Hela Jaget: en analys av Anna Rydstedts Genom nålsögat

Växjö universitet LIC 160 Institutionen för humaniora Ht 2006 Litteraturvetenskap (41-60) 2007-01-16

Handledare: Kristin Järvstad

Hela Jaget

- en analys av Anna Rydstedts Genom nålsögat

Av: Jonna Fries

Innehållsförteckning

Inledning

Bakgrund……….……….…..…………...s. 1 Syfte……….………...……….………s. 1 Teori och metod………..……….………..………...s. 2 Forskningsöversikt………...……….………..………...……s. 5 Urval och disposition……….………..……...………s. 5

Analys

Slutdiskussion

Sammanfattning

Källförteckning

Bilagor

Dunkel gobeläng……….………...……….s. 29

Kristin………...…..s. 29

Soldikt 1982……….……….………..s. 29

Bär det stora Barnet………...……….………s. 33

Genom nålsögat…….………...………..s. 33

Regnet svalkar skönt om sommaren………..……….………s. 34

Ett Ansikte………..…………s. 34

Inledning

Bakgrund

Anna Rydstedt (1928-1994) föddes och växte upp i Ventlinge på södra Öland. Barndoms- hemmet hade hon kvar som en av sina boplatser hela livet. Hon flyttade till Lund för att studera 1946 och kom där att räknas till den så kallade Lundaskolan, en beteckning för de medlemmar i Litterära studentklubben som under femtiotalet publicerade sig i klubbens eget organ VOX. ”Om det fanns någon gemensam riktlinje bestod den snarast i ett bejakande av mångfalden, av var och ens egen stil och särart”.¹ Till Lundaskolan räknas bland andra Majken Johansson, Åsa Wohlin och Göran Printz-Påhlson.

Rydstedt hade genom hela livet en religiös övertygelse. När hon flyttade till Lund var det också för att förverkliga drömmen att bli präst, något som dock inte var möjligt för kvinnor i Sverige förrän 1958. Istället gick Rydstedt framtiden till mötes som folkhögskollärare och poet. I en brevintervju, som författaren Lennart Sjögren gjort med Rydstedt, ger hon sin syn på skrivandet: ”Valet av litterär form och stilens utformning uppfattar jag som ett existentiellt val. […] jag anser själv att erfarenhetens innehåll påverkar den litterära utformningen av samma erfarenhet. Liv och dikt är – kanske truistiskt att säga – oupplösligt förenade för mig.

En dikt är för mig ett försök att uttrycka ett stycke livserfarenhet”.²

Rydstedt gav sammanlagt ut åtta diktsamlingar: Bannlyst prästinna (1953), Lökvår (1957), Min punkt (1960), Presensbarn (1964), Jag var ett barn (1970), Dess kropp av verklighet (1976), Genom nålsögat (1989) och Kore (1994). Den sistnämnda färdigställdes av Jan Olov Ullén och Göran Sonnevi efter hennes död. Rydstedts dikter finns också samlade i urvalsvolymen Ett ansikte (1983) och samlingsvolymen Dikter (2000). I den här uppsatsen kommer fokus att ligga på diktsamlingen Genom nålsögat.³

Syfte

Mitt syfte är att undersöka vad Rydstedt gestaltar i diktsamlingen, med vilka grepp hon gör det, och vad det skapar för effekter både i den enskilda dikten och i samlingens helhet. Jag kommer alltså att undersöka dikternas beståndsdelar och deras samhörighet. Syftet kan förtydligas genom att brytas ner i mindre frågeställningar:

- Finns det utmärkande markörer, såsom metaforer, symboler och kontraster, som kan tillskrivas särskild betydelse i diktsamlingen?

1 Anna Smedberg Bondesson, Anna i världen, Lund 2004, s. 17.

2 Smedberg Bondesson, s. 141.

3 Anna Rydstedt, Genom nålsögat, Stockholm 1989. Sidhänvisningar till diktsamlingen kommer fortsättningsvis att finnas inom parentes i löpande text.

- Vilka olika teman lyfts fram? Kan ett huvudtema urskiljas?

- Kan information om Rydstedts liv ge fördjupad förståelse för dikternas beståndsdelar och därmed för dikternas betydelse?

- Hänger dikterna samman på annat sätt än i den kronologi de presenteras, och i så fall hur?

Teori och metod

I min undersökning av Genom nålsögat kommer jag att ta avstamp i hermeneutiken.

Hermeneutiken är en tolkningsteori som försöker beskriva vad man gör när man tolkar. Själva ordet hermeneutik kommer av grekiskans hermeneutike, vilket syftar till att tolka och klargöra. Ordet har också anknytning till de grekiska gudarnas budbärare, Hermes.⁴ Länge hade samhällets auktoriteter tolkningsföreträde och till grund för den litterära hermeneutiken ligger alltså antikens filosofer och deras textkommentarer, samt den kristna bibelexegesen.

Anders Olsson beskriver i Den okända texten hermeneutikens utveckling. Han menar att två ambitioner kan urskiljas hos den tidigaste formen av det man kan kalla en litterär hermeneutik: ”1) att bestämma ett verks bokstavliga mening […] och 2) att bestämma vad verkets ord är tecken på när den bokstavliga tydningen inte räcker till: en allegorisk tolkning som ger texten en annan mening än den bokstavliga”.⁵ Hermeneutiken har sedan utvecklats från att vara finalistisk, dvs. styrd av ett förutbestämt mål, till att inriktas på en tolkning som ska ”resultera ur snarare än förutsätta läsningen”.⁶ Tanken om att texten har en orubblig betydelse för alla tider och hos alla tolkare har försvunnit, och ersatts av en hänsyn till att varje tolkares historiska kontext påverkar tolkningsresultatet.

I uppsatsen ”Närstudium, funktionsanalys, tolkning” beskriver Erland Lagerroth vad man gör när man tolkar. Tolkningsprocessen grundar sig på den hermeneutiska cirkeln, vilken innebär att man för att förstå textens mening går från del till helhet och tillbaka från helhet till del. Lagerroth delar upp processen i två faser. Den första, upptäckandet av helheten, innebär att man utifrån delarna gissar sig fram till en helhetsmening, och i linje med den kombinerar delarna. I nästa fas, kontroll- och justeringsfasen, handlar det om att kontrollera och justera det man utvunnit i fas ett. Med ett helhetsintryck av texten går man tillbaka till delarna och mot dessa prövar man giltigheten av sin tolkning. En tolkning som då inte stämmer, dvs. inte kan beläggas genom att man pekar på element i texten, måste justeras så att detta kan göras.⁷

4 Arthur Asa Berger, Kulturstudier, Lund 1999, s. 31.

5 Anders Olsson, Den okända texten, Stockholm 1987, s. 15f.

6 Olsson, s. 22.

7 Erland Lagerroth, ”Närstudium, funktionsanalys, tolkning” i Forskningsfält och metoder inom litteraturvetenskapen, red. Lars Gustafsson, Stockholm 1974, s. 81ff.

Lagerroth menar att det inte bara är en svårighet, utan något av en paradox, att man för att förstå textens mening måste bilda sig en uppfattning om textens mening. Därför behövs denna teori som beskriver vad man gör när man tolkar, vad man bör göra och hur man kontrollerar resultatet, annars finns det en risk att tolkningen mynnar ut i subjektivitet och godtycke.

I själva verket är det fråga om det ”naturliga” sättet att läsa. Instinktivt arbetar vi på att få klarhet över karaktären hos det vi läser, över vad det hela går ut på [---] detta sätt att läsa diktverket överensstämmer med författarens sätt att skriva det. Vad som föresvävat diktaren under arbetet har inte varit någon av verkets enskildheter eller enstaka meningar, satser eller ord (såvida de inte fungerat som sinnebilder för helheten) […] Hans riktpunkt har istället varit en helhetsupplevelse: ett ämne att behandla, ett problem att belysa, en hållning, en stämning, en känsla att artikulera, en åskådning eller vision att ge form – eller kanske allt detta tillsammans.⁸

Resultatet är också beroende av vem som tolkar. Olsson beskriver det träffande som att ”[t]ext och tolkning förhåller sig till varandra som ett kommunicerande kärl”.⁹ Varje läsare tar till sig textens innehåll utifrån och beroende av just sina erfarenheter och värderingar. I Litteratur- vetenskapen vid en korsväg skriver Lagerroth att det därför inte går att komma fram till några

”sanna” tolkningar. ”En tolkning kan sägas vara sann för den tolkaren i den situationen, men i övrigt måste man tala om giltiga tolkningar. En tolkning är giltig, om den kan beläggas i texten, men den behöver därför inte vara den enda giltiga (eller sanna)”.¹⁰ En text kan alltså utmynna i en rad helt olika, men ändå giltiga, tolkningar. Meningen finns inte ”gömd i dikten i bemärkelsen att vi kan hitta den som en sorts present när vi väl fått av omslagspappret.

Diktens mening är alltid många meningar och de uppstår när dikten som helhet (vilket inkluderar inte minst dess språkliga, musikaliska och visuella struktur) sätts i relation till olika kontexter”.¹¹ Resultatet och skillnaden i olika tolkares resultat behöver inte bara bero på att tolkningarna görs med stora tidsavstånd, utan också på tolkarens bakgrund och vilken kontext tolkaren placerar texten i.

För att besvara mina frågeställningar kommer jag att göra en närläsning av Genom nålsögat. Metoden innebär en fördjupning i dikternas enskildheter och samhörighet. Man undersöker ”vad som kommuniceras, sättet det görs på och värdet i det”.¹² Metoden arbetades fram av nykritikerna i USA och började komma till Europa under 1940-talet. För dem stod innehåll och form i centrum. Deras huvudtes var att allt man behöver veta för att tolka och förstå en dikt står i dikten. Lars Elleström menar att det var nykritikerna som lärde oss att

8 Lagerroth, ”Närstudium, funktionsanalys, tolkning”, s. 79.

9 Olsson, s. 19.

10 Erland Lagerroth, Litteraturvetenskapen vid en korsväg, Stockholm 1980, s. 184.

11 Lars Elleström, Lyrikanalys, Lund 1999, s. 102.

12 Per Erik Ljung, ”Nykritik”, i Modern litteraturteori del 1, red. Claes Entzenberg och Cecilia Hansson, Lund 1992, s. 94.

”diktens innehåll skapas av formen; att idéerna och tankarna blir till i språket. Deras misstag var att de alltför starkt hävdade litteraturens autonomi, dess självtillräcklighet i förhållande till kontexterna”.¹³ Även om mycket kan utvinnas av att enbart studera en dikt, tror även jag att det sammanhang en text skapas i inte helt kan lämnas därhän vid tolkning. Spår av tidens strömningar och författaren finns oundvikligt i en text, faktorer som man kan välja att lägga större eller mindre vikt vid, vid tolkning. För att fördjupa min analys kommer jag att kombinera närläsningen med en metod som går rakt emot nykritikernas huvudtes.

”All tolkning är kontextualisering [---] Av tradition anses den historiska kontexten och författarskapets kontext vara viktiga, och vissa menar att författarens biografi, som egentligen bara är en liten del av den historiska kontexten, bör beaktas vid texttolkning”, menar Elleström.¹⁴ Även den biografiska metoden kommer jag att använda på Rydstedts poesi för att se om liv och dikt är så sammanflätade som citatet om hennes syn på skrivandet i uppsatsens inledning antyder. Den biografiska metoden kan delas upp i tre grupper:

1. Litteraturen som en biografisk källa, där man tycker sig kunna dra slutsatser om författaren med utgångspunkt från verket. 2. Den biografiska verktolkningen, där kännedom om författarens biografi används för att belysa verket. […] 3. Den litteraturhistoriska biografin. Här är författaren det primära, och avsikten med skildringen är att genom en historisk undersökning ge ett porträtt av personen snarare än verket.¹⁵

I den här undersökningen av Genom nålsögat finner jag punkt 2 relevant, eftersom jag vill låta diktsamlingen stå i centrum för min analys. En vanlig beteckning på denna metod är den genetisk-biografiska metoden. Den kan delas upp i ytterligare tre led: först studerar man textens stoff, tematik och formspråk, analyserar detta och lyfter fram detaljer. Sedan vänder man sig till olika källor som kan ge upplysningar om författaren, för att slutligen försöka belägga troliga samband mellan författarens liv och element i verket.¹⁶

Det finns problem med den biografiska metoden. I intervjuer och texter om sitt skrivande tolkar ju Rydstedt sig själv, och i ytterligare texter om hennes liv och skrivande tolkar andra författare hennes uttalanden och författargärningar. Detta fordrar en kritisk läsning av dessa källor. Viktigt att komma ihåg är också att liv och dikt är skilda ting. Jag menar dock att hos vissa författare är de tätare förenade än hos andra. Med risk för att vara generaliserande menar jag också att en sådan koppling är tätare i poesi än i prosa, även om sambandet kan vara nära också inom romankonsten. Den poetiska berättelsen är betydligt mer komprimerad i sitt

13 Elleström, s. 120.

14 Elleström, s. 10.

15 Carina Burman, ”Biografisk litteraturforskning” i Litteraturvetenskap – en inledning, red. Staffan Bergsten, Lund 2002, s. 73.

16 Swerre Wiland, ”Den biografiska läsarten” i Att möta texten, Kaj Berseth mfl., Lund 1998, s. 58f.

uttryck än romanen. Diktens mindre omfång gör att diktaren på några rader koncentrerar vad som kan sägas över romanens många sidor. Jag menar därför att poetens formuleringar ligger steget närmare den personliga uppfattningen och upplevelsen av vad ord och bilder står för, eftersom just de till dikten valda orden får framföra dess innehåll.

Forskningsöversikt

Det finns inte mycket forskning om Rydstedt. 2004 kom den första avhandlingen, Anna i världen, skriven av Anna Smedberg Bondesson.¹⁷ Hon ger en överblick över Rydstedts liv och analyserar dikterna utifrån teman som moderskap och religion. Störst tolkningsutrymme från Genom nålsögat får sviten ”Soldikt 1982”. Rydstedts vän Jan Olov Ullén har gett ut boken Kära, kära verklighet.¹⁸ Den ger en personlig skildring av Rydstedts liv och ingående presentationer av alla hennes böcker. Ullén går utförligt igenom hela Genom nålsögat och lägger till egna minnen av vännen. Han har också i sin bok Gå, lilla ballad, och finn min härskarinna skrivit en essä om Rydstedts diktning.¹⁹ Valet av dessa böcker kan motiveras med att de är de mest omfattande som i dag finns om Rydstedt. Eftersom båda är rika på biografiska fakta såväl som dikttolkningar var de lämpliga för mitt syfte.

I övrigt finns bara kortare essäer, intervjuer och tolkningar av enstaka dikter att tillgå.

Göran Printz-Påhlson har i boken När jag var prins utav Arkadien skrivit ett kapitel om Rydstedt, där han bland annat tar fasta på det öländska i dikterna.²⁰ Samma sak gör Hilding Sallnäs i boken Småländskt och öländskt.²¹ I Poeter till svars är Rydstedt en av de poeter som Matts Rying intervjuar; där ligger tyngdpunkten på religion och filosofi.²² Maria Bergom- Larssons bok Människan i det vertikala samhället är skriven 1974 och behandlar just därför inte Genom nålsögat, men presenterar Rydstedts tidigare diktning och i viss mån biografi.²³ I fjärde numret av BLM 1991 tolkar Bengt Höglund Rydstedt utifrån bland annat religiositeten, lokaliteten och kvinnligheten.²⁴ I fjärde bandet av Nordisk kvinnolitteraturhistoria har också Valborg Lindgärde skrivit artikeln ”Ett ljust mörker” och Rydstedt är en av de författare som tas upp i denna.²⁵ På grund av sitt mindre omfång har artiklarna och intervjun inte varit lika

17 Smedberg Bondesson, Anna i världen, Lund 2004.

18 Jan Olov Ullén, Kära, Kära, kära verklighet, Stockholm 2000.

19 Jan Olov Ullén, Gå, lilla ballad, och finn min härskarinna, Stockholm 1994.

20 Göran Printz-Påhlson, När jag var prins utav Arkadien, Stockholm 1995.

21 Hilding Sallnäs, Småländskt och öländskt, Örkelljunga 1985.

22 Matts Rying, Poeter till svars, Stockholm 1985.

23 Maria Bergom-Larsson, Människan i det vertikala samhället, Stockholm 1974.

24 Bengt Höglund, ”Har jag ett ansikte?” i ”Bonniers litterära magasin”, nr 4, Stockholm 1991.

25 Valborg Lindgärde, ”Ett ljust mörker” i Nordisk kvinnolitteraturhistoria, band 4, red. Elisabeth Möller Jensen, Höganäs 1997.

användbara som Smedberg Bondessons och Ulléns böcker, men de har fungerat som komplement och givit viktig bakgrundsinformation.

Urval och disposition

Att jag valt att skriva om just Genom nålsögat har en högst personlig anledning. Jag tycker helt enkelt mest om den av alla Rydstedts diktsamlingar. Boken har en vacker och spännande titel som jag direkt fastnade för. Rydstedt var ingen poet som jag kände till tidigare, men efter att av en händelse hittat en artikel om hennes liv och diktkonst på Aftonbladets hemsida, skriven av poeten Arne Johnsson, blev jag nyfiken.²⁶

Uppsatsen kommer att inledas med en övergripande beskrivning av Genom nålsögat och en genomgång av dess centrala markörer. Dessa kommer jag att förankra i uppsatsens följande avsnitt där jag kommer att ta fasta på bokens tematik. Genomgående kommer jag att lyfta fram kopplingar till Rydstedts liv och tankar och slutligen sammanfatta resultatet. I bilaga 1 (s. 28) finns en titellista. I bilaga 2 (s. 29) finns ett urval av Rydstedts dikter och sviter som representerar olika teman och som jag ofta hänvisar till. Det är ”Dunkel gobeläng”,

”Kristin”, ”Soldikt 1982”, ”Bär det stora barnet”, ”Genom nålsögat”, ”Regnet svalkar skönt om sommaren” och ”Ett ansikte”. Utdrag från andra dikter kommer att finnas i uppsatsen.

Analys

Beskrivning av Genom nålsögat och en genomgång av diktsamlingens markörer

Hermeneutikens två faser, så som Lagerroth beskriver dem, ligger alltså till grund för den här analysen. Den första fasen, upptäckandet av helheten, kan sammanfogas med den inledande undersökning av bokens stoff som både närläsningsmetoden och den genetisk-biografiska metoden börjar med. En presentation av diktverkets utformning kan dock först vara på sin plats. Genom nålsögat är en 46 sidor lång diktsamling som rymmer 20 dikter. Den är inte uppdelad i kapitel eller avdelningar. Alla dikterna har däremot egna rubriker. Dikterna är av varierande längd och form. En del är korta och består enbart av en strof, andra sträcker sig över två till fem strofer, medan ytterligare andra står i svit. Dessa, exempelvis ”Soldikt 1982”, fungerar som sceniska berättelser, till skillnad från de kortare dikterna som bara presenterar utsnitt av händelser, betraktelser och känslor. I Författaren själv skriver Rydstedt att boken

”innehåller fragmentariska uttryck från en kris. Här finns ett mönster av mörker och ljus som är tydligare än tidigare. Jaget söker sin identitet även i barndomsminnena. Den trygghet, som

26 http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/bokbanken/recension/0,2024,91-0-057358-2,00.html

språngvis kommer till tals, bygger på erfarenheterna kring osäkerheten och nollställdheten som visar på individens utsatthet i existensen”.²⁷ Hennes beskrivning antyder också hur hon själv tolkar dessa fragmentariska bilder och uttryck.

I diktsamlingen finns markörer av olika slag som jag uppfattar som direkt utmärkande och som därför blir viktiga byggstenar. ”Ett typiskt och avvikande drag i den nya boken”, menar Ullén, ”är de Stora Begynnelsebokstäver som i en del av dikterna används för att ge symboliserande tyngd åt de enkla orden”.²⁸ Detta är ett grafiskt grepp som utmärker sig i och med att versalerna inte inleder nya meningar eller till synes förekommer enligt något mönster, utan överraskar genom att plötsligt uppträda, när som helst och var som helst i dikterna.

Exempel på stora begynnelsebokstäver som överraskar finns i dikten ”Bär det stora Barnet”

(bilaga, s. 33). Första versen är identisk med diktens titel och ordet ”Barnet” har alltså överraskande en stor begynnelsebokstav. Effekten blir att ordet lyfts fram tydligare än de andra. Nästa vers lyder: ”in i Ordens Domäner”. Orden med stor begynnelsebokstav tar inte bara större plats än övriga, markeringen gör att tempot bromsas och uttalet förtydligas.

Liksom versen uttrycker en rörelse ”in i” dessa domäner, skapar detta grepp en rörelse ”in i”

sökandet efter meningens betydelse. Samma strof avslutas också med verserna: ”när Ångest henne slog/och all Sans betog”. Effekten blir även här att orden med stor begynnelsebokstav lyfts fram, tempot bromsas och just orden ”Ångest” och ”Sans” poängteras då uttalet av dem ljuder längre än övriga ord. Samma sak händer i dikten ”Regnet svalkar skönt om sommaren”

(bilaga, s. 34) där Rydstedt skriver: ”Blott Kroppen ännu hel, ej sprängd,/och Hjärtat kryper helt därur”. ”Kroppen” och ”Hjärtat” markeras och kräver uppmärksamhet.

Berättartekniskt utmärker sig de tvära kasten mellan uppmaningar, osäkra frågor och tvärsäkra påståenden, som alla verkar vara riktade till någon annan. De flesta dikterna rymmer en eller två av dessa former, men i samlingens längsta svit ”Soldikt 1982” (bilaga, s. 29ff.) finns exempel på alla tre. Sviten inleds med uppmaningen: ”Bulta mot medvetandets golv”.

Detta följs snart av frågan: ”Var är konturerna av mitt jag?”. I nionde avdelningen kommer sedan påståendet: ”Min egen identitet känner jag starkast i salen”.

Sju gånger och sammanlagt i fem olika dikter förekommer uttryckligen Öland, Småland, Kalmarsund, Ölandsbron, Östersjön och Alvaret i Rydstedts bok. ”Man kan inte gripa över hela verkligheten, menar hon [Rydstedt], utan måste begränsa sig till den plats där man lever och låta denna spegla världen”.²⁹ Det blir snabbt tydligt att Ventlinge-bygden fungerar som en

27 Författaren själv, red. Bo Heurling, Lund 1993, s. 290.

28 Ullén, Kära, kära verklighet, s. 192.

29 Bergom-Larsson, s. 130.

fond till alla skeenden och känslor i boken. I dikten ”Hästen” står det: ”Vi stannar här i öländska lunder” (s. 44). Ytterligare ett exempel finns i dikten ”Himmelens port” där det står:

”det blå/över Ölandsbron” (s. 36). I boken finns också allmänt lantliga termer som hagar, lunder, åkrar, fält och hav. I dikten ”Gryning kommer” står det: ”Dimman ligger ännu/över åkrarna och fälten” (s.7). Verserna skulle kunna beskriva många platser i Sverige, men eftersom dessa ord genomgående anges i samband med det öländska landskapet, knyts även de indirekt dit. I dikten ”Vita gäss” (s. 24) finns det exakta ”Kalmarsund” och det

”björnbärsris” som skulle kunna finnas var som helst. Men det är strofen ”Solen bryter sig/igenom luften/mellan den tredje askens grenar/vid västra muren/klockan fem” (s. 24), som markerar att det rör sig om en speciell och välkänd plats. På fotografier av gården i Ventlinge kan man ana denna miljö.³⁰ I dikterna koncentreras platsen ytterligare till ”huset” (s. 16) och

”salen” (s. 23) nämns. Ullén menar att detta är gården i Ventlinge, platsen där dikterna skrivs, som syns i raderna. ”Att uppväxtmiljön var någonting mycket laddat framgår av många av hennes dikter, allra starkast i Genom nålsögat, där varje rum i huset, gavelrummet, salen, köket, blir bärare av nästan psykotiskt uppdrivna stämningar”.³¹ I ”Soldikt 1982” (bilaga. s.

29 ff.) renoverar och möblerar jaget ”södra gavelrummet”, jaget kastar kastrullen i köksgolvet och säger: ”Koka allvarsstuvning passar inte nu”, för att sedan träda fram ur källarskrymslena och säga att hon känner sin identitet ”starkast i salen”.

Utmärkande är också att en hel del djur plötsligt tar plats i landskapet. Jag kommer här bara att presentera dessa djur för att längre fram i uppsatsen diskutera deras symboliska värde och analysera dem ytterligare. Den ”svarta katten” (s. 25) förekommer i samband med en tillbakablick till barndomen, och just därför vill jag förankra katten i det förflutna. ”Dunkel gobeläng” (bilaga, s. 29) avslutas: ”Hund, du hund, min hund/förverkliga mig”. Det direkta tilltalet, uppmaningen, gör att jag vill förankra hunden i nuet, i diktsamlingens pågående verklighet. Hunden och katten verkar alltså stå för olika tidsperspektiv. Det finns ytterligare två djur. Hästen är det djur som tar störst plats i samlingen. Den finns både flyende ”med så svettig bringa” tillsammans med jaget, och som ett uttryck för jagets jagade känsla i dikten

”Regnet svalkar skönt om sommaren”. Men den är också en varelse jaget kan visa ömhet emot, vilket sker i dikten ”Hästen” där jaget tröstar med orden: ”Gråt inte, lilla hästen min”(s.

43). Slutligen finns också en fågel: ”Vad sade då Fågeln i Världen som grät som ett Barn i höga Linden?” (s. 14). Den gåtfulla formuleringen antyder att även fågeln bär på någon form av symbolik.

30 Smedberg Bondesson, s. 138.

31 Ullén, Kära, Kära verklighet, s. 52.

Diktjaget möter färre människor. I en minnesbild finns en piga och Karin (s. 30). I nuet nämns ”Kristin” i en titel (bilaga, s. 29). Religiösa ledare som Kristus och Luther omtalas och tilltalas, så även Gud. De förekommer inte i någon stor utsträckning. Sällan och i kontrast till omgivande innehåll uppträder dessa namn och just därför utmärker de sig. ”Vi seglar i salt,/Luther och jag” (s. 35), står det i ”Himmelens port”. I ”Soldikt 1982” (bilaga, s. 29 ff.) står det: ”Men Kristus/Bara så att det inte blir fel”. I ”Mitt hjärta” skriver Rydstedt: ”min gamle Gud försvann” (s. 29).

Någonting som också utmärker sig genom att uppträda några enstaka gånger i diktsamlingen är en väv, en nål och en symaskin. ”Dunkel gobeläng” (bilaga s. 29) börjar t.ex.

”Det finns en väv av verklighet”. I ”Kristin” (bilaga s. 29) är det någon ”som sitter vid symaskinen/och syr och syr”. Trådarbetet utmärker sig genom att plötsligt bryta av andra skeenden. Det händer sällan och oregelbundet, men så pass tätt att det senaste trådarbetet ännu inte hunnit blekna. Den oregelbundna förekomsten kan sägas skapa ett osymmetriskt mönster.

Även betydelsen av detta kommer att diskuteras ingående längre fram.

Det finns också två ord som i och med att de upprepas hela samlingen igenom är direkt utmärkande. Det är ”ljus” och ”mörker”. Dikten ”Fågeln i Världen” inleds med orden: ”I ett ljust mörker” (s. 14). I sviten ”Det svarta hålet” skriver Rydstedt: ”Ifrån mörkret” (s. 25) och

”Bara ljuset finns härinne” (s. 26). Längre fram ”lyser lampan”, men ”den slocknar” (s. 27). I dikten ”I mörka rum” står det: ”Ljuset är mörkt,/mörkret är ljust”. Ljuset och mörkret finns också i den ständigt förekommande solen, som lyser över världen, och i det svarta hålet, som likt ett oändligt djup finns under och inom begränsade former som kroppen och huset. Ljust och mörkt markerar också både tid och sinnesstämning i ”Gryning kommer”. Titeln upprepas på en egen rad inne i dikten, där nuet beskrivs med raden ”Mörker ännu över byn” (s. 7).

De grafiska och berättartekniska grepp, figurer och platser, handlingar och kontraster, som nämnts ovan, bygger alltså upp den helhet som Genom nålsögat är. Jag kommer att placera in dem i analysens följande delar för en djupare diskussion.

Tematik

Som tidigare nämnts sätter närläsningsmetoden innehåll och form i centrum, och det som den genetisk-biografiska metoden hänvisar till efter en undersökning av stoffet är tematiken. Jag kommer nu att redogöra för fyra teman som jag menar att diktsamlingens stoff kan samlas under: ångest, religion, skapande och identitet. Denna indelning visar också hur jag efter upptäckarfasen tolkar helheten. Redan efter en genomgång av diktsamlingens stoff står det klart för mig att diktsamlingen inte är en samling enskilda dikter utan annat samband än

kronologin, utan att de enskilda dikterna ger uttryck för en samlad berättelse. Lagerroth skriver att ”[i]ngen `har någonsin funnit en metod för att göra intelligenta gissningar` […]

Det längsta man kan komma är `informerade gissningar`[…] Det gäller alltså att vara så kunnig som möjligt om det slag av dikt man skall studera och den tid under vilken den är skriven”.³² Genom nålsögat är i dagsläget drygt sjutton år gammal. Rydstedts egna tankar om dikterna och den tidigare presenterade litteraturen om henne ger inte en fullständig bild, men olika bitar, vilka jag här försöker pussla ihop för att skapa min bild av Genom nålsögat.

Jag kommer nu alltså att gå från helhet till del. I varje temaavsnitt kommer jag att placera in de tidigare nämnda markörerna för att beskriva hur och vilka effekter jag tycker att de skapar i dikterna, koppla detta till den tidigare nämnda sekundärlitteraturen som givit mig information om Rydstedts liv, och pröva min tolknings giltighet mot dikterna och de tolkningar författarna i min forskningsöversikt gjort av dem. Temaavsnitten kan dock sägas befinna sig i skärningspunkten mellan hermeneutikens båda faser. Markörerna utgör redan upptäckta delar och temaavsnitten i sig mindre helheter, men varje tema beskriver bara en del av diktsamlingens helhet. Lagerroth menar att upptäckten av ett verks mening ”inte [behöver]

vara en engångsföreteelse utan kan försiggå i flera steg, nå allt högre nivåer eller kanske snarare djupare ner i verkets art och egenart”.³³ Dessa fyra delar kan ses som sådana steg för att nå en samlad och djupare bild av diktsamlingens helhet.

Ångest

Ångest både beskrivs och utropas i Genom nålsögat. Den finns i en mängd olika skepnader. I det här avsnittet kommer jag att gå igenom var ångesten finns rent rumsligt, hur den yttrar sig och vad den har för effekter. I dikten ”Solen lyser över ens ångest” står det: ”Solen lyser över ens ångest/lika mycket som över ens frid” (s. 11). Här möts det ljusa och det mörka, friden och ångesten, på en punkt under solen, som är det ljusaste av allt. Solen lyser ständigt över hela jorden och allt som pågår där och personligt berör varje enskild människa. Detta enkla konstaterande är ett av många sätt Rydstedt närmar sig ångesten med. I dikten finns inget subjektivt förhållande till ångesten, ordet ”ens” markerar att känslan är allmängiltig.

Ångesten tar en annan form i dikten ”Sommar står kring äng och hus”. Det står: ”Ångest är i rosens doft” (s. 42). Ångesten och rosen har smält samman. Det mörka och det ljusa är inte bara två åtskilda krafter som verkar på varsitt håll under samma sol. Här har det skett en kollision mellan det sköna och det obehagliga, den vackra rosen och den tunga känslan.

32 Lagerroth, ”Närstudium, funktionsanalys, tolkning”, s. 82.

33 Ibid., s. 83.

Ångesten ”är” i blomman nu, ”i rosens doft”. Det som gör ångesten obehaglig är att den inte syns. Den har inget eget uttryck, den är inte ens förklädd till ros, den använder bara blomman som utgångspunkt och färdas osynlig som doft genom luften. Att rosen i sig är en opålitlig symbol förstärker obehaget. Rosen är en symbol för kärlek, men den har vassa taggar, vilket här blir ytterligare en markör för det obehagliga, det plötsligt skadliga. Ångest i blomsterförklädnad och med taggar finns även i dikten ”Solen lyser över ens ångest”. Det står: ”Ångesttistlar har sköna blommor,/men taggarna ristar/min tunna frid/oupphörligt” (s.

11). Här har ångesten trätt in i landskapsbilden och till och med fått namnet Ångesttistel.

Ullén skriver: ”[d]är den konventionella naturpoeten lyckligt finner en slående liknelse för exempelvis en tistel, `gör` den sanna poeten en tistel. En tistel som känns – och sticks”.³⁴ Att bokstäverna ”s” och ”t” brottas i ordets mitt gör att ett hårt ljud stötande väser sig fram och uttalet förstärker taggarnas ristande. Känslan växer således i naturen. I dikten ”Bär det stora barnet” (bilaga, s. 33) är ångesten direkt våldsam. Det står: ”när Ångest henne slog”. Versalen gör ”Ångest” till ett namn, och vidare till ett handlande subjekt. ”Ångest” möter ”henne” som ett slag. Att den utsatta är omskriven i tredje person förstärker den styrka som ”Ångest” har.

I dikten ”Regnet svalkar skönt om sommaren” (bilaga, s. 34) är ångesten förstörande:

”Ångest som en sådan storm: Allt brakar sönder, kastas loss”. I samma dikt finns också ångesten förknippad med flykt och jakt. Det är här hästen kommer in. Inom symbolläran förkroppsligar hästen bland annat kraft och vitalitet, men dess betydelse är tvetydig. Hans Biedermann skriver: ”Eftersom hästen ursprungligen uppfattades som ett skrämmande djur associerades den på många håll med dödsriket […] Men på grund av sin snabbhet och förmåga att hoppa upphöjdes den senare till symbol för solen.³⁵ Även hos Rydstedt är hästen tvetydig. I nyss nämnda dikt skriver hon: ”Vi rider från vår Ångest,/lilla Häst Galopp”. Ullén menar att den är ”ångestens symbol”.³⁶ Att hästen i diktsamlingen förekommer i situationer med stort tryck utifrån, i samband med jakt och problem, gör att jag skriver under på Ulléns tolkning. Men hästen är inte bara en rusande ångestsymbol avskild ifrån jaget. Hästen är ofrånkomligt förknippad med ångesten, men den är jagets ångest. I dikten jagar ångesten dem båda och jaget försöker både beskydda hästen och fly ifrån ångesten, men det är alltså omöjligt då ångesten finns inom dem. ”Den psykologiskt orienterade symbolläran ser hästen som ett `ädelt` och intelligent väsen, som vid förstörelse dock kan bli skyggt och räddhågat.

Detet (driftslivet) och jaget uppfattas i analogi med häst och ryttare. Om relationen mellan

34 Ullén, Gå, lilla ballad, och finn min härskarinna, s. 155.

35 Hans Biedermann, Symbollexikonet, Stockholm 1991, s. 191.

36 Ullén, Kära, Kära verklighet, s. 198.

dem är störd, uppträder drömmar om blint stegrande hästar, vilka då kan fungera som påminnelser om integrationens nödvändighet”.³⁷ Det är på ett invecklat sätt Rydstedt i sin dikt illustrerar obehaget. Hästen och jaget är ett team, de är dessutom förenade i samma kropp, men samtidigt är ångesthästen jagets skräck. Denna relation är störd och ohållbar. Orden

”Häst Galopp” visar också på ett avhugget språk, som kan vara ett barnspråk eller ett stressat språk i flykten. Kantigheten skapar rytm och ökar tempot och jaktkänslan.

Att hästen även fungerar som ett uttryck för en jagad känsla inom jaget syns i dikten ”Nu galopperar själen”. Den börjar med verserna: ”Nu galopperar själen/över öde vidder” (s. 39).

Här har galopperandet förflyttats från hästen till själen, ångestsymbolen har blivit jagets själ. I

”Sommar står kring äng och hus” (s. 42) har ångesten gått ett steg längre och, liksom den bland blommorna bredde ut sig över jorden på Alvaret, har den här, genom verbet, brett ut sig över himlavalvet. Dikten, där ångesten också som tidigare nämnts är i rosens doft, börjar med orden: ”Solen rider hela horisonten”. Ångesten blir allt tydligare, då den tagit över tidigare positiva skepnader som solen. Inledningsstrofen fortsätter med att solen ”stiger som ett knytt ur jordens skrymslen,/stiger som svett ur husens rynkor,/sipprar fram som svett ur hudens skrymslen” (s. 42). Ångesten är här förknippad med solen, den är inte längre bara en häst.

Den har tagit sig in överallt. Den syns inte, men den känns, och dess rytm förföljer jaget.

Ångest som hetsande jakt finns också i ”Soldikt 1982” (bilaga, s. 29 ff.), men inte med ordet ångest uttalat. Istället är det där en ordlek med jag och jaga som tar plats: ”Jaget Jaga Jag Jaga Jaget”. Jaget uppmanar till jakt av sig själv, att ringa in sig själv och samtidigt försvinna.

Språket är avhugget och ofullständigt, men det finns en lekfullhet i ljudlikheten och i det spegelvända dubbeltydiga uttrycket. Kantigheten gör också att det låter som en övning i ett främmande språk. Jakten i ”Soldikt 1982” kommer att diskuteras under temat identitet.

I ”Soldikt 1982” finns ångesten även nerbäddad i stillsamma bilder, inte heller då direkt uttalad. Rydstedt skriver: ”Det är mycket brant/inom mig:/Brant, grått, stängt land och hav”.

Landskap och kropp blir ett när en den omgivande miljön blir en bild av känslan, ett inomkroppsligt landskap. Det stängda blir den mörka, tunga känslan, branten en oönskad uppbromsning av farten. Diktens tempo är hela tiden jämnt, men den beskriver ett orytmiskt skeende. Plötsligt övergår den i barnspråk, där avsaknaden av verb gör rytmen kantig, vilket förstärker instängdhetskänslan: ”Sol, litet farligt, grönt, grönt av sol”. Det är solen som är farlig, den som förut var den enda fasta punkten, oavsett känslan av ångest eller frid. Sedan kommer: ”Solens spjut mot min kropp”. Smedberg Bondesson anar fostervatten i stroferna

37 Biedermann, s. 192.

och föreslår dem som ett uttryck för ”en skräckfylld instängdhet i livmodern […] Men också det liv som väntar utanför kroppens mörker skrämmer”.³⁸

Det finns fler beskrivningar av verkligheten som overklig. I ”Dunkel gobeläng” (bilaga, s.

29) säger jaget: ”Ack, kära, kära verklighet,/gör mina fötter verkliga./Jag går i gungan gungfly/på den för länge sedan/enligt utsago/så fasta jorden”. Jaget söker kontakt med verkligheten. Någon har talat om hur världen är, men denna utsago står i kontrast till jagets uppfattning. Ångesten har förändrat den fasta grunden, och det går knappt att hålla balansen på jorden. Dikten fortsätter: ”Hund, du hund, min hund,/förverkliga mig”. Ullén menar att när verkligheten förkroppsligas som hund ”ljuder psalmtonen, psalmmelodin under bönen, då jaget i tre steg närmar sig detta ord och också förverkligar sig […] `Hund, du hund, min hund”.³⁹ Han menar att dessa pronomina förkroppsligar erövringen av verkligheten från ångesten och att det skulle ske med en psalmmelodi är en intressant tolkning. Själv läser jag dock dessa tre steg mer som jagets vältrande djupare ner i ångesten utan en tanke på psalmtoner, men med tanke på de bibliska allusioner som kommer att diskuteras under temat religion, är Ulléns påpekande om psalmtonens vara säkerligen av vikt. Detta kommer dock inte att utredas närmare här. Viktigt att nämna för den fortsatta analysen är dock att hunden är symbol för trohet och vaksamhet.⁴⁰

Liksom i ”Dunkel gobeläng” finns det en svajande mark i sviten ”Det svarta hålet”. Det står: ”Gården gungar, alla husen gungar,/svajar,/som om ett flygplan flöge gården/ut med oss i mörkret” (s. 26). Även här gör ångesten platsen overklig. Här lossnar den till och med ifrån jorden och förflyttas till någonting som bara är svart. Att ångestbilderna också frammanar en önskan och en fråga om det finns någonting annat ger sviten också exempel på. I mörkret vräker jaget ut sin förtvivlan: ”Jag gråter i det svarta hålet/så att det blir en sjö med fiskar i/i stora mörka skogen” (s. 27). Vätskan som forsar ur ögonen förvandlas till en sjö, någonting fint och bra. Kanske kan ”en sjö med fiskar i” förknippas med ett roligt barndomsminne. I samma svit finns den tidigare nämnda frågan: ”Kan ur Ångest komma/sjö med klara böljor/med guld och silver i/och solen lyser däruppå?” (s. 27). Här är inte bara ett exempel på hur den stora begynnelsebokstaven lyfter fram ordet ”Ångest”, ordet blir också här ett namn.

Frågan är till större delen formulerad som en beskrivning av ett drömt landskap. Bilden vänder lekfullt frågan till ett påstående om någonting tryggt, vackert och positivt. Att det kan komma ”ur Ångest” antyder också att Ångest skulle kunna göra något så mänskligt som att

38 Smedberg Bondesson, s. 144.

39 Ullén, Gå, lilla ballad, och finn min härskarinna, s. 169.

40 Biedermann, s. 183.

föda, vilket jag också tolkar som något positivt. Att ett nytt liv kan födas ur Ångest betyder att det i motsats till det svarta hål, som gett sviten dess namn, finns ett ljus.

Redan titeln på samlingens första dikt ”Gryning kommer” antyder att någonting ljust ska, eller skulle kunna, komma ur ett mörker. Dikten börjar: ”Var ser du din öppning, Kära Själ?”

(s. 7). Samma dikt avslutas med orden: ”Gråt ej, lilla vilja,/du skall bli stark och stor”. Här sammanfattas mycket av ångesttematiken. Känslan av att vara fast och ett hopp om, eller ett minne av, någonting annat återkommer i samlingen. En variation av detta som upprepas både på sidan 33 och 43 är: ”Det skall blir bra”. Det finns också direkta böner för att bli av med ångesten, ett exempel är: ”Ånga min ångest/bland alvarets solvändor” (s. 11). Ljudlikheten i

”Ånga” och ”Ångest” markerar betydelsen och skapar en taktfast rytm. Det blir en lekfullt uppbyggd bön. ”Ölandssolvändans blad har […] en tjock vattenavdunstningshindrande hinna, en s.k. kutika, som förhindrar att växten sloknar [sic!]”.⁴¹ Att uppfylla önskan borde alltså vara omöjligt. Dubbeltydighet finns också i ”alvarets solvändor”. Ordet ”alvaret” pekar på Öland, men avsaknaden av stor begynnelsebokstav gör att ordet även, och kanske än mer, blir en markör för det allvarliga som ångesten skapar. Omvändandet av detta finns i ordet

”solvändor”. De växer på marken, men det är mot himlen och solen jaget riktar bönen.

Religion

Religionstemat har anknytning till ångesttemat. I situationer där ångestkänslorna tar över vänder sig jaget till Gud, som i ”Soldikt 1982” (bilaga, s. 29ff.) med utropet som ”Gode Gud, jag är jag, Omvrida”. Jaget vänder sig till en högre makt för att få hjälp, men jagets problem är att jaget är just jaget, och just därför är det omöjligt att lösa problemet. Versen slutar med ordet ”Omvrida”. Den stora begynnelsebokstaven lyfter fram ordet och poängterar också dess innebörd; att någonting behöver ändras på, vridas om, dvs. det nyss uttalade problemet.

Omvrida blir en uppmaning, men också ett namn, det förvridna namnet på jaget. Det blir namnet som står för allting jaget är, men inte vill vara. Att ”Omvrida”, dvs. ändra, är också jagets lösning. Lösningen innebär att jaget går från att vara låst i detta ångestfyllda tillstånd, till att vara ett ”jag” som är stabilt och starkt. Från denna invecklade insikt kan jaget inte göra annat än att vända sig till någon annan för att få rätsida på problemet. Som citatet visar blir det till Gud. Ullén skriver att ”`Gud` är alltid något annat”,⁴² men ”Gud finns inte heller om man inte kallar på honom”.⁴³ När jaget kallar på Gud, denna övre makt, förverkligas Gud, kanske inte för omvärlden, men för jaget som ropar. I satsen efter förverkligas också jaget själv, om

41 Ullén, Gå, lilla ballad, och finn min härskarinna, s.151.

42 Ullén, Kära, kära verklighet, s. 217

än motvilligt till detta det inte vill vara. Det gör att jaget själv ställs i kontrast till detta andra som antas komma till undsättning och sprida ljus över den mörka stämningen och den svarta jagbilden, omvrida den. Att vända sig till Gud i krissituationer, som i dikten, är varken underligt eller ovanligt, men det får tjäna som en ingång till religionstemat.

Rydstedt var troende genom hela livet. ”Till kristen vänster har man velat hänföra Anna Rydstedt, men då man frågar henne värjer hon sig mot alla etiketter. […] Hennes kristendom är av det odogmatiska slag som inga trossatser riktigt förmår fånga. Ett slags pietism kanske, en djup fromhet som snarare tar fasta på detta livet än på ett liv efter detta”, menar Bergom- Larsson.⁴⁴ I Genom nålsögat är utropen till Gud, Kristus och Luther markörer för eller finns i samband med den psykiska död som ångesten orsakar då jaget förlorar kontrollen över sig själv. Således finns en tröskel att ta sig över, inte bara för att fortsätta leva, utan för att kunna fortsätta leva. Det psykiska tillståndet måste omvändas, men känslan av omöjlighet är stark.

Lindgärde menar att ”Rydstedts språk är mängt med bibelns och psalmens ord och rytmer […] Oftast finns dessa ord där som en självklar del av det poetiska språket”.⁴⁵ Redan i diktsamlingens titel finns de bibliska associationer som dikten ”Genom nålsögat” (bilaga, s.

33) utvecklar. I Markusevangeliet talar Jesus med en rik man som undrar vad han måste göra för att komma in i Guds rike. Mannen blir tung i sinnet av att han måste sälja allt och ge åt fattiga. Efter detta säger Jesus till sina lärjungar: ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike” (Markus 10:25).⁴⁶ Känslan om att vara tvungen att göra någonting omöjligt för att nå dit man vill finns också i dikten ”Genom nålsögat”. Den börjar: ”Vad det är svårt/att få sig själv tillbaka”. Här handlar det om svårigheten att ta makten över sig själv, att bli stabil efter att ha drabbats av ångest. Dikten fortsätter med att ”komma över steget/före hoppet/genom nålsögat”. Nålsögat antyder en gräns mellan det negativa och det positiva, som måste övervinnas för att det ska bli bättre.

Nyckeln är att ta sig igenom, och det svåra är inte att hoppa, utan att komma sig för att stampa av. Svårigheten finns trots att man som hjälpmedel har både ”stav och krycka på samma gång”. Även här finns anknytning till Bibeln, den här gången till Psaltaren 23: ”Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal,/fruktar jag intet ont,/ty du är med mig;/din käpp och din stav,/de trösta mig”. I dikten stöttar krycka och stav, men rädslan att misslyckas fryser positionen.

Tvivlet på den egna förmågan är stark och förstärks av den distans som skapas i och med att dikten inte har något jag. Berättaren har en betraktares position och riktar sig till ett ”du”, men

43 Ullén, Kära, kära verklighet, s. 218.

44 Bergom-Larsson, s. 131.

45 Lindgärde, s. 82.

46 Jag använder mig av 1917 års bibelöversättning, eftersom just den var den aktuella under Rydstedts levnad.

antyder också att talet sker av egen erfarenhet. Orden ”Man” och ”sig” pekar också på att dikten tar upp något allmängiltigt.

I de tre sista verserna tar du-tilltalet över igen, och det finns en antydan och ett hopp om någonting positivt. ”Men svinga dig upp i fyrtornet,/till lugnets utkikspunkt”. Ordet ”svinga”

antyder att handlingen kan utföras med lätthet. Fyrtornet kan kopplas till fyren Långe Jan som finns nära Ventlinge. Fyren är också en byggnad som lyser i mörkret och visar vägen, liksom den tidigare nämnda psalmversen talar om han som ”leder mig på rätta vägar”. Fyren finns som en punkt mellan himlen och jorden, inte i Guds himmelrike, och inte på den öländska jorden, men i fyren är man närmare himlen och har utsikt över Rydstedts jordiska himmelrike Öland. ”Ingen annanstans kände hon sig riktigt hemma” enligt Ullén.⁴⁷ Jaget kommer att ha samma överblick som fågeln i ”höga Linden”. Överblicken skapar kontroll och därmed en möjlighet att nå tryggheten och ljuset igen, därför kallas det ”lugnets utkikspunkt”.

Liksom Lindgärde poängterar Höglund hur Rydstedt blandar vardaglighet och religiositet:

”bibel- och psalmboksorden [är] inte uppfästa på väggen utan ligger bland de andra orden – nötta av samma slags väder och vind – och förlänar ganska obemärkt sin ton av vardagshelgd åt det hela”.⁴⁸ Detta gör att dikten kan läsas utan kännedom om den intertextuella kopplingen, liksom samlingen i stort. Vetskapen om att Rydstedt var troende gör dock allusionen, som ju också givit samlingen titeln Genom nålsögat, central i sammanhanget. Vetskapen gör också att de bibelord som kan urskiljas under ytan i Rydstedts text fördjupar innebörden av hennes dikter, och då inte bara på ett religiöst plan.

Tvivlet på den egna förmågan, möjligheten till ett annat liv, färgar av sig på den religiösa tron i boken, då jaget inte finner någon trygghet eller stöd i religionen. Efter att hon nekats att bli präst menade Rydstedt att ”[k]yrkan och teologin hade förkastat henne”.⁴⁹ I diktsamlingen handlar det dock inte om någon bitterhet mot kyrkan, utan om en liknande känsla att vara avskuren och ensam, och att inte veta vad man ska tro på. I sviten ”Mitt hjärta” står det ”min gamle Gud försvann” (s. 29). Smedberg Bondesson menar att denna förlorade Gud också kan vara Rydstedts far, som lämnade familjen och flyttade till Småland när hon bara var två år.⁵⁰ En sådan tolkning kan tyckas långsökt, men är fullt möjlig, då samma svit beskriver barndomsminnen och även nämner ”en köttfar och en blodfar,/förgäves tillbakalängtad ifrån skogarna/av barnet vid havet” (s. 29). Här skulle barnet i så fall vara Rydstedt själv, banden till fadern finns i blodet och att hon just skriver ”köttfar” skulle kunna förklaras med att han i

47 Ullén, Kära, kära verklighet, s. 31.

48 Höglund, s. 25.

49 Ullén, Kära, kära verklighet, s. 217.

50 Smedberg Bondesson, s. 93.

och med att han lämnat ön inte gått att ta på. I sviten skriver hon vidare ”lärarfäder, lärofäder/

- så stora var de alla/att ingen större var” (s. 29). Här kan tolkningen vidgas och faderstiteln gälla både hennes lärare och de präster hon kommit i kontakt med, men det är viktigt att notera att beskrivningen gäller någonting som varit.

I sviten pendlar dock jaget mellan att beskriva nuet, barndomen och att teckna ett möjligt scenario för framtiden: den egna döden. Rydstedt skriver: ”Låg jag död på marken:/Livet aldrig mer./Himlen blånar över liket” (s. 28). Sviten berättar också om när jaget ”diade mjölk/utan någon oro förnimbar” (s. 29). En så enkel och lugn tillvaro vill jaget åter ha. Sista avdelningen visar dock inte ett lyckligt utsnitt av barndomen, utan hur en piga ”slog mig, när jag skrek” (s. 30). Kontrasten mellan ljus och mörker är central. Hopplöshet och smärta står mot lugn och glädje, förlorad gemenskap mot påträngande ensamhet, död och liv, mörker mot ljus. Mörker och ljus finns också i tron och i tvivlet, i Gud och i Djävulen. Gud bör vara den störste, åtminstone för det vuxna troende jaget. Sviten visar att den störste kan vara olika vid olika skeden i livet; modern gudalikt betydelsefull för barnet, den saknade fadern för det äldre barnet, lärofadern för den kunskapstörstande, osv. Att ”min gamle Gud försvann” lyfter också fram den vilsenhet jaget känner eftersom jaget inte vet vad det ska tro på längre, särskilt inte i ett nu som känns så hopplöst och mörkt och där ingen Gud verkar finnas till hjälp.

”Religiositeten finns där, i själva livskänslan, i naturkänslan, i känslan inför allt levande.

Landskapskänslans förening med den religiösa livskänslan visar sig inte minst i ljusspelet, i de paradoxala föreningarna mellan ljus och mörker”, menar Höglund.⁵¹ Dikten ”Himmelens port” antyder också samband till Markusevangeliet och att komma in i Himmelriket direkt genom sin titel. I dikten möter jaget upp med Luther i en segelbåt. Men det seglar ”under huden” (s. 35), alltså inom jaget, i tanken. Det är en illustration av en mörk känsla. Det är

”Väldig seglats mellan själarnas båtar” (s. 35). Världen gungar igen, men här sker det med vågor och är därför mer naturligt än när husen gungade. Båtar och vågor hör samman, det salta vattnet kan kopplas till Östersjön, men i dikten är allt förvridet och gjort av salt: ”Jag salt, hav salt,/Du salt” (s. 35). Detta skapar obehag och precis som reformatorn Luther stod för förändring, vill diktjaget ändra sin situation. Längre fram i samma dikt ”gläntar en dörr./Han ställer en påse/på stolen vid dörren” (s. 36). Är det Himmelens port? Är det Luther som har en påse? ”Det sjunger/det sjunger”, fortsätter dikten. Det skulle kunna vara en änglakör, men tvärt bryts denna underliga bild av att det som egentligen hörs är ”en trippande hund/med klor emot golvet”. Det är den tidigare nämnda verklighetshunden som kommer.

51 Höglund, s. 25.

Inte sällan har den [hunden] ansetts vakta porten till det hinsides […] Hundar har offrats åt avlidna för att även i nästa värld kunna tjäna dem som stigfinnare [---] Hunden var också guden Xolotls (”Tvillingens”) uppenbarelseform, och hundar skulle leda de döda till underjorden över den ”niofaldiga floden”. Även för solen, som sjunker ner i jordens gap i väster, är Xolotl vägvisare. Han leder den genom underjorden tillbaka till soluppgångsplatsen, måste då själv först dö men återfår sedan livet som ”den som leder uppåt”. Det är denna dubbla roll som har gett honom namnet ”Tvilling”.⁵²

Himmelens port, den gläntande dörren, skulle alltså kunna vara en öppning som leder jaget antingen till ett annat liv efter detta, eller tillbaka till det stabila, ljusa livet. Hunden skulle, liksom fyren, kunna vara jagets vägvisare dit. Diktens rumsliga beskrivningar, den inom jaget och det faktiska rummet, står i kontrast, liksom det mörker och ljus de står för. Hunden, som här kan sägas vakta porten, är ändå den starkaste symbolen. Den är inte bara en länk mellan mörker och ljus, den är även jagets förankring i detta livet och försöker kalla jaget åter, istället för att låta det ge upp och lämna detta livet och gå genom himmelens port.

Svårigheten som fanns i ”Genom nålsögat” går igen, ibland är det också svårt att skilja verklighet från tanke eller känsla. Att jaget inte riktigt kan greppa vad som pågår, vad som är riktigt, eller borde vara, märks i ”Soldikt 1982” (bilaga, s. 29ff.): ”Jaget centrum/Men Kristus/

Bara så att det inte blir fel”. Jaget vill göra rätt, men vad är rätt? Vad ska jaget tro och göra?

Det verkar finnas en kamp mellan den religiösa tron och den egna jagupplevelsen. Jaget kan inte balansera dessa båda och leva i frid. Svårigheterna i och med ångesten skapar inte bara ett tvivel hos jaget på sig själv, utan ett tvivel på Gud som tidigare tröstat, men nu inte kan.

Språket är också brutet, den inledande versen saknar verb. De stora bokstäverna i citatet markerar särskilt mittversen: ”Men Kristus”. Citatet visar hur jaget försöker placera sig själv och sin tro likt byggklossar efter olika mönster för att skapa någonting hållbart.

Skapande

”Det finns en väv av verklighet,/en dunkel gobeläng/för mitt öga och min hand att hålla i”, står det i ”Dunkel gobeläng” (bilaga, s. 29). Verkligheten är en bild man kan betrakta, med viss distans. Att skriva att någonting finns, menar Ullén, är ”[e]tt retoriskt grepp som i poesi brukar vara ett sätt att säga att något inte finns – inte här, inte nu, men kanske sedan eller någon annanstans”.⁵³ Påståendet behöver inte vara sant, men är relevant med tanke på den osäkerhet över vad som är verkligt som boken ger uttryck för. Ordet ”dunkel” kan kopplas till det tidigare nämnda mörkret, men ögat behöver ljus för att se och i handens antydan om fysisk kontakt finns en strimma hopp. Att hålla handen kring någonting kan också betyda att styra det. Handen styr hur bilden av verkligheten utformas. Dikten fortsätter ”Jag väver själv min

52 Biedermann, s. 183f.

53 Ullén, Gå, lilla ballad, och finn min härskarinna, s. 164.

verklighet/härinne i min hjärna, kropp,/härinne oupphörligen”. Jaget är medskapare, och det är i jagets huvud som bilden vävs fram. Den uttryckta distansen till skapandet och att samtidigt bära det inom sig visar åter kluvenheten. Dikten fortsätter ”i ett hav av vatten vågor, blod”. Detta är vätskorna som utgör en stor del av människans kropp, men kan också vara en landskapsbild, och havet anknyter till Öland. Vågorna förstärker obehaget och kan knytas till det gungande ångestlandskapet. Som en bisats kommer så ordet ”blod”. Det blir tydligt att det inte handlar om någon garnvävnad. Bilden skapas i blod, med blod. Liksom Ullén läser jag

”`väven` i `Dunkel gobeläng` [som] en metafor eller allegori för hur jaget hos oss alla `själv`

väver sin verklighet”.⁵⁴ Det handlar om att väva bilden av livet med själva livet.

Ullén menar att något Rydstedt använder ”så skickligt att man knappt märker [det]” är

”de många lärda allusionerna, från klassisk och nordisk mytologi till modern psykoanalytisk jargong”.⁵⁵ Anspelningar finns t.ex. på Odyssén. I den nittonde sången berättar Penelope om hur hon i väntan på Odysseus sitter på ön Ithaka och väver en lång väv för att skjuta upp ett bröllop med någon av sina friare. Väven blir inte bara en symbol för hennes öde, utan också ett verktyg med vilket hon själv behåller makten över sitt eget liv och styr det. På samma sätt sitter Rydstedts diktjag på en ö och väver sin verklighet med ord för att styra upp sitt öde.

Trådarna finns också i syendet. Dessa handlingar är bara bitvis insprängda i diktsamlingen, och utmärker sig just därför. Dikten ”Kristin” (bilaga, s. 29) börjar: ”Vem är hon, som sitter vid symaskinen/och syr och syr/med förklistrat ansikte”. Här blir handlingen dubbelt markerad i och med att ytterligare en person förs in i handlingen. Hon verkar, enligt titeln, heta Kristin, men jaget vet inte vem det är. Det är hon som ”syr” och jaget som ”ser”. Jaget är passivt betraktande, hon är aktivt syende men kan inte se. Hennes ansikte är förklistrat ”från haka till kind,/från kind och till panna,/från panna till kind,/från kind och till haka tillbaka igen”. Här bildas formen av en kantställd kvadrat, eller som jag väljer att se det; ett nålsöga.

Ullén kopplar samman ”Kristin” med August Strindbergs pjäs Ett drömspel och den Kristin som där är så fäst vid sina klisterremsor.⁵⁶ Detta är möjligt att göra, men för mig blir kopplingen sökt och konstruerad. Även Smedberg Bondesson hänvisar till Ett drömspel. Hon menar att ”[h]ela diktsamlingen skulle kunna liknas vid ett slags drömspel. Dikterna kan läsas som en konstnärlig bearbetning av ett fragmentariskt material ur en drömdagbok”.⁵⁷ Denna motivering ligger närmare min tolkning. ”Kristin” är fragmentarisk och drömsk, liksom undertonen är i diktsamlingen i stort. Även Rydstedt själv har ju poängterat det

54 Ullén, Gå, lilla ballad, och finn min härskarinna, s. 162.

55 Ullén, Kära, kära verklighet, s. 192.

56 Ibid., s. 214.

57 Smedberg Bondesson, s. 129.

fragmentariska. Jag tycker att bilden med maskinen pekar på någonting mekaniskt, men det är också ett skapande som är uppbyggande, bitar sys ihop. Jag vill låta hänvisningarna stanna inom Genom nålsögat och istället koppla dikten till vävandet i boken. Jag tycker mig ana att kvinnan står närmare väven och jagets upplevelser, än vad som är direkt utskrivet. Därför kommer ”Kristin” att diskuteras vidare i uppsatsens nästa avsnitt. Syendet finns också i

”Soldikt 1982” (bilaga, s. 29ff.). ”Sticker med nålhuvudet i tyget,/trycker med fingret på nålspetsen”. Jaget behöver hjälp även med en så grundläggande sak som hur nålen ska föras.

Jaget håller nålen upp och ner, sticker spetsen i fingret och börjar antagligen blöda. Här finns en koppling till blodet i ”Dunkel gobeläng”. Nålen kan också kopplas till diktsamlingens titel.

I den syendes hand finns nålsögat mellan den felvända nålens ändar. Att tänka om och hitta lösningen verkar för jaget vara lika svårt som liknelsen med kamelen visat.

I ”Bär det stora barnet” (bilaga s. 33) finns ordet ”mönster”. Det kan förknippas med att brodera efter mönster, vilket kan kopplas till gobelängen där livsmönstret vävs till verklighet.

Men i dikten är ordet förknippat med en annan typ av skapande; det skrivande som skapar själva dikten. Jaget vill ”frilägga orden”, placera dem i ett mönster, så ”som en man om sommaren lägger sitt livs mönster/i en flisgård av tunga stenar”. Ullén har fått bildens ursprung berättat för sig. ”Bilden hämtar hon in från gården, där `en man` en av de varma somrar då Genom nålsögat kom till lade nya kalkstensflisor på gårdsplanen intill huset”.⁵⁸ På samma sätt vill jaget lägga sitt livsmönster; i ord. För att det ska gå kräver jaget: ”Ge mig mina händer tillbaka”. Dikten och stenmönstret skapas med händerna som verktyg. ”Ofta utgår hon från en yttre konkret upplevelse, åt vilken hon sedan ger en djupare dimension”.⁵⁹ Dikten förankras i utsikten och mannens arbete förenas så med skrivandet, men också med det omskrivna vävandet och syendet. Hans arbete är fysiskt tungt, medan skrivandet, vävandet och syendet är psykiskt tunga, på grund av ångesten. Att skriva är att bli fri, för att bli fri måste jaget sortera sina upplevelser i ett skriftmönster, som mannen gör med stenarna.

Skrivandet finns också ”Himmelens port”: ”Jag sträcker ut/från papperets kant till papperets kant” (s. 35). Jaget sträcker ut sig, sin kropp över papperet genom orden. Det blir en direkt beskrivning av hur de egna erfarenheterna blir till dikt. I strofen innan seglar ju jaget med Luther och på samma sätt som de då kastades mellan stora vågor, kastas jaget här mellan papperets kanter. Dikten fortsätter: ”För trångt är det block, som jag skriver i nu” (s. 35). Här finns en ofrivillig begränsning som gör att det inte fungerar. Jaget försöker skapa en helhet, eller början till ett mönster. I Ryings intervju säger Rydstedt: ”[f]örutsättningarna för att jag

58 Ullén, Kära, kära verklighet, s. 210.

59 Sallnäs, s. 41.

ska kunna leva vidare är att jag får och kan skriva. Det finns ingen annan väg för mig […] Det är hela tiden fråga om att gripa om verkligheten så att inte min rädsla och min ångest och fruktan inför det overkliga, det farliga och fasansfulla kan ta makten över mig”.⁶⁰ Här verkar det vara just det som har hänt. Dikten är ett försök att ta makten över orden och därmed verkligheten, men istället följer känslan av psykisk begränsning med ut i verkligheten: ”För trångt är det rum,/som jag sitter i nu”. Begränsningen breder ut sig: ”Allt kortare färden/från år till måne,/från jord och till året tillbaka igen” (s. 35f.). Åren byggs upp av månader, vilka utgörs av månens varv runt jorden. Mellan dessa punkter, i tiden och i universum, tecknas ett mönster. Formen liknar den mellan haka, kind, panna, kind och haka i dikten ”Kristin”.

Identitet

De teman som hittills diskuterats handlar alla om identitet, vilket jag alltså menar är huvudtemat i Genom nålsögat. De röster som kommer till tals visar en kluven identitet med anknytning till ångest, tro och skapande. Olika skepnader ställs i kontrast till varandra och tilltalar, omtalar och betraktar varandra. I ”Soldikt 1982” (bilaga, s.29ff.) säger jaget: ”Jag vill ha ett barn med dig”. Detta du-tilltal problematiseras med en fråga redan i samlingens första dikt: ”Var ser du din öppning kära själ?”. Här handlar det inte om kommunikation mellan två personer, utan om en kropp och en själ som är ofrivilligt separerade och försöker nå varandra.

Ordet ”kära” antyder en tidigare närhet och en fortsatt värme. Nuet är mörkt och svårt, men själens öppning pekar mot ljuset. I dikten presenteras så det mörker och ljus som präglar hela boken. Kontrastspelet finns även i dikten ”I mörka rum” där ”Hon går i mörka rum” (s. 41).

Här finns inget tilltal, bara en beskriven iakttagelse. Jagets genomgående upplevelse av ljus och mörker gör dock att jag vill se denna ”hon” som ett uttryck för jaget.

Som analysen visat läser jag även hästen som en del av jaget på ett känslomässigt plan, dess ångestskepnad. I och med det ligger det nära till hands att pröva alla djuren som uttryck för jagets känslor. I symbolläran har fåglar huvudsakligen en positiv betydelse. ”Fåglarna symboliserar den kraft som hjälper människan till eftertänksamt tal och får henne att tänka ut mycket i förväg innan det blir till strålande handling. Liksom fåglarna lyfts upp i luften av sina fjädrar, kommer själen att i kroppen upplyftas av tänkandet och sprida sig överallt”.⁶¹ I dikten ”Fågeln i Världen” är tonen gåtfull: ”Det stora är kanske litet./Det lilla är kanske stort,/

sade Oraklet vid grinden/och grät över barnet.//Vad sade då Fågeln i Världen/som grät som ett Barn i höga Linden?” (s. 14). Fågeln har den kontroll och överblick över landskapet som jaget

60 Rying, s.44.

61 Biedermann, s. 134.