Skogsbränderna 2018
EN STUDIE I DE POLITISKA IMPLIKATIONERNA AV EN KRIS
LOTTEN RÖNQUIST
Lotten Rönquist
Statskunskap C, höstterminen 2018 Uppsala Universitet
Handledare: Frederike Albrecht
Datum: 2019-01-03 Antal ord: 11 990
Sammandrag/abstract:
Syftet med denna uppsats är att bidra till en ökad förståelse för hur den politiska diskursen i Sverige kan påverkas av en naturkatastrof med skogsbränderna sommaren 2018 som typfall.
Ett mer precist syfte kan formuleras i termer av att undersöka hur den politiska utvecklar sig till följd av en kris. Denna undersökning sker i formen av en innehållsanalys av ca. 80 tidningsartiklar som publicerats i en nationellt täckande tidning, eller en lokaltidning. Det teoretiska ramverket för denna undersökning grundar sig i ett tydligt formulerat analysverktyg.
I analysverktyget väljer både de politiskt förtroendevalda och deras kritiker olika strategier vilka i sin tur påverkar utfallet för den politiska diskursen. Undersökningen kommer fram till att de politiskt förtroendevalda väljer att förneka ansvar samtidigt som kritikerna tillskriver dem ansvar. Detta resulterar i en så kallad beskyllningstävling där de politiska implikationerna är svåra att utläsa.
Nyckelord: Skogsbränder, politiska implikationer, riksdagsvalet 2018, ansvarsutkrävning, medierapportering, krishantering i Sverige.
Innehållsförteckning
1. INLEDNING ... - 3 -
1.1SYFTE ... -3-
1.2FRÅGESTÄLLNING ... -4-
2. TEORI ... - 4 -
2.1ANSVARSUTKRÄVANDE ... -4-
2.2MEDIERAPPORTERING ... -7-
2.3MEDIERNAS ROLL I ANSVARSUTKRÄVNING ... -9-
2.4KRISHANTERING I SVERIGE ... -10-
3. METOD OCH DESIGN ... - 11 -
3.1METODVAL ... -11-
3.2DESIGNVAL ... -12-
3.3VAL AV FALL ... -13-
3.4MATERIAL ... -13-
3.5OPERATIONALISERING ... -14-
5. EMPIRISK ANALYS: ... - 16 -
5.1STRATEGIER FÖRTROENDEVALDA ... -16-
5.2OPPOSITIONENS STRATEGIER ... -17-
5.3TIDNINGSARTIKELNS INRAMNING ... -19-
5.4UTFALL ... -20-
6. SLUTSATS ... - 22 -
REFERENSER ... - 23 -
BILAGA 1. TIDNINGSARTIKLAR. ... - 25 -
1. Inledning
Inget är tydligare än att klimatförändringarna ger oss stora utmaningar. Just nu brinner det i skogarna på många ställen i landet. Den fortsatta värmen ser inte ut att ge någon lindring och i skrivande stund går MSB ut med en uppmaning till alla Sveriges kommuner att införa totalt eldningsförbud.
Brita Wessinger (MP), Örnsköldsviks Allehanda 2018-08-01 MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap uppskattar att 22 000 hektar skog brann upp sommaren 2018. Det är de mest omfattande bränderna i Sverige i modern tid (MSB 2018).
Dessa bränder föreföll ganska väntade för såväl MSB som för de lokala räddningstjänsterna då MSB redan i maj gick ut och deklarerade i en samverkanskonferens att det rådde extrema brandriskvärden. Detta ledde till att såväl MSB som de lokala räddningstjänsterna hade en möjlighet att bygga upp beredskap och verka proaktivt. Trots dessa insatser brann ändå skog för många miljarder upp i somras (MSB 2018).
Det är alltså inte vanligt med naturkatastrofer i Sverige. Vi bor i ett skyddat land och är vanligtvis förskonade den typ av extremväder som medför sig problematik. Dock verkar det som att det är en svunnen tid, de senaste åren har medeltemperaturen i Sverige stadigt ökat (SMHI 2018) och detta innebär att vi kan förvänta oss allt fler skogsbränder. En viktig del av naturkatastrofer, ur ett statsvetenskapligt perspektiv, är hur de kan tänkas påverka politiken som förs i ett land.
Genom att undersöka hur skogsbränderna ramades in av media kan vi få en bättre förståelse för de politiska effekterna av en naturkatastrof. För att ta reda på detta kommer jag att undersöka ett fall av den lokala medierapporteringen, i form av en lokaltidning, kring de politiska aktörerna i samband med skogsbränderna 2018 samt den mer nationellt täckande rapporteringen, i form av en nationellt täckande tidning, för att ta reda på om det är någon skillnad i diskursen i de olika tidningarna.
I medierapporteringen om naturkatastrofer är det många som får komma till tals, alla från insatsledare till forskare och politiker för att nämna några. I denna uppsats kommer mitt fokus att ligga på framförallt politiska aktörer vilket inkluderar såväl de politiskt förtroendevalda som deras opposition, detta för att ta reda på hur ansvarsutkrävning sker i samband med katastrofer.
Genom att granska hur de politiska aktörerna bedöms kan vi få en ökad förståelse för hur ansvarsutkrävning ser ut i samband med naturkatastrofer i Sverige. Genom att studera detta i såväl en lokaltidning i en av de kommuner som drabbades värst av bränderna i somras, samt i en nationellt täckande tidning finns det en möjlighet att se om det är någon skillnad i hur de politiska aktörerna porträtteras.
1.1 Syfte
Under sommaren 2018 drabbades Sverige av en utbredd torka vilket i sin tur orsakade många omfattande skogsbränder. Då temperaturhöjningarna inte förefaller saktas av kan vi förvänta oss att allt fler liknande katastrofer kommer att inträffa i Sverige i framtiden så bör vi vara medvetna om de olika konsekvenser denna typ av katastrof kan medföra sig. En av dessa
konsekvenserna är, som påpekades ovan, naturkatastrofens möjliga påverkan på den politiska diskursen, vilket i sin tur kan påverka röstningsmönstret hos invånarna.
Genom att utröna hur politiska aktörer väljer att agera i en krissituation som drabbar det svenska samhället så kan vi få en ökad förståelse för de politiska implikationer som en naturkatastrof har för det svenska samhället. Då det är svårt att påvisa något direkt kausalt samband mellan skogsbränderna och valresultatet så kommer fokus för denna uppsats att ligga på hur ansvarsutkrävandet ser ut i det svenska samhället efter att en omfattande naturkatastrof har inträffat.
1.2 Frågeställning
Då jag har ett väldigt specifikt analysverktyg i åtanke för denna uppsats så kommer jag att utgå från detta när jag formulerar min frågeställning. Analysverktyget, som konstruerades av Boin et al. (2009) ger de politiskt förtroendevalda två möjliga strategier för att hantera en kris, antingen kan de erkänna ansvaret, eller förneka ansvaret. Då krishantering primärt är en lokal fråga så förefaller det rimligt att enbart rikta in undersökningen på de lokalt förtroendevalda.
Men, eftersom en kris av den magnitud som skogsbränderna sommaren 2018 uppmätte klassificeras som en extraordinär händelse, vilket innebär att mer nationell räddningstjänst sätts in, så kommer undersökningen att ta reda på strategierna som såväl lokalt
förtroendevalda som nationellt förtroendevalda väljer att ta till. Detta ger mig min första del i frågeställningen för denna uppsats: vilken strategi väljer de politiskt förtroendevalda
aktörerna att agera efter?
Även de politiskt förtroendevaldas kritiker ges två möjliga strategier som de kan agera utefter, antingen kan de frikänna de politiskt förtroendevalda från ansvar, eller så kan de tillskriva dem ansvar. Dessa kritiker inkluderar alltså såväl en politiska oppositionen som medierna som ska rapportera om händelserna. Min andra delfråga blir således: vilken strategi väljer kritikerna?
Detta leder till en avslutande fråga som helt enkelt lyder: vilket utfall resulterar de olika aktörernas strategier i?
2. Teori
2.1 Ansvarsutkrävande
Ordet ”kris” är för många vagt och kan innebära allt från en vardaglig kris, t. ex. att mjölken är slut i kylen, till en mer globalt täckande kris, t. ex. att havsnivåerna stiger vilket hotar flera världsnaturarv samt de som bor i de utsatta områdena. I denna uppsats kommer definitionen som t’ Hart formulerade 1993, att användas, enligt honom definieras en kris bör som ett episodiskt haveri av kända, symboliska ramverk som ger det rådande sociopolitiska ramverkets legitimitet. Detta är en talande definition då kriser bör förstås som extraordinära av sitt slag, eller i sin omfattning som testar motståndskraften i ett samhälle och exponerar eventuella misslyckanden som de politiskt förtroendevalda och samhällets institutioner står för (Boin et al. 2008).
Kriser kan triggas av en rad olika faktorer, t. Ex; naturkrafter (jordbävningar, orkaner, stormar, epidemier och andra naturligt förekommande fenomen), eller genom avsiktliga handlingar av
”andra” inom, eller utom ett samhälle (internationella konflikter såsom krig, terroristattacker,
eller andra storskaliga oroligheter). Kriser kan också rota sig i dåligt fungerande samhällsfunktioner samt felande politiska system, t. ex. Infrastruktur krascher, olyckor inom industri, ekonomiska problem och politiska skandaler (Boin et al. 2008).
Vissa kriser drabbar enbart vissa grupper i samhället, medan andra är mer heltäckande i vilka de berör, tänk t.ex. översvämningar, eller svält. Det bör poängteras att de kriser som enbart drabbar vissa grupper i samhället inte är helt isolerade för ansvarsutkrävandet hos de politiska aktörerna. Då kriser drar till sig stor uppmärksamhet så publiceras mycket om deras förekomst, även i nationellt täckande media, vilket leder till att även grupper som inte är direkt drabbade av dem blir informerade och därmed formar en uppfattning om hur regeringen skött krishanteringen (Boin et al. 2008).
De inblandade aktörernas handlande i en krissituation kan i många fall ses som centrala för meningsskapandet efter en katastrof (Albrecht, 2017). Boin et al. (2009) utvecklade en teori om krisexploatering som gick ut just på att målmedveten kris-liknande retorik kan användas för att på ett tydligt märkbart sätt försöka påverka det politiska stödet för politiskt valda tjänstemän, eller förtroendevalda, samt de policys dessa initierat. De huvudsakliga aktörerna i denna teori är de politiskt ansvariga personerna, samt deras kritiker som består av såväl oppositionen, men även andra politiska aktörer som vill ändra det politiska landskapet. Det skulle alltså även kunna vara personer som tillhör samma parti, eller block som ägnar sig åt detta, inte enbart de som är i direkt opposition. Dessa kritiker kan, vid katastroftillfället, antingen frikänna, eller tillskriva den politiskt förtroendevalda för katastrofhanteringen. De som sitter på dessa förtroendevalda poster kan sedan välja att antingen acceptera kritiken, eller förneka ansvaret för det som skett.
Detta kan leda till att regeringen och dess kritiker kan starta något som enbart kan beskrivas som beskyllningstävlingar. Andra politiska konsekvenser kan vara allt från minimerande och undvikande till erkännande. För regeringen, eller de politiskt förtroendevalda, förefaller det som att det främst är beskyllningstävlingar och skulderkännande som leder till negativa politiska konsekvenser medan undvikande och minimerande inte har lika tydliga konsekvenser för dessa (Boin et al. 2009). Om detta stämmer eller inte kan vara svårt att utröna i denna studie då det är många olika faktorer som påverkar opinionen och valresultaten, inte enbart det som jag är intresserad att ta reda på, alltså medierapporteringen efter en naturkatastrof. Det går inte att isolera naturkatastrofen och den efterföljande medierapporteringen på ett tillfredsställande sätt för att kunna påstå att det råder ett strikt kausalt samband mellan dessa och valresultatet, även om vi har goda skäl att tro att dessa två faktorer kan ha påverkan på ett valresultat.
Som nämndes ovan skapade Boin et al. (2009) en teori om krisexploatering. I samband med att de utvecklade denna teori konstruerade de även ett analysverktyg som är mycket användbart i frågan om ansvarutkrävande. Detta kallade de för ”the political crisis exploitation game” och går ut på att man försöker utläsa hur det ser ut när de politiskt förtroendevalda sammandrabbar med oppositionen. Enligt denna modell väljer oppositionella krafterna om de vill (och kan) skylla naturkatastrofen och dess konsekvenser på de politiskt förtroendevalda. Om de i oppositionen skulle bestämma sig för att de har material nog att lägga skulden på de politiskt förtroendevalda, så måste de sedan göra valet om de ska kräva att de som de anser är ansvariga ska avgå, eller om de ska använda denna information till att underminera dessa personers auktoritet och på så sätt skada deras rykte. Samtidigt som de oppositionella krafterna ställs inför dessa val, måste regeringen, eller de som är politiskt förtroendevalda bestämma sig för om de vill (och kan) avleda och förneka ansvaret, eller om de ska acceptera och erkänna ansvaret, antingen delvis, eller helt och hållet (Boin et al. 2009).
Genom att formulera följande matris i Figur 1, ger Boin et al. (2009) en stiliserad och förenklad översikt över de olika strategiska valen som de politiskt förtroendevalda och oppositionen ställs inför vid en krissituation. På ett enkelt och tydligt sätt förutspår den olika utfall som debatten
om ansvarsutkrävande och skuld kan få genom de olika politiska strategierna. Genom användandet av detta analysverktyg kan man se förändringar i aktörers beteende och ställning samt politiska tillgångar i samband med att nya händelser utvecklar sig under krisförloppet.
Exempel på detta kan vara allt från avslöjanden från pressen som publiceringar av nytt bevis, till beslut fattade av andra aktörer som också är involverade i frågan (Boin et al. 2009).
Kritiker
Förtroendevalda Frikänna från ansvar Tillskriver ansvar Erkänna ansvaret I. Skuldminimering:
Troligt att den politiska eliten slipper skuld.
II. Skuldacceptans:
Troligt att den politiska eliten skadas.
Förneka ansvaret
III. Skuldundvikande Troligt att den politiska eliten slipper skuld.
IV. Beskyllningstävling:
Allt är möjligt. Den politiska eliten kan skadas, lyckas fly undan skuld, eller föryngras.
Figur 1. Krisexploatering, det politiska spelet, (Boin et al. 2009, s.89,) författarens översättning.
Det finns fyra olika utfall enligt denna teori; skuldminimering, skuldacceptans, skuldundvikande och beskyllningstävling.
Mot bakgrund av denna matris hävdar Boin et al. (2009) att man kan förstå att det mest troliga utfallet för krisinducerad politik är IV, alltså en beskyllningstävling, den idealiska bilden som I, alltså skuldminimering, ger sken av är minst trolig, medan II, skuldacceptans, och III, skuldundvikande, befinner sig på någon skala däremellan. Utfall IV representerar den ovissa framtiden som en beskyllningstävling skulle kunna utmynna i då detta kan leda till såväl utredningar, som omprövningar och det är omöjligt att förutse vad som kommer ske och vem som kommer ”vinna” (Boin et al. 2009).
Den politiska oppositionen bör enligt Boin et al. (2009, s. 89) föredra utfall II, alltså skuldacceptans. Det innebär att oppositionen bör välja att tillskriva skulden till de politiskt förtroendevalda. Men, om de politiskt förtroendevalda i detta läge väljer att förneka ansvaret, istället för att erkänna det, så hamnar de i utfall IV, beskyllningstävling där resultatet är mycket svårare att förutsäga. Eftersom chansen att de politiskt förtroendevalda ska välja att erkänna ansvaret är väldigt liten, så måste oppositionen tänka på att det är väldigt troligt att de kommer hamna antingen i III, skuldundvikande, eller IV, beskyllningstävling. Om de tänker taktiskt, så är utfall III, skuldundvikande, det mest gynnsamma för dem som politisk opposition. Detta utfall kan i bästa fall kan leda till avsättandet av vissa politiskt förtroendevalda individer och eller att policys förändras. Alltså bör de välja att ”frikänna” de politiskt förtroendevalda, men detta är lite av ett riskfullt val för oppositionen eftersom detta medför risken att om de förtroendevalda väljer att erkänna ansvaret så hamnar de i I, skuldminimering, vilket är det minst gynnsamma alternativet för oppositionen (Boin et al. 2009).
De som sitter på förtroendevalda positioner måste också göra en liknande beräkning i sitt agerande med de olika politiska avvägningar de ställs inför. Antingen kan de lyckas utnyttja krisen till sin fördel och öka i anseende, eller så riskerar de att bli hårt ansatta både vad gäller de förtroendevaldas position, samt de policys som de introducerat. Om vi utgår ifrån att de politiskt förtroendevalda primärt är fokuserade på sin egna politiska överlevnad, så är I, skuldminimering, och III, skuldundvikande, definitivt att föredra. Men då måste de förlita sig på att kritikerna, eller oppositionen gjort ett val som överensstämmer med dessa utfall, alltså att de valt att frikänna dem. De politiskt förtroendevalda kanske, beroende på hur de bedömer
kritikernas möjlighet att skada dem, tycker att det är bäst att i förbyggande syfte ta på sig ansvaret för händelsen. Detta skulle innebära att de ses som seriösa, rättvisa och självreflekterande, så det är ett väldigt bra alternativ för dem. Eftersom kritikerna troligtvis kommer att tillskriva de politiskt förtroendevalda med skuld, så är det helt logiskt att de politiskt förtroendevalda ställer in sig på en mer undvikande strategi. Detta gör de för att undvika utfallet i II, skuldacceptans, som är det värsta möjliga utfallet för de politiskt förtroendevalda. Det finns en stor risk i att de kommer förlora större, eller värre i den långdragna processen en beskyllningstävling skulle innebära. Men de som politiskt förtroendevalda skulle kanske ha möjlighet att utnyttja sin makt över institutioner genom att förlänga, fördröja och på andra sätt manipulera eventuella utredningar och åtgärder på ett sätt som dess kritiker inte kan göra (Boin et al. 2009, s. 89).
I kontexten för denna uppsats är den politiska eliten, de som är politiskt förtroendevalda både på lokalnivå och på nationell nivå. På lokal nivå är detta socialdemokraterna, eftersom dessa från 2014 till 2018 befann sig i majoritet i kommunfullmäktige. På nationell nivå är de politiskt förtroendevalda socialdemokraterna och miljöpartiet då dessa utgjorde regeringen från 2014 till 2018. Den politiska eliten har enligt ”the political crisis exploitation game” kritiker, och i kontexten för denna uppsats finns det tre sorters kritiker; lokala kritiker som utgörs av oppositionspartier på lokal nivå i Örnsköldsvik, nationella kritiker som utgörs av oppositionspartierna i riksdagen och media som i denna uppsats kommer bestå av lokaltidningen Örnsköldsviks Allehanda och den nationellt täckande tidningen Svenska Dagbladet.
2.2 Medierapportering
Medierapportering i samband med naturkatastrofer har stor påverkan på hur naturkatastrofen uppfattas av befolkningen (Nilsson et al. 2016). Mediernas inramning av de politiska aktörernas agerande kan ha direkt påverkan på hur en stats medborgare utvärderar och ser på dessa politiska aktörer. Dessa medborgare formar antingen en bild av att de politiska aktörerna lyckats, eller misslyckats med katastrofhanteringen delvis beroende på hur de politiska aktörerna porträtteras i medierapporteringen. Framgång, eller misslyckande, formuleras i den politiska diskursen genom inramningen och uppfattningen av en aktör som får ta utrymme i medierapporteringen (Bovens & t’Hart 2016; McConnell 2015). Givet detta så kommer jag i denna uppsats att fokusera min analys på att förklara de politiska konsekvenserna och uppfattningen om krishanteringen som har med ansvarsutkrävningen att göra i samband med skogsbränderna 2018 genom att se till mediernas inramning och inkludera de aktörer som kan ha påverkat narrativet som medierapporteringen byggde upp.
Mediernas generella effekt på sina mottagare och sin roll som agendasättande kan ses som avgörande för vad befolkningen tänker på och om. Mediernas innehåll bör även ses som att ha en påverkande effekt på opinionen och hur folk tänker på genom den inramning som de ger aktörer och händelser (Entman 2007). Eftersom media har en så pass viktig roll i samband med katastrofer som nyhetskälla för invånarna så blir det även en arena för politiska aktörer och uttalanden i samband med dessa (Boin et al. 2009). Hur medierna väljer att rama in regeringens handlande i en katastrofsituation har direkt på verkan på hur de som läser om händelsen uppfattar det. Om medierna talar om regeringens handling i positiva ordalag så uppfattas regeringens handlande även som positivt, medan om medierna talar om regeringens handlingar i negativa ordalag så kommer handlandet även uppfattas som negativt (Bytzek 2008).
När medierapporteringen och mediernas inramning leder till en uppfattning om att regeringen misslyckats med sitt uppdrag som katastrofhanterare så kan det leda till policyförändringar,
krav på vissa prominenta ledares avgång, eller, att regeringen blir avsatt i nästkommande val (Boin et al. 2009). När raka motsatsen sker, alltså att medierapporteringen och mediernas inramning bidrar till uppfattningen att regeringen lyckats med sitt jobb som katastrofhanterare så har det oftast inga direkta politiska konsekvenser, förutom att det då kan leda till ett ökat stöd för regeringen (Bytzek 2008; Lazarev et al. 2014). Detta kan alltså leda till vad Boin et al.
(2009) kallar för ”elite rejuvination”, alltså att de politiskt förtroendevalda lyckas slippa undan ansvarsutkrävande och prisas för sin krishantering vilket leder till ett ökat förtroende och bättre opinion. De tjänar alltså på de konsekvenser krisen medförde.
Enligt Boin et al. (2009) finns det tre möjliga ståndpunkter som politiska aktörer kan anta vid krissituationer. Utifrån dessa ståndpunkter kommer aktörerna sedan att utforma en strategi som leder till den typ av beräkningar som diskuterades i stycket om ansvarsutkrävande. De tre ståndpunkter som politiska aktörer kan anta åskådliggörs i följande figur:
Figur 2. Inramningar i katastrofsituationer, (Boin et al, s. 84,) författarens översättning.
I denna figur åskådliggörs det hur aktörer påverkas av en rad olika faktorer som sedan går in i hur de bedömer en situation. Beroende på hur dessa aktörer väljer att rama in situationen så kan de få ut olika saker av den. Det faller logiskt att aktörer i oppositionsroller är mer benägna att se en kris som en möjlighet. Detta innebär att de har en möjlighet att fokusera skulden och utse en, eller flera syndabockar, samtidigt som de har en möjlighet att påverka och det rådande politiska läget genom påtryckningar för att se sin egna agenda implementeras. Aktörer som tillhör den politiska eliten, alltså de som bestämmer i samhället, är mer benägna att antingen inte se och benämna en kris som en kris, där ingen skuld kan åberopas och inte heller policyförändringar, eller att, i ett tidigare skede, se en kris som ett hot, detta ger dem en möjlighet att sprida ut skulden och försvara status quo (Boin et al 2009). Dessa ställningstaganden bör ses som ledande i att förklara hur aktörer ställer sig inför de olika strategierna som finns i Figur 1.
Genom att ha med sig dessa tankegångar när de går in i en krissituation har aktörerna klara mål formulerade för sig gällande vad de vill få ut av situationen vilket även kommer påverka hur de vill att situationen ramas in samt hur de vill att ansvarsutkrävningen skall ske.
I en katastrofsituation kan aktörer välja att anta diametralt olika hållning. Det finns, som framkommer i figuren ovan, tre särskiljande ståndpunkter som de kan anta:
Situation
Uppfattning, tolkning och inramning (aktör
1,2, ...)
Ingen kris
Politisk ställning: Ingen skuld Policy ställning: Business as usual
Kris som ett hot
Politisk ställning: Frikänna från skuld
Policy ställning: Försvara status quo Kris som en möjlighet
Politisk ställning: Tillskriva skuld Policy ställning: Attackera status
quo Värderingar, intressen,
positioneringar (aktör 1, 2, …)
1. Ingen kris: Förnekelse över att det som skett var något mer än en olycklig händelse, detta ger en fallenhet att tona ned tankarna på att det skulle innebära några konsekvenser alls på deras rådande politik, eller policy.
2. Kris som ett hot: Mena på att det som skett är ett kritiskt hot mot det kollektivt goda som tar sig i uttryck i status quo, vilket existerade innan det skedde, vilket leder till en fallenhet att försvara de politiska aktörerna och deras verktyg (policies), vilket väcker viss kritik.
3. Kris som en möjlighet: Mena att det som skett är en kritisk chans att exponera brister i status quo, så som det var förut, vilket leder till en fallenhet att leta efter syndabockar i deras beteende som status quo agerande med dysfunktionella policies och organisationer, för att påverka opinionen vilket kan leda till dessa aktörers avgång, eller andra substantiella förändringar.
Boin et al. 2009, s. 84, författarens översättning.
Det är välgörande att ha med sig denna bild av hur aktörer ser på en krissituation och hur olika de kan vara beredda på att rama in den då detta ger diametralt olika utfall som åskådliggjordes i Figur 1. Genom att vara medveten om att olika aktörer har med sig olika värderingar, önskningar och intressen som i sin tur påverkar hur aktörerna ser på en situation så får man en ökad förståelse för att de ser på situationen olika, vilket dessutom ger oss en möjlighet att förstå och tänka oss in i de olika aktörernas agerande. Genom att använda mig av denna kategorisering i tolkandet av de politiska aktörernas strategier i nyhetsartiklarna kommer jag att ha en god bas att stå på när jag ska kategorisera de olika uttalandena i artiklarna.
2.3 Mediernas roll i ansvarsutkrävning
Medierna kan ses som, åtminstone delvis, ansvariga för den inramning som politiska aktörer ges i samband med krissituationer då dessa styr narrativet i vilket politiska aktörer kan yttra sig för allmänheten (Entman 2007). Som nämnts tidigare så påverkar media inte bara var befolkningen tänker på, utan också hur de tänker på något (Entman 2007). I forskning gällande media och det politiska systemet ses media som en självklar och viktig komponent av agendasättandet (McCombs 2005). Genom de redaktionella krafterna bakom tidningen kan en inramning som främjar den ena sidan av en argumentation forma hur allmänheten ser på argumentationen (Entman 2007). Många vanliga nyhetsorganisationer framhåller att de är helt opartiska i sin nyhetsrapportering och att de således behandlar två motpoler i en diskussion på samma sätt, detta för att inte orsaka någon, från mediernas håll, vinklad rapportering. Trots detta händer det ofta att politiska aktörer kritiserar medier för att de favoriserar motståndarna.
Om detta sker strategiskt, eller inte, är svårt att säga något om. Entman (2007) framhåller att det är rimligt att anta att de politiskt förtroendevalda har rätt i denna typ av anklagelser, ibland är de gynnande i medierapporteringen och i andra fall är deras motståndare gynnade i medierapporteringen, något som kan bero på att politikerna själva lyckats vinkla argumentationen på ett, för dem fördelaktigt sätt. Utifrån detta drar Entman (2007) slutsatsen att vinklade nyheter snarast är regel, än undantag.
Journalister kan genom värdeladdade ord och så kallad förklarande journalistik1 bidra till att förmedla en bild som stämmer överens med deras egna övertygelser. Journalister kan även fokusera på faktiska händelser som har hänt, vilket kan kallas frågoinramning, eller de politiska strategier och maktkamper som sker bakom händelserna, vilket skulle kunna kallas för spelinramning (Olsson et al. 2015). Olsson et al. (2015) hävdar att en hög nivå av
1 Med förklarande journalistik menas att journalister producerar nyheter som analyserar och utvärderar, eller förklarar en situation, genom värdeladdade ord och kommentarer (Olsson et al 2015).
frågoinramning och beskrivande journalistik bidrar till bilden av politiska aktörer som trovärdiga krishanterare, eller inte.
I sin artikel “Paving the way for crisis exploitation: The role of journalistic styles and standards”
(2015) kunde Olssson och Nord presentera en studie som visade på att medier har en tendens att vara mer partiska i samband med kriser än i samband med riksdagsval. De spekulerar i att detta kan bero på att vid ett riksdagsval så finns det en tydlig struktur för hur medierapporteringen ska gå till, medan i en krissituation, där allt är mer oklart och föränderligt, blir en mindre strukturerar medierapportering helt enkelt.
2.4 Krishantering i Sverige
I Sverige finns det två lagar och förordningar som är viktiga i risksituationer på lokal, regional och nationell nivå. På kommunal nivå är det lag (SFS 2006:544), som handlar om kommuners och landstingens åtgärder inför och under kriser i fredstid och höjd beredskap, som gäller. I denna lag regleras bland annat den kommunala risk- och sårbarhetsanalysen. Den säger att varje kommun skall ha en krisledningsnämnd som ska kunna ta över ansvaret från andra verksamheter i krissituationer. Den bearbetar även kommunens geografiska områdesansvar, hur de ska samordna aktörerna, åtgärderna och hur informationen ska spridas.
Den andra, och avslutande, lagen som kommer tas upp i denna uppsats är (SFS 2003:778) som handlar om skydd mot olyckor. Den säger att det är staten och kommunen som ansvarar för de räddningsinsatser som räddningstjänsten utför. Kommunen har ansvar för det förebyggande arbetet, där de även ska konstruera ett handlingsprogram. Vid insatsen måste varje räddningstjänst ha en räddningsledare, denne bestäms av räddningschefen. Om räddningsinsatsen sträcker sig över flera kommungränser kan Länsstyrelsen komma att bestämma vem som får uppdraget. Vid mer omfattande insatser övergår ansvaret till Länsstyrelsen eller annan myndighet genom ett regeringsbeslut.
Det finns även tre grundprinciper som skall följas i kris- och katastrofsituationer;
ansvarsprincipen, likhetsprincipen och närhetsprincipen. Ansvarsprincipen säger att ansvaret en person eller organisation har för den verksamheten som den har fortgår även vid katastrofsituationer. Likhetsprincipen säger att verksamhetsutövningen skall, trots pågående katastrof, fortgå så gott som det går. Enligt närhetsprincipen skall katastrofen hanteras i så stor mån som möjligt av de närmast drabbade och att hjälp från en högre instans ges endast i de fall då den lokala hanteringen av katastrofen inte bedöms vara tillräcklig (krisinformation.se, 2018).
Katastrofer och kriser är alltså främst är en lokalfråga som först kommuner, och sedan länsstyrelsen ansvarar för. Kommunen ansvarar för såväl det förebyggande arbetet som det samordningen av aktörer i det inledande räddningsarbetet. Det är först om kommunens och länsstyrelsens räddningsinsatser anses vara otillräckliga som nationella insatser sätts in.
På en mer internationell nivå kan Sverige ta hjälp av EU vid särskilda samhällskyddsliga behov.
Precis som mycket annat i EU vägleddes samarbetet inom samhällsskydd av subsidiaritetsprincipen, alltså att beslut skall fattas på den lägsta möjliga ändamålsenliga nivå.
Detta innebär att EU:s medlemsländer har eget ansvar för sen inhemska katastrofriskreducering och att EU endast ska bistå som en koordinerande och stöttande instans. Sedan ett par år sedan har EU:s gemenskapsmekanism utvecklats. Denna mekanism har som övergripande syfte att syfte att tillhandahålla stöd vid större olyckor och katastrofer. EU:s gemenskapsmekanism har lett till en ökad samverkan i stödinsatser för samhällsskydd (Ullberg, Becker, 2016, ss. 40-43).
3. Metod och design
3.1 Metodval
Metoden för denna uppsats är främst en systematisk kvantitativ innehållsanalys med kvalitativa inslag. Kvantitativ innehållsanalys är ett användbart tillvägagångsätt när man ska försöka svara på frågor om förekomsten av olika former av innehållsliga kategorier i ett material. Att analysen är kvantitativ betyder att undersökningen baseras på likvärdiga och därmed jämförbara uppgifter i tillräckligt många analysenheter för att man ska kunna uttryckas och analyseras med hjälp av siffror. I en kvantitativ innehållsanalys kan man se hur stort utrymme ett argument får, eller hur frekvent en fråga tas upp (Esaiasson et al. 2012). I min undersökning kommer jag att använda mig av ett stort material som består av tidningsartiklar, genom att se vilka argument de tar upp och hur stort utrymme de olika sidorna, de politiskt förtroendevalda och dess kritiker får så kan jag försöka dra slutsatser kring vad som var tongivande i den politiska diskursen efter skogsbränderna 2018.
Som nämndes i inledningen av detta stycke så kommer det även att finnas inslag av en mer kvalitativ innehållsanalys i denna undersökning. Detta tar sin form i att jag kommer fråga artiklarna ”hur” någonting framförs i dem. Alltså, om jag ser tecken på hur tankestrukturen hos de inblandade aktörerna sett ut samt på ett logiskt sätt försöka organisera dessa texter och dess budskap. Jag ämnar att lyfta fram och göra det mest väsentliga innehållet begripligt i dessa artiklar (Esaiasson et al. 2012).
I tillägg till min grundläggande kvantitativa analys så ställer jag följdfrågan om ”hur”, alltså hur det kommer sig att jag kategoriserat texten så som jag gjort. Detta för att det är fullt möjligt att andra personer skulle kategorisera artikeln annorlunda. Alltså vill jag säkerställa att jag är tydlig i min tankebana genom att motivera varför jag kategoriserar texterna som jag gör. Detta kräver alltså en värdering från min sida vilket gör det mer av en kvalitativ analys.
Det finns flera alternativa metoder som hade kunnat användas för denna typ av undersökning, alltså att undersöka hur politiska diskurser utvecklar sig efter en kris, eller vilka de politiska konsekvenserna blir av en kris. En av dessa skulle vara att göra en diskursanalys, vilket är en av de vanligaste textanalytiska metoderna i samhällsvetenskapliga undersökningar.
Diskursanalys används ofta för att belysa maktförhållanden och strukturer i samhället (Esaiasson et al. 2012). Detta hade mycket väl kunnat användas för att undersöka just hur diskursen utvecklades efter skogsbränderna 2018, men då jag är mer intresserad av strategierna som de olika parterna använder sig av och vilka konsekvenser dessa får så anser jag att systematiken i en mer systematiserande undersökning är eftersträvansvärd.
En annan metod som hade kunnat användas är en så kallad genealogiska analys, vilken syftar till att blottlägga influenserna bakom en given idéföreställning (Esaiasson et al. 2012). Detta hade också kunnat vara en intressant undersökning i hur diskursen utvecklade sig efter skogsbränderna sommaren 2018. Då hade man kunnat fråga texten varifrån de olika argument som de olika parterna framför kommer ifrån, vad de grundar sig på och om olika parter grundar sina argument på olika saker, tex. om en sida är mer teoretiska baserad och den andra mer praktiskt baserad i sitt tankesätt. Dock missar den här metoden också att undersöka just det jag vill undersöka, nämligen strategierna och dess konsekvenser, den genealogiska metoden undersöker snarare mer bakomliggande faktorer än just dessa.
Genom att använda analysverktyget som presenterades i Figur 1 i denna uppsats, alltså det som Boin et al (2009) kallade för ”the political crisis exploitation game”, med de två olika alternativ som politiska aktörer kan ta till; som politiskt förtroendevald kan man antingen erkänna ansvar,
eller förneka det och som kritiker kan man antingen tillskriva de förtroendevalda ansvar eller frikänna dem från ansvar. Dessa strategier kan totalt ge fyra olika utfall. Beroende på hur de politiska aktörer väljer att rama in såväl sina egna som motståndarnas aktioner så kan man utröna vilken typ av strategi de valt och vad konsekvenserna blir av den valda strategin. Jag anser att detta analysverktyg är intressant att använda då den ger en mer komplett bild av de politiska implikationer som en kris medför sig. Analysverktyget bygger på att både den politiska eliten och dess kritiker använder sig av olika politiska strategier när de handlar. På ett smidigt sätt åskådliggörs det hur dessa strategier påverkar varandra och därmed även utfallet.
Jag är medveten om att studien tyvärr kan drabbas av reliabilitetsproblem då det inte är säkert att jag tolkar en aktörs agerande på samma sätt som en annan person som genomförde exakt samma studie gör. Genom att genomföra en dubbelkodning som Esaiasson et al. (2012) rekomenderar, där jag efter att ha undersökt alla artiklar går tillbaka till mina tio första och kodar om dem så säkerställer jag att mina värderingar inte förändras så mycket från början till slut. Med tanke på att det är en såpass omfattande undersökning där många artiklar kommer studeras så tänker jag att det kommer jämna ut sig i längden och att resultatet kommer bli så korrekt som det går.
3.2 Designval
För syftet av denna undersökning kommer jag att se till medierapporteringen under tre veckors tid, med start onsdagen den 25 juli till och med torsdagen den 15 augusti, då denna tidsperiod innefattar en stor del av händelseförloppet för det politiska utspel som en naturkatastrof kan tänkas medföra sig. De flesta av bränderna var under kontroll och då började de politiska aktörerna att formulera strategier och göra uttalanden i linje med sina strategier. Det är alltså under denna tid som den politiska diskursen börjar utvecklas.
Genom att se till hur politiska aktörer, oavsett om de tillhör de politiskt förtroendevalda, eller dess kritiker, alltså oppositionen, agerar i krissituationer så får vi en ökad förståelse för hur kriser påverkar den politiska diskursen. Att se hur dessa aktörer väljer att rama in krisen och vad det säger om ansvarsutkrävande och, eller, ansvarstagande så får vi en ökad förståelse om hur diskursen påverkas av en kris. Detta innebär att jag i denna uppsats kommer att undersöka hur lokala politiska aktörer ramar in skogsbränderna, hur nationellt agerande politiker ramar in frågan och mot vem de riktar sina ord mot.
Medierna både är och bör vara de som granskar politiska aktörer mest kritiskt i vårt samhälle.
Även om vi vet att medierna i många fall för sin egna agenda så är de mer oberoende av denna och mindre styrd av denna än politiska motståndare då dessa oftast har en agenda där de genom krisexploatering kan framställa en inramning som passar in i deras narrativ. Av denna anledning anser jag att det är viktigt att även se till hur medierna själva ramar in situationen. Genom att se till hur medierna väljer att rama in situationen och hur de ser på ansvarsutkrävningen för de politiskt förtroendevalda så ökar vår förståelse för hur diskursen ser ut i Sverige till följd av en kris.
Detta är en beskrivande studie då den ämnar att beskriva hur politiska aktörers agerande påverkar utfallet i den politiska diskursen. Hade den undersökt varför de olika aktörerna valt de strategier de valt så hade det istället blivit en förklarande studie. Esaiasson et al. (2012) framhåller att två krav bör ställas på beskrivande studier; att undersökningen bör ha en tydlig begreppsapparat med ett empiriskt klassifikationsschema, och att man med hjälp av klassifikationsschemat skall kunna dra slutsatser om sådant som inte finns med direkt i materialet (Esaiasson et al. 2012, ss.36-37). Jag anser att denna studie uppfyller kraven som
ställs på en beskrivande studie då det finns en tydlig begreppsapparat och klassifikationsschema som presenterats av Boin et al. (2009).
3.3 Val av fall
I denna undersökning kommer jag att undersöka hur medierapporteringen såg ut i Örnsköldsvik och hur medierapporteringen fungerade på ett mer nationellt plan, om det skiljer sig i inramningen eller i hur ansvarsutkrävandet sker. Örnsköldsvik var en av de kommuner som drabbades allra hårdast av skogsbränderna sommaren 2018. Det nådde den nivån att räddningstjänsten gjorde bedömningen att det inte gick att släcka branden i kommunen utan att de var tvungna att ge upp släckningsförsöken och fokusera på att försöka kontrollera spridningen av branden (Örnsköldsviks Allehanda 2018-07-21).
För att göra undersökningen intressant kommer jag att undersöka hur medierapporteringen ser ut i lokaltidningen Örnsköldsviks Allehanda samt den nationellt täckande tidningen Svenska Dagbladet. Genom att undersöka hur medierapporteringen såg ut i dessa tidningar i samband med skogsbränderna kan vi få en ökad förståelse för hur medierapportering ser ut vid naturkatastrofer. Att enbart se till en lokaltidning, alternativt enbart en nationellt täckande ger inte en lika komplett bild av krishanteringen i Sverige då skogsbränderna sommaren 2018 inte enbart var en lokal fråga och inte heller en exklusivt en nationell fråga. Som nämnts i teoridelen så är skogsbränderna först och främst en lokal fråga, men när de når den omfattning som sommarens skogsbränder gjorde så blir det en nationell kris. Alltså blir det intressant att undersöka både lokal och nationell media.
De aktörer som jag kommer att vara intresserad av att undersöka i dessa artiklar är framförallt socialdemokraterna i Örnsköldsvik då de hade klar majoritet i kommunfullmäktige 2014 till 2018 och regeringen som representerar den politiskt förtroendevalda, ”eliten” som den benämns av Boin et al (2009), och dess kritiker, alltså oppositionen samt journalisterna, eller medierapporteringen i sig själv, då journalister skall och bör på ett kritiskt sätt granska dessa politiker. Genom att se hur dessa aktörer väljer att rama in situationen så kommer jag att kunna använda analysverktyget, utformat av Boin et al (2009), för att kunna se vilken typ av utfall som är vanligast och hur denna ter sig.
De fall som jag väljer att undersöka i denna studie är typiska fall. Som presenterades i teoriavsnittet och det analysverktyg som Boin et al. (2009) konstruerade så är den rimligaste strategin för de politiskt förtroendevalda i en krissituation att förneka ansvaret medan den rimligaste strategin för de politiskt förtroendevaldas kritiker är att tillskriva ansvar i krissituationer. Skogsbränderna under sommaren 2018 var en krissituation och om denna studien finner stöd för att de politiska aktörerna valt just de strategier som föreskrivs i teoridelen så stärks teorin och vi har goda skäl att tro att resultaten är generaliserbara (Esaiasson et al.
2012 s. 164).
3.4 Material
I denna undersökning kommer jag att använda mig av nyhetsartiklar i lokaltidningen Örnsköldsviks Allehanda samt den nationellt täckande tidningen Svenska Dagbladet för att utröna huruvida regeringens agerande ramas in olika i dessa tidningar. För att hitta, för min studie, relevanta artiklar om skogsbränderna 2018 använde jag mediearkivet Retriever där jag använde sökorden skogsbra* eller skogsbrä* samtidigt som jag uteslöt artiklar manuellt och
med hjälp av sökord som berörde bränder i andra länder. Med denna gallring gjord blev resultatet 46 artiklar i Svenska Dagbladet och 35 i Örnsköldsviks Allehanda.
Det finns många tänkbara sökord som även kunde använts i denna undersökning, bland andra kan ”extremsommar”, ”värmebölja” och ”torka” nämnas. Men då dessa antingen inkluderar för många artiklar som inte berör skogsbränderna eller används i artiklar som ändå använder orden skogsbrand eller skogsbränder så blev de överflödiga att använda. Naturligtvis finns det artiklar som berör extremsommaren där politiska aktörer fått yttra sig utan att just orden skogsbrand eller skogsbränder använts, men då underlaget för min undersökning utgörs av nästan 80 artiklar som berör skogsbränderna så förfaller det inte centralt att lyckas fånga in även de artiklar som berör extremsommar utan att nämna skogsbränderna på något sätt.
3.5 Operationalisering
Genom användandet av det analysverktyg som Boin et al. (2009) konstruerade bör en operationalisering ske genom att man ställer en rad frågor till texten som analyseras, alltså artiklarna, som gör det möjligt att sedan kodifiera resultatet i ett Excel-ark för att underlätta undersökningen.
Det är viktigt att poängtera att det finns två nivåer på analysenheterna i denna undersökning.
Den första nivån är uttalanden från de politiskt förtroendevalda, alltså regeringen och deras kritiker, alltså oppositionen. Den andra nivån är hela tidningsartikeln och hur den ramar in det som skett. I många artiklar kommer det inte att finnas uttalanden från politiker att utgå ifrån och då är det viktigt att kunna utgå ifrån den andra nivån av analysenheterna, hela tidningsartikeln. Det är dessutom viktigt att poängtera att enskilda uttalanden från politiker inte ger hela bilden av hur medierapporteringen sett ut. Det är även av denna anledning som jag anser att den andra nivån av analysenheterna är viktig. Inramning kan innebära allt från ett ord, till hela meningar som innehåller tydligt värdeladdade, antingen positiva eller negativa, konnotationer (Albrecht, 2017).
Då detta är en textanalys kommer operationaliseringen att ta formen av frågor som jag ställer till texterna. Eftersom denna undersökning är intresserad av såväl lokala som nationella aktörer kommer frågor att adresseras till både nationella aktörer och lokala aktörer. Då även tidningsartiklarna i denna uppsats anses vara kritiker som utgör den andra nivån av analysenheter, så kommer frågor att riktas även till tidningsartiklarna.
Utifrån hur analysverktyget är konstruerat följer det att det finns vissa krav på hur operationaliseringen skall se ut. Då analysverktyget innehåller två olika infallsvinklar, förtroendevalda och kritiker, där aktörerna kan välja två olika strategier vilket i sin tur kan ge totalt fyra olika utfall så känns det logiskt att formulera operationaliseringen utifrån analysverktygets utformning.
Kritiker
Förtroendevalda Frikänna från ansvar Tillskriver ansvar Erkänna ansvaret I. Skuldminimering:
Troligt att politiska eliten slipper skuld.
II. Skuldacceptans:
Troligt att den politiska eliten skadas.
Förneka ansvaret III. Skuldundvikande Troligt att den politiska eliten slipper skuld.
IV. Beskyllningstävling:
Allt är möjligt. Den politiska eliten kan skadas,
lyckas fly undan skuld, eller föryngras.
Figur 3. Krisexploatering, det politiska spelet, (Boin et al. 2009, s. 89,) författarens översättning.
Med analysverktyget som formulerades av Boin et al. (2009) så följer vissa krav på vilka frågor som ska ställas till artiklarna i analysen, de frågor som kommer ställa till artiklarna är följande:
Förekommer det lokalt förtroendevalda?
- Erkänner de ansvar?
- Förnekar de ansvar?
- Hur tar sig detta i uttryck i texten?
Förekommer det nationellt förtroendevalda?
- Erkänner de ansvar?
- Förnekar de ansvar?
- Hur tar sig detta i uttryck i texten?
Förekommer det lokala kritiker?
- Frikänner de från ansvar?
- Tillskriver de ansvar?
- Hur tar sig detta i uttryck i texten?
Förekommer det nationella kritiker?
- Frikänner de från ansvar?
- Tillskriver de ansvar?
- Hur tar sig detta i uttryck i texten?
Tidningsartikelns inramning:
- Frikänner den från ansvar?
- Tillskriver den ansvar?
- Hur tar sig detta i uttryck i texten?
Den sista delen av frågeställningarna som riktas till de olika aktörerna är ”hur” och det är den som jag anser är viktigast då denna fråga gör den annars kvantitativa undersökningen mer kvalitativt inriktad och ger mig en möjlighet att förklara och motivera hur jag kategoriserat de olika uttalandena och artiklarna.
Som Esaiasson et al. (2012) framhåller så finns det tre sätt som definierar vad god validitet är, överenstämmelse mellan teoretisk definition och operationell indikator, frånvaro av systematiska fel, och slutligen att undersökningen mäter det som den påstår att den ska mäta.
Denna operationalisering anser jag uppfyller åtminstone två av de tre definitionerna, alltså den första för begreppsvaliditet, alltså att det är en god överenstämmelse mellan den teoretiska definitionen och den operationella indikatorn, samt för resultatvaliditeten i att undersökningen mäter det den påstår sig mäta.
Genom nyttjandet av denna operationalisering så blir validiteten god. Undersökningen eftersöker är just det som detta analysverktyg är utformat för att undersöka, nämligen vilka strategier de olika aktörerna i en katastrofsituation antar, vad detta leder till för utfall samt vilka politiska implikationer detta får. Genom att ställa de frågor som formulerats ovan till artiklarna så kommer de politiska aktörernas strategier åskådliggöras vilket gör det möjligt för mig att placera utfallen i de olika ”lådor” som presenterades i analysverktyget.
Jag är medveten om att dessa frågor inte fångar upp allt och att det kan hända att jag missar aspekter som andra frågor hade fångat upp. De första frågorna är av en mer kvantitativ karaktär då de inte innehar någon kvalitativ analys medan den sista frågan, om hur inramningen tar sig i uttryck är desto mer kvalitativ.
5. Empirisk analys:
5.1 Strategier förtroendevalda
De politiskt förtroendevalda hade en tydlig politisk strategi vilken kunde ses genomgående i hela deras argumentation efter skogsbränderna 2018. De förnekade att de hade ansvar2. Detta syns tydligt då det var åtta nationellt förtroendevalda aktörer som uttalade sig i artiklarna som ingick i denna undersökning. Av dessa åtta förnekade samtliga att de hade ansvar i denna kris.
I många fall kunde det vara svårt att utläsa vilken strategi de politiskt förtroendevalda faktiskt valde, i flera fall kunde det förefalla som att de erkände skuld då de tog upp åtgärder som de ville implementera i framtiden. Detta kan indirekt ses som ett sätt att erkänna att det nuvarande systemet inte fungerar. Dock förefaller det som att de politiskt förtroendevalda anser att brandbekämpningen i samband med skogsbränderna 2018 fungerat bra och att de vill rusta upp inför framtida katastrofsituationer som enligt dem kan förväntas blir värre.
Uttalanden som ser ut som följande var frekvent förekommande:
Vi har använt delar av alla de här depåerna, och vi har klarat den materieltillgången. Men vi ser att för framtiden behöver vi helt enkelt köpa på oss mer utrustning
Morgan Johansson, (S). Svenska dagbladet 2018-08-08.
Det kan vid en första anblick se ut som att inrikesministern erkänner ansvar här, att den svenska räddningstjänsten måste rustas upp. Men det han egentligen säger är att räddningstjänsten måste rustas upp inför framtida katastrofer och har egentligen väldigt lite att göra med den senaste branden. Det han säger om skogsbränderna 2018 är att de använde sig av depåerna av material som fanns och att de räckte för den här gången och att resurserna krävs för framtiden. Som sagt var detta ett typiskt sätt för de politiskt förtroendevalda att förhålla sig till skogsbränderna, socialministern, Annika Strandhäll (S), sa i en artikel om regeringens nya utredning Svenska Dagblandet 2018-08-14 att regeringens nya utredning är tillsatt för att ” Vi gör det för att vi ska vara rustade för olika sorters kriser”. Denna artikel kommer att återkomma i stycket som bearbetar utfallet och jag kommer således inte att utveckla mer om den här.
I ett tidigare uttalande av Morgan Johansson i Svenska Dagbladet 2018-07-25, förnekar ansvaret genom att han inte tar upp problematiken med att vara i behov av hjälp från EU som Sverige var i somras. I denna artikel tas det upp att de extrastyrkor som hjälpt Sverige utifrån, från Frankrike, Tyskland och Polen eventuellt kan komma att omdirigeras och istället åka till Grekland efter att regering där begärt hjälp av de Europeiska myndigheterna. Istället för att angripa frågan på ett mer konstruktivt sätt säger Morgan Johansson att han inte mottagit några signaler om att Greklands nödrop skulle påverka den svenska brandbekämpningen.
2 Det är viktigt att klargöra att ingen aktör, oavsett om de tillhörde eliten eller oppositionen, som förnekade att skogsbränderna i somras var en katastrof, denna analys berör inte om den politiska eliten erkände att det brann, analysen fokuserar på hur den politiska eliten valde att rama in det som hänt och huruvida släckningsarbetet av bränderna var lyckat eller inte.
Även Sveriges statsminister, Stefan Löfven (S), förnekar ansvar i samband med sommarens skogsbränder. Detta sker i en artikel i Svenska Dagbladet 2018-07-27 där Löfven uttalar sig i frågan om hur det skulle gå till ifall Sverige skulle ta hjälp av Nato svarar statsministern att
”när räkningen kommer då betalar vi den. Sverige har starka statsfinanser”. Detta föreslår alltså att det inte är problematiskt med dyr hjälp utifrån och att Sveriges starka statsfinanser kan användas till att betala hjälp från andra länder. Detta uttalande tolkar jag som att Sverige har goda statsfinanser, dessa finanser har använts för att bygga upp ett brandförsvar som ansågs lämpligt och vid extraordinära händelser som denna så är det inte konstigt att behöva ta till hjälp utifrån. Viktigt att poängtera är att artikeln tar upp att Löfven inte utesluter att Sverige kan komma att köpa in egna flygplan att bekämpa bränder med, Löfven har alltså, likt andra politiskt förtroendevalda ett tänk framåt på framtida kriser, snarare än den nuvarande.
En för mig märklig sak är att det saknas uttalanden från lokala politiker. I både den nationellt täckande tidningen och i den lokala tidningen. Detta förefaller märkligt då katastrofhantering först och främst är en lokal fråga, alltså borde lokala politiska aktörer vara av intresse för tidningarna och för deras läsare. Det är ju de lokalt förtroendevalda som planerat och gjort handlingsplanerna som skulle sättas i verket i en katastrof. Vad jag sett av tidningsartiklar både före och efter mina utvalda datum, alltså före den 25 juli och efter den 15 augusti så förkommer det inga uttalande från lokalt förtroendevalda aktörer heller. Vad detta beror på vet jag inte. Det innebär att denna del av analysen enbart baseras på den nationellt politiskt förtroendevalda, vilket är synd då strategierna som de lokalt förtroendevalda hade varit intressanta att studera.
5.2 Oppositionens strategier
De politiskt förtroendevaldas kritiker, vilket i detta fall är den politiska oppositionen, på lokal nivå utgjordes den av politiker på lokal nivå i Örnsköldsvik som inte tillhörde Socialdemokraterna då det var Socialdemokraterna som hade klar majoritet i kommunfullmäktige. På nationell utgjordes den politiska oppositionen av partiföreträdare från de riksdagspartier som inte befann sig i regeringsposition 2014-2018. Då regeringen under denna mandatperiod bestod av Socialdemokraterna och miljöpartiet så utgjorde Vänsterpartiet, Centerpartiet, Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna oppositionen. Viktigt att poängtera är att även om Vänsterpartiet inte ingick i regeringen så stöttade Vänsterpartiet regeringen och det är tack vare deras stöd som regeringen fick igenom mycket av sin politik under denna mandatperiod, i dagligt tal skulle man kanske därför inte för kalla Vänsterpartiet för ett oppositionsparti, men för syftet av denna undersökning är vänsterpartiet klassificerat som att det befinner sig i oppositionsposition.
I överhängande stor uträckning av artiklarna tillskriver de politiskt förtroendevaldas kritiker skuld till de politiskt förtroendevalda. Totalt förkommer sju nationella kritiker i undersökningsmaterialet och av dessa sju var det endast en aktör som valde att friskriva de politiskt förtroendevalda från skuld, medan de resterande sex valde att tillskriva de förtroendevalda skuld. Aktören som valde att friskriva de politiskt förtroendevalda från skuld är förvånansvärt nog Moderaternas ledare Ulf Kristersson som i en av de artiklar som ingick i undersökningsmaterialet diskuterar sänkt dieselskatt och inte nämner skogsbränderna alls (Svenska dagbladet 2018-07-27). Frågan om detta skall eller inte skall räknas som ett frikännande kan vara svårt att bena ut, men med tanke på Stefan Löfven (S) figurerade i samma artikel där han hävdade att ett starkare samhälle behövs med fokus på kommuner och nationell samordning, så förefaller det märkligt att inte Kristersson skulle utnyttja tillfället att inte nämna bränderna alls. Hans strategi i detta läge prata om annan politik, alltså skattesänkningar, föreställde alltså att vara ”business as usual” vilket indikerar att han inte tillskriver skuld.
Överlag så tar sig kritikernas tillskrivande av skuld i form av att de attackerar status quo, framförallt genom att framhålla att de politiskt förtroendevalda hade tänkt fel i implementerande av flera policys varpå kritikerna presenterade sina egna idéer. En av dessa idéer presenterades i Örnsköldsviks Allehanda 2018-08-01 där Alliansen, alltså koalitionen av Centerpartiet, Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna, presenterade sin idé om en krisledning som skulle vara direkt underställd regeringen. De menar att även grundlagen bör ändras vilket skulle innebära att även civila kriser kan hanteras extraordinärt på samma sätt som krig eller krigsfara. Detta skulle ge regeringen bättre möjligheter till att utfärda regler och fatta beslut i krislägen, något som Alliansen alltså anser saknas i den rådande lagstiftningen.
I andra lägen finns det tydliga uttalanden från de politiskt förtroendevaldas kritiker där man enkelt kan utläsa att det är ren och skär kritik som de politiska aktörerna framför. I Svenska Dagbladet 2018-08-08 uttalade sig Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer om regeringens satsning på att stärka civilförsvaret på 1,3 miljarder kronor är ”för lite för sent”.
Senare i artikeln framkommer att Strömmer även kritiserar regeringen för att de förflyttat krisledningen från statsministern till olika departement, något som enligt honom går emot det tsunamiutredningen kom fram till var effektivt.
Kritiker hade även möjlighet att uttrycka sig genom att skriva krönikor, ledare och andra former av debattinlägg för att försöka påverka opinionen. En av de aktörer som valde att gör det var Centerpartiets klimatpolitiska talesperson Rickard Nordin. I Svenska Dagbladet publicerades 2018-08-14 ett debattinlägg författat av Nordin där han yrkade på att regeringen borde göra möjligheten att utvinna solenergi mer lönsamt. I debattinlägget tar han upp att värmen som varit förödande för många medborgare han också haft en positiv effekt, i juli uppmättes antalet soltimmar i Sverige till mer än 360, i genomsnitt. Detta menar han är en chans som gick förbi många då elpriserna under samma period befunnit sig på en rekordhög nivå. Han menar att trots att regeringen förespråkat solkraft så har den inte levt upp till sina ord varpå han lägger fram Centerpartiets förslag för hur solenergiutvinning ska bli mer tillgängligt för medborgarna.
Totalt kom fem lokala kritiker till tals i medierapporteringen. Av dessa valde fyra av dem att tillskriva skuld till de politiskt förtroendevalda och en valde att friskriva de förtroendevalda från skuld och lade ansvaret istället på MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
De som tillskrev de politiskt förtroendevalda ansvar hade en tydlig önskan om att påverka status quo, genom att efterfråga lag- och policyförändringar. Ett av dessa berörde möjligheten för Örnsköldsviks kommun att använda så kallade UL-plan för att spana efter bränder. Detta förslag framfördes av Liberalernas Andre Strödin som i Örnsköldsviks Allehanda 2018-07-27 framhåller att nyttjandet av dessa plan skulle göra det möjligt för dem att upptäcka skogsbränder i ett mycket tidigare skede, innan den blivit, som han beskriver det, ”ohanterbar”. Detta är alltså en kritik mot att kommunen och regionen inte redan inkluderat UL-plan i sin krisberedskap.
Han ursäktar att de in använts tidigare med att utrustningen var alltför tung och ohanterlig tidigare, men menar att med dagens teknologi inte finns någon anledning till att de inte ska kunna användas.
Den aktör som lade skulden på MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, istället för på de politiskt förtroendevalda är Erika Sörengård som är partiordförande för Landsbygdspartiet oberoende. I ett debattinlägg i Örnsköldsviks Allehanda från 2018-08-02 friskriver hon kommunen från ansvar då hon anser att riskkalkylen för att det ska bli en skogsbrand i just den kommunen bevisar att det är olönsamt för kommunen att lägga resurser på just den typen av beredskap. Sörengård menar att ansvaret snarare hamnar på regional nivå i form av länsstyrelsen, som hon anser bör ha en ”rimlig” beredskap för att detta kan hända.
Men hon är också snabb med att påpeka att i samband med denna form av större kris så krävs det beredskap på en nationell nivå och menar således att MSB som har utrustning för att ta hand
om terroristattacker i centrala storstäder även bör vara förberedda på extraordinära händelser som sker ute i skogen.
Vi har en nationell insatsstyrka att sätta in vid terrorattacker.
Terrorattacker är lika ovanliga på landsbygden som skogsbränder i städerna.
Erika Sörengård, Örnsköldsviks Allehanda från 2018-08-02 Det hade varit intressant att få se hur de lokalt politiskt förtroendevalda förhåller sig till sina lokala kritiker. Dock är inte detta möjligt eftersom det inte finns något uttalande från en lokal förtroendevald i undersökningsmaterialet.
5.3 Tidningsartikelns inramning
Jag anser att tidningarna i denna undersökning skall ses som en del av de politiskt förtroendevaldas kritiker då de genom sina redaktionella krafter kan påverka vad och hur medborgarna tycker och tänker i en fråga (Entman 2007). Som McCombs (2005) framhåller så ser forskning gällande media och det politiska systemet media som en självklar och viktig komponent av agendasättandet. I detta undersökningsmaterial blir det extra tydligt att tidningarna bör ses som agendasättande då det i totalt 78 artiklar är 8 förtroendevalda som uttalar sig och 12 formella kritiker3 som kommer till tals. Det är alltså väldigt många artiklar som inte har med uttalanden från vare sig någon politiskt förtroendevald, eller någon i dess opposition. Detta skulle göra det mycket problematiskt att försöka se hur diskursen utvecklar sig. Om vi accepterar att media utgör en form av andra nivå av analysenheterna så är det möjligt att följa diskursen på ett annat sätt.
Tidningarna i denna undersökning kan frikänna regeringen eller tillskriva ansvar på ett par olika sätt, antingen kan de genom värdeladdade ord i artiklar forma hur läsarna tänker kring händelseförloppet, eller så kan de genom att enbart låta kritiker få göra sig hörda enbart ge en sida av den politiska diskursen en språngbräda, eller så kan de genom att välja vilka insändare, ledare och eller intervjupersoner de väljer ut styra hur skogsbränderna ramas in i tidningen.
I de 78 artiklarna frikänner media de politiskt förtroendevalda från ansvar totalt 12 fall och tillskriver dem ansvar i totalt 56 fall. Tidningarna frikänner och tillskriver alltså ansvar i totalt 68 artiklar. Anledningen till att media inte anses fria eller fälla de politiskt förtroendevalda i alla 78 artiklar är för att en del av dessa artiklar enbart har varit korta nyhetsuppdateringar som inkommit från TT. Jag valde att kategorisera dessa som neutrala då de inte innehöll några värderande termer eller lade tyngd vid vare sig ansvar eller handlingar utan enbart handlade om händelseförloppet i sig.
Svenska Dagbladet publicerade 2018-08-06 en artikel som citerade Annie Lööf och beskrev henne satsning på klimatfrågor.
Denna sommar har tydligt visat att vi måste göra mer för att möta klimathotet. Mer för att utsläppen ska minska. Att vi måste agera nu och att vi måste agera kraftfullt.
Annie Lööf (C), Svenska Dagbladet 2018-08-06.
3 Med formella kritiker så menas antingen lokal opposition eller oppositionspartierna i riksdagen.
Genom att endast återge vad Centerpartiet anser ska göras för att rädda miljön får inte läsaren en helhetsbild av alla politiska partier. För att göra artikeln mer neutral hade författaren behövt inkludera andra partiers planer och idéer. Som det ser ut nu så förefaller det som att enbart Centerpartiet har planer på att utveckla klimatpolitiken i Sverige.
Ett talande exempel för hur tidningar kan välja vilka personer de intervjuar och på så sätt forma sina läsares tankar är i Svenska Dagbladet 2018-07-28 där Hans Johansson och Ulla Lundkvist intervjuades. De tvingades att överge sitt hem i samband med branden som härjade i Västmanland 2014. Genom att intervjua dessa personer där de får ge sin bild av hur det är att få sitt hus totalt ödelagt av en brand samt rikta stark kritik mot att regeringen inte förbättrat krisberedskapen sedan då får läsaren något emotionellt att hålla fast vid. Ett tragiskt öde och bristen på politiskt handlande som ledde till den förstörelse som bränderna orsakade 2018.
Vad gäller val av politiskt betingade texter så finns det tydliga fall i såväl lokaltidningen som i den nationellt täckande tidningen där redaktionen har haft en tanke om vad de vill framför med de artiklar som de tar med i tidningen. I Svenska Dagbladet 2018-08-14 publicerades ett debattinlägg författat av Lyra Koli där hon anklagar Miljöpartiet för att ha kompromissat för mycket gällande sin politik för att nå en maktposition. Koli, som i detta inlägg skriver att hon är en före detta miljöpartist, menar i den position som partiet nu befinner sig i innebär att den inte har någon direkt kontroll över det som en gång var kärnfrågan, nämligen miljön.
I Örnsköldsviks Allehanda publicerades en ledare författad av David Lindén som även han fokuserar stark kritik mot hur Miljöpartiet bedrivit sin politik där de i hans mening kompromissat alldeles för mycket i sin regeringsposition. Men han framhåller att sommarens bränder kan användas av Miljöpartiet för att locka till sig väljare ”när valrörelsen återupptas i augusti finns det alla anledningar för partiet att tala klimatpolitik och aktivera sina kärnväljare”.
Han börjar alltså med att kritisera miljöpartiet i hur de hanterat sin regeringsposition men anser att skogsbränderna närmast bör vara gynnsamma för dem som parti.
5.4 Utfall
För analysverktyget innebär de politiskt förtroendevaldas förnekande att vi hamnar i den undra halvan och de två möjliga utfall som kvarstår för den politiska diskursen är skuldundvikande om oppositionen frikänner de förtroendevalda från ansvar, och beskyllningstävling om oppositionen tillskriver ansvar till de förtroendevalda.
Kritiker
Förtroendevalda Frikänna från ansvar Tillskriver ansvar Erkänna ansvaret I. Skuldminimering:
Troligt att politiska eliten slipper skuld.
II. Skuldacceptans:
Troligt att den politiska eliten skadas.
Förneka ansvaret III. Skuldundvikande Troligt att den politiska eliten slipper skuld.
IV. Beskyllningstävling:
Allt är möjligt. Den politiska eliten kan skadas, lyckas fly undan skuld, eller föryngras.
Figur 4. Den politiska elitens strategi enligt Boin et al. 2009, s.89, författarens översättning.
De politiskt förtroendevaldas kritikers strategi att i majoriteten av sina uttalanden tillskriva den politiska ansvar för att vi hamnar i den högra halvan av möjliga utfall. Alltså antingen II, för
