Povelkryss Opublicerat Anders Ekdahl Bengt Hallberg Film: Hoppsan!
Staty-projektet Nytt på webben Nya medlemmar Västra Närkes Karpskytteförening Povel-visa: Bacillen Povel plitade peket Tankebubbletävling Povels memoarer del 3
MEDLEMSTIDNING FÖR POVEL RAMEL-SÄLLSKAPET • Nr 1/2021
Mer Poveliana
ANDERS EKDAHL:
Povel
Povel spred värme spred värme omkring sig omkring sig
sid 4-5
Redaktionsrådet består av:
Lennart Andreasson, Urban Jönsson, Andreas Lindberg, Nalle Malmborg och Börje Åhgren.
…och utöver redaktionsrådet
medverkar i detta nummer av Sverker:
Lotta Ramel, Johanna Broman Åkesson, Anders Eldeman, Anders Lundquist och Tobias Rydén Sjöstrand.
Föreningens hemsida:
www.povelramelsallskapet.se Material till Sverker:
skickas enklast till e-postadressen:
red.sverker@gmail.com
Omslags- bilden: Anders Ekdahl vid flygeln hemma på Lidingö.
Foto: Andreas Lindberg
Nr 1-2021. Från starten nr 23.
Medlemstidskrift från Povel Ramel-sällskapet ISSN 2000-5997
Material till nästa nummer bör vara redaktionen tillhanda senast den 1 oktober 2021. Tack!
Insänt material förutsätts vara avsett att publiceras. Foton bör vara i jpg-format, 300 dpi. Text kan komma att redigeras och kortas.
Redaktör: Andreas Lindberg Grafisk form: Nalle Malmborg och Andreas Lindberg
Tryck: Bomastryck april 2021 Oansvarig utgivare:
Povel Ramel-sällskapet
Åsikter och påståenden i artiklar får stå för artikelförfattarna själva. Sverker ansvarar inte för insänt eller obeställt material.
Värt att läsa
I detta nummer presenterar vi dessa texter, ibland illustrerade med bilder eller teckningar:
Ordföranden och redaktören har ordet . . . 3
Anders Ekdahl om sin tid med Povel . . . 4
Povel på vita duken: Hoppsan! . . . 6
Povel plitade peket: N och O . . . 8
Västra Närkes Karpskytteförening . . . 10
Povels memoarer del 3 . . . 14
Årsmötet . . . 18
Nytt på webben . . . 19
Visa: Bacillen . . . 20
KaRAMELodiktstipendiet . . . 20
Opublicerat . . . 21
Povelkryss . . . 22
Tankebubblan och nya medlemmar . . . 23
Förra tankebubblan och vinnare . . . 24
SID 14 SID 10
SID 21
SID 4
Foto: Anders Lundquist
Povels heliga visa!
Hej Medlem!
Det visade sig häromdagen vid läsning i senaste utgåvan av husorganet, vecko- tidningen Kvällsstunden (text Bo E Rosén, tack Bo!), att Povel Ramel faktiskt i en av sina revyvisor ägnade sig åt att besjunga en helig symbol!
Hur kan nu detta komma sig? Jo, det rör sig om något så pass vardag- ligt som purjolöken, ”allium porrum”. Det är i de varma områdena kring Medelhavet som purjolöken har sitt ursprung. (Det finns de som påstår att det var i Kina men varför röra till det?)
I antikens Rom återfanns den både som vild och odlad men hur den blev betraktad som helig kan man ju verkligen fråga sig. De gamla egyp- tierna ansåg lök som sådan vara helig och med grönsaken utövades både trolldom och magi. Och vi vet ju vad Greve Dracula tyckte om vitlök!
Men nu närmar vi oss Sverige så smått. Purjolöken är ett heraldiskt va- pen, en nationell symbol, i Wales i Storbritannien. 1915 grundade Kung Georg V ett bataljonsregemente med purjon som symbol i vapnet och på de medaljer som pryder uniformen. Vaktstyrkan kallas The Welsh Guards och är en del av den brittiska armén.
Men purjolöken fungerar också som symbol för skyddshelgonet David av Menevia, en walesisk biskop som var vegetarian. Han blev helgonför- klarad i Rom 1123 och varje år på dödsdagen 1 mars kan man än i dag se invånare i Wales bära ett märke med en purjolök på rockslaget.
Långt från Wales, och i ett helt annat sammanhang, blev löken ämne i visan Bara purjolök (The Purjolök Song) i musikalen Funny Boy 1958–59.
Dessutom delade sällskapet Jonathan Blake Fun Club åren 1986–2005 ut en praktfull purjolök, tillverkad i glaserad keramik, som specialpris till strävsamma medarbetare i kretsen kring Povel.
Så nog finns det tydliga band mellan purjolök och Povel Ramel alltid!
På tal om Povel och annorlunda rockslagsmärken finner vi ytterligare in- tressant läsning i ämnet på annat ställe i denna tidning och då går det vips över från grönsaker till fisk!
Mycket nöje med detta nya nummer av Sverker i väntan på att vi öga mot öga kan ses till sjöss, på någon av våra träffar eller på ett traditionellt årsmöte.
Anders Eldeman Stolt ordförande
PS Ett enkelt förrättstips: Köp unga, spröda exemplar av späd purjolök. Låt sjuda i lagom saltat vatten på puttervärme men koka inte sönder lökens fibrer! Plocka försiktigt upp vid lagom tuggmotstånd, skär ett snitt på längden, ilägg en smörklick och salta efter behag. Den- na vitaminstinna lilla godbit är avsevärt läckrare än sparris. Och dessutom betydligt billigare! DS.
Ordföranden och redaktören har ordet
Färsk skåpmat!
Välkommen till ett välspäckat nummer av Povel Ramel-sällska- pets medlemstidning Sverker. Det bjuder på ett antal artiklar med innehåll som aldrig tidigare sett dagens ljus. Men nu ser de det.
Anders Ekdahl, musiker och kapellmästare samarbetade med Povel ett flertal gånger. Han framträder för första gång- en i en längre intervju om Povel och vittnar om hur musika- lisk och väl förberedd samt trevlig och omtänksam Povel var. Allt som framfördes eller inspelades var genomarbetat nästan in i minsta detalj. Sällan ändrades eller omarbetades visorna eller numren.
Anders Lundquist har gjort en djupdykning i något som kallas ”Västra Närkes Karpskytteförening”. Du kanske har hört talas om det, men du vet nog inte detaljerna och histo- rien kring det. Snart vet du det. En helt påhittad förening med stadgar och regler om hur man ska skjuta karp!
Jag håller med Kalle Lind som skriver i sin bok ”Sned- tänkt” att han beundrar Povel av många anledningar, men inte minst för att man som vuxen karl kan lägga ner tid, pengar och energi på något påhittat, som bara är till för sitt eget höga nöjes skull. Jag tror det var en kommentar till Bunny Blom, som vi berättade om i förra numret. Likadant är det med Karpskytteföreningen och flera andra hyss som Povel hittade på.
På sid 21 finns ”Opublicerat” där vi rotat i arkivet och plockat fram prylar som heller inte har synts i det offentliga ljuset. Det är mycket kul att få se dessa saker i verkligheten.
Vår filmkännare Tobias Rydén Sjöstrand har nu gett sig i kast med filmen Hoppsan! där Povel medverkar och har hu- vudrollen. En mycket intressant artikel, också med saker som kan vara färsk skåpmat. Du hittar det på sid 6–7.
Tycker du att det finns likheter mellan Povel och Ulf Pe- der Olrog? Det tycker vår Povel-doktor Johanna Broman Åkesson, som visar exempel på detta på sidorna 8–9.
Jag hoppas att du finner glädje i att läsa om alla lustifikationer som Povel ligger bakom. Jag kan försäkra att arbe- tet som redaktör för tidningen med dessa texter är ett stort nöje!
Trevlig läsning!
Andreas Lindberg Redaktör
En bild som inte kom med i detta nummer
ANDERS EKDAHL:
”Povel spred en värme omkring sig”
Anders Ekdahl är kapellmästare, pianist och arrangör. Han har arbetat med artister som Lill Lindfors, Sven-Bertil Taube, Galenskaparna/After Shave och Povel Ramel.
Han medverkade på skivorna Povel på Maxim (piano), Visor som trillat bredvid och var kapellmästare i showen Minspiration, 70-års hyllnings- konserten och på minneskonser- ten efter Povels död 2007 i Blå Hallen, Stockholms stadshus.
Vi träffar Anders Ekdahl i lägenheten på Lidingö. Första frågan faller sig naturlig:
Hur kom det sig att du träffade Povel Ramel?
– Jag tror det var 1978. Sten Kärrby (Povels parhäst under de tidiga radioåren och Knäppupp och som ”tog över” efter Felix Alvo) ringde mig och frågade om jag kunde vara med och ackompanjera på piano när
Povel uppträdde med Sven Olsons trio på Maxim. Vanligtvis spelade ju Povel själv, men i en avdelning i showen så stod han vid mik- rofonen och behövde hjälp med ackompanje- mang.
– Det var en rolig show. Povel skrev och framförde flera sånger som blev stora fram- gångar där, The Sukiyaki Syndrome, till ex- empel. Sedan fortsatte vi och turnerade runt i Sverige och utomlands, Oslo, Hel- singfors, Paris och London. Sedan gjorde vi ett par uppträdanden i Brasilien också.
Fick du framträda mer än att sitta vid pianot?
– Jo, vi hade ett nummer, men det var ett tal- nummer, ”Geväääärena” som vi körde många gånger. Och en gång när vi uppträdde på Berns fick jag till och med vara med och sjunga. Povel hade skrivit en specialvisa om att jag ville byta plats med honom. Men det var första och sista gången.
– Povel var otrolig med sin mimik också.
När vi gjorde ”Geväääärena” förställde han sig och försökte få mig att spricka.
Det, kan jag säga, lyckades han med många gånger.
Man får intrycket av att det före kommer mycket spontana och improviserade delar i Sven Olsons trio, stämmer det?
– Nej, egentligen inte. Han var otroligt struk- turerad och höll sig ofta till manus. Alla nya nummer han presenterade var alltid väldigt genomtänkta. Det hände aldrig att han kom
Povel sa någon gång:
”Folk skulle bli förvånade om de insåg vidden av
min begränsning.”
med halvfärdiga sånger. Han såg alltid till att det var väl genomarbetat från början. Men visst förekom det infall. Det som Sven Olson kallade ”Sportlåtar” när Povel försökte över- raska orkestern med material som de inte hört, eller repat in. Men det var så skickliga musiker så de hängde på för det mesta.
Hur arbetade ni ihop när det gällde repeti- tioner etc?
– Oftast hade Povel jobbat igenom det, som jag sa, och så skickade han över en kassett med ett vänligt följebrev. Sedan gjorde jag ar- rangemanget, det vill säga skrev ner noterna för orkestern, och så testade vi att det funka- de. Vi repade så klart inför föreställningen, men inte för enstaka låtar, det var bara en en- staka gång som det kom något nytt.
– Men han var så musikalisk att han ald- rig behövde noter. Texterna hade han i en pärm framför sig på pianot, men musiken kunde han.
Här spricker Anders Ekdahl i numret
”Geväääärerna”. Skjortan, som Povel bär, finns förresten på sid 21 också.
Foto: Jacob Forsell
Foto: Ingemar Perup
ANDERS EKDAHL:
”Povel spred en värme omkring sig”
Hur var Povel som pianist?
– Han var speciell som pianist, med en väldigt speciell teknik. Han var ju inte formellt sko- lad, men han lärde sig det han behövde och det lät ju bra. Och när han framförde det så gjorde han det på samma sätt varje kväll.
– Det är också väldigt imponerande hur han kunde använda olika stilar. Det var all- tid något nytt. Han kunde sätta sig in i en stil och få till den på ett så pricksäkert sätt.
Och hur var han som låtskrivare?
– För mig som arrangör så slogs jag av hur väl genomtänkt det är när det gäller harmonier.
Det blev aldrig banalt. Väldigt fina harmonier, som inte var helt enkla alltid, men väldigt raf- finerade. Jag är lite fixerad vid hur man sätter bastonerna och det var alltid mycket bra.
Hur var Povel privat?
– Ja, vi umgicks inte privat, alltså i familjerna och så, men vi umgicks ju på resorna och i an- slutning till föreställningarna. Han var otro- ligt snäll, vänlig och omtänksam. Han ordna- de mycket trevliga fester och sånt. Det var all- tid underhållande att vara tillsammans med honom, men inte så att han kände att han måste vara rolig hela tiden.
– Det var oerhört tacksamt att komma ut med Povel. Både i Sverige och i utlandet.
Det fanns en sådan värme runt föreställ- ningarna och ofta en fantastisk publikkon- takt. På Maxim satt vi ganska nära publi- ken, så det kom sig naturligt. Men Povel hade också en snäll och välvilligt inställd publik.
Berätta om Minspiration från 1981–82.
– Jo, det var väldigt speciellt. Povel hade enor- ma ambitioner med den föreställningen. Det
var som en hel musikal. Föreställningen blev två och en halv timme lång, men fick kortas ner efter att ha fått ganska dåliga recensioner.
Det var så tråkigt för Povel, för den innehöll många fina nummer, som står sig än idag.
Så gjorde ni en skiva som heter Visor som trillat bredvid?
– Ja, det stämmer, det var en väldigt trevlig in- spelning. En pärla är visan som är en hyllning till Holger Löwenadler, som Povel skrev och framförde när han valdes in i Stadsbudskåren.
Det hör till att man ska hålla ett tal till den man efterträder i kåren, men Povel sjöng så klart en visa. Jag var med vid tillfället, det var väldigt roligt.
– Men jag hjälpte honom att skriva ner noter och göra arrangemang vid flera till- fällen. Han var inte så intresserad av att skriva noter själv, han spelade hellre in på band och så fick någon annan hjälpa till att skriva ut det. Men det var ganska enkelt, för det var så väl förberett och strukturerat.
Du var också inblandad i Povels 70-års hyllningskonsert?
– Ja, det var ett väldigt fint program, som var mycket lyckat. Jag och Anders Eljas hade satt ihop det och det bestod av KaRAMELodikt- stipendiater och andra med anknytning till Povel, som framförde hans låtar som en ”pre- sent” till honom på Cirkus i Stockholm. Det var första gången jag träffade Claes Eriksson, som jag sedan kom att arbeta med mycket.
Han regisserade den föreställningen.
Därefter inleddes ett nytt kapitel i Anders Ekdahls karriär, nämligen att vara kapellmästare till Galenskaparna/After Shave. Men det är en annan historia.
Text: Andreas Lindberg Foto: Anders Lundquist Povel och Anders Ekdahl.
Povel Ramel på vita duken:
Hoppsan!
Två år efter succén med I dur och skur 1953 slog producen- ten Lorens Marmstedt, regissö- ren Stig Olin och Povel Ramel sina kloka huvuden ihop igen.
En ny crazyfilm med Povel i hu- vudrollen skulle göras.
Filmen Hoppsan! bär flera likheter med I dur och skur, men storyn är en annan: Här spelar Povel serietecknaren Hubert Yrhage som gör serien ”Monstret”. Seriestripparna skapar han dels från hemliga manus från en viss Mr X27, i själva verket en elvaårig grabb spelad av Olle Pettersson, och dels med hjälp av de levande modellerna Tyko Kölstav och Lillan Persson-Quist, spelade av Carl-Gustaf Lindstedt och Lissi Alandh. De klär ut sig till seriens huvudkaraktärer Monstret och Astra och ställer sig olika poser medan Yrhage teck- nar av. Sven Lindberg spelar murveln Gary Lundberg som ger ut serien, en cyniker som mjuknar något när han träffar Lena Lett, spe- lad av Harriet Andersson, den unga men hår- da motståndaren till ”Monstret”. Snart ham- nar alla i en kriminalhistoria som involverar skurkarna Darling Carlsson (Douglas Håge) och hans underhuggare Jens Myskovich (Georg Rydeberg).
Manuset till filmen skrevs av Olle Strandberg, journalist i Vecko-Journalen och kanske mest känd som författare till pekoralantologin Pegas på villovägar från 1943. Han avled bara ett drygt år efter pre- miären på Hoppsan! i en dykningsolycka, blott 45 år gammal. Då hade han hunnit med att skriva ytterligare ett manuskript, till Knäppupp-filmen Far till sol och vår (1957). Som ett stycke seriehistoria är Hoppsan! intressant i sin drift med moral- paniken kring serier som var i ropet runt 1955. Den amerikanske psykiatern Fredric Wert ham hade 1954 gett ut boken Seduc- tion of the Innocent där han protesterade mot de skadliga effekter som han ansåg att serier hade på barn. Den svenska psykia- tern Nils Bejerot kom samma år ut med den omtalade boken Barn - Serier - Sam- hälle. Vad hade då Povel för koppling till serier? Hans talang för att rita och teckna är känd, men han hade dessutom erfaren- het av serietidningsbranschen. År 1952 skrev han kåserier i de första numren av se-
rietidningen Blondie, bland annat noveller- na om lille Huno som senare kom att pu- bliceras i Min galna hage 1957.
Hoppsan! är också en utmärkt film om man vill se stora dramatiska skådespelare i roller vi inte är vana vid att se dem i.
Georg Rydebergs porträtt av den slemme Jens Myskovich är en av filmens stora be- hållningar. Dessutom ser vi två stora skå- despelerskor som sedermera kommit att bli förknippade med Ingmar Bergman: Harriet Andersson och Ingrid Thulin. Thulin gör en komisk femme fatale som Myskovichs assistent Malou Hjort hagen. Först året där- på blev hon del av ensemblen på Malmö Stadsteater under Bergmans chefskap, och 1957 medverkade hon i sin första Berg- man-film med Smultronstället. Att Harriet Andersson hamnade i Hoppsan! berodde till stor del just på hennes dåvarande pojk- vän Ingmar Bergman. I sin memoarbok Trådrullen berättar Stig Olin: ”Jag hade aldrig arbetat med Harriet förut, men kän- de henne genom Ingmar. En kväll, då vi al- la tre var och såg en Casinorevy, berättade jag om filmen och undrade om Harriet var
intresserad. Harriet tittade på Ingmar och Ingmar tittade på mig. Sedan sa Ingmar:
’Den rollen tycker jag att du ska ta, Har- riet.’ Det gjorde hon. Efter filminspelningen skulle Ingmar och Harriet träffas i Paris.
Hon letade efter honom där, men fann ho- nom inte och kom hem förtvivlad. Ingmar satt hela tiden i Göteborg och skrev manu- skriptet till en ny film. Perioden med Har- riet Andersson var över.” I Jan Lumholdts intervjubok med Harriet Andersson berät- tar hon: ”Det var Stig Olin som regissera- de. Ingmar tyckte att det kunde få gå efter- som han kände Stig, vad han nu skulle sitta där och ge sitt tillstånd för. [...] Det var för- sta gången på länge som jag skulle arbeta med någon annan, sedan Sommaren med Monika. Men då var det Stig Olin och så var det Lorens Marmstedt som producera- de och dem litade han på.”
Inspelningen av Hoppsan! påbörjades 25 februari och avslutades 24 maj. Inomhus- scenerna togs i Sandrew-ateljéerna och ut- omhusscenerna på olika platser i Stock- holm. För Povels del sammanföll inspel- ningen med pausen mellan spelperioden för Povel och Harriet Andersson, här 23 år gammal.
Knäppupp II – Denna sida upp på Idéonte- atern och revyns tältturné, med några över- lappande dagar. En rafflande actionscen spelades in i Värtans gasverk den 10 maj 1955, där Povel fick klättra på en stor kol- hög och hoppa i en grävskopa. Efter inspel- ningen, som höll på att hotas av regn, fick han byta kläder och snabbt åka in till Ny- köping där en Knäppuppföreställning stun- dade. De värsta fysiska momenten hantera- des dock av en stand-in, stuntmannen Owe Brunnvall. Han var en gammal idrottare från Rimbo som på 50-talet gjorde sig en karriär på att för några hundralappar falla utför trappor och ramla i vattnet i krävan- de filmscener.
En annan doldis bakom Hoppsan! är Bengt Olof Wennerberg, även känd under signaturen Bowen, spöktecknaren bakom
”Monstret”. I serie-Sverige är Wennerberg känd för att ha tecknat Tusen och en natt i Vecko-Revyn, serieversionen av Andersson- skans Kalle och tusentals illustrationer till Svenska MAD. Han var själv med under in- spelningen och kunde långt senare berätta för seriehistorikern Olle Dahllöf att Stig Olin tvingades klippa bort en del våldsam- ma sekvenser för att göra filmen mer famil- jevänlig, vilket retade upp manusförfattaren Olle Strandberg. Wennerbergs bild av Povel Ramel var att han var mycket blyg och för- tärde medhavd matsäck och spelade piano för sig själv när de andra i teamet åt lunch på Villa Källhagen vid Gärdet.
Även om Hubert Yrhage som karaktär ligger längre bort från Povel Ramel än revy- direktören Sid Hassler i I dur och skur, så är det lämpligt nog en extremt musikalisk serietecknare. Och Ramel-låtar finns det gott om. Förutom de specialskrivna Ge mej en kvart om dagen och Sätt tulpaner i mos- sa till mor hör vi bland annat Följ mej bort-
åt vägen, som skrevs till Knäppupp II, och Släkthuset som skrevs redan 1951, men som hade varit med i radioprogrammet När schlagern dog i januari 1955. I slutet gör Sven Lindberg och Harriet Andersson en minnesvärd version av Dick, som även den var med i När schlagern dog.
Premiären på Hoppsan! ägde rum den 3 september på Astoria i Stockholm. Då hade ensemblen i Knäppupp II fått gå på en smygpremiär i Falun redan i början på au- gusti. I samma veva gick Terrafilm ut med en press release och avsade sig allt ansvar för förstörda skrattmuskler och tillbucklade mungipor. Så roligt skulle emellertid inte de flesta recensenter ha. Även om ett fåtal tid- ningar var positivt inställda, så slog de fles-
ta fast att det var en misslyckad crazyfilm.
Framför allt var det Olle Strandbergs ma- nus som fick ta emot den värsta kritiken.
Hoppsan! var heller ingen film som Povel Ramel gärna lyfte fram. I början på 1980-talet skickade den aspirerande serie- tecknaren David Nessle ett brev till Povel och undrade om filmen gick att få tag på.
Povel svarade att han inte hade kontroll över någon eventuell återutgivning av den, och tillade: ”En film som för övrigt betytt kolossalt lite för min karriär – och för Ing- rid Thulins.”
Tobias Rydén Sjöstrand
Fakta om Hoppsan!
Produktionsbolag:
Terrafilms Produktions AB.
Premiär: Astoria, Stockholm 3.9 1955.
Inspelningen började 25.2 1955. AB Sandrew-ateljéerna.
Regi: Stig Olin
Manus: Olle Strandberg Foto: Hilding Bladh
Musik: Povel Ramel (originalmusik) Medverkande: Povel Ramel, Harriet Andersson, Sven Lindberg, Douglas Håge, Georg Rydeberg, Ingrid Thulin, Elsa Prawitz, Carl-Gustaf Lindstedt, Lissi Alandh, Olle Pettersson, Gull Natorp, Per-Axel Arosenius, Marianne Löfgren, Curt Löwgren, Signe Wirff, Olof Sand- borg, Margit Andelius med flera.
Följande Ramel-nummer ingår: Ge mej en kvart om dagen, Sätt tulpaner i mos- sa till mor, Följ mej bortåt vägen, Släkt- huset, Dick.
Douglas Håge och Georg Rydeberg. Sven Lindberg.
Carl-Gustaf Lindstedt som monster med Lissi Alandh.
NATURLYRIK
Naturlyrik är inget vi förknippar Povel Ramel med. I alla fall inte om vi med naturlyrik syf- tar på naturbeskrivningar i romantisk-senti- mental anda (”säden vajade för vinden”). Dä- remot kan naturlyrik också syfta på det som på engelska kallas ”nature writing” eller ibland på svenska ekopoesi.
Kortfattat beskrivet är ”nature writing”
poesi eller prosa där naturen sätts i fokus, betraktad ur ett vetenskapligt, filosofiskt el- ler miljöpolitiskt perspektiv. Genren växte fram under 1800-talet med de amerikanska författarna Ralph Waldo Emerson och Henry David Thoreau, vilka genom sina böcker spred transcendentalismens holistis- ka syn på livet där Gud, människa och na- tur är ett eller avhängiga varandra.
Den moderna naturlyriken har ofta ett mer sekulärt, ekologiskt perspektiv. Bland svenska naturlyriker märks exempelvis Harry Martinson (”Vem vördar dagg- masken, odlaren djupt under gräsen i jor- dens mull”) och Evert Taube (”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill”) men faktum är att vi också kan räkna dit Povel Ramel. Såväl Grisälven som Digga Darwin kan klassas som nature writing. Än mer genretypisk är Till havsbandet med sitt impressionistiskt osentimentala men filoso- fiskt storslagna budskap:
Ty det är havets orubbliga krav, just att få vara ett hav.
ULF PEDER OLROG
Ulf Peder Olrog (1919-1972) är en visskapare som nästan fallit i glömska. En gång i tiden visste alla vem Olrog var, hans visor var omåttligt populära, spelades flitigt i radio och sjöngs som allsånger.
I grunden var Olrog litteratur- och folk- livsforskare och tog tillsammans med skeppsredaren Sven Salén initiativet till svenskt visarkiv. Under 50- och 60-talen ar- betade han vid radions underhållningsav- delning där han propagerade för att lyfta fram den svenska litterära visan; det var också han som kom med idén till Svensk- toppen. Olrogs betydelse för svenskt mu- sikliv är alltså oöverskådlig. Men än vikti- gare är att lyfta fram Olrogs eget visska- pande.
Här tänkte jag göra en kort jämförelse mellan Ulf Peder Olrogs och Povel Ramels vistexter, där Olrogs konstnärskap är i centrum.
Olrog och Ramel kom fram vid samma tid, i mitten av 40-talet, som förnyare av parodikonsten. Olrog kallade sina visor för schlagerparodier, troligtvis av självkritiska skäl; men definitionen är missvisande, ef- tersom han egentligen sällan parodierar schlager. Däremot är Olrogs verk, precis som Ramels, medvetet intertextuella, de anspelar på andra genrer och stilar, både musikaliska och litterära.
Och visst kan man hitta likheter i Povels och Olrogs parodikonst. Exempelvis i nidbilderna av kultis. Olrogs Nig och kuta runt och Ramels Sprutt sprudelia är båda burleska
”porträtt” av hambons karaktär. Båda tycks befinna sig mitt i dansens virvlar. Men medan Olrog gestaltar dansarnas krumsprång och stånkande mer konkret, fångar Ramel före- ställningsvärlden kring hambon genom asso- ciativa nonsensharanger. Bådas ”tekniker”
ger en livad effekt av impressionistisk rörelse och närvaro.
Krumsprång med mig och krumsprång med dig
och svikthopp och nig och kuta runt snarskankar hit och snarskankar dit och svikthopp och nig och kuta runt andtäppa upp och andtäppa ner och svikthopp och nig och kuta runt hemvävda fram och hemvävda bak här dansas hambo
(ur Nig och kuta runt, 1949, av Ulf Peder Olrog) Sprutt sprudeljade sprudeljadelej
sprutt sprudelja i skogen
sprutt sprudeljade sprudelja och alla feta flickorna på logen
och tora tare tyra tur i tatta hål i hatta upp och fnatta
tura tuttilej och tura tuttila tura tutti hopp i katta
och fula fala fula fele restar våta västar skrämda hästar
fjutti lutti lej och fjutti lutti la fjutti lutti hela natta
(Ur Sprutt sprudelia eller Alla milda makters hambo av Povel Ramel, 1954) I december 1965 gavs en LP ut med
material från revyn ”Ta av dig skorna”, insjunget av Povel Ramel ihop med Gals and Pals. Givetvis fanns ”Digga Darwin” med där.
Men det finns också olikheter mellan Ramel och Olrog vilka kan ha att göra med deras olika bakgrund. Olrog var akademiker och Ramel i stort sett självlärt bildad. Hos Olrog vimlar det av spexartade anspelningar på mytologi och klassisk litteratur men använda på ett sätt som visar att Olrog
”vet vad han gör”. I synnerhet vet an- dra, lika bildade som Olrog, vad Olrog gör. Det krävs nämligen ett ganska stort mått klassisk bildning för att fatta alla anspelningar.
I Schottis på Valhall är den forn- nordiska mytologin förvandlad till svensk kultis (med blinkningar åt Bellman). Den svenska folkliga dansbanan är travesterad, alltså för- klädd, till asarnas Valhall. De myto- logiska figurerna förmänskligas på ett stu- dentikost sätt men hela visan har en sam- manhållen idé och tematik.
Höder han hade hiskelig hicka.
Balder den bota med ingefärsdricka.
Vred vart väl Ving-Tor vakna och vråla Brage bråka och Skade hon skrek Ramel är generellt mer en ”friflygare” som
”namedroppar” och blandar historiska och mytologiska figurer och berättelser på ett da- daistiskt, hej vilt sätt. I Tio små vikingar är de forntida vikingarna som vilka sagofigurer som helst, invävda i en nonsensartad ramsa med associationer till både brittiska nursery rhymes och Orsa kompani (”Komtillmåtta”).
En symtomatisk skillnad mellan Olrog och Ramel är Ramels anspelning på barnvisa, medan Olrogs Schottis på Valhall rymmer halvt skymda anspelningar på erotiska utsväv- ningar.
En stilistisk likhet är dock Ramels och Olrogs ymniga allitterationer och assonan- ser som påminner om Eddadiktningen.
Tio små vikingar seglade till Rio, en föll i farstun, så var dom bara nio.
Nio små vikingar kom till Komtillmåtta, en kom till korta, plats för åtta.
Vimsiga vikingars virriga färd hitan och ditan, härsan och tvärsan, mjödiga mjäkar med shinglande skägg, karska och krumma om benen, Rune ristade stenen.
Till skillnad från Ramel har Olrogs visor ofta en samhällssatirisk udd. I Annalisa Ericsons paradnummer Sodom och Gomorra går Olrog tätt i Karl Gerhards fotspår med sin fräcka satir över samhällets dubbelmoral. Här finns, precis som ofta hos Karl Gerhard, en
slags undertryckt ilska mellan raderna, en dia- bolisk längtan efter att spräcka fasaderna.
Tjo vad det fifflas i Sodom och Gomorra, den som ger mutor blir entreprenör.
Stadsportar får vi, den södra och den norra,
byggs utav gips, av en gipsfabrikör.
Stadens teater har plaskdamm åt baletten, där rådmännen skaffar sej spänst och
humör.
I ålderdomshemmet där skötes rouletten, utav socialvårdens chefsinspektör.
Olrogs samhällssatir kan annars vara väldigt subtil, som i Violen från Flen, som har något av Birger Sjöbergs skirt, lyriska och skarpsyn- ta iakttagelseförmåga över sig. Hur vass satir Olrog avser (mot småstadens kyska kulturkli- mat?) är oklart, men den dunkelt ironiska to- nen gör det hela sublimt gäckande. Ungefär som att det pågår ett outtalat erotiskt spel mellan bokhandelsbiträdet och hennes kund… (Eller är det bara min fantasi?)
Allt kan Ni begära av det litterära Ja allting av Parnassens fenomen men praktisk romantik
eller erotik
finns ej hos violen från Flen.
Tag istället för Er av små bokprimörer Tag småvarmt från den Bonnierska buffén.
Bildning och kultur verkligt rara djur får ni av violen från Flen!
Ytterligare en skillnad mellan Povel och Olrog är att Olrogs visor ofta har en personlig, själv- biografisk karaktär, fast maskerad. Olrog har ju ett alter ego, skalden Edvard Rosenblom, adjunkt i kristendom. Denne verkar stå för si- dor hos Olrog som han skämdes för men som
han hanterade genom distanserande självironi.
I visan Dityramb i morgonglans (travesti på Vilhelm Ekelunds Dit- hyramber i afton -glans) vandrar Rosenblom i Bellmans fotspår ge- nom Bävernsgränd, med flaskan och flickan och gör precis som Bell- mans figurer utflykt i det gröna (med buss från Fyristorg). Han och visan är dock ”alltför ful för vår censur”.
Jag går kring uti vår stad, fet och präktig, full och glad, Gör en morgonpsalm i dur alltför ful för vår censur.
Marschen går till Bävernsgränd, där en flicka, illa känd, Snarkar som en liten gris, ganska söt på sätt och vis.
Vakna upp min rosenknopp, var så gunstig och stig opp!
Naturligtvis finns här ett mått av samhällskri- tik. Ett återkommande tema hos Olrog är samhällets inskränkthet och jantelag, där ”du ska göra som Svenssons gör och inte skilja dig från mängden”, ett samhälle som också gärna censurerar människans mörkare och lägre si- dor.
Det finns en tragisk dubbelhet i det här.
Som vispoet går Olrog i Bellmans fotspår men samtidigt nedvärderar han sin egen be- tydelse genom att erkänna sin ”fulhet” bå- de som människa och skald.
Sådana här mörka stråk anar man ibland mellan raderna hos Olrog – en svärta som inte alls finns hos Povel Ramel. Kanske led Olrog av självförakt och kände ett utanför- skap som människa i det samhälle han lev- de. Självironiskt beskriver han sin hemvist På en liten smutsig bakgård:
Änglarna de bor väl i nån sorts studentskehem,
jag vet inte hur de har’t men säkert har de rart.
Bara äkta helgon får väl hälsa på hos dem:
Sankt Niklas, Sankte Peter och Sankt Petersson så klart.
Men du och jag får inte vara med i deras gäng,
vi syndare på nåden går och gnolar vår refräng
På en liten smutsig bakgård i de saligas kvarter
Ska vi spela du och jag en kort minut Johanna Broman Åkesson Annalisa Ericson sjöng Olrogs text Sodom och Gomor-
ra. Här med Nils Poppe.
Hur många har någon gång fun- derat över vad det var för märke som Povel allt som oftast hade på sitt kavajslag? Jag gjorde i alla fall det och vid ett tillfälle visade Povel det för mig. Jag kunde då med möda tyda den skrift som stod ingraverad på det lilla märket, som bara är cir- ka en centimeter brett: Guld- märke P. Ramel Hedersledamot i Västra Närkes Karpskytteför- ening.
Povel var lite hemlighetsfull och någon ingå- ende förklaring fick jag inte då, men i ett av- snitt av radioserien Ramel i bitar har jag se- dan hört Povel och Martin Kåge berätta lite om föreningen. Där nämner Martin, även han hedersledamot, att Povel har skrivit en hel bok i ämnet. Boken är nu lokaliserad. Den be- står av ett 40-tal handskrivna och illustrerade sidor, gissningsvis nedtecknade någon gång under 1940-talet, och där får man veta allt om den ädla karpskyttekonsten.
Inledningsvis skriver Povel:
”Karpskyttet kom till vårt land först
1937, då Generaljägmästare Teobjörn van Kugelkampff, nyligen hitländ från Ameri- ka, varest han insupit kunnedom om och grundligt lärt sig älska denna relativt unga sport, på sitt gods Örkesljunga i det natur- sköna västra Närke, bildade Sveriges första och hittills enda karpskytteförening.”
Det hävdas vidare att föreningen år 1943 ha- de 501 medlemmar från alla samhällsskikt:
”Där står den jäktade Stockholmsdirek- tören sida vid sida med den bleke symas- kinsagenten, och den fete bagaren laddar kanske geväret åt den magre distanslöparen under det att Grevar och Prinsar ivrigt dis- kutera sina senaste skytteresultat med kon- torister och schlagerkompositörer. Vidare finnas där blomsterhandlare, banktjänste- män, läkare, affärsjurister, präster, målare, operachefer, skogsmän, diktare, järnvägs- män, förläggare, rentier, hertigar, basunis-
ter, plåtslagare, charmörer, skollärare, ele- fer, gitarrister, diplomater, lappar, stinsar, adjunkter samt till och med en cirkusdirek- tör.”
Förutom föreningens grundare Teobjörn van Kugelkampff presenteras ett stort antal personer med ledande roller i föreningen:
Kammarherre Karon af Fattenheib (fören- ingens Protektor), Direktör Melcher Ahas- verus Staunert (föreningens donator), Juris Kandidat Roffe Grafström (föreningens sek- reterare), Aug. Kwist (föreningens skrädda- re. Ser även till stövlar o. dyl.), Fil. Doktor Jezebel Ander (Bibliotekarie), Horatio Quickbird (Örkesljunga amerikanske hov- mästare), Orvar Mandelsten (Karpinten- dent), Ali (Vaktmästare), Hervor Gustavs- sen (Mekaniker och Hersskötare), Jur.
Doktor Sölle Wingsiöö (föreningens juridis- ka ombud), Columbus Trygg (Örkesljunga
Den dagliga tillvaron, så som den brukade te sig på Örkesljunga gods, beskrivs ingående. Notera särskilt alla aktiviteter som erbjöds mellan 21 och 22. Och så kan man ju alltid undra vad de ofta återkommande spritsarna innebar.
Om Västra Närkes
Karpskytteförening
säkre Trädgårdsmäster).
Själva karpskyttet skulle alltså ha bedri- vits på godset Örkesljunga i Västra Närke, där van Kugelkampff genom åren uppgavs göra stora utbyggnader för att kunna hysa så många karpskyttar som möjligt. Det sto- ra intresset gjorde dock att det stundtals blev trångt:
”Samtliga lemmar kunna med ytterst knapp nöd på en gång dväljas å Örkes- ljunga. Så sker också endast på mäster- skapstävlingarna i september, då man form- ligen ligger på varandra å Örkesljunga. I övrigt brukar man dela upp sig på lag om en 60–70 skyttar, vilka turvis ligga en 14 dagar, 3 veckor, vid Örkesljunga och tränar.
Till skyttarnas trevnad lät man bygga ett stall och införskaffade 150 stycken arabis- ka fullblod uppå vilka traditionella ritter runt Örkesljunga vemodiga och vackra nej- der företogos när skyttarna ej dvaldes runt de kära dammarna.”
Hur blir man då en skicklig karpskytt?
Enligt Povel gällde det först att bekanta sig med det speciella gevär som används, ett mycket kort amerikanskt gevär av märke Six bell stampede. Man fick sedan öva sig på kringflytande träkarpar tills man någor- lunda behärskade den svåra konsten att träffa karpen så fint som möjligt, utan att döda den.
”Den som dödar en karp, något som ej skall behöva inträffa, får 0 poäng, samt ålägges ersätta karpens värde, c:a 4,50 kr i klingande valuta.”
Skyttet skulle ske i särskilda banor, s k slådor.
”Örkesljunga har för skrivande stund 16 slådor av olika storlekar. Den kortaste är på 10 meter och den längsta 50 meter.
En stor uppstoppad karp, hela 53 cm lång, var de övriga hedersledamöternas present till Povel på 50-årsdagen 1972.
Vid skjutning placerar sig skytten bakom karpskytterampen, en i marken delvis ned- grävd ribba av tunt trä. Denna ribba före- giver gränsen för det tillåtna och får ej övertrampas. Bredvid skytten står hans lad- dare och laddar. På fötterna bär skytten en karpstövel och en karpkänga, detta för ba- lansens skull, och för att skytten, om han så vill, skall kunna gå ut i någon slåda, men ändå inte vara så överväldigande klädd.”
Själva slådorna sades vara tämligen raffi- nerade och utrustade med s k våghersar:
”Våghersen består av en, runt en me- tallaxel roterande, något snedvriden platta eller kanske bättre, ett paddelliknande blad av teakträ. Bladet drives av en elektrisk motor, vilken kan regleras med en spak, en- ligt en tabell, så att olika hastigheter upp- nås. Hersen placeras i slådans kortända (allra bäst en hers i var kortända) så att ax- eln kommer precis i vattenytan. När mo- torn sättes igång och bladet roterar uppstår vågor på ytan, vilkas storlek sålunda kan varieras med spaken på instrumentbrädan.
Detta gör karpskyttet än mer komplice- rat och intressant. Nybörjare använda den minsta sortens vågor, s. k. ”A-vågor”. Så följer svårare och svårare sorter; B-vågor, C-vågor, D-vågor, E-vågor och F-vågor.
Den sista sorten ungefär motsvarande full orkan.”
För att få högsta poäng gällde det för Povel med Susanna och halvbrodern Wilhelm på Povels 25-årsdag 1947.
Redan då fanns guldnålen på plats på kavajslaget.
skytten att träffa karpen så nära ögat som möjligt, något som krävde noggrann beräk- ning enligt en särskild ekvation:
”En karp blixtrar till i slådan, gör en volt, går upp till ytan, hämtar något luft och tittar sig omkring. Karpskytten tar fas- ta på karpen, följer dennes minsta krum- bukt med geväret, iakttager vågstyrka, t. ex. C-vågor, karpens uppskattade hastig-
het, t. ex, 50 cm/sek, den approximativa brytningsvinkeln mellan karpen och skyt- ten, vid ytan, t. ex. 25°, samt karpens rikt- ning t. ex. snett åt höger. Så gör han ett blixtsnabbt överkast i huvudet, företar en lika snabb hopsummering:”
”I detta fall blir slutsumman 39, vilket enligt Henderson-Ruthernoughs expert- tabell betyder att skytten skall sikta c:a en
cm snett framför och till höger om karpno- sen. Det gäller som synes att hålla huvudet kallt och vara en driven matematiker. Kom ihåg att karpkonstanten, som i detta fall är den ”magiska” siffran, alltid är 263.
Karpskytten fyrar av sitt välberäknade skott, karpen träffas och, som bekant, upp till ytan flyter den genast, där den blixt- snabbt håvas upp av den käcke caddien (var skytt har sin caddie) som i iltempo läg- ger den i en tomb (liten plåtlåda fylld med mineralvatten) och rusar upp till kontroll- huset, där den genast underkastas följande undersökning:
1 Röntgen, varigenom kulans position upp- dagas och poängsättes efter viss tabell
2 Kulan avlägsnas, medelst elektromagnet (karpen sys ihop)
3 Injektion med s. k. cyprinolsyra, utforskad av Med. Dr. Solomon Bryant (amerikansk karpskytt)
4 Nedlägges i s. k. gnerv (läkdamm med sär- skild alkalisk vattenblandning). I gnerven kvarstannar karpen i c:a 24 timmar, varef- ter den åter är färdig för påskjutning.”
Boken blev tyvärr aldrig helt färdigskriven. På sista sidan finns rubriken ”Karpskytts tolv (12) gyllne regler”, men några sådana finns inte att läsa. I ett annat dokument framgår dock tre regler som gäller för hedersledamö- ter: 1) Föreningens nål skall städse och synligt bäras å bringan. 2) Karp må icke skjutas. 3) Karp må icke förtäras.
Allt det här vittnar om Povels ständiga strävan att roa, inte minst sig själv. Att läg- ga ner så mycken möda på att skriva en skildring av det fiktiva karpskyttet och dess historik är onekligen fascinerande. Trots den ingående beskrivningen av föreningens organisation och det stora antalet medlem- mar bestod Västra Närkes Karpskytteför- ening endast av en handfull hedersledamö- ter, alla ungdomskamrater till Povel och delaktiga i hans första orkestrar samt FFFF.
De stoltserade visserligen med det fina guldmärket, men huruvida de någonsin äg- nade sig åt att skjuta karp går inte att säga.
Svaret torde dock vara nej. Den som tvekar kan ju alltid försöka hitta till Örkesljunga gods i Västra Närke och se om där finns några ättlingar till Teobjörn van Kugel- kampff och spår efter alla slådor och gner- var.
Anders Lundquist
Povel Ramels memoarer, del 3:
Värnplikten, Karl Gerhard, rotvälska och stolgångarna!
Här är del 3 av Povels memoa- rer, såsom de först publicera- des i tidningen Allers 1959.
Anno 1942, då det såg som mörkast ut i världen och den krigsbrand som rasade vid åtminstone ett par tillfällen hotade att angri- pa också vårt land, fick den svenska krigs- makten ett välbehövligt och starkt tillskott:
värnpliktige flygsoldaten Povel Karl Henric Ramel anmälde sig till tjänst under fanorna.
Med denna förstärkning till vår krigspotenti- al kom Sverige i ett betydligt bättre och tryg- gare läge än förr – ve den som vågat angripa ett land som hade denne bålde riddersman i sin sold! Jag tror absolut att det huvudsakli- gast var min närvaro bland våra väpnade styrkor som avhöll utländska krigsherrar från att våga ett anfall mot oss. Åtminstone är det en vacker tanke att leka med.
Av alla de kostymer jag under årens lopp klätt mig i – och klätt ut mig i – tror jag inte att jag känt större vantrivsel och missanpassning än i en uniform. Och med undantag för värnplikten och i filmen
”Ratataa” har jag senare nogsamt undvi- kit att klä min lekamen i ett sådant plagg.
Vi passar sällsynt illa ihop, så enkelt är det med det.
Sen ett antal rytande lejon i furirs- och fanjunkarkostymering förgäves sökt sätta pli på mig och bibringa mig grunderna i Exercis Ett på den flottilj där jag tillbragte mina första dagar i det militära hamnade jag i s.k. stabstjänst, vilket var en lika glädjande som överraskande utveckling på mina martialiska äventyr. Lyckan ville också att jag placerades i en av Flygstaben förhyrd privatvåning vid Narvavägen, ba- ra några minuter från min bostad på Lin- négatan. Under tiden där hann jag åtskilli- ga gånger slå gällande hastighetsrekord på sträckan arbetet-bostaden: jag ville hem så fort som möjligt, hänga av mig den vackra blå uniform jag anförtrotts och hoppa i ci- vila kläder.
Vet ni vad paginering är för något? Det vet jag. Jag lärde mig det under några kvalfyllda månader. Att paginera, det bety- der att man förser sidorna i en bok eller därmed jämförlig trycksak med nummer, ett för varje sida och helst också så att var-
je sida får en beteckning som är exakt en siffra högre än närmast föregående sida.
Ni kan tro att det är ett svårt och ansvars- fyllt jobb! Det förutsätter bland annat ex- akt kunskap om ordningsföljden bland en väldig massa siffror.
Är ni riktigt säker på att ni har fattat det här nu då? Jag tror att det är lika bra att jag ger er ett exempel så att ni inte missförstår det hela. Låt oss t.ex. säga att ni har framför er en bok, en helt vanlig bok. Nej nej, det behöver inte alls vara nån särskild bok, det går bra med precis vilken bok som helst. Slå nu upp den, så
börjar vi!
Ni kommer då först till en vänstersida, men den bryr vi oss inte om. Den hoppar vi över. Likadant gör vi med de fyra-fem följande sidorna. Låt oss säga fem för res- ten, det är ett så ojämnt och vackert tal.
Vilken sida har ni nu kommit till? Tänk efter först, svara sen!
Ja, just det, nu är ni på sidan 6 (sex).
Den sidan ska ni numrera och alla de föl- jande också. Sätt i gång bara, farbror Po- vel ska lära er! Ni tar fram den lilla stäm- pel som ligger alldeles till höger om er. Nej inte där! Här ligger den ju! Den tar ni i högra handen (eller vänstra, om ni är vän- sterhänt), och så låter ni den först studsa lite lätt mot stämpeldynan till vänster – där borta ja! – och sen trycker ni stämpeln mot nedre vänstra hörnet av sidan. Sådär- ja, duktigt gjort! Ser ni vad det står där nu? 6 står det, alldeles riktigt!
Nu kan ni fortsätta med hela den bo- ken, sida upp och sida ner och med en ny siffra för varje sida. När ni är färdig med den boken paginerar ni raskt 189 till. De ligger där allesammans på stolen intill er.
Seså, inte bråka nu, sätt i gång bara!
Detta mina vänner, är vad jag gjorde un- der en oändlig rad av dagar, iförd klädsam blå uniform. Jag kom aldrig upp till nån vidare takt. Men det gjorde han som satt på andra sidan bordet. Mina stämplar lät så här: dunk … dunk … dunk. Hans där- emot lät så här: dunkdunkdunkdunk. Ha- de jag inte varit den vänliga själ jag är skulle jag kallat honom för Hackspetten.
Efter en tid flyttade jag in i Flygstabens nya byggnad uppe på Gärdet, den s.k. Te- geltraven, som rymmer lika mycket folk som halva Tokyo med förorter, fast de är inte lika gula förstås. Där sattes jag som ordonnans och placerades i en korridor, precis i närheten av två snabbgående ljud- lösa hissar. Sålunda bevakad och utan chans att ägna mig åt trivsamma syssel- sättningar som att läsa böcker, lösa kors- ord, brodera eller fritidsstudera till asfalt- kokare – alla dessa sysslor och många an- dra var Absolut Förbjudna – ägnade jag mig i stället åt att komponera, för vilket inget synligt förbud fanns. Under långa och ensamma stunder i ordonnansbåset knåpade jag ihop något som i sinom tid
skulle bli känt som Johanssons boogie woogie vals. Men till den lilla djupt kända sången ska jag återkomma längre fram.
Det lär fortfarande i Flygstaben cirkulera en historia om ”den där Ramels slagfärdig- het”, en historia som jag ärligt talat inte kan gå i god för. Jag minns en del faktiska omständigheter som är förknippade med den, men det är också allt. Dock. Den är ganska festlig, så jag tar risken av att återge den.
En dag ringde det från en expedition på Flygstaben till ordonnanserna. Värnpliktige Ramel tog luren, och följande samtal ut- spann sig:
— Det är grevinnan Struttenknopp (finge- rat namn, hon hette i själva verket L-d).
Sänd genast upp en ordonnans!
— Tyvärr finns ingen ledig ordonnans inne.
— Hör ni inte vad jag säger, karl? Det här är grevinnan Struttenknopp, och jag vill ha en ordonnans genast. Genast, hör ni!
— Ja, men …
— Detta är grevinnan Struttenknopp som talar. Sänd genast upp en ordonnans!!!
— Och detta är baron Ramel. Själv kan jag tyvärr inte gå ifrån. Men jag kanske kan skicka en ofrälse?
Jag träffar Karl Gerhard
Det var under värnplikten jag första gången träffade Karl Gerhard.
Vi satte upp en flygarrevy tillsammans.
”Vingare kan ingen vara” kallade vi den, och vi turnerade runt med den till olika för- band. En gång i Västerås kom skrällen:
Karl Gerhard inbillade mig att vi som fält- artister hade tillgång till officersmässen.
Karl Gerhard är ju en man som tycker mycket om god mat – och dryck också för den delen – och eftersom jag var lika hung- rig som han åkte jag på historien. Vi gick in i mässen, som var folktom och fortsatte ut i köket. Där serverade vi oss själva en superb måltid med gåslever och stekt fasan, som vi sköljde ned med ett par flaskor utsökt Bor-
deaux. När vi satt där och gonade oss hör- des ett oroväckan de ljud utifrån. Karl Ger- hard försvann blixtsnabbt, muttrande nå- got om att han ”måste ut ett ögonblick”. I god tro och lätt omruskad av det goda vi- net satt jag kvar, för att ett par sekunder se- nare stirra in i ett rödlätt och långt ifrån vänligt översteansikte.
Resultatet av seansen blev för min del en vecka i burken, och än i dag har jag mycket svårt att förlåta min fältartistkollega detta grymma spratt.
Ja, det var en underlig kurre, Karl Ger- hard. Han hette för resten Abrahamsson i efternamn och lär nu ha hönseri nånstans i Mellansverige.
Innan jag drabbades av värnplikten hade jag tillbringat massor av min tid nere på en inspelningsstudio i Gamla stan som hette
”Din Egen Röst”, och där träffade jag på åtskilliga likasinnade som precis som jag älskade att knåpa ihop små oskyldiga gags, kvintilera lite på egna eller lånade instru-
ment och fördriva tiden med sång och spel.
Jag brukade kompa förhoppningsfulla för- mågor som kom dit för att spela in en plat- ta och sända till nån musikförläggare eller artistförmedlare. Där nere växte det origi- nella gäng fram som sen skulle framträda som Föreningen För Flugighetens Främjan- de. Men på den tiden hette den – mycket lösliga – sammanslutningen Föreningen För Fånighetens Främjande, och det täcker nog ungefär vad vi pysslade med. Mycket av det var faktiskt roligt, men det mesta var nog fånigt. Vi hade ju inte, som det så vackert heter, finslipat våra uttrycksmedel på den tiden.
Med i FFFF var bland andra en ung teck- nare som hette Gunnar Fellenius. Honom hade jag träffat redan under min sejour på Welamsons tecknarskola, och han och jag gick sällsynt bra i par. Vi var precis samma andas barn. Om ni bara visste så många iditoriska grunkor vi två företog oss!
Misstänkt som spion!
Ett slag hade vi t.ex. pippi på att samtala med varandra på en obegriplig rotvälska, en i hög- sta grad hemmagjord blandning av allehanda lillryska och andra slaviska dialekter. Vi satt ibland och övade timtals tillsammans, och jag måste säga att till sist lät det riktigt oantastligt äkta. Under våra promenader tillsammans, ja, vart vi än kom, excellerade vi i detta underli- ga språk.
En dag krigsåret 1943 gick vi in på ett konditori för att dricka kaffe och äta bak- elser, en delikatess som jag alltid älskat till lidelse. Servitrisen frågade vad vi skulle ha.
– Dobrusnje spinkrovie estrabornja pulli, sa Fellenius och såg gravallvarligt på flick- an. Hon skakade på huvudet och vände sig till mig.
– Do veriju twarsjilie nasnavna! spädde jag på.
– Vill herrarna ha kaffe? sa flickan förvir- rad. Och så tecknade hon i luften bilden av en kaffekopp och gjorde ett sörplande ljud.
– Da! Gadlosnie vrim! sa Fellenius och log uppskattande.
– Da! Gaffe! Sa jag gutturalt. Och så fick vi vårt kaffe och efter en del parlamente- rande också ett par bakelser.
Men bakom oss satt en man och stirrade dolskt på oss. Vi såg hans forskande min och misstänkta blickar men lät oss förstås ingenting bekomma utan fortsatte högljutt vår konversation, som blev vildare och fan- tasifullare efter hand. Mannen släppte oss inte med blicken. Slutligen reste han sig och gick fram till servitrisen bakom disken.
– Dom där underliga kurrarna är säkert spioner, sa han och såg mörkt på oss. Det är nog lika bra att ringa efter polisen. Så mycket konstiga figurer som smyger om- kring i Stockholm nu för tiden!
Vi betalade blixtsnabbt och drog oss tillba- ka i god ordning. Sen lade vi benen på ryggen och kutade runt hörnet där vi äntligen kunde skratta ut. Huruvida han ringde polisen eller ej vet jag inte. Vi slapp åtminstone åtal för spioneri för främmande makts räkning.
En annan gång hade Fellenius och jag stämt träff vid Stureplan. Jag var för ovan- lighetens skull ute i god tid och stod där och väntade på Fellenius, som dröjde och dröjde.
Plötsligt hörde jag uppifrån Anglais’ hör- na högljudda rop och såg en liten man som med dödsförakt sprang över körbanan, trotsande all trafik. Bilar bromsade, folk hejdade sig för att inte komma i vägen för den våldsamt upphetsade mannen. Allt öv- rigt liv avstannade, och över mängden hör-
Under några år har förberedelser pågått för en biografi över musikgeniet Bengt Hallberg, pia- nist, kompositör, arrangör och musikpedagog.
En fullständig diskografi är tänkt att ingå.
Projektet har iscensatts av musikforskaren Erik Kjellberg och skivproducenten (Vax Re- cords) Lasse Zachrisson. Boken beräknas vara klar under våren 2021 och bör finnas i hen- deln när denna tidning är tryckt. Vi återkom- mer med recension i kommande nummer av Sverker.
Povel Ramel kommer att märkas i boken.
Han och Knäppupp anlitade ofta och gärna Hallberg när det gäller både arrangemang och ackompanjemang. Bengt och Povel möttes redan vid Knäppuppstarten i Göte- borg, oktober 1952, då några Povellåtar skulle spelas in på skivmärke Poseidon (Varför är Louise så blyg och Smita sko- lan). Operasångerskan Inga Sundström, till- lika Bengt Hallbergs kommande första hus- tru, skulle sjunga tillsammans med delar ur Flickery Flies. Anonymt fick Hallberg hjäl- pa till att arrangera och spela piano i Gösta Törners orkester.
Det första arrangörs- och orkesterupp- draget hos Povel och Knäppupp kom sedan hösten 1957, när Van att få som jag vill skulle spelas in. Låten hade framförts av Cilla Ingvar i Knäppupp III, men nu skulle Povel sjunga in den själv. Det blev en sväng- ig historia, där bland andra Ove Lind bril- jerade på klarinett.
Därefter fortsatte samarbetet genom åren. Åtskilliga av Povels mest geniala opus bär Hallbergs arrangörssignum, till exem- pel Ta av dej skorna, Digga Darwin, Den sista jäntan, Birth of the gammeldans, Håll musiken igång, De sista entusiasterna.
Det stora uppdraget Hallberg fick var dock att som 26-åring arrangera musiken
till musikalen Funny Boy, 1958. Ja, han komponera- de även ba- lettmusik till föreställning- en, vilket
speciellt märktes i musikalens Idéonversion.
Bengt berättar om musikalprojektet i Jan Bruérs och Bengt Nyquists Svensk Jazzhis- toria, del 7:
”Vi gjorde bland annat hela hans (Povels) stora föreställning Funny Boy. Det var väl- digt kul. Vid den tiden hade jag fått en stor kick av Nelson Riddles arrangemang för Frank Sinatras ’Songs for Swingin’ Lovers’, och vi försökte utnyttja den blandningen av storband och stråkorkester i Funny Boy, Men det var besvärligt att göra
Povels saker, för han var så noga med har- monisering och sådant.”
Efter en paus i musicerandet i tio år på grund av sjuk hustru återkom Bengt Hallberg till sitt piano 2010, och fick fler uppdrag än han fått tidigare, enligt honom själv. Bland annat var han en av artisterna när Povel Ramel-sällskapet i evenemanget
”Leve Povel”, 2/6 2012, firade 90-årsmin- net av Povel. Bengt blev då intervjuad av sällskapets ordförande Anders Eldeman och spelade några Povellåtar på piano, sådana som han tidigare arrangerat: Tänk dej en strut karameller, Den sista jäntan och Regn, regn, regn.
Mäster Bengt Hallberg gick ur tiden drygt ett år efter framträdandet hos Povel Ramel-sällskapet. Han blev 80 år. Bengt Hallberg – ”Den bäste är gott nog”, som Povel uttryckte sig om honom.
Lennart Andreasson des hans förtvivlade rop:
— Doktor Enokson! DOKTOR ENOK- SON! Ni måste komma med detsamma, doktor Enokson! Det har hänt något för- färligt!
Under ideligt åkallande av doktor Enok- son nalkades mannen mig. När han kom fram föll han på knä och såg bönfallande på mig.
Snälla doktor Enokson! ropade, vrålade han. Ni måste komma genast! Bry er inte om att jag redan är skyldig er tvåtusen kronor i lä- karräkningar. Kom med mig med detsamma!
Det gäller liv eller död. Det gäller sekunder!
Mängden vek undan, av vördnad för lä- karvetenskapen och av respekt och med- känsla för denne hårt drabbade man när Gunnar Fellenius drog i väg med doktor Enokson, alias Povel Ramel. Upp till Hum- legården, där vi satte oss på en bänk och skrämde i väg ett par tusen småfåglar med våra skratt.
Javisst var det fånigt. Men o, vad det var roligt!
En annan ”grunka”, som dock tyvärr in- te blev av men som var mycket noggrant planlagd, var genomförandet av en opera- tion som jag döpt till ”Sammanträde med föreningen Stolgångarna”. Den skulle i princip ha tillgått så här:
En vårsöndag vid ettiden, när det började bli lite liv och rörelse på gatorna, skulle en ung man komma vandrande ner till Sture- plan, medförande en liten hopfällbar tält- stol och klädd i halmhatt, randig blazer av engelsk vaudeville-modell (en sån där ry- sansvärd sak ni vet, röd med breda gula ränder), käpp och gula skor. Han skulle veckla ut fällstolen, slå sig ner och läsa da- gens tidning. Tre minuter se nare skulle han resa på sig, vandra Birger Jarlsgatan ner mot Nybroplan och slå sig ner vid statyn
”Tarmvredet” vid Jungfrugatan. Där skulle en minut senare en exakt likadan figur dy- ka upp, fälla upp tältstolen och likaledes lä- sa tidningen. Efter ett par minuter skulle de båda resa på sig och gå vidare, för att utan- för Dramaten upprepa manövern och få sällskap med en tredje person, identisk lik de båda första.
På så sätt skulle, under ideliga förflytt- ningar Strandvägen fram, skaran så små- ningom växa till att omfatta ett tjugotal personer, för vilka slutmålet skulle vara en äng bakom Bellmansro på Djurgården. Där skulle ett vackert dukat långbord i det grö- na möta oss, ett bord dignande av allsköns läckerheter. Inga stolar skulle dock finnas, dem medförde ju medlemmarna av ”Fören- ingen Stolgångarna” själva!
Fortsättning följer i nästa nummer.
Bengt Hallberg – i tjänst hos Povel
Povel och Wenche Myhre tillsammans med Bengt Hall- berg och Leif Asp vid grammofoninspelning, 1970.
Foto: Jacob Forsell
Rättelse
En uppmärksam läsare har med all rätt påpe- kat att förra numrets Povel-visa Inspirerad ut- av dig inte skrevs som en kärlekshyllning till Susanna, eftersom de ännu inte hade träffats då. Redaktionen ber om ursäkt.
Den 17 april hölls årsmöte i Povel Ramel-säll- skapet. Mötet hölls digitalt och samlade 58 deltagare.
Anders Eldeman höll i ordförandeklub- ban och gick igenom alla punkter med både humor och stringens.
Revisorerna som vanligtvis brukar fram- föra en visa på temat ”revisorernas berät- telse” valde denna gång att göra en annan rolig variant. Kimo Viklund läste upp revi- sorernas berättelse och Håkan Stenkvist kommenterade varje punkt med namnet på en Povel-visa eller en textrad ur en visa.
Styrelsen, suppleanter, revisorer och val- beredning omvaldes. Styrelsen ser alltså även i år ut så här:
Anders Eldeman, Ordförande, Lotta Ra- mel, Vice Ordförande, Paul Lindberg, Kas- sör, Anders Lundquist, Sekreterare, Göran Anér, Mikael Ramel, Nalle Malmborg, Ur- ban Jönsson och Rolf Bergström. Till sty- relsen adjungerades Andreas Lindberg och Elisabeth Mattsgård. Till suppleanter om- valdes Jim Ramel Kjellgren och Anja Perup.
Anders Lundquist berättade något om nästa års aktiviteter, då förhoppningsvis
pandemin har lagt sig. Povel skulle fyllt 100 år, så det planeras flera aktiviteter un- der året. Mer om det i nästa nummer av Sverker.
På 37 minuter var mötet avklarat. Däref- ter träffades den nya styrelsen och konstitu- erade sig.
Andreas Lindberg
Digitalt årsmöte avklarat
Martin Ljungs Jaguar kom till redaktionen!
Vi fick ett mejl till redaktionen. Bifogat fanns en bild från Knäppuppturnén 1957. Bilden föreställer en vit Jaguar, några kvinnor i samspråk, tältvagnar och tält i bakgrun- den.
Rolf Olsson (medlem 330) har tagit bil- den när Knäppuppturnén besökte Göte- borg, närmare bestämt vid Näckrosdam- men.
Bilen tillhörde Martin Ljung, som var
mycket bilintresserad och särskilt av Jagua- rer. Framför bilen står Gunwer Bergkvist i samspråk med ett par damer.
När Sverker intervjuade henne för ett par år sedan berättade hon att hon ibland åkte med Martin Ljung i hans Jaguar och det gick fort!
Rolf Olsson undrar om bilden kan kom- ma till användning någon gång. Och det kan den. Nu till exempel.
Vi sörjer
Micke Svensson
Skådespelaren Mikael ”Micke” Svensson från Bromölla har hastigt lämnat oss.
Micke var den genuine underhållaren, bå- de som producent, skådespelare, komiker och textförfattare.
Han har framträtt på flera ställen, till exempel på Fredriksdalsteatern i Hel- singborg ihop med Lotta Ramel. Han var ett stort fan av stora revygiganter som Povel Ramel, Hasse & Tage och Claes Eriksson. Om dessa har han varit med och satt upp föreställningar och turnerat: ”På det hela Tage”, ”En himla många Claes”, ”Ramel igen”, ”I huvu- det på Hasse”.
Hos föreningen Poveldiggarna var han en institution och han har även framträtt vid Povel Ramel-sällskapets träffar i Lund. I Povel Ramel-sällskapet var han medlem från starten. Han hade förmågan att snabbt ta fram en Povel Ramel-text direkt ur huvudet, vilket han visade prov på under frågelekarna vid sällskapets Ålandskryssningar.
Micke skulle ha fyllt 53 år några da- gar efter sin bortgång. Povel Ramel-säll- skapet har med honom förlorat en kun- nig och passionerad entusiast. Vi minns honom med saknad och glädje.
Urban Jönsson Mikael Svensson brann starkt för hembygden och för att ge barn möjlig- het till kulturella aktiviteter. Därför har nätverket Nymöllabygdens aktivitets- grupp startat ”Mikael Svenssons kul- tur- och minneskonto” som samlar in medel för att arrangera evenemang och aktiviteter för barn och pensionä- rer i Bromölla kommun som vill ägna sig åt humor och teater i Mickes namn. Minneskonto har bankgiro 5658-1853.
Webben, eller Povel Ramel-sällskapets hemsi- da (www.povelramelsallskapet.se), är NY näs- tan varje dag, åtminstone START-sidan. Den är som en evig Sverker, dock i motsats till tid- ningen digital. För att du inte ska missa något skojigt kräver den besök stup i ett. Se därför till att du har den uppkopplad även på mobi- len och surfplattan.
På hemsidan uppmärksammar vi arrange- mang, jubileum av olika slag, Povel närstå- ende medarbetare som bör gratuleras eller minnas, kuriosa och mycket annat.
Dessutom finns under de olika knappar- na högst upp mängder med faktamaterial kring Povel och Knäppupp: Sångtexter, mo- nologer, skivor, böcker, artiklar, revyer, sho- wer, filmer, radio- och TV-program, teck- ningar och mycket annat. Tag en sightsee- ing och skaffa dig Povelkunskaper!
Nytt är att du nu under Om sällskapet/
Medlemsinloggning kan lyssna på ljudfiler från gamla Ramelanknutna radioprogram från 40-talet och framåt. Nya program läggs upp kontinuerligt. Ja, därutöver kän- ner du säkert till att det under Medlemsin- loggning går att läsa samtliga Sverker som utkommit som pdf-filer (om du nu inte rå- kar ha alla nummer i din samling), att do- kument kan hämtas inför årsstämmor och att du kan ladda ner hela medlemsförteck- ningen.
Glöm ej heller knappen Affären Ramel.
Genom den kommer du till butiken, där du kan inhandla allt möjligt som kretsar kring Povel.
Lennart Andreasson, Webbredaktör
Nytt på webben
Var med och hjälp till!
I förra numret av SVERKER efterlyste vi en ny webbredaktör.
Vi har fått svar från några intres- serade, med vilka vi har diskussio- ner. Fortfarande går det dock att anmäla intresse till info@povelra- melsallskapet.se. Frågor om det re- daktionella arbetet kan ställas till lennart.andresson39@gmail.com (OBS! ”andresson”).
Vi upprepar de krav som kan ställas på en webbredaktör:
Noggrannhet, tålamod samt hyf- sade kunskaper när det gäller Rameliana.
Vem var Barbro Wilhelmsdotter-Rak?
Barbro Wilhelmsdotter-Rak var en fiktiv per- son som då och då dök upp bland de medver- kande i Povel Ramels tidiga produktioner, bland annat i radio när Föreningen För Flu- gighetens Främjande hade sändningar eller i förteckningar av medverkande i skivinspel- ningar.
I studioinspelningen av Far, jag kan inte få upp min kokosnöt uppges Barbro Wil- helmsdotter-Rak spela kokosnöten och i The Herr Hålm theme anges melodipassa- gen med en damtrio på stadshotellet spelas av ”Barbro Wilhelmsdotter-Rak och hennes lilla middagstrio”.
Ibland var namnet en direkt pseudonym för Povel Ramel, till exempel vad gäller den mystiska ”tantunderstämman” i När plom- monen blomma (i Blemminge by).
En halv guldplatta
När EP-skivan med Mitt eget lilla skräckslott på ena sidan och Fingal Olsson på den andra hade sålt så mycket att den var värd en guld- platta fick Povel och Martin Ljung dela på den. De var ju ”skyldiga” till varsin sida. Så i Povel Ramel-sällskapets arkiv finns en halv guldskiva.
Det är inget hundjobb att vara webbredaktör.
Men det är ett viktigt och roligt jobb.
