Inte för mig själv utan för andra

Inte för mig själv utan för andra

Inte för mig själv utan för andra är för mig personligen en begriplig titel. Jag tror att jag är uppfostrad så. Att det är en del av mig själv, mitt centrala

värderingssystem, min identitet. Att det är av högsta vikt att jag inte bara tänker på mig själv. Att jag fick lära mig det som liten, framför allt av min mamma och min mormor. Att det är viktigt att vara snäll mot andra. Att andra har samma värde som jag själv och att det är fult att vara elak mot andra.

Det är i en mening en naiv referensram. Senare i livet skulle jag lära mig att det inte är så enkelt och att livet tillsammans med andra i själva verket är mycket komplicerat så väl på individ- som på samhällsnivå. Socialt samspel innehåller ofta dolda anspråk på kontroll, som inte har någon annan grund än den

mänskliga benägenheten att sträva efter herravälde. Och det är inte bara de andra som är komplicerade på det sättet, utan också jag själv.

Genom teologiska studier fick jag möjlighet att begrunda just den här

problematiken. Jag skulle komma att uppskatta Martin Luthers idé om att bara Gud vet vilka av våra handlingar som kommer ur genuin generositet och vilka som kommer av andra orsaker. På teologiskt språk: av lagen eller synden. Jag skulle komma att uppskatta den för Martin Luther grundläggande tanken, att människan lätt bedrar sig på det goda i sina intentioner, behöver rättesnören som hjälper henne att leva tillsammans med andra och som påminner henne om hennes litenhet inför Gud. Att Guds kärlek är något annat än människors kärlek.

Kärlek var också ett tema i tiden då jag växte upp på 1970-talet. Det fanns olika typer av rörelser under tidens stjärna. Hippierörelsen, proggen, gröna vågen,

kvinnorörelsen, Jesusrörelsen, punken mm. Samhället var viktigt. Ja, en sådan sak som FN var viktigt. En gång om året hissades FN flaggan på skolgården och fröken pratade högtidligt om Förenta Nationerna och jag glömmer aldrig namnet på generalsekreteraren i början av 1970-talet, Curt Waldheim. Det var

Vietnamnkrig och protester. Olof Palme var ofta på TV. Det var mycket kritik mot samhället, men i kritiken fanns den självklara utgångspunkten att samhället var viktigt. Det gemensamma var en självklarhet.

Min mamma som arbetade som lärare prenumererade på Pockettidningen R. R för revolution. Och det damp ner alla möjliga tidskrifter i brevlådan där i villakvarteret på Lidingö. Förutom alla möjliga bokklubbar, Svalan, Bonniers, Månadens bok och så någon slags prenumeration på klassiska musikskivor…

Nej, någon revolution planerades inte. Men att ta del av den samhällsdebatt som pågick i tidningar, böcker och radio TV var en del av tidsandan. Kulturklimatet var annorlunda. Friare skulle jag vilja säga. Man kunde prenumerera på Svenska kvinnors vänsterförbunds tidning och Pockettidningen R och rösta på

Centerpartiet. Det var helt möjligt! Vilket var fallet med min mamma.

Tidsandan har förändrats. Det har skett en förskjutning från det gemensamma till det enskilda. Det speglas också i språket. Exempel på språkbruk och ord som var främmande i min barndom, men som nu är frekventa är ”vinnarskalle”, ”what´s in it for me”, och ”because you´re worth it”, ”hungriga vargar jagar bäst”, ”cred”

etc. Och jag tror att om jag hade använt uttrycket ”looser” hade min mamma talat allvar med mig precis som hon gjorde den gången då hon förklarade att man inte skulle använda uttrycket cp-skadad i nedsättande mening eftersom cp- skadade är lika mycket människor som alla andra.

Den stora frågan om vad som skapar värderingsförändringar ska jag inte gå närmare in på här. Men jag vill poängtera att värderingar inte är något som kan

skiljas från livet och kulturen i övrigt. Det hänger ihop – hela det sociala sammanhanget. En uttalad eller nedskriven värdering är ingen garanti för en social verklighet. Det är inte heller någon tillfällighet att den försvagning av det gemensamma som skett under de senaste decennierna sammanfallit med att man i olika sammanhang allt oftare ställer frågan: Vad är vår värdegrund?

Socialpsykologisk forskning visar också att vilka värderingar vi har i själva verket spelar väldigt liten roll för hur vi agerar i skarpa situationer som när vi utsätts för påtryckningar, när vår medmänniska hotas eller när vi ställs inför valsituationer där det kostar oss själva något att göra det vi innerst inne vet är rätt. Det avgörande i sådana situationer är inte vilka värderingar vi har utan hur autonoma vi är, hur utvecklad vår förmåga att handla och tänka självständigt är.

Viktigare än att tala om värdegrunder, är därför att reflektera över vilket slags samhälle vi bygger: om det är ett samhälle som håller tillbaka människor och gör dem rädda och lydiga, eller om det är ett samhälle som uppmuntrar öppenhet och tolerans och därmed befrämjar utvecklingen av autonomi hos människor.

När jag växte upp gick jag också i Söndagsskola. På den tiden var

”barnperspektivet” knappast uppfunnet och vi alla barn hade varje söndag en riktig liten minigudstjänst med prästen farbror Sten i Bodals kapell på Lidingö.

Efter gudstjänsten gick vi till våra klasser beroende på ålder: Lillklassen, Mellanklassen och Storklassen. Jag tog starkt intryck och på den vägen är det.

Kristendomen har följt mig hela livet. Jag har inte varit – och är inte en

superaktiv kyrkomedlem – men kristendomen är en stor del av mig själv. Det präglar mitt sätt att vara och att tänka.

Jag har disputerat på en avhandling om den svenska institutionsdiakonin och jag har haft förmånen att leda utbildning av diakoner. Jag har alltså min bakgrund i teologin. Jag har varit enveten ända sedan jag började min forskarutbildning i kyrkovetenskap i ambitionen och idén att diakoni är en praxis som förutsätter

teologisk reflektion. En gång under avhandlingsarbetet fick jag frågan om man verkligen kan tala om ”teologi” i diakoninstitutionernas sammanhang. För de var väl ändå ”inte teologer” i ordets egentliga mening, de som företrädde och initierade verksamheten? För mig är det självklart att idéer om vad kristendomen får för konsekvenser i förhållande till andra människor är teologi. Men inte sällan beskrivs diakonin också av dess utövare som en praktik som man inte riktigt kan tala om, sätta ord på. Och jag menar att det är helt fel. Såväl

samhällets som kyrkans sociala verksamhet måste grundas i ett levande språk, i tankar och idéer om varför den ska utföras och finnas till. Annars förlorar den sin legitimitet. Utan ett sådant språk finns heller ingen möjlighet att avgöra om uppdraget fullföljs. Vad var det man skulle göra och varför?

Diakoni är ett uttryck för kristen tro. Det måste finnas ett samband mellan diakoni och teologi. Mellan gärning och ord. Men lika lite som gärningen kan vara utan ord, kan ordet vara utan gärning. En psalm som förr i världen brukade sjungas i morgonbönen i skolan är psalm 177 av Johan Olof Wallin, Pris vare Gud, som låter. Den tredje versen handlar om just det:

Att gärna åt sin nästa/råd, hjälp och glädje ge, ej blott på eget bästa,/men ock på andras se, ej blott Guds vilja veta,/men vandra i hans bud, det är att kristen heta, /det är att tjäna Gud

Det känns nästan lite dumt att lägga ut texten på det här temat. Att tjäna nästan och att söka samklang mellan ord och handling. Det borde ju vara självklart, särskilt i en kyrka. Men jag tror att det behövs. Texten om diakoni behöver läggas ut. I dag är diakoni en av församlingens huvuduppgifter och diakonatet en vigningstjänst. Så har det inte alltid varit. Diakonin har i och med

Kyrkoordningen 2000 en ny organisation och en ny grund för uppdraget.

Diakonin i Svenska kyrkan, menar jag, söker fortfarande sin identitet.

Jag ska i det följande fokusera på en teologisk aspekt som utgör en av flera utmaningar som jag menar att diakonin och diakonatet står inför. Det handlar om hur kyrkan förstår de goda gärningarnas roll i förkunnelsen. Och inte minst hur man har förstått dem historiskt.

Begreppen ”lag” och ”evangelium” finns såväl i romersk-katolsk som i luthersk tradition. Evangeliet är det himmelska och eviga. Det som ytterst handlar om vår själs räddning medan lagen föreskriver hur vi ska leva våra liv. Martin Luther gör en skarp distinktion mellan lag och evangelium och menar att vi aldrig med våra handlingar kan påverka utfallet av vår frälsning. Gudsrelationen ligger i tron, den är osynlig och bara Gud råder över frälsningen. I romersk-katolska kyrkan menar man däremot att människans handlingar faktiskt har en betydelse för frälsningen – att frälsningen består av ett slags samarbete mellan den nåd Gud ger oss att kunna göra det goda och vår egen bejakelse av denna nåd. Också kyrkan som sådan bidrar genom sina synliga gärningar till världens frälsning utifrån romersk-katolsk uppfattning.

I de lutherska stater som växte fram efter reformationen tillämpades Luthers lära om lag och evangelium. Kyrkans uppgift var att förkunna ordet och förvalta sakramenten för att möjliggöra individens gudsrelation. Medan lagen – tjänsten till nästan – förverkligades i det borgerliga samhället. Lagen är enligt Luther skapelsegiven. Den är påbjuden av Gud. Men en individ kan aldrig genom att uppfylla den arbeta på sin egen frälsning. Det gäller också kyrkan. Kyrkans frälsningsverk sker osynligt i ordet och i sakramentsförvaltningen i individens möte med Gud. Kyrkan kan också utföra andra uppgifter än att förkunna ordet och förvalta sakramenten. Så blev det ju också i Sverige. Fattigvård, skola, bibliotek, ungdomsvård och folkbokföring kom att ligga under kyrklig

förvaltning. Men från ett teologiskt perspektiv var detta uppgifter som kyrkan hade i sin jordiska kallelse. När den offentliga välfärden byggdes ut i Sverige

var det med kyrkans goda minne. Om välfärd och skola kunde utföras bättre under borgerligt huvudmannaskap, så var det utifrån en luthersk grundsyn den rimligaste ordningen.

Ett parallellt begreppspar till lag och evangelium är andligt och världsligt. Det världsliga regementet – den borgerliga överheten – hade att vakta lagen. Medan det andliga regementet – kyrkan – skulle förkunna evangeliet. På individnivå innebar det att individen uppfyllde lagen inom det borgerliga samhällets

ordningar och förtröstade på sin frälsning genom att ta del av ord och sakrament.

Lag och evangelium. Bägge var givna av Gud men de hade olika funktioner.

Samtidigt som de förutsatte varandra. Förutom att skapa ordning i samhället hade lagen, enligt Luther, den funktionen att den fick människan att inse sitt beroende av Guds nåd. En konsekvens av viljan att uppfylla lagen är enligt Luther att man ”drivs till Kristus”. Den lagivrige kommer att i sin strävan att göra de rätta handlingarna konfronteras med sin egen syndfulla (egocentriska) natur och inse att han för sin själs räddning, bara kan överlämna sig till Kristus.

Människan kan inte frälsa sig själv utan är beroende av Guds nåd. Lag och evangelium i samspel, förvaltat av andlig och världslig överhet. Två regementen bägge ingående i Guds skapelseordning. Ja, det är en ganska prydlig världsbild.

Den fungerade i det svenska enhetssamhället. Men fungerar den i dag? I dag är kyrkan inte längre en statskyrka och tvåregementesläran inte normerande statsideologi.

Med diakonatets inorganisering i Svenska kyrkan har de facto skett en

förskjutning bort från det renodlade lutherska perspektivet. Med diakonatet som en vigningstjänst, med vigningslöften och domkapitlet som tillsynsinstans, har handlingen, den goda gärningen, fått en plats i det som konstituerar kyrkan. Med diakonatet som vigningstjänst är det inte längre möjligt att tala om kyrkan som

nådemedelsinstitution eller nådemedelsanstalt. Diakonatet markerar att kyrkan som sådan till sitt väsen har ett socialt ansvar.

Diakoniinstitutionerna har alltid varit fristående om än associerade till Svenska kyrkan. Institutionsdiakonin har sin grund i den inomkyrkliga väckelsen i mitten av 1800-talet. Det teologiska motivet från början till att utbilda diakonissor var väckelse och omvändelse. Med hjälp av kristet socialt och sjukvårdande arbete ville man höja den andliga temperaturen i kyrkan och i samhället. Det

väckelsekristna motivet hade en kyrkokritisk udd och var typiskt för väckelsen.

Motivet kom under historiens gång att försvinna, men det viktiga i det här

sammanhanget är att man för en historisk förståelse av diakonin är klar över den organisatoriska skillnaden mellan diakoniinstitutionerna och Svenska kyrkan. I dag verkar diakoniinstitutionerna i stort sett oberoende av Svenska kyrkan.

Utbildning av diakoner har varit en uppgift som har markerat samhörigheten med kyrkan. När den från och med 2014 tas över av Svenska kyrkan saknas i princip formella band.

Mot bakgrund av att diakonin organiserats in i den kyrkliga församlingen har jag och min kollega Helena Inghammar genomfört en undersökning där vi

analyserat församlingsinstruktioner utifrån frågan om diakoni och

självförståelse. Hur definierar man diakoni? Vilka teologiska motiv anges? Hur bedrivs diakonin? Vilka riktar man sig mot? Vilka verksamhetsområden

prioriteras? Det resultat vi fick var mycket splittrat. Vi kunde egentligen inte hitta några tydliga gemensamma nämnare i svaren på våra frågar.

Undersökningen publiceras under hösten i den internationella tidskriften Diaconia Research and Social Practice. Vi går nu vidare och undersöker hur församlingens andra huvuduppgifter gudstjänst, undervisning och mission

beskrivs i materialet. Av drygt 50 efterfrågade instruktioner, var det nära hälften

av församlingarna som inte hade någon, trots att man enligt Kyrkoordningen är skyldig att ha en. Detta blev ett biresultat av vår undersökning.

Diakonin i Sverige har en disparat historisk kontext så väl när det gäller

organisation som teologi. Å ena sidan finns diakoniinstitutionerna, å andra sidan församlingsdiakonin och diakonatet. Just nu pågår också en utredning om

förutsättningarna för Svenska kyrkan att skapa en egen och ny utförarorganisation inom välfärden.

Den teologiska diskussionen om diakonin är förvånansvärt tyst. Den historiska bakgrunden komplicerad. Luthersk tvåregementeslära, väckelsekristendom och ekumenisk teologi om ämbetet bildar disparata och ofta motsägelsefulla

referensramar. Jag menar att det skulle behöva tillsättas en särskild utredning inom Svenska kyrkan om de teologiska grunderna för diakonin.

Jag vill avsluta den här framställningen med att på ett övergripande och generellt plan framstår det som alldeles självklart – ja alldeles uppenbart – att diakonin har sin grund rakt i det teologiska hjärtat, kristendomens kärna. Det vill säga föreställningen om den självutgivande kärleken som yttersta verklighet. Kristus är diakonen. Han visade riktningen och gav det slutgiltiga exemplet. Han visade sanningen om den tjänande kärleken. Korset är den självutgivande kärlekens sanning och verklighet. Och det är en sanning som får konsekvenser och ofta kommer i konflikt med starka krafter såväl inom människan som i samhället.

Och här måste man våga höja rösten. Nej, vi lever inte på 70-talet längre men kristendomen är ju äldre än så… Det är oförenligt med kristen tro, oavsett vilken teologisk tankemodell man utgår ifrån, att bejaka egoismen. Man kan helt enkelt inte vara kristen och samtidigt ”se om sitt eget hus” i första hand. Man kan inte heller säga att ”alla i längden tjänar på att se om sina egna hus”. Kristus är

tjänaren. Hans kors står alltid mellan oss själva och världen. Korset är

korrektivet mellan oss själva och medmänniskan. När vi tjänar medmänniskan tjänar vi Kristus. Barmhärtighet har i kristendomen alltid sista ordet. Humanitet är en nödvändig konsekvens av kristendomen. Ett samhälle där människor lämnas vid vägkanten, där man menar att folk har sig själva att skylla för sitt lidande och därför inte ska få hjälp, ett samhälle som tillåter att de rika blir rikare och de fattiga fattigare är ett samhälle som tjänar andra herrar än Kristus.

Man behöver inte vara kristen för att verka för humanitet. Men man kan inte vara kristen och inte göra det.

Kristendomen är tydlig och klar. Den är ett korrektiv till girighet och

egenkärlek. Den pekar mot en annan verklighet. Den självutgivande kärleken på korsets verklighet. Diakonin är därför profetisk. Det är dess uppgift att i

handling motbevisa självrättfärdighetens evangelium.

Det finns en risk att diakonin själv blir självrättfärdig och den värsta sortens självrättfärdighet är den som döljs av godhetens uppsåt. Diakonin måste vara självkritisk och ständigt påminna sig om att uppdraget fullföljs i medmänniskans väl. Inget annat.