Introduktion………..……….………..………2
Sedan 2011 har jag flyttat 8 gånger……….………3
2019 stod 674 720 personer i Stockholm stads bostadskö……….………….………5
Hej Per Hasselberg!……….………6
Hej Carl Johan de Geer!………..….…..….8
Hej mig!………..…….…..…12
2020-03-12……….………15
Hej mig! - slutreflektion .……….…………..…16
Referenslista……….…………..…20
Jag fann textilen via teatern och nu söker jag mig tillbaka till teatern via textilen. I mitt examensarbete skapar jag en scenografi till livets dagliga skådespel.
Ett förstahandskontrakt, en fristad, ett crafty crib.
Bostadskön är lång och jag orkar inte vänta längre.
2013 bodde jag i ett senapsgult tegelhus på Upplandsgatan. Till vänner som skulle besöka mig för första gången beskrev jag det som Vasastans fulaste hus. Då visste de genast vilket hus det var. När en öppnade ytterdörren möttes en av en mörk hall utan fönster, som ledde till en lång och ännu mörkare korridor. När jag kom hem på vintern fick jag ofta navigera mig fram med hjälp av en ficklampa, eftersom det var viktigt att spara på elen. Lägenheten ägdes samt beboddes av Kvinnan och hennes barn, 5 och 7 år gamla. Klockan 07 brukade jag vakna av att barnen spelade pingis mot min sovrumsdörr. Kvinnan var ensamstående och eventuellt sjukskriven, jag blev aldrig riktigt klok på vad hon gjorde om dagarna. Lägenheten var stor och eftersom bostadsbidraget är baserat på inkomst, antal barn och antal kvadrat, måste det ha varit tämligen generöst. Problemet var att kvinnan inte skulle få bidrag om försäkringskassan visste att hon hade en inneboende.
Jag hyrde det vänstra rummet i korridorens slut och det var mycket hemligt att jag bodde där. Jag fick inte skriva mig på adressen, fick inte ta emot post i mitt namn, fick inte prata med grannar och fick inte boka tvättid i mitt eget namn för då kunde de misstänka något. Kvinnan föreslog att jag kunde boka tvättid under namn som “Musse Pigg” eller “Kalle Anka”. Grannarna var nämligen hemliga agenter och spioner, vars enda mål i livet var att sätta dit Kvinnan för bidragsbedrägeri.
Det var inte bara jag som var tveksam till min bostadssituation. Farmor ställde mig i bostadskön.
En dag i skolan fick jag ett sms från Kvinnan. Hon skrev “Ring mig, NU!!!”. Tre utropstecken = tre djupa andetag. Jag ringde upp. Kvinnan lät obehagligt lugn. Sådär förrädiskt lugn, som sekunden innan Pandora fick upp locket på asken.
Kvinnan: Det har kommit ett faktura från Stockholm stads bostadskö. Det står ditt namn på kuvertet.
Jag: Oj, förlåt mig Kvinnan. Min familj vet att dom absolut inte får skicka brev i mitt namn, men min farmor måste ha glömt det när hon registrerade mig. Ber verkligen om ursäkt för missförståndet.
Kvinnan: Man glömmer inte något sådant.
Jag: Min farmor är över 70 och en smula förvirrad. Jag ska prata med henne. Förlåt, det kommer inte hända igen.
Kvinnan: Jag tycker det låter osannolikt att någon skulle “glömma” något sådant.
Jag: Farmor är som sagt över 70...
Kvinnan: JAG TROR ATT NI ÄR I MASKOPI OCH ATT DU TÄNKER SKRIVA DIG HÄR FÖR ATT KOMMA ÅT MIN LÄGENHET.
Jag: Va? Nej, absolut inte. Farmor skulle bara ställa mig i bostadskön. Som sagt, förlåt, förlåt, förlåt. Det finns verkligen inga sluga baktankar med detta snedsteg. Det är farmor som snurrat till det. Hon är gammal.
Kvinnan: JAG TROR INTE PÅ DIG, DU VILL SÄTTA DIT MIG.
Jag: Nej Kvinnan, den vill jag inte, kan vi snälla stryka ett streck över detta. Du kan få prata med farmor om du inte tror mig. Det kommer aldrig att hända igen.
Kvinnan: Hm, jag tycker fortfarande att det låter mystiskt. Men okej. Du kan inte bo kvar om det händer igen.
Jag: Nej jag förstår, förlåt. Skulle du kunna lägga fakturan på mitt rum?
Kvinnan: Den finns inte kvar.
Jag: Vart har den tagit vägen?
Kvinnan: Den har jag rivit sönder.
Jag kunde inte säga ifrån för jag var beroende av henne, men hon var inte beroende av just mig. Jag hade inget annat hem men det fanns hundratals andra människor som gärna ville bo i ett senapsgult tegelhus på Upplandsgatan.
Sedan dess har jag haft otaliga svarta hyreskontrakt och märkliga boendesituationer. Men nu har jag fått nog.
Som examensarbete skapar jag mitt egna förstahandskontrakt, en scenografi föreställandes ett konstnärshem, en bostad på mina egna villkor. Jag vill hävda mitt revir, skriva mitt namn på dörren och måla väggarna randiga. Ta emot brev i mitt namn och köpa katt. Vara med på hyresrättsföreningens kollektiva städdagar av gården. Tänk, finns det någon vackrare dröm än att få kratta löv med familjen Strömberg från våning 3?
Hello and welcome to my crafty crib.
I en motion till riksdagen hänvisar politikern Jan Lindholm (2012) till FNs konvention om mänskliga rättigheter samt svensk grundlag, där det står att alla har rätt till en trygg bostad. Trots det är bostadslösheten stor. Varför kan inte Sverige leva upp till konventionens krav?
I dokumentärfilmen Push, som handlar om den globala bostadsmarknaden, följer Fredrik Gertten FN:s bostadsrapportör Leilani Farha. Hon beskriver problematiken i ett tal som hålls under en FN-kongress:
We are living in a new world, a world which in the housing sector has been transformed by global corporate financial actors and massive amounts of excess global capital. Global resident real estate is now valued at 163 trillion dollars. More than twice the worlds’ total GDP. Housing has been financialized, valued as a commodity rather than a human dwelling. What I am suggesting is a significant change, away from the commodification of housing in order to retrieve what housing means in terms of human dignity and security, as a lived experience, as a human right. (Push 2019)
Istället för att se på bostäder som en mänsklig rättighet används de som handelsvaror, ett sätt för stora företag såväl som kapitalstarka privatpersoner att göra enorma vinster. I London finns exempelvis hela
bostadskvarter som blivit uppköpta av investerare som aldrig haft för avsikt att bo där själva, utan endast väntar på att marknadsvärdet ska höjas. (Push 2019) Det är så bisarrt att att det finns en massa tomma hus, samtidigt som det finns en massa människor utan hem.
En annan typ av ”investeringsteknik” – som får min moralkompass att ilsket vibrera – är de som köper en bostad för att sedan hyra ut den orimligt dyrt i andrahand. På lång sikt betalas bostadsägarens lån av
hyresgästen, och dessutom är chansen god att bostadsägaren gör en stor vinst när bostaden väl ska säljas. När jag gick i gymnasiet 2014 och sökte bostad hade en klasskompis precis köpt en etta på Mosebacke i
Stockholm. Hon bodde fortfarande hemma så jag frågade om jag kunde få hyra hennes nya lägenhet. Hon sa att hon var tvungen att hyra ut den för 10 000 kr i månaden eftersom hennes lån skulle betalas av.
Klasskillnaderna blir extra påtagliga (och växer) när jag som låginkomstagare varje månad ska tömma min plånbok rätt ner i en höginkomsttagares (redan tunga) ficka. Enligt svensk lag får du lägga på 15% om du hyr ut din möblerade hyresrätt i andrahand. Hyr du ut din bostadsrätt ska hyran vara skälig, dvs. hyran får ej överskrida dina kostnader för kapital och drift (Ekonomifokus 2019). Enligt tidningen Hem och Hyra var medianpriset för en andrahandslägenhet 2019 i Stockholm 11 500 kr (Gunnarson 2019). I granskningen nämns tyvärr inte hyresvärdarnas omkostnader, men baserat på medianen så jag misstänker att väldigt få hyr ut till skäliga eller rimliga priser.
Bostadsbristen är alltså ett högaktuellt problem och med risk för att drunkna i politiken avrundar jag nu detta spännande stycke.
(Bostadsförmedlingen, 2019)
I ett samtal med Katja Aglert berättar hon om konstnären Per Hasselberg vars konceptuella verk ofta har en tematik som rör bostadspolitiska frågor. På Sven-Harrys Konstmuseums hemsida (2012) skrivs det i korta drag om Hasselbergs verk Husvagnsprojektet där han utmanar tankar om folkhemmet genom att börja som hemlös och exkluderad, för att se var gränsen går innan han bekräftas som fullvärdig medborgare. I en recension av verket skriver Katarina Wadstein Macleod:
Per Hasselberg undersöker i Husvagnsprojektet och Handbok för hemlösa samhällets gräns för det minsta möjliga som kan räknas som ett hem – genom att helt sonika skapa sig ett där inget finns eller får finnas.
En adressändring till posten räcker för att Skatteverket genom en lagfart godkänner hans husvagn som en bostad. En praktisk lösning och socialpolitisk kommentar blir till ett. (Wadstein Mac Leod 2012)
Min ursprungsidé var att jag skulle flytta in och bo i min scenografi, skapa ett semi-officiellt hem på mina villkor. Jag blir nyfiken på Hasselbergs metod då hemmet han skapade inte bara levde upp till hans egna krav, utan även erkändes som ett officiellt hem av myndigheter. Det är svårt att hitta mer ingående information om hans verk och tillvägagångssätt, så jag skrev ett brev till honom.
Hoppas han svarar.
Inspiration till examensarbetet fann jag också när jag såg filmen Barnförbjudet från 1979, där Carl Johan de Geer hade skapat scenografin. Jag dreglade över filmens schackrutiga golv, blanka sängtextilier, lampan som såg ut som en salsadansös och färgskalan som påminde om engelsk konfekt. Naivt, humoristiskt och
surrealistiskt med inslag av obehag. I den rosa och fluffiga scenbilden stod en pervers man i blottarrock.
Kitschigt, kulörtstarkt och crafty är ledord i mitt skapande och detta var perfekt, jag ville se mer av de Geers scenografier. Jag hittade filmen Hello Baby från 1976 där Carl Johan de Geers textilier och målningar i princip täcker all väggyta. Jag ville så gärna veta mer om hans tankar bakom dessa scenografier, så jag skrev och frågade om vi skulle ta en kopp kaffe.
Bilden är borttagen på grund av upphovsrättsliga skäl.
Stillbild från filmen Hello Baby, 1976, scenografi av Carl Johan De Geer.
Bilden är borttagen på grund av upphovsrättsliga skäl.
Stillbild från filmen Barnförbjudet, 1979, scenografi av Carl Johan De Geer.
Vi tog en kaffe i december och det var både gott och trevligt. Jag insisterade på att få bjuda honom på en kopp, men han påpekade att jag faktiskt var student så istället fick han bjuda mig. Jag frågade varför han hade börjat arbeta som scenograf – tidigare hade han framförallt jobbat med foto, mönster och grafisk design – och han svarade krasst att det var av ekonomiska skäl. Det kändes bra att höra ett rakt svar, ett tips på hur en ska överleva i kulturbranschen. Carl Johan de Geer berättade att Barnförbjudet urpsrungligen var en barnfilm, men att den motsägelsefulla titeln gjorde att den nästan uteslutande sågs av vuxna. Filmens regissör Marie-Louise Ekman hade uttryckligen bett honom att inte patinera något – utan att lämna alla ytor rena och blanka, vilket får scenografin att likna ett stort dockskåp. De Geer berättade att han vanligtvis tycker att patineringen är bland det viktigaste i gestaltningen. Jag var precis färdig med min prototyp inför
examensarbetet – en crafty crib 1.0 – och slogs av att min installation hade samma dockskåps-karaktär som scenografin i Barnförbjudet. Hade inte ens reflekterat över huruvida verket skulle patineras eller ej. När Crafty Crib 1.0 ställdes ut i vita havet på Konstfack så fick jag ett flertal kommentarer om att besökarnas 4 åriga barn/barnbarn skulle älska att bo sådär. Jag tänkte att det framförallt berodde på min naivistiska estetik men undrar nu om det även hade med bristen av patina att göra? En kan enkelt associera rummet med ett plastigt Barbie-hem eller just ett dockskåp. En värld full av möjligheter, en oanvänd plats som står och väntar på att någon ska leka med den.
I version 2.0 vill jag accentuera lekfullheten genom att addera ett mörker. En sliten yta med en historia. Jag ska patinera fram en berättelse. I mitt drömhem vågar jag vara skitig, att skräpa ner är också ett sätt att bo in sig. Jag tänker på Tracey Emins verk My Bed från 1998. Hon hade gått igenom ett destruktivt break-up och bestämde sig för att ställa ut sin säng. Lakanen var indränkta i kroppsvätskor, vodka och glidmedel (Cohen 2018). En slags naturlig patinering genom brukande. Jag vet inte än huruvida jag ska patinera som Emin och använda min egna kropp som verktyg eller om jag ska göra än mer traditionell teater-patinering.
I min scenografi vill jag utplåna skandinaviska inredningsideal och ersätta ”ljust och fräscht” med ”tokigt och brokigt”. Min huvudsakliga teknik är screentryck och jag har skapat tre mönster: ränder, prickar och blobbar. Jag ska trycka och måla, därefter klippa ut stycken som sys ihop. Jag gör en enorm väv av mina tyger. Låter de olika mönsterna mötas för att skapa nya mönster. Kviltar och gör applikationer. Fokus ligger på materialitet, olika ytor och patina. Jag vill experimentera med 3-D effekter, både genom djup i
mönsterbild, men också genom vaddering. Från prototypen tar jag med mig volanger med trassliga trådar och en gammal pizzakartong. Mina mönsterskisser är ofta kollage och det uttrycket följer med in i slutresultatet.
Helst gör jag allt i satin, jag är en skata med förkärlek för allt som är blankt. Jag antar att skator fyller sina bon med blanka föremål för att hävda revir. Jag gör ju detsamma. Men det känns ibland som fusk med satin, för allt blir så bra. Färger poppar och trycken blir skarpa. Det är för enkelt, vilket hämmar min kreativitet då jag inte vågar experimentera mer med ytan. Så nu tvingar jag mig själv att jobba med tråkig lakansväv.
Jag hittade textilen via teatern och söker mig nu tillbaka till teatern via textilen. Jag är besatt av att skapa och uppleva stämningar och ser gärna på konst och hantverk som ett skådespel mellan objekt och rum. Musik, ljus, materialitet, mönster och färg spelar viktiga roller. En bra konstupplevelse kittlar flera sinnen. Jag njuter av konsten när den upplevs snarare än intellektualiseras eller teoretiseras. Tänker att det blir mer
inkluderande då.
Färg är kärnan i mitt skapande, mitt primära verktyg för att ta mig an/ ta över en rumslighet. Vissa nyanser tycker jag är töntiga (ofta mjäkiga och smutsiga nyanser) och i varje projekt försöker jag utvidga min palett och inkludera minst en töntig färg. I mitt crafty crib erövrar jag beige. Med hjälp av rosa och giftigt
turkosgrönt känns det inte lika töntigt längre. Jag älskar rosa, det har en förmåga att lyfta andra färger. Det har ingenting med dess könskod eller historia att göra – jag tycker helt enkelt att det är en fenomenal färg.
Många av mina estetiska val har sällan en symbolisk baktanke och i TV-serien Äkta Billgrens (som jag varmt vill rekommendera er att inte se) säger Ernst Billgren:
Jag får ofta frågan – vad betyder det här? – om man tittar på mina målningar. Och jag kan förstå frågan, för det ser ofta ut som en berättelse eller en historia, men själv så tolkar jag inte konst på det sättet. Jag frågar aldrig vad ett träd betyder till exempel, så därför blir jag ofta förstummad när folk frågar mig vad mina saker betyder eller vad det föreställer. Jag har aldrig ens tänkt tanken. (Äkta Billgrens 2020)
Det känns befriande att det finns andra kreatörer som precis som jag, inte har ett behov av att förstå eller analysera allt man gör. Kraften i handen är stark nog ändå, kraften i craft. För mig är sökandet efter en fast bostad detsamma som ett sökande efter frihet. Jag skulle känna mig fri att resa om jag visste att jag alltid hade ett hem att återvända till. Det är dessa frihetsdrömmar som gör att jag främst arbetar med abstrakta motiv, som blobbar och ränder. När en arbetar mer föreställande känns det som att det finns striktare estetiska normer att förhålla sig till. Mellan mina mönster och längtan efter ett förstahandskontrakt finns dock inga tydliga figurativa kopplingar, så i samband med vårutställningen överväger jag att ha ett förtydligande performativt element. Jag kommer kanske att framföra dialogen mellan mig och Kvinnan i min scenografi.
Att blanda färg är mitt tryggaste hantverk. För att få till rätt nyans på mina reaktivfärger mäter jag noggrant pigmenten, fixerar i ugn och tvättar ur. Att hitta rätt recept är tidskrävande och jag brukar döpa mina färger för att hålla modet uppe. Gift vid första ögonkastet blev för gul men Wackamackaphone-grön blev perfekt.
Rosa ko och Klein ringde har varit med förut men God morgon blodapelsin, Cappuccino-papi och Latte- mami är nykomlingar – välkomna till min palett!
Jag förstår rutor men jag har aldrig förstått mig på ränder, vilket är märkligt eftersom rutor består av möten mellan ränder i olika riktningar. Så nu dekonstruerar jag rutan och tar mig an randen men en rulle
maskeringstejp i högsta hugg. I mina drömmar om ett förstahandskontrakt erövrar jag lakansväv, beige och ränder. Tänk vad modig jag är.
Just nu tänker jag mest på Corona. Inte ölen, utan viruset som sprider sig i hela världen. Det går rykten om att skolan kommer stängas under en tid och mitt examensarbete är beroende av våra verkstäder. Jag hade en konkret plan för mitt projekt, jag skulle fortsätta arbeta i trycket och parallellt jobba med den rumsliga gestaltningen. Jaga loppisföremål att bygga om till rekvisita.
Men under rådande omständigheter känns allt väldigt flytande och fragmentariskt. Jag kommer
nog behöva kompromissa, vi kommer nog alla att behöva kompromissa. Med risk för att skriva
Webbsidor
Bostadsförmedlingen 2019. ”Summering av året 2019”. https://bostad.stockholm.se/statistik/summering-av- aret-2019/ (Hämtad 2020-02-11).
Ekonomifokus 2019. ”Skälig hyra - bostadsrätt, hyresrätt och villa”. https://www.ekonomifokus.se/bostad/
hyra-ut-bostad/skalig-hyra-hyresratt-bostadsratt-och-villa (Hämtad 2019-03-12).
Motion 2012/13:C447. ”Bostad – en mänsklig rättighet”. Tillgänglig via: https://www.riksdagen.se/sv/
dokument-lagar/dokument/motion/bostad---en-mansklig-rattighet_H002C447?
fbclid=IwAR0USqF1uNbP_yF2T0WsTS1X_9vGkW3DTxTAzu14DEy1xqQmwURqkbCPzP4 (Hämtad 2020-03-27).
Sven-Harrys Konstmuseum 2012. ”Ett riktigt hem - konstnärerna representerade i utställningen”. https://
www.sven-harrys.se/sv/utforska/tidigare-utstallningar/ett-riktigt-hem/las-mer-om-varje-konstnar/ (Hämtad 2020-02-03).
Artiklar
Cohen, Alina 2018. ”Tracey Emin’s ”My Bed” Ignored Society’s Expectations of Women”. Artsy. 30 juli.
https://www.artsy.net/article/artsy-editorial-tracey-emins-my-bed-ignored-societys-expectations-women (Hämtad 2020-03-11).
Gunnarsson, Daniel 2019. ”Här är städerna med lägst andrahandshyra”. Hem och Hyra. 8 juli. https://
www.hemhyra.se/nyheter/har-ar-staderna-med-lagsta-andrahandshyra/ (Hämtad 2020-03-11).
Wadstein Mac Leod, Katarina 2012. "Vad ett hem kan vara”. Svenska Dagbladet. 11 april. https://
www.svd.se/vad-ett-hem-kan-vara (Hämtad 2020-02-03).
Film & TV
Barnförbjudet 1979. Regissör: Marie-Louise Ekman. Stockholm: Stiftelsen Svenska Filminstitutet &
Treklövern HB.
Hallo Baby 1976. Regissör: Johan Bergenstråhle. Stockholm: Stiftelsen Svenska Filminstitutet & Sandrew Film & Teater AB.
Push 2019. Regissör: Fredrik Gertten. Stockholm: WG Film & SVT & Film i Skåne & ZDF & ARTE.
Äkta Billgrens. Säsong 1, avsnitt 1. 2020. Sveriges television, svt1, 9 januari. https://www.svtplay.se/video/
25073802/akta-billgrens/akta-billgrens-sasong-1-avsnitt-1?start=auto
