Stig Larsson
Av Horace Engdahl
Stig Larssons debutroman Autisterna (1979) bröt med den goda viljans litteratur, 1970- talets uppfostringsförsök, och kom i efterhand att beskrivas som ett första prov på den
”postmodernism” som skulle göra sig bemärkt på den litterära scenen några år senare.
Det kritiska mottagandet kännetecknades av förvirring och motvillig beundran. (Se Kristjan Saags artikel ”Att våga se texten i vitögat”!) Med tiden har Autisterna blivit något av en kultbok bland yngre författare och intellektuella.
Boken ansågs av flera recensenter vittna om ett alienerat samhällstillstånd, men de negativa inslagen är knappast bestämmande för textens atmosfär, som snarast är euforisk även när den samtidigt är otäck. Autisterna består av berättande prosa, formulerad i första person. Avspänt och utan emfas skildras en dagdrivartillvaro, där åtskilligt händer utan att någonting egentligen förändras. Det finns ingen intrig, och de personer som beträder jagets uppmärksamhetskrets är som regel tillfälliga besökare.
Med ledning av vissa tidsmässiga hållpunkter kan man beräkna huvudpersonens födelseår till c:a 1935, men en sådan kalkyl säger inte så mycket. Det finns ingen sammanhängande kronologi, inget vanligt livsöde i boken. Närmast kunde den beskrivas som ett slags inverterad bildningsroman, där huvudpersonen i stället för att mogna till individ gradvis förlorar varje likhet med sig själv och blir en fantom, beredd att förena sig med vilken livsform som helst.
Bokens jagberättare ger sig själv säregna uppdrag, som till exempel att finna den neutrala punkten i en stad, där ingen enda egenskap, inget enda intryck överväger. Han hittar till slut en plats där han några minuter insuper känslan av ingenting. Sedan är allt förstört, de specifika intrycken tränger sig på. ”Jag hade i alla fall sett litet grand av det man inte kan säga någonting om tänkte jag…” De meningsfulla rörelser och
förändringar som avlöser intigheten är förstås litteraturens traditionella materia: de är ställen ”där författarna väntade på människor”. Autisterna avsäger sig den hierarkiska verklighetsuppfattning som den konventionella romankonsten förutsätter, den sociala graderingen av fenomenen från obetydligt till livsviktigt. De korta kapitlen frammanar ett improvisatoriskt tillstånd där uppmärksamheten på marginella företeelser skärps till
det yttersta.
Detta skrivsätt står utan tvivel i samband med kritiken av ”de stora berättelserna”, ett dominerande tema i den intellektuella diskussionen på 1970-talet, som sträckte sig långt utanför litteraturens område. Som ett led i uppgörelsen med totalitära och metafysiska tankeformer skärskådades (särskilt i fransk och tysk idédebatt) det manipulativa draget hos varje narrativ framställning av den historiska verkligheten. Strukturalisterna hade under 60-talet förnyat studiet av berättelsens grundmekanismer och givit utbredning åt misstanken att det häftar ett drag av fiktion vid alla berättande framställningar, även de förment vetenskapliga. Detta parades i Sverige med en växande leda vid en typiserande och problemorienterad romankonst som vuxit fram i spåren av de politiska
proteströrelserna. Med sin debutroman gav Stig Larsson ett alternativ till denna alltmera förutsägbara nyrealism.
Autisterna kan i vissa avseenden påminna om flanörlitteraturen från decennierna kring 1900. Dess huvudperson utmärker sig för riklig tillgång på ledig tid, obekymrad onyttighet och nyckfulla förflyttningar. Han lyder sin extrema estetiska sensibilitet med samma tveklöshet som en des Esseintes eller en Dorian Gray. Han har inga sociala impulser, ensamheten är hans livsluft och han höjer sig över omgivningen genom sin fördomsfrihet. Autisternas ”jag” är en arvtagare till den klassiska dandyn, med en bismak av amerikansk ”cool” – man tänker på Cassavetes tidiga filmer. Den stilistiska paletten saknar en färg för indignation. Det står förstås läsaren fritt att själv lägga till den kulören, men man kan inte säga att författaren inbjuder oss att moralisera över de händelser romaner framlägger. Han beskriver en värld som är besudlad och likväl i någon mening fulländad.
Språket i Autisterna uppfattades med fog som nytt och har inte någon tydlig förebild.
Det är lekfullt utan att kokettera, fullt av milda, svårgripbara paradoxer men inte preciöst utan snarare neutralt. Stig Larsson undviker talspråklighetens och de dialektala inslagens charm likaväl som publikkittlande modeord, prosalyrisk skönskrift och snirklande pastisch (alltsammans vanliga drag i nyare svensk romanprosa). Hans avsmak för det exalterade och understruket meningsfulla framgår även av hans litteraturkritik.
Autisterna har i Stig Larssons författarskap följts av tre romaner: Nyår (1984), Introduktion (1986) och Komedin I (1989). De är synnerligen olikartade och ger inte grund för några påståenden om en särskild romanstil hos författaren. Medan Autisterna
utmärktes av ett uppdrivet berättartempo och oberäkneliga språng i kronologin, har Nyår mera av sammanhängande framåtriktad romanhandling, låt vara att det meningsfulla mönster av orsak och verkan som vanligen tillhör genren saknas.
Introduktion är åter en berättelse i fragment, där inlevelsen i personernas ofta primitiva medvetandeinnehåll går mycket långt. Komedin I med dess extrema situationer och resonerande berättarhållning är författarens försök att skriva som sitt framtida, medelålderscyniska jag. Stig Larsson har sagt i en intervju: ”Jag försöker hela tiden bryta sönder det jag gjort för att inte riskera att hitta min stil.” En liknande flykt framåt i det litterära arbetet kan observeras i hans pjäser: den komiska och hotfulla absurdismen i Röd gubbe, den allegoriska realismen i VD, det apokalyptiska ödelandet i Straffångens återkomst, könsrelationernas vardagsrum med snedställda väggar i Systrar, bröder.
Ett genomgående drag i Stig Larssons författarskap, även i lyriken, är hans exakta öra för hur människor faktiskt talar. Ingen svensk författare skriver idag en mera
trovärdig dialog. De flesta belastar förr eller senare en replik med en baktanke eller låter den illustrera eller bevisa någonting. Stig Larsson föredrar att den klingar absolut riktigt. Han har på senare år erbjudits talrika uppdrag som manusbearbetare för att tillföra andras texter denna kvalitet.
Han antog tidigt en grundregel i sitt skrivande, enligt vad han har uppgivit under inflytande av Roland Barthes essä Litteraturens nollpunkt. Det handlar om att sträva efter det litterärt sett ofärgade ordet och alltså om att överge varje formspråk så snart det blir förnimbart som formspråk. Han fascineras av ”dåligt språk”, det slitna, glanslösa, avsiktligt oslipade som vittnar om att fåfängan har dött. I ett brev talar han om ”det avslagna i positiv bemärkelse” som en kvalitet i litteraturen.
I sina romaner och noveller tar Stig Larsson ringa hänsyn till läsarens förväntan om fullföljande av de motiv och idéer som presenteras. Den känsla av sammanhang som utmärker berättande texter är till sin natur en smula bluffartad, vilket han i motsats till de flesta författare inte försöker dölja. I ödesmättade, livsavgörande situationer visar hans gestalter ofta oförmåga att reagera och säger ”fel” saker. Han undviker
höjdpunkter eller går snabbt förbi dem.
Stoffet i hans prosa är ofta självupplevt men aldrig självbiografiskt, dvs. ingenting berättas som det var. Många av hans berättelser har ett drag av tankeexperiment, kanske särskilt novellerna i samlingen Om en död, där han till exempel i ”Två o:n” driver idén om släktskapet mellan offer och bödel till dess yttersta konsekvenser.
Många har, när de analyserat hans prosa, associerat till filmkonsten, men det
filmatiska ligger trots allt mer i stämningar än i beskrivningstekniken. Antonioni, Godard och framför allt Fassbinder bör ha varit inspirationskällor. Till de litterära influenser som med någon grad av säkerhet låter sig urskiljas hör framför allt
Dostojevskij. Peter Berglund hävdar övertygande i sin avhandling Segrarnas sorgsna eftersmak. Om autenticitetssträvan i Stig Larssons romaner (2005) att pjäsen VD grundar sig på en viss novell av Dostojevskij (”En ful historia”). Berglund menar att de skandalscener som är så typiska hos Dostojevskij har åtskilliga motsvarigheter hos Stig Larsson, även om de där saknar den vändning mot nåd och förklaring som förekommer hos den ryske författaren.
Jämsides med romanerna och pjäserna har Stig Larsson utgivit ett stort antal
diktsamlingar och böcker som till sin karaktär utgör diktsamlingarnas fortsättning. Man skulle med en viss förenkling kunna indela hans författarskap i tre faser. På 80-talet är romanskrivandet dominant, under större delen av 90-talet är lyriken dominant och strax före millennieskiftet inträder självkommentaren, den stora revisionen. Samtidigt
produceras hela tiden dramatik, filmmanus, kritik och essäer.
Stig Larssons dikter har ofta berättande drag men är inte episka, inte ens hans fortsättning av Homeros Odysséen, Den andra resan. De är inte heller centrallyriska i den meningen att de skulle fixera ett upplevt ögonblick, även om de nästan alltid innehåller reminiscenser av punktlika iakttagelser som kan ligga långt tillbaka i tiden.
Hans tidiga diktsamlingar lyser av en dämpad men överallt förnimbar upprymdhet, som kanske grundar sig på känslan av att ha tillgång till oräkneliga sätt att vara och tala.
I efterordet till Ordningen (1994), hans tolfte diktbok, skulle han senare beskriva sin utveckling som en serie förluster. Den ymniga fantasin låg plötsligt bakom honom, det obekymrade vagabonderandet genom seklerna, det mytiska strömdraget, den hymniska högstämdhet som lånade tonfall av de gamla civilisationerna i fragmentariska
pastischer. Den författare som till slut stod kvar på platsen, när hans cirkusdjur har lämnat honom (för att låna en bild av Yeats), var en förkunnare med mörkare ansikte.
Förbudet mot upprepning i författandet tycktes lätt att efterleva så länge han i
diktsamling efter diktsamling, till synes med underbarnets lätthet, bredde ut en solfjäder av stilar och potentiella personligheter. Men under det skede som inleddes vid 90-talets mitt kom han att betrakta sitt arbete allt strängare. Själv betecknar Stig Larsson Matar (1995) som sin sista diktsamling. Han säger sig ha förstått att han därefter inte kunde komma närmare det (nästintill) oformulerbara som är poesins föremål och bestämde sig för att lägga det lyriska instrumentet åt sidan. Efter år av nästan hälsovådliga
ansträngningar, med långa skrivpass och utmattande koncentration för att tillföra texten den sista infinitesimala förbättringen, drog han slutsatsen att han inte förmådde driva uttrycket längre, och tog konsekvensen. Denna vändning, denna förlust av poetisk oskuld, innebar att författaren trädde fram som person i det han skrev och talade utan mask.
De följande böckerna – Natta de mina (1997), Wokas lax? (1998), Helhjärtad tanke (1999) och Avklädda på ett fält (2000) – innehåller betraktelser och berättelser, där författaren bryter mot sitt tidigare självbiografiska förbud och säger ”hur det var”, utan förbehåll (men också utan kittlande indiskretioner). Dessa böcker fungerar i långa stycken som en lärd notapparat till det egna livet och det egna författarskapet. I
Avklädda på ett fält nagelfar han sitt verk som när en vetenskapsman återvänder nattetid till laboratoriet för att kontrollera mätresultaten och förbättra exaktheten i
avläsningarna. Dessa texter, som inte längre är ”dikter”, prövar rimligheten i en rad antaganden om Gud, kvinnan och de stora mästarna. Andra gånger liknar de en rättegång med den samtida kultureliten på de anklagades bänk. På viktiga ställen har författaren undvikit planläggning i skrivandet för att låta aldrig förut tänkta tankar styra handen, vilket naturligtvis ökar svårighetsgraden för läsaren.
I romanerna tycktes Stig Larsson betrakta alla mänskliga livsyttringar med samma roade intresse, även sådana som enligt allmän uppfattning bör avskys. När han numera framträder som moralist på gammaltestamentlig grund kan det förefalla som om han fullständigt hade ändrat världsåskådning. Spåren av bokstavstroget bibelstudium i de senare böckerna är visserligen svåra att förbise, men det handlar lika mycket om övergången från ett poetiskt arbetssätt till ett annat. Stig Larsson undvek i början sorgfälligt att skaffa sig en igenkännlig lyrisk personlighet, en så kallad stil. Tvärtom tycktes han skriva genom att lyssna, genom att framkasta ord och höra efter vad som ville framträda genom dem: därav dikternas dramatiska och vanartiga egenskaper.
Anonyma smådjävlar faller titt som tätt den hygglige Stig Larsson i talet.
Hans sena texter skulle kunna räknas till den genre som Northrop Frye har kallat
”anatomy” efter Robert Burtons Anatomy of Melancholy och karaktäriserat som en förening av abstrus lärdom och fria utvikningar, ofta av mycket personligt slag. (Ett gott svenskt exempel vore Strindbergs Blå böcker.) Förutsättningen för detta sätt att skriva är ett spårsinne som leds av övertygelsen att en förlorad visdom gömmer sig
brottstyckevis i de gamles skrifter, inte minst i bortglömda eller förbisedda verk. De som äger förmågan att känna igen sådana fragment i de skenbart oskyldiga skrifter där
de av försiktighetsskäl har myllats ner av upphovsmännen (alltid män, inga kvinnor), utgör ett slags brödraskap över århundradena. Det är kretsen av verkliga kännare. Av dem och inga andra skall en författare söka erkännande. Varje skrivande, ja, varje människa söker enligt Stig Larsson den mest kritiska blicken i hopp om att hon eller hennes verk skall bestå inför den. Uppfattningen om vem som har denna blick uppvisar enligt hans mening en kuslig samstämmighet i varje miljö, även om många skulle förneka att det är så om man frågade dem. Beröm och uppmuntran från annat håll spelar egentligen ingen roll. Det är bakgrunden till hans tes om litterär kvalitet som en
objektivt observerbar egenskap (dvs. observerbar för bärarna av den mest kritiska blicken). Denna princip har gjort honom till en främmande kropp i den svenska kulturdebatten.
Att kalla hans författarskap kontroversiellt är en truism. Stig Larsson betraktades ofta under tidiga år som något slags provokatör och ansågs företräda en amoralisk och antipolitisk hållning. Villigheten att acceptera alla mänskliga erfarenheter utan att karikera tolkades som voyeurism och känslokyla. Han fick schavottera som paradexempel på ”skräckellitteratur” (Kay Glans).
I polemiska artiklar har Stig Larsson angripit vad han menar vara en falsk,
överslätande humanism i samhällsdiskussionen, som bland annat yttrar sig i förnekandet av att olika individer är olika mycket värda i medmänniskors ögon (till exempel genom sitt utseende eller sin intelligens) och att detta är avgörande för hur de behandlas, trots alla vackra fraser om människovärde. Hans uttalanden från senare år låter skymta en viss titanism, känslan av att företräda sanningar som är alltför skrämmande för gemene man och som därför måste vänta på sin tid. ”Solen får inte stiga för snabbt i gryningen.”
Det är inte långt ifrån tonen i Nietzsches Ecce homo, inget grannskap för skribenter som ber om ursäkt för sig själva.
Peter Berglund betraktar i sin doktorsavhandling ”det autentiska” som den
magnetiska polen för Stig Larssons skrivande. Man bör dock lägga märke till att tanken att det skulle finnas en botten dit vi alla kan sjunka och där existensen träder fram i sin nakenhet avvisas hos Stig Larsson. Däremot tror han på möjligheten att tala utan förställning, om man är beredd att betala priset.
Peter Berglund framhäver betydelsen av ”det obetydliga och minimala”, inriktningen på detaljer och händelser man normalt inte observerar. Den sanna verkligheten är enligt Autisterna allt det vi inte tänkte på medan vi upplevde det. Ofrivilliga minnen av meningslösa ögonblick i barndomen, då vi var oskiljaktiga från världen, är hos Stig
Larsson en källa till intensiv lycka och läkedom. Det är i dem vi momentant återvänder till oss själva. Hans diktande trevar sig fram till dessa osynliga portar mot
gryningslandet, några av dem möjliga att öppna, andra inte. I skrivandet återfår poeten för en kort stund barnets hälsa, det oförstörbara som gått förlorat utan att ändå förloras.
