Indianerna glömmer aldrig Wounded Knee

(1)

2020 national geographic • 8^/2012

Efter 150 år med brutna löften från den amerikanska staten

hittar indianerna från Pine Ridge-reservatet förnyat hopp och en identitet i sin stams uråldriga seder, språk och tro.

Några ryttare tar en paus på minnesdagen för överstelöjtnant George Armstrong Custers nederlag 1876.

IndIanerna glömmer aldrIg

Wounded

Knee

(2)

22 national geographic • 8^/2012

Stanley Good Voice Elk bränner salvia under en rituell reningsceremoni. Han är heyoka, vilket enligt oglalas tro betyder att han är ett medium för heliga visioner.

Med hjälp av clownaktigt tal och gester uppnår han andlig medvetenhet och ”upprätthåller balansen”, som han säger. Via sin mask kanaliserar han kraften från en nedärvd ande, som ger honom en annan identitet: Spider Respects Nothing.

(3)

24 national geographic • 8^/2012 indianer 25 På avstånd är backen inte särskilt anmärknings

värd, men vid massgraven för alla dem som dödades här för över hundra år sedan kan man nästan ta på energierna av såväl brutala vålds

handlingar som gränslös kärlek.

Alex White Plume är 60 år gammal och ogla

la lakotaaktivist. Han bor med sin utvidgade familj på en åtta kvadratkilometer stor ranch vid Wounded Knee Creek. Hans ägor ligger obe

skrivligt vackert med små runda kullar täckta av salvia och bäckar som knappt syns bakom sensommarens frodiga grönska. När man tittar åt ena hållet ser man området Badlands solblek

ta stenspiror och eroderade bergstoppar. När man tittar åt andra hållet ser man bergsområdet Black Hills som mörka silhuetter vid horisonten.

En varm, fuktig dag i augusti kör jag dit för att intervjua Alex White Plume. Vi slår oss ner utanför hans hus. I trädgården står mängder av hampaväxter. ”Var så god, rök så mycket du vill”,

NästAN AllA HIstorIsKA illdåd är symboliskt knutna till ett geografiskt område, en plats vars namn väcker bilder av ett folks smärta och lidande: Auschwitz, srebrenica, Darfur. För oglala lakotasiouxerna i reservatet Pine ridge i south Dakota är denna symbolladdade plats en kulle i närheten av Wounded Knee Creek.

OGLALA-SIOUX-STAMMEN FRåN PINE RIDGE KALLAR SIG SjäLVA OGLALA-LAKOTA. DE äR EN AV FLERA GRUPPER, SOM TILLSAMMANS UTGöR SIOUX-FOLKET. ORDET SIOUX KOMMER FRåN DET NAMN SOM DERAS ALGONKIN-TALANDE FIENDER GAV DEM, OCH SOM öVERTOGS AV FRANSKA HANDLARE.

AV AlExANDrA FullEr Foto AAroN HuEy

PINE RIDGE

PINE RIDGE SOUTH DAKOTA NEBRASKA

U S A

NGM MAPS

Vid ett möte till minne av en eldstrid år 1975 mellan aktivister ur American Indian Movement (AIM) och FBI-agenter håller unga oglalasiouxer en flagga upp och ner, en internationell nödsignal och en protest mot USA:s regering. Två agenter och en AIM-medlem dog i eldstriden och AIM:s Leonard Peltier fick livstids fängelse.

(4)

26 national geographic • 8^/2012 indianer 27 området. siouxerna vägrade acceptera besitt

ningstagandet som legitimt och kämpade emot i över hundra år. Den 30 juni 1980 slog usA:s högsta domstol fast att indianerna skulle ersättas med motsvarande 124 miljoner kronor, markens värde 1877, plus 103 års ränta, vilket uppgår till totalt 750 miljoner kronor. siouxerna förkastade ersättningen med motiveringen att Black Hills aldrig någonsin kommer att vara till salu.

Alex White Plume frågar vad jag anser om minnesmärket på Mount rushmore med por

trätten av fyra amerikanska presidenter. Enligt honom är det ett överlagt hån. ”ledarna av ett folk som brutit alla traktater som ingåtts med mitt folk låter hugga in sina ansikten i vår heli

gaste plats. Vad skulle det kunna motsvara? Kan du komma på något?” Jag blir honom svaret skyldig. Efter en stund frågar han mig om jag har tid över och tillräckligt med bränsle i tanken.

Jag svarar att jag har båda delar. sedan kör vi ut i det storslagna landskapet. Medan vi sitter i skuggan vid ett vattendrag omgivet av popplar talar vi om att många liv gått förlorade i reservatet och kommer in på en 15årig oglala lakotaflickas självmord tidigare på sommaren.

Med tanke på oglala lakotas sätt att se på tiden känns det inte som ett alltför stort historisk kliv att gå från högarna med lik i snön vid Wounded Knee 1890 till 15åriga Dusti rose Jumping Eagle, som i juli 2011 låg likt en vaxdocka i en öppen kista i en tipi i Pine ridge med en scarf om halsen för att dölja hur hon tog sitt liv. ogla

la lakota ser nämligen inte tiden som linjär utan som en evig cirkel av slut och begynnelser.

”Hela siouxstammen sårades i den där sista, fruktansvärda massakern [vid Wounded Knee], och sedan dess har vi lidit. Vi har visserligen haft våra unika sätt att hela oss själva efter folkmor

det, men det är så mycket historisk brutalitet, så mycket smärta och så mycket död”, säger Alex White Plume. På hans ranch finns en högslätt där några av de andedanser som utgjorde förspe

let till Wounded Kneemassakern lär ha ägt rum.

År 1890 hade en kraftig torka gjort att det rådde ännu mer nöd och elände än vanligt i de krympande reservaten på Great Plains, Nord

säger Alex White Plume. ”Det säger jag till folk som kommer hit: ’rök så mycket du vill. Du lär inte bli så hög.’” Växter na är resterna av en ham

paodling från år 2000, närmare bestämt indisk hampa, Cannabis sativa, med låg halt av det hal

lucinogena ämnet tetrahydrocannabinol (tHC).

under andra världskriget uppmuntrades hampaodling i usA eftersom fibrerna behövdes vid tillverkning av rep, tältduk och uniformer, men 1970 förbjöds odling av indisk hampa enligt amerikansk lag. År 1998 beslöt emellertid sioux

stammen oglala att det var tillåtet att odla hampa med lågt tHCinnehåll.

”I egenskap av själv

ständigt folk har invånar

na i Pine ridge suverän status”, säger Alex White Plume. ”Det tolkar jag som att jag har rätt att tjäna mitt uppehälle genom att använda den här marken på bästa sätt.” Chefen för regeringens myndighet för indianska angelägenheter (BIA) i Pine ridge varnade i starka ordalag för hampa

odling och påpekade att indianernas suveränitet inte ger dem rätt att bryta mot federa la lagar, men familjen White Plume planterade ändå in

disk hampa på femtusen kvadratmeter. Fröerna samlade de in från vilda växter i reservatet. I augusti år 2000, ett par dagar innan det var dags att skörda, ryckte agenter från usA:s olika nar

kotikabekämpande myndigheter in och satte stopp för produktionen. ”Det var ett försök till kapitalism och ett test av vår suveränitet, men regeringen vill tydligen inte att vi ska ha vare sig det förstnämnda eller det sistnämnda”, säger Alex White Plume och skrattar som en som vet att några motgångar inte får honom att ge upp.

Efteråt pratar vi om ingångna och brutna traktater mellan usA och siouxerna, vilket leder in samtalet på Black Hills, som oglalastammen betraktar som centrum för deras andliga värld.

Enligt Fort laramietraktaten från 1868 garan

terades siouxerna äganderätten till bergen, men när man 1874 fann guld i området tog den ame

rikanska regeringen tillbaka kontrollen över

när jag var pojKe

tIllhörde världen sIouxerna.

solen gick upp och gick ned över deras jord.

de skickade ut 10 000 ryttare i krig.

var är krigarna i dag? vem dödade dem?

var är våra landområden? vem äger dem?

Sitting Bull, cirka 1831–1890

Alexandra Fuller wrote in June 2010 about reconcili- ation in South Africa. Aaron Huey spent seven years documenting life on Pine Ridge Reservation.

amerikas väldiga slättområde. Allt oftare sam

lades de alltmer desperata siouxerna på prärien för att be förfäderna och andarna om råd och vägledning. Det ökade antalet andedanser gjor

de BIAagenterna bekymrade. De trodde näm

ligen att indianerna dansade för att frammana en ande som skulle utplåna den vite mannen och återlämna marken till indianerna.

Den 15 december 1890 greps siouxhövdingen sitting Bull av polis ur den särskilda indianstyr

kan, detta i ett försök att dämpa ”messiashyste

rin”. Gripandet ledde – visserligen oavsiktligt, men i backspegeln troligen ofrånkomligt – till våldsamheter. sitting Bull, sju av hans anhänga

re och sex poliser dödades. En annan ledare, Big Foot, flydde söderut med sina män för att ta sin tillflykt till red Cloud i Pine ridgereservatet.

Den 28 december hittades Big Foots grupp av en enhet ur usA:s sjunde kavalleri och fördes till Wounded Knee Creek. Morgonen därpå för

sökte kavalleriet avväpna indianerna. Vad som sedan hände på den kalla prärien den där mor

gonen är inte helt klart. Det sägs att en medicin

man vid namn yellow Bird började dansa och kasta upp jord i luften. Det blev bråk, ett gevär avlossades och armén öppnade eld. När röken skingrades hade Big Foot och minst 145 av hans män dödats (oglalasiouxerna hävdar att det var betydligt fler), däribland 84 män och pojkar, 44 kvinnor och 18 barn. tjugofem amerikanska soldater uppgavs ha stupat, några eventuellt av

eld från de egna. När oglalasiouxernas ledare American Horse i februari 1891 vittnade inför ombudsmannen för indianska angelägenheter sa han följande om den aktuella dagen: ”strax intill parlamentärflaggan sköts en mor med ett spädbarn ner. Barnet, som inte visste att modern var död, fortsatte amma … Det hade varit helt i sin ordning om bara männen hade dödats – det hade vi nästan varit tacksamma för – men att kvinnorna dödades, och framför allt de unga pojkar och flickor som utgör framtidens styrka för det indianska folket, är det sorgligaste med hela historien, som är mycket smärtsam för oss.”

”de försökte utplåna oss, assimilera oss. De bröt varenda traktat som de ingått med oss”, sä

ger Alex White Plume. ”De tog våra hästar. De förbjöd vårt språk. Våra ceremonier olagligför

klarades och våra heliga ledare tvingades gå under jorden i nästan hundra år.” Först år 1978 antog usA:s kongress en lag om religiös frihet för indianerna, enligt vilken all inblandning i den infödda befolkningens andliga seder och bruk är olaglig. ”och ändå överlevde våra cere

monier och vårt språk”, säger Alex White Plume.

Väl undangömd i 2010 års försvarsbudget, som är undertecknad av president obama, finns en officiell ursäkt ”till alla infödda amerikaner för de många fall av våld, misshandel och för

summelse som infödda amerikaner utsatts för av usA:s medborgare”.

68 600 kr. *

Årsinkomst per capita i Pine Ridge-ReseRvatet Usa: 192 600 kR.

48,3 %

fattiga i

Pine Ridge-ReseRvatet Usa: 13,8 %

(Fortsätter på sidan 35)

*SENASTE TILLGäNGLIGA STATISTIK 2005–2010. KäLLOR: U.S. CENSUS BUREAU;

USA:S HäLSODEPARTEMENT, HäLSOVåRDSMyNDIGHETERNA I SOUTH DAKOTA

(5)

Evergreen-grannarna Carey Rouillard (på hästen till vänster) och Travis New Holy stannar till och pratar. Oglala hyser en traditionell vördnad för hästen, som de kallar sunka wakan, helig hund. Evergreen är ”ett bra ställe att bo på”, säger en invånare. ”Alla kommer överens. Grannar hjälps åt.”

(6)

0 km 50

1910 1910*

1899

1907 1904 1904

Missouri

Powder Yellowstone

Republican Platte South Platte

Missouri Cheyenne

White Bighorn

Cannonball Heart

Little Bighnor

North Platte

COLORADO MONTANA

W Y O M I N G W Y O M I N G

N E B R A S K A N E B R A S K A

MINNESOTA

S O U T H D A K O T A N O R T H D A K O T A

IOWA

Omaha Lincoln Billings

Cheyenne

Bismarck

Rapid City

Sioux Falls Pierre

PINE RIDGE

STANDING ROCK

CROW CREEK CHEYENNE

RIVER

ROSEBUD LOWER

BRULE INDIAN-

RESERVATET CROW

INDIAN- RESERVATET WIND RIVER

INDIAN- RESERVATET

UINTAH OURAYAND

INDIANRESERVATET FORT BERTHOLD

INDIANRESERVATET WHITE EARTH

INDIANRESERVATET OMAHA INDIANRESERVATET

NORTHERN CHEYENNE

INDIANRESERVATET WINNEBAGO INDIANRESERVATET

FORT BELKNAP

INDIANRESERVATET LAKE TRAVERSE (Siouxer)

INDIANRESERVATET YANKTON (Siouxer) INDIANRESERVATET SPIRIT LAKE (Siouxer)

INDIANRESERVATET SANTEE (Siouxer)

INDIANRESERVATET LOWER SIOUX (Siouxer) INDIANRESERVATET

FLANDREAU (Siouxer)

INDIANRESERVATET UPPER SIOUX

(Siouxer) INDIANRESERVATET

FORT PECK (Siouxer och assiniboiner)

NATIONALPARKEN BADLANDS MOUNT RUSHMORE

NATIONAL MEMORIAL Bigho

rn M oun

tains

He Sapa (Black Hills) Devils

Tower 1558 m

Gräns enligt 18

51 års traktat Gräns enligt 1851 års traktat

omkring år 1700 jagade siouxstammarna på prärien i västra Minnesota bisonoxe till fots. I mitten av 1700ta

let hade vissa stammar fått tillgång till hästar. Vid över

gången till 1800talet hade oglalasiouxerna och andra prärieindianer utvecklat en livsstil grundad på bisonjakt på hästrygg. När guld hitta

des i Kalifornien år 1849 och i Black Hills år 1874 vällde guldgrävare, handelsmän och nybyggare in i siouxer

nas områden. Kulturkrocken ledde till en rad olika trak

tatbrott samt restriktiv lag

stiftning som innebar att stammarna stängdes in på ett allt mindre område (kar

tor till höger). under tiden hade nybyggarna nästintill utrotat bisonoxen. År 1980 beordrade högsta domstolen att usA:s regering skulle betala skadestånd för ocku

pationen av Black Hills.

Inklusive ränta uppgår det i dag till över sju miljarder kronor, men siouxerna vägrar ta emot pengarna.

De vill ha tillbaka sitt land.

Fort Laramie Black

Hills Bighorn

Mou ntains

Gräns enligt 1851 års traktat

Reservatets gräns år 1868

Bighorn

North Platte Ye^llo^wst^on^e

Re_public_an Re_public_an P^la^tte So^uth Pla^tt^e

Missou ri Hear^t

Missouri MONTANA

NEBRASKA SOUTH DAKOTA

COLORADO WYOMING

NORTH DAKOTA

KANSAS MINN.

IOWA Artikel 16

Icke-avträtt indian- territorium

(1868)

Artikel 16 Icke-avträtt indianterritorium

T Artikel 11 Jaktmarker

(1868) STORA SIOUX- RESERVATET

Black Hills

NEBRASKA SOUTH DAKOTA WYOMING

NORTH DAKOTA

Cheyeⁿn^e Fourche Bel^le

Cannonbal^l Missouri

Bighorn

P^la^tte Missou

ri Slaget vid

Little Bighorn den 25–26 juni 1876

Reservatets gräns år 1877 Gräns enligt 1851 års traktat

STORA SIOUX- RESERVATET

Massakern vid Wounded Knee den 29 december 1890 Black

Hills MONTANA

SOUTH DAKOTA

WYOMING

NORTH DAKOTA Reservatens gränser år 1889 Gräns enligt 1851 års traktat

Missouri

P^la^tte Missou

ri C^he

yenn^e White

1851-1868

I traktater med USA drogs först gränser upp för siouxerna och senare upprät- tades ett reservat.

Enligt en traktat från år 1868 tilläts jakt på icke-avträdda områden under förutsättning att bisonhjordar strö- vade fritt där.

1876-1877

USA:s armé för krig mot siouxer som fortfarande vistas utanför reservatet.

överste Custers trupper utplånas i slaget vid Little Bighorn.

1889

Strax innan North och South Dakota blir amerikanska delstater halveras det 85 000 kvadratkilometer stora reservatet. De åter- stående områdena delas in i sex mindre reservat. Delar av dessa reservat öppnas senare för nybyggare.

MARTIN GAMACHE, NGM

KäLLOR: DAVID BARTECCHI, VILLAGE EARTH;

BUREAU OF INDIAN AFFAIRS; U.S. CENSUS BUREAU;

RICHMOND CLOW, UNIVERSITy OF MONTANA;

RAyMOND j. DEMALLIE, INDIANA UNIVERSITy; USA:S INRIKESDEPARTEMENT; LIBRARy OF CONGRESS;

MARGARET PEARCE, UNIVERSITy OF KANSAS

ett

Förlorat land

0 km100

DAGENS GRäNSER OCH VATTENDRAG ANGES

Streckade områden markerar ytterligare delar av reservatets jord som förlorades till vita nybyggare mellan 1899 och 1910.

Präriestammarna har olika namn för klipp- formationen Devils Tower. Oglalasioux- erna kallar den Mato Tipila, som be tyder

”björnhyddan”.

FÖRstORat OMRÅde

jord inom reservatet, som år 2007 ägdes av indianer.

i dag

I Pine Ridge och fem andra reservat (ovan) äger siouxerna 20 000 km² av sina ursprungliga områden. Via regeringens organ för indianfrågor (BIA) kan stammar arrendera mark i reservatet. En del mark arrenderas ut till indianer, medan utomstående arren- derar annan. Den ursprungliga mark- fördelningen har lett till att siouxerna äger de minst produktiva områdena.

0km10

NEBRASKA SOUTH DAKOTA BENNETT COUNTY*

Cheyenne

White

Wou nded

Kne e Cre

ek

NATIONALPARKEN BADLANDS

NATUR- RESERVATET LACREEK

INDIANRESERVATET PINE RIDGE

Porcupine Evergreen

RidgePine

Wounded Knee Whiteclay Whiteclay

*SEDAN 2003 HAR USA:A INRIKESDEPARTEMENT TOLKAT ETT MINISTERBESLUT FRåN 1936 SOM ETT öVERLåTANDE AV BENNETT COUNTy TILL PINE RIDGE-RESERVATET.

1899–2012

(7)

reservatet. år 2008, då denna bild togs, bodde 22 personer i det här huset med tre sovrum.

”Dessa hus speglar inte vår sanna natur”, säger oglalaaktivisten Alex White Plume.

Treårige C j Shot badar i diskhon. Oglalabegreppet tiospaye, storfamiljens enhet, innebär att deras hem ofta är överfulla. Trångboddheten förvärras av att det råder bostadsbrist i

(8)

I Pine Ridge-reservatet är det olagligt både att inneha och att vara påverkad av alkohol. Strax utanför reservatet säljs dock cirka fyra miljoner burkar starköl om året i totalt fyra butiker. Alkoholism drabbar åtta av tio oglalafamiljer. Stammen har stämt öldistributörerna för att medvetet göra alkohol lättillgänglig.

Det står ingenting om gottgörelse eller om att infria ingångna traktater.

”Vet du vad som räddat mig från att bli en kallblodig mördare?” frågar Alex White Plume.

”Mitt språk. Det är omöjligt för mig att ge ut

tryck för hat på mitt språk. Det är ett så vackert språk, så milt, så fredligt.” Han börjar tala la

kota och orden är verkligen blida.

Alex White Plume går bort mot vattendraget.

Plötsligt brister han ut i ett ”Aha!” – han har hittat poppeln till sin soldansceremoni. trädet ska han senare fälla och med några män i sin familj bära till platsen för soldansen med all den vördnad som man visar en helig skapelse. Där binder de böneband i trädet – tobaksbuntar och andra offergåvor insvepta i tyger – och det ställs i en grop i marken, där det får stå till nästa år.

År 1974 anmälde Alex White Plume sig till armén och tjänstgjorde i tyskland. (Indianer är överrepresenterade i usA:s väpnade styrkor.) Året då jag tog värvning var det bara tre soldan

ser i hela reservatet”, säger han. ”Nu är det tjog

tals.” Alex White Plume utför fortfarande sol

danser på traditionellt vis för sin utvidgade fa

milj. ”Det är så vackert, så andligt.”

soldansceremoniernas starka renässans kan till stor del tillskrivas 1978 års religionsfrihets

lag, men ytterligare en förklaring är den utbred

da indianska aktivism som tog fart i början av 1970talet. Numera utförs över 50 soldanser per sommar runtom i Pine ridge. under cere monin deltar mängder av gäster i dans, meditation och bön. De genomgår reningsceremonier i rituella bastur och fastar i dagar. Huden på de män som anses vara andligt rustade att hantera den symbolis ka gemensamma självuppoffring som krävs, genomborras med benbitar fästa i rep, som binds fast i grenar på rituellt nedhuggna popplar. Därefter tar männen sig loss genom att slita sönder huden. En känsla av helig samhö

rig het med det förflutna genomsyrar reservatet.

Det säger en del om Alex White Plume att en 38årig kvinna vid namn olowan thunder Hawk Martinez betraktar honom som en fader

lig vägledare. olowan Thunder Hawk Martinez har råkat ut för det mesta som kan få en att ge

(9)

36 national geographic • 8^/2012 indianer 37 oss. oglala lakota kallar åskmoln wakinyan,

åskvarelser. ”sjätte gången jag skar mig mull

rade golvet under mig”, säger hon. ”Wakinyan talade till mig. De sa åt mig att jag måste leva.

Jag kastade ifrån mig kniven.”

Vi sitter tysta ett tag i den tryckande hettan.

Det enda som hörs är flugornas surr. Hon tänder en knippa salvia och vi turas om att vifta den renande röken runt huvudet på oss. Ett smärre tumult uppstår utanför. trots att det alltid är ont om pengar och trots att olowan Thunder Hawk Martinez själv har tre barn, är det ofta ett helt gäng ungdomar på besök i hennes hem. De del

tar i hennes något kaotiska försök till ungdoms

projekt. I dag är inget undantag: flera pojkar från 14 år och uppåt springer omkring i hennes över

växta trädgård och skjuter på var and ra med luftpistoler. En av dem jämrar sig högljutt. Han har blivit träffad i rumpan. olowan Thunder Hawk Martinez skrattar och reser sig. ”Å, min lille krigare”, säger hon. ”ska vi försöka komma fram till vem som gjorde vad mot vem.”

olowan Thunder hawk martinez växte upp i reservatet på 1970talet och i början av 1980talet. ”Det var en helt galen tid”, säger hon.

okända, tungt beväpnade personer rörde sig i reservatet på kvällarna och många människor dödades. ”De som var med på den tiden upplev

de det i princip som ett krig”, säger hon. I feb

ruari 1973 ockuperade 200 medlemmar av upp hoppet, men hon har en okuvlig kraft, hon

är rak och tydlig och verkar dess utom som själv

utnämnd ungdomsledare. ”Vill ni jag ska vara den försupna indiankvinnan i hörnet?” lik som sin vägledare har olowan Thunder Hawk Mar

tinez en förvirrande vana att brista ut i skratt när hon är som allvarligast. Hon skrattar även nu.

”Jag har varit där, men jag tog mig ur det.”

”Jag vet hur det kommer sig att en massa unga flickor försöker ta livet av sig här i reservatet”, säger hon. ”Vi riskerar alla ständigt att mista oss själva, att förlora vår identitet. Det är en evig kamp för var och en av oss att helt och fullt för

bli lakota. Ibland förlorar vi kampen och då tar männen ut sin låga självkänsla på kvinnorna;

kvinnorna tar ut sin låga självkänsla på sig själ

va; och alla tar ut sin låga självkänsla på barnen.”

När olowan Thunder Hawk Martinez var sex år gammal utsattes hon för sexuella övergrepp av en onkel, och det hände igen när hon var tio.

”Efteråt använde han sig av ord. Han sa till mig att jag var värdelös. Jag minns att jag kände en så djup smärta att ingenting, ingen människa, kunde nå in och få bort den.” Kort efter att hon utsatts för det andra övergreppet var hon ensam i köket. ”Jag minns att jag såg ner på köksbänken och såg en kniv. Plötsligt var det som om kniven var enda sättet att få bort all smärta inom mig, så jag tog den och började skära i handleden.”

Medan hon berättar sin historia hörs ett mul

ler från himlen. Åskmoln drar ihop sig ovanför

medborgarrättsrörelsen American Indian Mo

vement (AIM), däribland olowan thunder Hawk Martinez unga föräldrar, platsen för Wounded Kneemassakern för att demonstrera mot brutna traktater och den korrupta stamled

ningen. som motdrag upprättade stamledning

en en privat milis och konfronterade aktivis

terna tillsammans med trupper ur usA:s natio

nalgarde och FBIagenter. När belägringen efter 71 dagar var över hade 130 000 skott avlossats och myndigheterna gjort över 1 200 gripanden.

olowan Thunder Hawk Martinez och jag pra

tar om det en sen eftermiddag vid begravnings

platsen Wounded Knee. ”Jag är en direkt följd av den där revolutionen”, säger hon. Vi sitter i skuggan av ett träd som även skuggar hennes fars grav. Angelo ”Angel” Martinez dog i en bil

olycka 1974 när hon var en liten baby. Att hans jordfästning inbegrep en stor procession från byn Porcupine och att han begravdes på den mycket symbolladdade kyrkogården säger nå

gonting om hans status inom AIM. ”Precis här vid Wounded Knee”, säger olowan thunder Hawk Martinez och borrar ner ett finger i mar

ken. ”Här väcktes tanken om min existens.”

Belägringen 1973 måste nog sägas ha varit ett misslyckande. traktater mellan usA och oglala

siouxerna förblev brutna, man kom inte åt kor

ruptionen inom stamledningen och upproret fick långa och våldsamma efterverkningar. Mel

lan den 1 mars 1973 och den 1 mars 1976 var mordfrekvensen i Pine ridgereservatet över 17 gånger högre än riksgenomsnittet. AIMaktivis

terna uppnådde dock två saker: Dels kunde den amerikanska regeringen aldrig mer avfärda in

dianerna som ett smärre hinder på vägen mot en i övrigt perfekt genomförd och ödesbestämd plan, dels blev det att vara indian och motsätta sig kolonisation och assimilering någonting som man med stolthet kunde ägna sitt liv åt.

En eftermiddag ett par veckor senare kör jag med olowan Thunder Hawk Martinez för att ge en födelsedagstårta till hennes nevös fru, som nyligen våldtogs i reservatet och tog sin tillflykt till ett kvinno härbärge i rapid City i south Da

kota. På vägen dit pekar olowan Thunder Hawk

Martinez ut flera av delstatspolisens civila bilar.

”Jag känner igen en snut på flera kilometers av

stånd. Det fick jag lära mig av mamma.”

Victoria Thunder Hawk var förutseende nog att förbereda sitt barn på att hon någon gång i framtiden skulle hamna i fängelse. oavsett hur dotterns framtid skulle komma att te sig var nämligen en tid bakom lås och bom ofrånkom

lig. ”Jag är uppväxt på marijuanapengar”, säger hon. ”Det var så mamma försörjde oss och finan

sierade sitt arbete inom motståndsrörelsen. Hon sa alltid: ’Kom ihåg: När de kommer och hämtar er, håll huvudet högt och säg inte ett ord.’” olowan Thunder Hawk Martinez

berättar att i stort sett hela reservatet kom till dem för att köpa marijuana när hon var barn:

”lärare, poliser, grannar. Jag trodde alla rökte.”

Hennes mamma blev aldrig rik, för hon delade med sig av intäkter na till sitt folk. Dess utom såg hon marijuana som ett läkemedel som hjälpte hennes folk att dels återfå sina krafter efter allt förtryck, dels nå ett kreativt och eftertänksamt sinnestillstånd. När olowan thunder Hawk Martinez var 30 år hade hon sålt droger nästan så länge hon kunde minnas. ”Det var bara en tidsfråga”, säger hon. ”Ja, du vet: Man blir själv

isk, man blir slarvig och så åker man fast.”

Vi överlämnar tårtan och kör genom rapid City, där gatukonsten i centrum utgörs av nos

ta l giska avbildningar av modiga indianer och tuffa cowboyer. Det förflutna är dock inte något elegant hopknutet kapitel, som bronsstatyerna förmedlar. Det finns här och nu. Dagen före hade en 22årig indiansk man skjutit och dödat en polis efter ett bråk vid en buss hållplats i rapid City. tjugotvååringen själv sköts till döds, ytter

li gare en polis dödades och en hamnade på sjuk

hus. ”De vita hävdar alltid att det inte har något med rasism att göra”, säger olowan Thunder Hawk Martinez. ”Men det är bara för att de inte själva är indianer. Kanske är det dags att stänga av reservatet helt, hålla indianerna inne och

År 1868 kom några män ut till oss med papper.

vi kunde inte läsa dem, och de berättade inte sanningen om vad som stod på dem … när jag kom till Washington

FörKlarade den store Fadern För mIg

... att översättarna hade lurat mig.

det enda jag vill ha är rättvisa och rättfärdighet.

Red Cloud, cirka 1822–1909

37,2

självmord

per 100 000 invånare i Pine Ridge-ReseRvatet*

Usa: 10,9

121,3

dödsfall av leversjukdom per 100 000 invånare i Pine Ridge-ReseRvatet*

Usa: 9,7

* BåDA SIFFRORNA äR FRåN SHANNON COUNTy, EN DEL AV PINE RIDGE-RESERVATET.

(10)

38 national geographic • 8^/2012 indianere 39 Med all den vördnad som visas en helig skapelse fäller en grupp oglalamän en

poppel och bär trädet till en cirkel där soldansen utförs. Trädet ställs i en grop i marken och utgör fokus för en flera dagar lång andlig ceremoni. Sedan 1970-talet har soldanser och andra traditionella ceremonier fått en renässans.

(11)

Efter att ha kommunicerat med andarna kommer deltagarna ut ur en ångande inipi , en rituell bastu. Ceremonin leddes av Rick Two Dogs, en medicinman som är ättling till den historiske oglalaledaren American Horse.

blek ansiktena ute. Då kan vi kanske komma vi

dare. slut med cowboyer och indianer.”

olowan Thunder Hawk Martinez pekar ut en byggnad. ”Penningtonfängelset”, säger hon. ”Där tillbringade jag mina elva och en halv månader i helvetet.” Hon säger att det sämsta i henne dog i fängelset. ”Den giriga, egoistiska Martinez dog bakom murarna. Hon är begravd där inne.” Hon skrattar. ”tycker du inte det är ett bra ställe att begrava en koloniserad indian? I en vit mans fängelse?” Hon lade in sig på avgiftning, och för första gången på över 20 år var hon klar i huvu

det. ”När jag fick uppen ba rel ser efter det, när jag kände andarnas närvaro, visste jag att jag inte hallucinerade. Jag började lita på mina visioner.”

I en föns ter lös cell såg hon sin framtid. ”Jag såg tipier på en äng och över allt unga krigare med flätor och kamouflagekläder och vajande flaggor.

Jag stod bland dem och mina barn var med mig.”

Hon sluter ögonen och för ett ögonblick försvin

ner all smärta och ilska från hennes ansikte.

en kort skymt av visionen olowan Thunder Hawk Martinez hade i fängelset fick hon våren 2011. under några veckor lånade hon en tipi och satte upp den på mark hon ärvt av sin mor.

I tipin värmde hon vita bönor i tomatsås över öppen eld, omgiven av sina barn och en handfull oglala lakotaungdomar. under ett par befrian

de veckor slapp hon ifrån sitt statligt subventio

nerade, mögelskadade hus. Hon vaknade tidigt, gick ut ur tipin och välsignades av morgonstjär

nan, som hon tackade på lakotamanér.

utanför tipin hissade hon en uppochnedvänd amerikansk flagga. Enligt amerikanska flaggreg

ler får man bara vända stjärnorna, unionssym

bolen, nedåt när flaggan används som nödsignal.

”Det är mer eller mindre korrekt”, säger hon. ”Vi är nödställda. Men vi indianer behöver inte bli räddade. så länge vi följer våra seder och bruk, så länge vi utför våra ceremonier och lyssnar på våra förfäder, då har vi allt vi behöver för att kunna hela oss själva inombords.” Hon tänker efter en stund och tillägger: ”skriv så här: ’När ljusen släcks för evigt kommer mitt folk fortfa

rande att vara här. Vi har våra uråldriga tradi

tioner. Vi kommer att överleva.’” j