”Barnets bästa här är inte samma där”
- en kvalitativ studie om barnombudens roll på kriminalvårdsanstalter
SQ4562, Vetenskapligt arbete i socialt arbete, 15 hp
Scientific Work in Social Work, 15 higher education credits Kandidatnivå
Termin: HT-14
Författare: Angelica Lindblad & Emelie Lindquist Handledare: Lars Rönnmark
Abstract
Titel: ”Barnets bästa här är inte samma där” – en kvalitativ studie om barnombudens roll på kriminalvårdsanstalter
Författare: Angelica Lindblad & Emelie Lindquist
Nyckelord: Barnombud, kriminalvård, anstalt, barnperspektiv
Syftet med studien är att belysa barnombudens roll på respektive anstalt och hur den rollen regleras utifrån kriminalvårdens regelverk samt de enskilda anstalternas begränsningar. Vi kommer undersöka skillnaderna mellan de generella riktlinjerna mot det faktiska arbetet. Detta görs utifrån tre frågeställningar som behandlar deras riktlinjer, deras faktiska arbete samt möjligheten att utföra sitt uppdrag.
Detta studeras genom en kvalitativ metod med induktiv ansats där sex personer intervjuas varav tre på deras arbetsplats och tre stycken per telefon.
Frågeställningarna användes som teman i intervjuerna.
Resultatavsnittet kallas för ”Redovisning av intervjuerna” och sammanfattar varje ombud under en egen rubrik då den enskildes perspektiv på uppdraget lyfts fram.
Sedan analyseras detta i ett kapitel för sig. I analysen används de teoretiska ramarna, organisationsteori, makt samt diskursteori.
Att vara barnombud är ett funktionsuppdrag vilket innebär att det är ett uppdrag utöver ordinarie tjänst. Detta leder till att personer med eget intresse tar sig an uppdraget och tar sig tid för uppdraget när tid finns. Studien visar att det är ett stort uppdrag som borde ges tydligare riktlinjer från kriminalvården samt avsatt tid. I diskussionen lyfts idéer kring förbättringsområden som skulle ge dem bättre förutsättningar samt en starkare position.
Tack!
Vi vill börja med att tacka alla våra informanter som tog sig tid och ställde upp på en intervju, vår studie hade inte varit möjlig att genomföra utan er!
Vi vill också tacka Stina Sjödin som var oss behjälplig med information.
Vidare vill vi tacka vår tillgängliga handledare Lars Rönnmark, som utöver långa handledningstillfällen, tog sig tid att svara på alla våra mail snabbt och utförligt.
Sist vill vi tacka de som tog sig tid att läsa igenom vår uppsats och gav oss feedback, när vi behövde råd samt inte längre själva såg våra språkliga misstag.
Innehållsförteckning
1 Inledning och problemformulering...1
1.1 Syfte och frågeställningar...2
1.2 Relation till socialt arbete...2
2 Bakgrund...3
2.1 Anstaltens historia...3
2.2 Barnperspektiv och barnets bästa...4
2.3 Myndigheternas utredningar...5
2.4 Barn och kriminalvården...6
3 Ramarna för barnombudets uppdrag...8
3.1 Kriminalvårdens regelverk...8
3.2 Barnombudets generella riktlinjer...9
4 Tidigare forskning...11
4.1 Relationens betydelse...11
4.2 Barnombud i Sverige...12
5 Teoretiska ramar...14
5.1 Makt...14
5.2 Diskursteori...15
5.3 Organisationsteori...16
6 Metod...18
6.1 Val av metod...18
6.2 Urval...18
6.3 Genomförande...19
6.4 Arbetsfördelning...20
6.5 Analysmetod...20
6.6 Etiska överväganden...21
6.7 Reliabilitet och validitet och generaliserbarhet...22
6.8 Metoddiskussion...22
6.9 Förförståelse...23
7 Redovisning av intervjuerna...24
7.1 Barnombud 1...24
7.2 Barnombud 2 ...26
7.3 Barnombud 3...28
7.4 Barnombud 4 och Brottsofferombudet...30
7.5 Barnombud 5...32
8 Analys...34
8.1 Vilka riktlinjer påverkar barnombudets uppdrag?...34
8.2 Hur ser det faktiska arbetet ut på den anstalt barnombudet verkar på?...35
8.3 Hur ser möjligheterna ut för barnombudet att utföra sitt uppdrag?...37
9 Diskussion och idéer kring förändring...40
9.1 Vilka riktlinjer påverkar barnombudets uppdrag?...40
9.2 Hur ser möjligheterna ut för barnombudet att utföra sitt uppdrag?...40
9.3 Hur ser det faktiska arbetet ut på den anstalt barnombudet verkar på?...41
9.4 Idéer kring förändring...41
Referenser...43
Bilagor...47
Bilaga 1: Förtydligande information per mail...47
Bilaga 2: Intervjuguide...48
Bilaga 3: Information från Stina Sjödin...49
1 Inledning och problemformulering
Vår uppsats handlar om arbetet som barnombud i praktiken på anstalter inom kriminalvården. Att vara barnombud är ett uppdrag som syftar till att lyfta barnperspektivet i verksamheten.
I början av året, år 2014, lyfte kriminalvården frågan om barnets rättigheter inom kriminalvården och anordnade ett barnrättsmöte (Kriminalvården, 2014). I en artikel från kriminalvården (2014), ”Barn till intagna vill ha mer stöd”, framgår det att de är beroende av att ha ett bra samarbete med andra myndigheter, bl.a.
socialtjänsten då de har bättre kompentens när det gäller barnets situation.
I barnrättsmötet fick Barnombudsmannen ett uppdrag att kontakta berörda barn för att få information om förbättringsarbeten till kriminalvården (ibid.).
Barnombudsmannen upptäckte fyra viktiga områden som behövde förändras enligt barnen själva:
Information.
Bemötande.
Kontakten med föräldern.
Besök samt besöksmiljön (Barnombudsmannen, u.å.a).
Kriminalvården (2014) talar om att barn till intagna är en aktuell problematik varav vi anser att det är ett relevant ämne vi väljer att skriva om. Forskning visar att en sund relation mellan barnet och den frihetsberövade föräldern är viktig men att det saknas kunskap om barnombudens uppdrag.
Idag beräknas det finnas ungefär 8000 barn och ungdomar med en förälder som sitter på anstalt och förmodligen är mörkertalet större (Brottsrummet, u.å). Ämnet vi har valt att studera är barnombudens roll och vi ska undersöka skillnaderna mellan de generella riktlinjerna mot det faktiska arbetet. Vi gör detta genom att intervjua personalen, anstaltens barnombud.
Det finns generella riktlinjer hur kriminalvården bör arbeta för att upprätthålla relationen mellan barn och förälder men däremot inga specifika krav och förutsättningarna blir olika mellan anstalterna (Kriminalvården, u.å.a).
Kriminalvården (ibid.) skriver följande för en intagen som har barn:
"Det finns inte något facit på hur situationen ska hanteras."
Den meningen motiverade oss att undersöka komplexiteten för barnombudets arbetsuppgifter då riktlinjer kommer från högre instanser och ska appliceras på anstalter med olika förutsättningar såsom säkerhetsklass och anstaltens kategori, dvs. målgrupp. Enligt kap. 1 25§ i kriminalvårdens författningssamling, KVFS, (2013:5) ska en plan upprättas för en intagen som ska från häkte till anstalt och allmänna råd kring hur planen ska utformas:
”Vid utformning av planen bör eventuella barns behov i egenskap av närstående till den intagne särskilt beaktas. Det kan avse t.ex. barnets behov av att
upprätthålla kontakt med en frihetsberövad förälder”.
Utifrån barnkonventionen1 innebär detta att barnets rättigheter ska
uppmärksammas, främst enligt artikel 3 och 9 där den första beskriver att barnets bästa ska tas hänsyn till i beslut som rör barnet medan den andra talar om att barn inte får skiljas från sina föräldrar om det inte är absolut nödvändigt för barnets bästa (Barnombudsmannen, u.å.b).
Med den här studien vill vi visa på de svårigheter barnombuden stöter på när de försöker uppnå barnets bästa och behov. Därför avgränsar vi oss och studerar enbart barnombudens uppdrag utifrån rollen på anstalten. Vi har således inte något könsperspektiv alls i studien och vi har heller inte några perspektiv från andra aktörer såsom intagna eller deras barn.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att belysa barnombudens roll på respektive anstalt och hur den rollen regleras utifrån kriminalvårdens regelverk samt de enskilda anstalternas begränsningar. Vi kommer undersöka skillnaderna mellan de generella riktlinjerna mot det faktiska arbetet.
För att besvara på vårt syfte använder vi oss av tre frågeställningar som ska hjälpa oss i vår studie.
1. Vilka riktlinjer påverkar barnombudets uppdrag?
2. Hur ser det faktiska arbetet ut på den anstalt barnombudet verkar på?
3. Hur ser möjligheterna ut för barnombudet att utföra sitt uppdrag?
1.2 Relation till socialt arbete
Vår uppsats studerar barnombudens praktiska arbete på anstalter. Detta är ett ämne som relaterar till socialt arbete då barnombuden arbetar med barn som är utsatta pga. att de har en, eller båda, föräldrarna frihetsberövade. Utsatta barn är en stor målgrupp för socialt arbete och de finns många gånger i periferin när klientgruppen är vuxna och då behöver socialarbetaren kunskap om hur barnen påverkas av sina klienters situation dvs. föräldrarnas.
Vårt ämne är relevant för socialt arbete eftersom det krävs bra samarbete mellan socialtjänsten, kriminalvården och ibland ideella organisationer. Samtliga
organisationer ska jobba för ett gemensamt mål, barnets behov och barnets bästa, men om samarbetet inte fungerar är det barnet som får lida. Vi anser därför att det är viktigt att synliggöra barnombudens yrkesroll för att få en överblick kring hur de arbetar och vad som begränsar deras arbete. En överblick kan bidra till en diskussion om huruvida barnombuden har rimliga arbetsuppgifter, hur samarbetet kan förbättras och om det leder till att de kan förbättra levnadsvillkoren för barnen till frihetsberövade föräldrar.
1 FN:s konvention om barnets rättigheter.
2 Bakgrund
I detta avsnitt kommer vi redogöra för hur vi har gått från 1500-talets fängelser till barn som aktörer inom fängelsevärlden och hur det har lett till funktionsuppdraget barnombud.
Vi börjar med en historisk tillbakablick som förklarar det fängelsesystem vi har idag och därefter beskriver vi barnperspektivet. Vi fortsätter med att visa hur myndigheterna, sedan slutet på 1990-talet, ser på barn med frihetsberövade föräldrar och avslutar med att belysa hur barn blir synliga i ett system där säkerhet prioriteras före barnens bästa.
2.1 Anstaltens historia
Fängelse är ett begrepp för en sluten institution där en person är frihetsberövad pga. att denne har begått ett brott. Fängelse kallas även för anstalt
(Kriminalvården, u.å.b). Nedan följer en tillbakablick på hur dåtidens tukthus blivit dagens fängelser.
År 1553 i slottet Bridewell i London öppnades en verksamhet som kallades
"House of correction"2. Syftet med huset var att människorna som kom dit skulle förbättras genom arbete (Inger, u.å). Resten av ”Anstaltens historia” förklaras utifrån Ekbom, Engström och Göransson (1995). De beskriver att nästa steg i utvecklingen av fängelsesystemet skedde i USA under 1700-talet då
korrektionshus omformades till cellfängelser genom två olika system. Det ena var Aubernsystemet som även kallades det tysta systemet då personer bestraffades genom att tvingas arbeta tillsammans på dagarna under total tystnad. Förutom den absoluta tystnaden spenderade de nätterna helt isolerade i en egen cell.
Det andra systemet kallades Philadelphiasystemet där fångarna bestraffades genom att spendera all sin tid ensamma i sin cell och även det dagliga arbetet utfördes där. I detta system träffade fången endast prästen, fängelsedirektören och fångvakten. Syftet med att straffas med total isolering var att den intagne skulle få mycket betänketid som kunde förändra dennes moral och religiösa värderingar samt komma till insikt om sig själv.
Under 1600-1700-talet anammade Sverige tukthus med frihetsberövning. Det vanligaste straffsystemet i Sverige under den här tiden var dock dödsstraff och kroppsstraff.
I mitten av 1800-talet insåg kronprins Oscar att kroppslig bestraffning inte ledde till förbättring för den enskilda, eller minskning av brottslighet i samhället. Den insikten ledde till en reform som kom att förbjuda kroppslig bestraffning och fängelsestraff blev den naturliga påföljden av ett brott. Oscars reform var även grunden till den fortsatta utvecklingen för meningen med fängelsestraff, nämligen att förändra brottslingens beteende och bekämpa brottsligheten i samhället.
I början av 1900-talet kom kritiken mot Aubern- och Philadelphiasystemet då 2 Korrektionshus eller tukthus.
systemen ifrågasattes eftersom straffen var psykiskt lidande och ansågs inte leda till någon förändring hos brottslingen. Detta ledde till att fängelsestraffet fick en ny lag och det gick från straffsystem till behandling. År 1964 infördes lag om behandling i anstalt som ska beakta den intagnes människovärde. Behandlingen i anstalten innebar att personalen skulle arbeta förebyggande för de intagnas känslor kring att vara frihetsberövade under en viss tid.
Denna lag ersattes år 1974 av lagen om kriminalvården i anstalt och skapade dagens anstalter. Lagen om kriminalvård i anstalt ersattes år 2010 med Fängelselagen (Lagen.nu, 2014).
2.2 Barnperspektiv och barnets bästa
Det finns egentligen ingen ordentlig definition på skillnaden mellan
barnperspektiv eller barnets perspektiv, däremot innebär begreppen att man i arbete med barn ska försöka inkludera dem och förstå dem genom deras synvinkel (Sensus Studieförbund, 2012).
Andersson och Hollanders (1996) definition av barnperspektivet är en vilja att arbeta utifrån barnens egna uppfattningar om sig och sin situation, att se världen genom barnets ögon. Det kan exempelvis innebära att man arbetar utifrån barnets bästa, dvs. det som de vuxna anser är barnets bästa. Det kan också innebära att man i samtal med barn försöker komma fram till vad som är bäst för just det barnet i den situation som barnet är i (ibid.).
Cederborg (2014) säger att om man arbetar utifrån ett barnperspektiv betyder det att även barns perspektiv ska beaktas. Det är i slutändan de vuxna som beslutar vad som är det bästa för ett barn, men barnets perspektiv ska finnas med som grund i beslutet då barnets situation är unik och denne är expert på sitt eget liv (ibid.). Det läggs ofta ett vuxenperspektiv på barnperspektivet då man inte alltid frågar barnet rätt ut om deras åsikter (Hedin, 2000).
Lindholm (2014) säger dock att om man följer barnkonventionen kan man inte ha ett barnperspektiv om inte barnets perspektiv inkluderas. Enligt Rasmusson (1994) så utifrån barnkonventionen och barnperspektiv syftar konventionen till både enskilt perspektiv och kollektivt perspektiv på barnen. Från början syftade konventionen på det enskilda barnets situation men efterhand har det även vuxit fram att barn i kollektiv bemärkelse också kan åsyftas (ibid.).
Det var först i början på 1900-talet som barns bästa fördes in i lagtext, och då under ärvdabalken. Det gällde vem av föräldrarna barnet skulle bo hos vid en eventuell skilsmässa och då skulle barnets bästa vara avgörande (Ewerlöf &
Sverne, 1999). Sedan 1980-talet har en ny syn på barn utvecklats genom att barn anses vara subjekt istället för objekt och att de har något att säga till om i sin situation. De är egna individer med en uppsättning behov, åsikter och känslor precis som vuxna (Hultman & Cederborg, 2014). I samband med att synen på barn förändrades fick de också för första gången år 1983 rättigheter i lagtexten, att föräldrar och myndigheter har vissa skyldigheter gentemot barn när det gäller omvårdnad och trygghet (Ewerlöf & Sverne, 1999).
År 1989 kom FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen, som
Sverige ratificerade3 år 1990. Konventionen är en allmän definition över barns behov och barns rättigheter i världen som utgår från 54 artiklar. Det finns fyra grundprinciper i konventionen, ”Förbud mot diskriminering”, artikel 2, ”Barnets bästa i främsta rummet”, artikel 3, ”Alla barns rätt till liv och utveckling”, artikel 6, samt ”Barnens rätt att få göra sin röst hörd”, artikel 12 (Christensen &
Hildingson Boqvist, 2009). Trots artikeln om icke-diskriminering sker detta dagligen pga. barnens behov av vuxna. Det blir således en åldersdiskriminering då beslut tas utan att involvera barn i processen (Sensus Studieförbund, 2012).
År 1993 fick Sverige en Barnombudsman vars uppgifter är att se till att barn och ungdomars rättigheter tas tillvara och skyddas på alla samhällsnivåer (Ewerlöf &
Sverne, 1999). Barnombudsmannen är således en tjänsteman som företräder barnen och deras rättigheter i diverse myndigheter (Barnombudsmannen, u.å.c).
I och med att barnkonventionen togs i bruk och att de flesta länderna har skrivit på den kan man se att barn ses på ett annorlunda sätt idag än vad de gjorde för bara ett par decennier sen. Barn idag är inte längre bara något som föräldrar ”äger”
utan de är lika mycket värda som vuxna och ska därför respekteras därefter (Lindholm, 2014).
2.3 Myndigheternas utredningar
På 1990-talet skedde kontakten mellan en intagen förälder och dennes barn vanligtvis utefter förälderns behov istället för barnets. Detta var en av
anledningarna till att Socialstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen (1998) fick i uppdrag att se över hur det kunde förändras till att belysa barnens intresse och behov av att ha kontakt med sina föräldrar än tvärtom (ibid.). Även
Barnombudsmannen (2004) är inne på det spåret i sin rapport när hon4 skriver att enligt barnkonventionen har barnet rätt till sina föräldrar och inte tvärtom.
När Barnombudsmannen skrev sin rapport ”Straffa inte barnet!” år 2004 påtalade hon att barn med en frihetsberövad förälder nästan aldrig syns och att det finns väldigt lite forskning kring detta trots den tidigare nämnda rapporten från år 1998.
Detta var också anledningen till att Barnombudsmannen (2004) skrev sin rapport då denne hade fått till sig att det inte var mycket som gjorts för barnen sedan rapporten skrevs.
Enligt Barnombudsmannen (2004) är det inte bara föräldern som straffas när de blir dömda till fängelse, utan även deras barn i och med att de inte längre har sina föräldrar hos sig (ibid.). Kriminalvårdsstyrelsen och Socialstyrelsen (1998) fokuserar också på anknytningen mellan förälder och barn, att skillnaden mellan när ett barn bör skiljas från sin förälder är annorlunda beroende på vems
perspektiv man anammar. Från barnets synvinkel är det viktigt att det skiljs från föräldern så tidigt som möjligt för att kunna knyta an till en annan vårdnadshavare medan det ur förälderns synvinkel är sämre att barnet tas ifrån den under dess första år (ibid.).
Det finns möjligheter för föräldern att få ha med sig barnet på anstalt, men det är 3 En stat som skriver under en konvention förbinder sig till att följa den.
4 Lena Nyberg vid den tiden.
endast kvinnor som har den möjligheten och enbart efter att hennes
omsorgsförmåga är noga utredd (Kriminalvårdsstyrelsen & Socialstyrelsen, 1998). Enligt Kriminalvårdsstyrelsen och Socialstyrelsen (ibid.) går det inte att ordna en säker miljö för barnen i ett manligt fängelse och att de i sådana fall hade blivit isolerade på en egen avdelning.
Som en reaktion på ”Barn till frihetsberövade föräldrar” hölls föräldrautbildningar på sammanlagt 15 anstalter, fem kvinnliga och tio manliga under år 1999 och Hedin (2000) gjorde sedan en rapport kring utvärderingen av dessa utbildningar.
Hon beskriver bland annat att om barn får komma på besök och hålla kontakten med sin frihetsberövade förälder minskas barnets kris i samband med uppbrottet och oroar sig inte lika mycket som det visats sig att de gjorde när man förr skiljde barnet från föräldern som ett skydd för barnet (ibid.).
Barnombudsmannen (2004) säger att de yrkesgrupper som kommer i kontakt med de intagna, dvs. polisen och kriminalvården, måste ha kännedom om de har barn eller inte för att barnets behov ska kunna tillgodoses. Hon nämner även att det ligger på kriminalvården att tala om för den intagne att eventuella barn faktiskt har rätt till kontakt med sin förälder oavsett om föräldern sitter på häkte eller anstalt (ibid.).
2.4 Barn och kriminalvården
Det är regeringen som har i uppdrag att se till att statliga myndigheter, såsom kriminalvården, följer barnkonventionen och ser till att barnens rättigheter följs (Christensen & Hildingson Boqvist, 2009).
Enligt artikel 9 i barnkonventionen ska inte barn behöva skiljas från sina föräldrar om det inte är absolut nödvändigt pga. att föräldrarna exempelvis blir dömda för ett brott och hamnar i fängelse. De stater som har ratificerat konventionen måste också se till att om ett barn skiljts från sin förälder/föräldrar pga. ovan nämnda har de fortfarande rätt att upprätthålla kontakten med denne/dessa (Christensen &
Hildingson Boqvist, 2009).
Enligt Cederborg (2014) är det viktigt att barn och unga ses som egna individer och inte bara en avspegling av sina föräldrar. Däremot talar Christensen och Hildingson Boqvist (2009) om det faktum att forskning visar att söner med en pappa i fängelse oftare själva utvecklar ett kriminellt beteende vilket gör att en blandning av dessa två synsätt kan beaktas. Å ena sidan är barn egna individer men å andra sidan finns det aspekter som gör att vissa barn utvecklar ett beteende avspeglat på sina föräldrar.
Regeringens proposition (2009/10:232), Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige, talar om att yrkesgrupper som berör barn ska ha kunskap om barns rättigheter samt hur lagstiftning ser på dessa rättigheter och hur de kan användas inom yrkesgrupperna.
Birgitta Persson, ansvarig för barnfrågor i kriminalvården år 2009, berättar att arbetet med barn måste ses som ett förebyggande arbete. Hon säger även att ett förebyggande arbete finns i utbildningen som ges till föräldrarna, att den kan leda till att föräldrarna får insikt om deras inflytande på barnen och att de fortfarande kan vara en förebild för dem.
Därmed är det viktigt att ge intagna föräldrar verktyg att se samt förstå sina barns
behov och utveckling (Nicklason, 2009a). Den rapport som Hedin (2000) skrev föreslog att det skulle vara två föräldrautbildningar per år och att detta även är positivt för den dagen som föräldern släpps.
Däremot påpekar Christer Isakssons, säkerhetschef inom kriminalvården år 2009, att fängelsernas huvudsyfte är att verkställa ett domslut. Det är ett straff som ska verkställas för en människa som har begått ett brott, och därför är det inte en plats som är avsedd för barn, men han säger att de arbetar för att ta hänsyn till barnens behov av sin förälder (Nicklason, 2009b). Det anstalterna gör är då att se till att det finns barnombud och föräldrautbildning (Nicklason, 2009a).
År 2004 gjorde Barnombudsmannen en undersökning för att se ifall
Socialstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsens rapport från år 1998 ”Barn med frihetsberövade föräldrar” hade förändrat kriminalvårdens arbete kring barn.
Undersökningen utmynnade i att Barnombudsmannen året därpå gav ut rapporten
”Straffa inte barnet!” som visar vad som har förbättrats sedan år 1998 men också förslag på vad som behöver förbättras för framtiden (ibid). Därmed infördes år 2005 barnombud på varje anstalt med syftet att lyfta fram barnperspektivet i alla frågor (Kriminalvården, 2007).
3 Ramarna för barnombudets uppdrag
En del av vårt syfte är att belysa hur barnombudens roll regleras utifrån
kriminalvårdens regelverk och därför kommer vi i detta avsnitt först presentera sagda regelverk. Detta då det finns ett antal lagar, förordningar samt föreskrifter att förhålla sig till och som påverkar arbetet med barn. Sedan beskrivs
barnombudets riktlinjer för att ge en större förståelse kring vad som ingår i deras uppdrag eftersom vi vill undersöka skillnaderna mellan de generella riktlinjerna mot det faktiska arbetet.
Barnombudets riktlinjer fick vi tillgång till genom Stina Sjödin (personlig kommunikation, 13 november, 2014) som är verksamhetsutvecklare på kriminalvårdens huvudkontor Norrköping samt har hand om barnombudens utbildning. Vi fick information om barnombud genom ett telefonsamtal samt att hon efteråt mailade riktlinjerna5 till oss. Denna information hade vi inte fått tillgång till utan henne.
3.1 Kriminalvårdens regelverk
Samtycke/besök
När barn ska besöka sin förälder på anstalt måste den som är vårdnadshavare för barnet först samtycka till att barnet får komma på besök (Kriminalvården, u.å.c).
Så här lyder 7 kap. 26§ i kriminalvårdens allmänna föreskrifter,
”Den som en intagen vill ta emot besök av eller kommunicera elektroniskt med ska tillfrågas om han eller hon samtycker till att kontakten ska äga rum. I samband med det ska den som kontakten ska äga rum med informeras om:
att han eller hon, om samtycke till kontakt lämnas, kan komma att registreras i kriminalvårdens datasystem,
att kriminalvården, om samtycke till kontakt lämnas, kan komma att undersöka om han eller hon är dömd eller misstänkt för brott eller för att utöva brottslig verksamhet och inhämta upplysningar om hans eller hennes personliga förhållanden i övrigt, samt
att han eller hon kan komma att bli föremål för kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning vid ett besök. Den intagne ansvarar för att samtycke inhämtas på en blankett som fastställs av kriminalvården. Det gäller dock inte,
om den som kontakten ska äga rum med är brottsoffer till den intagne och kriminalvården inhämtar samtycke, eller
om det finns särskilda skäl.” (KVFS, 2011:7).
Vidare säger de allmänna råden till 7 kap. 1§ fängelselagen (2010:610):
”Vid bedömningen om besök av barn kan beviljas bör särskilt beaktas om barnet är närstående till den intagne. Även andra omständigheter som t.ex. barnets ålder samt de förutsättningar besöket ska äga rum under bör beaktas. Barnet bör normalt följas åt av en vuxen under besöket.
5 Se ”Bilaga 3”
En sådan vuxen kan vara t.ex. en annan vårdnadshavare, en person från
socialtjänsten eller någon annan som barnet har förtroende för.” (KVFS, 2013:4).
Samtycke/telefonkontakt
Kriminalvården har ett telefonsystem för de intagna som kallas ”Intik”. Systemet innebär att det bara går att ringa telefonnummer som är godkända. För att få ett telefonnummer godkänt måste den intagne ansöka om det hos personalen samt få en påskrift på en samtyckesblankett ifrån den som telefonnumret tillhör, dvs.
godkänna att den intagne får ringa (Kriminalvården, u.å.c). Om det är sitt barn som den intagne vill kontakta behöver samtyckesblanketten skrivas under av vårdnadshavare.
Orosanmälan
Enligt 14 kap. 1§ 2p i Socialtjänstlagen (2001:453) är kriminalvården skyldiga att anmäla till socialtjänsten om de misstänker att ett barn far illa (Notisum AB, 2014). Som en kommentar till 8 kap. 4§ 3p i fängelselagen finns följande:
”Om Socialtjänsten, efter att Krimnalvården gjort en orosanmälan, finner att det inte finns någonting som talar emot ett umgänge mellan den intagne, dess partner och deras barn bör inte den intagnes rätt till domstolsprövning fördröjas genom att anstalten på nytt anmäler redan kända förhållanden till socialtjänsten. Att
kriminalvården och socialtjänsten har olika uppfattning om lämpligheten av den önskade kontakten utgör alltså inte hinder att fatta beslut. [---]” [sic!] (Lagen.nu, 2014).
Uniformsföreskrift
Kriminalvårdens administrativa föreskrift 2007:1 1§ lyder:
”All baspersonal vid anstalter, häkten och kriminalvårdens transporttjänst skall, med i dessa föreskrifter nämnda undantag, vid tjänstgöring på tjänstestället bära tjänstedräkt. Baspersonal omfattar vård- och tillsynspersonal, arbetsledare samt transportförare. Övrig personal vid anstalter och häkten, med huvudsaklig
tjänstgöring bland intagna, skall vid tjänstgöring på tjänstestället bära tjänstedräkt.
Chef har rätt att bära tjänstedräkt. Tjänstedräktsplikt föreligger inte vid nyttjande av särskild skyddsbeklädnad. Kriminalvårdens lärare samt personal inom hälso- och sjukvård omfattas inte av tjänstedräktsplikt.”
3.2 Barnombudets generella riktlinjer
Den 1 september år 2005 togs beslutet av generaldirektören att alla enheter i kriminalvården ska utse barnombud berättar Stina Sjödin. Den som blir utsedd till barnombud ska rapporteras in till Kriminalvårdsstyrelsens regionalkontor. För att få kalla sig barnombud krävs att denne går en central utbildning i Norrköping.
Utbildningen ska verka så att barnombudet har god kunskap kring
barnperspektivet enligt FN:s barnkonvention och relevant information om barnperspektivet inom kriminalvården. Barnombud är ett funktionsuppdrag som innebär att personer som är engagerade i frågorna gör det utöver sin ordinarie tjänst. De får inte extra tid eller pengar för uppdraget, däremot kan det ”lyfta lönen” berättar Stina Sjödin.
Hon säger att i Danmark har de infört 20 timmar i månaden för liknande uppdrag och då fick dem idén om barnombud ifrån Sverige.
Barnombudets generella riktlinjer för uppdraget är följande:
Allmän information
Barnombudet ska lämna information till chefer, kollegor nyanställda och andra som arbetar kring barnperspektivet om myndighetens skyldighet att arbeta med barnperspektivet.
Samarbete
Barnombudet ska arbeta för både internt och externt samarbete.
Detta innebär att barnombudet ska ge råd och stöd till sina kollegor i frågor som rör barn till klienter, men också i arbetet med
verkställighetsplaneringen. De ska också ha kontakt med lokala frivilliga organisationer samt ser till vilka behov som finns för klienterna och deras barn.
Barnbesök
Besöket ska vara positivt för barnet och därför ska barnombudet verka för att besöksmiljön för barn dvs. besöksrummet, besökslägenheten och väntrummet är anpassade för barn. Barnombudet ska även arbeta för att kollegor bemöter barnet positivt och uppmärksammar barnet så denne kan känna sig trygg.
Barn boende på anstalt
När barn medföljer en intagen på anstalt ska barnombudet verka för arbetet kring barnets behov och se till att det tillgodoses och även arbeta för rutiner som underlättar barnets vardag på anstalten.
Verksamhetsplanering
Planering av verksamhetsfrågor som indirekt berör barnen till klienter, t.ex. personalutbildning, föräldrautbildningar och lokalfrågor ska barnombudet delta i.
Rutiner kring barn
Barnombudet ska arbeta för att anstalten har bra rutiner kring klienternas barn. Exempelvis:
- vid klientinskrivning i häktet/anstalt.
- vid kontakten mellan barnen och intagna.
- vid anmälningsskyldighet.
- ge information till klienter och deras anhöriga om kriminalvårdens skyldighet att arbeta utifrån barnperspektivet.
4 Tidigare forskning
När vi påbörjade våra litteratursökningar kring barn som anhöriga till
frihetsberövade föräldrar hittade vi mest forskning som rörde föräldrarnas omsorg och barnens välmående samt anknytningsforskning. Vi sökte både nationellt och internationellt men fann att även utanför Sverige var det mest forskning kring ovan nämnda. Vi hittade således inget om barnombudens roll.
Vi valde ändå att fokusera på relationens betydelse mellan föräldrar och barn eftersom det är en del av barnombudens uppdrag. Vidare fann vi att barnombud har funnits en längre tid inom vuxenpsykiatrin i Lund och att deras uppgift liknar barnombuden på anstalter, således kändes det relevant.
4.1 Relationens betydelse
Björkhagen Turesson (2009) skriver i sin avhandling om att ett fängelsestraff för en förälder innefattar en plötslig separation som kan leda till en traumatisk upplevelse för både förälder och barn. Hon förespråkar barnets rättigheter utifrån FN:s barnkonvention där det menas att kontinuerlig kontakt med föräldern hjälper barnet att både få en verklighetsuppfattning om vad det är som sker, men också att barnet förstår att relationen med att föräldern fortfarande finns där, dock på ett nytt sätt (ibid.). Utifrån ett föräldraperspektiv gör Hedin (2000) en utvärdering om de föräldrautbildningar som finns på anstalter. Hedin skriver i sin utvärdering att nätverksperspektivet, som kom in i kriminalvården under 1900-talet, ledde till en förståelse kring att familjen är viktig för den frihetsberövades psykiska välmående samt för återanpassning till samhället. Relationen mellan en frihetsberövad förälder och dennes barn är viktig för att förbereda föräldern för ett framtida liv utan brott (ibid.). Denna relation har Snyder, Carlos och Coats (2001) studerat utifrån ett program på ett kvinnofängelse i USA, Mother Child Visitation Program (MCVP), som grundades av volontärer utanför anstalten. Mammorna som ingick i programmet deltog även i anstaltens föräldraskapsutbildning. MCVP handlar om att mammor och barn ska ha fysisk kontakt minst en gång i månaden i ett rum med möbler och andra leksaker anpassade för barn. Detta rum har volontärerna designat och tillhör inte det vanliga besöksrummet. Besöken organiserades med olika aktiviteter som exempelvis lekar, men även lugna stunder så att mammor och barn kan samtala samt ha fysisk kontakt (ibid.).
Båda studierna visar att en positiv förändring i relationen mellan förälder och barn uppstod. Deras kommunikation ökade och blev mer regelbunden via brev och telefonkontakt. Samtidigt fick föräldrarna kunskap om barnens behov och utveckling vilket gör att de handlar annorlunda i sin föräldraroll (Snyder et.al, 2001) (Hedin, 2000).
Hedin (2000) beskriver detta som social rehabilitering för den intagne och personalen som hade arbetat med föräldrautbildningen ansåg sig få en mer behandlande roll där de stödjer den intagne i sin föräldraroll. Föräldrarna
påpekade att utifrån ett barnperspektiv var besöksförhållandena dåligt anpassade för barn vilket gjorde att barnen inte ville komma dit samt att de intagna inte ville att deras barn skulle komma på besök i den miljön (ibid.). Snyder et.al. (2001) lägger också tonvikt på betydelsen om att ha en bättre miljö för barnet.
Det rum som volontärerna skapade skrämde inte barnen och genom att ha en barnanpassad miljö ges möjligheten för barnen att vara bekväma med besöket hos sin frihetsberövade förälder samt få en stund i nuet med denne vilket upplevs vara positivt (ibid.).
4.2 Barnombud i Sverige
Margareta Östman och Maria Afzelius skrev år 2008 en rapport som heter
”Barnombud i psykiatrin – I vems intresse?” där de utvärderar barnombuden och deras roll inom vuxenpsykiatrin. Det som denna studie har gjort är att se hur barnombuden inom psykiatrin tycker att deras roll fungerar, vad medarbetarna tycker samt vad familjer och barn har för åsikter om uppdraget.
Barn till föräldrar med psykisk ohälsa kallas för ”de osynliga barnen” och det finns en större risk att dessa barn själva utvecklar psykisk ohälsa när de blir äldre.
Därför är det av stor vikt att barnen och deras föräldrar har en god relation som fungerar tillfredsställande (Östman & Afzelius, 2008).
Bakgrunden till rapporten är ett projekt som startade år 2001 i Lund och som hette
”Barnansvarig-projektet”. Detta projekt var en följd av att BUP och
vuxenpsykiatrin i Lund samarbetat kring barn som har en förälder med psykisk ohälsa. I början kallades det för barnansvarig men de ändrade sedan detta till barnombud.
I början av projektet utannonserades uppdraget inom vuxenpsykiatrin i Lund och de anställda kunde intresseanmäla sig till detta vilket var vanligast att socionomer gjorde. De som fick uppdraget gick också en introduktionsutbildning för att lära sig uppdraget. Tanken med uppdraget var inte att den som blev barnombud själv skulle ansvara för arbetet med barnen, utan mer vara den som skulle försöka synliggöra barnen för sina kollegor och upplysa dem om arbetet med dem.
Problemet med barnen inom vuxenpsykiatrin är att de får en gömd roll då det är föräldern med psykisk ohälsa som är huvudpersonen och att de resurser som finns läggs på denne. Bland annat nämns det i studien att det inte ens fanns några leksaker till barnen när föräldrarna exempelvis hade läkarbesök vilket ytterligare spär på känslan för barnen av att vara utanför och de enda i världen som har en förälder med psykisk ohälsa.
Studien visar att barnen till föräldrar med psykisk ohälsa uppmärksammas mer än tidigare efter att barnombuden tillträtt då dessa helt enkelt började fråga patienter om de hade barn vilket inte gjordes i samma utsträckning tidigare (ibid.).
I kriminalvårdens personaltidning RUNT i KRIM skrev Nicklasson (2009a) om barnombud inom kriminalvården. Han intervjuar Birgitta Persson som då, år 2009, var ansvarig för barnfrågor. Birgitta berättar att anstalterna har ett högre säkerhetstänk idag vilket drabbar arbetet med barn eftersom det är svårt att få säkerhetsreglerna att samspela med FN:s barnkonvention. Hon säger att barnen är en grupp som är synliga inom anstalterna men att anstalterna måste förbättra det praktiska arbetet kring barnen. Däremot skiljer sig förutsättningarna för hur ett barnombud kan få arbeta med barnperspektivet, arbetet varierar dels på vilken säkerhetsnivå anstalten har och dels på hur mycket tid det enskilda barnombudet får för att arbeta med barnperspektivet (ibid.).
Ett barnombud berättar att de har ett barnråd, där barnombudet och två intagna diskuterar olika aktiviteter de kan göra tillsammans med barnen varje månad, det kan exempelvis vara lådbilsrace. Ett annat barnombud berättar om att klienterna kontaktar dem med frågor som rör deras föräldraskap (Nicklason, 2009b).
5 Teoretiska ramar
I vår studie är syftet att belysa barnombudens roll. För att kunna besvara vårt syfte behöver vi analysera vår empiri vilket vi gör genom att använda oss av tre teorier.
Här följer en förklaring av dessa teorier som vi valt utifrån vår empiri.
Inom kriminalvården samt anstalterna finns det olika former av makt.
Kriminalvården beslutar om de generella riktlinjerna för barnombud, som
beskrivits tidigare, vilket ska appliceras på anstalter med olika förutsättningar. Vi vill därför se på detta utifrån makt då kriminalvårdens maktutövande påverkar barnombudens möjligheter att arbeta med sitt uppdrag samt verka för
barnperspektivet på anstalten.
Vi har även valt att använda oss av diskursteori eftersom det är relevant att förstå hur vi idag väljer att definiera barnombudens roll samt barn som aktörer inom anstalterna.
Organisationsteori valde vi eftersom anstalterna är olika organisationer inom den större organisationen kriminalvården. Trots att de arbetar mot ett gemensamt mål, att förebygga återfall i brott, skiljer deras arbete sig åt och dessa skillnader anser vi kan förklaras utifrån organisationsteorin.
5.1 Makt
Enligt Börjesson och Rehn (2011) är makt ett begrepp med många definitioner som skapas i den mån vi väljer att tala om den i olika sammanhang. Makt finns i relationer och uppmärksammas först när vi väljer att konfrontera den och
upptäcka den. Vidare väljer dem att kalla detta för ett språkspel, eftersom makt är något väldigt abstrakt som först existerar då vi väljer att språkligt konstruera det.
Språket blir ett verktyg för att kunna belysa en ojämlik relation och som hjälper oss att förklara för den andre att det finns en ojämn interaktion mellan olika aktörer.
Börjesson och Rehn (ibid.) förklarar att Foucault beskriver att vi alla är bundna till någon slags makt genom att man blir utsatt för den eller använder sig av den. Att använda sig av makten gör att den kan möjliggöra för exempelvis
Barnombudsmannen som myndighet att utöva påtryckningar på kriminalvården att arbeta med barnets bästa. Att bli utsatt för makt kan begränsa en person i sitt arbete, exempelvis om ett barnombud vill utveckla något för barn som anstalten säger stopp till. Vi är bundna till makt eftersom det finns ett maktnätverk omkring oss, i både positiv och negativ bemärkelse.
Makt är inget vi skapar eller gör utan den existerar överallt i vårt samhälle, dock i olika former. Detta förklarar Börjesson och Rehn (ibid.) att enligt Foucault är maktbegreppet inte något som utvecklas utan det är ett begrepp som omdefinieras till nutida normer, dvs. vad det är som är accepterat att tala om eller benämna i dagens samhälle. De fortsätter att beskriva med hjälp av Foucault att
omdefinieringen av makt sker när vi skapar nya politiska subjekt, exempelvis barn. När barnens rättigheter kom in i svensk lagstiftning skapades en
maktposition för dem i samhället. Man talar annorlunda idag om barns behov och rätt till att vara delaktiga än vad man gjorde innan Sverige ratificerade FN:s barnkonvention. Maktpositionen som individen får i samhället beror på vilken aktör eller subjekt som denne är i den politiska diskursen (ibid.).
Bourdieu (2000) talar om det sociala fältets relationer, som kan beskrivas som samspelet mellan olika människor eller institutioner, vilka arbetar för ett
gemensamt mål exempelvis barnets bästa. Vidare säger han att detta fält består av objektiva relationer, dvs. att fältet bygger ett mönster av olika maktförhållanden till varandra. Det innebär att i ett sammanhang tilldelas individen en position och i den positionen skapas en maktrelation där det finns objektiva
ställningsantaganden om vem du är i den sociala kontexten samt vilka möjligheter du har här och nu (ibid.).
För att ta ett exempel, när Barack Obama blev vald till USA:s president efter George W. Bush, tog Obama över den maktposition som Bush innehaft i ett socialt fält, USA som samhälle. I den maktpositionen är Obamas objektiva relation till USA:s invånare att han är president vilket ger väldigt höga förväntningar på honom.
5.2 Diskursteori
Diskurser innebär att man väljer hur man talar om saker på ett visst sätt. I en konversation med andra människor gör språket att man kan förklara diskurser och varför man tolkar det så som man gör. Att reflektera över en diskurs betyder att man undersöker varför konversationen var uppbyggd via språket på det sättet.
Analysen av diskursen leder till en förståelse över varför människor, i den tid man befinner sig i, talar eller har talat om något på ett visst sätt, exempelvis barns rättigheter i samhället. Analysen kan skapa förändringar kring abstrakta fenomen då diskursen i sig är abstrakt. I diskursen kan man bl.a. upptäcka, via samtalet, interaktionen mellan olika maktpositioner (Phillips & Jørgensen, 2002). Det är språket som presenterar diskursen och kan därmed skapa en viss sanning, dvs. vad som är tänkbart och accepterat att yttra sig om i en organisation eller i samhället (Börjesson & Palmblad, 2007).
Enligt Phillips och Jørgensen (2002) handlar Foucaults diskursteori om att undersöka vad som var, eller är, sant utifrån en specifik tidsepok. Han säger att sanningen är dåtidens acceptans av vad som är tänkbara och accepterade
diskussioner i samhället. Däremot kan man tala om diskurser i olika ämnen, men Phillips och Jørgensen (ibid.) menar att Foucault valde att se till diskurserna utifrån makt. Att makten är en metod via språket att utveckla eller konstruera nya sätt att diskutera fenomen. Vidare beskriver han att diskurser skapar subjekten, alltså vilka vi är och objekten skapar kunskap om vilka andra tror att vi är.
För att förtydliga hur diskurser skapar subjektet och objektet beskriver Skau (2007) det med att en människa indirekt alltid är ett subjekt, en individ som kan ta ansvar för sina egna handlingar. När en människa tas ifrån sin handlingsförmåga och andra människor identifierar denne, skapas den objektiva kunskapen av den människan. När andra människor identifierar ”mig” som individ kan man uppleva att den andre inte ser mig som unik utan att jag tillhör en homogen grupp, exakt likadan som alla de människor som har varit med om liknande upplevelser som mig och fått samma objektroll. Diskursen om hur andra väljer att identifiera någon skapar den upplevda självbilden, den individen får, och därmed skapas det en självkänsla hos individen.
Ett exempel på detta är våldsoffer och barn som utsätts för sexuella övergrepp. De tvingas in i en objektroll, de blir offer, vilket är den objektiva benämningen när man blivit utsatt för ett kriminellt beteende. Många av dessa människor som har upplevt detta väljer att kalla sig för utsatta istället för offer, vilket är värt att notera kring hur man själv kan välja att tala om något eller benämna sin situation (ibid.).
Språket blir ett verktyg som används när vi väljer att tala om något som sanning.
Genom att studera diskurserna, varför vissa kan yttra sig om sanningar medan andra inte kan det, kan vi ifrågasätta varför det är så att vissa människor har mer makt att göra det än andra. Men också om det är rimligt att det ska se ut så (Börjesson & Palmblad, 2007).
5.3 Organisationsteori
”En organisation är en planmässigt inrättad sammanslutning av personer, vilka har syftet att nå vissa mål.” säger Abrahamsson & Aarum Andersen (2000:13). Inom organisationsteorin skiljer man på informella och formella organisationer där den förstnämnda ofta innebär att det är en organisation som är tidsbegränsad medan den senare menar att organisationen är beständig och utövas pga. ett specifikt ändamål (Forsell & Ivarsson Westerberg, 2007). Man skiljer även på
tjänsteutövande organisationer, som producerar sådant som inte går att ta på, tjänster, exempelvis kriminalvården och varuproducerande organisationer såsom ett företag som producerar en faktisk vara, exempelvis bilar (Jacobsen &
Thorsvik, 2008).
När det gäller personal i organisationer är det vanligt att dessa är utbytbara. Det ska inte spela någon roll vem som arbetar i organisationen för den ska fungera ändå. Organisationsteoretiskt ska inte en individs egenskaper, eller tankar och idéer vara överordnade de som organisationen har enligt Forsell och Ivarsson Westerberg (2007). Samtidigt talar de om att det faktiskt är av vikt att se till vilka personer man väljer till en viss befattning eftersom människor skiljs åt när det gäller personliga egenskaper, erfarenheter samt intresse.
Oftast består en organisation av regleringar av olika slag, interna, externa eller både och. De behöver inte alltid vara nedskrivna utan kan vara en mentalitet som råder på organisationen. Intern reglering innebär att organisationen själva beslutat att något ska vara på ett visst sätt, exempelvis hur man på anstalten som
organisation ska bemöta barn. Extern reglering är sådant som kommer uppifrån som när kriminalvården beslutar om vad som ska gälla för alla anstalter. Vissa externa regler kan vara av en sådan natur att organisationen blir bestraffad när den bryter mot dessa (ibid.).
Organisationer har, som nämnts ovan, mål, och bland dessa en hierarki där målen kopplas till varandra men är av olika stor betydelse (ibid.). Ett av kriminalvårdens huvudsakliga mål är att förebygga återfall i kriminell verksamhet efter avslutat straff (Kriminalvården, u.å.d). Detta mål är då högst upp i mål hierarkin (Forsell
& Ivarsson Westerberg, 2007).
I en organisation finns det alltid grupper och personer som påverkar eller försöker påverka både inifrån och utifrån. Bara för att en organisation har ett huvudmål behöver inte delmålen som leder fram till detta alltid överensstämma med vad alla
inom och utanför organisationen tycker och tänker (Jacobsen & Thorsvik 2008).
Lilja och Larsson (2005) nämner "organisationer som politiska system" vilket innebär att den makt som finns är föränderlig beroende på omgivningen gällande exempelvis ändrad lagstiftning. Barnombudsmannen föreslog år 2004 att det skulle införas barnombud på anstalter från och med år 2005 och kriminalvården blev påverkade och tog till sig detta. Detta kallas för en planerad förändring och sker exempelvis genom att en organisation får nya regler och lagar att förhålla sig till och fortsätter således med att utreda förändringarna för att sedan sätta upp förhållningssätt till det nya. När man har beslutat om förhållningssätt går man vidare med att analysera hur man ska genomföra detta på bästa sätt och sedan verkställa detta (Jacobsen & Thorsvik, 2008). Detta sker genom att diskursen kring barn förändras över tid och organisationer tvingas att förändra existerande normer för att anpassas till den nya "sanningen" men det finns alltid fler sanningar utifrån samma diskurs (Lilja & Larsson, 2005).
I organisationer finns det de som har en högre position än andra, bl.a. chefer på olika nivåer. Detta accepteras eftersom organisationen annars inte skulle fungera.
Något som kännetecknar en organisation är att det finns makt, auktoritet och inflytande för att den ska fungera (Abrahamsson & Aarum Andersen, 2000). När det gäller att lägga fram förslag och fatta beslut beror det ofta på sammanhanget som medarbetaren och beslutsfattaren befinner sig i, dvs. även om ett barnombud har vissa arbetsuppgifter och mål att uppnå så kan beslutsfattaren ha uppgifter och mål som strider emot den förstes förslag (Jacobsen & Thorsvik, 2008). Dock kan medarbetare övertala chefer till att deras område behöver exempelvis finansiering då de har ett argument med konkret och förståeligt innehåll samt framför det på ett sätt som inte krockar med de huvudsakliga målen (ibid.). Kriminalvården har säkerhet främst och därför kan inte alltid det som är bäst för barnet beaktas i alla situationer.
Enligt Repstad (2005) anser de flesta organisationerna att det är av stor vikt att ha ett bra samarbete med varandra men det idealiska samarbetet är oftast en illusion då organisationer inte är så intresserade av inblandning utifrån. Det är inte helt ovanligt att det skapas en konflikt när två eller flera organisationer med olika mål ska försöka nå ett gemensamt (ibid.).
6 Metod
6.1 Val av metod
Uppsatsens syfte och frågeställningar handlar om att ta reda på hur barnombuds praktiska arbete ser ur på olika anstalter och jämföra hur arbetet skiljer sig åt samt vad gällande riktlinjer säger. Eftersom vi vill uppmärksamma barnombudens roll som individer ansåg vi att kvalitativ metod skulle passa vår studie (Kvale &
Brinkmann, 2009). Vi vill undersöka informanternas egna upplevelser av möjligheterna kring att forma uppdraget, deras konkreta arbete samt vilka riktlinjer de följer och således valde vi ett fenomenologiskt förhållningssätt. Det innebär enligt Larsson (2005) att man undersöker intervjupersonens livsvärld utan att lägga in egna förkunskaper.
Till intervjuerna använde vi oss av en intervjuguide. Intervjuguide är detsamma som en semi-strukturerad intervju vilket innebär att den innehåller röda trådar och i detta fall var det våra frågeställningar som fick agera det. Vi hade samma
intervjuguide till samtliga informanter.
Att använda oss av en intervjuguide med våra frågeställningar i fokus gjorde att vi i förväg kunde vara säkra på att informationen vi fick skulle vara relevant för studien. Däremot hade vi öppna frågor som gjorde att informanterna kunde styra intervjun dit de ville men det var inte någon strukturerad ordning vi höll oss till (Bryman, 2011).
Förutom att vi har en kvalitativ forskningsmetod använder vi oss av ett induktivt tillvägagångssätt på materialet, vilket innebär att vi utifrån vårt insamlade material fann teorier och begrepp (ibid.).
6.2 Urval
Vi har ett målinriktat urval då vi använder oss av intervjupersoner som är relevanta för vårt syfte samt våra frågeställningar, dvs. barnombud på anstalter (Bryman, 2011).
Vi hade inga preferenser för ombuden förutom att de skulle vara barnombud just nu, vilket gjorde att några haft uppdraget i flera år medan andra var nya på uppdraget.
Vi har även ett målinriktat urval kring våra fem anstalter som vi valt att intervjua barnombudet på. Detta då vi valt att ha en geografisk spridning på anstalterna för att det skulle bli bredare om anstalter i samma kommun arbetar på liknande sätt.
Att använda oss av olika anstalter hjälper oss att efter insamlat material kunna diskutera ifall anstalternas säkerhetsklass eller dess inriktning på kön, brott eller behandling påverkar anstaltens riktlinjer eller barnombudets arbetsuppgifter (ibid.).
6.3 Genomförande
Enligt Larsson (2005) är det vanligt att man inom kvalitativ forskning påbörjar arbetet med inläsning på området samt att forskningsfrågor formuleras. Detta gjorde vi genom att vi började vår uppsatsprocess med att sätta oss in i
kunskapsområdet kring barnombud och ställde oss frågor om vad vi behövde veta för att göra relevanta intervjuer för vår studie samt förstå diskursen kring
barnombud.
Vi sökte efter väsentlig litteratur i Supersök i GUNDA, Göteborgs universitetsbibliotek samt i Libris. Vi sökte även i databaser efter ämnet
”sociologi och socialt arbete” varav vi varierade mellan ”social services abstracts”
och ”sociological abstracts”.
Vi läste in oss på litteratur om diskurserna kring barnperspektivet inom
kriminalvården för att få ökad kunskap om vad som finns inom detta område och vilka eventuella luckor som fanns. Vi läste också in oss på den tidigare forskning vi kunde hitta och som var relevant för vår studie men då det är ett relativt outforskat område var litteratursökning en ständig process under vårt uppsatsskrivande. Det vi fann var enbart c-uppsatser som intervjuade
barnombuden i syfte att utforska barnperspektivet på anstalten, inte deras roll vilket vi sökte. Vi fann också tidigare forskning som mestadels handlade om barnens anknytning och mående som beskrivs när de har en frihetsberövad förälder, men vi har inte hittat något kring barnombudens praktiska arbete vilket vi anser bör belysas för att se vad som görs gentemot existerande riktlinjer.
Vi bokade även in ett möte med en bibliotekarie som skulle hjälpa oss att hitta bättre ämnesord och fick även då bekräftat att vi hade ett valt ett område som inte många utforskat innan.
Kunskapen vi fick till oss från litteraturen gjorde att vi kunde utforma vår intervju utifrån intervjuteman.
Innan vi kontaktade eventuella informanter för information samt intervjuer såg vi till att först få det godkänt från vår handledare. I dialog med vår handledare kom vi gemensamt fram till att vi inte behövde skicka ut en samtyckesblankett då det är vi som är i underläge och beroende av deras svar.
Först eftersökte vi information om de generella riktlinjerna, vilka vi inte fick ta del av. Sedan försökte vi få hjälp med att kontakta barnombud genom en chef i kriminalvården som inte ansåg det lämpligt pga. barnombuds tidsbrist. Vi sökte då informanter, barnombud, genom att själva ringa till flera anstalters centralvakt och bad att få prata med deras barnombud. Vi fick personlig telefonkontakt med varje barnombud som vi frågade om de ville ställa upp på en intervju i vår studie, samtliga tackade ja. Ett barnombud fick vi hjälp att komma i kontakt med, så av sex personer frågade vi fem personligen om de kunde tänka sig att delta i en intervju.
Vi gjorde upp ett grovdraget schema som skulle passa oss att göra intervjuerna rent tidsmässigt och därefter skickade vi ut mail där vi återigen presenterade oss, förklarade syftet med uppsatsen och frågade ifall de kunde ett visst datum.
Samtliga informanter fick bestämma om vi skulle komma på besök eller göra en telefonintervju beroende på vad som passade dem.
På grund av långt avstånd eller informanternas möjlighet att tidsmässigt ställa upp, blev det tre telefonintervjuer och två intervjuer där vi besökte anstalterna.
På den ena anstalten fick vi inte spela in då det inte är tillåtet att ta in
inspelningsmaterial i den byggnad vi satt i. Vi antecknade och renskrev allt när vi kom hem. De andra intervjuerna spelade vi in och transkriberade.
På den anstalt där vi hade två informanter valde vi att göra intervjun med båda samtidigt. Den ena är barnombud för barn som inte är brottsoffer medan den andra jobbar med barn som är brottsoffer. Vi ansåg oss inte ha några känsliga frågor som bör ha varit lättare att besvara via telefon än i verkligheten och därmed anser vi inte att det blev någon skillnad i deras svar mellan de som gjorde en
telefonintervju eller de som träffade oss i verkligheten.
Efter avslutade intervjuer och när vi påbörjat analysen insåg vi att vi hade några obesvarade frågor som vi mailade till informanterna och fick svar från samtliga.
Vidare så var det några områden som dök upp i intervjuerna och som vi ville undersöka om de kom från anstalterna eller om det var barnombudens riktlinjer.
Vi ringde till kriminalvårdens huvudkontor och kom i kontakt med Stina Sjödin, verksamhetsutvecklare på kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping och ansvarig för barnombudens utbildning. Av henne fick vi de generella riktlinjerna för barnombud i hela Sverige.
6.4 Arbetsfördelning
Genom hela studien har vi båda velat vara delaktiga i alla delar. Tidsbristen gjorde att vi har fördelat vissa arbetsuppgifter, exempelvis har vi delat upp
transkriberingen så att vi fick lika många. Vidare har Angelica utvecklat texterna om bakgrunden till dagens fängelsesystem, relationens betydelse samt teorierna om makt och diskurs. Emelie har skrivit om barn i kriminalvården,
myndigheternas utredningar, barnombud i Sverige samt organisationsteori. Vi har dock vart delaktiga i varandras texter på så sätt att vi har läst igenom de och kommit med synpunkter. Vi är överens om all text i uppsatsen då det varit viktigt för oss att vi båda kunnat stå för allt som skrivits.
6.5 Analysmetod
Eftersom vi har en induktiv studie började vi med att transkribera vårt empiriska material och därefter gjorde vi meningskoncentration vilket innebär att vi kortade ner intervjupersonens längre yttrande och antecknade det centrala (Kvale &
Brinkmann, 2009). Vi valde att ha våra tre frågeställningar som huvudteman och utifrån meningskoncentrationen upptäckte vi begrepp till våra teman som vi valde ut och gjorde vår analys utifrån. Vi har alltså en tematisk analysmetod där våra teman även hör ihop med våra frågeställningar (Bryman, 2011).
Vi valde att lägga resultat och analys i två olika kapitel vilket är vanligare då man gör en kvantitativ studie. Vårt resultatkapitel kallar vi för ”Redovisning av
intervjuerna” då vi anser att det ger en tydligare bild av kapitlet. Anledningen till att vi delar upp redovisnings- samt analys kapitlen är för att vi ville belysa varje barnombud i deras kontext och på så sätt när man läser analysen vet man vilket barnombud det handlar om och vad denne har för ramar i sitt arbete.
