Jag vill inte lära mig döda, jag vill lära mig rädda liv

”Jag vill inte lära mig döda, jag vill lära mig rädda liv”

En studie om hur vapenfria samt totalvägrare skildras i militärmagasinet Värnpliktsnytt 1971-1981

(Citatet i rubriken är från Värnpliktsnytt år 1979, nr 8, s.7)

Av: Mikael Isaksson

Handledare: Julia Malitska Examinator: Fredrik Petersson

Södertörns högskola | Institutionen för historia och samtidsstudier Kandidatuppsats 15 hp

Historia C

Vårterminen 2020

Sammanfattning

Denna uppsats handlar om synen på vapenvägrare i militärmagasinet Värnpliktsnytt, där fokus ligger på de olika typerna av maskulina ideal som träder fram. Undersökningsperioden är 1971- 1981. Studiens teoretiska ramverk baseras dels på ett genusperspektiv, dels på ett mediaperspektiv. Genusperspektivet bidrar till en förståelse för de typer av manlighet som de olika aktörerna ger uttryck för medan medieperspektivet ger en god inblick i hur ett militärmagasin som Värnpliktsnytt kan fungera som opinionsbildare. Undersökningen visar att journalisterna har en mycket positiv syn (i såväl texter som bilder) på de män som utför vapenfri tjänstgöring (inom exempelvis dagis och sjukvård). De står för en ”ny” form av manlighet som växer fram allt mer på 70-talet. Här premieras egenskaper som förnuftigt tänkande, jämställdhet och en öppenhet att visa känslor. Journalisterna anser att vapenfria gör sin plikt precis lika bra som vanliga värnpliktiga.

Journalisterna har dock en kyligare ton mot de som totalvägrar, deras manlighet beskrivs oerhört sällan i positiva ordalag och deras typ av pacifism uppmuntras inte. De kritiska rösterna mot vapenvägrare (alltså både vapenfria och totalvägrare) får väldigt lite plats i tidningen och bemöts oftast av motkritik.

När vapenfria, totalvägrare och kritiska röster själva får skriva (debattinsändare etc.) framträder ytterligare intressanta perspektiv. De vapenfria riktar exempelvis hård kritik mot det

”traditionella” manlighetsidealet och lyfter återkommande upp den etiska (och inte politiska eller religiösa) aspekten i sin vapenvägran. Totalvägrarna å sin sida menar att de själva är både tappra och modiga som vågar stå upp, och ta straffet, för sina pacifistiska ideal. De kritiska rösterna är i sin tur dels negativa mot både de vapenfria och totalvägrarna och nedvärderar deras manlighet, dels upplever de att Värnpliktsnytt är alldeles för partiska till fördel för gruppen med vapenvägrare.

Avslutningsvis är vapenvägrar-frågan ett ämne som återkommer relativt kontinuerligt under 70-talet (även om många nummer är utan relevanta artiklar). Ett tydligt mönster är att fler artiklar i ämnet skrivs ju äldre decenniet blir.

Nyckelord: Värnpliktsnytt, maskulinitet, vapenvägrare, vapenfri tjänsteplikt, totalvägrare, pacifism, genus, media, 1970-tal.

Innehåll

Inledning_________________________________________________________________________ 1 Syfte och frågeställning______________________________________________________________2 Tidigare forskning__________________________________________________________________ 3 Tidigare forskning på Värnpliktsnytt? ________________________________________________ 7 Källmaterial_______________________________________________________________________7 Värnpliktsnytt – en grundläggande presentation_______________________________________ 8 Metod___________________________________________________________________________ 8 Undersökningens statistiska underlag _______________________________________________ 10 Teori____________________________________________________________________________ 11 Maskulin makt och motbilder____________________________________________________ 11 Medias makt och inkludering______________________________________________________ 12 Bakgrund________________________________________________________________________ 14 Hur tilldelas man vapenfri tjänst?__________________________________________________ 14 Och de som inte vill göra lumpen alls?______________________________________________ 15 Värnpliktsnytt - en närmare analys _________________________________________________ 16

Analys - attityder och maskulina ideal__________________________________________________17 Den meningsfulla värnplikten - när journalisterna skriver om vapenfria __________________18

Ge alla chansen till en förnuftig, pacifistisk tjänstgöring! När de vapenfria skriver själva_____ 21 Totalvägra - inget att rekommendera. När journalisterna skriver om totalvägrare___________ 23 Ett helt annat perspektiv på saken… när totalvägrarna skriver själva_____________________ 26 Kritik åt ena hållet - och det andra! När journalisterna skriver om kritiska röster___________ 28 Bland myglare, tomhylsor och bortslösade pengar - när de kritiska rösterna skriver själva____ 31 Sammanfattning och diskussion______________________________________________________ 33 I vilken grad skriver Värnpliktsnytt om vapenfria och totalvägrare? _______________________ 33 Vilka röster är det som släpps fram? ________________________________________________ 33 Vilka attityder kan urskiljas och vilka maskulina ideal kommer fram? ______________________ 35 Käll- och litteraturförteckning _______________________________________________________ 39 Bilaga - artikelbilder i större format ___________________________________________________ 42

1

Inledning

Den grundläggande principen om ”rätten till liv” – stadgad och fastställd av FN – är en mänsklig rättighet som ytterst få ifrågasätter. Ja, är det något budskap som har blivit en sorts universell och fundamental byggsten i våra olika kulturer och dess lagsamlingar, över hela jorden, så är det väl just detta. Budskapet är tämligen enkelt till sin natur, de allra flesta kan utan problem enas kring det. Man vill helt enkelt leva i ett tryggt och fredligt samhälle och ett människoliv, det är något att respektera.¹

Det finns dock domäner där detta ställs helt upp och ner. Inom militären – som väl torde vara det klassiska exemplet – ser man det hela från en helt en annan synvinkel. Här är dödandet något nödvändigt att kunna hantera, ja, i tider av krig när nationen hotas hyllas det som en dygd!² Ändå har det funnits de som protesterat. Det har funnits män som varit obekväma nog att ta med sig den pacifistiska principen in i denna uniformerade värld och de har mötts av misstänksamhet, förakt och understundom rent hat.³

Män som har vapenvägrat är således ett ämne som har en stark historisk laddning och förutom att det alltid är intressant att studera de som vågat gå mot strömmen så finns här en djupare etisk dimension. Ska ett samhälle verkligen kunna kräva av en ung människa att lära sig att döda? Målet med all vapenträning handlar ju till syvende och sist om just det.

Med det ovan skrivna i begrundande - låt oss måla upp scenen för den kommande undersökningen. Vi befinner oss i 1970-talets Sverige. Det efterhängsna kalla kriget vilar mer eller mindre oroligt över västvärlden som dock inte bara har hotet från öst att tänka på. Här finns även 1968-vågens nydanande tankesätt som utmanar, ifrågasätter och vill förändra de gamla och i mångas ögon förlegade samhällsstrukturerna. Oljekrisen 1973 trycker i sin tur kraftigt ner de ekonomiska kurvorna. Tiderna är kärva och vad länderna lägger på exempelvis

1 Om rätten till liv samt respekten för en människas värdighet, se de inledande paragraferna i FN-konventioner om de mänskliga rättigheterna från år 1948.

2 Se exempelvis Joshua Goldstein, War and Gender – How Gender Shapes the War System and Vice Versa.

Cambridge University Press, 2001, s.251 ff. och Lois Bibbing (2003), ”Image of manliness: The portrayal of soldiers and conscientious objectors in the great war”, Social & Legal Studies vol.12:3, s.339 och 243.

3 Se exempelvis Bibbing, 2003, s.342-343 och Helena Ekerholm (2014), ”Plikt och undantag –

vapenfrilagstiftningen och det manliga medborgarskapet i Sverige 1965-1970”, Historisk tidskrift 134:1 s. 48 ff.

2

sin rustningsbudget synes mer och mer relevant att diskutera.⁴ På tv och i tidningar ser folk samtidigt upprörande bilder från Vietnamkriget som ger vind i seglen åt fredsrörelsen.⁵

I denna händelserika kontext finns och verkar den svenska Försvarsmakten. De har uppmärksamt noterat att fler och fler värnpliktiga ansöker om vapenfri tjänst. Värnpliktiga som hellre tjänstgör på dagis än på ”fältet”.⁶ Tiderna är annorlunda nu – och Försvarsmakten inser, om än något motsträvigt, att de måste anpassa sig. Att vapenvägra är ingalunda något myndigheten vill uppmuntra – men kanske finns det ändå en skillnad på de som trots allt vill tjänstgöra, om än vapenfritt, och de som totalvägrar?⁷

Den nya tidsandan som 70-talet⁸ för med sig förespråkar också ett större medinflytande för de värnpliktiga. Nu ska även deras röst spela roll. Resultatet blir Värnpliktsnytt – de värnpliktigas egna tidning. Vilken funktion spelar egentligen denna tidskrift i allt detta? Hur fungerar den som en röst beträffande de vapenfria eller helt enkelt de som inte vill göra lumpen alls? Hur har de traditionella maskulina idealen som varit allenarådande tidigare inom militären

“överlevt” i en 70-talstidning som denna?

Dessa funderingar är väl värda att titta närmare på och forska om – min kommande undersökning ämnar göra just detta.

Syfte och frågeställning

Uppsatsens övergripande tematiska syfte är manlighetsideal inom den svenska Försvarsmakten och hur media har fungerat som opinionsbildare i detta. Härav en slags korsning mellan genusstudier och periodiska studier i en historisk kontext. Detta vill jag konkretisera närmare i mitt forskningssyfte som fokuserar på hur den militärmagasinet Värnpliktsnytt, med dess olika aktörer, har sett på de värnpliktiga som antingen utför vapenfri tjänst eller totalvägrar huvudsakligen under 70-talet. Anledningen till att jag väljer att studera bägge dessa grupper av vapenvägrare beror på att de till att börja med är intressanta var för sig, men framförallt när de kan sättas i relation till varandra. Bilden av den vapenfrie samt totalvägraren blir mer tydlig och komplett i ljuset av den andre.

För att kunna uppfylla mitt forskningssyfte har jag valt följande specifika forskningsfrågor:

4 Under 70-talet genomförs nedskärningar inom Försvarsmakten, se Försvarsmakten.se (u.å) Värnplikten genom åren – nära fyra miljoner svenskar gjorde sin plikt, https://www.forsvarsmakten.se/sv/information-och-

fakta/var-historia/artiklar/varnplikt-under-109-ar/ (hämtad 2020-04-21).

5 Se exempelvis NE.se (u.å), Vietnamrörelsen, (länk nedan hämtad 2020-05-01)

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/vietnamr%C3%B6relsen, och Värnpliktsnytt år 1977, nr 8, s.2 och 1979, nr 2, s. 2.

6 Idag används begreppet ”förskola”, jag använder dock begreppet ”dagis” då det fångar tidsandan bättre.

7 Ekerholm, 2014, s. 61-62.

8 När jag i texten skriver 70-talet menas alltid 1970-talet.

3

1. I vilken grad skriver tidningen Värnpliktsnytt om vapenfria samt totalvägrare under tidsperioden 1971-1981?

2. Vilka röster är det som släpps fram?

3. Vilka attityder kan urskiljas och vad för typer av maskulina ideal framträder?

Tidigare forskning

Gruppen vapenfria och totalvägrare är inte något som enbart jag tycker är spännande att forska närmare om. Här finns tidigare studier som är viktiga för min undersökning och som mina kommande slutsatser kommer sättas i relation till.

En väldigt relevant text i detta sammanhang är idé - och samhällsforskarens Helena Ekerholms artikel ”Plikt och undantag”.⁹ Ekerholm undersöker i denna artikel den politiska debatten kring den svenska vapenfrilagsstiftningen mellan åren 1965-1978. 1978 kommer nämligen en lagändring vars syfte är att det ska bli lättare att göra vapenfri tjänst. Hon riktar även fokus mot det så kallade manliga medborgarskapet. Detta är ett medborgarskap som Ekerholm menar är under omvandling på 70-talet. Att en man ska göra sin plikt står klart, men under denna tid börjar en ny syn ta form på hur plikten kan utföras. Att utföra vapenfri tjänst anses gradvis under detta decennium alltmer som ett värdigt alternativ till den vanliga värnplikten.¹⁰ Denna ökade tolerans har sina logiska förklaringar dels i att det faktiskt finns ett behov och utrymme för unga män att tjänstgöra inom ett utvidgat totalförsvar. En vapenfri kan placeras inom så vitt skilda områden som brandman eller barnskötare på dagis.¹¹ Dels vill man försöka få ner antalet totalvägrare genom att kunna erbjuda dessa fler tjänstgöringsområden att välja mellan. Här poängterar Ekerholm en viktig slutsats att ha med sig inför den kommande undersökningen: Även fast synen på de vapenfria ändras under denna tid förblir den fortsatt negativ mot totalvägrarna. De uppfyller inte sin medborgerliga plikt och anses därför inte vara med i samhällsgemenskapen.¹²

Därutöver finns det en skillnad i hur man ser på de skäl som vapenvägraren presenterar för att få göra vapenfri tjänst. Skälen är huvudsakligen politiska, religiösa eller etiska och kan i sin tur ses ur ett större maskulint perspektiv. Ofta betraktas de politiska vapenvägrarna som illojala kommunister och denna grupps uttryck för pacifism viftas mestadels bort som hyckleri av de

9 Ekerholm, 2014, s. 31-63.

10 Ekerholm, 2014, s. 58 ff.

11 Ekerholm, 2014, s.57.

12 Ekerholm, 2014, s.61.

4

folkvalda samt de i Vapenfrinämnden.¹³ Till skillnad från de politiska vägrarna som förvisso betraktas som skenheliga men med maskuliniteten intakt så tillskrivs de religiösa vägrarna mer omanliga, veka och ”blödiga” drag, men acceptansen och förståelsen är å andra sidan större mot denna grupp. De etiska vägrarna har man i början av decenniet svårare att begripa sig på – dessa fullt fungerande och kapabla män borde väl inse det rimliga i att göra normal värnplikt? De etiska argumenten som anspelar på rationellt tänkande och förnuft vinner dock mer och mer gehör hos de folkvalda längre in på 70-talet.¹⁴

Skillnaden mellan Ekerholms studie och min är att hon tittar närmare på hur debatten och diskussionen om vapenvägrare ser ut i Statens offentliga utredningar, debattprotokoll, utskottsskrivelser et cetera¹⁵ medan jag specifikt studerar Värnpliktsnytt. Likväl är det givande att jämföra om det finns en likhet mellan attityderna i ”maktens högre korridorer” och de som figurerar i en tidning ”på fältet”.

Annan relevant forskning som gör nedslag i 70-talets svenska kontext är idéhistorikern Helena Hills avhandling ”Befria mannen!”.¹⁶ Precis som Ekerholm menar Hill att detta decennium är en slags brytningstid där åtminstone vissa män börjar ifrågasätta de stereotypa maskulina ”macho”-idealen. Hit kan egenskaper som aggressivitet, tillbakatryckande av känslor och nedvärderande kvinnosyn räknas.¹⁷ En viktig poäng är dock att dessa nytänkande män inte vill avskaffa manligheten som sådan, men väl förändra den. Denna ”nya” typ av man präglas av bland annat handlingskraft, förnuftigt tänkande, jämställdhet och ett mod att våga visa sina känslor.¹⁸ Här skulle det vara fruktbart att koppla detta till Värnpliktsnytts retorik under denna specifika tidsperiod – finns det kanske influenser av dessa nya idéströmningar i de artiklar som valts ut för undersökningen?

Att ändra ”klimatet” vad beträffar könsrollerna i Försvarsmakten har dock visat sig vara ganska svårt (åtminstone historiskt sett). Enligt statsvetarna Erika Svedberg och Annica Kronsell har synen på vad som förväntas av en man respektive en kvinna länge varit relativt given. Mannen har setts som nationens försvarare medan kvinnan ska stå vid sidan om – visserligen kan hon bistå som vårdare, inom bespisning et cetera men dikotomin mellan män

13 Ekerholm, 2014, s.45 och 49.

14 Ekerholm, 2014, s.59.

15 Ekerholm, 2014, s. 34.

16 Helena Hill (2007), Befria mannen – idéer om förtryck, frigörelse och förändring hos en mansrörelse under 1970- och tidigt 1980-tal, förlag: H:ström text och kultur.

17 Hill, 2007, s.104 ff.

18 Hill, 2007, s.227 ff.

5

och kvinnor har alltjämt varit viktig att upprätthålla.¹⁹ I en så traditionell och konservativ miljö som militären utgör vore det märkligt om det inte uppstår friktion när vapenvägrare utmanar denna bild. Det vore därför förvånande om man inte kan se spår av denna konflikt i Värnpliktsnytt – antingen från journalisterna själva eller från kritiska röster från övriga värnpliktiga som släpps fram, vilket i sin tur aktualiserar tidningens representativitet.

Den negativa synen på vapenvägrare är värd att stanna kvar vid och försöka sätta i en djupare historisk kontext. Även om 70-talet till viss del bidrar till en förändrad syn på de män som inte vill bruka vapen så är denna grupp tvungen att bära ett bagage av efterhängsna fördomar in i detta decennium som helt enkelt tar tid att skaka av sig.

Historieforskaren Anders Ahlbäck illustrerar detta väl när han studerar manlighetsideal under den finska mellankrigstiden och däribland hur vapenvägrare behandlas. Bland annat undersöker han vad ett militärmagasin vid namn Suomen Sotilas skriver under denna period, vilket ju tillhör samma genre som mitt eget källmaterial. Den negativa synen som redaktionen har angående vapenvägrare har mycket stora likheter med den svenska kontexten flera årtionden senare. Redaktionen på Suomen Sotilas hyser exempelvis stark misstro till politiska vapenvägrare (de ses som ”moraliskt ryggradslösa” kommunister)²⁰ och deras syn på genuina pacifister är förvisso en aning mer förstående, men i slutändan väldigt nedvärderande. De anser att fred är att föredra, men landet måste givetvis försvaras i händelse av krig! Vad för typ av man, frågar sig redaktionen, kan passivt bara se på medan hans hemland och familj blir

”slaktade” av fienden?²¹ Just denna typ av laddad frågeställning – där ens vapenvägran ställs i motsatsförhållande till ens maskulinitet och sunda förnuft – är något som även de svenska vapenvägrarna återkommande måste parera under 70-talet för att rättfärdiga sin antimilitäriska hållning (bland annat då de frågas ut av Vapenfrinämndens utredningsman).²² Här är det givetvis intressant att se huruvida journalisterna i Värnpliktsnytt använder sig av samma tillspetsade och problematiserande retorik. Eller har de kanske en annan syn på saken än vad deras finländska ”kolleger” hade i tidningen Suomen Sotilas på 20- och 30-talet och företrädarna från Försvarsmakten i deras egen tid?

I tider av krig har den fientliga agitationen mot vapenvägrare intensifierats ytterligare.

Exempelvis i England under första världskriget är krigspropagandan skoningslös mot de män

19 Erika Svedberg, Annica Kronsell (2002) ”Plikten att försvara Sverige - Maskulinitet, feminitet och värnplikt”, Tidskrift för politisk filosofi, n. 1, s.19-20.

20 Anders Ahlbäck (2010), Soldiering and The Making of Finnish Manhood, Åbo Akademi University, s.183.

21 Ahlbäck, 2010, s.184-185.

22 Ekerholm, 2014, s.50.

6

som vägrar ansluta sig till armén. De kallas i folkmun för conchies (förkortning på conscientious objectors) och enligt den brittiska historieforskaren Lois Bibbings studie anses de vara en form av manlig/maskulin antites – en unman.²³ I den brittiska pressen och allmänna krigspropagandan utsätts vapenvägrarna för varierande typer av manliga motbilder. Förutom att avhumaniseras och avmaskuliniseras så feminiseras de och beskylls även för landsförräderi.²⁴ Vad som därutöver är gemensamt med de svenska totalvägrarna på 70-talet är synen på att de inte utför sin plikt för nationen.²⁵ Hur betraktar man då de engelska soldater som ändå tjänstgör i armén men utan att använda vapen? Dessa ses förvisso med mer accepterande ögon hos den brittiska allmänheten och de övriga soldaterna, men några riktiga män anses de ändå inte vara. Som ett talande exempel för denna nedlåtande attityd kallas de kårer som utgörs av dessa vapenfria för No Courage Corps.²⁶

Under andra världskriget sker dock en omvärdering i synen på de vapenfria, engelska soldaterna. De accepteras mer eller mindre fullt ut hos allmänheten förutsatt att de också riskerar sina liv vid fronten (hit kan den religiösa gruppen kväkarna nämnas som kör ambulans på slagfältet). Så länge de solidariskt uppoffrar sig likt de övriga soldaterna anses de också vara uppbärare av en större, militär maskulinitet. De vapenfria som däremot inte riskerar sina liv anses följaktligen inte som värdiga att uppgå i denna manliga gemenskap.²⁷ De svenska vapenvägrarna på 70-talet befinner sig förvisso inte i någon livsfarlig krigsmiljö, men ändå kan det vara värt att studera om det är en skillnad i retoriken mot vapenvägrare som innehar

”riskfyllda” (och ofta traditionellt maskulina) tjänster, som exempelvis brandmän, och de som jobbar i säkrare miljöer som på dagis, äldrevård et cetera.

Den tidigare forskningen och synen på vapenvägrare kan således sammanfattas på följande vis: den kan liknas vid två poler som stöter ihop och trycker varandra fram och tillbaka. På den ena sidan finns den traditionella och konservativa synen på vapenvägrare, på den andra den nya och mer moderna. 70-talet är det första decenniet då dessa motpoler på allvar kan brösta upp sig mot varandra och Värnpliktsnytt är en mycket passande arena att se som skådeplats för denna historiska kamp.

23 Bibbing, 2003, s. 337.

24 Bibbing, 2003, s.344 och 347.

25 Bibbing, 2003, s. 340.

26 Bibbing, 2003, s.342.

27 Sonya Rose (2003), Which peoples war? National Identity and Citizenship in Britain 1939-1945, Oxford University Press, s.173.

7 Tidigare forskning på Värnpliktsnytt?

Det finns en del forskning om Värnpliktsnytt som rör dess maskulina ideal. Här kan bland annat återigen Kronsell och Svedberg nämnas som skriver om tidningens synsätt på kvinnor samt historieforskarna Fia Sundevall och Alma Persson som tittar närmare Försvarsmaktens syn på HBTQ-rörelsen där två artiklar från Värnpliktsnytt nämns.²⁸ Det finns även en C-uppsats från 2013 (skriven av två studenter) vid namn Ingen liten lort – en textanalys om manlighet i Värnpliktsnytt åren 1971-1991.²⁹ Här har de studerat hur tidningen skildrar bland annat kvinnor och homosexuella där kontentan är att journalisternas syn är ganska stereotyp gentemot dessa grupper. Dessa sätts nästan alltid i en underlägsen relation till den rådande manlighetsnormen.

Kvinnan porträtteras exempelvis som flickvännen som väntar där hemma och den homosexuella utmålas som ett främmande element i den heterosexuella manliga miljön.³⁰ Ingenstans har jag dock sett att någon har studerat hur Värnpliktsnytt skriver om vapenvägrare, hur tidningen förhåller sig specifikt till sådana män som utför vapenfri tjänst eller totalvägrar. Denna grupp kan ha missats då det ju inte handlar om kvinnor eller direkt om homosexuella (som är de vanligaste utgångspunkterna). Det övergripande ämnet – maskulina ideal inom militären – är således detsamma som de övriga studierna av Värnpliktsnytt men jag lägger därutöver ett större fokus på det teoretiska mediala perspektivet.

Sammanfattningsvis, med hjälp av undersökningens korsning mellan genusstudier och periodiska studier samt belysandet av en ”outforskad” men inte desto mindre spännande kategori med vapenvägrare hoppas jag kunna berika detta område med ny och givande kunskap.

Källmaterial

Min undersökning baserar sig på tidskriften Värnpliktsnytt och i detta avsnitt kommer en mer grundläggande presentation av tidningen att skrivas. Längre fram i uppsatsens bakgrundsdel kommer därefter en lite djupare skildring att utföras där frågor som varför den egentligen grundas (och läggs ner), hur det är att jobba där et cetera kommer att besvaras. Jag kommer även att problematisera journalisternas egen roll och eventuella hållning till vapenvägrare. Kan man exempelvis säga att de själva hör till denna grupp?

28 Erika Svedberg, Annika Kronsell, ”Feministisk metod, teori och forskning om identiteter”, Publicerad i Bo Petersson och Alexa Robertsson (2003) Identitetsstudier i praktiken. Malmö: Liber 53-69 och Fia Sundevall, Alma, Persson (2016), ”LGBT in the Military: Policy Development in Sweden 1944–2014”, Sex Res Soc Policy 13, 119–129.

29 Edvard Johansson, Linnea Trulsson (2013) Ingen liten lort – en textanalys om manlighet i Värnpliktsnytt åren 1971-1991, kandidatuppsats, Linnéuniversitetet.

30 Johansson & Trulsson, 2013, s.46 ff.

8

På detta sätt ges förhoppningsvis en god inblick i dels hur det är att använda Värnpliktsnytt som källmaterial, dels hur man kan se den som en spännande och intresseväckande historisk artefakt.

Värnpliktsnytt – en grundläggande presentation

Den valda undersökningsperioden tar vid när Värnpliktsnytt grundas, alltså år 1971. Den publiceras därefter årligen framtill år 2010, och journalisterna samt fotograferna utgörs av värnpliktiga själva, vilket i sin tur innebär att man omsätter personal tämligen regelbundet. Den huvudsakliga publiken är samtliga värnpliktiga och tidningen är gratis – den ges ut och finansieras av Försvarsmakten.³¹ Publiceringstakten av tidningen har en något skev fördelning.

Första året ges bara ett nummer ut, andra året åtta medan exempelvis år 1977 har hela 20 nummer (se utförlig statistik i analysdelen).

Hur är det då – för en nutida människa – att läsa ett exemplar av Värnpliktsnytt? Till att börja med är den endast tillgänglig i pappersversion på bibliotek, i Stockholmsområdet finns den bland annat på Kungliga biblioteket (specialläsesalen) och Krigsarkivet i Arninge. Dock kan man läsa de nummer som publiceras mellan år 2000-2010 digitalt via sökdatabasen Retriever. Varje tidning består av cirka 20 sidor och är som en kvällstidning i formatet sett till text och bilder. Här finns bland annat en ”ledare” av chefredaktören i början, det publiceras granskande journalistik, reportage, debattinsändare från övriga värnpliktiga, kolumner med vitsar, korsord och så vidare.

Metod

Eftersom undersökningen berör en stor mängd material kommer både en kvantitativ samt kvalitativ metod med fokus på diskursanalys att tillämpas. Mellan år 1971-1981 ges cirka 157 nummer ut av Värnpliktsnytt där samtliga studeras för undersökningen (anledningen till ordvalet ”cirka” beror på att vissa nummer är specialnummer). På dessa nummer – som sammanlagt sträcker över cirka 3100 sidor – har 94 artiklar som berör mitt specifika forskningsområde funnits och sorterats in i olika kategorier (se närmare i analysen). Rent konkret, om man bryter ner metoden på en detaljerad nivå, läses varje tidning igenom från sida till sida varpå ett antal nyckelord indikerar om artikeln är relevant för undersökningen.³² Dessa

31 Försvarsmakten.se (u.å) Värnpliktsnytt – plantskola för framgångsrika journalister,

https://www.forsvarsmakten.se/sv/information-och-fakta/var-historia/artiklar/varnpliktsnytt/ (hämtad 2020-04- 07) och Riksdagen.se (u.å) Om huvudmannaskapet för tidningen Värnpliktsnytt,

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/_G801F%C3%B6U3 (hämtad 2020-05-01).

32 Knut Kjeldstadli (1998) Det förflutna är inte vad det en gång var, Lund, Studentlitteratur AB, s. 179.

9

nyckelord är: ”vapenfri”, ”vapenvägrare”, ”VTP” (detta står för ”vapenfri tjänstepliktig” och är en vanlig förekommande term under tidsperioden), ”pacifist” samt ”totalvägrare”.

Vad beträffar de kvantitativa inslagen i min metod bör det tilläggas att det givetvis är enklare, och betydligt mindre tidsödande, att leta efter nyckelord i ett digitalt material via sökordsfunktionen. Att enbart behöva förlita sig på ens ”blick” – och därigenom den mänskliga faktorn – är inte helt optimalt ur ett vetenskapligt perspektiv. Det kan således inte uteslutas att några relevanta artiklar helt enkelt missas i det rika flödet av annat material som tidningen bjuder på. Metoden utförs dock med så stor noggrannhet som möjligt och min tydliga ambition är att undersökningen ska vara representativ för tidsperioden. I slutet av avsnittet presenteras undersökningens statistiska underlag.

Nu till den kvalitativa delen. När ett nyckelord påträffas utförs en kvalitativ textanalys på artikeln ifråga där det övergripande målet är att se vilken diskurs som träder fram ur materialet.

Med diskurs menas i detta fall hur de olika aktörerna tänker, resonerar och argumenterar kring ämnet vapenvägran.³³ Här studeras vem som är författare – är det exempelvis en tjänstgörande journalist, en vapenfri, eller kanske en motståndare till denna grupp? Detta spelar stor roll.

Vilken attityd framkommer vidare i artikeln? Hit kan naturligtvis både text och bild räknas, varför jag även kommer publicera en del artikelbilder som ett, enligt mig, givande inslag i analysen. Någon djupare form av visuell bildanalys kommer det dock inte finnas utrymme till som exempelvis ett studerande av bildernas eventuella flertydighet, laddade symbolik,

”förtätning” et cetera³⁴ (och vore nog därutöver inte så relevant för undersökningen i stort).

Vissa artiklar kan vidare vara av mer informativ karaktär, men oftast så finns där ett tonläge som leder läsaren åt ett eller annat håll. Här är det givetvis också relevant att se vad som framstår som viktigt för de olika aktörerna. Hur stor tyngdpunkt läggs egentligen på framhävandet av olika maskulina ideal?

Därutöver ska det hermeneutiska inslaget i min metod inte förringas. Särskilt viktig är medvetenheten om min egen förförståelse samt position när jag tar mig an detta källmaterial.³⁵ De som skriver och läser tidningen på 70-talet befinner ju sig i en högst aktuell nutid som för mig i sin tur är en spännande historisk epok. De lever under kalla kriget och har allihop 68- rörelsen och Vietnam färskt i minnet och sådant påverkar givetvis deras sätt att tänka, agera och skriva. Att man här, vid utförandet av en studie, är väl inbegripen i den kontext som personerna

33 Kjeldstadli, 1998, s.67-68 och s.179 ff.

34 Se närmare om visuell bildanalys i Jens Kjeldsen (2008) Retorik idag – introduktion till modern retorikteori, Lund: Studentlitteratur, s.281 ff.

35 Kjeldstadli, 1998, s. 124 ff.

10

i källmaterialet lever i torde också göra det enklare att förstå och tolka resultatet av undersökningen.

Under läsandets gång av detta källmaterial påträffas dock annat intressant stoff som jag – av nödvändiga avgränsningsskäl – måste lämna därhän. Värnpliktsnytt skriver en inte obetydlig mängd artiklar om grupper som ofta framställs helt och hållet utan vapen. Hit kan bland annat räknas; chaufförer, kockar, musik-soldater, servitörer, tolkar, båtspersonal, hästskötare, flygmekaniker, förrådsarbetare och så vidare. Dessa artiklar exkluderas dock för den aktuella undersökningen i och med att dessa värnpliktiga inte tillhör gruppen som utför vapenfri tjänst.

Arbetsuppgifterna som räknas upp ovan är oförenliga med vapenfri tjänstgöring i och med att de fortfarande är en del av det ”militära maskineriet”. Bland det viktigaste för de som utför vapenfri tjänst är att stå utanför själva militärmakten både fysiskt och mentalt.³⁶ Därför inkluderas enbart artiklar där det verkligen bekräftas att det handlar om antingen vapenfria eller totalvägrare.

Undersökningens statistiska underlag

År Publicerade nr Funna relevanta artiklar

1971 1 0

1972 8 5

1973 10 5

1974 17 4

1975 18 4

1976 15 6

1977 20 15

1978 17 8

1979 17 12

1980 18 11

1981 16 16

Sammantaget 157 nummer och 94 relevanta artiklar. Dessa har följande uppdelning:

49 artiklar som Värnpliktsnytt har skrivit om vapenfria (den klart största gruppen) 19 som vapenfria själva har skrivit

12 som Värnpliktsnytt har skrivit om totalvägrare 4 som totalvägrare själva har skrivit

3 som berör båda kategorier

4 som Värnpliktsnytt skrivit om kritiska personer eller myndigheter angående vapenvägrare 3 som kritiska röster själva har skrivit

36 Ekerholm, 2014, s. 55.

11

Teori

I detta avsnitt följer en presentation av uppsatsens större sammanhang. Vad är det egentligen för teoretiska stöttepelare som min undersökning kommer att luta sig emot och förhålla sig till?

De är två till antalet och handlar för det första om den maskulina identiteten som de värnpliktiga i denna manliga arena oundvikligen har att förhålla sig till. För det andra ska det – givetvis med Värnpliktsnytt i åtanke – handla om medias viktiga funktion och roll i detta sammanhang.

Maskulin makt och motbilder

Vad som anses som maskulint och feminint har i alla tider haft en inverkan på människors sätt att leva och bete sig. Allt eftersom har dessa tankeställningar både analyserats och ifrågasatts och på så sätt har den moderna genusvetenskapen vuxit fram. Här står den sociala konstruktionen i fokus, det är den som styr vårt synsätt på vad de olika könsrollerna innebär.³⁷ Även maktperspektivet som sådant fyller en central roll. Män har genom historiens gång suttit på makten, men den har för den delen inte inkluderat alla män. Att se på maskulinitet som en form av hierarki är något som sociologen Raewyn Connell återkommande pekar på i sin forskning. Hon menar att manligheten är hegemonisk i den mån att det finns ett slags rådande manlighetsideal och därefter underordnade kategorier som består av andra typer av män, homosexuella och kvinnor.³⁸ Detta rådande manlighetsideal är just ett ideal, och ett tämligen stereotypt sådant – få män klarar av att leva upp till det. Ändå styr det bilden av hur en riktig man ska vara och därmed de förväntningar som denna roll förväntas bära upp.³⁹

Connells teori om hegemonisk maskulinitet har förvisso fått motta en del kritik där andra forskare bland annat menar att den är väl statisk och generell samt att teorin inte är tillräckligt lösningsorienterad.⁴⁰ Hennes synsätt är likväl värdefull för den typ av undersökning jag ska utföra i och med min valda typ av kontext. Militären har trots allt, åtminstone ur ett historiskt perspektiv, varit och setts som en väldigt stereotyp och maskulin miljö. Är det någon miljö som torde ha färgats av denna hierarkiska struktur så är det just denna. Och var står då de vapenfria samt totalvägrarna – i jämförelse med de ”normala” vapenbärande soldaterna – i denna maskulina rangordning? Var står stå de i relation till varandra?

37 Se exempelvis John Tosh (2011), Historisk teori och metod, Lund: Studentlitteratur AB, 2011, s. 288 ff och Jens Ljunggren (1999), Kroppens bildning – Linggymnastikens manlighetsprojekt 1790-1914, Brutus Östlings Bokförlag Symposion, s. 22-23.

38 Raewyn Connell (2008), Maskuliniteter, Göteborg, Bokförlaget Daidalos, s.116-117.

39 Connell, 2008, s. 114-115 ff.

40 Se exempelvis Hill, 2007, s. 23 och 263 och Ahlbäck, 2010, s. 46.

12

Detta leder oss in på en annan viktig del i teoridelen som berör behovet av manliga motbilder.

Bilden av hur en riktig man ska vara uppstår nämligen inte ur ett vakuum, för finns där en manlig idealtyp så måste det också finnas en kontrasterande motbild. En omanlig man. Enligt historikern George Mosse så framträder detta synsätt under 1800-talet då den ”moderna”

formen av en västerländsk maskulin stereotyp skapas. Det handlar om en borgerlig manlighet präglad av bland annat fysisk styrka, mod, moral, självbehärskning samt disciplin och dessa egenskaper har, enligt Mosse, varit mer eller mindre bestående sedan dess.⁴¹ Värt att anmärka är att boken publicerades 1996 och de maskulina idealen idag, år 2020, kan givetvis ha förändrats och utvecklats en del sedan dess (hur samhällets digitalisering har påverkat synen på maskulinitet vore exempelvis ett spännande forskningsämne). Min studie kommer dock att fokusera på 70-talets syn på manlighet varför jag anser att Mosses bidrag till ämnet likväl är relevant och givande, och företeelsen med manliga motbilder är därutöver ett värdefullt perspektiv för min undersökning.

Beträffande dessa motbilder har de genom historien bestått av män som ansetts vara oförmögna att leva upp till de rådande manlighetsidealen – exempelvis har det rört sig om lösdrivare, brottslingar, antisemitiska föreställningar om judar och ”sexuellt avvikande” män.

Dessa har stämplats som omanliga och även feminiserats.⁴²

Som tidigare framgått har den vapenvägrande mannen också varit ett ”tacksamt offer” för denna motbild under historiens gång. Här blir det intressant att se i vilken mån dessa manliga motbilder förekommer i Värnpliktsnytt och vilka uttryck de i sådana fall tar sig.

Att det finns ett rådande manlighetsideal och att manliga motbilder målas upp för att stärka detta bör också ses ur bredare perspektiv. I avsnittet ”Tidigare forskning” så framkommer det att 60- och 70-talet är en tid då nya, alternativa manlighetsideal växer fram som ifrågasätter ett, i deras ögon, destruktivt patriarkat.⁴³Detta torde rimligen innebära att även de kan framställa sin egen version av manlig motbild, fast ”åt andra hållet”, vilket mitt undersökningsmaterial skulle kunna ge prov på.

Medias makt och aktörer

Värnpliktsnytt är under 70-talet en del av det mediala etablissemanget – förvisso inrutad i en väldigt specifik domän som Försvarsmakten utgör – men likväl styrs den av samma mekanismer

41 George Mosse (1996), The image of man – The Creation of Modern Masculinity, New York Oxford University press s.3-4.

42 Mosse, 1996, s. 56 ff.

43 Hill, 2007, s. 17, 26 och 32.

13

och principer som gäller tidskrifter generellt. Här aktualiseras den så kallade dagordningsteorin som innebär att media styr vad som ska anses viktigt i samhället genom att skriva om dessa ämnen.⁴⁴ Om media exempelvis publicerar mycket artiklar om miljön inför ett riksdagsval har detta stor chans att bli en avgörande politisk fråga. Givetvis är det exakt samma princip när Värnpliktsnytt väljer att skriva om vapenfria och totalvägrare. Detta seglar då upp som ett troligt samtalsämne bland de värnpliktiga vilket i sin tur gör att de kan börja intressera sig för dessa frågor. Dagordningsteorins andra steg handlar mer om makten att styra opinionen. Det är nämligen en sak att göra någon medveten om något, en annan sak att styra hur denne ska tycka och tänka kring detta.⁴⁵

Här är själva kontexten Värnpliktsnytt agerar inom värd att lyfta fram. Det är den enda tidningen som ges ut till samtliga värnpliktiga, de har inte några egentliga konkurrenter inom denna arena. Därav innehar de också ett viktigt beskrivandeprivilegium – de sitter på en position där de ensamma med både text och bild kan bestämma narrativet som omger de vapenfria och totalvägrarna.⁴⁶ De har även en förebildande funktion vilket går hand i hand med makten att styra hur folk ska tycka och tänka kring vissa frågor. Det spelar därför stor roll om de låter dessa grupper framträda i en negativ eller positiv dager.⁴⁷ Artiklar som porträtterar exempelvis vapenfri tjänst som något förnuftigt eller åtminstone normalt kan därmed bidra till att avdramatisera denna företeelse.

De ovan nämnda företeelserna med beskrivandeprivilegium samt tidningars förebildande funktion är något som medieforskaren Madeleine Kleberg intresserar sig för – ur ett genusperspektiv – vilket i grund och botten även går i samklang med den studie jag ska göra.

Det finns dock en annan viktig del inom mediateori som handlar om en tidnings inkluderande funktion (den engelska termen är participatory media, vilket torde kunna översättas till deltagande media).⁴⁸ Värnpliktsnytt tillhör en tidningsform som enligt principerna för deltagande media är en så kallad gemenskapsbaserad tidning (community media). Här ska tidningen verka inom en specifik gemenskap (som Försvarsmakten är) och ge dess medlemmar en känsla av att man lyssnar på dem och står på deras sida – särskilt viktigt blir detta förhållande

44 Jesper Strömbäck, (2014), Makt, medier och samhälle - en introduktion till politisk kommunikation, Lund;

Studentlitteratur, s.101.

45 Strömbäck, 2014, s.103.

46 Madeleine, Kleberg, (2006) Genusperspektiv på medie- och kommunikationsvetenskap, utgiven av Högskoleverket. s.21.

47 Kleberg, 2006, s.18.

48 Nico Carpentier (2007), Media Technologies and democracy in an enlarged Europe, University of Tarty Press s.105.

14

om det finns en betydligt starkare motpart med i bilden.⁴⁹ I just detta specifika fall är ju Värnpliktsnytt den enskilda soldatens röst mot en mäktig, statlig myndighet som Försvarsmakten utgör.

För en tidning handlar det dock inte bara om att lyssna och skriva själv, det handlar också om att få dess läsare att känna sig delaktiga och att just deras röst kan påverka tidningens innehåll (exempelvis via debattinsändare et cetera). En läsare ska således, när viljan och ambitionen finns, kunna kliva ur rollen som passiv observatör och som journalisten bli en medskapande aktör. ⁵⁰

Här blir det intressanta för min undersökning att studera hur benägna Värnpliktsnytt faktiskt är att släppa in olika typer av röster och åsikter från den stora massan av värnpliktiga – även de som står i konflikt med redaktionens egen hållning. Tidningen utger sig för att främja ”fritt åsiktsutbyte och debatt” och hur väl dessa ord levs upp till i praktiken återstår att se.⁵¹

Bakgrund

I detta avsnitt ska det allmänna regelverket kring vapenvägran beskrivas närmare. Vad väntar egentligen den man som någon gång under 70-talet bestämmer sig för det vapenfria alternativet när mönstringen kallar? Vad händer med han som helt och hållet vägrar värnplikten? Även om analysen går in på vad de enskilda aktörerna tycker och känner om detta kan det vara bra att även se det hela från lagstiftarens perspektiv. Därefter följer en närmare analys av Värnpliktsnytt som tidning och de personer som producerar dess innehåll.

Hur tilldelas man vapenfri tjänst?

Att utföra vapenfri tjänst regleras i lag, och för min tidsperiod är reformen från 1966 samt lagändringen 1977 relevanta.⁵² Under min valda undersökningsperiod är det vanligtvis runt 2000 män per år som söker vapenfri tjänst av de cirka 50 000 män som gör värnplikt.⁵³ Hur går då processen till för den värnpliktige som berörs? Enligt reformen från 1966 är den värnpliktige tvungen att visa att han har en “allvarlig personlig övertygelse” för att inte bära vapen samt att det skulle föreligga “djup samvetsnöd” för vederbörande att bruka vapen mot en annan. Denna övertygelse är han sedan tvungen att precisera närmare i en ansökan till Vapenfrinämnden. Han

49 Carpentier, 2007, s.117.

50 Carpentier, 2007, s. 116-117 och 123 ff.

51 Värnpliktsnytt 1972, nr 3, s. 2.

52 Civilpliktsrådet (2006), Rätten att vara vapenfri i ett förändrat försvar, rapport skriven av Erik Hellsten.

https://issuu.com/dengodatisdagen/docs/r_tt_att_vara_vapenfri_i_ett_f_r_ndrat_f_rsvar/15 (2020-05-11).

53 Värnpliktsnytt 1977 ”Inskrivningsextra” s.15 och Försvarsmakten.se (u.å), Värnplikten under 109 år.

15

är även tvungen att inhämta referenser från två trovärdiga personer som känner den värnpliktige väl och kan intyga att han talar sanning. Därefter väntar samtal hos en utredningsman, varpå övriga experter och sakkunniga kan kallas in.⁵⁴ Dessa samtal är ökända för att innehålla väldigt tuffa frågor mot den värnpliktiga vilket vi kommer återvända till i analysen.⁵⁵ Vapenvägrarna delas vidare in i tre huvudsakliga kategorier – de som har antingen politisk, religiös samt etisk grund för sitt motstånd (även om det i realiteten kan vara en blandning).⁵⁶

Om ansökan beviljas får den värnpliktige vapenfria arbetsuppgifter inom totalförsvaret – och som är av sådant slag att ingen rimligen kan vägra på grund av samvetsskäl. Exempel på tjänstgöringsområden är inom brandförsvaret, järnvägsnätet eller sjukvården.⁵⁷

År 1978 luckras regelverket upp för den som vill utföra vapenfri tjänst. Det krävs inte längre att han ska känna “djup samvetsnöd” och beviskraven överlag sänks. Nu gäller det att det kan antagas att den sökande, på grund av personlig övertygelse, inte kan bruka vapen mot en annan – vilket är ett betydligt mjukare juridiskt språkbruk.⁵⁸ Den ansökande behöver inte heller inhämta referenser från två andra trovärdiga personer, det räcker med en, om det är möjligt.

Vad som dock är detsamma som tidigare är det obligatoriska samtalet med en utredningsman.

Efter 1978 års lagändring förekommer också en obligatorisk betänketid för den sökande efter samtalet där denne ska bekräfta sin inställning i frågan (kanske har han kommit på andra tankar).⁵⁹

Om ansökan beviljas väntar någon typ av befattning inom totalförsvaret, och till skillnad från 1966 års lag har tjänstgöringsområdena utvidgats. Nu kan en vapenfri även tjänstgöra inom exempelvis jordbruket, Röda Korset, jobba på museum, vikariera som lärare et cetera.⁶⁰

Och de som inte vill göra lumpen alls?

Denna grupp kallas för totalvägrare och med sitt agerande bryter de mot lagen och riskerar antingen samhällstjänst eller fängelse (under 70-talet rör det sig vanligtvis om några månader).⁶¹ De värnpliktiga har olika anledningar till sin totalvägran. Vissa ser exempelvis enbart lumpen som slöseri med tid, eller motiverar sin motvilja på djupare etiska, politiska eller religiösa grunder. Den religiösa gruppen Jehovas vittnen undantas till exempel helt från all form

54 Civilpliktsrådet, 2006, s.15-16.

55 Ekerholm, 2014, s. 50.

56 Ekerholm, 2014, s. 58.

57 Ekerholm, 2014, s. 43.

58 Civilpliktsrådet, 2006, s.16-17.

59 Civilpliktsrådet, 2006, s.17.

60 Ekerholm, 2014, s.57.

61 Ekerholm 2014, s.47 och 52.

16

av värnplikt då de blankt vägrar (och staten finner det lönlöst att tvinga dem).⁶² Därutöver finns det en grupp med totalvägrare som ursprungligen sökt vapenfri tjänst men fått avslag, och därefter vägrar göra ”vanlig” värnplikt.⁶³

Värnpliktsnytt – en närmare presentation

När det första numret av Värnpliktsnytt trycks år 1971 är det ett resultat av tidens nya anda och ideal. Syftet är dels att de värnpliktiga ska få känna ett medinflytande under sin tid i lumpen, dels att de här får ett verktyg för att granska Försvarsmakten.⁶⁴ Journalisterna, som själva är värnpliktiga, håller därutöver ofta en god kvalitet och är ambitiösa i sitt verk. Många blir också journalister i ”vanlig media” efter tiden i Värnpliktsnytt. Hit kan namn som Lars Adaktusson, Erik Fichtelius, Otto Sjöberg, Liza Marklund, Daniel Poohl m.fl. nämnas. Fotografernas del i tidningens framställning ska heller inte förringas, precis som i vanlig kvällspress finns det många bilder bland sidorna.⁶⁵ Även om många artiklar är av lite mer lättsam karaktär så finns här också texter med en mer kritisk hållning mot Försvarsmakten samt dessutom viktiga avslöjanden om missförhållanden inom denna myndighet.⁶⁶ Detta aktualiserar i sin tur finansieringsfrågan. Värnpliktsnytt utger sig å ena sidan alltid för att vara fristående och oberoende från Försvarsmakten,⁶⁷ å andra sidan är det, som tidigare nämnts, Försvarsmakten som bekostar tidningen.⁶⁸Detta är ett ämne som vi kommer få anledning att återkomma till i diskussionsdelen.

Hur är det då rent konkret att tjänstgöra på Värnpliktsnytts redaktion under 70-talet? Först och främst är det en miljö som rent uteslutande består av unga män (vilket är en spegling på värnpliktskåren i stort). De som har jobbat där beskriver en arbetsmiljö som präglas av trånga utrymmen och som är ”charmigt kaotisk”.⁶⁹ Artiklarna författas tidsenligt på skrivmaskin.

Staffan Dopping, senare känd radioprofil, är verksam under denna tid på tidningen och menar att det är en ”spännande plats” där väldigt mycket händer och en miljö som gynnar journalistisk kreativitet. Dopping berättar vidare att anledningen till att han sökte sig till Värnpliktsnytt beror

62 Ekerholm, 2014, s.41 och 58.

63 Se exempelvis 1978 nr 15, s. 12.

64 SR.se (2010) Sista andetaget för Värnpliktsnytt, publicerad 1 juli 2010 av Malin Sandberg, https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=3819454 (hämtad 2020-05-02).

65 SR.se, 2010.

66 Försvarsmakten.se (u.å), Värnpliktsnytt – plantskola för framgångsrika journalister.

67 Försvarsmakten.se (u.å).

68 Riksdagen.se (u.å) Om huvudmannaskapet för tidningen Värnpliktsnytt.

69 Försvarsmakten.se (u.å).

17

på hans journalistintresse och att han inte ville ”kräla på marken och skjuta med k-pist” (k-pist är en förkortning på kulsprutepistol).⁷⁰

Anledningarna som Dopping anför är intressanta då han knappast kan ha varit ensam om dem på redaktionen under 70-talet. Ändå är det inte heller rättvisande att hävda att de som tjänstgör på Värnpliktsnytt är några ”genuina” vapenvägrare. Som framkommit tidigare är vapenfri tjänst helt frikopplad från Försvarsmaktens domäner – att då jobba på en tidning som uteslutande rör sig inom den militära miljön – och som ofta lyfter fram denna i en förhärligande dager – skulle inte vara hållbart.

Detta tar dock inte bort det faktum att de övriga värnpliktiga under detta decennium naturligtvis kan ha haft både negativa och positiva uppfattningar om journalisterna på Värnpliktsnytt. Att man som vanlig soldat själv ”krälar på marken” med k-pisten i handen medan journalisten ifråga intar en torrskodd, observerande position är således två olika roller att uppleva (och uthärda) det militära. Här finns både en fysisk och mental distans som är relevant att lyfta fram och ha i beaktande. Journalisterna är, så att säga, inte ”vanliga”

värnpliktiga och deras ståndpunkt beträffande exempelvis vapenvägrare behöver sålunda inte ha varit representativ för soldatkåren i stort. Å andra sidan är det genom just journalisterna på Värnpliktsnytt som en vanlig värnpliktig kan erhålla publicitet hos den stora massan med övriga soldater och dessutom få göra sin röst hörd gentemot Försvarsmakten. Att journalisterna på Värnpliktsnytt härigenom är viktiga och betydelsefulla aktörer inom Försvarsmakten, och som de övriga soldaterna kan dra nytta av, får därmed anses givet.

Det sista numret av Värnpliktsnytt publiceras i juni 2010. När systemet om allmän värnplikt avskaffas läggs även tidningen ner.⁷¹

Analys – attityder och maskulina ideal

Här nedan följer uppsatsens analysdel. Här kommer jag att göra en kvalitativ analys av de relevanta artiklarna och studera närmare vilka attityder och maskulina ideal som träder fram ur materialet. Jag kommer inleda med när journalisterna skriver om de vapenfria, därefter när de vapenfria själva får skriva, och sedan göra samma upplägg med totalvägrare och de kritiska rösterna.

70 Försvarsmakten.se (u.å).

71 Försvarsmakten.se (u.å).

18

Den meningsfulla värnplikten – när journalisterna skriver om vapenfria⁷²

Till att börja med lägger Värnpliktsnytts journalister väldigt lite fokus på de vapenfrias grunder för sin vapenvägran. I de lite längre reportagen där läsaren får stifta närmare bekantskap med enskilda vapenfria nämns i förbifarten – om ens då – att de exempelvis är religiösa eller etiska vapenvägrare.⁷³ En intressant detalj i sammanhanget är att journalisten ibland skriver exempelvis: ”Lars är s.k. etisk vapenvägrare” (min kursivering).⁷⁴ Kan detta vara en indikation på att journalisten själv inte känner sig helt hemtam med dessa begrepp? Förövrigt är det inte i en enda artikel där vapenvägran motiveras på en politisk grund.

Ett genomgående mönster för samtliga artiklar är Värnpliktsnytts toleranta och överlag oerhört positiva hållning till de vapenfria vilket demonstreras både i text och bild. Detta verkar vara något av tidningens officiella hållning då olika chefredaktörer under detta decennium både tar upp och tar parti för denna grupp i sina ”ledare” på sidan 2. Exempelvis anför chefredaktör Håkan Larsson: ”Ge dom som vill vapenfritt!” och menar samtidigt att vapenfri tjänst borde vara en mänsklig rättighet. Chefredaktör Paul Neptune, å sin sida, tycker att det är märkligt att inte ”vanlig” media skriver mer om de vapenfrias situation och att dessa gör sin medborgerliga plikt precis lika väl som de vanliga värnpliktiga.⁷⁵ De tjänstgörande journalisterna ställer därutöver aldrig en vapenfri ”mot väggen” med tuffa frågor. Allra oftast är artiklarna uppbyggda på det sätt att de vapenfria får ”pratminus” medan journalistens text och fotografens bilder mer understödjer det positiva narrativet. Här nedan är två bilder på en artikel om en vapenfri herde (som får ett heluppslag), och en vapenfri inom barnteater.

Bild 1 (herde), 1977, nr 17, s.11, fotograf: Pether Engström. Bild 2 (barnteater), 1975, nr 2, s.10, fotograf: Bertil Wöllner.

Bilden som målas upp av de vapenfrias tjänstgöring är genomgående att den är ”meningsfull”.

Just själva ordet ”meningsfull” är ett ständigt återkommande uttryck.⁷⁶ Vare sig det handlar om att jobba med barn, med äldre, som sjukvårdare eller att montera elkablar i skogen så ser den vapenfrie den stora nyttan och det förnuftiga i sina sysslor. Ett regelbundet tema är också att få

72 49 av totalt 94 artiklar.

73 Se exempelvis Värnpliktsnytt 1975 nr 16, s.6 och 1977, nr 7, s.12 och 1977, nr 17 s.11.

74 1977, nr 7, s12.

75 1975, nr 5, s.2 och 1980, nr 9, s.2.

76 Se exempelvis 1975, nr 16, s.6 och 1974, nr 8, s.16 och 1972, nr 6, s.11.

19

hjälpa andra människor – en vapenfri uttrycker följande: ”Jag vill inte lära mig döda, jag vill lära mig rädda liv.”⁷⁷ En annan säger: ”Jag jobbar med människor – inte mot”.⁷⁸ Här nedan är några fler exempelbilder som fångar den positiva stämningen, föreställande vapenfria inom

dagis och sjukvård.

Bild 3 (dagis), 1975, nr 2, s. 9, fotograf: Bertil Wöllner. Bild 4 (sjukvård), 1975, nr 16, s.6, fotograf: Sture Falk.

Beträffande Värnpliktsnytts retorik och attityd i både texter och bilder kan således en tydlig koppling dras till det ”nya” manliga idealet som växer fram på 70-talet. Både journalisterna och de vapenfria är noga med att visa att en man kan göra stor nytta, och verkligen hjälpa sin omgivning, utan att behöva följa något militärt ”macho”-ideal. Värt att notera är också att tjänstgöringsområden inom exempelvis dagis och sjukvård traditionellt sett är kvinnliga domäner, men enligt journalisterna förefaller det både som ett välkommet och friskt inslag med manlig närvaro här. Tidens nya anda för jämställdhet är härav svår att ta miste på.

I de undersökta artiklarna förekommer det dock gånger när journalisten ger uttryck för traditionella maskulina värderingar som blir en slags motvikt till det vapenfria idealet – dessa texter är tämligen sällsynta, men värda att nämnas. Ett exempel är i en artikel som handlar om en vapenfri som utvecklar en ny typ av handprotes på Chalmers. Journalisten inleder brödtexten med att banalisera över alla de övriga vapenfria som ”snyter ungar på dagis, tömmer pottor på sjukhus eller sorterar papper på nån expedition”. Han fortsätter sedan resonemanget med: ”Ja, det är väl sånt dom håller på dem, dom fegisarna…”.⁷⁹ Därefter lägger han till att det är så

”snacket går” bland de vanliga värnpliktiga – det är inte hans egna åsikter. Artikeln spinner sedan vidare på att det är tufft att forska och utveckla fram ny teknologi. I andra artiklar, som handlar om ”riskfyllda” tjänstgöringsområden för de vapenfria (som exempelvis att klättra i höga elstolpar), är journalisten noga med att förklara vilket mod och skicklighet som krävs för uppgiften samt hur viktig denna roll är i ett kommande krig.⁸⁰ Här porträtterar Värnpliktsnytt

77 1979, nr 8, s. 7.

78 1977, nr 17, s.12.

79 1981, nr 1, s.19.

80 1974, nr 8, s.16.

20

en vapenfri utförandes det typ av (traditionellt maskulina) arbete som beskrivs ovan.

Bild 5 (skogsarbete), 1974, nr 8, s.16, fotograf: Rolf Adlercreutz.

Här finns även andra artiklar där den uppmärksamma läsaren kan skönja ett underliggande budskap mellan raderna. Ett exempel är när Värnpliktsnytt intervjuar en myndighetsrepresentant som ansvarar för placeringen av de vapenfria inom totalförsvaret.

Denna person betonar att det inte rör sig om några ”latmansjobb”. Att jobba inom exempelvis social - och sjukvård är mycket tungt menar han och tillägger att ”vanliga värnpliktiga inte skall känna någon onödig avund”.⁸¹ Upplever han måhända att detta är en vanlig (och felaktig) föreställning som de vanliga värnpliktiga har?

Många artiklar som Värnpliktsnytt skriver om de vapenfria handlar dock inte om den enskilde vapenvägraren som tjänstgör här eller där. En hel del artiklar är av det mer informativa slaget där de värnpliktiga upplyses om det vapenfria alternativet, men även här kan journalisternas positiva tongångar lysa igenom. Det förekommer exempelvis formuleringar som; ”Egentligen kanske du inte ville lära dig att döda andra människor”⁸² och den vapenfria tjänsten kallas även för ”livsbejakande”.⁸³

Ett flertal gånger lyfter man också fram denna grupp som ett ambitiöst och handlingskraftigt kollektiv. Journalisterna rapporterar bland annat om hur de vapenfria är först med att starta eget fackförbund,⁸⁴ och det stora engagemang som VTP-AG (vapenfritjänstepliktiga-arbetsgruppen) lägger ner för att ta tillvara sina gelikars intressen.⁸⁵ Man kan även se att fler och fler artiklar publiceras om de vapenfrias situation ju närmare lagändringen nalkas år 1978.

Bilden nedan är ett typiskt exempel på hur Värnpliktsnytt ofta väljer att porträttera medlemmarna i VTP-AG. Här visas för läsaren en stor bild på fem bestämda unga män som med målmedvetna blickar tittar in i kameran.

81 1977, nr 7, s.12.

82 1980, nr 10, s.17.

83 1979, nr 8, s.7.

84 1981, nr 7, s.14.

85 Se exempelvis 1978, nr 9, s.17 och 1980, nr 5, s. 9.

21

Bild 4 (VTP-AG), 1978, nr 9, s.17, fotograf: Åke Sandin.

Rubriken ”De vapenfria blir starkare” ger därutöver än mer skjuts i den positiva framställningen och cementerar bilden av att den nytänkande, moderna manliga rörelsen är här för att stanna.

Ge alla chansen till en förnuftig, pacifistisk tjänstgöring! När de vapenfria skriver själva⁸⁶ De artiklar som de vapenfria själva skriver rör sig mestadels om debattinsändare eller när de får gå i svaromål mot kritiska röster (mer om det längre fram). Beträffande debattinsändarna framträder skribenter som ifrågasätter, vill förändra och förenkla processen för att få göra vapenfri tjänst. Följaktligen är ett vanligt tema en tämligen hård kritik mot vapenfri-utredarens utfrågningar. De vapenfria anser att det är alldeles för tuffa och kränkande frågor som de måste besvara för att bli trodda för sin pacifistiska övertygelse. I en debattartikel frågar sig skribenten varför det måste vara en utfrågning överhuvudtaget – att utföra vapenfri tjänst borde vara en självklar mänsklig rättighet och denna form av tjänstgöring är ju, enligt skribenten, ett fullgott alternativ till vanlig värnplikt. Varför ska man då ha en sådan försvårande process?⁸⁷

En annan debattartikel beskriver mer i detalj hur dessa utfrågningar går till och vilka tillspetsade scenarier som den unge pacifisten slängs in i. Det kan till exempel röra sig om att ens familj blir attackerad av en galen mördare och vad gör man då om man själv är beväpnad?

Eller hur man som vapenvägrare agerar om man ser ett fientligt bombplan närma sig sin hemstad och man befinner sig vid en luftvärnskanon? Man är den enda som kan rädda staden!

Skribenten frågar sig, något syrligt, hur det kommer sig att just pacifister alltid tycks hamna i dessa kniviga situationer.⁸⁸ Ett annat vanligt tema är det oerhört stora missnöjet med lagändringen år 1978 (som ju skulle göra det enklare att göra vapenfri tjänst). Det talas om

”fiasko” och ”flopp” och en besvikelse riktas dels mot att utfrågningarna fortfarande är för

86 19 av totalt 94 artiklar.

87 1981, nr 4 s. 15.

88 1979, nr 11, s 4.