Student
Hur agerar vi när vi ser?
En studie om sjuksköterskors anmälningsbenägenhet gällande barn som far eller riskerar att fara illa
Håkan Bäckman & Helena Grundberg
Titel: Hur agerar vi när vi ser?
Författare: Håkan Bäckman och Helena Grundberg Sektion: Institutionen för Omvårdnad
Umeå Universitet 901 87 Umeå
Abstrakt
Syfte. Syftet med studien var att kartlägga sjuksköterskors anmälningsbenägenhet angående barn som far illa samt jämföra anmälningsbenägenhet avseende arbetsplats, erfarenhet och ålder inom primärvården.
Bakgrund. Trots rådande anmälningsplikt gällande barn som far eller riskerar att fara illa anmäls endast en bråkdel av de fall där misstanke finns. Riktlinjer för tillvägagångssätt saknas ofta och sjuksköterskor utrycker bristande stöd från arbetsgivare och kollegor vid en orosanmälan. Osäkerhet och en vilja att bibehålla goda relationer med föräldrarna leder till minskad benägenhet att anmäla.
Design. Tvärsnittsstudie med enkäter.
Metod. 39 sjuksköterskor, barnsjuksköterskor och distriktssköterskor inom primärvården i Västerbotten, Sverige besvarade enkäten. Bakgrundsvariabler och skattning av intervention efter läst fallbeskrivning användes i studien och analyserades med frekvenser,
genomsnittsmått, spridningsmått. Gruppjämförelser utfördes med hjälp av Mann-Whitney U- test.
Resultat. Sjuksköterskor med lång erfarenhet har högre grad av anmälningsbenägenhet jämfört med sjuksköterskor med kort erfarenhet. De avvaktade i lägre grad samt tillfrågade verksamhetschefen i lägre grad jämfört med sjuksköterskor med kort erfarenhet. Resultatet visar även att yngre sjuksköterskor i högre grad avvaktar och ser hur det utvecklas jämfört med äldre sjuksköterskor.
Konklusion. Skillnader i hanteringssätt av orosanmälan hos sjuksköterskor visar att vem barnet möter har betydelse. Sammantaget ser resultatet av studien ut att peka mot att lång erfarenhet och hög ålder är betydelsefulla variabler när sjuksköterskor handhar ett ärende som berör barn som far illa.
Nyckelord: anmälningsplikt, barnmisshandel, omsorgssvikt, orosanmälan, sjuksköterska
Title: How do we act when we see?
Authors: Håkan Bäckman och Helena Grundberg Section: Institutionen för Omvårdnad
Umeå Universitet 901 87 Umeå
Abstract
Aim. Identify the propensity in which registered nurses in the primary care sector report child abuse/neglect and compare the results with respect to workplace, experience and age.
Background. Despite the duty to report child abuse/neglect only a fraction is reported.
Guidelines are often non-existent and nurses speak of a lack of support from both employers and colleagues during the process. Uncertainty and a desire to main a good relationship with the parents of the child often result in an unwillingness to submit a report.
Design. Cross-sectional study with questionnaires.
Method. 39 questionnaires were answered and submitted by registered, pediatric/district nurses working in primary care in Västerbotten, Sweden. Background variables and estimation of intervention having analysed a case were utilised and analysed regarding frequencies, average size and distribution measurements. Group comparisons were made using the Mann-Whitney U-test.
Results. Nurses with long experience have a greater inclination to report child abuse/neglect compared to nurses with less experience. They are less inclined to wait compared to less experienced nurses and also less likely to seek managerial support when making the decision to submit a report. Younger nurses tend to allow the situation develop before lodging a report.
Conclusion. The difference in how nurses manage suspect child abuse/neglect impacts significantly on the child in question. Overall, the results of the study suggest that longer work experience and a higher median age are variables of significance when working as a healthcare professional and dealing with child abuse/neglect.
Keywords: child abuse, child neglect, nurse, report
Innehållsförteckning
Bakgrund ...5
Anmälningsplikt ... 5
Anmälningar gällande barn som far eller riskerar att fara illa ... 6
Faktorer som påverkar anmälningsbenägenhet... 7
Problemformulering ... 9
Syfte ...9
Metod ... 10
Studiedesign ... 10
Deltagare och urval ... 10
Instrument/enkät ... 11
Datainsamling ... 12
Forskningsetisk reflektion ... 13
Resultat ... 14
Diskussion ... 15
Resultatdiskussion... 15
Metoddiskussion ... 17
Betydelse för omvårdnad av barn som far illa ... 19
Konklusion ... 19
Framtida forskning ... 20
Referenser ... 21
Bilagor
Bilaga 1. Enkät
Bilaga 2. Brev till verksamhetschef
socialtjänsten när det kommer i kontakt med barn som de misstänker far eller riskerar att fara illa (Lundén, 2010). I tidigare studier om barn som far illa uttrycker vårdpersonal en svårighet att identifiera vilka barn det handlar om då gemensamma gränsdragningar och definitioner saknas. Det saknas även en samsyn om vilka kriterier som gäller för barn som far illa (Lewin
& Herron, 2007; Lundén, 2010). Orosanmälan görs i för liten utsträckning och studier visar att lagen om orosanmälan inte följs (Barnombudsmannen, 2010; Svensson, 2013; Tingberg, 2010).
Anmälningsplikt
Den 1 januari 2013 förändrades Socialtjänstlagen. Detta innebär att alla som arbetar privat eller vid en myndighet vars verksamhet berör barn och ungdom har en skyldighet att genast anmäla till socialnämnden när de "får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa"
(SFS 2001:453, kap 14, 1 §). Förändringen genomfördes för att tydliggöra när och i vilka situationer anmälan ska göras. Bevis eller tydliga tecken för att barnet far illa är inte betydelsefullt, utan iakttagelser eller oro om att ett barn far illa eller misstänks/riskerar att fara illa räcker som grund för en anmälan. Detta omfattar även information med obestyrkta uppgifter eller fall som är svårbedömda (ibid.). Det är även av stor vikt att inte dröja med en anmälan eftersom det händer mycket i ett barns utveckling på kort tid. Det är betydelsefullt att ett barn som lever i en utsatt situation får stöd och skydd snarast möjligt (Socialstyrelsen, 2014). En fördröjd eller utebliven anmälan kan i värsta fall leda till att barnet avlider (Sege et.al., 2011).
I USA gjordes 2014 drygt 3.2 miljoner orosanmälningar där vårdpersonalen endast stod för 9,2 % (Children’s Bureau, 2014). I Sverige, 2010, gjordes ca 140 000 anmälningar gällande barn som far illa där hälso- och sjukvården stod för 10 % av anmälningarna (Socialstyrelsen, 2012). En journalgranskning vid Astrid Lindgrens barnsjukhus visade att endast 51 % av de barn som blivit bedömda som misshandlade hade dokumentation om att en anmälan till socialtjänsten gjorts och siffran för barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp var 62 % (Tingberg, 2010). En rapport från tandvården visar att 91 % av tandläkarna uppgett att de behandlat barn som de misstänkt farit illa, men endast 21 % av tandläkarna hade gjort en orosanmälan (Barnombudsmannen, 2010). Studier gjorda inom förskolan i Sverige visar
liknande låga siffror där endast 10-30 % av misstankarna om att ett barn far illa som anmäls (Svensson, 2013).
Forskning visar på skillnader i hur olika verksamheter definierar och anmäler misstankar om barn som far illa (Kesner, 2008; Lundén, 2004). Orsaken är okänd och kunskaper om
organisatoriska förutsättningar och förhållningssätt till anmälningsplikten saknas (Kesner, 2008). Studier beskriver problematiken kring att sjuksköterskor finner det svårt att avgöra när en anmälan ska göras (Lundén, 2010; Pelletier & Knox, 2016; Söderman & Jackson, 2011) och att de finner det svårt att möta föräldrar som sviktar i omsorg. Sjuksköterskor känner sig tryggare och har bättre kunskap om skyldigheten att rapportera barnmisshandel och sexuella övergrepp jämfört med kunskapen och rapporteringen av barn som far illa emotionellt eller av omsorgssvikt. Sjuksköterskorna upplevde det svårare att identifiera dessa barn och bedöma omfattningen av skadorna (Fraser, Mathews, Walsh, Chen & Dunne, 2010).
Anmälningar gällande barn som far eller riskerar att fara illa
Uttrycket barn som far illa har sitt ursprung i begreppet "Child Maltreatment" som enligt World Health Organization, WHO, innefattar alla former av att ett barn lider möjlig skada både gällande barnets utveckling som hälsa (WHO, 2016). Barn som far illa förekommer i alla kulturer, religioner och sociala skikt, även om vissa barn löper högre risk för att utsättas.
Det är ett samlingsbegrepp där begreppen omsorgssvikt, barnmisshandel, sexuella övergrepp och vanvård ingår (Flodmark, 2008; WHO, 2016). Definitionen av ett barn är en person från dess födelse till personen fyllt 18 år (SFS 2001:453, kap. 1, 2 §) om inte lagen i det land barnet är hemmahörande gör barnet myndig tidigare (Rädda Barnen, 2016).
Sverige var, 1979, det första landet i världen att införa ett förbud mot barnaga (Jansson, Jernbro & Långberg, 2011; Modig, 2009). Lagen säger att barn inte får ”utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling” (SFS 1949:381, kap 6, 1 §). Internationellt ser lagarna kring orosanmälan olika ut och den tvingande orosanmälan som vi känner i
Sverige finns inte i huvuddelen av världen. Detta då det ofta ses som att ett frivilligt system är fördelaktigt. Det finns länder där hela befolkningen enligt lag är tvingade att anmäla och det finns länder där det likt Sverige är de som professionellt jobbar med barn som enligt lag ska anmäla. USA, Australien and Kanada, Argentina, Sverige, Danmark, Finland och Israel är exempel på länder där tvingande lagar finns. USA var först med lagen 1963. Över världen kan man se att lagen gör att fler anmälningar görs, dock är det oklart om fler barn hittas och
får hjälp av dessa anmälningar. Någon riktig koncensus finns inte och det diskuteras i många länder om vilket system som har störst fördelar (Wallace & Bunting, 2007).
Statistik från USA visar att 702 000 barn var 2014 utsatta för någon form av övergrepp eller vanvård där försummelse var den vanligaste orsaken (Children’s Bureau, 2014; National Children´s Alliance,2014). Hur många barn som far illa i Sverige är svårt att veta eftersom mörkertalet är stort och statiken endast beskriver förekomsten av barn som socialtjänsten beslutat är i behov av stöd (Sundell, Egelund, Andrée Löfholm & Kaunitz, 2008).
Uppskattningsvis utsätts mellan 100 000- 200 000 barn i Sverige årligen för barnmisshandel och 20% av alla barn i Sverige uppskattas ha utsatts för någon form av sexuella övergrepp vid minst ett tillfälle (Wallby & Schillaci, 2016). I en nationell studie om Sveriges nionde
klassare uppgav 20 % att de for illa på något sätt (Jernbro, Tindberg, Lucas & Jansson, 2015).
Våld mellan vuxna i hemmet är den allvarligaste riskfaktorn för att ett barn kan komma att fara illa (Jansson et al., 2011). Barn som lever i familjer med missbruk, psykisk ohälsa, arbetslöshet och sjukskrivningar löper också hög risk att fara illa (Hindberg, 2006;
Magnusson, Hagelin, Sundelin & Blennov, 2009; Sellström & Bremberg, 2006; Thompson et al., 2007). Små barn och barn med kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning löper större risk att utsättas för misshandel och neglekt relaterat till större omvårdnadsbehov (Annerbäck, 2011; Jansson et al., 2011; Lagerberg & Sundelin, 2000; Sidebotham, Heron & Team, 2003;
Sullivan & Knutsson, 2000; Tingberg, 2010).
Normer i samhället som innebär tolerans för aga, mobbning, våld, ojämlikheter mellan kön, ekonomisk och utbildningsmässig ojämlikhet samt diskriminering på grund av etnicitet eller sexuell orientering innebär ökad risk för att ett barn ska fara illa (Hindberg, 2006; Magnusson et al., 2009; Sellström & Bremberg, 2006). För ett barn som lever med många riskfaktorer i omgivningen är skyddsfaktorer som bra skola/förskola, god kontakt med lärare och grannar, meningsfull fritid och att barnet får hjälp att hantera sin situation mycket betydelsefulla (Lewin & Herron, 2007).
Faktorer som påverkar anmälningsbenägenhet
Forskning visar att många väljer att inte göra en anmälan till socialtjänsten där faktorer som liten erfarenhet, dålig dokumentation samt dåligt fungerande samarbete med sociala
myndigheter tas upp som hämmande rörande anmälningsbenägenhet (Plitz & Wachtel, 2009).
Även bristen på kunskap om barn som far illa belyses som betydelsefull faktor som påverkar anmälningsbenägenheten negativt (Ben Natan, Faour, Naamhah, Grinberg & Klein-Kremer, 2012). En studie visar att det finns hög avsikt att rapportera, men rädslan för att konfrontera familjen och för rättsliga påföljder gör att vårdpersonal många gånger väljer att inte
rapportera (Ben Natan et al., 2012).
Att möta barn som far illa väcker känslor hos vårdpersonal som kan vara svåra att hantera.
Vanliga känslor är att anmälaren känner stress och otillräcklighet. Att söka stöd hos kollegor är ofta svårt på grund av oro över hur andra kollegor ska uppfatta ens arbete. Det finns ett stort behov av individuell handledning vid delaktighet i en orosanmälan (Rowse, 2009). Ett strukturerat stöd på arbetsplatsen underlättar vid dessa tillfällen. Avsaknad av professionellt stöd och avsaknad av klara handlingsplaner kan leda till att misstankar om att ett barn far illa inte anmäls till socialtjänsten (Plitz & Wachtel, 2009; Tingberg, Bredlöv & Ygge, 2008).
Sjuksköterskan har ICN:s etiska kod till sin hjälp i etiska dilemman. I den står det att sjuksköterskans ansvarar att initiera och främja insatser som tillgodoser sociala såväl som hälsoaspekter hos allmänheten. Detta i synnerhet för sårbara befolkningsgrupper (ICN, 2014).
Barn tillhör en sårbar befolkningsgrupp och förtjänar därför ett särskilt fokus och omsorg från sjuksköterskan.
En studie från Israel visar att det inte finns något klart samband mellan
anmälningsbenägenhet och kön, ålder samt socioekonomisk status hos anmälaren medan vidareutbildning och kulturell bakgrund däremot var faktorer som påverkade förmågan att identifiera fysisk misshandel av barn (Ben Natan et al., 2012). Vårdpersonal med egna barn anmäler i större utsträckning än vårdpersonal utan barn, skillnaden växte i takt med antalet egna barn. Ingen korrelation mellan ålder och benägenhet att anmäla kunde påvisas (Ben Natan et al., 2012; Fraser et al., 2010). Att som vårdpersonal ha en positiv inställning till anmälningsplikten ökar sannolikheten för att en anmälan görs (Fraser et al., 2010).
Forskning belyser vikten av tidiga och förebyggande insatser gällande barn som far illa för att minska problem som dessa barn annars kan drabbas av längre fram i livet (Ghaderi, Kadesjö, Kadesjö & Enebrink, 2014; Socialstyrelsen, 2014). Miljön barnet växer upp i är av stor betydelse för den psykiska och fysiska hälsan, även som vuxen (Folkhälsomyndigheten, 2016). Primärprevention i form av mödravårdscentral (MVC) och barnavårdscentral (BVC) har visat sig kostnadseffektiva och är av naturen inte stigmatiserande. Dessa vårdinrättningar tillsammans med skolorna har en nyckelroll i att utbilda föräldrar och tillse en trygg grund för
barnen att växa upp i och kan vid behov förmedla de kontakter familjen behöver (Scott, Lonne & Higgins, 2016). Under barndomen tar föräldrarna sina barn till BVC flertalet gånger för kontroller och vaccinationer, vilket gör det betydelsefullt att vårdpersonalen har kunskap om hur situationer där misstanke om att ett barn far illa ska hanteras. Det har visat sig att utbildningsinsatser som syftar till att ge djupare kunskap i området ökar
anmälningsbenägenheten (Pelletier & Knox, 2016; Plitz & Wachtel, 2009). Genom att i grundutbildningen belysa och problematisera området och öva på fiktiva fall kan
sjuksköterskor och läkare vara bättre rustade för att hantera dessa situationer i det verksamma arbetslivet (Pelletier & Knox, 2016).
Problemformulering
Ett av barnhälsovårdens mål är att förebygga och upptäcka fysisk och psykisk ohälsa hos barn (Eklöf Lignell, 2014). För att nå dit behövs en kunskapsbas och samsyn om risker och
förhållanden för att en anmälan ska göras när det behövs (Paavilainen et al., 2002), vilket ligger i linje med riktlinjerna att varje verksamhet ska ha en skriftlig rutin för hur en
orosanmälan ska gå till (Lucas & Otterman, 2014). Den forskning i området som finns är till största del av kvalitativ karaktär samt syftar till att fånga vårdpersonalens upplevelse av att möta barn som far illa eller vilka faktorer i barnens omgivning som är hinder för anmälan och påverkar sjuksköterskans anmälningsbenägenhet negativt. Det finns få studier som
genomlyser problemet med kvantitativ ansats och undersöker samband med sjuksköterskans och vilka faktorer hos sjuksköterskan och hens omgivning som påverkar
anmälningsprocessen. Denna kvantitativa studies intention är att hitta faktorer som påverkar anmälningsbenägenheten samt skillnader i angreppsätt vid oro hos sjuksköterskor inom primärvården i Västerbotten.
Syfte
Syftet med studien är att kartlägga sjuksköterskors anmälningsbenägenhet angående barn som far illa samt jämföra anmälningsbenägenhet avseende arbetsplats, erfarenhet och ålder inom primärvården.
Metod
Studiedesign
Studien är en kvantitativ tvärsnittsstudie.
Deltagare och urval
Sjuksköterskor (sjuksköterskor/distriktssköterskor/barnsjuksköterskor) som arbetar vid landstingsdrivna hälsocentraler, familjecentraler samt sjukstugor inom Västerbottens läns landsting tillfrågades att delta i studien. Vid studiens början utgjordes möjlig målgrupp av 329 personer fördelade på 119 grundutbildade sjuksköterskor, 207 distriktsköterskor och 3 barnsjuksköterskor. Långtidssjukskrivna (>59 dagar), föräldralediga (>30 dagar) samt de som inte arbetade vid direkt primärvård såsom forskningssjuksköterskor och 1177 vårdguiden exkluderades. Enkäten skickades ut till 115 sjuksköterskor varav 43 sjuksköterskor besvarade enkäten. Fyra enkäter var ofullständigt besvarade och exkluderades, vilket gav att 39
sjuksköterskor (34 %) deltog i studien (Figur 1). Demografisk data för deltagande personal (Tabell 1).
Figur 1. Inkluderade och exkluderade
Tabell 1. Demografiska data för deltagande personal (n=39)
Ålder median (Q1-Q3) 46(35-57)
Kön n (%)
Män 5 (12,8)
Kvinnor 34 (87,2)
Yrkeskategori n (%)
Sjuksköterska 3 (7,7)
Distriktssköterska 33 (84,6)
Barnsjuksköterska 2 (5,1)
Annat 1 (2,6)
År på HC median (Q1-Q3) 6,5(2-17)
Arbetsplats n (%)
Hälsocentral 35 (89,7)
Familjecentral 2 (5,1)
Sjukstuga 2 (5,1)
Privat/Landsting n (%)
Landsting 28 (71,8)
Privat 11 (28,2)
Rutiner för orosanmälan n (%)
Har enligt personal 23 (59,0)
Saknar enligt personal 6 (15,4)
Vet ej 10 (25,6)
Instrument/enkät
För att besvara syftet konstruerades en studiespecifik enkät. Tio frågor konstruerades utifrån vetenskaplig litteratur i ämnet. Första delen omfattar bakgrundsvariabler (arbetsplats, ålder, kön, yrkestitel, år på hälsocentral, antal år i yrket, antal gjorda anmälningar samt om rutiner för handläggande av barn som far illa fanns på arbetsplatsen). Frågorna är av flervalstyp och i de fall det var motiverat, till exempel ålder och antal år i yrket användes numerisk inmatning.
Därefter följer en fiktiv fallbeskrivning som togs fram specifikt för denna studie med intention att skapa en oro för barnet i fallbeskrivningen, där respondenten har sju alternativ att agera på i situationen. Vardera påstående, till exempel "Rådfråga en kollega", graderades med hjälp av en visuell analogskala (VAS) från "inte troligt alls" till "mycket troligt". VAS- skalorna besvaras med ett skjutreglage som har startvärde 50 på en skala från 1-100. Sist i enkäten finns frågan "Vad är det huvudsakligen i fallbeskrivningen ovan som är avgörande
för ditt agerande?" (Bilaga 1). För att säkerställa godtagbar innehållsvaliditet testades enkäten på erfarna distriktssköterskor och barnsjuksköterskor i bekantskapskretsen. Enstaka
justeringar gjordes sedan för att optimera enkäten. Data insamlades och administrerades i Lime Survey version 2.05.
Datainsamling
Västerbottens läns landstings primärvårdschef gav sitt godkännande till studien. Under september 2016 skickades förfrågan om att delta i studien, länk till webb-enkät samt välkomstbrev ut till 24 verksamhetschefer för Västerbottens landstingsdrivna hälso- och familjecentraler samt sjukstugor och två privata hälsocentraler i Västerbotten (Bilaga 2).
Totalt 15 verksamhetschefer visade intresse för att personalen i deras verksamhet skulle delta i studien. Verksamhetscheferna för deltagande verksamheter administrerade enkätlänken till berörd personal och återkopplade utskickat antal till författarna. Tre påminnelser om att administrera enkäten gick ut till verksamhetscheferna. Där inget svar erhölls kontaktades verksamhetscheferna via telefon för påminnelse. Enkäten var aktiv och möjlig att besvara i 30 dagar.
Analys
I studien har frekvenser, medianvärden och kvartilavstånd använts för att beskriva bakgrundsvariabler. Variablerna ålder och erfarenhet dikotomiserades efter respektive medianvärde för att erhålla grupper med hög respektive låg ålder samt lång respektive kort erfarenhet. Resultatet anseende VAS-skalorna presenteras med hjälp av medelvärden samt standardavvikelse. Skillnad mellan grupperna analyserades med Mann-Whitney U-test på grund av det begränsade samplet samt att normalfördelad data inte kunde antas föreligga.
Anmälningar per arbetat år erhölls genom att dividera medelvärdet för antal anmälningar med medelvärdet för arbetade år. En frågeställning, "Vad är det huvudsakligen i fallbeskrivningen ovan som är avgörande för ditt agerande?" analyserades inte då det vid genomläsning stod klart att det var alltför svårt att koda. Enkäterna analyserades i SPSS statistics version 23.
Forskningsetisk reflektion
Hänsyn har tagits till de grundläggande forskningsetiska principerna informations-,
samtyckes-, konfidentiellitets- och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet, 2002). Ett godkännande från Primärvårdschefen gavs innan enkäterna skickades ut, samt att verksamhetschefen vid respektive hälsocentral erhöll information om studien och lämnade sitt godkännande innan enkäterna. Till varje enkät medföljde ett informationsblad om studien, dess syfte och att det genom att fylla i enkäten lämnades samtycke att delta. Det framgick även att deltagandet var frivilligt och anonymt samt att all data hanteras konfidentiellt. I enkäten fanns
kontaktuppgifter till författarna. Endast författarna har tillgång till information om
engagerade enheter. Frågorna i enkäten bedömdes inte inkräkta på informantens integritet.
Projektet bedömdes inte behöva erhålla etiskt godkännande av regionala
etikprövningsnämnden då den är en del av en uppsats skriven på avancerad nivå på högskola (SFS 2003:460, 2 §). Nyttjandekravet uppfylls genom att insamlade data inte upplåts till kommersiella intressen eller till andra icke vetenskapliga syften.
Resultat
Deltagarna i studien har i genomsnitt gjort 1,90 (sd 2,56) anmälningar, vilket motsvarar ett medeltal på 0,33 (sd 0,83) anmälningar per arbetat år.
Resultatet visar att sjuksköterskor med lång erfarenhet har högre grad av
anmälningsbenägenhet jämfört med sjuksköterskor med kort erfarenhet. Till detta tillkommer att de avvaktade till lägre grad samt tillfrågade verksamhetschefen i lägre grad jämfört med sjuksköterskor med kort erfarenhet. Resultatet visar även att äldre sjuksköterskor i lägre grad avvaktar och ser hur det utvecklas jämfört med yngre sjuksköterskor. I övrigt ses inga
signifikanta skillnader mellan de olika grupperna (Tabell 2).
Tabell 2. Sjuksköterskornas skattning av olika strategier som lösning på fallbeskrivning (1-100)
Total Mean (sd)
Privat (sd)
Landsting (sd)
P värde
Erfarenhet Kort (sd)
Erfarenhet Lång (sd)
P värde
Ålder Låg (sd)
Ålder Hög (sd)
P värde
Rådfråga verksamhetschef
34,54 (33,06)
24,36 (23,15)
38,54 (35,79)
.335 44,50 (34,46)
24,05 (28,76)
.042 37,55 (34,87)
31,37 (31,67)
.690
Rådfråga kollega/kollegor
90,31 (19,45)
93,27 (12,03)
89,13 (21,77)
.705 90.90 (17,28)
89.68 (21.97)
.477 89,15 (19,33)
91,53 (20,03)
.169
Göra oros anmälan till social tjänst
66,36 (24,81)
68,64 (24,40)
65,46 (25,36)
.790 59,05 (23,89)
74,05 (23.99)
.047 60,40 (21,81)
72,63 (26,77)
.089
Avvakta och se hur det utvecklas
40,38 (27,10)
41,64 (30,27)
39,89 (26,33)
.899 52,75 (23,22)
27,37 (25,15)
.009 54,30 (22,82)
25,74 (23,64)
.004
Rådfråga social tjänsten
59,05 (30,13)
52,27 (33,35)
61,71 (30,43)
.407 59,25 (28,29)
58,84 (34,66)
.888 55,75 (31,56)
62,53 (31,15)
.447
Rådfråga kurator
41,10 (31,06)
38,55 (34,21)
42,11 (30,34)
.614 32,25 (29,76)
50,42 (30,38)
.081 41,75 (32,07)
40,42 (30,82)
.887
Samtala kring en anmälan med föräldrar
73,92 (26,54)
76,82 (24,15)
72,79 (27,76)
.683 76,10 (22,15)
71,63 (30,96)
.910 76,00 (21,71)
71,74 (31,31)
.977
Diskussion
Resultatdiskussion
Sjuksköterskor är mer benägna att göra en anmälan och mindre benägen att vänta och se utvecklingen med stigande erfarenhet i yrket. Resultatet tyder på att äldre sjuksköterskor, i mindre utsträckning väljer att rådfråga verksamhetschef. Äldre sjuksköterskor tycks också vara mindre benägna att vänta och se utvecklingen.
Erfarenhet och ålder tycks göra personal mer aktiva i handläggningen av dessa fall och tycks inte söka stöd från verksamhetschef rörande beslut i lika stor utsträckning. Det ligger väl i linje med Benners teori om sjuksköterskans utveckling i sin yrkesroll från novis till expert.
Enligt Patricia Benner utvecklas sjuksköterskan från novis via avancerad nybörjade till kompetent, skicklig och slutligen till expert. Sjuksköterskans arbete som novis är styrt av regler och vägledning vilket gör sjuksköterskan begränsad och mindre flexibel medan arbetet som expert handlar om att snabbt sätta sig in i nya situationer, att se vad som är centralt och inte förbruka onödig tid på överdriven analys. Som expert finns en vision om vad som är möjligt och sjuksköterskan handlar utifrån det (Benner, 1993).
Resultatet visar att med erfarenhet och ålder finns tendens till ökad trygghet och ansvar rörande anmälningsskyldigheten. Deltagarna har skattat sin reaktion på fallbeskrivningen på ett mer aktivt sätt vid hög ålder och lång erfarenhet. Orsaker till att anmälningsskyldigheten rörande barn som far illa inte följs på är bland annat okunskap om ens egna professionella ansvar, hierarkier och brist på uppmärksamhet och förståelse för barnets erfarenheter och upplevelser och därigenom brister i att se till barnets bästa (Tingberg, 2010). Mer utbildning och kunskap om anmälningsplikten leder till en ökad anmälningsbenägenhet (Lundén, 2010).
Att se barnen som riskerar att fara illa och att anmäla är en kunskap och förmåga som utvecklas genom möten med utsatta barn och lång erfarenhet inom yrket (Söderman &
Jackson, 2011). För att känna sig trygg i hur och när rapportering av barn som far illa ska utföras bör utbildningen belysa problemet och bygga kunskap, färdigheter samt förmedla att detta är en fråga som tillhör den färdiga sjuksköterskans professionella ansvar (Ben Natan et al., 2012).
Resultatet visar att det vanligaste agerandet efter läst fallbeskrivning är att rådfråga kollegor, något som stämmer överens med Söderman och Jackson (2011) som skriver att det stöd som visade sig mest betydelsefullt för sjuksköterskorna i beslut kring handläggning vid dessa fall
var det kollegiala stödet från arbetskamrater. Att rådfråga kollegor kan vara ett stöd som sjuksköterskan i studien söker i en etiskt svår situation. Vid ett anmälningsförfarande kan vårdpersonalen ställas inför etiska dilemman där de vill göra gott för barnet men samtidigt riskerar att orsaka lidande och kränka föräldrarna. De beskriver detta etiska dilemma, där viljan att göra gott ställs mot den möjliga risk det kan innebära att kränka och såra någon annan. I detta behövs tid för att väga fördelar mot nackdelar för att komma till ett beslut som det går att stå för och som är det mest korrekta enligt lag (Sandman & Kjellström, 2013).
Osäkerhet kring etiska frågeställningar kan kopplas till Benners teori där riktlinjer och
vägledning är betydelsefullt framförallt för novisen som saknar rutin och erfarenhet kring hur sjuksköterskan förväntas agera i nya osäkra och svåra situationer. Motsatsen blir experten, som enligt Benners teori är trygg i sin yrkesutövning och tar självständiga beslut, på samma sätt som resultatet i studien visar. Utvecklingen av förhållningssätt i etiska situationer är inget statiskt tillstånd utan vidareutvecklas i och med att sjuksköterskan möter etiskt utmanande situationer(Benner, 1993).
Forskning visar att antalet orosanmälningar är lågt sett till hur många barn som årligen uppskattas fara illa i Sverige (Lundén, 2010). Resultatet bland deltagarna visar att
anmälningsfrågan är komplex, även om lagen är tydlig rörande att vårdpersonal är skyldig att anmäla redan vid oro eller misstanke om att ett barn far eller riskerar att fara illa.
Fallbeskrivningen innehöll meningen: "Du upplever att hennes grundläggande behov av omvårdnad inte är tillgodosedda på ett tillfredställande sätt". Deltagarna ombads att efter ha läst fallbeskrivningen skatta sannolikheten för olika ageranden, bland annat att anmälan skulle göras. Medelvärdet på VAS-skalan "Göra oros-anmälan till Socialtjänst" skattades strax över medel. Det kan ses som ett lågt värde där svaret enligt lag ska resultera i en orosanmälan. Att sjuksköterskor agerar på detta sätt skulle kunna leda till att barn blir svikna av både sina föräldrar samt andra vuxna de möter som inte ingriper. En påföljd som kan ha långtgående konsekvenser för barnet även som vuxen. Det finns starka korrelationer mellan omsorgssvikt och misshandel i unga år och problem med sömnsvårigheter, depression samt substansmissbruk i vuxen ålder. Den som varit utsatt lider också förhöjd risk att själv bli den som misshandlar i nära relationer senare i livet (Anda et al., 2006).
Det finns flera incitament i att förebygga dessa problem, inte bara på ett mänskligt och personligt lidande plan, utan även ur ett samhälls- och samhällsekonomiskt perspektiv. Barn som upplevt omsorgssvikt och misshandel i barndomen har genom livet en sämre hälsa, vilket innebär ett förhöjt nyttjande av vården med de kostnader det innebär (Bonomi et al.,
2008; Gilbert et al., 2009). Barn som utsätts för omsorgssvikt under uppväxten löper större risk att drabbas av allvarliga psykiska problem, så som självskadebeteenden och
beteendestörningar, när de blir äldre (Maguire et al., 2015; Tinnfält, Eriksson & Brunnberg, 2011). Sammanfattningsvis är därför prevention och tidiga insatser av stor betydelse för både individ och samhälle (Nilsson & Wadeskog, 2008; Reading et al., 2009).
Deltagarna i studien hade gjort 0,33 anmälningar per arbetat år. Att sjuksköterskor inom primärvården endast känner oro som leder till en orosanmälan vart tredje år känns orimligt.
Det stöds av Lundén (2004) som skriver att underrapporteringen är stor, där personal på barnavårdscentral kände oro för sju procent av sina barn men endast upprättade en anmälan i 1/3 av fallen (Lundén, 2004). Det finns etiska aspekter i ett anmälningsförfarande där man som sjuksköterska slits mellan att vara patientens advokat, med den etiska och moraliska tystnadsplikt det innebär, och den absoluta skyldigheten att anmäla. Detta gör att besluten i dessa frågor blir komplexa (Kearney, 2007). Enligt ICN:s etiska kod för sjuksköterskor så är det sjuksköterskan ansvar värna om speciellt utsatta grupper och deras hälsa och sociala behov samt att sjuksköterskan ska behandla information som individen delger sjuksköterskan med konfidentialitet och använda sitt omdöme när information delges andra (ICN, 2014).
Någonstans där kan man tänka sig att det finns en motsättning och det kan uppstå en ambivalens mellan dessa etiska riktlinjer som gör att man avvaktar istället för att agera.
Metoddiskussion
Tiden för denna studie var begränsad men efter förutsättningarna har adekvata åtgärder vidtagits. För att tillgodose god innehållskvalitet användes tidigare forskning samt litteratur rörande ämnet i samband med konstruktion av frågeställningarna i enkäten. Det hade varit fördelaktigt om författarna funnit ett redan validerat instrument som passade till studien istället för att konstruera en studiespecifik enkät. Att det inte använts ett redan validerat och testat instrument innebära hot mot validiteten i denna uppsats (Ejlertsson, 2014). En svaghet med studien är att enkäten ej är fullständigt testad. Dock bygger den på en omfattande litteraturgenomgång och innehållsvaliditet är testat med hjälp av erfarna barnsjuksköterskor och distriktssköterskor. Utifrån studiens syfte formulerades enkätens frågeställningar korrekt och utefter vad som efterfrågas. Detta för minimera utrymme för tolkningar hos deltagarna gällande frågeställningarna samt svarsalternativ (Ejlertsson, 2014; Polit & Beck, 2004).
En webbenkät ger inte tillfälle att förklara och klargöra eventuella frågeställningar som kommer upp hos deltagarna. Därför testades enkäten på erfarna sjuksköterskor,
barnsjuksköterskor och distriktsköterskor i bekantskapskretsen för att försäkra att tolkning av enkät, påståenden samt frågor överensstämde med vår intention med studien för att säkra innehållsvaliditet. Nödvändiga förändringar gjordes i samförstånd med kollegorna till dess att frågorna kunde förstås och tolkningarna överensstämde med varandra (Ejlertsson, 2014).
Tillvägagångssätt för studien har grundligt förklarats och studiedesignen innehåller inte moment av tolkning från författarnas sida vilket möjliggör hög reliabilitet. Det stora bortfallet i studien ger svårigheter att säga något om dem som inte svarat, vilket ger studien lägre reliabilitet (Ejvegård, 2009). Totalt besvarade 39 sjuksköterskor enkäten fullständigt vilket motsvarar ett bortfall på 66 %. För att öka generaliserbarheten och erhålla ökad power hade fler deltagare varit önskvärt. Då deltagandet initialt var lågt gjordes slumpmässiga kontroller med några av de anställda på de hälsocentraler där något svar ej erhållits från deltagande. Det konstaterades att enkäten inte nått ut till alla i målgruppen. Studiens deltagarantal kunde ha blivit större om författarna själva administrerat länken till enkäten. Utifrån studiens syfte, tidigare forskning och given tidsram valdes webbenkät som datainsamlingsmetod.
Pappersenkät ger vanligtvis högre svarsfrekvens sett till antal deltagare, men med webenkät kunde fler deltagare nås på kort tid, vilket kunde medfört ett större deltagarantal. Vidare medför webenkät anonymitet då forskare och deltagare aldrig träffas och enkäten besvaras genom en enkätlänk (Ejvegård, 2009; Patel & Davidson, 2011). För att erhålla hög
svarsfrekvens samt se till att deltagarna förstår sin betydelse i att svara och känner sig motiverade till att deltaga i studien inleddes informationsbrevet med en introduktion till ämnet och en presentation av författarna där avsikt med forskningen klargörs samt att enkäten är frivillig och anonym (Patel & Davidson, 2011).
Skjutreglaget på VAS-skalorna tillhörande fallbeskrivningen i enkäten hade startvärde 50.
Detta kan ha påverkat resultatet då 50 som svar var överrepresenterat i flera av svaren. Risken föreligger att deltagarna ej tagit ställning till påståendet. En diskussion föregick beslutet att starta skjutreglaget på 1, 50 eller 100 där 50 bedömdes vara mest fördelaktigt. Lime Survey version 2.05 har möjlighet att starta skjutreglaget på valfritt förvalt värde men inte funktionen att deltagaren själv sätter ett startvärde. Detta ger att om man hoppat över påståendet och inte tagit ställning är svaret vid analys 50. En VAS-skala på papper, där deltagaren själv sätter ett
kryss hade varit mer fördelaktigt ur den aspekten, men valdes bort på grund av tidigare nämnda nackdelar med att använda pappersenkät som metod.
Utifrån forskningsetiska skäl valdes att inte analysera parametrarna kön och arbetsplats då det hade kunnat hota anonymiteten då grupperingarna i samplet var litet. Utformningen av
enkäten gjordes så inkluderande som möjligt genom att erbjuda "vet ej" och "annat" som svarsalternativ. I frågan om kön fanns alternativet "vill inte definiera".
Betydelse för omvårdnad av barn som far illa
Resultatet i studien kan komma att användas till att finna och hjälpa individer i arbetsgruppen som kan behöva mer stöd i sitt arbete med utsatta barn. Studien kan även komma utgöra värdefull kunskap för arbetsledaren som kan sätta in stöd i form av utbildningsinsatser, reflekterande samtal eller handledning kring dessa frågor. Ett mentorskap skulle kunna underlätta för yngre och nyare personal vid hantering av barn som far illa och skulle kunna leda till ökad anmälningsbenägenhet. Ett införande av utbildningsinsatser i grundutbildningen och sedan löpande under arbetslivet gällande anmälningsplikt skulle kunna leda till ökad kunskap och trygghet inom detta område hos sjuksköterskan och göra att barnen i större grad blir sedda och att åtgärder för att hjälpa dessa genomförs. I förlängningen kan studien komma att bidra till att sjuksköterskan på ett bättre sätt upptäcker och agerar vid mötet med det utsatta barnet, vilket kan leda till att fler barn får hjälp till en bättre uppväxt och mindre utsatthet.
Konklusion
Resultatet visade att sjuksköterskor med lång erfarenhet hade en högre grad av anmälningsbenägenhet jämfört med sjuksköterskor med kort erfarenhet. De med lång erfarenhet avvaktade till lägre grad samt tillfrågade verksamhetschefen i lägre grad jämfört med sjuksköterskor med kort erfarenhet. Resultatet visade även att äldre sjuksköterskor i lägre grad avvaktade och såg hur det utvecklades jämfört med yngre sjuksköterskor.
Sammantaget ser resultatet av vår studie ut att peka mot att lång erfarenhet och hög ålder är variabler som har betydelse när sjuksköterskor handhar ett ärende som berör barn som far illa.
Framtida forskning
Vi kan utifrån resultatet samt tidigare forskning slå fast att vi inom vården inte anmäler i den utsträckning som lagstiftaren har tänkt. Fortsatt forskning bör därför fokusera på
problematiken att anmälningarna inte upprättas även om de är befogade utifrån lag. Man kan tänka sig att ledarskap och arbetsgruppens inverkan samt andra parametrar som tillhör denna kategori skulle vara intressant att forska vidare på med utgångspunkt från anmälningsplikten.
Detta är något vi utelämnat i denna studie, men skulle vara av intresse att vidare utforska då detta tas upp som ett problemområde.
Referenser
Anda, R. F., Felitti, V. J., Bremner, J. D., Walker, J. D., Whitfield, C., Perry, B. D., & Dube, S. R. (2006). The enduring effects of abuse and related adverse experiences in childhood: a convergence of evidence from neurobiology and epidemiology. European Archives of Psychiatry Clinical Neuroscience, 256(3), 174–186. doi: 10.1007/s00406-005-0624-4
Annerbäck, E.M. (2011). Child physical abuse: characteristics, prevalence,
health and risk-taking. (Doktorsavhandling, Linköpings universitet, Medicinska fakulteten).
Barnombudsmannen. (2010). Tandvården och barn som far illa. Hämtad 28 september, 2016, från Barnombudsmannen,
https://www.barnombudsmannen.se/globalassets/systemimporter/publikationer2/tandvarden- och-barn-som-far-illa.pdf
Ben Natan, M., Faour, C., Naamhah, S., Grinberg, K., & Klein-Kremer, A. (2012). Factors affecting medical and nursing staff reporting of child abuse. International Nursing Review, 59(3), 331-337. doi: 10.1111/j.1466-7657.2012.00988.x
Benner, P. (1993). Från novis till expert – mästerskap och talang i omvårdnadsarbete.
(1.Uppl.). Lund: Studentlitteratur.
Bonomi, A. E., Anderson, M. L., Rivara, F. P., Cannon, E. A., Fishman, P. A., Carrel, D., Reid, R. J., & Thompson, R. S. (2008). Health care utilization and costs associated with childhood abuse. Journal of General Internal Medicine, 23(3), 294–299. doi:
10.1007/s11606-008-0516-1
Children’s Bureau. (2014) Child Maltreatment 2014. Hämtad 13 december, 2016, från Children’s Bureau, https://www.acf.hhs.gov/sites/default/files/cb/cm2014.pdf
Ejvegård, R. (2009). Vetenskaplig metod. Lund: Studentlitteratur.
Ejlertsson, G. (2014). Enkäten i praktiken - en handbok i enkätmetodik. Lund:
Studentlitteratur.
Eklöf Lignell, K. (2014). Barnhälsovårdens mål. Hämtad 20 oktober, 2016, från Vårdgivarguiden, http://www.vardgivarguiden.se/Behandlingsstod/BVC/Om- barnhalsovarden/Om-BHV/
Flodmark, O. (2008). Regionalt vårdprogram. Vid misstanke om fysisk misshandel av späda barn Del II – Fördjupning. Hämtad 21 november, 2016, från Stockholms läns landsting, http://www.viss.nu/Global/Bilagor/RV_Misstanke_om_barnmisshandel_del%20II.pdf Folkhälsomyndigheten. (2016). Barn i familjer med missbruk, psykisk ohälsa eller våld.
Hämtad 28 september, 2016, från Folkhälsomyndigheten,
https://www.folkhalsomyndigheten.se/pagefiles/24115/barn-familjer-missbruk-psykisk- ohalsa-vald-16042-webb.pdf
Fraser, J. A., Mathews, B., Walsh, K., Chen, L., & Dunne, M. (2010). Factors influencing child abuse and neglect recognition and reporting by nurses: A multivariate analysis.
International Journal of Nursing Studies, 47(2), 146-153. doi:
http://dx.doi.org/10.1016/j.ijnurstu.2009.05.015
Ghaderi, A., Kadesjö, C., Kadesjö, B., & Enebrink, P. (2014). Föräldrastödsprogrammet Glädje och Utmaningar. Hämtad 28 september, 2016, från Folkhälsomyndigheten, https://www.folkhalsomyndigheten.se/documents/livsvillkor-levnadsvanor/barn- unga/foraldrastod/Forskarrapport-Angered-2014.pdf
Gilbert, R., Widom, C. S., Browne, K., Fergusson, D., Webb, E., & Janson, S. (2009).
Burden and consequences of child maltreatment in high- income countries. The Lancet, 373(9657), 68-81. doi: http://dx.doi.org/10.1016/S0140-6736(08)61706-7
Hindberg, B. (2006). Sårbara barn – att vara liten, misshandlad och försummad.
Stockholm: Gothia Förlag.
Jansson, S., Jernbro, C., & Långberg, B. (2011). Kroppslig bestraffning och annan kränkning av barn i Sverige – en nationell kartläggning 2011. Stiftelsen Allmänna Barnahuset. Från, http://www.allmannabarnhuset.se/wp-
content/uploads/2013/11/Kroppslig_bestraffning_webb.pdf
Jernbro, C., Tindberg, Y., Lucas, S., & Janson, S. (2015). Quality of life among Swedish school children who experienced multitype child maltreatment. Acta Paediatrica, 104(3), 320-325. doi: 10.1111/apa.12873
Kearney, K. M. (2007). The nurse's duty to report child abuse versus the attorney's duty of confidentiality: The Nurse Attorney's Dilemma. Journal of Nursing Law, 11(1), 13-25.
Kesner, J. (2008). Child protection in the United States: An examination of
mandated reporting of child maltreatment. Child Indicators Research, 1(4), 397-410. doi:
10.1007/s12187-008-9019-1
Lagerberg, D., & Sundelin, C. (2000). Risk och prognos i socialt arbete med barn. Centrum för utvärdering av socialt arbete. Stockholm: Förlagshuset Gothia AB.
Lewin, D., & Herron, H. (2007). Signs, symptoms and risk factors: Health Visitors´
perspectives of child neglect. Child Abuse Review, 16(2), 93-107. doi: 10.1002/car.949 Lucas, S., & Otterman, G. (2014). Anmälan till socialtjänsten. Hämtad 10 september, 2016, från Rikshandboken, http://www.rikshandboken-bhv.se/Texter/Anmalan-till-
socialtjansten/Hur-ska-du-agera-vid-misstanke/
Lundén, K. (2004). Att identifiera omsorgssvikt hos förskolebarn. (Doktorsavhandling, Göteborgs universitet, Psykologiska institutionen).
Lundén, K. (2010). Att identifiera omsorgssvikt hos förskolebarn. Stiftelsen allmänna barnhuset 2010:5. Från, http://www.rikshandboken-
bhv.se/dokument/att_identifiera_omsorgssvikt.pdf
Magnusson, M., Hagelin, E., Sundelin, C., & Blennov, M. (2009). Barnhälsovård – att främja barns hälsa. Stockholm: Liber.
Maguire, S. A., Williams, B., Naughton, A. M., Cowley, L. E., Tempest, V., Mann, M. K., Teague, M., & Kemp, A. M. (2015). A systematic review of the emotional, behavioural and cognitive features exhibited by school‐ aged children experiencing neglect or emotional abuse. Child: care, health and development, 41(5), 641-653. doi: 10.1111/cch.12227
Modig, C. (2009). Aldrig våld – 30 år av svensk lagstiftning mot aga. Hämtad 10 september, 2016, från Regeringen,
http://www.regeringen.se/contentassets/dae013d7402b4af28f0fb2518f45b68d/aldrig-vald--- 30-ar-av-svensk-lagstiftning-mot-aga
National Children´s Alliance. (2014). National Statistics on Child Abuse. Hämtad 12 december, 2016, från National Children´s Alliance,
http://www.nationalchildrensalliance.org/media-room/media-kit/national-statistics-child- abuse
Nilsson, I., & Wadeskog, A. (2008). Det är bättre att stämma i bäcken än i ån: Att värdera de ekonomiska effekterna av tidiga och samordnade insatser kring barn och unga. Hämtad 20 oktober, 2016, från,
https://www.utanforskapetspris.se/Global/Rapporter/Individen%20i%20centrum%20original.
Paavilainen, E., Merikanto, J., Åstedt-Kurki, P, Laippala, P., Tammentie, T., & Paunonen- Ilmonen, M. (2002). Identification of child maltreatment while caring for them in a university hospital. International Journal of Nursing Studies, 39(3), 287-294.
Patel, R., & Davidson, B. (2011). Forskningsmetodikens grunder – Att planera genomföra och rapportera en undersökning (Uppl. 3). Lund: Studentlitteratur AB.
Pelletier, H. L., & Knox, M. (2016). Incorporating child maltreatment training into medical school curricula. Journal of Child and Adolescent Trauma, 1-8. doi: 10.1007/s40653-016- 0096-x
Plitz, A., & Wachtel, T. (2009). Barriers that inhibit nurses reporting suspected cases of child abuse and neglect. Australian Journal of Advanced Nursing, 26(3), 93-100.
Polit, D.F., & Beck, C.T. (2004). Nursing Research: Principles and Methods (7. ed.).
Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkins.
Reading, R., Bissell, S., Goldhagen, J., Harwin, J., Masson, J., Moynihan, S., Parton, N., Pais, M. S., Thoburn, J., & Webb, E. (2009). Child Maltreatment 4: Promotion of children’s rights and prevention of child maltreatment. The Lancet, 373(9660), 332-343. doi:
http://dx.doi.org.proxy.ub.umu.se/10.1016/S0140-6736(08)61709-2
Rowse, V. (2009). Support needs of children´s nurses involved in childprotection cases.
Journal of Nursing Management, 17(6), 659-666. doi: 10.1111/j.1365-2834.2009.00987.x Rädda Barnen. (2016). Barnkonventionen lång version. Hämtad 10 september, 2016, från Räddabarnen, https://www.raddabarnen.se/om-oss/barnkonventionen/barnkonventionen-lang- version/#Art%201
Sandman, L., & Kjellström, S. (2013). Etikboken: Etik för vårdande yrken. Lund:
Studentlitteratur.
Scott, D., Lonne, B., & Higgins, D. (2016). Public health models for preventing child maltreatment: Applications from the field of injury prevention. Trauma, Violence & Abuse, 17(4), 408-419. doi: 10.1177/1524838016658877
Sege, R., Flatherty, E., Jones, R., Price, L. L., Harris, D., Slora, E., Abney, D., & Wasserman, R. (2011). To report or not report: Examination of the initial primary care management of suspicious childhood Injuries. Academic Pediatrics, 11(6), 460-466. Från,
http://www.sciencedirect.com.proxy.ub.umu.se/science/article/pii/S1876285911002270 Sellström, E., & Bremberg, S. (2006). The significance of neighbourhood context to child and adolescent health and well-being: a systematic review of multilevel studies. Scandinavian Journal of Public Health, 34(5), 544-54. doi: 10.1080/14034940600551251
SFS 1949:381. Föräldrabalken. Hämtad 9 september, 2016, från Riksdagen, http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-
forfattningssamling/foraldrabalk-1949381_sfs-1949-381
SFS 2001:453. Socialtjänstlag. Hämtad 10 september, 2016, från Riksdagen, https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-
forfattningssamling/socialtjanstlag-2001453_sfs-2001-453
SFS 2003:460. Lag om etikprövning av forskning som avser människor. Hämtad 13 september, 2016, från Riksdagen, http://www.riksdagen.se/sv/dokument-
lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-2003460-om-etikprovning-av-forskning- som_sfs-2003-460
Socialstyrelsen. (2012). Anmälningar till socialtjänsten om barn och unga – en undersökning om omfattning och regionala skillnader. Hämtad 10 september, 2016, från Socialstyrelsen, http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18653/2012-3-27.pdf Socialstyrelsen. (2014). Barn som far illa eller riskerar att fara illa. Hämtad 10 september, 2016, från Socialstyrelsen,
http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/19528/2014-10-4.pdf Sidebotham, P., Heron, J., & Team, A. S. (2003). Child maltreatment in the “children of the nineties": the role of the child. Child Abuse Negl. 27(3), 337–352. doi: 10.1016/S0145- 2134(01)00261-7
Sullivan, P. M., & Knutson, J. F. (2000). Maltreatment and disabilities: a population-based epidemiological study. Child Abuse Neglect, 24(10), 1257–1273. doi: 10.1016/S0145- 2134(00)00190-3
Sundell, K., Egelund, T., Andrée Löfholm, C., & Kaunitz, C. (2008). Barnavårdsutredningar - En kunskapsöversikt. Stockholm: Gothia Förlag.
International Councils of Nurses (ICN). (2014). ICN:s etiska kod för sjuksköterskor (Elektronisk resurs). Stockholm: Svensk sjuksköterskeförening.
Svensson, B. (2013). Barn som riskerar att fara illa i sin hemmiljö: utmaningar i ett förebyggande perspektiv. (Doktorsavhandling, Institutionen för hälsa, natur- och teknikvetenskap, Karlstads universitet).
Söderman, A. & Jackson, K. (2011). Barn som far illa i sin hemmiljö -BVC- sjuksköterskors upplevelser av att möta och hjälpa barnen. Vård i Norden, 102(31), 38-42.
Tinnfält, A., Eriksson, C., & Brunnberg, E. (2011). Adolescent children of alcoholic on disclosure, support, and assessment of trustworthy adults. Child Adolescent Social Work Journal, 28(2), 133–151. doi: 10.1007/s10560-011-0225-1
Tingberg, B., Bredlöv, B., & Ygge, B-M. (2008). Nurses experience in clinical encoun- ters with children experiencing abuse and their parents. Journal of Clinical Nursing, 17(20), 2718-2724.
Tingberg, B. (2010). Child abuse – clinical investigation, management and nursing approach. (Doktorsavhandling, Karolinska institutet, Institutionen för kvinnors och barns hälsa).
Thompson, R., Lindsey, M. A., English, D. J, Hawley, K. M, Lambert, S., & Browne, D. C.
(2007). The influence of family environment on mental health need and service use among vulnerable children. Child Welfare, 86(5), 57-74. Från,
http://web.b.ebscohost.com.proxy.ub.umu.se/ehost/pdfviewer/pdfviewer?sid=e63ee1ed-4cdb- 4ed0-ad58-f072b56a5147%40sessionmgr120&vid=1&hid=123
Vetenskapsrådet. (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Hämtad 10 september, 2016, från Vetenskapsrådet, http://libris.kb.se/bib/8636354 Wallace, I., & Bunting, L. (2007). An examination of local, national and international arrangements for the mandatory reporting of child abuse: the implications for Northern
Ireland. Hämtad 12 december, 2016, från NI Policy and Research Unit,
https://www.nspcc.org.uk/globalassets/documents/research-reports/mandatory-reporting- research-ni.pdf
Wallby, K., & Schillaci, M. (2016). Detta borde alla veta om sexuella övergrepp mot barn.
Hämtad 28 september, 2016, från Rädda Barnen,
https://www.raddabarnen.se/Documents/vad-vi-gor/sverige/vald-och- overgrepp/detta_borde_alla_veta_om_sexuella_overgrepp_barn.pdf
World Health Organization. (2016). Child Maltreatment. Hämtad 16 september, 2016, från WHO, http://www.who.int/mediacentre/factsheets/fs150/en/
Bilagor
Bilaga. 1
Enkät till personal inom primärvården VLL rörande barn som far illa Till dig som arbetar inom primärvård
Vi är två distriktsköterskestudenter vid Umeå universitet som nu skriver vår D-uppsats där vi vill undersöka hur du som personal agerar i en fiktiv fallbeskrivning kring ett barn som kommer in till hälsocentralen.
Hur hanteras data?
Enkäterna besvaras anonymt och svaren kommer hanteras så att inga obehöriga kan ta del av dem. Resultatet kommer att analyseras på gruppnivå vilket innebär att ingen enskild person kan identifieras. Genom att svara på enkäten ger du ditt samtycke att deltaga i studien.
Studiens resultat kan komma att publiceras i en vetenskaplig tidskrift.
Studien är godkänd av primärvårdschef Håkan Larsson.
Vill du delta?
Att fylla i enkäten tar cirka fem minuter och deltagandet är helt frivilligt.
Har du frågor eller funderingar får du gärna kontakta oss!
Håkan Bäckman 070-2056958, haba0019@student.umu.se Helena Grundberg 070-6846727, anagrg05@student.umu.se
Med vänliga hälsningar
Håkan Bäckman & Helena Grundberg Umeå 2016-08-30
Handledare är Eva Boström, Universitetslektor vid institutionen för omvårdnad, Umeå Universitet.
Tel: 090-786 92 70 eva.bostrom@umu.se
Bakgrundsfrågor
Arbetsplats
Välj bara en av följande:
Anderstorp HC Burträsk HC Backens HC
Boliden/Erikslid/Heimdal HC Bureå/Skeletehamn HC
Byske HC Ersboda HC Holmsund HC Hörnefors HC Kåge/Moröbacke HC Malå/Sorsele Sjukstuga Norsö HC
Mariehem HC Lövånger HC Robertsfors HC Nordmaling HC Stenbergska HC Sävar HC Teg HC
Tre Älvar HC (Vännäs, Vindeln, Bjurholm) Tärnaby/Storuman Sjukstuga
Vilhelmina Sjukstuga Ålidhem HC
Åsele/Dorotea Sjukstuga Annan Arbetsplats
Ålder
Endast siffror kan skrivas i detta fält.
(inmatningsfält)
Kön
Välj bara en av följande:
Man Kvinna Vill ej definiera
Yrkestitel
Grundutbildad sjuksköterska Distriktssköterska
Barnsjuksköterska Annat
År arbetade på hälsocentral Endast siffror kan skrivas i detta fält.
(inmatningsfält)
Arbetar på
Välj bara en av följande:
Hälsocentral Familjecentral Sjukstuga Annan arbetsplats
Hur många gånger har du, ensam eller tillsammans med andra, gjort en orosanmälan?
Endast siffror kan skrivas i detta fält.
(inmatningsfält)
Har ni på er arbetsplats dokumenterade rutiner för handläggning av barn som far illa Välj bara en av följande:
Ja Nej Vet ej
Fallbeskrivning
Läs det fiktiva scenariot nedan
Du träffar Lisa 4 år då hon kommer på sin fyraårskontroll. Flickan är trött, håret är tovigt och hon har smutsiga kläder. Du upplever att hennes grundläggande behov av omvårdnad inte är tillgodosedda på ett tillfredställande sätt. Lisa och hennes familj är känd av dig och dina kollegor sedan tidigare då de har flera barn och hela familjen är listad hos er. Det har uppmärksammats redan vid tidigare besök att Lisa ligger efter i språklig utveckling såväl som i samspel med medmänniskor jämfört med jämnåriga. Du vet att Lisas mamma mår psykiskt dåligt, men att hon och Lisas pappa verkligen gör sitt bästa. Ni har ett gott samarbete med föräldrarna och de verkar ha en god tillit till personalen på hälsocentralen.
Hur skulle du fortsättningsvis agera i ett fall som Lisas ovan?
Till varje påstående nedan fanns i webbenkäten en skjutregel som kunde justeras mellan 1 och 100 där 1 motsvarade inte alls troligt och 100 Mycket troligt, startvärde för reglaget valdes till 50.
<--->
Rådfråga verksamhetschef
<--->
Rådfråga kollega/kollegor.
<--->
Göra orosanmälan till socialtjänst.
<--->
Avvakta och se hur det utvecklas.
<--->
Rådfråga socialtjänstens mottagningsenhet.
<--->
Rådfråga kurator på hälsocentral.
<--->
Samtala kring en anmälan med föräldrar och hjälpa dem att ta en kontakt med Socialtjänsten på egen hand.
Vad är det huvudsakligen i fallbeskrivningen ovan som är avgörande för ditt agerande?
Skriv ditt svar här:
(inmatningsruta)
Tack för ditt deltagande.
Bilaga.2
Till dig som är verksamhetschef vid en hälsocentral
Vi är två distriktsköterskestudenter vid Umeå universitet som nu skriver vår D-uppsats där vi vill undersöka hur distriktsköterskor förhåller sig till anmälningsplikten och agerar i en fiktiv fallbeskrivning kring ett barn som kommer in till hälsocentralen.
*Vi har varit i kontakt med VLL:s primärvårdschef, Håkan Larsson, som tillfrågades och fann denna studie intressant och har godkänt studien och att vi kontaktar er i frågan.
*Vår önskan är att denna enkät kommer till de sjuksköterskor/distriktssköterskor/BVC- sköterskor som är anställda inom din verksamhet (ej föräldralediga eller sjukskrivna).
*Vi önskar att du svarar på det här mailet som en bekräftelse för din verksamhets deltagande. I svaret behöver vi även veta hur många sjuksköterskor du skickar ut enkäten till, detta för att veta hur många som totalt blivit tillfrågade att delta.
*Längst ner i detta mail till finns ett avsnitt som börjar och slutar med en rad med "---" med en länk till enkäten, vi vore väldigt tacksamma om du skickade den skrivelsen (alltså klipp ur den och klistra in den texten) i ett mail till dina anställda inom målgruppen så fort som möjligt, helst måndag eller tisdag 12-13/9. Enkäten kommer finnas tillgänglig för dem att besvara till och med fredag 23/9.
Fakta om studien
Forskning visar att verkligheten är komplex gällande anmälningsplikten och att det finns skillnader i hur olika verksamheter definierar och anmäler sina misstankar om att ett barn far eller riskerar att fara illa. Vår förhoppning är att studien ska kunna visa på mönster i distriktssköterskans agerande och förhållningssätt till anmälningsplikten gällande dessa barn. I förlängningen skulle man kunna tänka sig att det kommer att bidra med att distriktssköterskan på ett bättre sätt upptäcker och agerar vid mötet med det utsatta barnet och fler barn kan få hjälp till en bättre uppväxt och mindre utsatthet.
Studien är i form av en enkät som tar cirka fem minuter att fylla i. Deltagandet är helt frivilligt. Enkäten fylls i genom att gå in på den bifogade länken.
Hur hanteras data?
Enkäterna besvaras anonymt och svaren kommer hanteras så att inga obehöriga kan ta del av dem. Svaren kan heller inte kopplas till en enskild person. Studiens resultat kan komma att publiceras i en vetenskaplig tidskrift.
Har du frågor eller funderingar får du gärna kontakta oss!
Håkan Bäckman 070-205 69 58, haba0019@student.umu.se Helena Grundberg 070-684 67 27, anagrg05@student.umu.se
Legitimerade sjuksköterska/barnsjuksköterska och studerande inom specialistsjuksköterskeutbildningen med inriktning mot distrikt.
Med vänliga hälsningar,
Håkan Bäckman & Helena Grundberg
--- Till dig som arbetar inom primärvård
Vi är två distriktsköterskestudenter vid Umeå universitet som nu skriver vår D-uppsats där vi vill undersöka hur du som personal agerar i en fiktiv fallbeskrivning kring ett barn som kommer in till hälsocentralen.
Hur hanteras data?
Enkäterna besvaras anonymt och svaren kommer hanteras så att inga obehöriga kan ta del av dem. Resultatet kommer att analyseras på gruppnivå vilket innebär att ingen enskild person kan identifieras. Genom att svara på enkäten ger du ditt samtycke att deltaga i studien.
Studiens resultat kan komma att publiceras i en vetenskaplig tidskrift.
Studien är godkänd av primärvårdschef Håkan Larsson.
Vill du delta?
Att fylla i enkäten tar cirka fem minuter och deltagandet är helt frivilligt. Klicka på länken nedan för att deltaga.
Länk till Enkät:
http://enkat1.omvardnad.umu.se/ls/index.php/383177/lang-sv
Har du frågor eller funderingar får du gärna kontakta oss!
Håkan Bäckman 070-2056958, haba0019@student.umu.se Helena Grundberg 070-6846727, anagrg05@student.umu.se
---
