Jessica Schiefauers Pojkarna ur ett
genusperspektiv-
Hur genus problematiseras och diskuteras i en ungdomsbok
Jessica Schiefauers Boys from a gender perspective
How gender is problematized and discussed in a young adult
Romyna Olea Torres
Esetisk-filosofiska fackulteten Litteraturvetenskap
Sammanfattning
I den här uppsatsen har jag analyserat Jessica Schiefauers ungdomsbok Pojkarna ur ett genusperspektiv. När man talar om genus avser man det sociala könet samt föreställningar om manligt och kvinnligt. Jag diskuterar och problematiserar de dominerande föreställningar som framställs och bekräftas i romanen, och detta görs genom att fyra huvudrubriker
diskuteras. Med den här analysen vill jag öka genusmedvetenheten samt visa hur man genom litteraturanalys och litteraturdiskussion kan närma sig genusdebatten i skolorna. Jag har huvudsakligen utgått från Yvonne Hirdmans teori om genuskontraktet samt tagit stöd i Berit Ås lista över härskartekniker. I den här analysen blir det tydligt att pojkar och flickor bemöts olika, både vad gäller från vuxna och ungdomar. I romanen är pojkarna vana att använda flickor efter eget behag och flickorna får lära sig att tolerera det, och samhället accepterar att det är så här. Det framkommer också att flickorna tar en underordnad plats gentemot pojkarna och detta görs omedvetet och av ren vana. Det framgår också att flickor är tvungna att
Abstract
Innehållsförteckning
Inledning ... 1
Genusteori ... 3
Ungdomsromanen Pojkarna ... 6
Recensioner ... 7
Tidigare analyser av romanen ... 8
Analys ... 8
Hur flickor och pojkar bemöts ... 10
Flickors begränsningar och pojkars möjligheter ... 13
Flickornas och pojkarnas egenskaper ... 16
Queer... 21
Genus i dagens samhälle ... 27
Att öka genusmedvetenheten i samhället ... 28
1
Inledning
Genusforskningen har sin bakgrund i feministisk kritik av ojämlika maktförhållanden mellan könen. Men med namnskiftet till genus handlar forskningen även om föreställningen av både manligt och kvinnligt. Judith Butler, amerikansk professor i litteraturvetenskap, skiljer på biologiskt kön och genus (Nordenstam, 2005, s. 128). Genus är det som brukar kallas för socialt kön. Det handlar om de förväntningar och föreställningar som både individer och samhälle har på hur människor bör vara och bete sig utifrån sitt biologiska kön. Det kända citatet ” [m]an föds inte till kvinna, man blir det” (De Beauvoir 2002, s.325) kommer från
Simone De Beauvoir, filosof och en av de ” [v]iktigaste företrädarna” för den franska
varianten av existentialismen (ne.se). Helena Josefsson har skrivit boken Genus-hur påverkar det dig? (2007) och där skriver hon att det är många som anser att flickor och pojkar har samma möjligheter i dagens samhälle men poängterar att faktum är att det finns en hel del som påverkar och begränsar våra möjligheter (Josefsson 2007, s. 5). Hon skriver vidare att vi utgår från manligt och kvinnligt när vi organiserar samhället, vad gäller företag, skolor och politiska system (Josefsson 2007, s. 15). I den här uppsatsen har jag valt att analysera en ungdomsbok ur ett genusperspektiv just för att diskutera och problematisera dessa skillnader. Jag har som exempel valt en samtida skönlitterär bok, Pojkarna (2011) skriven av Jessica Schiefauer. Jag diskuterar och problematiserar de dominerande föreställningar som framställs och bekräftas i romanen. Jag vill visa hur man genom litteraturanalys och litteraturdiskussion kan närma sig genusdebatten i skolorna och förhoppningsvis öka genusmedvetenheten. Jag vill påvisa hur man genom analys av ungdomsromaner kan få syn på hur genus framställs i samhället och på så sätt möjligen kunna medverka till en större genusmedvetenhet. Jag menar att med litteraturanalys och litteraturdiskussion kan eleverna bli mer kritiskt medvetna om i hur hög grad våra genusföreställningar styrs av sociala och kulturella normer som är mer eller mindre omedvetna. I svenskämnets syfte framgår det att eleverna i mötet med olika typer av texter skall ” [g]es förutsättningar att utveckla den egna identiteten och sin förståelse för omvärlden” (Lgr 11). Jag menar att med de föreställningar som finns om hur de olika könen ”bör” vara skapar gränser för utvecklingen av den egna identiteten. Föreställningarna om hur de olika könen bör vara, och vilka kommer till uttryck i de litterära texterna, kan tänkas spegla en hel del av de uppfattningar som går att finna i samhället just vid den period då boken är skriven.
2
1. Vilka dominerande föreställningar om kvinnligt och manligt framställs och bekräftas i ungdomsboken? Hur problematiseras och diskuteras de?
2. Hur kan man med hjälp av litteraturanalys och litteraturdiskussion behandla frågor om genus i skolan?
Uppsatsen har sin utgångspunkt i litteratursociologi, så till vida att litteratursociologin avgränsas som ” [e]tt ´systematiskt studium av litteraturen som socialt fenomen och som system och institution i samhället´ ” (Svejdedal 2012, s. 74). Svejdedal skriver att man regelmässigt analyserar de relationer som finns mellan samhället och skönlitteraturen
(Svedjedal 2012, s. 78). Med den här metoden analyserar man texterna ”med särskild hänsyn till hur samhällsstrukturerna framträder” (Furuland 2012, s. 18). Framförallt har den
litteratursociologiska forskningen intresserat sig för litteraturen som ”skapare av samhälleliga identiteter”, och enligt Svedjedal sker detta ideligen utifrån perspektiven ”klass, genus eller etnicitet”. (Svedjedal 2012, s. 78) I boken Textens mening och makt (2005) framgår det även att den här metoden kan användas som ett hjälpverktyg för att klarlägga samt ”studera samhällsvetenskapliga problem” (Bergström och Boréus 2005, s. 12), och i den här
uppsatsens fall är det hur genusordningen framställs samt diskuteras och problematiseras i den valda ungdomsboken.
3
var professor i socialpsykologi. Jag använder mig av Ås lista över härskartekniker. För att komma djupare in under textens ytskikt kommer jag även att använda narratologins redskap. Vad dessa teorier innebär återkommer jag till, dels under teoridelen samt att teorierna vävs in i analysen.
Materialet som uppsatsen utgår från är en samtida skönlitterär ungdomsbok, Jessica Shiefauers Pojkarna (2011), vilken vann Augustpriset för bästa svenska barn- och
ungdomsbok samma år som den utgavs. Genom att välja en roman som är skriven i nutid kan man se vilka föreställningar om kvinnligt och manligt som bekräftas och problematiseras i romanen samt troligtvis se vilka föreställningar som är aktuella för vårt samhälle idag. Uppsatsen gör inga anspråk på att vara generaliserbar utan vill endast uttala sig om just den roman som har analyserats. Genom att endast analysera ett verk blir analysen mer grundlig. Även om det framhävs att uppsatsen inte gör anspråk på att vara generaliserbar menar jag att den är av vikt då man har utgått från en barn- och ungdomsbok och på så sätt får man en inblick i vilka föreställningar om manligt och kvinnligt som förmedlas.
Med min studie vill jag inte slå fast textens mening, utan snarare, som Anders Palm uttrycker det, ”pröva möjliga betydelseperspektiv” (Palm 2002, s. 194). Rosenblatt skriver att ”en roman eller en dikt eller ett skådespel förblir bara bläckfläckar på papper tills en läsare förvandlar dem till en rad meningsfulla symboler.” (Rosenblatt 2002, s. 35) Vidare skriver hon att det är lätt att se hur den som läser ” börjar bygga på tidigare livs- och
språkerfarenheter när han söker dra fram en mening ur de tryckta orden.” (Rosenblatt 2002 s, 36) Varje individ har sitt bagage och sina värderingar och närmar sig texter med vissa
förväntningar och tolkar texterna utifrån sina tidigare erfarenheter, likaså jag. Min avsikt är att min tolkning ska nå fram till en förståelse som delas i respekt med andra, och som Palm skriver att det blir tal om intersubjektivitet i ett forskarsamhälle, den accepteras och anses vara väsentlig och tänkvärd (Palm 2002, s. 194).
Genusteori
4
principer för hur man skapar osynliga regler, normer och förväntningar om manligt och kvinnligt i vårt samhälle:
1. Kvinnor och män hålls isär.
2. Det manliga värderas högre än det kvinnliga. 3. Alla är med och skapar genusordningen.
(Hirdman 2012, s.459) Med den första punkten menas ”isärhållandet” eller som Hirdman även kallar ”dikotomin” (Hirdman 2012, s.459); att kvinnligt och manligt inte bör blandas, utan att de bör hållas isär. Med den andra punkten menas hierarkin eller det manligas norm, att det är mannen som utgör normen för det mänskliga och kvinnan som är det avvikande (Hirdman 2012, s. 459). Med den sista punkten menar Hirdman att alla är med och skapar genusordningen, både kvinnor och män, och oftast sker det helt vanemässigt. Det upplevs som "normalt" för oss att det ska vara så (Hirdman 2012, s.463).
Berit Ås var professor i socialpsykologi vid Oslo universitet. Härskartekniker som innefattar maktförhållanden mellan kvinnor och män har Ås formulerat, detta gjorde hon i slutet av 70-talet. Dessa härskartekniker tas till när en person eller grupp vill slå vakt om sin överordnade position. Från början var det fem tekniker, men efterhand har ytterligare två tillkommit. De härskartekniker Ås skriver om är:
1. Osynliggörande. 2. Förlöjligande
3. Undanhållande av information
4. Damned if you do and damned if you don´t eller Hur du än gör så gör du fel! (även kallad dubbelbestraffning)
5. Skam- och skuldbeläggning 6. Objektifiering av kvinnor 7. Våld mot kvinnor
5
Osynliggörande. Hon förklarar det som att under ett möte är det en kvinna som är mest aktiv med att komma med förslag, medan övriga i sammanträdet sitter tysta. Efter 20 minuter upprepar en av männen ett av kvinnans förslag, och mannen får gehör av de andra och de tycker att hans förslag låter bra (Lönnroth 2008, s. 13). Man har osynliggjort kvinnan och låtsats som att hon inte varit närvarande under mötet. Nästa teknik som förklaras är
förlöjligande. Författaren skriver att ” [v]id ett politiskt nomineringsmöte skickas en karikatyr runt av en medelålders kvinnlig kandidat. Naken. Fniss i bänkarna. Hon blir inte nominerad.” (Lönnroth 2008, s.13). Den tredje härskartekniken är undanhållande av information, vilken Lönnroth förklarar på följande sätt:
Ett självupplevt exempel: jag är enda kvinnliga journalist i en redaktion som är på en tvådagarskonferens för att diskutera vår dåliga arbetsmiljö. Den drivande bakom att konferensen kommit till är jag själv i egenskap av facklig förtroendekvinna. Efter en dags ihärdigt manglande föreslår konferensledaren: ´nu går vi och badar bastu´. Döm om mina manliga kamraters förvåning när jag hänger med i bastun. Därmed elimineras möjligheterna till off-the-record-snack, det vill säga undanhållande av information (Lönnroth 2008, s.14).
Vidare skriver Lönnroth om Damned if you do and damned if don´t, även kallad för
dubbelbestraffning och det är det begreppet jag kommer att använda i min analys. Lönnroth beskriver; ”-När jag var partiledare för SV fick jag ibland höra att jag var slavdrivare när jag drev igenom beslut raskt och bestämt. Min efterträdare fick höra att han var stark och
beslutsfähig när han gjorde samma sak.” Lönnroth fortsätter berätta vidare om vad Ås uttryckte: “Hur jag än gjorde, gjorde jag fel.”(Lönnroth 2008, s.15). Den femte
härskartekniken är Skam- och skuldbeläggning. Denna har mycket gemensamt med
föregående härskarteknik och följande scenario målas upp: En ensamstående mamma är på ett möte i skolan eftersom hennes son har problem i skolan. De på skolan undrar hur mycket mamman egentligen jobbar och anser att hon bör vara hemma mer för att hjälpa sin son med läxorna. Samtidigt som chefen på mammans jobb uttrycker att det vore bra om hon kunde jobba över då det behövs. Hur hon än gör blir det fel och hon känner skuld och skambeläggs. Den nästsista härskartekniken är objektifiering. Lönnroth skriver: ”exempel på hur
6
Ungdomsromanen Pojkarna
Kim, som också är romanens berättare, och hennes två vänner, Momo och Bella, har fyllt 14 år och går som alla andra ungdomar i skolan. Kim berättar om relationen mellan pojkarna och flickorna i skolan. Man får läsa om hur pojkarna förnedrar flickorna i skolan genom verbala och fysiska handlingar. De tre flickorna håller sig mest för sig själva och de tillbringar en stor del av sin fritid i Bellas växthus. Växthuset är deras ”frizon” (Schiefauer 2011, s.19)1. Där
har de olika maskerader och vill gärna vara utklädd till något som inte redan finns, för annars måste de passa in i förutbestämda mallar. Kim vägrar att göra det. Hon drömmer om att hitta ett blixtlås i huden för att kunna kliva ur den. En kväll när flickorna har maskeradkväll dricker de nektar ur en av Bellas växter. Det visar sig vara en magisk växt och alla tre
flickorna förvandlas till pojkar. På dagarna är de flickor, på kvällarna förvandlas de till pojkar när de dricker nektar ur den magiska växten. De får uppleva hur det är att vara de som har makten. En kväll träffar de ett gäng killar och Kim stiftar en ny bekantskap med killen Tony. Tony är ”tuff” och kriminell. Tony och Kim utför kriminella handlingar tillsammans och Kim får en kick av att utföra dessa. Hon känner sig attraherad av Tony och blir dessutom kär i honom. Detta gör att hon blir ännu mer fäst vid livet som kille eftersom det är enda sättet för henne att umgås med Tony. En kväll gör hon ett försök att närma sig Tony med flickkroppen Kim, men han är inte intresserad. En kväll ser Kim när Tony våldtar en tjej, Kim går fram till Tony och börjar sparka honom tills det rinner blod ur mungiporna och han ligger livlös. Momo ser detta och springer efter Kim men Kim väljer att springa långt ut i skogen. Väl när Kim kommer hem till sitt radhus vaknar hon av att hon hör någonting, och till slut ser hon hur Momo sätter eld på växthuset. Efter den här händelsen kan inte Kim se någon annan utväg än att ge sig av. Hon lämnar ett brev till sina föräldrar och därefter avskärmar hon sig från alla. Kim bryter sig sedan in i övergivna hus eller sommarhus och flyttar kontinuerligt. I vuxen ålder skickar Kim en ljusblå blomma till namnet på gatan där Bella haft sitt växthus. Bella ringer Kim och ber henne komma, Bella säger att hon är skyldig dem det. Kim återvänder till sina forna vänner och de tar på sig sina gamla maskeradkläder och umgås hela natten. På morgonen ser Kim sig omkring i Bellas lägenhet och ser massvis med böcker, en hel del uppslagna böcker samt att Bella har börjat plantera något. Man kan ana att Bella har planterat en magisk växt. Romanen avslutas med att det kring Bellas hårburr fladdrar en sky av
1 Hädanefter kommer endast sidnummer att anges inom parentes när jag refererar till primärkällan Jessica
7
fjärilsvingar och Bella uttrycker följande till Kim; ”Kom. Hon väntar på oss.” Man anar att ”hon” är den magiska blomman.
Recensioner
Inför den här studien har jag även läst olika recensioner om Pojkarna för att få en uppfattning om hur romanen har uppfattats och mottagits av läsarna. På baksidan av romanen beskrivs den med bland annat orden ”uppväxt, förvandling, kärlek och systerskap”. Av de
recensionerna jag har funnit kan jag dra slutsatsen att Pojkarna har lästs och tolkats på flera olika sätt. Pojkarna vann Augustpriset för bästa ungdomsbok 2011 med motiveringen ”med vass och avslöjande flickblick infiltreras Pojklandet” (Nordquist 2012). Sanne Näsling (2011) har skrivit en recension om Pojkarna i Dagens Nyheter. Där konstaterar hon att flickorna förnedras ”av pojkarnas ´händer som trots allt var varma mot kroppen.´ ” (Näsling 2011). Näsling skriver att Schiefauer med sådana formuleringar sätter ”fingret på patriarkatets förödmjukelser; de svider i flickkroppen”. I en recension som skrivits i Litteraturmagazinet, skrivs det att romanen handlar om ”begär som trotsar gränser och vänskap som förstörs.” (Lönnlöv 2012) Dessutom poängterar Lönnlöv svårigheten för flickorna att någonsin passa in. Även Sofie Nordquist (2012) skriver i Litteraturmagazinet, och hon skriver att hon tycker att romanen är alldeles för stereotyp:
Däremot är den alldeles för stereotyp för att vinna ett nutida pris! Flickorna är objekt i killarnas ögon, och de gör inget motstånd alls när killarnas händer börjar fladdra över flickornas kroppar. Det finns väldigt lite av jämställdhet och god självkänsla hos flickorna, och det tycker jag känns tråkigt. Det blir rentav tråkigt och gammalmodigt att läsa (Nordquist 2012).
8
Tidigare analyser av romanen
Eftersom romanen är relativt ny har jag inte kunnat finna någon tidigare forskning om romanen. Jag har däremot funnit två kandidatuppsatser om Pojkarna. En student på Lund universitet, Emma Severinsson, har skrivit en uppsats om Pojkarna. Hon konstaterar att kroppen är central i romanen då den ses till en ”begränsning, en möjlighet och en utmaning mot rådande normer.” (Severinsson 2012, s. 25) Severinsson (2012) diskuterar att
flickkroppen ses som en begränsning, maktlöshet och något negativt. Medan pojkkroppen är full av möjligheter (Severinsson 2012 s. 25). Hon skriver vidare att ”Pojkkroppen erbjuder även en frihet från de objektifierade blickarna som flickkroppen ständigt utsätts för.” Vidare problematiserar hon den manliga blicken. Blicken ses också som ett hinder då Tony inte ser Kim som ”åtråvärd” i sin flickkropp utan avvisar henne. Ingen av kropparna är dugliga för att passa Tony, då den heteronormativa ordningen störs av ett homosexuellt begär och Tony inte vill utmana denna.” (Severinsson 2012, s.25). Rebecca Pier, också student på Lunds
universitet, har även hon skrivit en uppsats, ”Dagflickan och nattpojken”. Där skriver hon att ”som läsare får man uppleva att det är annorlunda att vara pojke än flicka.” (Pier, 2013, s. 22). Pier skriver i sin avslutning att ”Flickorna går från att känna sig oviktiga till att vara intressanta när de förvandlas (Pier s.22). I sin uppsats konstaterar hon att livet blir enklare för flickorna när de är pojkar eftersom de slipper sexismen, de får respekt samt att de får röra sig fritt. Pier anser att alla karaktärerna i romanen följer normen av vad maskulinitet och
femininitet är (Pier, s.22). Hon hänvisar vidare till John Stephens schema om maskulinitet och femininitet i litteratur där 20 av 30 ord passar in på karaktärerna i romanen. Några av orden från Stephens schema är våldsam kontra ej våldsam, stark kontra vacker, tuff kontra eftergiven. Detta schema går att finna som bilaga till hennes uppsats. Pier skriver vidare att Kim utvecklas under romanens gång: ”från att tycka att rollen som flicka är usel, till att vara pojke är det bästa som hänt henne på länge, till att hon till sist är ganska nöjd med sitt liv som flicka och den gemenskap hon ingår i.” (Pier 2013, s.22).
Analys
9
(Josefsson 2007, s. 5). Helen Schmidl (2005) skriver att forskaren R. W Connells har beskrivit skillnaderna mellan könen så här:
Kvinnor antas ha en uppsättning egenskaper, män en annan. Kvinnor antas vara vårdande, lättpåverkade, pratsamma, emotionella, intuitiva och sexuellt lojala; män antas vara aggressiva, orubbliga, fåordiga, rationella, analytiska och promiskuösa. (Schmidl 2005, s. 286).
I den här analysen kommer jag att lyfta och problematisera några av dessa egenskaper. Mitt syfte har varit att analysera de dominerande föreställningar om kvinnligt och manligt som framställs och bekräftas i ungdomsboken och jag har utgått från hur flickor och pojkar bemöts, flickors begränsningar och pojkars möjligheter, flickornas och pojkarnas egenskaper och till sist queer. Men för att komma dit har jag först undersökt hur romanen är uppbyggd för att analysera hur detta kan ha påverkat mig som läsare. Pojkarna har en
cirkelkomposition. Den börjar med slutet, och när romanen lider mot sitt slut tar Kim vid där historien började och berättar vidare därifrån. Med hjälp av tillbakablickar, så kallade
analepser, fylls luckorna. Tillbakablickarna kommer i kronologisk ordning bortsett från att Kim ibland återgår och berättar ur ett perspektiv då hon är vuxen. Berättaren i Pojkarna är homodiegetisk med en extern fokalisation, det vill säga att berättaren Kim befinner sig inne i berättelsen, och skeendet uppfattas från den position där Kim är då hon berättar (Holmberg och Ohlsson 2010, s. 75). Kim berättar om sitt tonårsliv i vuxen ålder, det vill säga att Kim ser tillbaka på sitt liv och historien berättas i dåtid. När man skriver på det här sättet är det lätt att sympatisera med den som berättar. Med detta berättargrepp skapas en närhet till berättaren men distans till de andra (Nordenstam 2010, s. 126). Med en homodiegetisk berättare ges ett intryck av autenticitet men händelserna har troligtvis färgats av Kims intryck. Berättaren ger utförliga kommentarer som hon har värderat och påbjuder hur läsaren ska uppfatta
händelserna (Holmberg och Ohlsson 2010, s. 71). Det här skrivsättet kan affektera och väcker troligtvis mycket känslor hos läsaren, vilket det även har gjort hos mig. Ytterligare ett
10
på bilden. Mitt förhållningssätt till samhället som gestaltas i romanen är att vissa händelser i romanen kan säkerligen ske i vårt samhälle, och har troligtvis också gjort, men det är inte allas bild av hur det faktiskt ser ut i samhället. Romanen läser jag som en rekonstruktion av händelserna så som Kim ser på det, och här är det viktigt att poängtera att alla uppfattar situationer olika. Därför varierar mitt förhållningssätt mellan fakta och fiktion när jag har läst romanen Pojkarna.
Hur flickor och pojkar bemöts
Kim berättar om maktspelet mellan killar och tjejer, som är väldigt synligt i skolan:
Det hände hela tiden. Några pojkar går förbi några flickor och strax innan de är i jämnhöjd med varandra sätter en av pojkarna sin underarm framför gylfen och låter den sprätta upp som en ståkuk ut från skrevet. Han spänner armen, knyter näven, härmar ljud han hört i filmerna han sett tillsammans med andra pojkar. En annan pojke uppmärksammar hans gest, bidrar med att trycka in tungan i kindens insida upprepade gånger. Sedan stämmer de upp i ett unisont ylande, öser hela repertoaren av köttiga porrfilmsrepliker över flickorna. Det finns bara ett sätt att bemöta dem: hålla munnen stängd, hålla ryggen rak, hålla masken intakt fastän alla de där orden och gesterna bet sig fast under skinnet varje gång (s. 22).
Schiefauer inleder sin roman med är att skriva att den inte är till för vem som helst. Utan den är till för de som kan se (s.9). För de som kan se maktspelet som finns mellan flickor och pojkar, mellan kvinnor och män i dagens samhälle. Hirdman skriver om det så kallade genuskontraktet. Genuskontraktet beskrivs av Hirdman som ett osynligt kontrakt som finns mellan kvinnor och män. Hirdman belyser det faktum att det inte handlar om ett kontrakt där två jämlikar ingår, utan hon förklarar att det är frågan om ett kontrakt som är ”uppdraget av den part som definierar den andra.” (Hirdman 2012, s. 462). Genuskontrakten finns på tre olika nivåer. Jürgen Habermas delar in dessa tre nivåer i:
1. Kulturell överlagring. Föreställningar som finns om hur relationen mellan ”man” och ”kvinna” bör vara.
2. Social integration. Arbetsfördelningen mellan könen. Här kommer jag att diskutera rollfördelningen mellan könen i skola och samhälle.
3. Socialisering. Där socialiseringen ses som den direkta inlärningen. Exempelvis ”inte ska du gråta som pojke”.
(Hirdman 2012, s. 461ff) Hirdman menar att när man använder genuskontraktet som redskap kan man beskriva
11
till under analysens gång. Detta genuskontrakt gestaltas väldigt tydligt i Pojkarna. I romanen skildras vad som i skolan och det svenska samhället är ett ”acceptabelt” uppförande av killar, och hur killarna ser på tjejerna som underordnade:
Om du klarade av att hålla munnen hela tiden, om du höll blicken stadigt riktad i marken medan de undersökte dig med händer och tunga, då fick du till slut en hård knuff i bröstet och en spottloska framför fötterna. Innan de vände och gick väste de att vi var äckliga, att vi var fulfittor, att vi var så djävla vidriga att ingen kille någonsin skulle vilja knulla oss om han så fick betalt för det (s. 23).
De Beauvoir skriver att ”De [kvinnorna] är integrerade i det kollektiv som styrs av männen och de intar där en underordnad plats.” (De Beauvoir 2002, s. 698) Här blir flickornas
underordnade plats väldigt tydlig. Kim beskriver hur pojkarna brukar sträcka ut tungorna mot dem samtidigt som tungspetsen ”spelade över” deras kinder. Hon fortsätter med att berätta om hur pojkhänderna gled uppför deras lår samtidigt som pojkarna viskade med tillgjorda falska röster ”skorrande” kärleksrepliker (s. 23). Man får tidigt veta att Kim och hennes vänner vägrar att finna sig i de förutbestämda förväntningar och föreställningar som både individer och samhälle har på hur människor bör vara och bete sig utifrån sitt biologiska kön.
Vi gick som stora irriterade djur genom våra föräldrars hus, skrek efter något som kunde stilla de underliga svallningarna, men vart vi än såg fann vi bara de
förutbestämda Kvinnomallarna. (s. 21).
När Kim berättar om en idrottslektion får man veta att de spelade brännboll, enligt pojkarnas önskemål (s. 42). Kim beskriver hur pojkarna i klassen iakttog flickorna, hur de följde
flickornas minsta rörelse och de tog varje tillfälle i akt för att kunna flina och kommentera det flickorna gjorde (s. 42).
Jag stod med armarna i kors och blinkade inte ens när läraren skrek att jag väl kunde satsa lite, för lagets skull. Bellas bröst gungade när hon rörde sig, ingen T-shirt i världen var stor nog att hålla dem osynliga och när hon sprang, när hon tog fart och verkligen försökte satsa lite, för lagets skull, då hördes genast busvisslingar och applåder från pojkarna [---].-Kom hit baby, kom hit så får jag känna på dem! (s. 42).
12
Läraren stod där med sin visselpipa. Han hörde och såg alltihop men han rörde inte en min [---].Läraren gestikulerade åt Momo och mig [Kim] att plocka med oss slagträn och koner och bära bort dem till materialförrådet. Det var en sorts bestraffning. Den som inte ansträngt sig tillräckligt blev tvungna att plocka undan. Alla kunde se vem han valde ut och det var meningen, man skulle känna sig utpekad (s. 43).
Dubbelbestraffningen är att det inte spelar någon roll vilket av alternativen flickorna väljer, eftersom de blir bestraffade oavsett, och vad de än väljer att göra blir det fel (Lönnroth 2008, s.13). Antingen blir de bestraffade av pojkarna genom nedvärderande kommentarer och handlingar, eller så blir de utpekade och bestraffade av läraren. Bella fick sin bestraffning av pojkarna, förutom den bestraffningen hon fick under lektionen fick hon ytterligare en. Följande handling utspelar sig på väg till omklädningsrummet, efter ovannämnda idrottslektion:
Jag hörde inte vad de [pojkarna] sa, jag hörde bara tonfallen, hur de talade till henne [Bella] med mjuka falska röster. Och de släppte in henne i klungan, de lät henne gå flera steg fram mot dörren innan de började ta på henne, tryckte sina kroppar nära, lirkade in händerna under tröjan och skulle känna och Bella vred sig, drog sig ur deras grepp, men pojkarna släppte inte taget om hennes kläder. De drog och krängde och till sist höll de T-shirten och sportbehån som segertroféer i luften, svingade tyget över huvudet, skrattade, pekade (s. 44).
Här framkommer det hur pojkar är vana att använda flickor efter eget behag. I romanen ges pojkar den här rättigheten, av både samhälle och skola, att få göra vad de vill med flickor. Rättigheten ges genom att vuxenvärlden inte reagerar, och ibland att de till och med ursäktar pojkars beteende. Det handlar om en slags rättighet som pojkar har. Den här rättigheten är Kim också medveten om:
Jag ville le tillbaka, jag ville nicka tröstande, säga ”Jag vet, så djävla töntiga, du ska inte bry dig om dem”. Men jag kunde inte le, jag kunde inte nicka för jag visste att det inte var barnsligheter, tvärtom. Pojkarna var alltför vana [min kursivering] att kunna göra som de ville med oss (s. 43).
Som det tidigare har kommenterats är flickorna vana att ta sin underordnade plats. Det sker ”naturligt” att det är så det ska och bör vara. Hirdmans teori om genuskontraktet och hierarki, innebär just att mannen är överordnad kvinnan och därför står som norm för vad som anses naturligt samtidigt som kvinnan bedöms som den avvikande. Det anses naturligt att pojkar agerar på det här sättet, och både pojkar, män, flickor och kvinnor är med och accepterar det. Genuskontraktet är alla med och gör, män som kvinnor.
13
föreställa något som redan fanns för då ”skulle ju allting vara bestämt: replikerna skulle redan finnas, rörelserna, minerna, attityderna, det skulle inte bli som vi ville.” (s. 34). Flickorna vill helt enkelt inte placeras i normen som råder i samhället, de vill inte ”passa in”, de vill inte skriva på det så kallade genuskontraktet. De vägrar acceptera de tre punkter Hirdman talar om, den kulturella överlagringen, den sociala integrationen och socialiseringen (Hirdman 2012, s. 462).
Flickors begränsningar och pojkars möjligheter
Kim berättar att hon och hennes kompisar Momo och Bella vägrar växa upp, ”Vi gömde oss i växthuset för att slippa bli vuxna.” (s. 20) eftersom de var rädda för vad som skulle hända, av den orsaken att de associerade vuxenlivet med att det då blir, vad de upplever som,
acceptabelt för pojkar att ta på flickorna:
Vi höll oss undan våra jämnåriga, vi aktade oss noga för att lyssna till hormonernas sång i blodet för vi anade att de kunde övermanna oss när som helst, utan vårt medgivande. Vi visste vad som väntade: en morgon skulle vi helt enkelt stiga upp ur sängen och veta att barnlekarna måste överges. Vi skulle se oss omkring, se hur andra gjorde och sedan göra efter. Lära oss dricka, röka, kyssas. Lära oss tolerera att pojkarna tog på oss med sina händer (s. 20).
Den snedvridna kulturella överlagringen flickorna har upplevt har satt sina spår hos dem. Det är så här flickorna ser på relationen mellan ”man” och ”kvinna”, och det är så här de tror att det skall vara, att man som vuxen till slut tolererar att män tar på kvinnor med sina händer. Att Schiefauer använder just ordet tolerera är nog inte någon tillfällighet. Ordet tolerera säger att flickor är tvungna att socialiseras in i en roll som de egentligen inte vill ta på sig, men med tiden lär de sig att tolerera det. Detta vägrar Kim. Kim associerar vuxenlivet med att tolerera, och hennes desperation och panik framgår tydligt under det stycket när Kim får sin menstruation.
Jag hukade på det svala plastgolvet, kupade handen mellan benen. En lång brunsvart slemsträng, den klibbade mellan mina fingrar som simhud. Jag tog en bit toalettpapper, torkade hårt, gnuggade mellan benen. Pappret blev fullt av rostfärgade klumpar. Ett trögflytande, oundvikligt tidstecken (s. 139).
Menstruationen förknippar hon med vuxenlivet och som att menstruationen är det
14
huk, lade mina pojkhänder kring huvudet, vaggade kroppen fram och tillbaka.” (s. 140). Morgonen är kommen, den morgonen då Kim vet att hon måste ge upp lekarna och börja göra som alla andra, och börja tolerera. En befogad fråga Hirdman ställer sig är hur kvinnor, generellt sett, har ett lägre socialt värde än män, både historiskt och geografiskt sett (Hirdman 2012, s. 455). Hirdman skriver vidare att man inte föds till man eller kvinna, utan att man skapas till någotdera. Vidare refererar hon till De Beauvoir, att man inte kan vara en A (man) utan att förtrycka en B (kvinna) (Hirdman 2012 s. 461), vilket framgår tydligt i Pojkarna. Hirdman skriver att genussystemet är en ordningsstruktur av kön. Hirdman talar om genussystemets logiker där den första logiken är dikotomin. Dikotomin förklaras som ”isärhållandets tabu: manligt och kvinnligt bör inte blandas.” (Hirdman 2012 s. 459). Den andra logiken förklaras som hierarkin, och där är det mannen som är normen. Hirdman skriver att ”Det är män som är människor, därmed utgör de normen för det normala och det allmängiltiga” (Hirdman 2012, s. 459).
I boken Modig och stark- eller ligga lågt har pojken i bilderböckerna Malla och Benny analyserats, och där framgår det att pojken Benny både rör sig snabbare och längre ut i världen än vad flickan gör, vilket även är tydligt i Pojkarna. Vidare skriver Kåreland att just att pojkarnas större rörelsefrihet är något som många forskare har kommit fram till när de har presenterat pojkars beteende (Kåreland 2005, s. 40). Även Maria Nikolajeva, som var
professor i litteraturvetenskap och är även känd expert på barnlitteratur, ansluter sig till denna teori. Hon skriver att det maskulina rummet är utomhus medan det feminina är inomhus; det maskulina handlingsfältet är borta från hemmet medan den feminina sfären är hemma (Nikolajeva 2003, s.64) Här blir den rörelsefriheten påtaglig:
TRE POJKAR GICK genom staden. Det var sommarlovets allra första vecka. Nedför avenyerna gick vi, över de stenlagda torgen. Vi gick genom nattmörka alléer, på grusgångar mellan parkernas gräsmattor. Det myllrade av pojkar (s. 66).
Det myllrade av pojkar på natten, och det är en aspekt som är intressant att belysa under det här avsnittet ”Flickors begränsningar och pojkars möjligheter”. Vad som är intressant att diskutera är om flickorna är medvetna om pojkkroppens möjligheter och flickkroppens begränsningar. En trolig anledning till varför flickorna vill bli pojkar är makten som kommer med pojkkroppen. Även att Kim får umgås med folk som inte skulle titta åt Kims håll i vanliga fall. Vid ett tillfälle uttrycker Kim att Tony testade henne och att hon ”dög” (s. 89).
15
Det sporrade mig. Jag visste att jag var tvungen att överträffa mig själv för att få ha honom kvar (s. 89).
En av anledningarna till att Kim vill vara pojke är just för den bekräftelsen hon får som pojke, vilket hon inte tycks få i sin flickkropp. Framförallt är pojkkroppen även hennes tillgång till att umgås med Tony. De andra flickorna tycker att det är roligt till en början, de tar det som en lek, ännu en maskerad. Momo själv uttrycker följande då Bella inte vill följa med:
Hon slog ut med armen och lade den kring Bellas axlar, skrattade mjukt och smittande. ”Ta det inte så allvarligt”, sa hon, ”det är ju en lek, Ett strövtåg, en Utflykt. Vi är de tre Musketörerna, har du glömt det? Vi är Spioner på Uppdrag i Fiendens läger, vi är […]. (s. 77).
För Momo var pojkkvällarna som ”en enda stor, upplyst teaterscen” (s. 86) och hon brukade öva in sina pojkrepliker. Men för Kim blir det något annat, och det slutar även annorlunda för Kim. För Kim är det ingen roll hon agerar, hon vill vara rollen. När de andra flickorna
tröttnar på pojklivet kan Kim kan inte förstå att de kan välja att vara flickor. Det uttrycker hon till Bella i följande citat:
- Det räcker nu, Kim. Jag orkar inte med det här mer.
Jag såg på hennes ansikte, de mjuka brösten under T-shirten. Hon var på väg att bli kvinna, hon skulle växa och leva i sin kvinnokropp. Att hon kunde välja det! Jag kunde inte begripa det. Hon såg på mig, höjde ögonbrynen. - Hörde du vad jag sa? Jag knöt nävarna, kände naglarna tränga in i handflatorna.
- Du slänger bort dit liv, Bella. Hon fnös.
- Jag? Är det jag som…
Men jag lät henne inte prata färdigt. Jag for upp, överröstade henne:
- Har du glömt hur det var, hur de gör mot sådana som oss? Har du glömt det? För det kommer aldrig, aldrig att bli annorlunda, oavsett hur gamla vi blir. Inte om man ser ut så här. Jag slog ut med armarna, tog in min flickkropp med båda händerna. (s. 142ff).
Kim väljer att vara pojke av många anledningar. Som pojke behöver hon inte tolerera att någon tar på henne. Hon vill vara pojke för att slippa bli behandlad som flickor/kvinnor blir behandlade. Ännu en anledning är att på grund av bekräftelsen hon får från Tony, eftersom blickarna från Tony gör henne ”så hopplöst lycklig” (s. 94). Dessutom lockar äventyren på nätterna, vilket hon aldrig hade kunnat ta del av med sin flickkropp.
16
”okej” för pojkar att vara ute om natten. Den bestämda uppdelningen i kön/genus är starkt kopplad till flickkroppens begränsning och pojkkroppens möjlighet. I följande citat kan man se hur tydligt det är att man måste ha ett visst kön för att kunna göra vissa saker:
Jag satt i mitt flickrum. Bredvid sängen stod en spegel och varje gång jag fick syn på mitt ansikte undrade jag ett ögonblick vem hon var, den där bleka flickan, innan jag mindes att hon var jag. Utanför spann mopedpojkarna cirklar i gruset och jag tänkte att det var någon sorts besvärjelse, en ritual som de utförde kväll efter kväll. För att hålla något borta eller locka något till sig, vilket visste jag inte. Men jag visste att pojken i mitt flickrum ville ut till dem. Han ville dra på sig kängorna och köra ner händerna i byxfickorna, han ville hälsa dem med en nick och stå tillsammans med dem i gruset. Men i spegeln fanns ett flickansikte, och hon glodde dumt och oförmöget på mig varje gång jag mötte hennes blick (s. 97).
Med flickkroppen innebär det begränsningar medan det medför möjligheter för Kim med pojkkroppen, och detta lockar henne. Vid ett tillfälle har Tony med sig en pistol som han skjuter på burkar med. Kim beskriver hur det ringer i hennes öron efter att Tony skjutit tre skott. När Tony räcker över pistolen till Kim vill hon trycka av, samtidigt som hon inte vill (s. 107).
Allt som skett, allt jag gjort under nätterna med Tony, det hade varit en vild lek. Min pojkkropp hade dittills känts odödlig, [min kursivering] som en superhjältedräkt som tillät mig att göra omöjliga saker (s. 107).
Det som lockar henne till pojklivet kan också vara odödligheten hon känner.
Flickornas och pojkarnas egenskaper
Nikolajeva skriver att det finns både öppna och slutna karaktärer. Med öppna karaktärer tillåts läsaren att gå utanför texten för att bilda en uppfattning av karaktärerna, och detta gör man med hjälp av läsarens egna erfarenheter, medan slutna karaktärer innebär att det står uttryckligen i boken hur man ska uppfatta karaktärerna (Nikolajeva 1998 s. 62). I boken Epikanalys (2010) beskrivs dessa karaktärstyper med direkt karaktärisering och indirekt karaktärisering (Holmberg och Ohlsson 2010, s. 62). Direkt karaktärisering innebär att ”berättaren eller någon annan i klartext redogör för karaktärens egenskaper.” (Holmberg och Ohlsson s.62) I Epikanalys poängteras det att med denna typ av karaktär har man som läsare fog att fundera över berättarens trovärdighet, det skrivs vidare att ”[f]ör att man ska skall godta sådana exempel på direkt karaktärisering måste källan vara den mest auktoritativa i texten.” (Holmberg och Ohlsson 2010, s.62). Med indirekt karaktärisering överlåts större ansvar ”på läsarens medskapande förmåga.” (Holmberg och Ohlsson 2010, s.62).
17
centrum för vårt intresse.” (Holmberg och Ohlsson, 2010, s. 62). Den indirekta
karaktäriseringen kan jämföras med Nikolajevas öppna karaktär. Holmberg & Ohlsson skriver att en av karaktärsindikatorerna kan vara replikerna (Holmberg och Ohlsson 2010, s. 62). Vissa egenskaper kan tillskrivas till de olika karaktärerna med hjälp av det Kim berättar, medan andra egenskaper tillskrivs dem genom att man går utanför texten. Bella beskrivs som fräknig med små röda fläckar på kinderna. Hon går inåt med tårna, stammar och har nära till tunghäfta i skolan (s. 13). Med denna beskrivning drar man slutsatsen att Bella är osäker och är antagligen ingen ”populär” tjej. Men Kim berättar att de blir olika personer när de är i växthuset och när de är i skolan.
Även Bella blev en annan därinne. Hennes blick var lugn och knivskarp, rörelserna var exakta och säkra. I skolan var hon en ganska tjock flicka med rött hår och fräknar, en flicka som helst satt tyst och osynlig (s. 19).
Det som är tänkvärt är att Bella beskrivs som två olika personer, beroende på om hon befinner sig i skolan eller i växthuset. Vad är det som gör henne osäker i skolan? Under en händelse i romanen blir man varse flickornas rädsla för pojkarnas beteende. Det är när flickorna är pojkar och träffar Tony och hans kompisar för första gången. Tony närmar sig dem för att presentera sig. När det blir Bellas tur blir hon alldeles stum:
Men Bella satt stum med blicken i gräset. Tony höjde sina ögonbryn, därunder
hårdnade ögonen. Jag grep blint i luften. Det gula neonnamnet slingrade sig högt uppe på husfasaden och jag sträckte mig efter det, tog ner det från skyn och gav det till Bella. – Det är Mack. Jag knuffade henne på armen, tvingade henne att lyfta huvudet och se på Tony. Hennes ögon var matta av rädsla. Hon ville väja för hans blick, hon väntade sig att den skulle glida över hennes runda bröst och att orden skulle börja strömma ur orden på honom, vassa giftiga ord som fastnade i hennes vita hud (s. 68).
Här menar jag att det blir tydligt hur pojkarnas maktspel mot flickorna påverkar dem. Pojkarna hämmar dem med sitt beteende. Det som är intressant att se är hur Kim framställs när hon sedan är pojke: ”JAG SPRANG NEDFÖR gatan i natten. Mina ben var gjorda av kraft och fart och styrka”. (s. 53). Flickorna beskrivs som svaga och sårbara medan pojkarna är de starka, känslokalla, hårda och aggressiva:
18
Dessa egenskaper är i enlighet med Nikolajevas stereotypschema. Nikolajeva har tagit fram ett schema över stereotypa egenskaper hos både kvinnor och män. Med hjälp av detta stereotypschema som verktyg kan man se hur framställningen av kvinnliga och manliga karaktärer medverkar till att ”göra” genus (Nikolajeva 1998, s.64).
Män/pojkar Kvinnor/flickor starka vackra våldsamma aggressionshämmade känslokalla/hårda emotionella/milda aggressiva lydiga tävlande självuppoffrande
rovgiriga omtänksamma, omsorgsfulla
skyddande sårbara
självständiga beroende
aktiva passiva
analyserande syntetiserande
tänker kvantitativt tänker kvalitativt
rationella intuitiva
(Nikolajeva 1998, s.65)
Nikolajeva skriver att de olika egenskaperna görs ännu tydligare i barnböcker (Nikolajeva 1998, s.55) I modern litteratur står dessa egenskaper oftast inte uttalat, i jämförelse med äldre litteratur. (Nikolajeva 1998, s. 65). Även när Tony beskrivs är han en stark, våldsam och tuff individ. ”Han sträckte fram handen, slöt sina grova fingrar kring hennes [Bellas] jordsmutsiga och jag såg hur hans axelmuskler rörde sig under jackan när de hälsade.” (s. 68). Även om pojkkroppen vanligtvis är starkare än flickkroppen, av naturliga skäl om man ser till muskelmassa, så anser jag att Tony beskrivs som stereotypt pojkig. Kontrasterna till hur flickorna agerar när de är flickor och när de är pojkar är påtaglig, det är intressant att se hur de anammar genuskontraktet beroende på vilket kön de är för tillfället. När flickorna träffar Tony för första gången när de är pojkar får Bella inte fram något namn, därför ger Kim henne ett namn. Bella är arg på Kim för det, och egentligen vill Kim lägga handen på Bellas arm när hon inser att Bella är arg, men förstår att hon inte kan göra det:
19
Detta är precis i enlighet med Hirdman som belyser hur kvinnor sedan urminnes tider har framställts som omhändertagande, att de har varit hemma och tagit hand om barnen och hemmet medan männen skulle vara ute i strid, och även Nikolajeva som skriver att män är, eller framställs som, känslokalla och hårda, medan flickor är emotionella och milda
(Nikolajeva 1998, s. 65). Även Nordenstam skriver att kvinnlighet har förknippats med känslosamhet, intuition och kropp (Nordenstam 2005, s. 129). Här kan man även se Hirdmans socialisering i genuskontraktet. Där socialiseringen ses som den direkta
inlärningen, i det här fallet att om man är kille är det inte ”okej” att vara omhändertagande. Ännu ett exempel där socialiseringen är märkbar är i följande citat när Momo sade med sin pojkröst att det var så ”djävla skönt att plugget var slut och det var en sådan uppenbart konstruerad pojkreplik att vi brast i skratt alla tre” (s. 66). Hirdman skriver att de historiska samt geografiska föreställningarna om vad ”man” och ”kvinna” är, är de mest grundläggande och kraftigaste sociala och kulturella ”gemensamhetsgods” som finns i varje anpassat
samhälle (Hirdman 2012, s. 461). I genuskontraktet finns det konkreta föreställningar om hur kvinnor och män ska vara, och där ingår även språket: hur de får prata och vilka ord man får använda (Hirdman 2012, s. 463). Denna socialisering och dess stora makt över individer gestaltas på ett tydligt och övertygande sätt i romanen. Inte heller när Kim är pojke kan hon göra som hon vill. Det är alltså inte bara flickor som begränsas av genuskontraktet.
I romanen framgår just att kvinnor är lydiga medan män är aggressiva, precis som Nikolajeva skriver i sitt stereotypschema, Kim lyder Tonys minsta vink:
Jag visste att Tony förväntade sig att jag skulle gå efter honom. [---].Det var något i hans rörelse, någon slags bestämdhet som jag lärt mig att mig att känna igen (s. 104ff).
Även i följande citat blir Kims lydnad och underordnade plats påtaglig:
Jag var inte beredd. Den hårda stöten kom från ingenstans. Jag tumlade bakåt mot husväggen och Tony var över mig. Ett hårt tag i mina jackslag, andedräkten och röklukten överallt omkring mig. Den stora kroppen som en mur och mina revben pressades samman. Han borrade in knytnäven i min mage och jag tappade luften. Hans röst var ett morrande i mitt öra: -om larmet går är de här på trettio sekunder. Jag skiter i dig om du åker fast [---]. Jag visste att jag borde bli rädd. Jag borde slita mig loss och springa tillbaka till min egen värld, till radhuset och trädgårdarna och mina föräldrars sovande andetag. Men jag stod kvar (s. 83ff).
20
Tony klev in i mörkret. Höken stannade, gjorde ett kast med huvudet och lät oss förstå att vi [Kim, Bella och Momo när de är pojkar] skulle gå före honom. - Ni håller käft. Som vanligt var det inget hot, ingen tillsägelse. Det var ett faktum, något vi fick veta om oss själva i händelse att vi inte redan kände till det (s. 80).
Hirdman förklarar att vi alla är med och skapar genusordningen, och av den anledningen tar flickorna sin underordnade plats. Oftast görs detta helt omedvetet. Det upplevs som "normalt" för oss att det ska vara så. Flickorna är vana att ta den platsen. En aspekt som är värd att belysa i samband med de två ovanstående citaten är att Kim verkar acceptera våld, och tycka att det är ”okej”, så länge det inte finns ”girighet i hans händer, ingen falsk mjukhet i rösten, inget habegär i ögonen”. Detta uttrycker Kim strax efter den hårda stöten från Tony:
Jag såg rakt in i Tonys ögon och inuti mig började ett träd att växa: en tjock stam som ett lod genom min nyfunna kropp och hjärtat slutade tvärt att banka. Det enda som fanns i världen var han och jag, våra kroppar hårt tryckta mot varandra, låsta i ett järngrepp. Det värkte i magen. Hans knytnäve skulle lämna ett fult blåmärke efter sig och i nacken skar jackkragen in. Jag kände hur där blev ett ilsket svidande rött streck. Men det var allt. Det fanns ingen girighet […].” (s. 84).
Sig själv beskriver Kim på följande sätt: ”Och jag, jag var en tunn, sorglig sak med taniga ben och för stort huvud. Min hud blommade upp i eksem så fort den kom i kontakt med något okänt.” (s. 19) Med denna information får vi veta att Kim inte är särskilt attraktiv, vilket enligt Nikolajeva (1998) ofta flickor framställs som. Pier konstaterar i sin uppsats att samtliga karaktärerna följer normen av vad maskulinitet och femininitet är, det anser inte jag (Pier 2013, s.33). Det ingår i rollen att Kim ska vara missanpassad, dessutom kan man dra
slutsatsen att de tre flickorna inte är särskilt stereotypa. När andra flickor beskrivs framställer Kim dem som ”rådjursflickor” (s. 99). Hon förklarar dem på följande sätt:
Två rådjursflickor var det. De hade långa ben och tunna halsar, ögonlock som var tunga av smink. En av dem lutade sig fram mot Tony, ställde sig på knän och knogar som en hund. Hennes lösa tröja föll ner över axeln och hans blick [min kursivering] gled över det han såg (s. 100).
Det här är Kims bild av hur flickor gör. Här genomsyras åsikter och påbjuder läsaren hur ”rådjursflickan” ska uppfattas. Här anser jag att Kim, såsom berättare, själv använder sig av en av härskarteknikerna: Förlöjligande (Lönnroth 2008, s.13f). I broschyren De 5
21
Det var trångt. En av flickorna satt precis vid kanten och Höken satt intill henne. Han höll en arm om hennes midja. Hon lät honom ha handen där, men jag såg i hennes ögon att hon inte tyckte om det., att hon bara lät honom för att han skulle fortsätta att dela sin flaska med henne (s. 103).
I det här fallet tillåts Höken att ha sin arm runt hennes midja bara för att hon ska få sprit. Ofta ursäktas pojkars beteende just på grund av att flickor beter sig på det viset som flickorna gör i ovanstående citat. Som det redan har konstaterats så beskrivs inte Momo, Bella och Kim som särskilt stereotypa, medan ”rådjursflickorna” är den typ av flickor som Kim inte vill bli, för dessa tjejer har ”skrivit på” genuskontraktet. Eftersom Kim i egenskap av berättare har makt att styra läsaren är risken stor att hennes nedlåtande syn på ”rådjursflickor” anammas av läsaren.
De egenskaper Tony har och som tilltalar Kim är att han inte tittar på flickor som andra pojkar i romanen gör. En av dehärskarteknikerÅs talar om är osynliggörande.
Osynliggörande handlar om att visa att man är betydelselös. När man osynliggör en person känner hen sig oviktig, värdelös samt at det gör personen osäker. I blockcitatet ovanför kan man läsa hur Tony tittade på hur flickans lösa tröja föll ner över axeln, att han tittade på henne men att han sedan tittade bort. Kim beskriver hur han ignorerade henne, att han inte brydde sig om att hon sträckte ut sin vita hals bara för att han skulle se (s. 100) och det är det här jag menar tilltalar Kim. När Kim får höra av Höken, Tonys kompis, om en tjej som Tony hade ”knullat” tror hon inte på det:
Det handlade om Tony, om en tjej han hade knullat. Hon hade stönat som en porrstjärna, skrikit och velat ha satsen i munnen. Och Tony hade sprutat henne i ansiktet och sedan, när han dragit på sig byxorna, hade han tagit upp en hundring och kletat fast den i sperman på hennes kind. ”Här har du din djävla hora”, hade han sagt, och sedan hade han gått. [---] Jag försökte föreställa mig hur det hade sett ut. Tony med en flicka, hur han fiskade upp sedeln ur fickan och smäckte fast den på den kletiga kinden. Men det gick inte, jag kunde inte få någon bild. Jag kunde inte se honom göra det. Det verkade så olikt honom, så utstuderat, överdrivet. Tony behövde inte göra en sådan sak för att tillintetgöra en annan människa, det räckte att han såg på en med den där stålblicken han hade. Nej, det Höken hade berättat var en lögn (s. 125).
Även här framgår det att Tony har ett speciellt sätt att se på tjejer, Tony får sin makt från tjejer genom att osynliggöra dem. Hans blick gör det.
Queer
22
förklaring: ”queer [kwiə] (engelska, 'konstig', 'excentrisk', 'homosexuell'), brett begrepp som
kan ha flera betydelser, men som i grunden är ett ifrågasättande av heteronormen. Det kan innebära en önskan att i sin identitet inkludera alla kön och sexualiteter eller att inte behöva definiera sig. Många ser sin könsidentitet och/eller sin sexualitet som queer.”(ne.se) Enligt rfsl.se kan en person kalla sig queer om den inte känner sig hemma i de ”konventionella sexuella läggningarna homosexuell, bisexuell eller heterosexuell, antingen av anledningen att en känner sig som något annat eller att en inte vill gå med på att det bara finns två kön, så som orden homosexuell, bisexuell och heterosexuell antyder.”(rfsl.se). De personer som kallas queer bryter mot heteronormen men de tycker inte att det finns någon anledning att sätta en detaljerad etikett på sig själv gällande sin sexuella läggning (rfsl.se). Nordenstam skriver att Ninni Holmqvists novell ”Kostym” (1995) kan läsas med utgångspunkt i de klassiska dikotomierna manligt-kvinnligt (Nordenstam 2010, s. 129). Allt är uppdelat i genus och är genusfördelad in i minsta detalj. I novellen finner man en jag-berättare men man får aldrig veta om det är en man eller kvinna. Jagberättaren beskriver bland annat att i
hotellrummet hen befinner sig i finns det en tvål för män, och en för kvinnor. Schampo för män och en för kvinnor. Jagberättaren fortsätter:” tar jag damdeodorant i ena armhålan och herrdeodorant i den andra” (Holmqvist 1995, s. 65). Det Nordenstam diskuterar i den här analysen är att man inte behöver vara ”antingen-eller”, alltså att man antingen är ”stark eller svag, modig eller rädd, homo eller hetero, barn eller vuxen, kvinna eller man.” (Nordenstam 2010, ss. 135ff), utan att man faktiskt kan vara ”både-och”. Precis det som Kim verkar vilja vara. Namnet Kim är könsneutralt och kan implicera både-och, både pojkar och flickor kan heta det. Redan från början är det tvetydigt om det är en flicka eller pojke det handlar om. I baksidan av romanen framgår det inte om Kim är flicka eller pojke, inte heller i inledningen får man klarhet. Det finns även fler ”både-och” inslag i Pojkarna. Kim är attraherad av Tony, hon till och med säger att hon aldrig har älskat någon så mycket (s. 111) och hon drömmer om hans kropp. Men en kväll har hon sex med Momo när Momo är flicka och Kim själv är i sin pojkkropp (s. 138). Kim är inte ”antingen-eller”, antingen hetero- eller homosexuell, eller antingen pojke eller flicka. Snarare ”både-och”, eller om man vill tolka det som ingetdera.
23
flickorna går till parken, som flickor, ser hon en ny sida hos Momo och Bella när de går och sätter sig bredvid några pojkar.
Jag minns inte vad de talade om. Men jag minns Momos självklara skratt mot himlen, hur hon lät sin kropp mjukna och formas när pojkarna sneglade på den, hur hon log mot den solbrände pojken som räckte henne cigaretten. Det rörde sig så underligt i mig när jag såg det. Äckel kände jag, och kanske avundsjuka. Bella satt tyst, blygheten ville inte släppa taget men hennes ögon var öppna och nyfikna. Hon sökte de tafatta
pojkarnas blickar och när hon fann dem slog hon ner ögonfransarna, log ett blygt leende ner mot marken (s. 99).
Det är härefter som Kim ”förlorar” sig helt till Tony och pojklivet. Hon drar sig ifrån Bella och Momo och blir nästan som besatt av att få ta nektar ur Bellas magiska blomma, trots att Bella gör otaliga försök att hålla Kim borta från blomman då blomman håller på att ruttna bort. Kim själv har tankar på hur det hade varit om hon istället hade suttit kvar den dagen med Bella och Momo:
Många gånger har jag undrat hur det hade blivit om jag suttit kvar. Om jag suttit kvar med Bella och Momo och de andra, eller om jag hade gått därifrån, om jag hade mumlat något och sedan bara rest mig och gått. Men jag gick fram till Tony och frågade om han hade eld (s. 100).
Dels drar hon sig från flickorna eftersom hon inser att de inte alls är lika, eftersom Kim anser att det är äckligt när flickor ”gör sig till” för pojkar. Kim beskriver även att när hon ställer sig upp för att gå till Tony märker inte de andra flickorna något, eftersom ”de var upptagna med att bli sedda” (s. 99). Distansen mellan flickorna och Kim blir tydlig en kväll när Kim somnade tidigt men vaknade av att hon hörde ljud som kom från Bellas och Momos maskerad. När Kim närmar sig för att kika vad de gör ser hon Bella spegla sig:
Bella höll upp en spegel framför ansiktet och gjorde spegelminer åt sig själv: kråmade, flirtade, kurtiserade den målade flickan hon såg (s. 128ff).
Här menar jag att Kim inser hur olik hon är flickorna. Hon ser vart de är på väg. De är på väg dit. Till kvinnomallarna.
24
Jag anser att Kim drar sig mer till Tony och pojklivet efter att hon inser att med sin flickkropp har hon ingen chans hos Tony. När hon närmade sig honom och frågade efter eld skedde detta:
Men när jag såg min spegelbild i hans pupiller, när jag såg vad han såg! I Tonys ögon var min flickkropp något vämjeligt, ett stycke härsket kött som inte ens dög att kasta till korparna i trädet. Han räckte inte fram sin tändare. Hans ansikte drogs ihop i en grimas och han gjorde ingenting för att dölja det. Han ville att jag skulle se. Han höll fast min blick för att hans äckel säkert skulle hinna rinna in i mig, så att jag aldrig skulle glömma hur oduglig och meningslös jag var för honom. Sedan vände han bort huvudet. Jag blev stående ett ögonblick innan jag kom mig för att vända dem ryggen (s. 100ff).
När Kim kommer hem ligger hon i sitt flickrum, då beskriver Kim hur det flimrar till: ”Tony såg på mig, jag bar min pojkkropp. Han såg mig på mig, och det var allt. Det fanns inget annat i blicken” (s. 101). Kim är nöjd över att bli sedd av Tony, eller kanske av någon över huvud taget, och det blir hon i sin pojkkropp. I början av romanen benämns ”pojkkropp”, ”flickkropp”, ”flickrum” ofta, som om att Kim famlar efter sätt att kunna sätta en definition på allt (s. 134). Men efter kommande citat verkar Kim ha hamnat i en kris och det är efter det här som Kim närmar sig queerbegreppet ännu mer. Efter en incident ute i skogen mellan Tony och Kim (när Kim är pojke) slutar Tony att titta på Kim på det sättet hon verkligen tyckte om. Det är efter att Kim och Tony sprang i skogen och deras fötter trasslade in sig i varandras och Tony hamnade ovanför Kim med benen om varsin sida av Kims:
Hans händer låsta kring mina handleder och hans hårda kuk mot mitt lår. Tony var en tryckande tyngd över min kropp, han höll fast mig mot mossan. Jag såg förvåningen i hans ögon. Han visste att jag kände. Någonting pumpade i hans kuk, och han visste att jag kände det. [---] Tony for upp som om att han bränt sig, fumlade med luvtröjan som vridit sig om i bröstkorgen. I hans ansikte lyste en underlig skräck (s. 132)
Efter detta tog Tony den blicken som en gång i tiden hade gjort henne så lycklig. Efter nämnda incident berättar Kim att hon började falla sönder: ”Ja, Tony tog sin blick ifrån mig och utan den började jag att falla sönder” (s. 133). Även Momo inser att Kim börjar falla sönder och uttrycker följande till Kim ”-Du skrämmer mig, Kim. Du är på väg att bli, jag vet inte, något halvt, något trasigt” (s. 136) Och det är väl så Kim känner sig, som något halvt, varken det ena eller det andra, precis det queer står för. Här berättar Kim själv om något som kan uppfattas som att hon upplever sig själv som något mittemellan, något halvt:
25
Detta uttrycker Kim efter att hon inser att livet hon har levt på senare tid lider mot sitt slut. Bella har precis berättat för Kim att hon har talat med botanikinstitutet och att de kommer och hämtar den magiska växten ”inom kort” (s. 143).
Att analysera Tony ur queerperspektivet är också intressant. I citatet ovanför där Tony ligger ovanpå Kim är det uppenbart att han känner sig attraherad av Kim i hennes pojkkropp. Jag har tidigare konstaterat att Tony framställs som stereotypt manlig och det verkar även vara så han vill uppfattas av omgivningen. Eftersom romanen är berättad ur Kims perspektiv får vi aldrig ta del av Tonys tankar och känslor, utan vi får bara reda på hans agerande utefter Kims upplevelser. Jag har tidigare poängterat att detta skrivsätt genererar till att det skapas en närhet till berättaren men distans till de andra (Nordenstam 2010, s. 126), och här blir det tydligt. Men av tolkningen av dessa verkar även Tony vara ”både- och” i sin sexualitet, även om han möjligen aldrig skulle ge efter för de känslorna just för att han följer
stereotypschemat till största del, och följer därmed genusnormativiteten. Här ansluter jag mig till Severinssons argument att eftersom den heteronormativa ordningen störs av ett
homosexuellt begär vill inte Tony utmana den (Severinsson 2012, s.25). Tony har inte kommit till den punkten att han inte vill definiera sig i något av könen, snarare att han vill definiera sig som man, och därför skulle jag inte kalla Tony för queer.
Om vi återgår till Kim förstärker det här citatet från Kim queer-resonemanget ”JAG STANNADE I flickrummet några nätter. När skymningen kom slet och drog det i kroppen men jag visste inte vart jag skulle gå. Det verkade inte finnas en enda kropp kvar som passade mig.” (s. 139). Även här är begreppet queer väldigt tydligt i Pojkarna, detta när Kim står och speglar sig i vuxen ålder:
Jag ser mig själv alldeles tydligt. Armarna är långa, händerna grova. Kroppen har knappt något underhudsfett, musklerna ligger som knutor under skinnet. Bröstet är nästan helt platt, bröstvårtorna är mörka och styva i kylan. Bakom nyckelbenen sjunker huden in i två gropar och upp ur dem växer halsen, med blå buktande ådror. Som att minnet av pojken finns kvar i kroppen, som att kvinnans framväxt kommit av sig, stannat av. Det finns en pojke där i spegelbilden och han är tanigt outvecklad, barnsligt hårlös. Kvinnan ligger som en flor över honom, skyddar honom med sitt hölje. En
människa [min kursivering] är det (s. 186ff).
26
egenskaper hålls isär. Man kan finna denna ”isärhållandets lag” överallt (Hirdman 2012, s. 460). Lagen finns både i fysisk och psykisk ordning, där det psykiska ses som egenskaper och det fysiska kopplas ihop med platser. Hirdman skriver ”isärhållningens grunduttryck finns i arbetsdelningen mellan könen och i föreställningar om det manliga och kvinnliga” (Hirdman 2012, s. 460). Även andra ansluter sig till denna teori, som Butler, som har nämnts tidigare att även hon skiljer på biologiskt kön (kön) och genus (socialt kön) (Nordenstam, 2005, s. 128). Det biologiska könet utgår från kroppen medan det sociala könet bildas ur hur människor formas utifrån uppfostran, samhället och rådande normer. Härifrån skapas föreställningar och förväntningar på hur män och kvinnor ska vara och se ut. Dessa innebär att vara man och kvinna (Ambjörnsson 2004, s. 12). Detta är Hirdman också inne på, och förklarar att dessa elementära mönster är starkt sammanflätade och fungerar ”förstärkande, legitimerande, dialektiskt: sort 1 gör sak 1 på plats 1; sort 2 gör sak 2 på plats 2” (Hirdman 2012, s. 460). Kim vägrar finna sig i denna lag, Kim vet redan i tidig ålder att hon inte kommer att identifiera sig genom orientering i världen efter de specifika platser, sysslor och sorter som anses vara ”hongenus” (Hirdman 2012, s. 460).
Som det har skrivits tidigare är inte Kim bekväm i sin kropp som flicka: ”Min kropp satt på mig som något främmande, en gummidräkt som klibbade och kliade …” (s. 19). Men det är precis som att hon vid vuxenålder har insett vad det är hon vill, hon vill inte vara pojke heller. Hon vill ses som en människa. Hon beskriver en återkommande dröm hon har som tonåring, där hon kunde hitta en dragkedja på lårets innersida och kan kliva ur sin kropp.
Jag berättade om drömmen för Bella en gång, när hon höll på att gallra i den röda rabatten. Jag satt på huk bredvid och räckte henne lukespaden och lilla krattan och jag berättade precis hur det kändes, hur huden lossnade och föll av mig. Bella hade jordfläckar i ansiktet, ett litet grässtrå satt fast i hårfästet och hennes ögon var alldeles allvarliga när hon lyssnade. Hon sade ingenting, men jag visste att hon förstod (s. 20).
Kim påpekar att hon känner att något är skevt hos henne:
Jag sade ingenting om det men ibland blev jag så fruktansvärt avundsjuk på Momo och Bella. De hade sina intressen, men jag hade ingenting. Förutom dem hade jag
ingenting, bara den där stora tomheten jag bar på, den där känslan av att något var skevt [min kursivering] längst inuti mig (s. 30).
27
Jag gick i min flickkropp genom staden och blickarna omkring mig brände djupa kratrar i min hud. Jag blev sedd av människor, av barn och hundar. I deras pupiller speglades jag och reflektionen därinne i ögonmörkret var mig fullkomligt främmande (s. 98).
Eller om det är som Kim berättar tidigt i romanen, att pojkarnas ord och gester har bitit sig fast under skinnet (s.22). Pojkarnas ord går inte att undgå.
Genus i dagens samhälle
Jessica Schiefauer inleder Pojkarna med dessa ord:
JAG HAR EN historia att berätta, men min historia är inte till för vem som helst. Det är en berättelse för den som vill se, för den som vågar lyfta ett förstoringsglas till ögat och betrakta det förunderliga. Om du är blind för sådant är den här historien inte din, men om dina ögon är öppna ska du lyssna noga (s. 9).
Här vill jag diskutera vems värderingar det egentligen är som framkommer i romanen, om det är karaktärens eller författarens. Det som är intressant med dessa ord är att man egentligen inte vet om dessa ord kommer från författaren Jessica Schiefauer eller om det är karaktären Kim som uttrycker dem. I Epikanalys skrivs det att man inte får förväxla berättaren med den biografiske författaren (Holmberg och Ohlsson 2010, s. 72). ” [A]tt sätta likhetstecken mellan berättaren och den verklige författaren ter sig lika orimligt i de fall då berättandet sker i jagform och då denna jagberättare inte bär den verklige författarens namn.” (Holmberg och Ohlsson s. 72) Eftersom det inte finns fler indikationer på att författaren och karaktären Kim skulle vara samma person väljer jag att inte sätta likhetstecken mellan författaren och berättaren, utan utgår från att det är karaktären Kims värderingar vi får ta del av.
I den här undersökningen har jag tagit till mig av karaktären Kims uppmaning och vågat lyfta förstoringsglaset till ögat och verkligen se hur genus ”görs” i den här romanen. Josefssons påstående om att de som anser att pojkar och flickor har samma möjligheter i samhället har fel kan även jag ansluta mig till (Josefssone 2007, s. 5). I romanen får vi ta del av
förväntningar och föreställningar som både individer har på hur människor bör vara och bete sig utifrån sitt biologiska kön. De Beauvoirs kända citat passar väl in i Pojkarna: ”man föds inte till kvinna, man blir det” (De Beauvoir 2002, s.325). Det är viktigt att öka
genusmedvetenheten i samhället. Sexismen som råder i det moderna Sverige som gestaltas i Pojkarna går inte att undkomma. Sexismen ligger aktuell i vår tid och romanen speglar därmed hur delar av vårt samhälle ser ut idag. Om man har de senaste tidens
28
gruppvåldtäkt på en 15-årig flicka (dn.se 2013) samt när Hovrätten sänkte skadeståndet gällande spridning av en samlagsfilm. En ex-pojkvän hade lagt ut en sexfilm på porrsajter utan den medverkande flickans medvetande, varken vare sig att han hade filmat sexakten, än mindre att den låg på två porrsajter. Hovrätten motiverade sin dom genom att hävda ”att med tiden har det blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor” (domstol.se 2013). Det är precis som Kim beskriver det, pojkar är ”vana” att bete sig så här, och samhället ursäktar dem, alltså är det vi som ursäktar dem. I stora delar av dagens samhälle är det accepterat för pojkar att bete sig på det viset som de gör i Pojkarna. Därav uppmanar romanen att man verkligen måste kunna se, och våga ta upp förstoringsglaset till ögat för att se det som händer i Pojkarna, och i samhället. Genom att öka genusmedvetenheten i samhället blir man mer uppmärksam på vad som egentligen händer. Att pojkars beteende många gånger ursäktas är inte bara pojkars/männens fel, utan det är även kvinnor som går med på det. För att det ska bli någon skillnad börjar förändringen hos var och en, och detta genom att bli medveten om att problemet existerar, samt att kvinnor blir medvetna om att de inte alls måste lära sig att tolerera.
Att öka genusmedvetenheten i samhället
Rosenblatt skriver att varje individ har värderingar och tidigare erfarenheter som påverkar hur man närmar sig texter och hur man tolkar dem. Attityder framkallas av olika texter. Texter som handlar om relationer mellan män och kvinnor är en sådan typ av text. Det som sker när ungdomar läser litterära texter med sådana relationer som finns mellan kvinnor och män i Pojkarna, är att de kan få en uppfattning för hur de socialt ska anpassa sig till samhället (Rosenblatt, 2002, s.36). Gunilla Molloy, som är docent i svenska med didaktisk inriktning, poängterar vikten av att prata om texter tillsammans i klassen: ”Samtalet som förs i
klassrummet om varför det ser ut som det gör är det absolut viktigaste.” (Hellerstedt, 2010) I artikeln ”Läsningen är bara halva jobbet” framgår även att ”eleverna får höra hur andra uppfattat samma text är viktigt, eftersom de då kan förstå att olika erfarenheter och tolkningar kan tillåtas existera sida vid sida i en demokrati. De upptäcker också att åsikter och
värderingar kan omprövas med hjälp av varandra, förklarar Molloy” (Hellerstedt, 2010). Med den här metoden hävdar jag att eleverna ges förutsättning att utveckla den egna identiteten samt utveckla sin förståelse för andra, vilket är ett av målen i läroplanen för grundskolan (Lgr 11). Jag anser att om man diskuterar de huvudrubriker jag har valt att analysera i den här uppsatsen, som är:
