timmar. Denna process behöver därmed inte vara långdragen, men rekrytering sker också med olika metoder, syften och olika tidsspann för olika funktioner i nätverket (Moghaddam 2005, 165).
Kategorisering är en psykologisk process som har en stor påverkan på en individs vi-mot-dem- tänkande, men som i sig inte är utmärkande för terrorister. Vi alla använder ett visst mått av kategorisering. En annan viktig aspekt för radikalisering är ett rättfärdigande och legitimerande av såväl terrorgruppen/-cellen som dess metoder och mål, och där socialisering är ett viktigt redskap. Individen socialiseras in i en stark hierarkisk struktur där det existerar nolltolerans för svek, olydnad och olikheter och där sådana tendenser bestraffas mycket hårt. Individen befinner sig nu i ett dilemma där personen å ena sidan är pressad från terrororganisationen att utföra
18
våldshandlingar mot civila, och eventuellt även dem själva, och å andra sidan ofta har mycket små möjligheter att yttra sitt missnöje och påverka makthavare på ett fredligt sätt. På detta våningsplan har antalet dörrar, valmöjligheter, minskat avsevärt och för de flesta rekryter innebär denna del av processen att man inte längre kan dra sig ur med livet i behåll (Moghaddam 2005, 165f).
Till den femte och sista våningen i Moghaddams modell, att utföra terrordåd, väljs särskilda individer från den fjärde våningen ut och tränas för att kunna fullfölja en terrorhandling.
Träningen bottnar i att kunna frångå grundläggande evolutionära egenskaper och överlevnadsinstinkter för att kunna skada eller döda både sig själv och andra vid utförandet av dådet (Moghaddam 2005, 162). Särskilt två psykologiska processer är grundläggande för denna träning; psykologisk kategorisering och psykologisk distansering. Kategoriseringen delar in världen/omgivningen i in- och ut-grupper medan distanseringen betonar dessa gruppers olikheter, vilket tillsammans skapar en ökad klyfta och kan underlätta våldsanvändande mellan grupperna. Detta bidrar nämligen till en kategorisering där alla, även civila, utanför terrorgruppen ses som fiender som hindrar en från att uppnå det perfekta samhället (Moghaddam 2005, 166).
2.2 McCauley och Moskalenkos tvåpyramidsmodell
Tvåpyramidsmodellen har vuxit fram som en reaktion på den kritik som tidigare modeller, däribland Moghaddams trappa mot terrorism, har mött i fråga om den ibland näst intill självklara övergången från kognitiv till beteendemässig radikalisering. Som vi berört ovan så visar socialpsykologisk forskning som bedrivits kring terrorism och radikalisering tydligt att kognitiv radikalisering inte behöver leda till att individen genomför terrorhandlingar, och att kognitiv radikalisering på samma sätt inte behöver vara en förutsättning för beteendemässig radikalisering. Tvåpyramidsmodellen fokuserar därmed på kognitiv och beteendemässig radikalisering som två olika processer istället för olika steg i samma process. Nivåerna i pyramiderna är inte ordnade som kronologiska steg i en trappa som individen klättrar uppför i ordning, till skillnad från Moghaddams modell, utan individen kan hoppa över olika steg i sin resa både upp och ned för pyramiden. Att modellen formas av en pyramid baseras på det minskande antal individer som befinner sig på varje nivå, sett från basen och uppåt (McCauley och Moskalenko 2017, 211f).
19
Åsiktspyramiden Handlingspyramiden
Figur 2: McCauley och Moskalenkos tvåpyramidsmodell
I basen på åsiktspyramiden samlas de som benämns som neutral i förhållande till gruppens politiska frågor och mål. Denna grupp har ingen personlig investering i den politiska kampen och ingen direkt strävan efter att förändra den. Efter denna nivå kommer de som kallas sympathizers och, som namnet avslöjar, sympatiserar med de politiska strävansmålen och de ideal som gruppen vill uppnå. Däremot så anser inte sympatisörer att våld är ett rimligt medel för att uppnå målen, utan fokuserar på lagliga medel. På nästa nivå finner vi däremot justifiers som inte bara håller med om den politiska kampens strävansmål utan rättfärdigar våld som ett rimligt medel för att uppnå dessa. Själva toppen på pyramiden innefattar de individer som anser att våld inte bara är ett rimligt medel utan även ser det som en personlig moralisk skyldighet att själv använda våld för att delta i kampen (McCauley och Moskalenko 2017, 211f).
Handlingspyramiden har en liknande struktur med fyra nivåer. Basen på denna pyramid består av gruppen som kallas inert, individer som inte agerar för att göra någon slags politisk påverkan.
På nästa nivå finner vi activists som agerar politiskt inom lagens ramar, exempelvis som genom lagliga protester försöker nå politisk förändring. Högre upp i pyramiden finner vi radicals som till skillnad från aktivisterna agerar utom lagens ramar för att nå de politiska målen. Toppen på handlingspyramiden består av terrorists, det vill säga individer som inte bara bryter mot lagen genom sina handlingar utan där handlingarna på något sätt även syftar till att skada civila (McCauley och Moskalenko 2017, 212).
Lone-wolf terrorister är som tidigare nämnt ett möjligt undantag från denna tudelade modell eftersom den typen av dåd tyder på att handlingen formas direkt från individens åsikter vilket
Personlig moralisk skyldighet Rättfärdigare
Sympatisörer
Neutrala
Terrorister
Radikala
Aktivister
Passiva
20
motsäger att det skulle vara två separata processer. Denna typ av terrorism är däremot mycket ovanlig i jämförelse med terrornätverk eller -celler (McCauley och Moskalenko 2017, 212f).
Forskning visar dock att det finns ett starkare empiriskt samband mellan psykisk ohälsa och terrordåd bland lone-wolf terrorister – särskilt vid skolskjutningar – än vad som gäller för organiserade terrorister. Psykisk ohälsa kan ur detta perspektiv vara en delförklaring till enstaka typer av terrordåd, samtidigt som det kan avskrivas som en trovärdig orsaksförklaring för terrordåd ur ett generellt perspektiv (Köhler, Krona och Josefsson 2017, 51f).
21
3. RESULTAT
Här nedan presenteras resultatet av min undersökning, där resultatet från materialets analys struktureras utifrån de teoretiska mallar och den forskning vi berört hittills i uppsatsen. Först kommer analysen som är gjord utifrån Moghaddams modell presenteras och sedan resultatet utifrån McCauleys och Moskalenkos modell.
3.1 Ghazis vandring uppför trappan till terrorism
Resultatet av analysen utifrån Moghaddams modell kommer att presenteras i den ordning som modellen menar att individen går igenom de olika faserna. Detta är inte alltid kronologiskt ordnat i boken där de tre delarna bitvis överlappar varandra i tid, men det ger en tydligare struktur till detta avsnitt i uppsatsen.
Ghazi lever under sin uppväxt ett bitvis svårt liv i Tunisien. Han tillhör gruppen sunnimuslimer och är därmed en del av majoritetsbefolkningen, men korruption och hög arbetslöshet – särskilt bland ungdomar – gör att han ändå riskerar att få leva sitt liv i utanförskap och fattigdom. Han benämner själv Tunisien som ”[...] ett laglöst land. Där finns inga möjligheter för en sådan som mig” (Wagner 2019, 54). Ghazi befinner sig här på entréplanet i Moghaddams modell där han själv upplever en stor orättvisa och depravation jämfört med andra grupper i samhället. Känslor av frustration uttrycks tydligt av honom i kommunikationen med Katia Wagner och vid upprepade tillfällen berättar Ghazi att det inte finns något i Tunisien för honom, att han kämpar resultatlöst för att få ett arbete och att han därför aldrig kommer återvända.
Genom att resa från Tunisien och söka ett bättre liv i Europa går Ghazi från entréplanet i Moghaddams modell till våning ett. Han har identifierat en upplevd orättvisa i entréplanet som han aktivt ska söka en lösning på. På våningsplan ett finns många dörrar som han försöker öppna. Han söker asyl i ett flertal länder, däribland Sverige och Norge, men blir upprepat nekad.
Han reser utöver detta runt i Europa och bor hos bekanta men hittar ingen långsiktig lösning för sitt uppehälle utan upplever sig bara vara en belastning för de han besöker. Det är tydligt genom detta avsnitt i boken att han upplever sig vara helt utan val i tillvaron och inte på något sätt delaktig i samhället eller de asylprocesser som pågår under delar av boken. Trots att han har en fysisk rörlighet och rör sig mellan olika städer och länder, så upplever han en tydligt begränsad social rörlighet och en stor ensamhet.
22
Under tiden som papperslös och asylsökande uttrycker Ghazi vid ett flertal tillfällen en uppfattning om en processuell orättvisa. Han blir vid upprepade tillfällen både utsatt för brott och tvingad till brott, och det görs åldersutredningar som inte tas hänsyn till när det tas beslut om asyl. Han får ingen insyn i de rättsliga processer som pågår kring honom utan upplever en total maktlöshet över sitt liv. Utifrån luckor i Ghazis redogörelser över hans resor inom Europa avslås till slut Ghazis ansökan om asyl, trots att både inhemsk polis och socialtjänst yrkat på Ghazis stora skyddsbehov. Katia Wagner reflekterar över detta ur sitt perspektiv som journalist i boken strax efter Ghazis utvisningsbeslut.
Jag skulle inte själv kunna redogöra för mina föreläsningsresor det senaste halvåret. Jag skulle inte kunna uppge vilka städer jag besökt i vilken ordning. Vilka veckodagar jag varit på de olika orterna. […] Jag skulle sväva på svaren. Ändra mig, låta osäker. Men till skillnad från ungdomarna som förväntas kunna ge exakta svar, skulle jag ha underlag att luta mig mot: bokningar, kalender, tåg- och flygbiljetter, kontoutdrag, kvitton för taxi, kaffe och halstabletter. Jag har sett det många gånger i mitt journalistiska arbete. I migrationsfall, i människohandelsutredningar, sexualbrottsutredningar, i sociala utredningar. Att osäkra, motstridiga eller uteblivna svar tas som intäkt för att andra uppgifter också skulle vara felaktiga. […] Fall läggs ner, det blir avslag. En människas trovärdighet faller på några detaljer. (Wagner 2019, 64f)
Även på resor till Tunisien vittnar Ghazi och Katia om processuella orättvisor. De umgås och ska äta middag när Ghazi plötsligt försvinner.
När han väl kommer är han svettig och svart i ögonen. Polisen grep honom, säger han, när han tog ut pengar vid bankomaten. De påstod att han säljer droger och tog honom till polisbilen där han kroppsvisiterades. När de inte hittade något krävde de en slant för besväret. Ghazi vägrade att ge dem pengar, och då körde de fyra kvarter bort innan de släppte av honom. (Wagner 2019, 96)
Ghazi finner därmed ingen dörr på våning ett som ger honom en utväg, utan fortsätter sin vandring upp till våning två i Moghaddams trappa. Det är dock möjligt att Ghazi uppfattade sin situation annorlunda, att han hittat en möjlig lösning på våning ett. Han fick nämligen kontakt med en rekryterare till IS. En muslimsk man, verksam i den lokala moskén, som tog kontakt med Ghazi och gav honom både pengar, mat och husrum när han behövde. Ghazi umgicks mer och mer med denne man som påstod att han sett så många i Ghazis situation och därför försökte hjälpa på de sätt han kunde. Ghazi spenderar allt mer tid i moskén och blir en del av ett litet nätverk av muslimska män som ofta träffas hemma hos mannen från moskén. Efter en tid börjar de prata om IS och mannen visar IS-propaganda för gruppen. Han avslöjar till slut att han vill att Ghazi ska åka till Syrien och slåss för IS och berättar att de som reser får pengar, lön som räcker både till honom och för att försörja familjen i Tunisien. Genom denna kontakt kan Ghazi ha trott att han hittade en möjlig lösning på sin situation när han i verkligheten vandrade upp till våning två.
23
Genom den propaganda han tar del av tillsammans med det nya muslimska nätverket har hans åsikter kring våld påverkats. Efter ett tag rättfärdigar han både ideologin och våldet som IS utför i kommunikationen med Katia Wagner, och går med i IS med inställningen att han ska delta i kampen. Uppvaktandet av Ghazi och det sätt varvid de överöser honom med propaganda och medmänskligt stöd genom svåra tider uppehåller sig Ghazi en kort stund på våning två innan han går vidare till den tredje och sedan fjärde våningen. Steget från att acceptera våld till att rättfärdiga och understödja det var inte stort för Ghazi, även om han genom boken är tydlig med att han själv inte vill utföra våldet men kan tänka sig ha andra funktioner i organisationen.
Jag är stolt över dem som strider mot Assad och som tillhör Qaida. Varje dag hör man Europa, Amerika och Israel ropa ’terrorister, terrorister’. Det är vi inte. Mujahedin följer det som sägs i Koranen (Wagner 2019, 77).
Jag stödjer dem för att jag vet sanningen. De är inte en terrororganisation, som du tror.
De försvarar sin heder, den har kränkts (Wagner 2019, 91)
Min religion säger att vi måste göra det som står i Koranen. Den tiden har kommit nu.
Jag är ledsen att du inte kan förstå. (Wagner 2019, 105)
IS armé är Guds armé, vi krigar för att Gud säger åt oss att strida för vår religion (Wagner 2019, 110)
Ghazi reser till Syrien och rekryteras in i IS. Kommunikationen med Katia är vid detta lag starkt vi-och-dem-betonat och Ghazi talar sällan om sig själv eller sina mål utan om IS som grupp eller de målsättningar som IS har i kriget. ”Vi är segerrika och ståndaktiga trots korsfararna som bombar våra hem.” (Wagner 2019, 122).”Jag är en mujahedin nu. Jag ska strida mot Amerika och Israel och alla stater som stödjer otrogna.” (Wagner 2019, 116). Socialiseringen in i organisationen är tydlig genom denna del av boken. Det är strikta rutiner, deltagarna får nya namn, de blir varmt välkomnade av fotfolket samtidigt som de kontrolleras mycket hårt av ledarna i gruppen. De drillas i kunskap om utvalda delar i Koranen och får olika arbetsuppgifter efter enskilda förhör. Ghazi mår under denna process mycket dåligt och ångrar att han rest till Syrien. De andra verkar oroas av hans beteende och låter honom inte delta i övningar eller få information om militära aktiviteter. Han tilldelas istället hushållsuppgifter och spenderar dagarna i ett avskilt hus från de andra. Han försöker vid två tillfällen rymma, men tillfångatas och sätts i fängelse där han får leva under fruktansvärda villkor under långa perioder. Det tredje rymningsförsöket lyckas och Ghazi undkommer IS med sitt liv i behåll. Här avslutas Ghazis radikaliseringsprocess enligt Moghaddams trappmodell.
24
3.2 Ghazis resa utifrån tvåpyramidsmodellen
3.2.1 Åsiktspyramiden
Det är tydligt att Ghazi genomgår en åsiktsradikalisering när vi granskar hans kommunikation med Wagner enligt McCauleys och Moskalenkos tvåpyramidsmodell. Varken när Ghazi lämnade Tunisien eller när han för första gången träffade Katia hade han något inre driv mot politisk förändring trots att han var missnöjd med sin levnadsmiljö och de villkor som formade tillvaron. Inte heller hade han någon tydligt uttryckt tro även om han identifierade sig som muslim. Han drack, tog droger, besökte sällan moskén och bad som mest ett par gånger i veckan. Istället kunde Ghazi be om ursäkt för andra muslimer som han ansåg betedde sig extremt i förhållande till sin religion. ”’Du får ursäkta mannen i moskén’, säger han. ’Att han inte ville ta dig i hand. Du vet, han är lite extrem i sin tro, fast han bott i Sverige så länge.’”
(Wagner 2019, 38). Ghazi tillhör i dessa skeden av boken gruppen neutral i åsiktspyramiden.
Efter att Ghazi lärt känna mannen från moskén tar det som ovan nämnt inte lång tid innan Ghazi börjar ta del av propaganda från IS och påtryckningar om rekrytering. Ett tag därefter förändras kommunikation mellan Ghazi och Katia och den kännetecknas allt mer av uttalanden om stöd för de som står upp för den religiösa och politiska kampen. Ghazi uppvisar nu tecken på att gå från att vara neutral till att vara en sympathizer. Attacker från IS relativiseras när de diskuterar med varandra och han sänder Katia allt större mängder propaganda. Allt större del av kommunikationen färgas av Ghazis önskemål att sprida Islam och leva enligt muslims sed. ”Det nya är att jag ska lämna Europa och återvända till mitt land för att tillämpa Guds lagar” (Wagner 2019, 59). Katia upplever dessutom att Ghazi blir allt svårare att nå fram till och att han inte längre är mottaglig för kritik och ifrågasättande av de val han gör och de åsikter han yttrar. ”Jag får informationen från min bok, Koranen. Jag vet allt om IS” (Wagner 2019, 104).
Ghazi fortsätter sin utveckling inom åsiktspyramiden och går från att vara en sympatisör till en justifier genom att börja rättfärdiga det våld som IS utför. ”Jag är stolt över dem som nu strider mot regimen, som Europa kallar Al-Qaida.” (Wagner 2019, 77). ”Jag vill inte ha död och våldtäkter. Men du måste förstå att vi är i krig” (Wagner 2019, 90).
Ghazi uttrycker vid ett par tillfällen åsikter som tyder på att han gått från att vara en rättfärdigare till att se det som en skyldighet för muslimer att delta i kampen, men det är under vissa segment i boken oklart om det är Ghazi som skriver dessa mer extrema budskap till Katia. De kommer under perioder då Ghazi befann sig i IS och menar att han satt fängslad för rymningsförsöken, och även om Ghazi har svårt att minnas en exakt tidslinje för tiden i IS vittnar Katia om att
