85
Måltiden
När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn.
Måltiden
86 Steg på vägen
87
Kundvagnen gnisslar. Men idag gör det inget. Ingenting gör något idag.
Människor andas ut, har inte bråttom i den långa kassakön, ler och säger nästan förvånat ja istället för nej till barnen.
Det är fredag eftermiddag. Den heliga stunden närmar sig för barnfa- miljerna. Fredagsmyset.
Ungarna står redan vid lösgodiset. Kladdiga händer, knyckliga pap- perspåsar, stolta kan-själv-bärare av tablettaskar och stora nog att lägga upp på kassabandet och hålla påsen hela vägen hem och ställa in i skåpet i väntan på Bolibompa eller hyrda filmen.
Riten. Fredagskänslan. Ingen kommer sent från jobbet. Ingen ska iväg. Längtan efter att samlas efter en inrutad arbets-, skol- och dagis- vecka. En gränsstation mellan rutschkanan av ska-bara-stress och hel- gens utplanande ledighet.
Men det inneslutande utesluter. Reklamtexter om hur vi ska förhöja fredagskänslan är outtalat riktade till ett ”vi”. Ett ”vi” som har någon att ta en fredagsöl med, ett ”oss” som ska dela påsen med räkor, en ”nå- gon” som kommer att bli glad över blombuketten som köptes under lunchen.
Och bakom ordet lurar besvikelsen. Fredagsmyset är inte alltid my- sigt. Alla är för trötta. För att umgås, för att tala, för att se varandra.
En filosof berättade för mig att vi är lyckligast på lördagar. Så är det, enligt vetenskapliga mätningar av lycka. Och vi är det inte på grund av att vi är lediga. Då skulle ju höjden av lycka vara ständig ledighet och så är vi människor inte funtade. Vi är lördagslyckliga som en kontrasteffekt – för vi är lediga efter att ha klarat av en lång arbetsvecka.
Egentligen självklart. Men ändå förvånande. Fredagsmysets rituella samling, gränslandet mellan plikt och ledighet, fungerar som ett ande- tag. Fullproppat med chips, räkor, vin och godis. Men ett andetag fullt av lyckolängtan.
88 Steg på vägen
Bibeln berättar
Lukas berättar om den sista måltiden:
När stunden var inne lade han sig till bords tillsammans med apost- larna. Han sade till dem: ”Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar. Jag säger er: jag kommer inte att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike.” Man räckte honom en bägare, och han tackade Gud och sade: ”Ta detta och dela det mellan er. Jag säger er: från denna stund skall jag inte dricka av det som vinstocken ger förrän Guds rike har kommit.” Sedan tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ”Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig.” Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er.”
(Luk 22: 14-20)
Berättelsen om måltiden åtföljs omedelbart av en dispyt bland lär- jungarna om vem av dem som är störst. Jesus griper in och vänder upp och ner på den sociala rangskalan: Storheten förbinds med tjänandet!
Samma omvända ordning finns i Jesu liknelse om festen:
En av gästerna, som hörde detta, sade till honom: ”Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike.” Jesus svarade: ”En man skulle ha en fest och bjöd många gäster. När festen skulle börja skickade han sin tjänare att säga till de inbjudna: ’Välkomna, allt är färdigt.’ Men alla hade de någon ursäkt att komma med. En lät hälsa: ’Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den, förlåt att jag inte kan komma.’
En annan sade: ’Jag har köpt fem par oxar och måste ut och se vad de går för, förlåt att jag inte kan komma.’ En tredje sade: ’Jag har just gift
89
Måltiden
mig, så jag kan inte komma.’ När tjänaren kom tillbaka och berättade detta greps hans herre av vrede och sade: ’Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.’ Och tjänaren sade: ’Herre, jag har gjort som du befallde, men ännu finns det plats.’ Då sade mannen till sin tjänare: ’Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt. Jag säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få var med på min fest.’”
(Luk 14: 15-24)
Till eftertanke
När profeten Jesaja skall måla en bild av det kommande fridsriket, där Gud ”utplånat döden för alltid” och där Gud ”torkat tårarna från alla kinder”, då beskriver han en måltid (Jes 25:6):
Herren Sebaot skall på detta berg hålla gästabud för alla folk, ett gästa- bud med feta rätter och starkt vin, med feta, mustiga rätter och starkt klarat vin.
Måltiden och vinet är i Gamla testamentet tecknet på att Guds rike bryter in. Det är en bild som inte är så lätt ta till sig. För oss har ju inte längre måltiden den betydelse som den hade förr och som den har i Bibelns värld. Att dela en måltid med varandra var ett verkligt bevis på djup vänskap, på innerlig gemenskap. Men vi har ändrat matvanorna.
Nu äter vi ofta för oss själva. Men inte alltid. Och nog har vi kvar en viss känsla för den gemensamma måltiden, även när den bara är en fika tillsammans.
Vår bristande förmåga att rätt värdera den gemensamma måltiden gör att vi har svårt att läsa som det står, när vi läser vår bibel. Vi ser inte
90 Steg på vägen
att det handlar om måltider nästan hela tiden, där Jesus är med. Både i det han gör och det han lär. Han äter med folk. Ja, han äter med syn- dare. Idag, Sackeus, ”skall jag gästa ditt hem” (Luk 19:5). Så säger Jesus till tullaren som tog oskäligt betalt av folk. Att äta med en sådan väckte anstöt.
Och det gör även hans tal, när han säger att ”människor skall komma från öster och väster och från norr och söder och ligga till bords i Guds rike” (Luk 13:29), till bords med Abraham, Isak och Jakob, hedningar vid patriarkernas bord!
Det gränslösa och det överflödande utmärker de måltider där Jesus är med. Kanske har vi också lite svårt att smälta att det blir så mycket över.
Som vid bespisningsundret i ödemarken, när det blir tolv fulla korgar över (Matt 14:13–21). Eller som i Kana, där vinet flödar över i sex stora stenkärl (Joh 2:1–11). Det förefaller inte riktigt anständigt. Men nu är det ju inte anständigheten som är tecknet på att Guds rike bryter in utan den gränslösa och överflödande glädjen.
Vår oförmåga att se måltidens betydelse gör också att vi kan miss- bedöma vad kyrka och församling är. Församlingen är till sitt innersta väsen en måltidsgemenskap med Jesus som värd, en tjänande värd: ”För dig utgiven”, ”för dig utgjutet”. En måltid med hans ”trogna i alla tider och med hela den himmelska härskaran”. Så är det varje gång vi firar nattvard. Vi föregriper den stora nattvarden i himmelen. För ett ögon- blick suddas gränsen mellan himmel och jord ut, upplöses avstånden mellan det som varit, det som är och det som skall komma. Och det som bjuds i måltiden delas lika.
Nog är nattvarden en märklig måltid. Och varje måltid, när man delar sitt bröd med varandra, bär drag av denna märkliga måltid. Att säga så är inte att profanera nattvarden. Tvärtom. Det är att göra allt omtänk- samt delande av bröd heligt. Det visste urkyrkan. Där firades nattvarden ofta inom ramen för en större måltid, en agape-måltid, en kärleksmål-
91
Måltiden
tid, där den som hade det sämre ställt skulle kunna äta sig mätt.
Författaren Ulla Isaksson berättar i romanen Paradistorg om en natt- vardsgång, där måltiden och tjänandet av den andre hålls samman på bibliskt vis. Berättelsen handlar om Arthur och Saga och om Jensklum- pen. Den senare är ett vanskapt, oformligt barn, som till en början bara kallas Klumpen av personalen på sjukhuset, däribland Saga. Men så ger de honom ett namn, Jens, och då förändras deras relation till honom helt och hållet. Jens blir en person, den allra viktigaste för dem. Det för- sta som man gör på morgonen är att titta till honom. Och det är också det sista som man gör på kvällen. När Jens sedan dör, förlorar Saga sin tro. Senare följer hon ändå med sin man, Arthur, till kyrkan. Det är natt- vard och Saga följer motvilligt med, när Arthur fattar hennes hand och leder henne uppför altargången. Vid altarrunden upplever hon hur Gud talar till henne:
”Saga, du är en del av Kristi kropp och som en del av hans kropp måste du göra tjänst.” Och hon svarade: ”Jag vet inte hur det skall gå till.” Och rösten sade: ”Du skall se honom i ögonen.” Och hon svarade:
”Han är död, Herre.” Och han sade: ”Ja han är död, men jag lever och han lever i mig och hädanefter skall du möta honom i andra.”
Och i detsamma var prästen framme hos henne och han höll fram kalken och vinet gungade emot henne mörkt och stilla: ”Jesu blod för dig utgjutet.” Och hon drack som hon aldrig hade druckit förr. Inte i förskräckelse utan i begärelse. Som om hon för första gången i sitt liv förstått, vad Herrens heliga nattvard var till för.
Evangeliets tilltal väcker tro och hopp. Det återger människan hen- nes livsmod och sätter henne i stånd att tjäna nästan, att se den andre i ögonen.
93
Måltiden
Vår tro och bekännelse
Jesus deltog i kvällsmåltiden i Emmaus. Vi kan känna igen vårt natt- vardsfirande: ”han tog ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem”.
Han tog ett bröd. Vi bär fram bröd och vin till nattvardsbordet (of- fertoriet). Ibland bärs också de insamlade pengarna i kollekten fram här.
Psalm 73:1 hjälper oss att förstå innebörden i denna handling:
Vi till ditt altarbord bär fram som offergåva, o Guds Lamm, vår glädje, våra nederlag, oss själva, allt vad du oss gav.
Han läste tackbönen. Detta motsvaras i vår mässa av den långa natt- vardsbönen. Den innehåller en hel rad lovprisningar, där vi tackar Gud för Jesus Kristus och den frälsning som skänkts oss genom honom. I bönen är nattvardens instiftelseord infogade.
Han bröt brödet. Detta har sin motsvarighet i brödsbrytelsen. Prästen bryter brödet och säger: ”Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kris- ti kropp.” Församlingen svarar: ”Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.”
Han gav åt dem. Utdelandet eller kommunionen är höjdpunkten i hela mässan. Vi blir ett med Jesus Kristus och med varandra. Det är, precis som dopet, ett mysterium där Gud handlar med oss. En sådan helig handling kallar vi ett sakrament.
En av våra psalmer (Sv Ps 71), som återger en bön från fornkyrkan, uttrycker den djupa enhet och innerliga gemenskap som nattvardsmål- tiden upprättar:
94
Som spridda sädeskornen från när och fjärran fält församlats och i brödet till ett har sammansmält, så må din kyrka samlas, o Gud, från världen vid och vi till ett förenas i himmelrikets frid.
Men måltiden slutar inte där. I tackbönen ber vi att Jesus Kristus, som gjort sig till vår tjänare i måltiden, skall hjälpa oss att ta ansvar för vår nästa:
Kristus, vi tackar dig för din outsägligt rika gåva Du blev ett svar på vår bön,
ett bröd för vår hunger.
Hjälp oss nu att vara ditt svar till dem, som saknar vad vi äger i överflöd.
Hjälp oss att höra det rop som du har hört, förstå den nöd som du har förstått, tjäna den mänsklighet som du har tjänat.
Uppenbara för oss ditt bords hemlighet:
ett enda bröd och en enda mänsklighet.
