Resande berättar om romani
- en intervjustudie i resandes tankar om sitt
språks situation idag
Examensarbete av Johannes Vigart
Högskolan Väst HT 2015
Kurs: EXS401
Innehållsförteckning
Inledning ... 3
Syfte och frågeställningar ... 3
Syfte ... 3 Frågeställningar ... 3 Metod ... 3 Litteraturstudier ... 4 Intervjuer ... 4 Informanter ... 4 Bakgrund ... 4
Språkets och folkets vandring ... 5
Folkets historia ... 7
Svensk resanderomani ... 8
Språk eller dialekt ... 8
Vad görs för revitaliseringen av resanderomani? ... 9
Resultat och analys ... 12
Vi är inte romer ... 12
Ett avbrott i överföringen av språket ... 13
Ska det skrivas ner? ... 15
Inställningen till att resanderomani har blivit upptaget i romani chib ... 16
Resanderomani som identitet ... 18
Romsk grupptillhörighet eller släktskap ... 18
Slutsats ... 19
Hur har det påverkat resanderomanin att den har blivit upptagen som en del av det nationella minoritetsspråket romani chib? ... 19
Diskussion ... 20
Vidare forskning ... 21
Inledning
Resandefolket har levt i Sverige i åtminstone 500 år. De har under den här tiden hållit gemenskapen stark inom den egna gruppen och stött på diskriminering som satt dem i ett utanförskap i samhället. Deras språk har fått en viktig roll för sammanhållningen inom gruppen och har mestadels hemlighållits för utomstående. Nu har deras språk blivit upptaget som en del av ett av Sveriges nationella minoritetsspråk romani chib, och på så sätt blivit offentligt. Detta väcker blandade känslor och åsikter hos flera resande. Speciellt då inte alla resande identifierar sig själva som romer, eller som släkt med romer. Resandefolket har en egen historia och har på flera sätt formats till en egen grupp. De som kallar sig resande ingår också i en större gemenskap bl.a. med travellers i England och Irland och reisende/romanifolket i Norge. I Norge har reisende givits en egen nationell minoritetsstatus. (Hazell,1 2011, s.7-12)
I mitt arbete vill jag lyfta fram några resandes syn på det som nu sker med deras språk. Jag vill också jämföra synsättet hos mina äldre informanter och min yngre informant. Dessutom vill jag med hjälp av tidigare forskning försöka ge en bild av hur resanderomani har påverkats av att ha blivit upptaget som en del av ett nationellt minoritetsspråk. Resanderomani är ett ämne på vilket det bedrivs forskning i dagsläget och ny kunskap tillkommer ständigt. Språkläget för resanderomani har bedömts vara svagt då det saknats skriftlig dokumentation av språket. Men nu när en dokumentering av språket har börjat så kan man se att språket har mer att ge.
Syfte och frågeställningar
Syfte
När resanderomani nu har blivit erkänt som nationellt minoritetsspråk, om det ses som en varietet inom romani chib, så vill jag lyfta resandes syn på vad som händer med det som de identifierar som sitt språk. Jag vill också ge en bild av om synen på det egna språkets roll och ställning skulle kunna skilja sig mellan äldre och yngre resande. Dessutom vill jag utifrån litteraturstudier ge en bild av hur resanderomanin har påverkats av att upptas som en del av ett av Sveriges nationella minoritetsspråk.
Frågeställningar
• Hur ser talare av resanderomani på sitt språks situation i dag? Och hur ser de på det i förhållande till det nationella minoritetsspråket romani chib? Skiljer synsättet sig mellan mina äldre informanter och min yngre informant?
• Hur har svensk resanderomani påverkats av att bli upptagen som en av varieteterna i det svenska minoritetsspråket romani chib?
Metod
Jag har valt att använda termen resanderomani för att jag menar att den bäst fångar det språk som mina informanter identifierar sig med. Resanderomska väljer jag bort för att den säger att alla resande är romer, vilket flera resande inte identifierar sig som. Men jag säger heller inte endast romani, eftersom den termen har en bredare betydelse än vad resanderomani har. 1 Bo Hazell har forskat mycket kring resande och har av resande blivit erkänd som en som försöker att beskriva
deras historia ur deras perspektiv.
Litteraturstudier
För att uppnå mitt syfte att se hur resanderomanin har påverkats av att bli upptagen som en del av ett nationellt minoritetsspråk så använder jag mig först och främst av litteraturstudier. Jag söker att ta reda på vad som har gjorts i revitaliseringsarbetet2 för resanderomani, som har skett med stöd av staten.
Intervjuer
För att uppnå mitt syfte att lyfta vad resande själva tänker kring sitt språk och det som nu händer när det skrivs ner som en del av ett nationellt minoritetsspråk så har jag valt att använda mig av kvalitativa intervjuer som undersökningsmetod. Jag anser att det är en passande metod eftersom det svar jag söker från mina informanter är ett djupare och mer ingående svar om vad de tycker och tänker.
Kvale & Brinkmann skriver att det är vanligt inom forskningsarbete att man skriver en intervjuguide som man kan ha med sig när man ska göra sin intervju (2014, s. 172). Det har jag själv också gjort inför mina intervjuer. Kvale & Brinkmann skriver att det är många val som måste göras när man ska skriva ut en intervju. Det tar lång tid att transkribera en intervju. När en transkription görs så väljer skribenten hur exakt transkriptionen ska vara. Exempelvis måste skribenten välja om denne ska skriva ut suckar, skratt, mm-ljud och pauser. Kvale & Brinkmann (2014, s.220-222) skriver också att det inte finns någon bestämd mall för hur man ska göra detta, utan att det kan göras på olika sätt. Min transkription har varit rätt så noggrann men inte så exakt att jag tagit med alla små ljud. Ibland har jag valt att förtydliga vad min informant sagt genom att ta bort upprepningar av enstaka ord och annat utan betydelse. Samtidigt har jag markerat ut pauser och hopp från en påbörjad mening till en annan fortsättning med ”…”. När jag skrivit: ”(…)” betyder det att något av vad informanten sa klipptes bort för att hålla citatet kortare.
Informanter
Jag har själv valt att göra samtliga av mina informanter anonyma. Mina informanters namn är fingerade. Informant 1 ”Peter” är en man av resandesläkt i tjugo till trettioårsåldern, med akademisk utbildning och aktiv inom revitaliseringsarbetet för resanderomani. Han är uppväxt huvudsakligen i en kranskommun till Göteborg. Informant 2 ”Ann-Kristin” är en kvinna av resandesläkt i pensionsåldern aktiv inom revitaliseringsarbetet för resanderomani. Hon är uppväxt huvudsakligen i en kranskommun till Göteborg. Informant 3 ”Anita” är en kvinna av resandesläkt i pensionsåldern som är obekant med de andra informanterna. Hon är uppväxt huvudsakligen i Värmland.
Bakgrund
Romani chib är klassat som ett av de nationella minoritetsspråken i Sverige. Institutet för språk och folkminnen i Sverige menar att det är romernas språk som de har bevarat genom historien, men att språket även har påverkats av möten med andra språk under romernas utvandring över världen. Vilket skulle förklara varför det finns flera olika varieteter av språket romani idag. Språket romani och folket romernas ursprung har man spårat tillbaka till hindi och sanskrit i Indien. (språkochfolkminnen, 2014)
Språkets och folkets vandring
Romanins bakgrund i hindi och sanskrit har behandlats av Granqvist som är forskningsledare för romska studier på Södertörns högskola. Granqvist (2015, ss.288-289) skriver att man spårat romani tillbaka till en proto-romani kring 500 år f.Kr. i centrala Indien som har mycket gemensamt med sanskrit. Folket skulle sedan ha vandrat till nordvästra Indien där de påverkats av dardiska språk. Under 900–1200-talet rör sig en stor flyttvåg till det Bysantinska riket. Språket spåras sedan till en så kallad tidig romani som präglats starkt av grekiskan i både lexikon, ljudlära, formlära och syntax. Det förekommer även låneord från iranska och armeniska.
Sedan kan romer spåras till en vandring vidare från det Bysantinska riket och in i Central- och Västeuropa runt 1300-talet. Därefter in i Tyskland kring 1400-talet, där en romsk grupp kom att kallas för sinti. År 1512 så anlände romer för första gången till Sverige, då greve Antonius Gagino kom med ett följe av flera familjer. Det var också på 1500-talet som romer gick in i Baltikum. I Sverige på 1500-talet så verkar det ha skett en uppdelning av romer i olika grupper. Man kan historiskt se att en del romer redan år 1515 invandrade till Finland och att det omnämns en fortsatt invandring till Finland under 1500-talet. Sedan på 1800-talet och 1900-talet så skedde det en invandring av romer från (eller genom) Finland till Sverige. En del av dem som invandrade från Finland till Sverige från 1800-talet och framåt anses vara de som idag talar
kelderash och lovari. (Granqvist, 2015, ss. 288-289)
Århundradena från 1500- till 1700-talet är väldigt viktiga då man kan se att de största språkförändringarna som producerade dagens olika varieteter av romani ägde rum då. Redan på 1700-talet hade en uppdelning lik den vi har idag kunnat göras. Om man utgår från en teori om areal diffusion så kan man bland de nordvästliga dialekterna av romani se sinti i Tyskland som kärnan och de skandinaviska och finska områdena som i periferin. Nära kärnan så följer språket samma utveckling och dessa förändringar rör sig sedan ut mot periferin, men når inte alltid hela vägen fram. I de fallen som ändringarna inte når fram så bevarar antingen grupperna i periferin det äldre i språket, eller gör sina egna förändringar. I Skandinavien har vi grupperna som tillhör skandoromani vilka är svensk resanderomani och norsk resanderomani. Det uppskattas finnas ca 25 000 talare av skandoromani i Sverige och ca 6000 i Norge. I resanderomanin kan man se att kontakten med sinti i Tyskland har brutits och att resanderomanin har fått sina egna förändringar. Därför har också den finska romanin tappat kontakten med sinti. Men i Finland har språket bevarats mer som det var innan kontakten bröts med sinti. Detta märks inte minst i att den finska romanin har bevarat romsk grammatik alltmedan den svenska resanderomanin har upptagit svensk grammatik. (Granqvist, 2015, ss. 289-290)
Kari Fraurud, FD, forskarassistent i allmän språkvetenskap vid Institutionen för lingvistik, och Kenneth Hyltenstam, FD, professor i tvåspråkighetsforskning, menar också att romerna från början har haft ett och samma språk och att de skillnader som vi ser idag mellan de olika varieteterna kan spåras tillbaka till olika språkmöten. De menar att en intressant del av forskningen kring romani är att se hur språk kan påverkas av varandra när de möts. Fraurud och Hyltenstam menar att romani kan delas in i ett flertal varieteter eller så kallade dialekter. Man har kommit fram till att det finns ett 60-tal dialekter. Av de som talas i Sverige så finns bland annat svensk romani. Svensk romani kallas av talarna själva för rommani/råmmani3 och dess talare kallar sig själva för resande. Denna varietet har sitt ursprung i det som talades av de första till Sverige invandrande romerna på 1500-talet. Men enligt Fraurud och Hyltenstam är det ett ursprung på komplex väg. En annan varietet, finsk romani talas av gruppen kale-romer som är 3 Jag kommer att använda mig av termen resanderomani, stavat med ett” m” eftersom detta är det allmänt
vedertagna i litteraturen.
en relativt stor grupp i Sverige. Den finska kale romanin har också sitt ursprung från de första till Sverige invandrande romerna på 1500-talet. Men den finska romanin skiljer sig idag från resanderomanin, vilket Fraurud och Hyltenstam menar beror på kontakten med finskan och andra levnadsvillkor som rått för romerna i Finland. (Fraurud & Hyltenstam, 1999, ss.243-244). Sedan har vi också varieteterna kelderash och lovari som idag är vanliga i Sverige. De här varieteterna, menar Fraurud och Hyltenstam (1999, s.244) liksom Granqvist (s.289, 2015), talas av de romer som invandrat till Sverige sedan 1800-talets slut och 1900-talets början. Samma varietet talas också av romer som invandrat till Sverige sedan 1960-talet. Den här gruppen romer kom från Ryssland till Sverige via Finland och talade valakiska dialekter. (Fraurud & Hyltenstam, 1999, s. 270)
I min intervju med Anita så framkommer det att resande ser sig som en egen grupp som är skild från zigenare, och då underförstått finska zigenare. Med finska zigenare så tror jag att Anita menar talare av kale-varieteten. Jag tror att resandes och finska romers eller s.k. finska zigenares skilda historia kan förklara varför de båda skiljer sig så mycket från varandra.
I figur 1 vill man visa att både den engelska, svenska och finska romanin ligger närmare besläktade än dessa andra grupper och att de förmodligen har ett gemensamt ursprung av romer som vandrat genom Tyskland uppåt norr till Sverige och Finland. (Granqvist, 2015, s. 290)
Figur 1(Granqvist, 2015, s.290)
Att det finns en stor skillnad mellan resanderomanin i Sverige och romernas språk i balkanländerna märks tydligt i min intervju med Ann-Kristin. Hon beskriver ett tillfälle då en rom med en varietet från Balkan hade gjort en ordlista som skulle vara på resanderomani. När Ann-Kristin fick se ordlistan kunde hon inte känna igen sitt eget språk och rapporterade genast det till myndigheterna: Och då var det Balkan som hon hade fört in. Men dom fick ta bort
Folkets historia
Fraurud och Hyltenstam menar att romerna lämnade Indien för omkring tusen år sedan och att de sedan dess har stannat på olika platser där de alltid varit en minoritet. Samt att de har vandrat vidare och spridit sig ut över världen och idag finns utspridda över Europa och även de amerikanska kontinenterna samt i Australien och Sydafrika. Den totala romska befolkningen räknas till 8-12 miljoner och ca 2/3 av dem finns i de östeuropeiska länderna. (Fraurud & Hyltenstam, 1999, s. 241)
Romerna har en historia av att ha varit en minoritet som hamnat utanför samhället. De har blivit diskriminerade, förtryckta och förföljda. Även romerna drabbades hårt av nazisternas grymheter under mitten av 1900-talet. Men romerna har också en historia av att ha interagerat med samhället för att kunna tjäna sitt levebröd. Exempelvis på 1400- och 1500-talet när romer kom till västra och norra Europa så beskrivs det att flera av dem hade färdigheter inom smide och läkekonst och erbjöd sina tjänster till folket. Samtidigt som romerna varit utstötta från samhället så har de hållit ihop starkt själva och skapat sina egna normer, regler och rättsinstitutioner. De har skapat sig en stark grupptillhörighet med betoning på skillnaden mellan romer och icke-romer. För detta identitetsskapande och känsla av grupptillhörighet menar flera forskare att språket romani har haft en viktig roll. Språket har bland annat använts till att identifiera vem som är, och vem som inte är, rom. (a.a., s.241-242)
Romerna har i regel tillägnat sig den omgivande befolkningens språk eftersom det varit nödvändigt för att de ska kunna försörja sig. De har alltså överlag varit flerspråkiga med ofta fler än två språk. Ändå har de alltid behållit sitt egna språk, även om det inte fyllt en funktion för att kommunicera med omgivningen. Detta visar på en viktig funktion i språket romani som lever kvar än idag, nämligen att romani skapar identitet och grupptillhörighet. (a.a., s.243) Romer har blivit kallade för många olika saker genom historien. De har också tillskrivit sig själva olika namn genom historien. Fraurud och Hyltenstam tror att romer ofta har tagit till sig de namn som de blivit kallade utifrån. De första romerna som anlände till Sverige på 1500-talet kom att bli kallade för tattare. Tattare är egentligen ett namn som kommer från en folkgrupp som kallades för tartarer. Men de invandrande romerna blev då förväxlade med folkgruppen tartarer. Beteckningen tattare kom senare att användas som en allmänt nedsättande benämning som kom att innefatta flera befolkningsgrupper med socialt utanförskap. (a.a. s.243-244) Fraurud och Hyltenstam lyfter också upp att den del av den romska folkgruppen som har kallats för tattare, själva kallar sig för resande. De lyfter upp det komplexa i hur den här gruppen själv väljer att identifiera sig. Det är nämligen så att en del av de som kallar sig resande inte alls identifierar sig själva som romer, eller som släkt med romer, medan en annan del av de som kallar sig resande identifierar sig själva som romer. Den varietet av romani som de resande talar har forskarna gett namnet svensk romani. Ursprunget till den här varieteten spårar man tillbaka till de former av romani som användes av de första romska invandrarna till Sverige på 1500-talet. (a.a. s.244)
Som det framkommer i mina intervjuer så identifierar samtliga av mina informanter sig som resande, men inte som romer. Jag tror att zigenare och tattare inte är namn på samma folk, i alla fall inte idag. Utan att det är två olika folkgrupper som har kommit till genom att de har gått skilda vägar och att de har en skild historia. Det kan man se i hur de olika språken har kommit till (s.5 i detta examensarbete). Jag tror att folkgrupperna resande och zigenare kan ha uppkommit historiskt tillsammans med sina språk kale och resanderomani. Dessutom tror jag att romanes är ett namn på kale-varieteten och att romani är vad resandefolket själva kallar sitt språk, såsom det framkommer i min intervju med Anita (s.12 i detta examensarbete).
Svensk resanderomani
Resanderomani har aldrig varit ett skriftligt språk, istället har det förts vidare muntligt inom familjen. Den historiska skriftliga dokumentation som ändå finns över resanderomani har varit väldigt tunn. (Carling, 2008, s.7)
Under sin tid i Sverige har resanderomanin påverkats väldigt mycket av det svenska språket. Resanderomanin har idag en svensk grammatik och ett mestadels svenskt ljudsystem. Det här skulle kunna förklara varför resanderomanin skiljer sig så mycket från andra varieteter inom romani chib. Men när man har börjat att kartlägga resanderomanin mer så har man också upptäckt att den innehåller avvikelser från den svenska grammatiken och det svenska ljudsystemet.(Carling, 2008, s.10-11)
Det har pågått en diskussion i litteraturen under senare delen av 1900-talet där Gjerdman (1945) har förespråkat en teori om att resandefolkets språk inte har något släktskap med romers språk, utan att resanderomani är ett påhittat språk likt knallarnas månsing. Men Fraurud och Hyltenstam menar att resanderomani inte är något nyskapat eller påhittat språk. Det är tydligt och klart att det skiljer sig från sådana språk. Ett typiskt drag i nyskapade hemliga språk är att man systematiskt byter ut och lägger till ljud i svenska ord. Men resanderomani har inga sådana drag i språket. Däremot har den tagit in vissa låneord från svenska och andra språk. Fraurud och Hyltenstam menar istället att den troligaste tolkningen av tillgängliga språkliga och historiska källor är att resanderomani har uppkommit och bevarats inom den romska gruppen. (Fraurud & Hyltenstam, 1999, s.289-290)
Resanderomanin har dock inte bara påverkats av svenskan, utan den har också gjort en inverkan på svenskans ordförråd. Svenskan har fått flera av sina slangord från resanderomani. Även ett flertal ord som idag tillhör standardsvenska har sitt ursprung i resanderomani. Exempel på svenska ord med romaniursprung är tjej, jycke, vischan och lattjo. (Carling, 2005)
Språk eller dialekt
I Ethnologue, som är en kartläggning över alla världens kända språk, finns resanderomani med på en lista över blandspråk. Det är intressant att se att resanderomani har blivit placerat som ett eget språk istället för tillhörande någon annan romani-varietet. (Lewis et al, 2015(1))
Kale-varieteten däremot sätts i ett släktträd med sinti och flera som leder tillbaka till den indoeuropeiska språkstammen. (Lewis et al, 2015(2)). Resanderomani sätts alltså av
Ethnologue på en lista över blandspråk i världen istället för att sättas som en gren på romani
Det är rätt så vanligt att ett språk blandas med ett annat språk. Detta är vad man tror har hänt vid uppkomsten av bland annat jiddisch, där tyska och hebreiska har blandats. (Fraurud & Hyltenstam 1999 s.307).
Informanten Peter ser också att resanderomanin har utvecklats på ett sätt som gör att den inte har ett lika nära släktskap med de andra varieteterna inom romani chib: så har vi ett mycket
mindre språk, ett mycket mer försvenskat språk, eftersom att vi har haft en annan historia
(Peter)
I intervjuerna med mina informanter kommer det fram att de inte ser sitt språk som en dialekt inom romani chib, utan som ett eget språk som är eller kan vara besläktat med de andra varieteterna inom romani chib. Ann-Kristin menar att man kan se dialektala skillnader bara inom resanderomani i Sverige: Då är det så här att om du tar nere i Malmö när de säger… när
vi säger kaffe så säger de [morsta] och vi säger [mushta] alltså det här är dialekterna.
(Ann-Kristin)
Vad görs för revitaliseringen av resanderomani?
Olgaç, docent och lektor i pedagogik med inriktning mot romsk lärarutbildning, lyfter i sin rapport fram ett projekt som har gjorts för revitaliseringen av resanderomani. Projektet är
Utveckling av en studiemodell för språkträning av vuxna resande i svensk romani år 2010. Detta
projekt har utförts av Kulturgruppen för Resandefolket – Göteborgsregionen. Projektet är början på ett arbete som det är meningen att man ska bygga vidare på i framtiden och det finns planer på hur arbetet ska fortsätta. (Olgaç, 2013, s.21)
Projektet Utveckling av en studiemodell för språkträning av vuxna resande i svensk romani 2010 lades fram med motiveringen att kunskaperna i resanderomani bland resande idag överlag är bristfällig, såpass bristfälligt att man menade att språket behövde skrivas ned nu för att inte tappas bort helt. Man menade också att det saknas läromedel i resanderomani och ville genom projektet få fram några texter på resanderomani. Projektet skulle innebära att man samlade talare av resanderomani i åldrarna 20-60 år, både från föreningen och utanför föreningen, till ett tvådagars forum och följande halvdagarsmöten där man ämnade besluta om riktlinjer för behandlingen av språket och utlärande av språket samt skapa några korta texter på resanderomani. (Olgaç, 2013, s.21)
När man redovisade projektet så skrev man att följande punkter försökte besvaras:
a) några centrala språkutvecklingsprinciper
b) en praktiskt tillämpbar studiemodell för i första hand vuxna och unga vuxna
c) läromedelsutveckling, textproduktion, översättningar samt hjälpmedel för språkutvecklingen
d) språkets användningsområden
e) språkets symboliska och identitetsskapande roll f) det allmännas roll och betydelse för revitaliseringen g) föreningsverksamhetens roll i revitaliseringen
h) samverkan mellan olika aktörer där språket har, eller bör ha, en självklar
plats.
(Olgaç, 2013, s.21)
1. att som allmän princip gäller att de svenska resandes (resandefolkets) språk bör
benämnas resanderomani, med synonymen svensk romani.
2. att resanderomani är ett modernt och ännu levande språk som är fullt användbart
i många muntliga och skriftliga sammanhang.
3. att resanderomani har en uppenbar och nära samhörighet med andra
språk/varieteter inom familjen romani chib.
4. att till begrepp och företeelser som inte redan täcks av den befintliga vokabulären
kan nya uttryck skapas genom:
a) sammansättningar av ord som redan finns i vokabulären. b) metaforiska uttryck (liknelser, poetiska bildningar) c) satskonstruktioner och omskrivningar
d) återupptagande av ”döda ord” ur språket.
e) lånord från andra språk/varieteter inom familjen romani chib. f) lånord från de största internationellt utbredda språken
g) lånord från grekiska h) översättning av egennamn i) lånord från svenska
(Olgaç, 2013, s.22)
I projektet konstaterade man också att resanderomanin i Sverige idag verkar sakna en egen grammatik eftersom den under sin tid i Sverige har implementerat den svenska grammatiken (a.a. s.22)
Man räknar med att det finns åtminstone 60 stycken olika varieteter av romani i världen. I Sverige räknar man med att ett tjugotal olika varieteter finns representerade. De som av Ellen Bijvoet & Kari Fraurud anses vara de viktigaste i Sverige är:
• arli • burgurdji/kovatji • chaladitki • gurbeti/djambazi • kale • kelderash • lovari • manusch • romungri • sinti • svensk resanderomani • tjurari. Talare av • arli • burgurdji/kovavtjki • gurbeti/djambazi
kan förstå varandra och deras varieteter räknas som en grupp. Talare av
• lovari • tjurari
förstår varandra och deras varieteter bildar en annan grupp.
Däremot är resanderomani och kale- varieteten mer särskilda och svåra att placera i en grupp. (Bijvoet & Fraurud, 2007, s.15)
Man har också konstaterat att det är viktigt att ta hänsyn till de olikheter som finns mellan de olika grupperna i revitaliseringsarbetet: heterogeniteten bland grupperna kräver en olik men
likvärdig behandling. (Bijvoet & Fraurud, 2007, s.22) De olika varieteterna av romani chib är
i väldigt olika situationer. Många anser att resanderomanin är i stort behov av att samlas in från de äldre talarna som fått den i arv och skrivas ned om den ska överleva. Det saknas lärare i varieteten och det är också ett problem som drabbar flera av varieteterna inom romani chib att man inte tar hänsyn till vilken varietet eleverna har när man ska utse en modersmålslärare i romani chib. (a.a. s.19, 21-22)
Det har börjat komma in mer texter och material på resanderomani. På Skolverkets hemsida för modersmål (Skolverket tema modersmål 2015) kan man finna en del material som Skolverket har tagit fram på resanderomani. Bland annat finns där korta filmer, sånger och spel där resanderomani talas. Där finns även information om böcker och forskning om resanderomani. Södertörns Högskola har fått i uppdrag att utforma en utbildning i romani chib på högskolenivå. Sedan år 2013 jobbar de för att få fram en lärarutbildning med inriktning mot romani chib. (Wright, 2014, s.9)
Det har även startats en högskoleutbildning där man kan utbilda sig till modersmålslärare i romani chib på Södertörns Högskola. Där läser man romani chib i tre steg, där varje steg är en 7.5 hp kurs, och där det tredje steget inriktas mot ens egen varietet. Inom utbildningen finns även resanderomani med som en del och alternativ varietet. Utbildningen startade för första gången höstterminen år 2015. I en artikel på minoritet.se kan man läsa om en man vid namn Jon Petterson som är modersmålslärare i resanderomani i Sverige genom ett eget företag. Han säger själv att han är den enda modersmålsläraren i resanderomani i Sverige. HT 2015 läser han på modersmålslärarutbildningen i romani chib på Södertörns Högskola. (Laestadius, 2015) Lina Midholm på Institutionen för språk och folkminnen leder ett projekt vid namn
Resandefolkets språk och kultur. I projektet ämnar man att samla in, dokumentera och arkivera
resandes egna berättelser om sin historia och sitt liv idag. Dessutom vill man jobba för att samla in bidrag till bevarandet av resanderomanin. Arbetet görs i samarbete med bland annat Kulturgruppen för resandefolket, Göteborgs universitet och Resandekartan. (Midholm, 2015) Det finns en stor glädje för resande i att upptäcka sitt språk igen. Dessutom har de äldre resande mycket att bidra med till återuppbyggandet av resanderomani. Detta visar sig inte minst i min intervju med Ann-Kristin:
Resultat och analys
Syftet med min uppsats är att lyfta några resandes egen uppfattning om sitt språk och det som hänt nu när det blivit upptaget som en del av det nationella minoritetsspråket romani chib. För att kunna göra det kommer jag att analysera vad som sagts i mina intervjuer och koppla det till, och jämföra det med, vad som sagts i litteratur från tidigare forskning kring romani.
Vi är inte romer
Samtliga av mina informanter säger att de inte ser sig själva som romer. Emedan de äldre informanterna ställer sig helt nekande, problematiserar den yngre informanten Peter frågan kring etnicitet och grupptillhörighet: jag är rätt ointresserad av det här genetiska släktskapet
när vi pratar om våra folkgrupper, för det handlar mer om etnicitet, synen på folkgruppen, de kulturella attributen som har utvecklats ganska olika (Peter).
Informanten Peter säger själv att han inte har något problem med att resandefolket politiskt sett identifieras som romer när de ses som en del av den nationella minoritetsgruppen: Däremot så
har jag inte någon problematik med att uttala mig om det som en politisk konstruktion. Minoritetspolitiskt sett så är jag rom. (Peter). Peter verkar kunna gå med på att man politiskt
sett placerar resandefolket inom samma grupp som romer för att ge dem samma rättigheter. Men han är också noga med att särskilja den politiska kategoriseringen från hur han själv och hans grupp identifierar sig.
I min intervju med Anita dyker det upp en intressant fråga om vad man menar när man säger
rom. Anita förklarar att rom för henne betyder zigenare, och underförstått finska zigenare. Som
jag tolkar Anita tror jag att hon menar kale-romer som är ättlingar till de romer som enligt Bijvoet och Fraurud (2007, s.14) levt i Finland från 1500-talet, och som sedan kommit tillbaka till Sverige efter att passtvånget släppts år 1954. Även om dessa grupper har en mer gemensam historia med resandefolket än grupperna i Balkan ser ändå Anita såpass stora skillnader att hon menar att resande och zigenare inte är släkt: rom när vi säger det, då menar vi zigenare, och
det är stor skillnad tycker jag och det tycker nog dom flesta resande. Och det tycker romerna öhm… zigenarna dom vet ju också att det är skillnad på oss. (Anita).
Som man kan se i citatet ovan menar Anita att både resande och zigenare är överens om att de är två olika folkgrupper. Anita berättar också i intervjun om en situation då hon blev introducerad till några zigenare, och den som introducerade dem förväntade sig att de skulle kunna tala romani med varandra. Men då sa både Anita och zigenarna att de inte kunde tala romani med varandra: ”Nej det kan vi inte”. ”Nej sa dom också det kan vi inte”, ”För vårat
språk det kallar vi för romanes och ni kallar erat för råmmani men vi förstår inte varann”. Det finns vissa saker där vi förstår varann å det tror jag beror på vissa omständigheter varför vi kan det. (Anita)
Det är intressant att Anita berättar att hon och även de zigenare hon mötte delade upp varieteterna som två olika språk med olika namn. Indelningen mellan romani som de resandes språk, och romanes som zigenarnas språk finner man även i Romani-folkets ordbok av Ludvig Karlsen (1993 s.15). Ludvig Karlsen var själv en norsk resande men hade också kontakt med flera zigenare och i hans ordbok finner man bl.a. en översättning av 1:a Johannesbrevet till romanes. (Karlsen 1993)
valde sina 30 tattare med hjälp av socialarbetare, fångvårdare och poliser som fick peka ut vilka som var tattare. Någon riktig etnisk bekräftelse till att personerna var av resandesläkt fanns alltså inte till att börja med i forskningen. (Hazell 2011, s.59-60). För flera resande är frågan om deras ursprung något av ett mysterium. Det finns flera teorier om blandade ursprung av resande som går att läsa om i bl.a. Hazells bok (2011 s.55-94). I vilket fall kvarstår frågan hur man ska hantera resandegruppers skilda mening om sitt ursprung i förhållande till den nationella minoritetsgruppen romer.
Ett avbrott i överföringen av språket
Flera språk har redan hunnit försvinna under historiens gång. Detta beror ofta på att språken inte har förts vidare till nästa generation. I ett försök att sätta en siffra på hur många språk som inte längre förs vidare till den yngre generationen så har man sagt att detta gäller 50 % av världens ca 6000 språk. (Kraus 1992 refererad i Hyltenstam, 1999, s.88).
Om man jämför med ett annat av de nationella minoritetsspråken, som samiska, kan man se att det bland samiskans talare finns en stark tradition av att man lär ut språket till barnen redan när de är små, och att flera barn har fått växa upp i en miljö med det samiska språket. Men man ser också att denna tradition är begränsad till de som fortfarande lever med renyrket i norra Sverige. I en undersökning framkommer det att flera samer som flyttat till Stockholm inte längre identifierar sig som samer eller lär ut sitt språk till sina barn. (Hyltenstam, 1999, s.86-88) Om man jämför med resanderomani så kan man konstatera att talare av resanderomani måste ha haft en väldigt stark tradition av att lära ut språket till sina barn eftersom det har överlevt i åtminstone 500 år i Sverige. Men man kan också se en sentida trend där föräldrarna har slutat att lära ut språket till sina barn. Även här kan man se att föräldrarna inte vill att deras barn ska identifieras med minoritetsspråket. Resanderomanin är dock speciell i det att dess situation är starkt sammankopplad till de resandes historia av att ha blivit förtryckta.
Resanderomanin har drabbats hårt av den diskriminering som dess talare har fått utstå. Man kan idag se hur den äldre generationens talare har undvikit att lära ut sitt språk till sina barn. Det här mönstret kan ha uppkommit under den senare hälften av det senaste århundradet. Man kan se en särskilt intensiv förföljelse av resande i raskravallerna i Jönköping 1948, då 200 resandefamiljer blev attackerade och utjagade ur staden av en majoritet av dess befolkning. Efter den händelsen upplevde sig resande också förföljda av myndigheterna som inte hade beskyddat dem, utan också medverkade till att få ut dem. (Bijvoet & Fraurud, 2007, s.21)
Minnet av vad som förekommit och rädsla för nya trakasserier och förföljelser har lett till att många av resandefolket är så rädda för myndigheter och för icke resande att de inte vågar visa sin identitet. (Resande Folkets Riksorganisation, 2005 s.7)
I min intervju med Peter kommer det fram att hans äldre släktingar hade hemlighållit för honom att han var resande och att de heller inte aktivt hade lärt honom att tala resanderomani.
Men däremot så har jag minnen från den här åldern att jag kunde höra mor eller hennes syskon eller mina morföräldrar prata på ett visst sätt, och jag förstod inte riktig vad de sa, och när jag frågade dem vad de talade så sa de ofta att det var gammalsvenska och att jag liksom inte skulle ta det till mig eftersom det var ingen nytta med det liksom. (Peter)
språk som de började att lära ut det. Det framkommer också att anledningen till detta var att man ville beskydda sina barn från den diskriminering som man själv hade blivit utsatt för. Ann-Kristin berättar att hon själv var noga med att säga till sina barn att de inte fick berätta för någon om att de är resande: Sen har ju jag sagt att ”pucka inte att du honkar resande”. Alltså
du säger inte att du är resande. Och det var för att skydda barnen.(Ann-Kristin)
Hon berättar även i en annan del av intervjun att hon själv hade talat romani som barn inför sina klasskamrater och blivit mobbad för detta: För vi var ju tvåspråkiga, som vi inte fattade. Att
man kunde säga på svenska… och så kom råmmanin4 in. Det blev liksom en blandning, som gjorde att folket ute i skolan tyckte ju att ”Vad är detta för nånting?”. Och där hade du mobbningen också! Det är också intressant att Ann-Kristin som barn hade både svenskan och
resanderomani så starkt att hon hade svårt att skilja på vilket ord som tillhörde vilket språk. Dessutom är det också intressant att resanderomani har utvecklats till en sådan likhet med svenskan att den i vissa fall för talaren själv kan förväxlas med svenska.
Vidare berättar även min tredje informant Anita att hon valde att inte lära sina barn romani när de var små. Det framkommer även här att det var ett aktivt val för att hon inte ville att hennes barn skulle behöva få utstå samma utsatthet som hon själv fått: För vi har dragit det tillbaka
mycket. Å inte lärt våra barn så mycket. För dom visste inte… man försökte att leva på ett helt annat sätt för att ge dom ett annat liv och en annan framtid.
Man tänkte förmodligen att barnen skulle ha större chanser att klara sig i skola och arbetsliv om de dolde sin resandeidentitet, vilket man förmodligen tänkte utifrån de erfarenheter som man själv och ens släktingar hade av att bli diskriminerade p.g.a. att man var resande.
Allt detta har såklart gjort att språket till viss del har tappats och nu är på väg att ännu mer gå förlorat. Språkkunskaperna, såsom de resande själva beskriver det, har varit starkare hos generationerna före dem och inte helt förts vidare, i alla fall inte det senaste århundradet. Detta gör att en del resande nu ser ett starkt behov av att dokumentera den äldre generationens kunskaper, innan också den går förlorad. Detta påpekade även en av Bijvoets & Frauruds informanter (2007 s.21).
Carling (2008, s.8) skriver att talare av resanderomani har uppskattat att det kanske finns 150-200 fullödiga talare kvar av resanderomani idag. Det verkar vara under den senare delen av 1900-talet som mycket av resanderomanin har tappats då flera resande idag berättar att deras föräldrar och förföräldrar behärskade språket väl men att de inte förde det vidare till sina barn. Den yngre av mina informanter kan dock även säga att han ser en förändring och att nya resanderomanitalande föräldrar idag vill att deras barn får lära sig att tala resanderomani:
Jag ser ju också att det håller på att ändras att, låt oss säga de som är runt trettio och har barn, att de börjar tycka att det är allt mer viktigt att barnen ska få lära sig råmmani. Och det finns liksom inte det här tabutänkandet i den yngre generationen som själva har barn att deras egna barn inte ska få lära sig råmmani, det finns inte. (Peter)
4 I transkriberingen av intervjuerna har jag valt att stava romani med ”å” och två ”m” eftersom det är så mina
informanter uttalar namnet.
Ska det skrivas ner?
Det har tidigare inte funnits något enhetligt skriftspråk för resanderomani, utan det har varit ett muntligt språk som har förts vidare inom släkten över flera generationer. (Hazell, 2011, s.214) Att skriva ner språket är ingen självklarhet för många talare av resanderomani. Det finns en stark tradition av att man inte lärde ut språket till icke-resande. Språket har också haft en viktig funktion som något internt som skapat en gemenskap och en urskiljning om vem som var resande eller inte. Men om nu språket skrivs ner och görs offentligt för allmänheten så kommer dessa syften och funktioner att försvinna, mer eller mindre. Språket är också ett arv och något personligt som har hållits inom familjen (Carling, 2008, s.7). När man har en historia av att ha blivit lärd och lärt sina barn att inte lära vem som helst språket och språket har hållits hemligt, då är det ingen självklarhet att man efter 500 år bryter med det arvet och gör språket offentligt. Organisationer i Europa har drivit på för att det ska skapas ett internationellt skriftspråk för romani. Detta menade man skulle utgå från kelderash som är den mest spridda varieteten. Men detta har fått mothugg från flera håll eftersom talare av de olika varieteterna vill värna om sitt eget arv. Även inom den svenska resanderomanin finns olikheter och dialekter. Man har inom gruppen resande i Sverige varit inne på att skapa ett gemensamt skriftspråk för resanderomani. Men kontroverser har uppstått om stavning och uttal. Sedan finns det de som menar att man kan samla in olika stavningar för att bevara variationen inom språkarvet. Det kan man se i Carlings (2008) ordbok över svensk romani. (Hazell, 2011, ss. 218-219) Kulturgruppen för resande menar att romani är ett levande och användbart språk idag, men att det behöver uppdateras. Nya ord för nya företeelser behöver komma till. (Hazell, 2011, s.220).
Informanten Peter som är insatt i revitaliseringsarbete för resanderomani förklarade att han kunde förstå om resande var emot att man skulle skriva ner deras språk. En sak han förklarade var att språket skulle förändras en del när det skrivs ner. Eftersom resanderomani inte haft fasta språknormer för hur det ska skrivas. Peter berättar också att han förstår att resande kan känna sig tveksamma till att deras språk, som alltid hållits inom familjen, nu skulle göras offentligt. Men han drar också den slutsatsen att det är nödvändigt att resanderomanin skrivs ner om den ska överleva. Han känner väl till att man har tappat mycket av språket det senaste århundradet, och han gör övervägandet att det inte är värt att hemlighålla språket på bekostnad av att det går förlorat.
Den äldre generationen tenderar ju att vara sådan att den inte tycker att man ska skriva ner det. Antingen för att den inte vill att vi ska skylta med den (romanin) eller att de är så pass visa och förstår att när vi väl skriver ner den så kommer det inte att vara samma språk riktigt längre (…) Men jag tycker att vi ska skriva ner det. Det är tillräckligt mycket som gått förlorat ändå så att säga och då får man göra den uppoffringen (…). Men jag tror att det är den enda utvägen(…)för att behålla språket. (Peter)
Min andra informant Ann-Kristin är också med på att resanderomani får skrivas ner. Men hon är väldigt noga med att det inte får blandas med de andra romani chib-varieteterna. Istället menar hon att resanderomani borde kulturmärkas så att man i revitaliseringsarbetet har restriktioner för att bevara resanderomanins kulturarv. Det skulle då återigen innebära att den inte tar in bidrag till sitt ordförråd från andra varieteter, utan att man samlar in orden från de äldre talarna av resanderomani och andra resande som har kvar språkarvet. Ann-Kristin: Det
här språket får inte hamna i andra språk för då är det inte ett kulturspråk. Ann-Kristin berättar
igen sitt språk, utan det visade sig att det var en annan varietet som hade skrivits ner. Hon anmälde detta och det slutade i att det pågående arbetet lades ner och att en ny ordlista skapades där Ann-Kristin med flera resande fick bidra så att den blev på deras språk. Så det är viktigt att förstå att resanderomani enligt dess egna talare har ett eget ordförråd och ett eget arv. Därför menar de att den inte får blandas ut, för annars skulle arvet gå förlorat och upptagandet som en del av ett minoritetsspråk skulle vara en enda stor björntjänst.
Resanderomani har historiskt sett varit ett muntligt språk och som det visar sig i min intervju med Anita så är tanken på att skriva ner det något främmande för en del resande. Anita berättar också att det som hon har läst av resanderomani kan vara lite svårt att begripa och att hon får gissa sig fram till vad som sägs. Men när jag ställer frågan om det borde skrivas ner så tänker hon till kring vad det kunde göra för de resande som inte kan språket idag men som vill lära sig.
Men det kan ju hända att det kunde va bra för dom som inte är så insatt… Jag är väl lite mer än dom som är yngre som du till exempel och andra, så är jag ju mer insatt i det här språket, så det kanske vore bra… för vi har dragit det tillbaka mycket. (Anita).
Ludvig Karlsen, norsk resande och författare till en ordbok i norsk resanderomani skriver så här i sin ordbok: Mange av våre barn og unge, klarer ikke å snakke Romani. Slik vi gjor nå,
skriver ned vårt språk, hjelper vi alle i vårt folk til å forstå sitt språk. (Karlsen, 1993, s.11).
Resanderomani är i en särskilt utsatt situation, och frågan om det borde tillsättas extra stöd och resurser till revitaliseringsarbetet för resanderomani är ännu aktuell.
Inställningen till att resanderomani har blivit upptaget i romani chib
Peter som är insatt i arbetet med revitalisering av resanderomani ger i intervjun sin syn på det arbete som startats utifrån att resanderomani tagits upp som en del av ett nationellt minoritetsspråk. Det framkommer i intervjun att Peter ser fördelar med att det skulle ge resande flera rättigheter och han medger att tanken var god. Men han ser också problem med hur arbetet ser ut i praktiken. Peter lyfter att resanderomanin ofta har marginaliserats i förhållande till de andra dialekterna:
(…)så tenderar det vara andra dialekter som blir synliggjorda och inte vårat språk och eftersom att dom som arbetar med det generellt sätt har ganska dåliga språkkunskaper. Och många då tror jag faktiskt skäms när de på nåt sätt konkurrerar med andra romer och ska visa upp sitt språk så har vi ett mycket mindre språk ett mycket mer försvenskat språk eftersom att vi har haft en annan historia helt enkelt. (Peter)
Som man kan se i Peters utlåtande så kan marginaliseringen av resanderomani bero på att resanderomanin skiljer sig i det att den blivit väldigt försvenskad. Med tanke på att det också är den varietet som har längst historia i Sverige så är det inte så konstigt att den också är den mest svenskpåverkade. Att sedan språket har tappat mycket för att flera föräldrar inte lärt ut det till sina barn under de senaste femtio eller hundra åren har också medverkat till att flera talare idag har dåliga språkkunskaper som Peter säger. Detta får då effekten att resanderomanin inte kan ”konkurrera” med andra romska varieteter. Men det kan man förstå av Peter att han menar att ingen varietet ska behöva konkurrera med en annan i revitaliseringsarbetet. Istället borde den varietet som är i större risk att tappa sitt arv få mer stöd för att bevaras.
uttrycker det så behöver resanderomanin ett större stöd och en större förståelse eftersom den i dagsläget är den minst representerade varianten:
jag tror att det bästa hade varit om … att vårt språk hade fått en tydligare inriktning så att säga. Att man hade skilt det från andra romska dialekter därför att vi hade fått mer hjälp att satsa på det och ett större stöd och en större förståelse framför allt. (Peter)
Resanderomanin är också i ett svagare läge än de andra varieteterna inom romani chib. Som Peter utrycker det i min intervju så säger romer i andra grupper själva att de inte har ett väldigt stort behov av stöd för att rädda sitt språk. Resande däremot är fullt medvetna om att de behöver hjälp för att rädda och bevara sitt språk:
Många andra romska grupper säger på kommunal nivå att de inte har språkproblem ”vi kan vårt språk” säger de. Det är socioekonomiska förbättringar vi behöver, vi behöver arbeten och bättre hälsa och så där och då blir vi resande ganska många gånger rätt irriterade. För det är inte där vi är och behöver hjälp utan vi behöver kulturell hjälp. (Peter)
Ann-Kristin verkar i revitaliseringsarbetet ha stött på en del som hon anser utnyttjar bidragen för minoritetsspråken och inte har en gedigen kunskap eller ett äkta driv att göra ett korrekt bevarande av resanderomanin. Man märker att det språkliga arvet är värdefullt för Ann-Kristin och att hon inte litar på vem som helst som får ett uppdrag från staten att jobba för revitaliseringen av resanderomani. Enligt henne så verkar det förekomma en del arbete som inte stämmer överens med det arv hon har och kan känna igen. Sådant arbete kan bli förödande för resanderomanin om det innebär att resanderomanin ersätts av andra varieteters språk.
Det är alltför många som utger sig för att vara specialister på språket, det är alltför många som systematiskt försöker att få en form av arbete, ekonomisk trygghet och då går dom över lik. (…) Här hoppas jag och många med oss att det ska bli stenhård kontroll. (Ann-Kristin).
Som även Peter gav uttryck för kan man se att Ann-Kristin också upplever att resanderomanin är i ett extra känsligt läge. Därmed anser Ann-Kristin liksom Peter att resanderomanin är i behov av en särskild och skyddad ställning. Ann-Kristin menar att man borde kulturmärka resanderomani, vilket skulle innebära att man tog extra hänsyn till språkets egna arv och i möjligaste mån undvek att blanda det med andra språk.
(…)vi varit inne på att den skulle k-märkas. Att k-märka ett språk, då förstår du lika väl som mig att det är ett värdefullt språk (…)Det här språket får inte hamna i andra språk för då är det inte ett kulturspråk. (Ann-Kristin).
I min intervju med Anita kan jag se att det finns en viss skepticism mot att folk som inte är resande nu sköter språkutvecklingen av den. Hon tycker att det är viktigt att det är någon som verkligen kan språket som lär ut det. Hon hänvisar också till det arv hon har att det var de äldre som själva hade fått ärva språket som också förde det vidare.
Anita: Utan för å lära sig det språket då, så det bästa är att det har någon som kan det något så när och lär ut det.
Resandefolket ser idag ett behov av att deras språk skrivs ner för att det ska bevaras och föras vidare till nästa generation. Önskan är också stark att detta görs med respekt för folkets egna arv.
Resanderomani som identitet
Jan Einarsson, språksociolog och professor i nordiska språk, skriver om hur språk inte bara är ett medel för kommunikation, utan även spelar en viktig roll för identifikation. Inte minst ger det talaren en identitet och grupptillhörighet. (Einarsson, 2009, ss. 39-40) Resanderomanin har haft och har fortfarande en identifierande funktion. Med hjälp av resanderomani så kan resande se vilka som är resande och vilka som inte är det. Ann-Kristin berättar om hur språket kan ha denna funktion för henne:
De resande som är i min ålder, när vi pratar eller när vi träffas så använder vi ju vissa fraser naturligtvis och det är väl där vi så att säga… vi känner om det är en resande och då börjar vi säga småfraser och de här småfraserna dem är också en… vi kollar om du är resande. För om du inte kan de här fraserna, då är det väldigt svårt att se vem du är. (Ann-Kristin).
Bruket av resanderomani för att urskilja om en annan person är resande har varit en viktig funktion. En logisk följd kan vara att språket inte kommer kunna ha den här funktionen i framtiden om det skrivs ner. Frågan blir då om resande anser att det är värt det? Kanske kan språket genom att bli offentligt få nya funktioner som väger upp för förlusten av gamla interna funktioner.
Romsk grupptillhörighet eller släktskap
Resanderomanin har funnits i Sverige under ca 500 år och Bijvoet & Fraurud menar att den har påverkats mycket av svenskan under den här tiden. Idag, så vitt man vet, saknar varieteten en egen grammatik och har till viss del tagit in svenska låneord och fått ett något begränsat ordförråd, vilket skulle kunna förklara varför dess talare har svårt att kommunicera på romani med talare av andra varieteter. Men samtidigt har man märkt att en del talare av resanderomani kan förstå lite av andra varieteter om kommunikationen läggs på en väldigt enkel nivå. (Bijvoet & Fraurud, 2007, s.15-16)
I min intervju med Peter tar jag upp frågan om grammatiken i resanderomani. Peter känner väl till situationen för revitaliseringen av resanderomani när det gäller frågan om vad språket har för grammatik. Han ger ett intressant och informerande svar:
För det första så svensk grammatik är någonstans grunden och det håller alla med om, kärnan i det är svensk grammatik, vi böjer det som buror gör, sedan finns det också interna diskussioner om det är så att vi fortfarande har kvar delar av andra romani chib dialekter alltså grekisk grammatik. Det finns sådana diskussioner sen så finns det andra diskussioner om att man inte ska böja på råmmani så att säga, utan bara prata väldigt rakt och sådant där och det är de som tycker att man inte kan avgöra. Det finns en väldig diskussion om det. Jag vill hävda att vi har svensk grammatik, det är så jag talar, det är så min familj talar. (Peter)
Andra romska grupper lovari kelderash alla de här har ju en ganska annorlunda dialekt i förhållande till våran egen… arvspråk eller arvord och sånt där är relativt lika men det är inte så att vi kan kommunicera… Vi kan inte ens kommunicera på ett ganska basic sätt så att säga.
(Peter)
Det här pekar på att det kan finnas märkvärda skillnader mellan resanderomani och andra varieteter inom romani chib.
Slutsats
Vi kan se att samtliga av mina informanter ställer sig tillåtande till att resanderomani får skrivas ned. Samtidigt som det är viktigt för dem att det görs på ett sätt som bevarar det egna språkarvet och inte förvanskar det. Samtliga informanter är ense om att resanderomani är ett eget språk och att det skiljer sig mycket från de andra varieteterna inom romani chib. De vill inte att man ska bortse från skillnaderna och ta in låneord från andra varieteter utan att först söka att få ett ord från det egna språkarvet. I Kulturgruppen för resandes slutsats om hur de vill behandla språket kan vi se att låneord från andra varieteter inom romani chib kommer först som det fjärde steget i ordningen (se s.10 i detta examensarbete).
Vi kan också se att samtliga av mina informanter inte identifierar sig själva som romer, utan att de ser resandefolket som en egen folkgrupp. Den yngre informanten verkar inte helt främmande för ett släktskap långt bakåt i tiden, då de olika grupperna har en gemensam historia. De äldre informanterna tar avstånd från att de skulle vara släkt med romer, men kan ändå se vissa likheter som de olika grupperna har i språk och historia. Det är viktigt för samtliga av informanterna att deras folk resande och deras språk resanderomani behandlas som en särskild grupp med ett eget språk och en egen historia. Det egna får inte skymmas av det gemensamma.
Språkläget för resanderomani beskrivs av samtliga informanter som att mycket har tappats av språket och de äldres arv. Detta gör också att samtliga informanter ser ett behov av att skriva ner språket för att det ska föras vidare och styrka kunskaperna hos den yngre generationen. Man kan se att förlusterna i språket beror på ett avbrott i det muntliga överförandet till barnen kopplat till rädsla för diskriminering. Men som den yngre informanten lyfter så kan man också se en vändande trend där yngre talare börjar lära sig själva och sina barn resanderomani.
Hur har det påverkat resanderomanin att den har blivit upptagen som en del av det nationella minoritetsspråket romani chib?
I Svensk författningssamling, förordning (2010:21) om statsbidrag för insatser till stöd för de nationella minoritetsspråken, kan man läsa följande bestämmelser:
1 § Denna förordning innehåller bestämmelser om statsbidrag för insatser till stöd
för de nationella minoritetsspråken. Med minoritetsspråk avses i denna förordning samtliga varieteter av minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska.
3 § Syftet med statsbidraget är att ge enskilda bättre förutsättningar att tillägna sig,
utveckla och använda sitt nationella minoritetsspråk genom att stärka deras förmåga att förstå, tala, läsa eller skriva på minoritetsspråket. Förordning
Detta innebär bland annat en möjlighet till statliga ekonomiska bidrag till resande och föreningar av resande som vill göra ett revitaliseringsarbete för resanderomani. Det finns också sådana föreningar idag som gör ett sådant arbete och får ekonomiska bidrag för detta. Bland dessa föreningar har vi Kulturgruppen för resandefolket (http://www.kfrg.net/) som också har refererats till i Olgaçs rapport om revitaliseringsarbetet för de olika varieteterna inom romani chib (s. 9 i detta examensarbete).
Att resanderomani har fått minoritetsspråksstatus innebär även att universitet och enskilda akademiker får bidrag för att samla in resanderomani, dokumentera den och skriva rapporter över läget för språket. Olgaçs (2013) rapport, Bijvoet och Frauruds (2007) undersökning, Södertörns Högskolas uppdrag och Midholms (2015) pågående insamling och dokumenterande av resanderomani är exempel på detta.
Språkforskare kan få bidragsstöd för att hjälpa resande att beskriva sitt språk och systematisera fonologi och grammatik m.m. som man kan se har gjorts i Lenny Lindell, Kenth Thorbjörnsson-Djerf och Gerd Carlings Ordbok över svensk romani (2008).
Resandes situation har också blivit uppmärksammad i Statens offentliga utredningar 2010:55, Romers rätt del 2. I utredningen så uppmärksammas resanderomanins särskilt utsatta situation tillsammans med kale-varieteten: Några av varieteterna är dessutom mer hotade än andra –
t.ex. kale som talas av de finska romerna och svensk romani (svenska resande). (s.316 SOU
2010:55). Man drar också slutsatsen att dessa varieteter behöver ett särskilt stöd för att bevaras. Detta kommer också med som en punkt på förslag på hur man ska fortsätta arbetet med den romska minoriteten. Där lyfter man som förslag att resanderomani borde få ett extra stöd:
Revitaliseringsinsatser för de romska varieteterna svensk resanderomani och kale ska särskilt stödjas. ( s.447 SOU 2010:55)
Det ingår också i läroplanen för gymnasiets kunskapsmål att eleverna tillägnar sig kunskaper om: de nationella minoriteternas (judar, romer, urfolket samerna, sverigefinnar och
tornedalingar) kultur, språk, religion och historia, (LGY11 2.1), vilket borde göra att även
resandefolkets språk och historia blir uppmärksammat i skolan.
Minoritetsspråksstatusen ger också särskilda rättigheter till modersmålsundervisning. Sedan den 1 juli år 2015 så är det bestämt att det inte krävs av en elev att denne har grundläggande förkunskaper i sitt språk för att få modersmålsundervisning i det om denne tillhör någon av de nationella minoriteterna. (Skolverket, 2015). Men problemet kvarstår att det saknas modersmålslärare i resanderomani. (Se s.11 i detta examensarbete)
Som jag tagit upp tidigare så innebär det också en del förändringar för språket, där de största förändringarna är att språket går från att ha varit ett muntligt och hemligt språk till att bli ett skriftligt och offentligt språk.
Diskussion
och politiskt sett klassas som romsk, om respekt ändå visas gentemot resandefolkets egna språk och kulturarv.
Om skillnader mellan mina äldre och yngre informanter, så drar jag slutsatsen att de äldre starkt upplever sig som ett eget folk som inte är släkt med romer, medan min yngre informant ser resande som en särskild folkgrupp men också är mer öppen för tanken på ett släktskap med romer längre bak i historien. Äldre talare har överlag starkare språkkunskaper i resanderomani och har oftare själva lärt sig språket redan som små barn av sina föräldrar. Yngre talare har oftare själva fått försöka tillägna sig kunskaper i resanderomani i tonåren eller senare. Men det verkar som att yngre talare nu har börjat att inta inställningen att deras små barn ska få lära sig resanderomani. Äldre talare är fortfarande i kontakt med en historia av hård diskriminering och en del har själva drabbats av detta. Det verkar som att yngre talare som Peter kan gå ut öppet med sin identitet utan att uppleva någon diskriminering från samhället. Här ser man antydningar till en förändring i samhällets bemötande av resande som går ut öppet med sin identitet. Det verkar som att samhället har blivit mer öppet för resande att visa sin folktillhörighet. Detta bidrar såklart även till att föräldrar vågar lära sina små barn att tala resanderomani.
Frågan kring hur man ska hantera resandes skilda identifiering som romer eller icke-romer kvarstår. Om man ser folktillhörighet som en historisk social konstruktion så blir det inget problem med att kalla resandefolket för en egen folkgrupp. Informanten Peter tar själv det perspektivet att resande är en egen grupp som har kommit till under deras särskilda historia:
Resandefolket är som så många andra folk, ett blandfolk utav mängder av olika influenser som någon gång har skaffat sig en egen identitet. (Peter)
Informanten Peter kan också utan problem se att resande har ett gemensamt ursprung tillsammans med romer som går tillbaka till Indien. Men han gör också en poäng av att den romska identiteten är en senare konstruktion, precis som resandeidentiteten: Precis som många
andra romska grupper så har vi också ett ursprung från Indien. Men då får man förstå det att det inte var romer som lämnade Indien, utan det var indier som lämnade Indien. (Peter)
Jag drar också slutsatsen att resandefolket är ett blandfolk med ett gemensamt ursprung med andra romska grupper som går tillbaka till Indien. Men att de också har skapat sig en egen identitet som gör att de bör ha rätt att behandlas som en egen folkgrupp, samt att hänsyn bör tas till gruppens egen historia, arv och språk.
Resanderomani har bedömts vara i behov av ett extra stöd i revitaliseringsarbetet både av mina informanter och av statens offentliga utredning. Ett specifikt behov är bristen på modersmålslärare. Men det finns också ett behov av att informera mer om vilka resandefolket är. Att bara informera om romernas historia utan att lyfta resandefolkets egen del i historien i Sverige är inte tillräckligt. Om inte resandefolkets egen historia lyfts så riskerar en av våra nationella minoriteter att bli ett bortglömt folk.
Vidare forskning
Referenser
Bijvoet, E. & Fraurud, K. (2007). Hämtat från
file:///C:/Users/Johannes/Documents/HV/EXS400/FULLTEXT01%20det%20romska %20språket%20och%20romsk%20språkvård%20i%20sverige.pdf
Carling, G. (2005). Romani i svenskan Storstadsslang och standardspråk. Falun: Carlsson Bokförlag.
Carling, G. (2008). Svensk romani - en överblick. i L. T.-D. Lindell, Ordbok över svensk
romani (ss. 7-18). Stockholm: Podium.
Einarsson, J. (2009). Språksociologi. Lund: Studentlitteratur.
Fraurud, K & Hyltenstam, K (1999a). Språkkontakt och språkbevarande: Romani i Sverige. I: Hyltenstam, K (red.). Sveriges sju inhemska språk – ett minoritetspråksperspektiv (ss. 241–298). Lund: Studentlitteratur.
Granqvist, K. (2015). Det romska språkets historia i Finland. i (. P. Pulma, De finska
romernas historia från svenska tiden till 2000-talet (ss. 288-305). Helsingfors,
Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland, Bokförlaget Atlantis. Hazell, B. (2011). Resandefolket från tattare till traveller. Stockholm: Ordfront.
Hyltenstam, K (red.).(1999) Sveriges sju inhemska språk – ett minoritetspråksperspektiv. Lund: Studentlitteratur.
Karlsen, L. (1993). Romani-folkets ordbok. Oslo/Gjorvik: Norbok a.s
Kvale, S. & Brinkmann, S. (2014). Den kvalitativa forskningsintervjun. (3. [rev.] uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Laestadius, A.-H. (den 08 10 2015). minoritet. Hämtat från minoritet.se/stort-intresse-for-romani-pa-sodertorn: http://www.minoritet.se/stort-intresse-for-romani-pa-sodertorn Lewis, M. P., Simons, G. F., & Fennig, C. D. (redaktörer). (2015). Ethnologue: Languages of
the World, Eighteent edition. Dallas, Texas: SIL International. Hämtad från:
(1):http://www.ethnologue.com/subgroups/mixed-language-0 & (2):https://www.ethnologue.com/subgroups/northern-56
Midholm, L. (den 2 10 2015). språk och folkminnen. Hämtat från resandefolkets språk och kultur:
http://www.sprakochfolkminnen.se/folkminnen/projekt/vara-liv-och-berattelser/resandefolkets-sprak-och-kultur.html
Olgaç, C. R. (2013). ”Hela det romska Europa finns i Sverige, en möjlighet som vi nu
försöker använda oss av” – En studie om Språkrådets språkvårdande insatser och revitaliseringsarbete i romani chib 2007-2012. Hämtat från
file:///C:/Users/Johannes/Documents/HV/EXS400/Språkvårdande+insatser+och+revit aliseringsarbete+2013.pdf
Skolverket. (den 17 September 2015). skolverket. Hämtat från skolverket.se:
http://www.skolverket.se/regelverk/mer-om-skolans-ansvar/ratten-till-att-utveckla-sitt-modersmal-1.239311
Skolverket tema modersmål (den 13 november 2015) skolverket tema modersmål. Hämtat från modersmal.skolverket.se/resande:
http://modersmal.skolverket.se/resande/index.php/laerometerial/spraket
Språkochfolkminnen. (den 3 December 2014). Språk och folkminnen. Hämtat från sprakochfolkminnen.se:
http://www.sprakochfolkminnen.se/sprak/minoritetssprak/romska/romska---fakta-och-historik.html
Statens offentliga utredningar 2010:55, Romers rätt del 2. Hämtat från: http://data.riksdagen.se/fil/3CB99DA1-6635-4830-A2F8-D2FAB7EE6B05
Svensk författningssamling, förordning (2010:21) om statsbidrag för insatser till stöd för de nationella minoritetsspråken. Hämtat från:
http://www.riksdagen.se/sv/Dokument- Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Forordning-201021-om-statsb_sfs-2010-21/?bet=2010:21
Wright, M. v. (2014). Södertörns Högskola. Hämtat från SH:
