TISSARDMINE:
De bar sten i fickorna. Gråa med hål i och vita släta. De bar apelsiner i de långa svarta luvorna. Sand under bältet. De torkande mattorna. De sopade plattorna.
Jag är van vid arkitektur som bryter av. Ögat får aldrig öva sig att se så långt det kan.
Och ur avståndets blå, bruna linjer, olika texturer. Det är så här jag tänker mig Mars fast utan en mjuk röd matta under fötterna och utan fri tillgång till starkt te. Jag har fortfarande inte villat bort mig.
Ett tunt lager av sanddamm lägger sig sakta över alla apparater. Först börjar de gnissla och skava. Sedan sprakar de ut slumpmässigt framställda oljud i sin ensamhet för att till sist klappa igen för gott. Det är sand i min dator, sand i min synt.
Om man inte hörde sina steg vore det som man leviterade eller var osynlig. Jag var ensam, utan utsikt över en annan varelse.
Jag vandrar fem timmar om dagen. Det känns inte som att jag går. Min kropp är så liten, allt är så platt, jorden så stor, jag ser ingenting passera, jag ser samma snöklädda berg vid horisonten som för timmar sedan. Har jag walking syndrome (jag gillar att färdas långsamt eller snabbt)? Tänker att jag kommer bli någon annan om jag går hela den sträckan. Hägringen ingår i sandgropen, jag går fram mot sprickan och hamnar vid ett akaciaträd.
Ögat ser ingenting skarpt när jag blundar. Det ser ljuset utanför blandat med det röda från tunna blodådror.
Vissa år täcktes bilen hemma av Saharasand som kom med blodregnen till Skandinavien. Den samlades i pölar på metallictaket i interferensmönster.
Jag skaffar en djellaba. Jag brukar sova i den uppe på taket i huset där jag bor medan jag hör på på när kamelerna tuggar sitt kvällsvete. Stjärnhimlen var en sådan jag aldrig tidigare sett den.
Platsen för säker förvaring.
Vi bar rökelse över gården. Röken slingrade sig fort med vinden, lukten var varm och söt som saffran.
Wintuindianerna beskrev sin kropp med hjälp av väderstrecken, inte med höger och vänster. Gick de uppströms med floden åt väster och en mygga bet dem på den östra armen, kliade myggbettet på den västra armen på hemvägen nedströms.
Min historia får konturer, jag bär den som ett lätt moln bakom nacken. Det är tydligt avgränsat, inte långa klibbiga tentakler i oreda som breder ut sig.
Som ett barn som dansar mot en svan.
Tillryggalagda distanser dag tre:
Från oasen till första palmen, från palmen till lilla sanddynen, från sanddynen till den blommande dalen, från den blommande dalen till Hammoud som vallar kamelerna, från Hammoud längs de taggiga bergen till utsiktspunkten där en kan se hem, sist över den torkande flodbädden tillbaka.
En kväll när jag nästan gått hela vägen tillbaka sätter jag mig på de svarta stenarna utanför muren. Plötsligt dyker det upp en äldre man från ingenstans med en kikare i ena handen och en svart sten i den andra. Han säger att det är en meteoritsten. Jag tar den i handen och den är alldeles för lätt för att vara det. Sedan går jag och letar efter meteoritstenar varje dag. Det måste finnas tusentals men jag hittar ingen.
Det jag spelar in på synten blir det bästa jag gjort. Är det för att jag hörde bättre, lyssnade mer, var så tyst? Senare gör vi ljudexperiment. En person går därifrån medan hon slår två stenar mot varandra och jag ska vinka när jag inte längre hör och vi jämför i olika riktningar. Hon snubblar på en sten och ramlar och tappar stenarna.
Den första veckan är jag helt ensam förutom under kvällsmaten och när jag pekar ut vilket väderstreck jag tänker gå åt. Sedan kommer en person som jag blir vän med.
Jag vill stanna.
Det tunna dammet lade sig som ett hölje över tunnlarna i mitt inre.
En backdrop, ett skal, en vinge, en strand. Samma som att vara på havet. Avsaknad av arkitektur, jagandet av information, tystnad. Det tar mig till platser jag omöjligt skulle klara mig utan.
Vissa öknar går ända fram till havet. Är det inte en strand då? Eller är alla stränder öknar?
Karen och Hassan pustar ut och tar av sig säkerhetsbältena så fort vi svänger av från asfaltsvägen och ut i ökenlandskapet. Karen frågar Hassan ”if he found himself a new pair of shoes today?” och han lirkar fram något ur sin högersko och lägger i hennes hand.
Hon säger ”–vissa klarar inte alls av att vara här för att det är så tyst.”
De stora sanddynerna hade jag suktat efter i dagar, såg dem som en hägring vid horisontlinjen. En morgon gick jag i flera timmar till deras fot. Vattnet tog slut och jag vände hemåt längs den uttorkade flodbädden. Nästa dag åkte vi dit på Jeepens tak och klättrade upp barfota. Väntade på solnedgången. Ett surrealistiskt landskap bredde ut sig, bara sand och i öster Algeriets svarta berg. Vi åkte hem i mörker. Hur lång tid tog det för världen att mala ner sten till finkornig sand? Jag undrade om och om igen men ville inte ha svaret. Innan jag åkte hade jag mätt distansen från huset till de stora sanddynerna i Google Maps. Glömde sedan bort antal meter men gick sträckan och tänkte den sedd från ovan med satellitbild. Jag visste hur sanddynerna såg ut på andra sidan, vad som bredde ut sig där.
Det skulle vara svårt att gömma sig här, där färgerna är så enhetliga. Hur mycket pigment ligger latent i huden? Jag förlorar min position, jag blir mindre i takt med att horisontlinjen breder ut sig. Fukten i kroppen känns tydligare. Den dunstar.
I need to go to the bathdunes.
Det finns även vattenöknar, öken i form av döda bottnar. Sterila havspartier. Hur kan man avgränsa sterilitet? Det är ju där ingenting händer, det levande borde växa över och ta den tomma platsen i anspråk. Men öknar kan agera med spridning, regnen minskar. De döda bottnarna förblir dock blöta.
Det sägs att man även kan gå vilse i huvudet. Är det på grund av brist på vatten och mat då man en gång förirrat sig eller är det så fort man går in i en öken, hur mycket vätskesubstans kroppen än har i sig vid det tillfället? Det känns mer som att hitta hem eller hitta något annat, inte ingenting. När jag omger mig med ödemark som här är sand och ljus, börjar hjärnan arbeta. Den slipper registrera småsaker och fånga saker som den inte ska. Slipper förhålla sig till alla byggnader, alla skydd, alla störningar av den längsta vyn.
Öknen har varit en havsbotten, nu är det en död havsbotten, salt tränger upp när det regnar. Som en strand utan hav. Eller salt utan vatten. Eller hav utan fukt.
Hur detaljerat vi än upplever verkligheten, så blir det bara en modell av den. Kartan är inte territoriet (Alfred Korzpyski). Vi agerar utifrån våra kartor av verkligheten. Vi är inte medvetna om somliga av de kartor vi har. Jag gör kartor
av allt jag erfar. Jag misslyckas aldrig med dem, jag får bara feedback.
Jag kan kartlägga innan jag åker, mäta distanser, mäta min vilopuls, räkna stegen jag tar. Jag kan radera känslan och byta bort vyer mot nummer.
Varje dag börjar likadant. Efter frukost hämtar jag vatten, letar upp någon som är kvar och pekar ut riktningen med hela armen och får lova att vara tillbaka innan solen går ner. När solen går ner är det som finast men jag vågar inte tänja på den gränsen, ibland springer jag tills jag stöter ihop med kamelerna och getterna som också är på hemväg. Någonting börjar när det blir mörkt.
Detta har varit hav. Jag ser snäckskal. Jag tror att det vita pulvret som täcker vissa områden är kalk men det är salt som tryckts upp ur sanden efter regnet.
Först på den nionde dagen går jag åt ett annat håll än mot de stora sanddynerna eller till oasen. Hittar byns brunn.
Det tar tre dagar innan det känns som att jag börjar prata igen. De första dagarna går det bara om jag måste svara på tilltal. Jag skäms lite för det. Och njuter.
En som inte somnat på sju år finner ett dubbelvikt täcke med tre ullmattor ovanpå och släpper allt. Drömmar om jakt och att bära älskades skelett i resväskor. När du sov kunde hörnen inrymmas i de fyrkanter som vilade under ditt huvud.
Vad är det som suger till sig mig, vad är det som drar? Det är inte första gången jag befinner mig i en öken, jag har avsiktligt tagit mig hit. Men det är första gången jag bor i sand och spenderar tid och inte hör bilar.
Tropisk regnskog, savann, stäpp, öken, macchia, varmtemperad lövskog, kalltempererad barrskog och tundra.
Suget är detsamma. Vara på vatten eller i ödemark, det karga. Landskapet blir tydligt och navigeringen svår, det tydliggör att man är en liten känslig varelse som kräver ansträngning och skydd för att reglera näringsintag och mjuk vävnad.
Att villa bort sig, förlora position eller förankring. Men allt ser likadant ut ändå, alla punkter av platsen är hemma. Långa distanser blir mikroavstånd sett från ovan, ens perception förstorar upp den omedelbara omgivningen. De träd vi avbarkar, den hud vi avlagrar, det damm vi fäller, de språk vi talar. Vi har långdragna tvister med de platser vi valt att vistas på. Vi lyfter, bär och byter plats och kortsluter. Tar i anspråk men glömmer sedan.
Jag fiskar i den ändlösa floden som är så himla liten. Mygglarverna har ännu inte kläckts, jag fångar torra löv och bortplockade saker som lämnats kvar i
bottenskvalpet. Jag fiskar efter rökelseträ och trygghet men halar upp kantiga varma bitar av lera som spricker i solen. Ibland nappar fjärilar på kroken eller grönskimrande skalbaggar utan ögon som tappat bort sig från sin ost.
Skåda territoriet man befinner sig i från alla håll och kanter. Känna sin kropp
samtidigt som den raderas och blir osynligt liten. Omgivningen är inte uppbyggd i en funktionell skala för att passa upp på den. Saker är för hårda, för varma, för kalla, för höga, för vassa, för syrefattiga, för ogenomträngliga.
Att i efterhand veckla ut territorier att vara i, att kunna befinna sig på olika platser som skapar sin egen logik. Vi är krampaktigt bundna till platser.
I det enda huset i byn som är fyrkantigt rakt bor den tyske forskaren. Han forskar om en liten ökenspindel som formar sig till ett O och hjular upp och ner för sanddynerna i vindens riktning om det blåser. Innan jag kom kände jag till den men såg ingen där.
Jag hade tvingat en vän att googla om dessa djur fanns i området. En morgon hade jag två täta bett på min ankel trots att jag inte hört myggor. Tre veterinärstudenter på besök sa ”typiska spindelbett” och jag dog. Jag ville men vågade inte leta igenom sängen. Jag har bara berättat om det här för en person men jag känner mig samtidigt stolt, som om jag hade tatuerat mig.
VÅGORNA:
Nu befinner jag mig på vatten.
Det här är en helt annan värld. Det förstorar min uppfattning av liv, så som
upplevelsen av att jobba i hemtjänsten när jag var yngre och fattade att det är många som är gamla och redan har levt nästan hela sina liv. Jag kunde bli kompis med dem, de sparade tårtbitar i kylen till mig och blinda ville känna på mitt ansikte. Nu kan jag simma med sälar. Jag känner att jag andas.
Jag är rädd för djupen och vågar aldrig bada ensam, men när jag var liten var jag ute på havet i timmar i min tre meter långa båt och kände mig rädd och förtjust. Det är vätskorna i kroppen som vill ner i vattnet, de tar över och jag agerar som en organism utan vilja som omedvetet dras till rätt element och får näring och fortsätter existera.
Det är vätskorna i kroppen. Det måste vara vätskorna i kroppen. Jag tror att vi blir upplockade av havets rörelsemönster. En fysisk grej. Det sköljer över en.
Varje foster ligger inneslutet i ett hav men vi föds över haven, vi mäter dem med sonar och ekolod.
Tidvattnet är havet som andas.
Lotusbladen på skulpturerna är extemhydrofobiska. All form av vätska rinner bara av.
Jag kontaktar Materialinstitutet för råd och vägledning.
Jag kränger på mig all utrustning, har dubbla herrvåtdräkter i small som passar på en pojkkropp utan bröst och slår huvudet i durken för att tuben är för tung. Spottar i cyklopet och svettas och vill bara fly. Faller i en baklängesvolt från kanten och sjunker sakta ner längs repet. Väntar in med knäna mot botten och det är kallt och jag ser inget, klibbiga trådar letar sig in mot den lilla biten exponerad hud i ansiktet. Vad gör jag här? Jag andas hårt och grundligt och min luft tar slut snabbast trots att jag förmodligen är den med minst lungor.
Det här måste vara det närmaste man kan komma upplevelsen av tyngdlöshet.
Varför blir allt som skrivs om havet så dramatiskt och romantiskt? Jag irrar bort mig, det är ju så kroppsligt och fysiskt, så logiskt, vi kan inte andas i det. Det är onåbart.
Det är okontrollerbart, vägs ände, slutlinjen.
Saltbalansen urlakas om vi dricker för mycket sötvatten. Kroppen konserveras av salt.
Jag finkammar tafatt liter efter liter i min kropp, ett livslångt dränage.
När mina storebröder försökte dyka så djupt de kunde på ett andetag satt jag kvar på klipporna och räknade hur många sekunder de var under ytan och gissade vilken plats de skulle komma upp på. De dök sexton meter ner och tog med gamla borttappade saker upp. Jag vågade inte, blev rädd efter några meter när det blev grönt och mörkt och trodde att luften var slut. Tänkte att det kanske fanns andra varelser därnere som kunde hålla fast mig. Det bästa djupet var två meter ner och att sedan vända sig om på rygg och flyta upp mot ytan och se solen genom vattnet.
Samtliga av mina favoritradioprogram handlar om havet. Havet av Monika
Fagerholm, P1-dokumentärerna om Nordsjödykarna som på sjuttiotalet fick bra betalt för att vara testpersoner för vad kroppen klarar av för tryck och kyla samtidigt som de jobbade under oljeplattformarna.
Jag blev besatt av det som havet slukar. Inte bara plaster utan även kroppar och kontinenter. Bermudatriangeln, tsunamin och min mammas berättelse om när hon var liten och de hittade en människokäke i vår badvik, vilket gjorde att jag aldrig
simmade till den sidan. Jag sänkte ner objekt i olika material fastknutna på ett rep för att se hur de skulle bli övervuxna av anemoner och tång.
Nyhetsrapporteringen om älgen som en dag bara simmade rakt ut mot väster. Om pingvinen som plötsligt simmade åt motsatt håll från sin flock. Om den argentinske prästen som satte sig i en vit plastsolstol fäst vid stora heliumballonger och lossade ankar och inte hittades. Ville han till himlen, ut på havet, till gud?
Att bada långt ute till havs när inget land går att se, att se att horisontlinjen inte är rak, detta är ett klot. Att hoppa ner i vattnet och det är långt till botten.
De kan ta in 110 ton vatten i munnen på en gång. Blåvalar är det största djuret som någonsin existerat på jorden. De bar på olja som under artonhundratalet lyste upp världen innan det stora oljefältet i Pennsylvania hittades. När gatorna i London lystes upp med valolja sjönk brottsligheten med tjugo procent. Blåvalens storlek, vikt, mat, fiender och så vidare.
Det som finns under ytan behöver också syre. Bottnar dör, havet blir instängt precis som vi om vi inte har hjälpmedel. Vi hör inte hemma därnere, vi blir
koldioxidförgiftade. Det finna okända bottnar och släta bottnar. Havet maler ner och jämnar ut som en stor kvarn. Dit ner når inget dagsljus. Där finns bergsplatåer.
Vi försöker fånga havet, lyfta upp det på land, skapar pooler.
Ålar simmar motströms. Floder har två stränder och fyller på haven med vatten. Det kan röra sig om floder av is, som är en vätska men den rinner så långsamt att vi inte kan se det. Floderna är förgreningar och ålarna trevar sig fram, de luktar sig fram till rätt väg. De följer jordmagnetism och doftspår i vattnet, trots att de aldrig tidigare känt dem.
