Hur smittspridningen av Covid-19 påverkar arbetet med kvinnor som
utsätts för våld i nära relationer
Författare: Sandra Molnegren Bertmyr & Malin Arneson Handledare: Cecilia Kjellgren
Examinator: Torbjörn Forkby Termin: VT-20
Authors: Sandra Molnegren Bertmyr & Malin Arneson
Title: How the transmission of Covid-19 is affecting the service for victims of domestic violence
Supervisor: Cecilia Kjellgren Assessor: Torbjörn Forkby
Abstract
The transmission of Covid-19 has put Sweden in a new situation with unique challenges for the society and its population. Based on the restrictions and exhortation to stay at home during transmission of Covid-19, concern has been increased about the pandemics potential impact on domestic violence. Newspapers all around the world post warning signs for increased phone calls to social services and hotlines from women who are exposed to domestic violence. Focusing on the Swedish context, this thesis has inquired workers at social services and women's shelters who in particular support and help women, who are victims of domestic violence. The data collection has been focused on how they work with the women during the transmission of Covid-19 to get an
understanding of how this might affect their day to day work. The data have been collected through semi-structured interviews and have been analysed through qualitative content analysis. The data has shown that the work has been affected in several ways:
with social distance, physical distance in treatment, decreased preventive work,
difficulties to reach the women who are controlled by their perpetrators, and the general work in the field with cooperation with other agencies.
Keywords:
Covid-19, domestic violence, change in practice of victim support, feminist framework
Nyckelord:
Covid-19, våld i nära relation, förändrad praktik, socialtjänst, kvinnojour, feministiskt ramverk
Tack
Vi vill först och främst tacka vår handledare Cecilia Kjellgren som stöttat oss genom hela vårt arbete med följande uppsats. Vi är tacksamma för den support och
engagemang du givit oss och vårt arbete och att du peppade oss till fortsatt fokus och kreativitet när terminen med MFS (Minor Field Studies) i Filippinerna inte blev som det var tänkt. Vi är tacksamma att vi tillsammans, genom gott samarbete och omtänksamhet för varandra, nu står med en slutgiltig uppsats i handen och att vi nu kan andas ut efter den bergodalbana vi åkt genom terminens gång. Vi vill dessutom passa på att tacka våra informanter som ställt upp på intervju och delat med sig av sina erfarenheter och känslor kring deras arbete i rådande situation. Utan er hade det inte blivit någon uppsats. Tack!
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 1
1.1 Problembakgrund ... 1
1.2 Problemformulering ... 3
1.3 Syfte ... 4
1.4 Frågeställning ... 4
1.5 Avgränsningar ... 4
1.6 Begreppsdefinition... 5
2 Historisk bakgrund: Från samhällsdebatt till lagstiftning... 6
3 Tidigare forskning ... 7
3.1 Kvinnojourens praktiska arbete med kvinnor som utsätts för våld ... 8
3.2 Socialtjänstens praktiska arbete med kvinnor som utsätts för våld ... 9
3.3 Covid-19 och våld i nära relationer i internationell kontext ... 10
3.4 Nya utmaningar för yrkesverksamma... 10
3.5 Kriser och katastrofers potentiella samband till våld i nära relationer ... 11
3.6 Tänkbar socioekonomisk påverkan ... 12
3.7 Samhällelig, relationell och individuell påverkan ... 12
3.8 Låg prioritering i forskningen ... 13
4 Teoretiskt ramverk ... 14
4.1 Förförståelse som grund för det praktiska arbetet ... 14
4.2 Könsmaktsdimension eller konflikt som skapare av våld? ... 15
4.3 Synliggörande av våld, normaliseringsprocess och förnekelsekultur ... 15
4.4 Motivering till valda teorier ... 17
5 Metod ... 18
5.1 Vetenskapsteoretisk ansats ... 18
5.2 Urvalsmetod ... 19
5.2.1 Informanter ... 19
5.3 Datainsamlingsmetod ... 20
5.4 Analysmetod ... 20
5.5 Studiens tillförlitlighet ... 21
5.6 Forskningsetiska principer ... 23
5.7 Metoddiskussion ... 24
5.8 Arbetsfördelning ... 25
6 Resultat och analys ... 26
6.1 Det praktiska arbetet i skuggan av Covid-19 ... 27
6.1.1 Den oroande tystnaden ... 27
6.1.2 Förändring till en distanserad praktik ... 28
6.1.3 Prioritering av akuta ärenden ... 30
6.1.4 Stagnerad samverkan ... 31
6.1.5 Resurser och personalbrist ... 32
6.1.6 Reducerat förebyggande arbete... 35
6.2 Våldets uttryck och eskalering ... 36
6.2.1 Innanför fyra väggar ... 37
6.2.2 Slitningar i relationen ... 38
6.3 När hela samhället måste hålla andan ... 39
6.3.1 Vanmakten hos de yrkesverksamma ... 39
6.3.2 När även samhället uppmanar isolering ... 41
6.3.3 Det ständigt förändrade riktlinjerna ... 41
6.4 Vad sker härnäst? ... 43
6.4.1 En oviss framtid ... 43
6.4.2 Svart på vitt – Vad hände sedan? ... 44
7 Sammanfattning och diskussion ... 44
7.1 Sammanfattning ... 45
7.2 Diskussion ... 47
7.3 Motivering till fortsatt forskning ... 47
Referenslista ... 49
Bilagor ... 1
Bilaga A - Informationsbrev ... 1
Bilaga B – Intervjuguide ... 2
1 Inledning
Smittspridningen av Covid-19 har satt Sverige i en ny situation. Sverige har i modern tid inte varit med om liknande kris som rådande pandemi. På grund av smittspridningen har Sverige försatts i en situation med unika utmaningar för samhället och dess
befolkning. Enligt 2 kap. 1 § författningssamlingen avseende hälso- och sjukvård, socialtjänst, läkemedel, folkhälsa m.m. (HSLF-FS 2020:12) uppmanas Sveriges befolkning att socialt distansera sig och vid symptom isolera sig i hemmet. I media skrivs om ökad stress och ohälsa samt en oro kring potentiell ökning av våld i nära relationer i samband med smittspridningen (Regeringen 2020a). I bland annat New York Times uppmärksammar Taub (2020) om hur länders restriktioner gällande
isolering och karantän, som syftar att stoppa smittspridningen av Covid-19, kan leda till att våld i nära relationer i hemmen blir allvarligare, grövre och mer upprepat. Runt om i världen skjuter antalet samtal till stödlinjer i taket och det skrivs om svårigheter för de våldsutsatta att söka hjälp för att kunna fly från förövaren (Taub 2020). När den svenska befolkningen uppmanas att stanna i hemmet utsätts och riskerar kvinnor som lever i våldsamma relationer att ta ännu mer skada (Regeringen 2020a).
1.1 Problembakgrund
Världshälsoorganisationen har sedan 2002 bedömt mäns våld mot kvinnor som en folkhälsofråga, som allvarligt kan påverka den fysiska och psykiska hälsan hos den våldsutsatta (Socialstyrelsen 2016, s.15). Förövaren av våld i nära relationer är i majoriteten av fallen en man och kvinnor drabbas oftare av upprepad och mer allvarlig art av våld än män (Socialstyrelsen 2019; NCK u.å.a). Våld i nära relationer är ett stort samhällsproblem och därför är den nationella strategin att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor en del av regeringens jämställdhetspolitik. Regeringen strävar efter att stärka skyddet för våldsutsatta och medvetandegöra mäns egna ansvar för att mäns våld mot kvinnor ska upphöra (Socialstyrelsen 2019).
Enligt Socialstyrelsen (2020) är det kommunernas ansvar att se till att socialtjänstens kvalité på säkerhet och uthållighet ska fortlöpa trots krissituationer. Vid smittspridning av Covid-19 behöver verksamheterna planera för att kunna ge stöd åt flera personer, vilket kan bidra till ytterligare arbetsuppgifter (Socialstyrelsen 2020, ss.1–2, 5). Utöver socialtjänsten arbetar ideella verksamheter, såsom kvinnojourer, med att stötta och skydda kvinnor som utsätts för våld samt att förebygga mäns våld mot kvinnor med insikt om våld, genus och makt (Unizon u.å.). Kvinnojourer i Sverige har arbetat med mäns våld mot kvinnor sedan slutet av 1970-talet och det var först 1998 genom en lagändring som fler kommuner började arbeta med frågan genom särskild beredskap, kompetens och insatser (Helmersson 2017, ss.13, 16–17).
NCK (2020a) formulerar att isolering kan leda till ökad utsatthet för våldsutsatta kvinnor eftersom förövaren får ökad kontroll över henne, vilket kan leda till minskade möjligheter att söka hjälp och stöd (NCK 2020a). Socialstyrelsen (2020) preciserar att socialtjänstens arbete är en samhällsviktig verksamhet som ska bedrivas för nödvändig service och omvårdnad under krissituationer. Under rådande krissituation kan
verksamheters yrkesverksamma komma att påverkas själva och bli sjuka, samtidigt som deras insatser kan tänkas efterfrågas i allt högre grad och öka arbetsbelastningen. Om kvinnors isolering och utsatthet för våld i nära relationer påverkas på grund av rådande smittspridning kan beredskap komma att behövas om efterfrågan om stöd och hjälp ökar. Detta kan komma att inverka på sättet socialtjänsten behöver utföra och planera arbetet (Socialstyrelsen 2020, ss.4–5). Kommunens arbete med kvinnor som utsätts för våld i nära relationer har under 2000- och 2010-talet ökat genom förstärkt lagstiftning som understryker kommunens ansvar för målgruppen. Många kommuner runt om i landet har genomgripande samarbeten och avtal med etablerade kvinnojourer som erbjuder stödinsatser för våldsutsatta kvinnor (Ekström 2016, s.5; Helmersson 2017, s.209).
1.2 Problemformulering
Med utgångspunkt i ovanstående problembakgrund har forskningsproblemet format sin kontur. Utifrån rådande läge och yrkesverksammas ökade oro kommer förståelse kring krisers potentiella påverkan på våld i nära relationer att efterfrågas samt information om hur verksamheterna arbetar under smittspridningen av Covid-19. Motivation i studien drivs på hermeneutisk grund, då vi vill få förståelse för fenomenet. Genom semi- strukturerade intervjuer kan vi ta del av yrkesverksammas upplevelser och erfarenheter av det praktiska arbetet med målgruppen; kvinnor som utsätts för våld i nära relation under rådande smittspridning av Covid-19 (Thomassen 2007, s.178).
Kvinnojourer och socialtjänst som arbetar med målgruppen kan möta utmaningar i behandlings- samt uppsökande arbete med våldsutsatta kvinnor under rådande situation.
Det är vanligt att våldsförövaren kontrollerar och isolerar den våldsutsatta kvinnan, vilket hindrar henne från att söka och få hjälp. Situationen under rådande pandemi är inte ett undantag (Campbell 2020, s.1; jmf Ekström 2016, s.92; jmf Helmersson 2017, ss.120–121). Med anledning av den nya oron för våld i nära relationer i samband med samhällets respons på smittspridningen av Covid-19 uppmärksammas en brist på tidigare forskning kring det sociala arbetets praktik med våldsutsatta kvinnor i rådande situation och bristen på forskning tyder på en ovilja att närma sig ämnet (Campbell 2020, s.1; Parkinson 2019, ss.2333, 2338). Forskningsproblemet är relevant för både socialt arbete och ur vetenskaplig synpunkt. Parkinson (2019) uppmärksammar flera indikatorer på brist av tidigare forskning kring potentiellt samband mellan kris- och katastrofsituationer och våld i nära relationer, vilket kan bero på att Sverige i modern tid inte varit i liknande situation som rådande smittspridning som gjort att forskning inom ämnet inte tidigare varit aktuell (Campbell 2020, s.1; jmf Parkinson 2019, ss.2333, 2338). Forskningsluckan som identifieras är att den nya situationen som uppkommit samt ökad uppmärksamhet kring ämnet i media gör det relevant för socialt arbete att studera och öka förståelsen för fenomenet. Det är i hög grad motiverat ur vetenskaplig synpunkt att göra forskning inom ett ämne som är angeläget i samhället för närvarande.
1.3 Syfte
Syftet med denna uppsats är att genom teoretiskt utgångsläge i ett feministiskt ramverk få förståelse för hur socialtjänst och kvinnojourer förhåller sig och arbetar praktiskt med kvinnor som blir utsatta för våld i nära relationer under samhälleliga krissituationer som smittspridningen av Covid-19. Genom strävan mot upphörandet av mäns våld mot kvinnor i nära relationer, vill vi bidra med kunskap kring det praktiska arbetet med målgruppen, våldsutsatta kvinnor, för att bidra till utjämning av ojämställdhet i samhället.
1.4 Frågeställning
Genom nedanstående frågeställningar vill vi besvara vårt syfte:
-Hur upplever de yrkesverksamma det praktiska arbetet med våldsutsatta kvinnor under rådande situation med smittspridningen av Covid-19 samt hur kan detta förstås genom ett feministiskt ramverk?
-Enligt yrkesverksammas erfarenheter, hur påverkar en samhällelig krissituation som smittspridningen av Covid-19 kvinnor som lever i våldsamma relationer?
1.5 Avgränsningar
Studiens ämne är aktuellt och situationen är snabbt föränderlig både nationellt och internationellt. Därför beslöts ett datum där ny information inte längre applicerades för att kunna komma vidare i arbetet. Den 12 maj 2020 togs sista informationen in och vi reserverar oss för att mycket kan ha skett efteråt, som vi inte kommer kunna ha med i studien. Fortsättningsvis är vår främsta avgränsning att fokus kommer att vara mäns våld mot kvinnor i våld i nära relationer. Huvudsakligen för att majoriteten av individer som utsätts för våld i nära relationer är kvinnor som dessutom oftare utsätts för upprepat och mer allvarligt våld jämfört med män. Valet av heterosexuella förhållanden är av samma anledning och vi anser att det finns goda grunder att göra sådana avgränsningar (Socialstyrelsen 2019; NCK u.å.a). Trots våra avgränsningar uppmärksammar vi att våldet även sker omvänt [där kvinnan våldför sig på mannen] och även i samkönade
förhållanden och uppmanar vikten av studier kring det också (NCK u.å.a). Valet av informanter som är yrkesverksamma inom socialtjänst och kvinnojourer baseras på önskan att få förståelse för deras arbete under rådande pandemi med målgruppen.
1.6 Begreppsdefinition
Mäns våld mot kvinnor: Erkänns idag vara ett globalt samhällsproblem och kränkning av mänskliga rättigheter och definieras vara all typ av könsrelaterad våldshandling eller hot som resulterar eller som kan tänkas komma att leda till fysisk, sexuell eller psykisk skada och lidande hos kvinnor. Mäns våld mot kvinnor inkluderar även tvång eller godtycklig frihetsberövande i både offentliga och privata livet (NCK, u.å.b).
Våld i nära relation: Kännetecknas av att den våldsutsatta har en nära relation eller starka känslomässiga band med förövaren och där våldet oftast sker i hemmet.
Statistiskt sett är det vanligast att en man brukar våld mot en kvinna vars han har eller har haft ett förhållande med (NCK u.å.a). Våld i nära relationer sker genom att
våldsförövaren systematiskt brukar olika former av våld för att kontrollera och utöva makt över den våldsutsatta (NCK u.å.c).
Våldsformer: Våld i nära relationer uttrycker sig i olika våldsformer varav följande, men inte uteslutande till: fysiskt, psykiskt, sexuellt, materiellt och ekonomiskt våld.
Fysiskt våld är bland annat knuffar, slag, sparkar, kvävningsförsök och användning av vapen mot våldsutsatt. Psykiskt våld kan vara olika former av isolering, verbala kränkningar, skambeläggning, trakasserier, försummelse, utpressning men dessutom utnyttjande av barn för att få kontroll över partnern. Sexuellt våld är all typ av ofrivilliga beröringar och tvång till att utföra eller utsättas för sexuella handlingar mot sin vilja (inklusive våldtäkt). Dessutom att tvingas bevittna olika former av sexuella handlingar, likväl fotograferas eller filmas mot sin vilja i ett sexuellt syfte. Materiellt våld kan innebära att förövaren tar sönder eller tvingar den våldsutsatta att ta sönder saker och ägodelar som kan vara av särskild betydelse. Ekonomiskt våld kan handla om att
förövaren helt tar kontrollen över ekonomin eller materiella tillgångar eller sätter den våldsutsatta i skuld (NCK u.å.c).
Våldsutsatta kvinnor: Definitionen av att vara våldsutsatt innebär att brott som begås mot en orsakar skada och allvarliga konsekvenser för ens person. Det kan också handla om att resurser eller möjligheter att förändra sin situation och be om hjälp och stöd begränsas eller helt utesluts (NCK u.å.d). Fortsättningsvis kommer kvinnors
våldsutsatthet att skrivas fram genom bland annat: de våldsutsatta kvinnorna, kvinnor som utsätts för våld i nära relationer, kvinnor som utsätts för våld i hemmet, kvinnor som utsätts för våld av sin partner och mäns våld mot kvinnor. Med en ödmjuk
förklaring vill vi inte stämpla våldsutsatta kvinnor som utsatta på grund av sitt kön, utan vi vill snarare poängtera att dem blir utsatta för våld.
2 Historisk bakgrund: Från samhällsdebatt till lagstiftning
Hur samhället har betraktat mäns våld mot kvinnor har förändrats över tid. Det var först under 1970-talet som frågan om kvinnors utsatthet för våld i nära relationer började komma upp på den politiska agendan. Tidigare har fenomenet inte hanterats som ett socialt problem utan uppfattats som en privat angelägenhet som naturligt tillhört äktenskapet och så länge det inte handlade om grovt fysiskt våld ifrågasattes det inte (Helmersson 2017, s.12; Ekström 2016, ss.44–45). Det finns flera möjliga anledningar till att synen på våld i nära relationer har förändrats. I sin avhandling refererar Ekström (2016) till Wendt Höjer (2002) som beskriver att samhället under 1980-talet fått nog och att kraftsamling gjorts för att markera att all typ av misshandel är oacceptabel och ska vara straffbart (Ekström 2016, s.45).
Under början av 1990-talet förstärktes synen på våldsutsatta kvinnor som brottsoffer och i samma veva togs jämställdhetsfrågan upp. Jämställdhetsdebatten mynnade ut i Kvinnofridsutredningen 1995 som präglar den syn vi har på mäns våld mot kvinnor idag (Ekström 2016, ss.45–46). Ett omfattande våldsbekämpande åtgärdsprogram togs fram 1998 genom kvinnofridspropositionen (Arbetsmarknadsdepartementet 1998).
Socialtjänstlagen genomgick flera revideringar som ökade socialtjänstens ansvar för att erbjuda stöd till brottsoffer, vilket bidrog till en förskjutning av ansvar från ideella jourer till socialtjänsten (Helmersson 2017, ss.15–16; Ekström 2016, s.5).
Kommunernas yttersta ansvar är att se till att individer som behöver hjälp och stöd inom kommunen ska få det (2 kap. 1 § 1 st. Socialtjänstlagen (2001:453), förkortning SoL).
År 2007 gjordes ett tillägg i lagen som förtydligade att: “Socialnämnden ska särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation” (5 kap. 11 § 2 st. SoL).
Regeringen (2020b) har beslutat att 100 miljoner svenska kronor avsätts till
civilsamhällesorganisationer som arbetar med bland annat våldsutsatta kvinnor som riskerar att drabbas särskilt hårt under rådande smittspridning av Covid-19.
Fortsättningsvis skriver Regeringen (2020b) att isolering kan leda till att våldsutsatta behöver vistas med förövaren under längre tid utan avbrott, vilket kan leda till att stödinsatser kan vara svårare att ta del av. Fortsättningsvis menar NCK (2020b) att det kommer att finnas ökat behov av hjälp och stöd efter att smittspridningen avstannat.
Kommunernas krisplaner behöver behandla hur de ska kunna stötta kvinnojourer som i krissituationer oftare får högre arbetsbelastning på kort och lång sikt under och efter krissituationer (Jämställdhetsmyndigheten 2020).
3 Tidigare forskning
Covid-19 är ett nytt fenomen vilket gör att tidigare forskning kring dess påverkan på arbetet med våld i nära relationer är begränsad. I studien kommer kriser och katastrofers påverkan på våld i nära relationer skrivas fram ur en internationell kontext. I de första två avsnitten presenteras hur kvinnojourer och socialtjänster vanligtvis arbetar med målgruppen. Hur de arbetar under rådande pandemi är något som kommer analyseras i resultat- och analysdelen.
3.1 Kvinnojourens praktiska arbete med kvinnor som utsätts för våld
Kvinnojourernas främsta fokus är skydd och stöd för kvinnor utsatta för våld. Deras arbetsuppgifter på kvinnojouren kan bland annat vara att ha kontakt i stödsökandes räkning med socialtjänsten, polis och andra myndigheter. Kvinnojourers arbete går också ut på att söka sponsorer och skriva fondansökningar, samt att upprätthålla kommunala kontakter om verksamhetsbidrag. Kvinnojourerna arbetar under högt och ökande administrativt tryck (Helmersson 2017, ss.93–96). Den ökade
administrationsstressen kan förstås genom att vissa kvinnojourer kan tyckas ha otillräcklig kulturellt och ekonomiskt kapital (Helmersson 2017, ss.100–101). Deras marknadsföring går ut på att informera om sina verksamheter på olika sätt genom exempelvis ta emot studiebesök, föreläsa på olika föreningsmöten, arbetsplatser och socialnämnder om våld i nära relationer. Med detta utåtriktade arbete kan syftet förstås som tudelat, dels att fånga upp fler kvinnor för att kunna erbjuda akuta åtgärder för hjälp och stöd, men också att arbeta på större arenor för att få slut på våldet genom
strukturella och sociala förändringar (Helmersson 2017, ss.12–13, 101–102). Dock framstår dessa förebyggande insatser som en relativt liten del av arbetet i relation till kvinnojourens omfattande arbete i mottagning för samtal. Trots önskan av mer förebyggande arbete med att sprida information om våld, så nedprioriteras detta på grund av andra tidskrävande arbetsuppgifter och brist på resurser (Helmersson 2017, s.102). Utöver detta förs journaler och så kallade individuella handlingsplaner och de är skyldiga att göra orosanmälningar om det krävs (Helmersson 2017, s.110). Ett av kvinnojourers kärnvärden som framställts är anonymitet. Betydande delar av anonymiteten är bland annat att kvinnojourerna är kvinnopartstagande och ett icke- myndighetsutövande alternativ till myndigheter. Kvinnorna kan fortsätta vara anonyma utan att dokumenteras och beslutar själva om de vill etablera myndighetskontakt (Helmersson 2017, ss.116–117).
Stödsökande kvinnor kan ha parallella kontakter med myndigheter och ideella organisationer, men kommunen har det främsta ansvaret. Vanligtvis erbjuder
kvinnojourerna boende för stödsökande kvinnor och boendeplatser finansieras ofta av socialtjänsten, som en typ av bistånd. Med kommunernas förtydligade ansvar för
våldsutsatta kvinnor på 2000-talet förändrades kvinnojourernas anslag och riktlinjer när socialtjänstens skyldigheter konkretiserades (Helmersson 2017, ss.16, 19, 104, 120–
121).
3.2 Socialtjänstens praktiska arbete med kvinnor som utsätts för våld
Socialtjänsten ska erbjuda insatser akut, på kort och lång sikt, med utgångspunkt hur behovet av skydd och stöd ser ut genom riskbedömning och utredning enligt 11 kap 1 § SoL. De bör kunna erbjuda insatser som: Information och råd, hjälp med att finna ett stadigvarande boende, ekonomiskt bistånd, stöd- och behandlingssamtal och stöd i föräldraskap. I arbetet ingår att ha kontakt med bland annat kvinnojourer, hälso- och sjukvård och andra myndigheter som exempelvis polisen och skatteverket (Ekström 2016, ss.39, 89). Vissa kommuner erbjuder inte någon form av stöd- eller
behandlingssamtal. Däremot kan socialarbetarna lämna information om tjänster som exempelvis kvinnojourer erbjuder. De våldsutsatta kvinnorna kan erbjudas kontakt med yrkesverksamma som besitter särskild kunskap om våld i nära relationer i andra
kommuner. Andra kommuner kan ha separata kommunala eller regionala verksamheter som kvinnor kan kontakta utan ett formellt biståndsbeslut för att få tillgång till stöd och hjälp (Ekström 2016, s.92). Socialtjänsten faktiska arbete med våld i nära relationer skiljer sig åt runt om i Sveriges alla kommuner eftersom socialtjänsterna själva väljer hur de vill samordna det lagstadgade stödet. I vissa kommuner finns särskilda
mottagningar där våldsutsatta kvinnor kan få psykosociala stödsamtal eller delta i gruppverksamhet. Om dessa särskilda mottagningar inte finns i kommunen är det vanligt att ansvaret för stöd till våldsutsatta finns inom ramen för ordinarie individ- och familjeomsorg (Ekström 2016, s.40). Det pågår en förskjutning i arbetet till en allt mer tydlig fokusering på behandlande samtal, vilket kan leda till att mer praktiskt inriktat stöd nedprioriteras eller till viss mån begränsas (Ekström 2016, s.54). Ekonomiskt stöd är för en del våldsutsatta kvinnor nödvändigt och en viktig aspekt för hjälp och stöd.
Detta kan ske tillfälligt när de bor på skyddat boende eller mer långvarigt (Ekström 2016, s.91).
3.3 Covid-19 och våld i nära relationer i internationell kontext
Kvinnors utsatthet för våld i nära relationer har i svenska och internationella medier uppmärksammats under smittspridningen (Se inledning). Campbell (2020) har publicerat en artikel om rådande situation i världen och hur restriktioner kan ha
påverkan på våld i nära relationer och uppmärksammar att många våldsutsatta nu lever
“worst case scenario” (Campbell 2020, s.1). De är fast hemma tillsammans med våldsutövaren under en tid med begränsningar av social kontakt med omvärlden. Det inte är ovanligt att våldsförövare isolerar sina våldsutsatta för att kunna kontrollera och reducera deras möjligheter att kunna anmäla missförhållandet och med tanke på
nuvarande samhälleliga förhållanden ökar sannolikt effekten av sådana metoder. Om förövaren inför begränsningar och fortsätter övervaka sociala medier, internet och mobiltelefon minskar det ytterligare den våldsutsattas möjligheter till hjälp. När dessutom många vanliga mötesplatser som exempelvis skolor, bibliotek och kyrkor är stängda på grund av risk för smittspridning minskar möjligheter till fristad samt sociala kontakter ytterligare. När fler organisationer, verksamheter och företag tar till
skyddsåtgärder och nedstängningar relaterat till smittspridningen sker ökad risk för bland annat stress, arbetslöshet, minskade inkomster, begränsade resurser och begränsat socialt stöd. Vilket sägs vara kända faktorer som kan leda till våld i nära relationer.
Ökning av alkoholmissbruk, som förutses eskalera som effekt av Covid-19, är en känd faktor och risk för ökat våld i hemmet. I många länder är barer och restauranger stängda eller begränsade och därav kan förövaren vara ännu mer benägen att missbruka alkohol i hemmet. Rapporter runt om i världen uppmärksammas oron om ökning av
våldsrelaterat dråp av partner till följd av faktorer relaterade till smittspridningen av Covid-19 (Campbell 2020, s.1).
3.4 Nya utmaningar för yrkesverksamma
Många som arbetar inom fältet för våld i nära relationer runt om i världen upplevde möjligen redan innan pandemin stor arbetsbelastning och ständig brist på resurser (Campbell 2020, s.3). Nu varnar Campbell (2020) att under och möjligen efter rådande pandemi står yrkesverksamma inför större utmaningar att finna våldsutsatta som
riskerar att fara väldigt illa och dessutom varit isolerade från samhället under längre tid utan att kunna be om hjälp och stöd (Campbell 2020, s.3). Fortsättningsvis
uppmärksammar Campbell (2020) en önskan om att medvetandegöra samhällen om risken för våld i nära relationer och uppmuntra till att vara observant om omgivningen:
grannar, vänner och familj och anmäla våld som de ser, hör eller misstänker (Campbell 2020, s.3).
3.5 Kriser och katastrofers potentiella samband till våld i nära relationer Lauve-Moon och Ferreria (2017) diskuterar att det inte finns en tydlig koppling mellan katastrof och kris och våld i nära relationer, men att förhöjd allvarlighet samt utbredning av våld i nära relationer sker under katastrofer och kriser (Lauve-Moon & Ferreria 2017, s.125). Parkinson (2019) menar dock att efter kris finns det både en ökning av våld i relationer med våld sedan tidigare, men också nya fall, vilket ger indikation på koppling (Parkinson 2019, s.2353). I Lauve-Moon och Ferrerias (2017) forskning märkte de stigning av telefonsamtal till stödlinjer som påvisade ökning av ångest, depression, men också våld i nära relationer under Deep Water Horizon-katastrofen (Lauve-Moon &
Ferreria 2017, ss.125–126). Campbell (2020) förklarar att trots begränsad forskning om rådande smittspridning av Covid-19:s påverkan på våld i nära relationer finns det likheter med naturkatastrofer och kriser, som snabbt ökar stressen, förändrar dagliga rutiner, begränsar samhället och tillgängliga resurser. Jämförelsevis med
naturkatastrofer och kriser kan nuvarande pandemin skapa ökat kontrollbeteende hos våldsutövaren till följd av arbetslöshet som ett sätt att hantera trauma. Campbell (2020) uppmärksammar fortsättningsvis att anmälningar om våld i nära relationer väsentligt ökar efter katastrofala händelser (Campbell 2020, s.2). Dock registrerar Campbell (2020) en intressant skillnad mellan kriser och rådande pandemi. Nämligen att många verksamheter kan fortsätta begränsas eller hålla stängt under en längre tid, vilket ofta inte inträffar efter naturkatastrofer eller kriser. Under kriser uppmuntras befolkningen att agera solidariskt och stötta varandra, medan under rådande pandemi är social distansering, karantän och isolering det som drivs fram som viktigast. Som effekt av smittspridningen av Covid-19 kan distanseringen och isoleringen leda till ökning av våld i nära relationer som tidigare inte rapporterats efter andra kriser och
naturkatastrofer. Under och efter krissituationer ökar inflödet av rapporterade fall av våld i nära relationer. Det ökade inflödet håller ofta i sig i flera månader, i vissa fall ett helt år efter att krisen ägt rum (Campbell 2020, s.2).
3.6 Tänkbar socioekonomisk påverkan
Forskning visar hur kriser och naturkatastrofer kan påverka stressnivån hos individer, familjer och samhällen. Indikationer visar att utbredning och allvarlighetsgraden av våld i nära relationer riktat mot kvinnor kan öka i sådana situationer (First, First & Houston 2017, s.390). Trots indikationer råder det brist på tidigare forskning kring relationen mellan mäns våld mot kvinnor och krissituationer (Parkinson 2019, s.2333). Forskning som finns diskuterar hur våld i nära relationer under kriser och katastrofer kan påverka människor olika beroende på sociala aspekter (First, First & Houston 2017, s.391; Rao 2020, s.1). I Social Vulnerbility Index (Lauve-Moon & Ferreria 2017) redovisas indikatorer på hur socioekonomisk status påverkar social utsatthet. Socioekonomiska aspekter kan vara kön, etnicitet, ålder, arbete, inkomst och religion. Indexet visar att de som utsätts för våld i nära relationer, men som också lever i fattigdom har särskilda behov och en ökad sårbarhet innan, under och efter katastrofer (Lauve-Moon & Ferreria 2017, s.132; Rao 2020, s.2). Rao (2020) uppmärksammar att bostadsområden som har genomsnittligt lägre lön, högre arbetslöshet och områden med tydligare maktskillnader har högre tendenser till våld i nära relationer. Genom att redan tillhöra marginaliserade och ekonomiskt sårbara grupper ökar risken för våld i nära relationer för kvinnor, vilket förstärks efter katastrofer (Rao 2020, ss.2, 8). På grund av detta påverkas kvinnor mer negativt av katastrofer än män och fortsatt samhällelig social och strukturell
ojämställdhet förstärks (First, First & Houston 2017, s.392).
3.7 Samhällelig, relationell och individuell påverkan
Det finns flera tänkbara förklaringar till varför våld i nära relationer ökar efter katastrofer och kriser. Det kan bland annat handla om ökat aggressivt beteende och kommunikation som försök till konflikthantering i relationen (First, First & Houston 2017, s.392). Forskning kring den internationella ekonomiska nedgången i slutet på
2000-talet visade att osäkerhet och förutspådd ångest kan komma efter plötsliga makroekonomiska nedgångar. Krisen har visat sig påverka vissa mäns våldsamhet och kontrollbehov mot sin partner (Schneider, Harknett & McLanahan 2016, ss.1–3).
Tsunamin i Indiska oceanen 2004 hade stor påverkan på social isolering och förlust av sociala kontakter (Rao 2020, s.1). Katastrofer och kriser resulterar i osäkerhet för både samhällen och individer, vilket kan bidra till ett brett spektrum av fysiska,
beteendemässiga, kognitiva och emotionella symtom som kan påverka sociala interaktioner mellan individer (Lauve-Moon & Ferreira 2017, s.124). Andra stressfaktorer som kan trigga aggressivt beteende är arbetslöshet och ekonomiska svårigheter till följd av katastrofen, vilket kan leda till våld i nära relationer. Om våld i nära relationer förekommer i samband med katastrofer kan det leda till förvärrad mental hälsa och göra återhämtningen efter katastrofer långsammare för den våldsutsatta (First, First & Houston 2017, ss.390–393).
Schneider, Harknett och McLanahan (2016) diskuterat att om mannen blir arbetslös, oavsett om kvinnan arbetar eller inte, kan det leda till att mannen upplever en förlust av kontroll och känsla av att inte kunna leva upp till den manliga försörjningsnormen.
Forskning visar även på att kontrollförlust i ett område, som ekonomiska
omständigheter, kan arta sig i större ansträngning i att kontrollera ett annat område, som ens förhållande och ens partner (Schneider, Harknett & McLanahan 2016, s.3).
3.8 Låg prioritering i forskningen
Flera indikatorer synliggör bristen på tidigare forskning kring eventuellt samband mellan krissituationer och våld i nära relationer. Diskussionen kring bristen pekar på en ovilja från samhället att närma sig och behandla ämnet samt att forskning inom ämnet inte är prioriterat (Parkinson 2019, ss.2333, 2338). Trots svårigheter med exakt samband finns det stöd för att våld i nära relationer ökar i samband med både
stundande, pågående, men också i efterdyningarna av krissituationer. Samtidigt visar forskningsevidens på förnekelsekultur kring ämnet. Lyhördhet för erfarenheter från kvinnor som utsatts/utsätts för våld är av vikt för att kunna fylla forskningsluckor kring
krissituationers påverkan på kvinnor som utsätts för våld i nära relationer. Den nuvarande bristen på kunskap om våldsutsatta kvinnors erfarenheter påvisar att sådan information snarare undanhållits (Parkinson 2019, ss.2334–2336). Det finns för
närvarande få vetenskapliga artiklar som hänvisar direkt till smittspridningen av Covid- 19:s påverkan på våld i nära relationer eftersom den sker i skrivande stund. Insikterna från tidigare forskning om kriser och katastrofer är av relevans för att få förståelse för hur komplext arbetet med våld i nära relationer är under rådande pandemi. Dessutom hur viktigt det är att utföra studier inom ämnet på grund av dess aktualitet och betydelse som samhällsfråga (Campbell 2020, ss.1, 3).
4 Teoretiskt ramverk
Fortsättningsvis följer redogörelse för teoretiskt ramverk som sätter prägel på förståelsen av det empiriska materialet i studien.
4.1 Förförståelse som grund för det praktiska arbetet
I människobehandlande organisationer är professioner och organisationer beroende av varandra och det är professionen som handhar monopol och expertis inom sitt område.
Att den yrkesverksamma besitter kompetens inom sitt område är grundstenen för att kunna utföra ett fullgott arbete och ligger till grund för professionens legitimitet
(Dellgran 2015, ss.166, 170). Sett ur hermeneutisk synvinkel blir motivet att undersöka yrkesverksammas förförståelse av fenomenet (smittspridningen av Covid-19:s
eventuella påverkan på det praktiska arbetet med kvinnor som utsätts för våld) för att möjliggöra analys kring deras praktiska arbete. Det är därför av hög relevans att försöka nå förståelse kring yrkesverksammas förförståelse av fenomenet för att kunna omforma den egna förståelsen och besvara studiens syfte och frågeställningar (Thomassen 2007, ss.101, 185). Samhällets hantering, synpunkter och djup av uppmärksamhet påvisas genom exempelvis media och kultur, men också i Sveriges rättssystem genom lagar och riktlinjer som formar det praktiska arbetet.
4.2 Könsmaktsdimension eller konflikt som skapare av våld?
Användandet av feministiskt perspektiv öppnar upp för eventuell förklaring på hur mäns våld mot kvinnor kan förstås och arbetas med. Mattsson (2013) presenterar två olika dimensioner av feministiskt perspektiv; strukturellt samt relationellt perspektiv, för att förklara förekomsten och upprätthållandet av våld i nära relationer.
Könsmaktdimensionen och rådande strukturell ojämställdhet är stor del av det strukturella våldet där våldet ses som ett “uttryck för mäns överordning och kvinnors underordning” (Mattsson 2013, s.152). Mannens kontroll över kvinnan och våldet hon utsätts för normaliseras av henne gradvis genom våldets normaliseringsprocess som präglas av växling mellan våld och värme. Växlingen skapar en känslomässig
beroenderelation till mannen och genom isolering från yttervärlden utsuddas kvinnans gränsdragning för gott och ont (Mattsson 2013, ss.150–152).
Mattsson (2013) refererar till Hydén (1995a, 1995b) som åsyftar att det strukturella perspektivet är begränsat och att för att få en bredare förståelse behövs det tilläggas socialpsykologisk förståelse om att gräl kan generera våld. Det relationella perspektivet synliggör hur konflikt mellan två parter i relation kan ge upphov till våld, där våldet utförs mellan parterna snarare än mot kvinnan utfört av mannen. Kvinnan har möjlighet till handling i konflikt, men vid eskalation till våldshandling begränsas hon och faller offer för mannens fysiska maktutövning. Om kvinnan stannar i relationen skapas en samfälld historia för våldets allvarlighet som nedtonad (Mattsson 2013, s.152).
4.3 Synliggörande av våld, normaliseringsprocess och förnekelsekultur Parkinson (2019) presenterar tre olika teoretiska utgångspunkter kring krissituationers påverkan på kvinnor som utsätts för våld i nära relation. Den första teoretiska
utgångspunkten kastar ljus på att existerande våld synliggörs i krissituationer då
grannskap och samhället riktar sin uppmärksamhet till sin direkta omgivning. Att våldet synliggörs behöver inte nödvändigtvis vara en indikator på ökad andel våld. Teoretiska utgångspunkten hänvisar också till att krissituationer skapar en ökad belastning för organ i samhället som kan leda till en bortprioritering i arbetet med våld i nära
relationer. Vidare förs fram att även om inte andelen våld ökar så ökar efterfrågan av insatser under kristider, vilket kan bero på att upplevelser av krissituationer gör att kvinnan lämnar mannen (Parkinson 2019, ss.2341–2345).
I den andra teoretiska utgångspunkten tas fördomen upp om att våld i nära relationer bara råder inom vissa socioekonomiska klasser i samhället samt att kvinnan klassas som mer sårbar än män och därför oftare faller offer för våld i nära relationer (Parkinson 2019, s.2346). Parkinson (2019) citerar Enarson (2012) att “violence is not a function of poverty” [engelska] (Parkinson 2019, s.2346). Det är oacceptabelt att dra slutsatser till att våld i nära relationer bara finns inom vissa klasser i samhället (Parkinson 2019, s.2346). Ytterligare förs reflektion kring om eskalerande våld bara påträffas i relationer där våld redan funnits innan krisen. Utgångspunkten bygger på att mannen använder våld för att skapa kontroll över kvinnan. Det eskalerande våldet yttrar sig i att mannen använder sig av nya våldsformer efter krisen (Parkinson 2019, ss.2347–2348). Vidare fortsätter diskussionen kring den förlegade vanföreställningen att den våldsutsatta kvinnan bara borde lämna partnern om hon inte längre vill utsättas för våld. Det finns flera anledningar till att en kvinna inte lämnar relationen, bland annat för att hon normaliserat och internaliserat våldet hon utsätts för genom normaliseringsprocessen, fruktan för sin egen och sina barns säkerhet, rädslan att inte bli betrodd samt oro för eskalerat våld om hon försöker lämna relationen (Parkinson 2019, ss.2347–2349;
Mattsson 2013, s.150).
I den tredje teoretiska utgångspunkten tas förnekelsekultur upp som avgörande faktor till varför våld i nära relationer inte uppmärksammas i samhället och att forskning kring ämnet är mager. Denna förnekelsekultur samt rättfärdigande av männens beteende kan möjligtvis också spåras i uppfattningen att det är krissituationen som har lockat fram våldsamt beteende hos partnern som kvinnan inte sett tidigare, samt att kvinnan därför känner medlidande för sin partner. Våldshändelsen betraktas som engångshändelse (Parkinson 2019, ss.2352, 2359). Detta rättfärdigande av männens våldsamma beteende syns också på myndighetsnivå genom medlidandet för männens situation och
förmildrande inställning till deras våldsutövande (Parkinson 2019, s.2352). Att
samhällets fokus är inriktat på att vårda traumatiserade män tar Parkinson (2019) upp som eventuell påverkan på att kvinnorna i hennes studie inte var villiga att berätta vad de utsatts för och därför ökade inte anmälningarna. Förnekelsekulturen tenderar att kategorisera mäns våld mot kvinnor som något oavsiktligt och hindrar kvinnan från att bli fullt ut hörd - även om hon gör anmälan. Flera faktorer till varför kvinnor inte anmäler har bland annat att göra med att de inte vill riskera att skada andra i sin närhet, inte vill utsättas för reprimander från sin partner eller från samhället samt att de helt enkelt inte orkar på grund av utmattning och rädsla för att inte bli betrodda (Parkinson 2019, ss.2351–2352, 2355).
4.4 Motivering till valda teorier
Beroende på vilket perspektiv som används när en studerar och arbetar med kvinnor som utsätts för våld påverkas synen på det praktiska arbetet med målgruppen eftersom människans förförståelse präglar hur de tolkar världen (Thomassen 2007, s.101). Vårt syfte är att få förståelse för hur yrkesverksamma inom socialtjänst och kvinnojourer förhåller sig och arbetar praktiskt med kvinnor som blir utsatta för våld i nära relation under smittspridning av Covid-19. Det är viktigt att använda båda i studiens
framskrivna feministiska perspektiv eftersom de var för sig begränsar förståelsen av fenomenet. Genom användning av det strukturella perspektivet i analysen av det empiriska materialet kan det skapa förståelse för fenomenet utifrån ojämställdhet och könsmaktsdimensionen, samt för hur detta påverkar yrkesverksammas praktiska arbete med kvinnor som utsätts för våld i nära relationer. Perspektivet uppmärksammar också huruvida det nuvarande praktiska arbetet medvetet eller omedvetet bidrar till utjämning av den strukturella ojämställdheten. Det relationella perspektivet breddar förståelsen till att innefatta aspekter som att konflikt i relation kan generera våld, vilket möjligtvis kan tänkas påverka yrkesverksammas praktiska arbete med kvinnor som utsätts för våld (Mattsson 2013, ss.150–152). Vidare används också teoretiska utgångspunkter som förnekelsekultur för att uppmärksamma mönster i samhället av förnekelse och
därigenom osynliggörande av allvaret med kvinnor som utsätts för våld i nära relationer, vilket kan påverka yrkesverksammas arbete. Normaliseringsprocessen uppmärksammar
hur våldet normaliseras och implementeras av den våldsutsatta kvinnan, och kan möjligen synliggöra komplexiteten i det praktiska arbetet att nå och kunna stödja
kvinnor i målgruppen. Synliggörande av existerande våld i samband med krissituationer kan öppna upp för förståelse för möjligt ändrat inflöde av våldsutsatta kvinnor till socialtjänst eller kvinnojour i samband med smittspridningen av Covid-19 (Parkinson 2019, ss.2341–2349, 2352, 2355). Vårt selektiva val av teoretiskt ramverk påverkar oss och kan begränsa oss i vår tolkning av det empiriska materialet. Genom selektivt val av teoretiskt ramverk synliggörs vissa delar som inte nödvändigtvis synliggjorts genom andra teorier, men valt teoretiskt ramverk har visat sig fruktbart i tidigare forskning inom liknande område.
5 Metod
Baserat på syfte och frågeställningarfann vi det lämpligt att använda kvalitativ metod.
Materialet samlades in genom intervjuer med yrkesverksamma från socialtjänst och kvinnojourer som arbetar med kvinnor som utsätts för våld i nära relationer.
5.1 Vetenskapsteoretisk ansats
Hermeneutiken är den vetenskapsteoretisk grund som studien har för att besvara syftet och frågeställningarna. Motivering är att utifrån uppsatsens frågeställningar skapa förståelse för fenomenet; Covid-19:s påverkan på arbetet med kvinnor som utsätts för våld i nära relationer (Thomassen 2007, s.178). Människors livsvärld är baserad på den egna förförståelsen som mynnar ut i hur världen tolkas. Människan är en
meningssökande varelse och för att kunna bredda vår förståelse krävs det att vi ifrågasätter våra tolkningar och vår förförståelse. Genom nya tolkningar omformas livsvärlden genom breddad förståelse, också kallad “den hermeneutiska cirkeln”
(Thomassen 2007, ss.101, 185). Som forskare krävs det medvetenhet om sin
förförståelse för att minimera en påverkad styrning av intervju, således krävs en öppen hållning till informanternas meningsuniversum. Som forskare måste en vara medveten
att en inte är osynlig i datainsamlings- och dataanalysprocessen. Det gäller att föra en aktiv reflektion kring den egna förförståelsen eftersom det påverkar tolkningsprocessen (Thomassen 2007, ss.194–195).
5.2 Urvalsmetod
Som urvalsmetod har subjektivt urval använts. Val av metod grundar sig i vetskap att det är yrkesverksamma inom ämnet våld i nära relationer som besitter erfarenheterna kring det praktiska arbetet med denna målgrupp. Det aktiva valet att välja handläggare från socialtjänsten som arbetar specialiserat med våld i nära relationer samt anställda inom kvinnojourer bidrar till att vi kan ta del av deras erfarenheter. Denna urvalsmetod ger mer effektiv tillgång till information vi efterfrågar än om vi valt att exempelvis vända oss till alla handläggare inom socialtjänsten (Denscombe 2017, ss.67–68). Vi använde våra tidigare etablerade kontakter från den verksamhetsförlagda utbildningen och vår handledares rekommendationer för att nå informanter. Informanterna
kontaktades via mejl och telefon. Urvalet passar forskningsstudien eftersom det ger inblick i hur kommuner och jourer förhåller sig och arbetar praktiskt med kvinnor som utsätts för våld i nära relationer under smittspridningen.
5.2.1 Informanter
Informanterna är yrkesverksamma från socialtjänst och kvinnojourer från fem olika kommuner i södra Sverige, från två kommuner finns informanter från både socialtjänst och kvinnojour representerade. Vi anser att tio stycken informanter (sex stycken handläggare från socialtjänsten som arbetar specialiserat med våld i nära relationer och fyra stycken anställda från kvinnojourer) räcker med hänsyn till våra resurser och vår tidsram. Vi bedömer antalet informanter som tillräckligt utifrån syftet och
frågeställningar i studien.
5.3 Datainsamlingsmetod
För insamling av materialet har intervjuer gjorts via videochatt-appar som Skype, Teams, Zoom, Facebook Messenger och FaceTime eftersom social distansering för närvarande är allmänt råd (Folkhälsomyndigheten 2020). Under samtliga intervjuer har båda uppsatsförfattare närvarat och deltagit. Sammanlagt har studien haft åtta
intervjutillfällen varav vid två tillfällen har två informanter intervjuats samtidigt, de har fått svara på frågorna individuellt och i interaktion med varandra. Intervjuerna spelades in med hjälp av mobil och diktafon och varade cirka 30–50 minuter beroende på om det var en eller två informanter. Innan intervjuerna har alla informanter fått ta del av
samtyckesblankett och informationsbrev (Se Bilaga A). Eftersom intervjuerna hölls via videochatt-appar inleddes varje intervju med presentation av uppsatsförfattarna.
Dessutom tillfrågades informanterna om inspelning av intervjun godkändes. För att öppna intervjun ställdes inledande fråga för att lära känna informanten och för att skapa relation till uppsatsförfattarna. Slutligen erbjöds alla informanter, om så önskas, få ta del av uppsatsen. Efter genomförda intervjuer transkriberades ljudfilerna genom en
gemensam mall där överflödiga ord som “eh”, “hm” och “mm” uteslutits. När uppsatsen examinerats kommer ljudfiler och transkribering att raderas.
Intervjuerna följde en semistrukturerad intervjuguide och frågorna har varit öppna för att ge informanterna möjlighet till reflektion och för att kunna utveckla sitt synsätt (McIntosh & Morse 2015, s.8). Utifrån syfte och frågeställningar motiverar vi vårt val av semistrukturerade intervjuer för att kunna ta del av informanternas erfarenheter och få så utvecklade och reflekterande svar som möjligt (Se Metoddiskussion). Att vända sig till flera informanter bidrar till ett bredare empiriskt material kring erfarenheter samt arbetssätt från personer som arbetar med kvinnor som utsätts för våld i nära relationer (Denscombe 2017, ss.268–269).
5.4 Analysmetod
Under analysprocessen av materialet har kvalitativ innehållsanalys använts. En kvalitativ innehållsanalys innehåller tre systematiska steg i analysprocessen för
granskning av empiri efter att materialet delats upp i mer kompakta delar. Inledningsvis granskades materialet för att få en helhetsbild sedan markerade vi delar av
transkriberingen som vi fann signifikanta till syfte och frågeställningar genom kodning av meningar och stycken, så kallade nyckelord. Fortsättningsvis sammanfördes de homogena koderna, samtidigt som de heterogena skildes från varandra. På så sätt kunde kategorisering ske, då homogena koder grupperades i egna kategorier. Vidare kunde kategorierna samlas i fyra teman med respektive sub-teman (se tabell under 6. Resultat och analys) kopplade till syftet med materialinsamlingen. Temana analyseras genom feministiskt perspektiv och teoretiska utgångspunkter om synliggörande av våld, normaliseringsprocess och förnekelsekultur, samt tidigare forskning för att få förståelse för vår empiri. Den framställda förståelsen kommer i resultat- och analysdel att
redovisas. Informanternas röster, tankar och erfarenheter i resultatdelen återges under fingerade namn inom parentes tillsammans med deras verksamhetstillhörighet. Vid användning av citat återberättas information ordagrant inom citationstecken och typsnitt elva. Vid borttagen information i citat anges detta med: [...]. Koncentrering av
materialet kan orsaka att inte hela meningen förmedlas på samma vis som om läsaren hade haft tillgång till hela transkriberingen. I val av delarna har denna vetskap funnits i åtanke, att de textstycken som valts bidrar till en sådan heltäckande och rättvis bild av materialet som möjligt (Graneheim & Lundman 2004 ss.106–107).
5.5 Studiens tillförlitlighet
I kvalitativ forskning genomförs kvalitetsbedömning genom att mäta tillförlitlighet, trovärdighet och användbarhet, vilket avgör huruvida forskningen går att lita på och säger någonting om förhållanden i verkligheten. För att mäta tillförlitlighet och trovärdighet krävs det att forskningen hålls transparent genom hela processen. Genom att synliggöra och förklara utförligt för val av urvalsmetod, insamlingsmetod och analysmetod möjliggör det att läsaren kan granska och följa forskningsprocessen utförd av forskarna i studien. Svårigheter med transparens inom kvalitativ forskning är vanligt, men med tydlighet om metodologiskt tillvägagångssätt kan transparensen öka (Yin 2011, ss.31–32; Bryman 2016, ss.485–486).
För att minska risken för snedvridning i materialet har metodiskt tillvägagångssätt använts och vi har haft nära samarbete genom alla processer under studiens gång och redovisning (Yin 2011, s.32). Intervjuerna spelades in och transkriberades ordagrant i nära förbindelse till att intervjuerna genomfördes. Genom att båda uppsatsförfattare varit med på samtliga intervjuer kan detta haft god inverkan på överförbarheten (validiteten) och trovärdighet (tillförlitligheten) eftersom båda kan bekräfta den
empiriska datan som insamlats och analyserats (Yin 2011, s.130; Bryman 2016, ss.467–
468). För att öka tillförlitligheten har vi gjort en kritisk granskning av de delarna som en av oss haft större ansvar för, samt de metodologiska val vi gjort (Bryman 2016, s.468).
Vi har varit uppmärksamma på och medvetna om den vetenskapsteoretiska ansats som anlagts också haft påverkan på vad som synliggjorts i det empiriska materialet (Yin 2011, s.32).
För att överhuvudtaget hävda fynd som synliggörs i det empiriska materialet krävs det att fynden redovisas och tas i beaktning. Att utesluta något fynd som inte faller direkt i ramen för riktning forskaren söker belägg för är inte ett bra sätt att hantera materialet (Yin 2011, ss.32–33). Även fynd som inte är kompletterande till varandra är ytterst viktiga att redovisa. Trovärdighet kan därför styrkas genom informantstriangulering då vi använt oss flera olika informantskällor för att jämföra fynd i materialet (Denscombe 2009, s.186; Bryman 2016, s.467).
Angående validering har vi innan intervjutillfället lämnat ut ett samtycke och ett informationsbrev där riktning på studie presenterats (se bilaga A). Detta för att ge informanterna riktlinjer om vad som komma skall och för att undvika snedvridning i resultatet (Yin 2011, s.100).
Eftersom studien behandlar upplevelser och erfarenheter från avgränsat antal
informanter går det inte att säga att det vi kommer fram till skulle kunna generaliseras till hela populationen. Vi är ödmjuka inför det faktum att vårt begränsade urval inte leder till generaliserbarhet eftersom det är ett begränsat urval som inte är representativt
för alla yrkesverksamma inom området i Sverige. Hur som helst finns det möjligheter att med hjälp av kvalitativ forskning synliggöra ett fenomen och ett tillstånd och att generalisera utifrån teori, snarare än population (Yin 2011, s.101; Bryman 2016, ss.484–485).
5.6 Forskningsetiska principer
Forskningsetiska frågor rör etik om hur informanter kan skyddas mot kränkning eller skador, hur forskningsmaterial bör hanteras, forskarens roll och ansvar för forskningen i sig och samhället. Till grund för forskningsetiken ligger forskarens eget etiska
ansvarstagande. För att säkerhetsställa kvalité genom hela processen med insamling av empiriskt material samt vid bearbetningen av detsamma finns det krav på oss att vara medvetna och förhålla oss till forskningsetiska principer och riktlinjer (Vetenskapsrådet 2017, ss.9, 12, 16; CODEX 2020a). Kritiskt granskande under hela processen med insamling och analys av material och bara uttala oss om någonting när vi har tillräckligt med evidens för ett eventuellt påstående, har vi försökt uppnå kravet om organiserad skepticism (Vetenskapsrådet 2017, s.13).
I vår studie efterfrågas generell kunskapsbild baserat på informanternas erfarenheter i arbetet med kvinnor som utsätts för våld i nära relationer. Att framlägga tydligt syfte och frågeställningar är ett krav för god kvalité på forskning och det insamlade empiriska materialet ska handskas systematiskt och kritiskt granskas. Genom att studien
presenteras med väl valda slutsatser och publiceras kan samhället också kontrollera resultat som forskaren redovisat, vilket i sin tur kan tillskriva forskningen dess kvalité. I enlighet med kravet på kommunikation ska alla kunna ta del av forskningsresultatet och ingen information får döljas, det innebär höga krav på transparens för samhällets
tillgång till färdigställda studie (Vetenskapsrådet 2017, ss.13, 25, 52, 53). Informanterna delges färdig studie.
Under datainsamlingen var det vårt ansvar att se till att informanterna var väl informerade om; studiens syfte, att deltagandet var frivilligt och att samtycke från
informanter getts för att möjliggöra intervju. Genom att ta hänsyn till
informationskravet, även om vår studie inte behövts prövas via lag, gav vi ut
informationsblad kring studiens syfte samt samtyckesblankett innan intervjutillfällena.
Vi klargjorde att de närsomhelst kan dra tillbaka sitt samtycke till medverkan i studien, utan att behöva förklara varför (Vetenskapsrådet 2017, ss.15, 17–18; CODEX 2020b).
Det är viktigt att överväga val av forskningsområde så att forskningen inte riskerar att skada någon eller något om den nyttjas på fel sätt. I studien syns inga överväldigande risker att informationen skulle kunna användas i skadligt syfte, men vi reserverar oss för missade indikationer som strider mot nyttjandekravet. Studien är inte heller utförd för egen nytta eller motiverad av andra motiv än att bidra till ny forskning inom området, även om intresse föreligger val av forskningsområde (Vetenskapsrådet 2017, ss.13, 19, 22).
I enlighet med konfidentialitetskravet har vi skyddat informanternas uppgifter och kommer inte röja deras identitet. Därför är informanterna tilldelade fingerande namn för att säkerhetsställa anonymitet (Vetenskapsrådet 2017, s.15, 40–41; CODEX 2020b).
5.7 Metoddiskussion
Argument för metod som är av störst relevans är kvalitativ metod, och med
insamlingsmetoden, semi-strukturerade intervjuer, kunde vi ta del av informanternas åsikter, erfarenheter och synsätt (Yin 2013, s.20). Utmaningarna med semi-
strukturerade intervjuer är att informanterna kan variera sin uppriktighet, frispråkighet och undvikande. Ytterligare utmaning, på grund av rådande situation, har fysiska intervjuer inte varit möjliga och videosamtal har använts istället. Vilket riskerat att icke- verbal kommunikation gått förlorad. Intervjuer kräver aktivt lyssnande för att få
förståelse för vad informanter berättar. Fördelen med att använda sig av semi- strukturerade intervjuer, i jämförelse med strukturerade, är att det inte finns ett strikt manus och att svaren vi får formuleras och utvecklas med egna ord kring ämnet som skapar förståelse för deras erfarenheter. Med utgångspunkt i syftet och frågeställningar
skapades en tankeram med frågor relaterade till studien (Se bilaga B), men med spontana kompletterande frågor beroende på intervjuns kontext. Semi-strukturerade intervjuer kan hållas med flera informanter, vilket har varit fördelaktigt i studien eftersom två intervjuer har varit med två informanter samtidigt (Yin 2013, s.138, 144).
Utmaningen med att intervjua två informanter samtidigt är att de till följd av
gruppdynamik kan påverka varandra, och trots att de har lika erfarenheter är det viktigt att se till varje informant för att nå individuella erfarenheter och åsikter. Detta har vi tagit hänsyn till och upplever att trots utmaningen har båda informanterna getts utrymme att tala (Yin 2013, s.144). Valet av subjektivt urval motiveras av dess informativa fördel, eftersom val av informanter kunde väljas ut på grund av kunskap inom området (Denscombe 2009, ss.37–38; Yin 2013, s.93). Om urvalet hade gjorts i annan geografisk del av Sverige hade det möjligen kunnat påverka det empiriska
materialet, då smittspridningen av Covid-19 samt det praktiska arbetet med målgruppen skiljer sig i landet.
Kvalitativ innehållsanalys betonar variation i innehåll och mångfald för att täcka betydande variationer. Subjektiva urvalet och kvalitativa innehållsanalysen går hand i hand eftersom valet av informanterna är viktigt för överförbarheten och sedermera för att analysen ska vara rik på beskrivning. Analysmetoden är framskriven tydligt för att bidra till öppenhet för vår process och förståelse. Det har varit utmanande att bestämma koder från transkriberingen som inkluderas i kategorier och sedermera i tema. Vi är medvetna om de val vi gjort haft påverkan på vad vi fått fram i analysen (Graneheim, Lindgren & Lundman 2017, s.33).
5.8 Arbetsfördelning
I arbetsprocessen har vi arbetat tillsammans över Zoom, eftersom vi inte haft möjlighet att ses fysiskt. Båda upplever att det inte varit några bekymmer då båda tagit ansvar.
Inledning, problembakgrund, problemformulering, syfte, frågeställning, avgränsningar och begreppsdefinition skrev vi tillsammans för att lägga grunden till arbetet och få samma utgångspunkt. I den historiska delen har våra två individuella texter flätats
samman till en gemensam historisk bakgrund. Tidigare forskning har till största del gjorts av Malin, men där Parkinson tillagts har gjorts av Sandra. Det teoretiska ramverket har uteslutande gjorts av Sandra. Vissa delar av metoden har skrivits
gemensamt (vetenskapsteoretisk ansatsen, urvalsmetoden och metoddiskussion). Sandra har arbetat fram studiens tillförlitlighet och forskningsetiska principer och Malin
datainsamlingsmetod och analysmetod, men slutgiltig version har genomarbetats tillsammans. Vid samtliga intervjuerna har båda varit närvarande. Transkriberingen har gjorts 50/50. Resultat och analys samt sammanfattning och diskussion har gjorts i samråd med varandra.
6 Resultat och analys
I kommande resultat- och analysdel kommer empiriska data, teoretiskt ramverk och tidigare forskning kopplas samman för att skapa förståelse för fenomenet om arbetet med kvinnor som utsätts för våld i nära relationer under smittspridningen av Covid-19.
Resultat och analys är uppdelad i fyra teman varav varje tema har sub-teman (Se tabell) för att bidra till underlättad läsning.
6.1 Det praktiska arbetet i skuggan av Covid-19
6.2 Våldets uttryck och eskalering
6.3 När hela samhället måste hålla andan
6.4 Vad sker härnäst?
6.1.1 Den oroande tystnaden
6.2.1 Innanför fyra väggar 6.3.1 Vanmakten hos de yrkesverksamma
6.4.1 En oviss framtid
6.1.2 Förändring till en distanserad praktik
6.2.2 Slitningar i relationen
6.3.2 När även samhället uppmanar isolering
6.4.2 Svart på vitt – vad hände sedan?
Sub-tema 6.1.3 Prioritering av akuta ärenden
6.3.3 De ständigt förändrade riktlinjerna 6.1.4 Stagnerad
samverkan 6.1.5 Resurser och personalbrist 6.1.6 Reducerat förebyggande arbete
Tema
6.1 Det praktiska arbetet i skuggan av Covid-19
I inledningen och tidigare forskningen framställs att internationellt sett är det större antal kvinnor som ringer till olika stödlinjer. Kontroll och isolering blir vardag för många våldsutsatta kvinnor runt om i landet. De blir fast i miljön tillsammans med den person som de känner minst säkerhet med. Inte nog med att det starkt påverkar
våldsutsatta kvinnor, de personer som tidigare kunnat lämna extra stöd och energi blir också påverkade av oron som skakat en hel värld, vilket även färgar av sig på
yrkesverksammas arbete med målgruppen.
6.1.1 Den oroande tystnaden
Samtliga informanterna yttrar oro för stagnerat inflöde av våldsutsatta kvinnor som kontaktar socialtjänst och kvinnojour under rådande smittspridning av Covid-19. ”[...]
visst jag tycker om när statistiken blir mindre, såklart, men jag tycker inte om när jag inte vet varför” (Gun-Britt, kvinnojour). Annika (kvinnojour) berättar att hon inte var beredd på tystnaden, vilket har ökat hennes fruktan om att våldsutsatta kvinnor under rådande situation inte kan söka den hjälp och stöd de kan behöva. Rädslan för att kvinnorna hamnar i mörkertal är genomgående hos informanterna. ”Jag känner bara ‘var är dom andra våldsutsatta kvinnorna?’ Jag är bara rädd att de blir bortglömda. Att de hamnar i
mörkertalet” (Gun-Britt, kvinnojouren). Alma (socialtjänst) upplever inte att inflödet har ökat nämnvärt och att de har samma möjligheter att ge stöd. Hon kan fortsätta träffa och ha samtal med kvinnorna hon har kontakt med. I mindre verksamheter blir ensamhet i arbetet och inflödet av telefonsamtal extra tydligt (Gun-Britt, kvinnojour). Tilda och Josefin (socialtjänst) samt Gun-Britt (kvinnojour) tycker att inflödet under rådande situation är lik den vid semestrar och julledigheter och spekulerar kring om det kan ha att göra med att våldsutsatta kvinnor håller ihop och inte lämnar den våldsamma relationen. Fundering från Pia (kvinnojour) och från många av de andra informanterna är ”Såklart att man undrar hur det går egentligen. När kommer man märka konsekvenserna?”
(Pia, kvinnojouren).
Kriser kan bidra till social isolering och förlust av sociala kontakter för den våldsutsatta kvinnan och kriser har dessutom visat sig påverka vissa mäns våldsamhet och
kontrollbehov mot sin partner (Rao 2020, s.1; Schneider, Harknett & McLanahan 2016, ss.1–3). Att våldsutövaren isolerar den våldsutsatta är dessutom inte en ovanlig
våldsform som ger våldsutövaren full kontroll över kvinnan. I rådande pandemi är vissa kvinnor fast hemma med våldsutövaren under en tid med begränsad social kontakt med omvärlden, vilket bidrar till ytterligare isolering (Campbell 2020, s.1). Gräl och
oenigheter finns i alla relationer. Utifrån ett relationellt perspektiv är det när grälet eskalerar till våldshandlingar som det uppstår problem, inte bara för den våldsutsatta utan för samhället som stort. Arbetet med kvinnor som utsätts av våld från sina män hade inte funnits om det inte rådde strukturell ojämställdhet i samhället där mannen har överordningen och kvinnan underkastas mannens makt i enlighet med
könsmaktsdimensionen ur ett strukturellt perspektiv (Mattsson 2013, s.152). Det faktum att det är kvinnor som varje dag utsätts för våld av sin partner är ett problem som
gissningsvis inte försvinner när förövaren och våldsutsatta tvingas spendera mer tid isolerade hemma, snarare förväntas det blir värre. Trots detta är yrkesverksammas telefoner tysta.
6.1.2 Förändring till en distanserad praktik
Under rådande smittspridning av Covid-19 berättar informanterna att alla typer av fysiska möten, träffar och kontakt blivit begränsade. Enligt riktlinjer ska
yrkesverksamma och kvinnorna stanna hemma vid symptom, tänka på avståndet till varandra och bör inte vara fler i samma utrymme än nödvändigt, exempelvis att om kvinnorna behöver ha möte inomhus får de inte sitta i väntrummet (Tilda & Josefin, socialtjänst). Distanseringen påverkar också mötet. “[...] måste sitta jättelångt ifrån och har man tolk måste man liksom skrika. Och alltså just det här med avståndet gör ju något tycker jag." (Josefin, socialtjänsten). Riktlinjer finns om att försöka träffa kvinnorna utomhus och hålla samtal via promenader, vilket Monica (socialtjänst) är skeptisk till eftersom hon arbetar i en liten kommun där många vet om vad hon arbetar med. “Ser man mig ute med någon så är det inte så svårt att räkna ut vad som har hänt” (Monica, socialtjänst).
Katarina (kvinnojour) berättar att de försöker arbeta på samma sätt som de brukar göra, men dra ner drastiskt på fysisk kontakt. “Vi jobbar precis som innan, men vi har slutat att trösta på det viset att man håller om varandra” (Katarina, kvinnojour), men trots detta finns
