Livslust, linfrön och Lasix Bilagor.

1

Bilagor.

Livslust, linfrön och Lasix

Studiecirkelmaterial för

sjuksköterskor kring äldres

läkemedelsbehandling

Bilaga 1: Farmakologisk behandling ...sid 2

Bilaga 2: SMA – Safe Medication Assessment ...sid 24

Bilaga 3: Underlag för smärtanalys ... sid 26

Bilaga 4: Sömndagbok ... sid 28

2

BiLAgA 1: Farmakologisk behandling

Bilaga 1 är tänkt att fungera som ett referensavsnitt till temaområdena i studiematerialet. I bilagan redogörs kortfattat för läkemedel som används vid några vanliga sjukdomstillstånd och besvär hos äldre. Förteckningarna över läkemedel innehåller i stort sett samtliga läke­ medel som finns listade i Läkemedelsboken 2009/2010 under respektive sjukdomstillstånd och besvär. Licenspreparat och preparat som endast finns som infusionsvätska ingår ej. Läkemedlen är indelade på samma sätt som i FASS, det vill säga efter ATC­kod.

En del av preparaten som finns listade i bilagan är ovanliga och/eller olämpliga att användas av äldre. Vi har ändå valt att ta med dem eftersom sjuksköterskan och annan hälso­ och sjukvårdspersonal kan stöta på dessa preparat i sitt arbete. Den som vill veta mer om vilka preparat som rekommenderas till äldre hänvisas till information från läkemedels­ kommittén i sin region. Hälso­ och sjukvårdspersonal i Västra Götalandsregionen uppmanas exempelvis ta del av:

• Äldre och läkemedel. Strategi för Västra Götalandsregionen – 2008-2012 • Medicinska riktlinjer för läkemedel och äldre

• Terapiråd om äldre och läkemedel i REKlistan. Rekommenderade läkemedel i Västra Göta-landsregionen

Samtliga dokument finns att ladda ner på www.vgr.se.

Förutom Läkemedelsboken 2009/2010 bygger informationen i bilaga 1 på följande källor: • www.fass.se

• Lundgren, Claes (2007) FAS UT 2. Att utvärdera, ifrågasätta och skonsamt avsluta läkemedelsbehandling. Läkemedelskommittén i Västerbottens läns landsting. • Fastbom, Johan (2006) Äldre och läkemedel. Stockholm: Liber.

Matsmältningsorgan och

ämnesomsättning ...sid 3

Medel vid dyspepsi och ulcussjukdom • Laxermedel • Insuliner • Perorala diabetes­ medel

Blodet ...sid 7

Antikoagulantia • Medel vid anemi

Hjärta och kretslopp ...sid 9

Glykosider • Organiska nitrater • Diuretika • Betareceptorblockerare • Kalcium­

antagonister • ACE­hämmare • Angiotensin II­antagonister (ARB) • Lipidrubbningar

Hormoner ...sid 14

Kortisonpreparat

Medel mot inflammation

och värk ...sid 15

NSAID/COX­hämmare • Opioider • Lätta smärtstillande

Nervsystemet ...sid 18

Kolinesterashämmare • Medel vid parkin­ sonism • Neuroleptika • Lugnande medel • Sömnmedel och lugnande medel • Anti­ depressiva

3

Matsmältningsorgan och ämnesomsättning

Medel vid dyspepsi och ulcus

Antacida och alginsyra är två vanliga läkemedelsgrupper som säljs receptfritt på apotek. Alginsyra innehåller natriumsalt, vilket ger upphov till en skumpropp ovanpå ventrikelns innehåll. Detta kan mekaniskt minska refluxbenägenheten. Antacida ger symtomatisk lind­ ring vid ulcussjukdom, refluxesofagit och syrabetingade epigastralgier. Antacida innehål­ ler olika kombinationer av syraneutraliserande basiska salter, vilka kortvarigt neutraliserar ventrikelinnehållet. Vid långvarig medicinering med kalciumkarbonat har hyperkalcemi rapporterats. Aluminium­ och magnesiumhydroxid försämrar absorptionen av bland annat järn och kan orsaka hypermagnesemi och hyperaluminemi vid njurinsufficiens.

Protonpumpshämmare minskar magsäckens saltsyraproduktion genom att hämma väte­ jonpumpen i slemhinnan. De ingår tillsammans med antibiotika i den behandling som rekommenderas mot helicobakter pyloriinfektion vid ulcussjukdom. Protonpumpshämmare används också som profylaktiskt behandling av NSAID/ASA­gastropati.

Histamin-2-receptorblockererare hämmar saltsyraproduktionen i magsäcken genom att blockera en viss typ av histaminreceptorer i syraproducerande parietalceller.

Läkemedelsgrupp Verksam substans Preparatnamn

Antacida: Aluminiumhydroxid: Link

Kalciumkarbonat + magnesiumhydroxid: Rennie, Novalucol

Aluminiumhydroxid +magnesiumhydroxid +

magnesiumkarbonat: Novaluzid

Alginsyra: Alginsyra, kombinationer: Gaviscon

Protonpumpshämmare: Esomeprazol: Nexium

Lansoprazol: Lanzo

Omeprazol: Losec MUPS, Omeprazol

Pantoprazol: Pantoloc, Pantoprazol

Rabeprazol: Pariet, Pabeprazol

Histamin-2-receptorantagonister: Famotidin: Famotidin, Pepcid

Famotidin, kombinationer: Pepcid Duo

Ranitidin: Artonil, Inside Brus, Rani-Q,

Ranitidin, Zantac

4

Laxermedel

Laxermedel kan delas in i olika kategorier med sinsemellan olika sätt att verka på. Vid lättare obstipation kan bulkmedel användas när effekten av kostomläggning inte varit tillräcklig. Preparaten måste då kombineras med rikligt vätskeintag. Vid försämrad peristaltik, exempel­ vis hos diabetespatienter, kan bulkmedel ge ökade bukbesvär.

Osmotiskt aktiva medel får en bulkeffekt genom att osmotiskt binda vatten. Dosen bör ökas successivt för att försöka minska biverkningar som gasbesvär och uppkördhetskänsla.

Tarmirriterande medel stimulerar tarmperistaltiken genom en direkt verkan på tarm­ väggens nerver. Långvarig regelbunden användning, förutom som profylaktisk behandling vid medicinering med opioider, ska undvikas eftersom det kan försämra tarmens funktion och därigenom öka förstoppningsproblemen. Risken för uttorkning och rubbad saltbalans ökar.

Klysma mjukar upp hårda avföringsklumpar och smörjer tarmslemhinnan. Dessa preparat används framförallt vid förstoppning i ändtarmen eller när tömningssvårigheter är ett domi­ nerande problem.

Läkemedelsgrupp Verksam substans Preparatnamn

Tarmirriterande medel: Bisakodyl: Dulcolax, Toilax

Natriumpikosulfat: Cilaxoral, Laxoberal

Sennaglykosider: Pursennid Ex-Lax

Bulkmedel: Ispaghulaskal: Agiolax, Lunelax, Vi-Siblin

Kostfiber av veteskal: Fiberform

Sterkuliagummi: Inolaxol

Osmotiskt aktiva medel: Lakitol: Importal Ex-Lax

Laktulos: Duphalac, Laktipex, Laktulos

Magnesiumoxid: Salilax

Makrogol: Forlax

Polyetylenglykol + mineralsalter: Movicol

Klysma: Bisakodyl: Toilax

Natriumdokusat + sorbitol: Klyx

Natriumcitrat + natriumlaurylsufoacetat: Microlax

Sorbitol: Resulax

Motilitetsstimulerande medel: Metoklopramid: Primperan

insuliner

För kliniskt bruk indelas insulinerna efter sin verkningsduration i kortverkande, medellång­ verkande och långverkande preparat. Stora variationer i verkningsprofilen förekommer dock beroende på bland annat injektionsområde, insulindos och förekomst av insulinantikroppar.

5

sub kutant, intramuskulärt eller intravenöst. Snabbverkande humaninsulin börjar verka efter cirka 30 minuter och når maximal effekt efter en till tre timmar. Durationen är fem till åtta timmar. Effekten av snabbverkande insulinanaloger börjar 0 till 30 minuter efter injektion, når maximal effekt efter en halv till en och en halv timmar och har en duration på två till fem timmar.

Medellångverkande insulin av s k NPH­typ kan endast injiceras subkutant. NPH­insulin börjar verka efter en till två timmar, når maximum efter fyra till tolv timmar och ha en duration på upp till 24 timmar.

Insulin glargin är en långverkande insulinanalog med duration upp till 24 timmar. Effekterna sätter in efter två till tre timmar och saknar en tydlig peak. Insulin glargin har blivit ett alternativ till NPH­insulin, främst vid typ 1­diabetes. Det senaste tillskottet av lång­ verkande insulinanaloger är insulin detemir, vilket har en längre verkan än NPH, men kortare än insulin glargin. Biotillgängligheten är 60 procent varför dosen måste anpassas därefter. Effekter av Insulin detemir sätter in efter en och en halv timma och når maximal effekt efter tre till sexton timmar.

Kombinationer av kortverkande humaninsulin eller insulinanaloger och NPH, så kallade tvåfasinsuliner, finns för patienter hos vilka kraven på justering av dosen är mindre, till exem­ pel hos äldre med typ 2­diabetes.

Snabbverkande insulinanaloger: Apidra, Humalog, Novorapid Snabbverkande humaninsulin: Actrapid, Humulin Regular, Insuman Infusat, Insuman Rapid Medellångverkande: Humulin NPH, Insulatard, Insuman Basal Långverkande: Lantus (glargin), Levemir (detemir) Tvåfasinsuliner: Humalog Mix 25, Humalog Mix 50, Humulin Mix 30/70, Insuman Comb 25, NovoMix 30

Perorala diabetesmedel

Perorala antidiabetika ska övervägas vid typ 2­diabetes när kostbehandling under 3 till 6 måna der inte medfört adekvat glukoskontroll. Det finns flera olika perorala diabetesmedel som sinsemellan verkar på olika sätt.

Mediciner i läkemedelsgrupperna biguanider ökar kroppens känslighet för insulin. Kroppens celler kan då ta upp socker från blodet så att blodsockerhalten sjunker utan att bli alltför låg. Dessutom gör läkemedlet att leverns egen produktion av socker minskar och att det går långsammare för tarmen att ta upp socker till blodet. Biguanider, exempelvis metfor­ min, ger vanligtvis inte någon viktökning, varför metformin oftast rekommenderas i första hand till patienter som har typ 2­diabetes och är överviktiga. Metformin kan vara farligt att använda för patienter med nedsatt njurfunktion eftersom det då kan ackumuleras i kroppen och leda till förgiftning. Metformin kan leda till laktatacidos vilket bland annat yttrar sig som magsmärtor, muskelvärk och medvetslöshet och i värsta fall dödsfall. Metformin ska undvikas till äldre, magerlagda patienter.

Glitazoner sänker blodsockerhalten genom att påverka fettcellerna så att känsligheten för insulin i kroppen förbättras. Detta påverkar också sockeromsättningen i lever och muskler. Glitazoner ska inte användas tillsammans med insulin eftersom det då finns en risk för

6

vätske retention och hjärtsvikt. Leverfunktionen ska regelbundet kontrolleras på patienter som behandlas med Glitazoner eftersom dessa läkemedel kan leda till leverskador.

Läkemedel i gruppen sulfonureider ökar kroppens egen produktion av insulin. Behand­ lingen har bäst effekt när kroppen fortfarande har en relativt bra egen produktion av insulin. Den blodsockersänkande effekten sitter i upp till 24 timmar, men det finns också preparat med mer kortvarig effekt. Glitinider, exempelvis NovoNorm och Starlix, är en annan grupp läkemedel som gör att bukspottkörteln producerar och utsöndrar mer insulin. Dessa påmin­ ner om sulfonureider men har en snabbare och kortvarigare effekt. Glitinider ska tas strax före en måltid för att stimulera insulinproduktionen när den behövs som bäst. Glitinider används i första hand tillsammans med biguanider och kan användas av de flesta som har typ 2­diabetes.

Både sulfonureider och glitinider kan leda till att patienten drabbas av hypoglykemi. Risken är större vid användning av sulfonureider på grund av dess längre verkningstid och dessa bör därför undvikas till äldre patienter. Även risken för långvarig hypoglykemi är större hos äldre än hos yngre, bland annat eftersom förmågan att mobilisera antihypoglykemiska försvarsinsatser (adrenalin, kortisol, tillväxthormon, glukagon) sjunker med åldern. Risken för hypoglykemi ökar dessutom vid nedsatt leverfunktion, alkoholförtäring eller i kombina­ tion med NSAID.

Alfaglukosidashämmare hindrar eller bromsar upptaget av socker från tarmen till blodet. Alfagukosidashämmare rekommenderas till överviktiga patienter och ska tas strax före eller i början av en måltid för att effekten ska bli så bra som möjligt. Vanliga biverkningar är gaser i magen och diarré. Dessa kan lindras genom att undvika alla slags sockerarter i maten.

Läkemedelsgrupp: Verksam substans Preparatnamn

Alfa-glukosidashämmare: Akarbos: Glucobay

Biguanider: Metformin: Glucophage, Metformin

Sulfonureider: Glibenklamid: Daonil, Euglucon, Glibenklamid recip

Glimepirid: Amaryl, Glimepirid

Glipizid: Glipizid Meda, Minidiab

Glitazoner: Rosiglitazon: Avandia

Pioglitazon: Actos

Glitinider: Nateglinid: Starlix

Repaglinid: NovoNorm

Sitaglipid : Januvia MSD

Vildagliptin: Glavus

Kombinationspreparat: Rosiglitazon+glimepirid: Avaglim

7

Blodet

Antikoagulantia

Antikoagulantia eller blodförtunnande medel verkar på flera sätt i kroppen. Vitamin K­anta­ gonister och heparin påverkar blodets koagulationsfaktor. Underhållsbehandling med låg­ molekylärt heparin ges i form av subkutana injektioner.

Blodförtunnande läkemedel består också av så kallade trombocytaggregationshämmare vilka minskar blodplättarnas förmåga att klumpa sig samman. En vanlig typ av behandling är acetylsalicylsyra i låg dos som används för att förebygga exempelvis hjärtinfarkt och stroke.

Några säkra positiva effekter av Dipyridamol (Persantin) är ej påvisade hos patienter över 70 år. Biverkningar på grund av preparatets vasodilaterande effekt (huvudvärk, yrsel, försämrad angina pectoris) är vanligt förekommande hos äldre vilket gör att preparatet bör användas med försiktighet.

Läkemedelsgrupp Verksam substans Preparatnamn

Vitamin K-antagonister: Acenokumarol: Sintrom

Fenprocoumon: Marcoumar

Warfarin: Waran

Heparinpreparat: Dalteparin: Fragmin

Danaparoid: Orgaran

Enoxaparin: Klexane

Heparin: Heparin Leo

Tinzaparin: Innohep

Trombocytaggregationshämmande medel: Abciximab: Reopro

Acetylsalicylsyra: Trombyl Acetylsalicylsyra + dipyridamol: Asasantin retard Bivalirudin: Angiox Dipyridamol: Persantin, Ilomedin Klopidogrel: Plavix Tiklopidin: Ticlid

Medel vid anemi

Järn som ges i tablettform kan interagera med andra typer av läkemedel såsom antibiotika och medel mot benskörhet. Olösliga kemiska föreningar bildas vilket minskar absorptions­ förmågan av järn. Behandling med intramuskulär injektion kan i sådana fall vara att föredra. Om järntabletter fastnar i matstrupen kan de orsaka sår. Det är därför viktigt att patienten dricker ordentligt och inte ligger ner han eller hon tar tabletterna.

Vitamin B12 kan ges som intramuskulär injektion för att snabbt kunna åtgärda B12­ brist, exempelvis vid symtom från nervsystemet. Underhållsbehandling kan ges antingen med tabletter eller injektioner var tredje månad. B12­brist kan ge låga folsyravärden. Vid samtidig B12­brist ska denna åtgärdas först innan behandling med folsyra inleds.

8

Läkemedelsgrupp Verksam substans Preparatnamn

Medel vid järnbrist: Ferroglycinsulfat: Niferex

Ferrosulfat: Duroferon

Järnsackaros: Venofer

Järn, kombinationer: Ferritamin

Vitamin B12: Cyanokobalamin: Behepan, Betolvex, Betolvidon

Hydroxokobalamin: Behepan

9

Hjärta och kärl

glykosider (digitalispreparat)

Digitalis har en svag positiv inotrop effekt, det vill säga har en stärkande effekt på hjärt­ muskelcellerna och förlänger överledningen av hjärtats elektriska impulser från förmak till kammare. Dessutom erhålls en viss diuretisk effekt. Då betablockerare är väl så användbara som digoxin för att få frekvensminskning vid förmaksflimmer används digoxin allt mindre vid hjärtsviktsbehandling.

Läkemedelsgrupp Verksam substans Preparatnamn

Digitalispreparat: Digoxin: Digoxin, Lanoxin

Organiska Nitrater

Nitraterna utvidgar kroppens blodkärl vilket i sin tur minskar blodtillflödet till hjärtat och därigenom hjärtmuskelns arbete. Det leder framförallt till att blodtillflödet till hjärtat avtar så att hjärtmuskelns arbete minskar. Nitroglycerin används vid akuta kärlkrampsanfall medan nitrater med lång verkan används för att förebygga kärlkramp.

Läkemedelsgrupp Verksam substans Preparatnamn

Nitroglycerin: Glyceryltrinitrat: Glytrin, Minitran, Nitroglycerin, Nitrolingual, Nitromex,

Suscard, Transiderm-Nitro

Nitrater med lång verkan: Isosorbiddinitrat: Sorbangil

Isosorbidmononitrat: Imdur, Ismo, Ismo Retard, Isodur, Isosorbidmononitrat

Recip, Monoket

Diuretika (urindrivande medel)

Diuretika används vid hypertoni samt vid ödem av olika slag, exempelvis vid hjärtsvikt. Vid hjärtsvikt används diuretika framförallt för symtomlindring och intermittent självbehandling. Det finns flera olika typer av urindrivande medel. Gemensamt är att de ökar utsöndringen av natrium och vatten.

Loop-diuretika har en kort halveringstid där effekten sätter in efter en halv till en timme med maximal effekt efter en till två timmar. I akuta situationer ges loop­diuretika i intrave­ nös injektion. Biverkningar som trötthet och muntorrhet är relativt vanliga. Tiazider har en mjukare effekt. Dessa är speciellt lämpade hos patienter med hypertoni som etiologi till sin hjärtsvikt. Kombination av loop­diuretika och tiazider kan ibland ge en synergistisk effekt, men också elektrolytrubbningar. Kaliumsparande diuretika motverkar de förluster av kalium och magnesium som andra urindrivande medel kan ge. Risk finns dock för hyperkalemi, särskilt vid nedsatt njurfunktion och i kombination med ACE­hämmare som också har en kaliumsparande effekt. Aldosteronantagonister förhindrar bindningen av aldosteron, ett hormon som deltar i regleringen av blodtrycket och är involverad i patofysiologin vid kardio­ vaskulär sjukdom.

10

Läkemedelsgrupp Verksam substans Preparatnamn

Loop-diuretika: Furosemid: Furix, Furix Retard, Furosemid, Impugan, Lasix Retard

Torasemid: Torasemid, Torem

Tiazider: Bendroflumetiazid: Centyl-K mite, Salures

Hydroklortiazid: Esidrex

Kaliumsparande diuretika

inklusive kombinationer: Amilorid: Amilorid

Amilorid+hydroklortiazid: Amilofem, Moduretic MSD, Normorix mite, Sparkal Bendroflumetiazid i kombination med kalium: Centyl K mite Eplerenon: Inspra Spironolakton: Aldactone, Spironolakton

Betareceptorblockerare

Betablockerare hämmare effekten av katekolaminer i samband med psykisk och fysisk stress. Detta leder till en sänkning av puls, blodtryck och hjärt­minutvolym. Betareceptorblockerare används vid hypertoni, angina pectoris, hjärtsvikt och vissa arytmier. Vid arytmier används betablockerare som akutbehandling. Vid behandling mot hjärtsvikt kan det dock, liksom med ACE­hämmare, ta flera månader innan symtomförbättring erhålls..

De allvarligaste biverkningarna av betareceptorblockerare är obstruktivitet hos patienter med astmatiska sjukdomar, vissa typer arytmier och försämring av hjärtsvik. Andra biverk­ ningar är bradykardi, trötthet, kalla händer och fötter, ortostatism och mardrömmar. Äldre kan också drabbas av förvirring och andra störningar.

Läkemedelsgrupp Substans Preparatnamn

Beta-receptorblockerare, icke selektiva: Pindolol: Pindolol, Viskén

Propranolol: Inderal, Inderal Retard, Propranolol

Beta-receptorblockerare, selektiva: Metoprolol: Metoprolol, Seloken, Seloken ZOC

Atenolol: Atenolol, Bisprolol, Emconcor

11

Kalciumantagonister

Kalciumantagonister består av två preparatgrupper. I den ena gruppen ingår läkemedel som främst påverkar hjärtat genom att minska dess frekvens och slagstyrka. Den andra gruppen påverkar främst blodkärlen genom att utvidga dem. Gemensamt för båda grupperna är att de verkar genom att hindra flödet av kalcium genom dess kanaler i cellmembranen. Kalcium­ antagonister används vid angina pectoris, hypertoni och vissa arytmier. De vanligaste biverk­ ningarna av dessa preparat är ankelödem, yrsel, huvudvärk och ansiktsrodnad. Äldre kan drabbas av förstoppning, ortostatism och försämrad hjärtsvikt.

Läkemedelsgrupp Substans Preparatnamn

Kalciumantagonister med över-vägande kärlselektiv effekt: Amlodipin: Amlodipin, Norvasc

Felodipin: Felodipin, Plendil

Isradipin: Lomir, Lomir SRO

Nifedipin: Adalat, Adalat Oros

Kalciumantagonister med

direkt hjärtselektiv effekt: Diltiazem: Cardizem, Cardizem Retard, Cardizem Unotard, Coramil

Verapamil: Isoptin, Isoptin Retard, Verapamil Merck NM

ACE-hämmare

ACE­hämmare motverkar den neuroendokrina aktiveringen och åstadkommer en kärl­ dilatation såväl centralt som perifert. ACE­hämmare används främst vid hjärtsvikt – där de är förstahandsbehandling – och hypertoni. Med ACE­hämmare fås en förlängd överlevnad, symtomlindring, hemodynamisk förbättring, ökad arbetsförmåga samt mindre behov av sjukhusvård.

De vanligaste biverkningarna av ACE­hämmare är ortostatism och hosta, som ibland kan vara mycket besvärande. ACE­hämmare kan också påverka njurfunktionen och saltbalansen.

Läkemedelsgrupp Verksam substans Preparatnamn

ACE-hämmare: Cilazapril: Inhibace

Enalapril: Enalapril, Linatil, Renitec Fosinopril: Monopril Kaptopril: Captopril Kinapril: Accupro Lisinopril: Lisinopril, Zestril Ramipril: Ramipril, Triatec comp mite

12

Angiotensin ii-antagonister (ARB):

ARB blockerar effekter av kroppens starkaste vasokonstriktor, angiotensin II. Resultatet blir en kärlvidgning och minskat perifert motstånd och en ökad hjärtminutvolym. ARB framkal­ lar mindre grad av hosta än ACE­hämmare. Stor prisskillnad finns mellan godkända pre­ parat. ARB är dyrare än de äldre ACE­hämmarna varför ARB därför i första hand används vid intolerans mot ACE­hämmare. Allvarliga biverkningar av ARB är njurinsufficiens och angioödem. Vanliga biverkningar är ödem, hjärtklappning, klåda, hosta, illamående, diarré, ortostatism och nedstämdhet.

Läkemedelsgrupp Verksam substans Preparatnamn

Angiotensin II-antagonister: Kandesartan: Atacand, Amias

Losartan: Cozaar

Valsartan: Diovan

Lipidrubbningar

Statiner är förstahandsval vid farmakologisk lipidreglering. Dessa har påvisad gynnsam effekt på aterosklerosprocessen hos koronarsjuka patienter. Statiner är den klass av läkemedel som ger den mest uttalade sänkningen av LDL­kolesterol. Totalkolesterol sjunker i allmänhet 20­60 procent, en sänkning som framförallt beror på en reduktion av LDL­kolesterol. HDL­ kolesterol stiger med cirka 5­10 procent. Statiner ska inte ges till patienter med nedsatt lever­ funktion och försiktighet ska iakttas vid nedsatt njurfunktion. Statiner kan leda till myopati (muskelsmärtor).

Resiner kan användas i kombination med statiner när behandlingsmålen inte uppnås med statiner i monoterapi. Följsamheten till behandlingen är ofta mindre god på grund av resi­ nernas obehagliga smak och konsistens. Förstoppning, illamående och diffusa magbesvär är vanliga biverkningar.

Nikotinsyrapreparat verkar genom att hämma frisättningen av fettsyror från fettväv och därmed triglyceridsyntesen i levern. Nikotinsyra ger dosberoende sänkning av triglycerider med 20­80 procent. Vid förhöjt LDL­kolesterol reduceras detta med 20­30 procent och totalkolesterol med 10­20 procent. HDL­kolesterol kan stiga med 10­20 procent eller mer. Nikotinsyra ger dessvärre nästan alla patienter problem med intensiv flush. Dyspeptiska besvär är också vanliga. Andra biverkningar är nedsatt glukostolerans, förhöjd urinsyra samt lever påverkan.

Fibrater är ytterligare en grupp lipidsänkande preparat. De kan ge gastrointestinala biverkningar såsom buksmärtor, illamående och diarré. Ökad risk för gallstenssjukdomar föreligger. Fibrater interagerar med warfarin och förstärker dess antikoagulantiska effekt.

Ezetimib blockerar upptaget av kolesterol i tarmen. I monoterapi ger behandlingen cirka 15 procent totalkolesterolsänkning. Vid kombination med statin i låg dos och ezetimib ses en kraftfull plasmakolesterolsänkning. Biverkningarna är hittills få.

13

Läkemedelsgrupp Verksam substans preparatnamn

Statiner: Atorvastatin: Atorvastatin Paranova, Lipitor, Sortis

Fluvastatin: Lescol, Lescol Depot

Lovastatin: Mevacor

Pravastatin: Pravachol, Pravastatin

Rosuvastatin: Crestor

Simvastatin: Simvastatin, Zocor, Zocord

Resiner: Kolestipol: Lestid

Kolestyramin: Questran, Questran Loc

Kolesevelam: Cholestagel

Nikotinsyra: Nikotinsyra: Niaspan

Fibrater: Bezafibrat: Bezalip, Bezalip Retard

Fenofibrat: Lipanthyl

Gemfibrozil: Gemfibrozil Sandoz, Lopid

14

Hormoner

Kortisonpreparat

De vanligaste kortisonpreparaten är glukokortikoiderna som bland annat reglerar energiom­ sättningen i kroppen. De spelar också en viktig roll för kroppens förmåga att hantera stress. Glukokortikoiderna har en inflammationsdämpande effekt i högre koncentrationer och hämmar även kroppens immunförsvar. Behandling med glukokortikoidpreparat är vanligt vid sjukdomar som astma, reumatiska sjukdomar och vissa typer av cancer.

Glukokortikoider kan ge många biverkningar, särskilt vid användningen av starka preparat och lång behandling. Exempel på svaga glukokortikoider är kortison och hydro­ kortison medan prednisolon och betametason tillhör de starka. De senare kan ge osteopo­ ros, försämrad glukostolerans, hypertoni, ödem, hud­ och muskelatrofi, psykiska besvär, cushingliknande symtombild, hypokalemi och natriumretention. Upp till 50 procent av patienter med lång varig kortisonbehandling drabbas av frakturer. Bentätheten minskar det första året med cirka 12 procent och därefter med 3 procent per år. Skelettmassan minskar annars linjärt med en procent per år från och med 40 års ålder.

Längre tids glukokortikoidbehandling hämmar den egna ACTH­produktionen och

därmed kroppens egen produktion av kortikoider. Det är därför viktigt att behandlingen fasas ut långsamt för att inte ge patienten besvärande symtom.

Läkemedelsgrupp Verksam substans Preparatnamn

Glukokortikoider: Betametason: Betapred, Celeston bifas

Dexametason: Dexacortal, Oradexon Hydrokortison: Hydrocotone, Hydrokortison Nycomed Kortison: Kortisonacetat Metylprednisolon: Medrol, Depo-Medrol, Solu-Medrol Prednisolon: Prednisolon Prednison: Deltison

15

Medel mot inflammation och smärta

Perifert verkande medel

Till perifert smärtstillande medel räknas framförallt paracetamol och acetylsalicylsyra. Både paracetamol och acetylsalicylsyra är febernedsättande och smärtstillande medan paracetamol inte har någon effekt på inflammationer. Eftersom paracetamol inte irriterar magen, så som exempelvis acetylsalicylsyra och NSAID, är det ofta förstahandspreparat vid lättare smärt­ tillstånd. Överdosering av paracetamol kan däremot ge mycket allvarliga leverskador och förgiftning. Brustabletter med paracetamol innehåller natriumbikarbonat och bör inte ges till patienter med hjärtsvikt eller njurinsufficiens.

Acetylsalicylsyra ger liknande biverkningar som NSAID och bör inte användas till äldre. Acetylsalicylsyra är blodförtunnande och ska därför inte ges till patienter som behandlas av andra blodförtunnande medel av typen warfarin.

Läkemedelsgrupp Verksam substans Preparatnamn

Anilider: Paracetamol: Alvedon, Alvedon forte, Panodil, Panodil Forte, Reliv, Panodil Brus,

Panodil Extend, Panodil Zapp och Paracetamol APC

Salicylsyraderivat: Acetylsalicylsyra: Acetylsalicylsyra, Albyl, Alka-Seltzer, Aspirin, Bamyl, Treo, Magnecyl

NSAiD/COX-hämmare

NSAID (non­steroidal antiinflammatory drugs) eller så kallade COX­hämmare brukar delas in i COX­1 och selektiva COX­2­hämmare (coxiber). NSAID har huvudsakligen tre olika effekter: inflammationsdämpande, smärtstillande och febernedsättande egenskaper. COX­1­ hämmare är dessutom blodförtunnande genom att motverka blodplättarnas sammanklump­ ning. Det finns ett antal olika NSAID­preparat och behandlingsindikationerna skiljer sig åt för respektive substans. Den som vill veta mer om respektive preparat och behandlingsindika­ tioner hänvisas till FASS.

NSAID kan ge upphov till många biverkningar. Genom sin irriterande effekt på magtarm­ slemhinnan kan behandling leda till illamående, dyspepsi, ulcussjukdomar och blödningar. Denna effekt är mer uttalad för COX­1­hämmare än selektiva COX­2­hämmare. Preparaten kan också påverka njurarnas genomblödning med nedsatt njurfunktion som följd eller utlösa/ försämra en hjärtsvikt. NSAID kan också ge kognitiva störningar eller förvirring, särskilt hos äldre patienter.

På grund av risken för allvarliga biverkningar och kliniskt riskabla interaktioner med NSAID­preparat skall behandlingen omprövas senast efter tre månader. Kronisk behandling skall undvikas.

16

Läkemedelsgrupp Verksam substans Preparatnamn

COX-1-hämmare: Dexibuprofen: Tradil

Diklofenak: Diklofenak, Diklofenak T, Voltaren, Eeze, Voltaren Diklofenak komb: Arthrotec, Artotec forte Ibuprofen: Alindrin, Brufen, Brufen Retard, Burana, Ibumetin, Ipren Indometacin: Confortid, Indomee Ketoprofen: Ketoprofen, Ketoprofen Retard, Orudis, Orudis Retard, Siduro, Siduro Retard, Zon Ketorolak: Toradol Lornoxikam: Xefo, Xefo Akut Meloxikam: Meloxikam, Mobic Nabumeton: Relifex Naproxen: Alpoxen, Naprosyn, Naprosyn Entero, Naproxen, Pronaxen Piroxikam: Brexidol, Piroxicam Sulindak: Clinoril Tenoxikam: Alganex

Selektiva COX-2-hämmare: Celecoxib: Celebra

Etoricoxib: Arcoxia

Opioider

Opioider är smärtstillande medel som verkar på det centrala nervsystemet. Denna grupp används främst när andra smärtstillande medel inte ger tillräcklig effekt. Vid behov av opioidanalgetika ska god smärtlindring med minsta möjliga sedering eftersträvas. Smärt­ intensiteten räcker inte som indikation för behandling med opioidanalgetika. Det viktiga är att smärttillståndet svarar på opioidbehandling. Sedering är inte liktydigt med analgesi.

Opioiderna kan delas in i starka och svaga. Starka opioider är exempelvis morfin, oxykodon, hydromorfon och ketobemidon. Dessa preparat används vid svårare former av smärta, såsom vid cancer eller efter operationer. Svaga opioider är exempelvis kodein och tramadol. Dessa ingår ofta tillsammans med paracetamol eller acetylsalicylsyra i kombina­ tionstabletter. Detta är viktigt att känna till för att undvika överdosering av paracetamol eller acetylsalicylsyra.

Eftersom dextropropoxifen redan i terapeutiska doser kan leda till andningsdepression om det kombineras med alkohol har den europeiska läkemedelsmyndigheten EMEA:s veten­ skapliga kommitté, CHMP, värderat effekt och säkerhet för mediciner som innehåller dextro­ propoxifen. Slutsatsen är att riskerna överstiger nyttan av medicinerna. Dextropropoxifen kommer successivt dras bort från marknaden innan 1 juli 2010.

Opioider kan orsaka många biverkningar där den vanligaste är förstoppning. Patienter som medicinerar regelbundet med starka opioider behöver därför samtidig obstipations­ profylax. Många blir också illamående av opioider. Dåsighet, yrsel, kognitiva störningar och förvirring är vanligt hos äldre patienter vid opioidbehandling, vilket i sin tur ökar risken för fallolyckor. Användningen av opioider kan dessutom leda till tillvänjning och beroende. Risken är större vid behandling med starka preparat. Längre tids opioidbehandling behöver fasas ut långsamt för att undvika obehagliga utsättningsbesvär.

17

Läkemedelsgrupp Verksam substans Preparatnamn

Svaga opioider: Dextropropoxifen*: Dexofen, Doloxene

Kodein: Kodein Recip

Tramadol: Nobligan, Nobligan Retard, Tiparol, Tiparol OD, Tiparol Retard,

Tradolan, Tradolan Retard, Tramadol, Tramadol Retard

Starka opioider: Buprenorfin: Norspan, Temgesic

Fentanyl: Actiq, Durogesic, Fentanyl, Matrifen, Abstral, Prostrakan Hydromorfon: Hydromorfon, Palladon Ketobemidon: Ketogan Novum Metadon: Metadon Recip Morfin: Depolan, Dolcontin, Unotard, Morfin Meda, Morfin Special, Morfinhydroklorid Oxikodon: OxyContin, OxyNorm Ketobemidon + spasmolytika: Ketogan Novum

18

Nervsystemet och psykiatri

Kolinesterashämmare

Kolinesterashämmare används som symtomatisk behandling vid mild eller medelsvår Alzheimers sjukdom eller Parkinsons sjukdom (rivastigmin). Preparaten hämmar acetyl­ kolinesteras vilket kan leda till en ökad aktivitet i kolinerga system. Behandlingseffekten vid Alzheimers sjukdom är dock måttlig och ofta svårvärderad. Vid medelsvåra till svåra besvär används ibland memantin. Hjärnan innehåller så kallade NMDA­receptorer som har att göra med överföringen av nervsignaler som är viktiga för inlärning och minnet. Memantin verkar på dessa NMDA­receptorer genom att förbättra överföringen av nervsignaler och minnet.

Biverkningar vid användning av kolinesterashämmare och memantin är vanliga. De kan yttra sig som perifera kolinerga besvär från framförallt mag­tarmkanalen (illamående, kräk­ ningar, dyspepsi, diarré, aptitförlust, viktminskning). Risk finns för förvärring eller induce­ ring av extrapyramidala symtom. Yrsel, tremor, muskelkramper, trötthet, urininkontinens och huvudvärk förekommer. Kolinesterashämmare och memantin kan dessutom ge psykiska biverkningar i form av hallucinationer, förvirring och agitation.

Läkemedelsgrupp Substans Preparatnamn

Kolinesterashämmare: Donepezil: Aricept

Galantamin: Reminyl

Rivastigmin: Exelon

Övriga medel vid demenssjukdomar: Memantin: Ebixa

Medel vid parkinsonism

Läkemedel mot Parkinsons sjukdom och läkemedelsutlöst parkinsonism kan delas in i anti­ kolinerga och dopaminerga preparat. Extrapyramidala biverkningar som framkallats av neu­ roleptika behandlas huvudsakligen med antikolinerga läkemedel. Eftersom äldre är känsliga för antikolinerga läkemedel bör dessa preparat inte användas hos äldre. Besvärande extra­ pyramidala biverkningar bör istället kontrolleras med dosjustering av neuroleptika.

Den grundläggande farmakologiska strategin för behandling av Parkinsons sjukdom är att stimulera dominreceptorer, antingen direkt eller genom hämning av nedbrytningen av dopamin. Typiska biverkningar av dopaminerga läkemedel är anorexi, illamående, kräknin­ gar och ortostatism samt hyperkinesier och psykiska problem så som mardrömmar, sömn­ störningar, synhallucinationer, konfusion, mani, hypersexualitet och psykos.

Det är vanligt att patienten får stora fluktuationer i symtomlindring på grund av dosglapp. Läkemedlets effekt räcker alltså inte fram till nästa dos. Vid lång sjukdomsduration och längre tids medicinering med dopaminerga läkemedel uppstår ofta så kallade on­off­symtom, det vill säga snabba oförutsägbara växlingar (kan växla från en minut till en annan) mellan hypo­ och hyperkinesi. För att undvika detta används täta doser och/eller ofta ytterligare ett preparat som stimulerar dopaminreceptorer men med andra verkningsmekanismer. Det kan röra sig om en dopaminagonist eller en MAO­B­hämmare som ökar mängden dopamin genom att hämma det enzym som bryter ned det. Biverkningarna av dessa medel liknar dem som finns vid L­dopabehandling.

19

Läkemedelsgrupp Verksam substans Preparatnamn

Medel vid parkinsonism,

antikolinergika: Biperiden: Akineton

Trihexyfenidyl: Pargitan, Pargitan mite

Medel vid parkinsonism,

dopaminerga medel: Bromokriptin: Pravidel

Kabergolin: Cabaser, Kabergolin IVAX Levodopa + dekarboxylashämmare: Duodopa, Levodopa/Carbiodopa ratiopharm, Madopark, Madopark Depot, Madopark Quick, Madopark Quick mite, Sinemet Levodopa + dekarboxylashämmare + entakapon: Stalevo Pramipexol: Sifrol Ropinirol: Requip Rotigotin: Neupro Övriga dopaminerga

medel: Entakapon: Comtess

Rasagilin: Azilect

Rivastigmin: Exelon

Selegilin (MAO-B-hämmare): Eldepryl, Selegilin Merck NM

Tolkapon: Tasmar

Neuroleptika

Neuroleptika är en mycket heterogen läkemedelsgrupp vars huvudsakliga och gemen­ samma effekt är blockad av D2­dopaminreceptorer. Preparaten används till att förebygga och motverka psykotiska symptom som hallucinationer och vanföreställningar. Bland äldre används neuroleptika bland annat vid psykotiska symtom men svår aggressivitet vid demenssjukdomar. Neuroleptika används också vid illamående och kräkningar, exempelvis vid cancerbehandling.

De flesta neuroleptika påverkar även andra receptorer, vilket i sig förklarar varierande behandlingseffekter men också olika biverkningsprofiler. Flertalet neuroleptika har en dämpande och sederande effekt. Detta kan medföra kognitiva störningar, inte minst i behandlingen av äldre med demenssjukdomar. Andra vanliga biverkningar är bland annat dåsighet, muntorrhet, förstoppning och ortostatism.

Neuroleptika delas in i hög­ och lågdospreparat där högdospreparaten är mer antikolin­ erga medan lågdospreparaten istället kan ge fler extrapyramidala symtom. Neuroleptika skall endast användas vid psykoser och svår aggressivitet, inte som lugnande preparat och sömn­ medel till äldre patienter.

20

Läkemedelsgrupp Verksam substans Preparatnamn

NEUROLEPTIKA:

Fentiazinderivat: Levomepromazin: Nozinan

Perfenazin: Trilafon, Trilafon prolongatum

Proklorperazin: Stemetil

Buturonfenonderivat: Haloperidol: Haldol, Haldol depot

Indolderivat: Ziprasidon: Zeldox

Tioxantenderivat: Flupentixol: Fluanxol, Fluanxol Depot

Klorprotixen: Truxal

Zuklopentixol: Cisordinaol

Dibensodiazepinderivat: Klozapin: Clozapine Alpharma, Leponex

Olanzapin: Zyprexa, Zyprexa Velotab

Quetiapin: Seroquel

Övriga neuroleptika: Aripiprazol: Abilify

Risperidon: Risperdal

Sertindol: Serdolect

Lugnande medel

De flesta lugnande medel tillhör gruppen bensodiazepinderivat. Dessa preparat dämpar ångest och oro och har även en muskelavslappnande effekt varför de kan användas i kramp­ lösande syfte. Vissa patienter – särskilt äldre – kan reagera annorlunda på dessa preparat och istället bli aggressiva och uppvarvade.

Bensodiazepiner kan ge biverkningar i form av försämrad kognition, tillfällig minnes­ försämring, muntorrhet, yrsel, muskelsvaghet och ataxi varför det föreligger ökad fallrisk vid användningen av dessa preparat. Risken är särskilt stor vid långverkande preparat som diazepam. Numera rekommenderas inga bensodiazepiner, ej heller oxazepam, till äldre. Det finns risk för tillvänjning och beroende vid behandling med bensodiazepinderivat. Längre tids regelbunden användning kan leda till besvärande utsättningssymtom varför försiktig ned­ trappning bör ske.

21

Läkemedelsgrupp Verksam substans Preparatnamn

Bensodiazepinderivat: Alprazolam: Alprazolam, Xanor, Xanor Depot

Diazepam: Diazepam Desitin, Stesolid, Stesolid prefil

Lorazepam: Temesta

Oxazepam: Oxascand, Sobril

Övriga lugnande medel: Buspiron: Buspar, Buspiron

Hydroxizin: Atarax

Karbamazepin: Hermolepin, Hermolepin Retard, Tegretol,

Tegretol Retard, Trimonil Retard

Sömnmedel och lugnande medel

Många av sömnmedlen är bensodiazepiner, exempelvis Nitrazepam och Flunitrazepam. Dessa två är långverkande och ska inte användas av äldre på grund av stor risk för dagtrötthet och fallolyckor. På senare år har användningen av Zopiklon och Zolpidem ökat som alternativ till mer långverkande preparat. De liknar bensodiazepinerna men har mindre muskelavslapp­ nande effekt, kortare verkningstid och lägre risk för beroende och tillvänjning.

Klometiazon liknar också besodiazepinerna men har liksom Zopiklon och Zolpidem kortare verkningstid. Det används ofta inom geriatriken, speciellt till patienter som är oroliga nattetid. Biverkningar vid användning av sömnmedel liknar dem för bensodiazepiner.

Propiomazin är ett annat sömnmedel, besläktat med neuroleptika. Toleransutveckling har inte iakttagits och propiomazin förefaller inte heller beroendeframkallande. Det kan däremot ge biverkningar liknande dem som för neuroleptika och dessutom vara för långverkande för äldre. Propiomazin har starka antikolinerga effekter och ska därför inte användas av äldre.

Valeriana har länge använts som sedativum. Trots det är de farmakologiska egenskaperna hos valerianas komponenter relativt okända.

Läkemedelsgrupp Verksam substans Preparatnamn

Bensodiazepiner: Flunitrazepam: Flunitrazepam Merk NM, Fluscand

Nitrazepam: Apodorm, Mogadon, Nitrazepam Recip

Triazolam: Halcion, Triazolam Merck NM

Bensodiazepinbesläktade medel: Zaleplon: Sonata

Zolpidem: Stilnoct, Zolpidem

Zopiklon: Imovane, Zopiklon

Övriga sömnmedel: Alimemazin: Theralen

Klometiazol: Heminevrin

Melotonin: Circadin (ingår ej i högkostnadsskyddet)

Prometazin: Lergigan

Propiomazin: Propavan

22

Antidepressiva medel

Det finns flera olika slags antidepressiva medel. Gemensamt är att de verkar genom att förhindra återupptaget av en eller bägge av signalsubstanserna serotonin och noradrenalin. Därigenom förstärks substansernas effekt. Serotoninet anses påverka stämningsläget medan noradrenalinet framförallt påverkar förmågan till aktivitet.

SSRI är numera förstandsbehandling vid depression hos äldre. Dessa preparat påverkar återupptagningsmekanismen för serotonin. Typiska biverkningar är illamående, huvudvärk, sömnstörningar, nervositet, ångest, trötthet och sexuell dysfunktion. Biverkningsprofilerna skiljer sig delvis åt mellan olika preparat. Besläktade preparat, som mirtazapin, har på senare år börjat användas allt mer.

Tricykliska antidepressiva (icke­selektiva monoaminåterupptagshämmare) påverkar både återupptaget av serotonin och noradrenalin. Dessa är mindre lämpliga till äldre på grund av sina många gånger besvärande biverkningar. Bland annat är de starkt antikolinerga och kan ge muntorrhet, obstipation, trötthet, ortostatism och arytmier.

Monoaminoxidashämmare (MAO­A­hämmare) fungerar genom en reversibel och selektiv hämmare av enzymet monoaminoxidas A som bryter ner serotonin och noradrenalin. Några typiska biverkningar av dessa preparat är huvudvärk, yrsel, illamående och sömnbesvär.

SNRI verkar liksom tricykliska antidepressiva genom att både påverka upptaget av serotonin och noradrenalin. Även en svag hämning av dopaminupptaget kan ses. De tole reras ofta bättre än tricykliska antidepressiva, men ger vanligtvis fler biverkningar än SSRI­pre­ parat. Typiska biverkningar vid SNRI är sedering och viktuppgång, men också bland annat förstoppning, miktionsrubbningar, muntorrhet och svettningar kan förekomma. Både SSRI och SNRI­preparat ökar blödningsrisken vilket bör beaktas vid samtidig behandling med exempelvis antikoagulantia.

Det tar vanligen flera veckor innan man kan bedöma effekten av antidepressiva medel. Initialt kan en försämring av symtomen noteras. Många biverkningar är mest besvärande under den första behandlingstiden och avtar successivt.

23

Läkemedelsgrupp Verksam substans Preparatnamn

SSRI: Citalopram: Cipramil, Citalopram

Escitalopram: Cipralex Fluoxetin: Fluoxetin, Fontex Fluvoxamin: Fevarin Paroxetin: Paroxetin, Paroxiflex, Seroxat Sertralin: Sertralin, Zoloft

Tricykliska antidepressiva: Amitriptylin: Saroten, Tryptizol

Klomipramin: Anafranil, Anafranil Retard, Klomipramin Merck NM

Maprotilin: Ludiomil, Maprotilin Merck NM

Nortriptylin: Sensaval

MAO-A-hämmare: Moklobemid: Aurorix, Moklobemid

SNRI + övriga antidepressiva medel: Bupropion: Voxra

Duloxetin: Cymbalta

Mianserin: Mianserin Merk NM, Tolvon

Mirtazapin. Mirtazapin, Remeron, Remeron-S

Reboxetin: Edronax

24

Bi

LA

g

26

BiLAgA 3

Källa: www.smarta.nu

28

Sömndagbok

instruktioner för användning av Sömndagbok

Dagboken fylls om möjligt i av den äldre själv, annars av omvårdnadspersonal, sjuksköterska eller anhörig i samarbete med den äldre. Frågorna 1­7 besvaras med fördel på kvällen medan frågorna 8­15 besvaras på morgonen.

För dagbok i 7­14 dagar innan sömnbesvären och behandlingsresultaten utvärderas. Först då är det möjligt att se mönster. En enskild natts sömn kan avvika mycket från den genom­ snittliga nattsömnen. Stäm av resultaten mot aktuell läkemedelslista/intag av läkemedel. Glöm inte att notera läkemedel som intas vid behov, exempelvis vid tillfällig smärta eller oro.

29

1. Igår tog jag en tupplur mellan kl …… och kl ….. 2. Igår vistades jag utomhus i dagsljus i …. minuter. 3. Igår åt jag sista kvällsmålet kl ….. 4. Igår drack jag sista koppen kaffe eller svart te kl …. 5. Igår drack jag ….. glas alkohol-haltig dryck. 6. Igår promenerade jag eller deltog i annan fysisk aktivitet i ….. minuter. 7. Igår tog jag …. mg sömn-medicin kl ….. 8. Igår gick jag och lade mig kl …. och släckte lampan kl …. 9. Efter att ha släckt lampan somnade jag på ….. minuter. 10. Jag vaknade …. gånger under natten. 11. Vid respektive uppvaknande var jag vaken ca ….. minuter 12. I morse vakande jag slutgiltigt kl ….. och steg upp ur sängen kl …. 13. Idag känner jag mig …. (1=utmattad, 5=utsövd) 14. Inatt sov jag på det hela taget … (1=mycket dåligt, 5=mycket bra) 15. Inatt sov jag totalt ca …. timmar 16. Övrigt (t ex akut sjukdom, speciell händelse eller aktivitet som kan påverka sömnen) Tisdag / Onsdag/ Måndag

/ Torsdag/ Fredag/ Lördag/ Söndag/

SÖMNDAGBOK

I vilken mån har du känt dig på detta sätt under dagen? Ange dina besvär genom att ringa in en siffra för varje fråga (1=inte alls, 2=lite grand, 3=något, 4=ganska mycket, 5=mycket) Måndag 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 Tisdag 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 Onsdag 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 Torsdag 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 Fredag 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 Lördag 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 Söndag 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 Dagtidsbesvär Trött Orolig Nedstämd Värk/smärta Sömndagboken får kopieras med källhänvisning. © Theresa Larsen och Eva Sennemark, FoU i Väst/GR

30

32

Forskning och utveckling inom vÄlFÄrDsområDet

Besök Gårdavägen 2 • Post Box 5073, 402 22 Göteborg • tel 031–335 50 00 Fax 031–335 51 17 • e-post fou@grkom.se • www.grkom.se/fouivast