Föreskrifter och allmänna råd om hantering av brännbart och organiskt avfall

(1)

Nyhetsbrevet utges i informationssyfte och är inte att betrakta som juridisk rådgivning

NR 3 ? 2004

Kontaktpersoner:

Per Molander tel nr 08-505 765 00 e-post pmo@msa.se Hans Larsson

tel nr 08-505 765 00 e-post hla@msa.se

NYTT FRÅN LAGSTIFTAREN

Handel med utsläppsrätter

EU:s system för handel med utsläppsrätter för koldioxidutsläpp påbörjas som bekant den 1 januari 2005 och arbetet med det svenska genomförandet av det s k handelsdirektivet pågår för närvarande med stor intensitet. Vi har i tidigare nyhetsbrev redogjort för FlexMex2-utredningens delbetänkanden och regeringens propositioner i ärendet. I slutet av april lade FlexMex2-utredningens fram sitt tredje

delbetänkande med ett komplett förslag till lag om handel med utsläppsrätter. I tillägg till de förslag som redovisades i prop 2003/04:132 föreslås lagen omfatta bestämmelser om

• övervakning rapportering och kontroll av koldioxidutsläpp,

• det svenska registersystemet för utsläppsrätter,

• straff och andra sanktioner (straffavgift och offentliggörande av namnet på den som inte överlämnar utsläppsrätter motsvarande föregående års utsläpp) samt skadestånd, samt

• tillsyn, överklagande och återkallelse av tillstånd i vissa fall.

FlexMex2-utredningen föreslår också vissa ändringar i annan lagstiftning. När det gäller miljöbalken föreslås att krav enligt miljöbalken på energieffektivitet inte skall kunna ställas på anläggningar som har tillstånd enligt lagen om utsläppshandel och som avger koldioxid direkt på platsen. Vidare föreslås att krav enligt miljöbalken på att i första hand använda förnybara energikällor samt krav på bästa möjliga teknik i fråga om koldioxidutsläpp inte skall få ställas på verksamheter som omfattas av handelssystemet.

Lagen om handel med utsläppsrätter och ändringarna i övrig lagstiftning föreslås träda i kraft den 1 januari 2005.

Föreskrifter och allmänna råd om hantering av brännbart och organiskt avfall

Naturvårdsverket har beslutat föreskrifter och allmänna råd om hantering av brännbart och organiskt avfall (NFS 2004:4). Föreskrifterna ersätter tidigare föreskrifter om hantering av brännbart avfall (NFS 2001:17). I föreskrifterna regleras bl.a. i vilka fall dispens kan medges från gällande förbud mot att deponera brännbart avfall och kommande förbud mot att deponera organiskt avfall (träder i kraft 1 januari 2005) samt vilka avfallsslag som undantas från förbuden. Dessa är bl.a.

(2)

sid 2

• bottenaska och flygaska samt rökgasreningsslam som innehåller mindre än 18 viktprocent TOC,

• avfall med en homogen sammansättning som innehåller mindre än 10 viktprocent TOC,

• avfall med en heterogen sammansättning som innehåller mindre än 10 volymprocent brännbart avfall.

Föreskrifterna träder i kraft den 1 januari 2005.

Färre verksamheter föreslås omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt

Naturvårdsverket har lämnat förslag till ändring av förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Förslaget innebär i huvudsak följande.

• Antalet tillståndspliktiga miljöfarliga verksamheter minskas med ca 1 350 stycken, vilka i stället blir anmälningspliktiga.

• Vissa mindre miljöfarliga verksamheter som i dag omfattas av anmälningsplikt skall kunna påbörjas efter ett enklare informationsförfarande . Dessa listas i förslaget. Varje kommun föreslås få avgöra vilka av dessa verksamheter som skall omfattas av informationsplikt.

Informationsplikt kan endast komma i fråga för verksamheter som inte är tillstånds- eller anmälningspliktiga.

I dag är ca. 6 000 verksamheter tillståndspliktiga. För ca. 2 500 av dessa följer tillståndsplikten av EG- regler. Verket förordar att tillståndsprövningen bör fortsätta minska och att miljönyttan med att tillståndspröva fler verksamheter än vad som krävs enligt EG-rätten skall utvärderas. Naturvårdsverkets förslag är ute på remiss. De föreslagna förordningsändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2005.

Miljöbalkens prövningsorganisation

Miljöbalkskommittén har redovisat ett principförslag om miljöbalkens prövningsorganisation (SOU 2004:38). I förslaget redovisas tre tänkbara alternativ för prövningen. Samtliga alternativ innebär att all tillståndsprövning i första instans skall ske av förvaltningsmyndighet, troligen någon eller några länsstyrelser. Tillståndsprövningen av miljöfarliga A-verksamheter och vattenverksamhet föreslås således flyttas ned från miljödomstolarna till förvaltningsmyndighet, vilket innebär att miljödomstolarna endast skall pröva överklaganden och civilrättsliga frågor, t.ex. frågor om ersättning för skada och intrång till följd av vattenverksamhet. Förslaget innebär även att Miljööverdomstolen blir slutinstans i samtliga miljömål.

Allmänna råd om deponering av avfall

Naturvårdsverket har beslutat allmänna råd (NFS 2004:5) till 3 – 33 §§ förordningen (2001:512) om deponering av avfall. De allmänna råden innehåller bl.a. rekommendationer om geologisk barriär, bottentätning och sluttäckning.

(3)

sid 3

NYTT FRÅN DOMSTOLARNA

Högsta domstolen underkänner villkorsreglering av långväga transporter

Vid prövning av en miljöfarlig verksamhet skall beaktas s.k. följdföretag som har ett omedelbart samband med den sökta verksamheten. Frågan huruvida transporter till och från en verksamhet kan villkorsregleras med stöd av denna bestämmelse har länge varit föremål för diskussion. Nu har Högsta domstolen (HD) kommit med ett klargörande avgörande i frågan. Omständigheterna i målet var följande.

Ett bolag som bedriver massa- och pappersproduktion beviljades tillstånd enligt miljöbalken till utökad produktion. Efter yrkande av Naturvårdsverket förordnade Miljööverdomstolen att bolaget skulle utreda och redovisa möjligheterna att minska miljöpåverkan av transporterna till och från bolagets anläggning och föreslå slutliga villkor i denna del. Bolaget överklagade Miljööverdomstolens dom och yrkade att prövotidsförordnandet skulle upphävas. HD uttalade att frågan skall avgöras efter en sammanvägning av transporternas karaktär och omfattning, var transporterna befinner sig i förhållande till anläggningen samt olägenheterna från transporterna satta i relation till olägenheterna från övrig trafik och verksamhet. Enligt HD skall endast transporter till och från en anläggning i dess närområde beaktas vid tillståndsprövning och vid fastställande av villkor. För att transportvillkor skall få föreskrivas krävs vidare att det föreligger ett verkligt behov av villkorsreglering och att sökanden skall ha faktiska och rättsliga möjligheter att ta ansvar för uppfyllandet av ett sådant villkor.

I det aktuella målet fanns det enligt HD inget som talade för att ett prövotidsförordnade var påkallat av verkningar från transporter inom bolagets anläggningar eller som främst trafikerar anläggningarnas närområde. HD ansåg inte heller att det fanns ett verkligt behov av ett prövotidsförordnande för långväga transporter. HD upphävde därför förordnandet.

Efterbehandlingsansvar

Enligt övergångsbestämmelserna till miljöbalken skall balkens regler om efterbehandlingsansvar för verksamhetsutövare endast tillämpas på miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift pågått efter den 30 juni 1969.

Ett bolag hade bedrivit miljöfarlig verksamhet med olika inriktning på samma plats från början av 1900- talet till 1974. Verksamheten hade gett upphov till PAH-föroreningar och länsstyrelsen förelade bolaget vid vite att utföra markundersökningar på platsen. Bolaget överklagade beslutet till miljödomstolen och yrkade att föreläggandet skulle upphävas. Enligt bolaget var PAH- föroreningarna orsakade av den produktion av tjärprodukter som bolaget upphörde med år 1961. Eftersom den faktiska driften av den verksamhet som orsakat föroreningarna upphört före den 1 juli 1969 ansåg bolaget att det inte var efterbehandlingsansvarigt enligt miljöbalken.

Miljödomstolen konstaterade att det kan vara svårt att klargöra vilken specifik verksamhet som orsakat en förorening när produktionen har förändrats ett flertal gånger. Enligt domstolen bör dock som huvudregel gälla att en verksamhet som pågår efter den 30 juni 1969 föranleder efterbehandlingsansvar även om den faktiska föroreningen skett före detta datum. Med beaktande av att föroreningarna i det aktuella fallet huvudsakligen orsakats av verksamhet som bedrivits före angivna datum fann dock domstolen att det inte

(4)

sid 4

var skäligt att ålägga bolaget ett efterbehandlingsansvar, inte ens att undersöka fastigheten, varför ansvaret jämkades till noll. Föreläggandet upphävdes därför. Länsstyrelsen har överklagat domen till Miljööverdomstolen.

Dataskrot är farligt avfall

Ett bolag som fragmenterar elektronikskrot, vilket klassificeras som farligt avfall enligt avfallsförordningen, ansökte om att dataskrotsfraktionen skulle friklassas från att vara farligt avfall. Som skäl för ansökan angav bolaget att

• endast en liten del (5 %) av dataskrotet innehåller farliga komponenter (nickel-kadmiumbatterier) som gör att avfallet skall klassificeras som farligt,

• det totala innehållet av kadmium och andra potentiellt farliga ämnen i dataskrotet ligger långt under de haltgränser för farligt avfall som anges i bilaga 3 till avfallsförordningen

• det totala innehållet av kadmium och andra potentiellt farliga ämnen i dataskrotet skulle ligga långt under de haltgränser för farligt avfall som anges i bilaga 3 även om samtliga mottagna datorer skulle innehålla nickel-kadmiumbatterier.

Länsstyrelsen, som avslog bolagets ansökan, tillstyrkte i miljödomstolen bifall till bolagets talan.

Miljödomstolen avslog dock överklagandet med motiveringen att bolaget inte visat att det aktuella avfallet inte har någon av de farliga egenskaper som anges i bilaga 3 till avfallsförordningen. Enligt domstolen skall haltgränserna i bilaga 3 till avfallsförordningen inte tolkas som en haltgräns i det totala materialet och den icke obetydliga förekomsten av nickel-kadmium batterier i materialet gör att det skall anses ha de egenskaper som anges i bilaga 3. Domstolen angav vidare att avskiljande av batterierna var möjligt och fick anses vara bästa teknik på området. Domen har överklagats till Miljööverdomstolen.

NYTT FRÅN EU

Europaparlamentet och rådet har antagit en förordning om långlivade organiska föroreningar (EG nr 850/2004). Förordningen, som trädde i kraft i maj 2004, är direkt tillämplig i medlemsstaterna och gäller således i Sverige utan att först behöva genomföras i svensk lagstiftning. Förordningen reglerar framställning, utsläppande på marknaden och användning av vissa långlivade organiska föroreningar såsom polyklorerade bifenyler (PCB). Förordningen innehåller även bestämmelser om hur avfall som utgörs av eller innehåller ämnen som omfattas av förordningen skall hanteras.

(5)

sid 5

ÖVRIGT

Vi på Mannheimer Swartlings miljörättsavdelning i Stockholm önskar alla våra läsare en trevlig sommar!

______________________________