Långfredagsavtalet och Nordirland

(1)

C- uppsats

Långfredagsavtalet och Nordirland

Konsensusdemokrati eller ej?

Författare: Fredrik Sjömar Handledare: Helena Ekelund Examinator: Martin Nilsson Termin: HT17

(2)

Abstract

Title: The Good Friday Agreement and Northern Ireland: Consociotional Democracy or not?

By: Fredrik Sjömar

The purpose of this essay is to investigate if Northern Ireland and the Good Friday agreement are examples of Consociotional Democracy. According to the theory of Consociotional democracy it will create stability in divided societies. However, that has not been the case in Northern Ireland where division between unionists and nationalists continue and political stability is lacking. If Northern Ireland is an example of

Consociotional democracy, the theory seems to have failed, at least in this case.

By comparing The Long Friday Agreement and Northern Ireland to the 10 elemnts of Consociotional democracy presented in Arend Lijpharts book Patterns of Democracy:

Government forms and performances in Thirty Six Countries I reached the conclusions that The Good Friday Agreement and Northern Ireland can be considered axamples of Consociotional democracy.

Nyckelord

Nordirland, Långfredagsavtalet, Konsensusdemokrati, Lijphart

(3)

Innehåll

1. Introduktion ______________________________________________________ 1 2 Syfte _______________________________________________________________ 3 3 Teori _______________________________________________________________ 4 4 Metod ______________________________________________________________ 6

5 Bakgrund ___________________________________________________________ 9 5.1 Historisk bakgrund till konflikten ____________________________________ 9 5.2 Partiväsendet på Nordirland ________________________________________ 16 5.3 Långfredagsavtalet sluts ___________________________________________ 19 6 Resultat och analys __________________________________________________ 23 6.1 Exekutiv maktdelning i stora koalitionsregeringar? ______________________ 23 6.2 Maktbalans mellan den exekutiva och lagstiftande makten ________________ 26 6.3 Multipartisystem _________________________________________________ 28 6.4 Proportionell representation ________________________________________ 30 6.5 Intressegruppskorporatism _________________________________________ 30 6.6 Federal och decentraliserad regering _________________________________ 31 6.7 Starka tvåkammarsystem __________________________________________ 31 6.8 Stark konstitutionalitet ____________________________________________ 32 6.9 Domstolsväsendets översyn ________________________________________ 32 6.10 Oberoende centralbank ___________________________________________ 33 7 Diskussion och slutsatser _____________________________________________ 34 7.1 Är Långfredagsavtalet ett exempel på Konsensusdemokrati _______________ 34 7.2 Är Nordirland en konsensusdemokrati ________________________________ 35 7.3 Förslag på vidare forskning ________________________________________ 35 Referenser ___________________________________________________________ 36

(4)

1. Introduktion

För 20 år sedan skrevs avtalet som slutligen skulle ge fred åt Nordirland, ge Nordirland självstyret tillbaka och ge en maktdelning mellan de två traditionella

befolkningsgrupperna katoliker och protestanter. Trots detta tycks inte detta ha skett.

När denna uppsats skrivs så har inte Nordirland haft självstyre på över ett halvår efter att den förra regeringen föll samman. För en utomstående bedömare så ser det också ut som om den gamla splittringen mellan katoliker och protestanter finns kvar än idag.

De två största partierna är idag DUP (Democratic Unionist Party) och Sinn Fein¹, två partier som man nog kan se som de två mer radikala av de stora Nordirländska

partierna. DUP bildades av en mer hårdför fraktion inom UUP (Ulster Unionist Party).

Man har historiskt sett varit starka motståndare till maktdelning, och man var initialt motståndare till Långfredagsavtalet. Man lyckades under 2000-talet ta över UUP:s ställning som det starkaste unionistiska partiet². Sinn Fein var i sin tur länge ansedd som den politiska grenen av IRA, och man var fram till 1974 förbjudet i Storbritannien.

Först när IRA la ner sina vapen 1997 fick Sinn Fein bli en del av fredsförhandlingarna.

Under 2000- talet så blev Sinn Fein det största partiet på den nationalistiska sidan³. Båda dessa partier är alltså ansedda som mer radikala än de partier som var de ledande på den unionistiska och nationalistiska sidan innan Långfredagsavtalet.

Genom Långfredagsavtalet kom ett antal nya institutioner till stånd, som skulle styra Nordirland enligt principen om maktdelning, och att varken unionister eller nationalister skulle kunna köra över den andra sidan i viktiga frågor⁴. Regeringen, kallat ”the

executive” måste innehålla både de som vill tillhöra Storbritannien, så kallade unionister, främst protestanter, samt de som vill tillhöra Irland, kallat nationalister,

1 BBC News. Northern Ireland Results. http://www.bbc.com/news/election/ni2017/results

(Hämtat: 2017-04-21)

2 Cowell- Meyers, Kimberly och Arthur, Paul. Democratic Unionist Party. Encyclopedia Britannica.

2017. https://global.britannica.com/topic/Democratic-Unionist-Party (Hämtat: 2017-04-21) 2 Cowell- Meyers, Kimberly och Arthur, Paul. Democratic Unionist Party. Encyclopedia Britannica.

2017. https://global.britannica.com/topic/Democratic-Unionist-Party (Hämtat: 2017-04-21) 3 Cowell- Meyers och Arthur, Paul. Sinn Féin. Encyclopedia Britannica. 2017.

https://global.britannica.com/topic/Sinn-Fein (Hämtat: 2017-04-21)

4 Belfast Agreement. https://www.gov.uk/government/publications/the-belfast- agreement (Hämtat: 2017-10-09)

(5)

främst katoliker⁵. Det lokala självstyret har dock drabbats av återkommande bakslag då man ofta behövt styras från London.

Just maktdelning är något som rekommenderas enligt styrelsemodellen

konsensusdemokrati, modellen populariserades av statsvetaren Arend Lijphart under 1960-talet på hur man skulle åstadkomma stabil demokrati i delade stater⁶. Lijphart menar att två saker är nödvändiga för att uppnå stabila demokratier i ”delade stater”, maktdelning och gruppautonomi. Han argumenterar också för att maktdelning har varit den bästa medicinen för Nordirland.⁷

Trots detta verkar det som om verkligheten på Nordirland inte riktigt stämmer överens med denna statsvetenskapliga teori, Trots att Långfredagsavtalet bygger på såväl

maktdelning, gruppautonomi och vetorätt för grupper så har man lidit av återkommande regeringskriser där man återkommande fått styras direkt från London, partipolitiken verkar också ha grävt ner sig allt djupare i de sekteristiska dikena. Detta gör det till ett intressant statsvetenskapligt studieobjekt.

Lijpharts teori har varit mycket betydelsefull i statsvetenskapliga sammanhang som ett recept på hur man uppnår stabila regeringar. Hur kommer det sig att detta inte funkat på Nordirland? Jag vill försöka komma närmare detta genom att studera hur väl

Långfredagsavtalet uppnår konsensusdemokratins principer. Detta får nämligen statsvetenskapliga konsekvenser. Är den helt och hållet uppbyggd enligt

konsensusdemokratin, då ställs vi inför frågan varför konsensusdemokratin inte tycks ha lyckats där. Ligger problemen i specifikt nordirländska förhållanden eller ligger de i konsensusdemokratin?

5 Northern Ireland- Government and Society. Encyclopedia Britannica. 2017.

https://global.britannica.com/place/Northern-Ireland/Government-and-society (Hämtat:

2017-04-21)

6 Saurugger, Sabine. Consociationalism. Encyclopedia Britannica. 2016.

https://global.britannica.com/topic/consociationalism (Hämtat: 2017-04-24)

7 Lijphart, Arend. Constitutional design in divided societies. Journal of democracy, 2:1 (2004): s.

96-109.

(6)

2 Syfte

Syftet med denna uppsats är att undersöka om Långfredagsavatalet kan betraktas som ett exempel på Konsensusdemokrati och sedan i ett större perspektiv om Nordirland kan anses vara det. Genom detta hoppas jag kunna komma närmare kärnan till varför inte de förväntade resultaten har uppnåtts.

Jag kommer att ha följande frågeställningar:

1. Är Långfredagsavtalet ett exempel på Konsensusdemokrati?

2. Är Nordirland en Konsensusdemokrati?

(7)

3 Teori

Denna uppsats kommer att utgå från teorin om konsensusdemokrati som

populariserades av statsvetaren Arend Lijphart under 1960-talet på hur man skulle åstadkomma en stabil demokrati i delade stater⁸. Grunderna för teorin har dock en betydligt äldre historia än så. De senaste trettio åren har teorin kommit att bli en av de mer tongivande teorierna inom komparativ politik och används ofta för att nå fred och bygga upp stater efter konflikter. En av de stater som sägs ha influerats av denna teori i uppbyggnaden av de statliga institutionerna är just Nordirland.⁹

Lijphart presenterar i sin bok Patterns of Democracy: Government forms and

performances in Thirty Six Countries tio olika element, som han väljer att kalla det, som han menar utmärker konsensusdemokratin. Dessa är: Exekutiv maktdelning i breda koalitionsregeringar, maktbalans mellan den exekutiva och lagstiftande makten, multipartisystem, proportionell representation, intressegruppskorporatism, federalism och decentraliserad regering, starkt tvåkammarsystem, stark konstitutionalism, domstolsväsendets översyn samt en självständig centralbank.¹⁰

Anhängare av konsensusdemokrati blir ibland anklagade för att vilja bygga ett icke- demokratiskt samhälle. Kritiker menar att konsensusdemokrati är elitistiskt och försenar snarare än främjar demokratiseringen av multi-etniska samhällen. Man menar att det inte främjar någon opposition i samhället och inte främjar avsättandet av några ledare.

Man menar att konsensusdemokratin betonar deltagande och representativitet så mycket att det hela sker till priset av opposition, samma eliter kan kontinuerligt sitta vid makten och det finns inga incitament att granska. Man menar också att vetorätten mellan

grupperna i samhället snarare leder till en kohandel mellan grupperna istället för politisk konfrontation. Man säger också att konsensusdemokratin inte uppnår Samuel

8 Saurugger, Sabine. Consociationalism. Encyclopedia Britannica. 2016.

https://global.britannica.com/topic/consociationalism (Hämtat: 2017-04-24) 9 O´Leary, Brendan (2008). Debating Consociational Politics: Normative and explanatory

Arguments. I From power sharing to democracy: Post- conflict institutions in ethnically divided societies.

10 Lijphart, Arend. Patterns of democracy: Government forms and and performance in thirty-six different countries. New Haven: Yale University Press. 1999 s 40

(8)

Huntingtons definitionstest för demokratier: två fredliga överlämnanden av makt efter två olika val.¹¹

Anhängare av konsensusdemokratin menar att det snarare ofta står mellan

konsensusdemokratin och ingen demokrati alls. Alternativet riskerarar att vara väpnade konflikter eller att en grupp i samhället skaffar sig kontroll över en annan grupp i samhället. I vissa fall till och med etnisk rensning, Man menar att en maktdelning i dessa fall är bättre än en ”vinnaren tar allt”- mentalitet. Det är bättre att majoriteterna snarare än majoriteten styr menar man.¹²

Anhängarna av konsensusdemokratin menar att systemet främjar samarbete mellan befolkningsgrupper och erbjuder autonomi till olika befolkningsgrupper. De olika grupperna tvingas tolerera varandra och själva arbeta fram hur det skall kunna komma överens och reglerna för dess samexistens. Anhängarna menar också att det är positivt att andra än bara majoriteten får vara en del av den verkställande makten. Fler än bara majoriteten får de en betydande röst. Man menar att också att konsensusdemokratin inte alls avskaffar oppositionen inom befolkningsgrupperna, utan gör det möjligt för denna opposition att frodas under former av generell säkerhet. Anhängarna hänvisar också till att det skulle vara ett missförstånd att alla regeringar i konsensusdemokratier måste vara allomfattande storkoalitioner.¹³

Även Öyvind Österud riktar viss kritik mot teorin och menar att det är rimligt att anta att orsaken till att konsensusdemokratin kan fungera är att splittringen inte varit så stora.

Han tar här Libanon som exempel och hur den samarbetsform som ursprungligen fanns efter nationalpakten 1943 som skulle innebära att alla skulle ha ett inflytande bröt samman på 1970-talet, och resultatet blev anarki. Han menar att teorin kan fungera under vissa villkor, men är osannolik under andra. Han argumenterar för att en dämpad

11 O´Leary, Brendan (2008). Debating Consociational Politics: Normative and explanatory

Arguments. I From power sharing to democracy: Post- conflict institutions in ethnically divided societies.

12O´Leary, Brendan (2008). Debating Consociational Politics: Normative and explanatory

Arguments. I From power sharing to democracy: Post- conflict institutions in ethnically divided societies s. 9-10

13 Ibid 11-12

(9)

konfliktnivå mellan kulturgrupperna kan vara en förutsättning för att konsensusdemokratins styrelseformer skall accepteras.¹⁴

4 Metod

Jag kommer att försöka ge svar på mina frågeställningar genom att jämföra hur väl Långfredagsavtalet och Nordirland i ett större perspektiv uppnår de 10 element för en konsensusdemokrati som Arend Lijphart har presenterat. I detta arbete kommer också vissa jämförelser med Schweiz och Belgien att ske, detta på grund av att detta är de två länder som Lijphart tar upp som exempel på konsensusdemokratier

Denna studie kommer i mångt och mycket att vara en så kallad Teorikonsumerande studie, då vi har ett specifikt fall som står i centrum, nämligen Nordirland och

Långfredagsavtalet. Esaiasson med flera menar i sin bok Metodpraktikan att dessa typer av studier präglas av att ett specifikt fall prövas mot existerande teorier och

förklaringsmodeller för att kunna förklara vad som hände i just det fallet. ¹⁵

I mitt fall har jag ett bestämt fall som jag prövar mot en bestämd teori som också är ett styrelsesätt för att se om mitt fall kan anses vara ett exempel på denna

teori/styrelseform. Samtidigt finns det också en viss vilja att genom detta också kunna säga något om teorin i sig. På så sätt så finns det också en viss ansats att vara även teoriprövande i och med att den även sätter konsensusdemokratin på prov. Som tidigare nämnt så ligger grunden till konsensusdemokratin att den skall skapa stabilitet i länder och samhällen som präglas av splittring. Kan det här påvisas att Nordirland och Långfredagsavtalet är ett exempel på konsensusdemokrati så innebär det att teorin i varje fall i detta fall inte levererat vad den är tänkt att göra. Detta väcker i så fall frågor om varför det förhåller sig på det sättet.

14 Österud, Öyvind. Statsvetenskap- Introduktion i politisk analys. Stockholm: Natur och Kultur.

2002. s. 202

15 Esaiasson, Peter och Gilljam, Mikael och Oscarsson, Henrik och Towns, Ann och Wängnerud, Lena. Metodpraktikan: Konsten att studera samhälle, individ och marknad. 5.uppl. Stockholam: Wolters Kluwer. 2017. s. 42

(10)

Målet med en teoriprövning är att testa en eller flera olika teorier och se vilka som håller mot verkligheten när det gäller förklarande av bland annat orsak och samband. Teorin står i centrum och det är det empiriska materialet som måste motiveras och väljas med omsorg¹⁶. Här hamnar min uppsats lite i en gråzon i och med att det inte riktigt är det jag försöker göra. Jag testar inte teorin fullt ut, man kan istället se det mer som en språngbräda mot en större teoriprövande studie. Esaiasson med flera skriver också att skillnaderna mellan dessa ofta kan handla om gradskillnader. Den stora skillnaden ligger enligt dem i själva motiveringen av studien¹⁷. I mitt fall är det Nordirland som står i centrum och som sedan testas mot teorin, därför är det till största delen en teorikonsumerande studie.

Det är också en form av en fallstudie. Fallet i detta fall är Nordirland, som studeras mer på djupet. David och Sutton förklarar fallstudier som djupgående studier av specifika

”enheter”. Dessa enheter kan vara individer, organisationer, händelser, program eller samhällen. Fallstudier kan innebära en mängd olika metoder¹⁸. Vad som är djupgående är givetvis subjektivt. Mitt mål har aldrig varit att förklara hela den nordirländska problematiken, utan att inrikta mig just på Långfredagsavtalet. När det gäller just Långfredagsavtalet så går jag på djupet.

Mitt arbete sker i tre olika steg. Det börjar med en gedigen historisk bakgrund. Detta görs för att skapa en förståelse för det som kommer senare och ge en grund till Långfredagsavtalet. Detta kommer att vara min bakgrund. Sedan kommer jag att jämföra Långfredagavtalet och Nordirland med Lijpharts teori om konsensusdemokrati såsom den presenteras i hans bok Patterns of Democracy: Government forms and performances in Thirty Six Countries. Jag kommer att gå igenom de tio ”element” i en konsensusdemokrati som Lijphart där presenterar, och sedan titta på hur det går att applicera detta på Långfredagsavtalet och Nordirland. Min undersökning kommer främst att vara inriktad på Långfredagsavtalet då det var genom Långfredagsavtalet som det nuvarande politiska systemet på Nordirland byggdes upp.

16 Ibid s. 41

17 Esaiasson, Peter och Gilljam, Mikael och Oscarsson, Henrik och Towns, Ann och Wängnerud, Lena. Metodpraktikan: Konsten att studera samhälle, individ och marknad. 5.uppl. Stockholam: Wolters Kluwer. 2017. s. 42-43

18 David, Matthew och Sutton, Carole D. Samhällsvetenskaplig metod. Lund: Studentlitteratur. 2016.

s. 149

(11)

Mitt material är mestadels bestående av böcker om Nordirland, vissa vetenskapliga artiklar, Lijprharts bok om sin teori samt Långfredagsavtalet.

Den version av Långfredagsavtalet som jag har använt är den version som publicerats av den brittiska regeringen. Det finns andra versioner tillgängliga, vilka dock är samma dokument. Jag har läst igenom även andra versioner men inte upptäckt några skillnader mellan dem

En av de böcker som jag bygger min historiska bakgrund på kan det riktas viss kritik mot. Denna bok heter ”Making scense of the Troubles” och är en historisk genomgång skriven av David McKittrick och David McVea. McKittrick är journalist och har varit Irlandskorrespondent på ett flertal brittiska medier och bevakat konflikten sedan 1970- talet. David McVea undervisar i historia och Statsvetenskap och har studier i ”politics”

och ”modern history” från Queens University, Belfast och en MA från Sussex

University. Trots att boken har en mer journalistisk prägel anser jag att den ger en av de mest utförliga beskrivningarna av den Nordirländska historien. Jag ser boken som ett viktigt komplement till mina övriga mer vetenskapliga källor. Trots att jag känner mig bekväm med att använda boken så bör läsare vara medvetna om att dess strikta

vetenskaplighet kan ifrågasättas.

I denna uppsats kommer jag inte att ge alla svar kring Nordirland. Konflikten och situationen är avsevärt mycket mer komplicerat än vad som kan hanteras av en uppsats på C-nivå. Jag har istället valt att avgränsa mig till att jämföra just konsensusdemokratin med Nordirland, förhoppningsvis kan jag därigenom komma lite närmare kärnan på problemet.

(12)

5 Bakgrund

5.1 Historisk bakgrund till konflikten

Det som brukar kallas för ”the troubles”, den väpnade konflikten på Nordirland, bröt ut på 1960- talet men har sina rötter långt tillbaka i tiden. David McKittrick och David McVea menar att Nordirland aldrig varit ett samhälle som varit i fred med sig själv.

Perioden från 1920-1960 som ofta brukar vara ansedd som lugn var enligt McKittrick och McVea var istället en tid som präglades av ett samhälle präglat av djupa sprickor.

Olösta frågor kring nationalitet, religion, makt och territoriell rivalitet präglade samhället. Det fanns en stor spricka mellan den protestantiska majoriteten, som till en majoritet ville tillhöra Storbritannien och den katolska minoriteten som till en stor del snarare såg Nordirland som en illegitim stat som snarare var en del av Irland.¹⁹

Dessa problem ligger djupt tillbaka i historien. Vid 1900-talets början bestod Irland, som då var en del av Storbritannien, av över tre miljoner katoliker och omkring en miljon protestanter. En majoritet av protestanterna hade invandrat från Skottland och England till olika delar av Irland under de tidigare decennierna under uppmuntran från den brittiska regeringen. En stark anledning till detta var enligt McKirrick och McVea att man önskade en mer lojal brittisk befolkning på Irland för att hantera och kontrollera de irländska uppror som skedde då och då²⁰. Peter Catterall beskriver det som att Irland var ett rinnande sår i brittisk politik åren mellan 1880 och 1920.²¹

De katolska och protestantiska befolkningsgrupperna levde till stor del åtskilda och såg sig själva som separata befolkningsgrupper och samhällen, alldeles särskilt i norr. Den protestantiska befolkningen åtnjöt favorisering och diverse fördelar.²²

Mot 1800-talets slut så fanns det ett ökat tryck i Irland för vad som kallades ”Home Rule”. Ett irländskt parlament under det brittiska. Stödet för en irländsk självständighet var vid denna tid fortfarande svagt, men denna typ av begränsat självständighet sågs som en reell möjlighet. Den protestantiska unionistiska delen av befolkningen var starka

19 McKittrick, David och McVea, David. Making sense of the troubles: A history of the Northern Ireland conflict. 2 uppl. London: Viking, 2012. s. 1-2

20 Ibid s. 2,

21 Rose, Peter. How the troubles came to Northern Ireland. London: Palgrave, 2000. General Editor´s Preface

22 McKittrick, David och McVea, David. Making sense of the troubles: A history of the Northern Ireland conflict. 2 uppl. London: Viking, 2012. s. 2.

(13)

motståndare till ”Home Rule”, detta på grund av att det ansågs som ett första steg mot en irländsk självständighet och ett försvagande av dem brittiska och protestantiska makten över Irland. Motståndet var som starkast på den nordöstra delen av dem irländska ön där en majoritet av protestanterna bodde.²³

Motståndet mot ”Home Rule” organiserades i form av organisationer såsom Ulster Unionist Council och Orange Order, organisationer med syfte att försvara banden med Storbritannien samt försvara de protestantiska intressena. Orange Order är existerande än idag och Ulster Unionist Council är föregångare till dagens politiska parti Ulster Unionist Party (UUP).²⁴

Under slutet av 1800- talet så hade också demografin i Belfast förändrats vilket också ökat spänningarna. Mellan 1808 och 1834 så ökade andelen katoliker i Belfast och fördubblades från 16 % till 32 %. Den protestantiska majoriteten kände sig all mer som under belägring, en känsla som sedan kom att öka mer efter delningen av Irland, och medlemskapet i ”Orange Order” kom att öka med liknande siffror.²⁵

Det första brittiska lagförslaget om ”Home Rule” lades fram av den liberala regeringen och trots protestantiskt motstånd från Irland så lades nya lagförslag mellan 1912-1914 som med säkerhet såg ut att bli verklighet. Protestanter lovade att stå emot detta med alla till buds stående medel och detta ledde till att man våren 1914 smugglade in vapen och ammunition från Tyskland. Dessa användes för att beväpna en inofficiell

protestantisk milisgrupp, Ulster Volunteer Force. Man visade nu med all tydlighet att det fanns en unionism som var beredd att agera även utanför lagen, men denna gång kom det första Världskriget i vägen.²⁶

1916 skedde det så kallade påskupproret i Dublin. Det var ett litet antal republikaner som genomförde ett väpnat uppror mot den brittiska makten. Ett väpnat upprör som snabbt slogs ner av Storbritannien, men den allmänna åsikten kom dock snabbt att bli att britterna överreagerat och upprorsmännen vann sympati. När det Första världskriget tog slut var den irländska viljan om självstyre inom Storbritannien, ”Home Rule” ersattes

24 Ibid s.3

25 Haugseng, Magne. The tightening grip: Northern Ireland and 35 years of terror. 2006.

Stockholm: Försvarshögskolan. s. 4.

26 McKittrick, David och McVea, David. Making sense of the troubles: A history of the Northern Ireland conflict. 2 uppl. London: Viking, 2012. s. 3

(14)

nu av en vilja efter självständighet. Det nybildade Irish Republican Army (IRA) startade en väpnad kampanj mot det brittiska styret.²⁷

Efter långa förhandlingar så röstade det brittiska parlamentet fram ”the Government of Ireland Act” för att tillmötesgå kraven från bägge traditionerna på Nordirland. Det innebar att Irland skulle delas upp i två delar, bägge under brittisk kontroll men de 26 södra länen skulle få ett eget parlament med ”Home Rule” medan 6 län i den nordöstra delen av ön skulle få ett eget parlament med självstyre och rätt att fortsätta skicka representanter till det brittiska parlamentet. Den protestantiska majoriteten i nordöstra Irland accepterade det hela, väl medvetna om de nationalistiska känslorna på övriga Irland, om än motvilligt. Nordirland hade nu kommit till som en separat del. Irländska nationalister avvisade dock planen och deras väg till självständighet fortsatte tills ”Irish free state” etablerades 1921.²⁸

Magne Haugseng hänvisar i en rapport utgiven av Försvarshögskolan i Stockholm till att Professor Stein Rokkan skall ha argumenterat för att de religiösa spänningarna på Irland inte kunde ha lösts inom de ursprungliga strukturerna som fanns på Irland. Dessa spänningar berodde på etniska och sociala anledningar kopplade till serier av

våldsamheter som gick decennier tillbaka. Detta ledde slutgiltigt till en ny självständig Irländsk stat och ett eget nordirländskt parlament på Stormont.²⁹

Enligt McKittrick och McVea skall Nordirland fötts i våldsamheter. Redan från början skedde det IRA- räder från söder om gränsen, och sekteristiska våldsamheter bröt ut särskilt i Belfast. Mellan juni 1920 och juni 1922 så dog 428 personer, en tredjedel av dem var katoliker. Denna tids våldsamheter i Belfast var de värsta fram tills augusti 1969, och kom att lämna djupa och bittra spår hos många i båda grupperna.³⁰

Man kom också att leva tydligt åtskilda och den religiösa tillhörigheten kom att spela en stor roll. Kyrkorna kom att organisera mängder av sociala aktiviteter, och där det

kyrkliga slutade så kom ”Orange Order” att ta över på den protestantiska sidan. När våldsamheterna började på allvar under 1960-talet, under ”the Troubles”, så var

27 McKittrick, David och McVea, David. Making sense of the troubles: A history of the Northern Ireland conflict. 2 uppl. London: Viking, 2012 s. 4

28 Ibid

(15)

Nordirland den enda delen av Storbritannien där en majoritet hävdade att de fortfarande regelbundet besökte kyrkan.³¹

Inom utbildningsväsendet kom splittringen att bli närmast fullständig. Katolska barn utbildades i katolska skolor, vilket gjorde att de statliga skolorna uteslutande bestod av protestantiska elever. De två olika befolkningsgrupperna kom också att läsa olika tidningar. ³²

Trots skapandet av den separata enheten Nordirland kom aldrig den protestantiska gruppen att känna någon säkerhet trots deras stabila majoritet. Det kom ganska snabbt att framgå att Storbritannien inte alls var lika intresserade av att bevara unionen som de själva var. De fanns en ständigt närvarande nervositet att Storbritannien skulle ta ställning för ett återförenat Irland. Det fanns också en djup misstro inom den protestantiska gruppen mot den katolska minoriteten på Nordirland.³³

Katolikerna å sin sida kom ofta att uppleva sig som fråntagna sin irländska identitet och bortkopplade från sina katolska bröder och systrar i Irland. Man kom också att uppleva sig som politiskt maktlösa och klagade på diskriminering. De nordirländska

myndigheterna, som kom att styras för att bevara den protestantiska och unionistiska makten, upplevdes diskriminera katoliker när det gällde politiska rättigheter men också gällande jobb och bostäder.³⁴

De nordirländska gränserna kom också att i stort sett ritas upp av britterna och Ulster Unionist Party, med det tydliga syftet att bevara en protestantisk majoritet inom dess gränser. Den nya staten kom att bestå av sex län, med Belfast som huvudstad,

tillsammans bestående av två tredjedelar protestanter. Unionister kom ofta att använda namnet Ulster för den nya staten. Namnet kom dock att ogillas av katolikerna då det ursprungliga Ulster även bestod av län som hamnade i den nya Irländska staten i söder.³⁵

Den förste nordirländske premiärministern Sir James Craig var tveksam till om den nya staten skulle överleva och välkomnade inte ens dess bildande. Han var dock väldigt

32 Ibid

34 Ibid 35 Ibid

(16)

tydlig med att han inte tänkte överge den. Han försökte skapa en bärkraftig administration trots det ständiga hotet från nationalister söderifrån och en katolsk minoritet inom sitt territorium som inte erkände staten som legitim och kände sig övergivna till att leva under sina unionistiska fiender.³⁶

Hos den protestantiska befolkningen fanns det en oro för vad som skulle hända om Nordirland skulle bli en del av Irland. Man oroade sig för en katolsk dominans och att deras kultur och religionsfrihet skulle vara hotade av konservativ katolicism. Det unionistiska partiet förstod snart att detta var något man kunde utnyttja. Man kom snart på att ett effektivt sätt att vinna röster på var att prata om ”Romstyre” och ”katolikernas bristande lojalitet”.³⁷

Den nationalistiska, katolska, kulturen var istället präglad av att man kände sig fångna i en stat som man helt saknade lojalitet med samt en känsla av att man var andra klassens medborgare. Det fanns ursprungligen en förhoppning om att de delar vid de

nordirländska gränsområdena, där det fanns en nationalistisk majoritet, skulle få bli en del av ”Irish Free State”. Detta vägrade dock den protestantiska majoriteten på

Nordirland tillåta som var rädda för att det skulle leda till att den nya staten inte skulle bli hållbar.³⁸

Hur mycket diskriminering som pågick under perioden 1920-1972 är omdiskuterat.

Feargal Cochrane menar att nationalister har tenderat att överdriva det medan unionister istället har tenderat att förneka eller förminska det. Diskriminering förekom onekligen, men enligt Cochrane skall det främst ha skett på lokal nivå och slumpmässigt istället för systematiskt.³⁹

McKittrick och McVea tar dock upp att valsystemet ändrades till unionisternas fördel, och att det skedde från högsta politiska ort på Nordirland. 1922 ändrades det

proportionella valsystemet till ett ”first past the post” på lokal nivå. Detta tillsammans med ett tydligt partiskt ritande av valkretsar, så kallad ”gerrymandering”. Ett antal kommunfullmäktige som tidigare hade haft en nationalistisk majoritet förlorade det nu.

36 Cochrane, Feargal. The past in the present. I Politics in Northern Ireland, Paul Mitchell och Rick Wilford (red). Boulder: Westview Press, 1999. s.4

37 Ibid 38 Ibid s. 4-5 39 Ibid s. 5

(17)

Det kanske tydligaste exemplet var Nordirlands näst största stad Derry⁴⁰, som nu blev kontrollerad av unionister trots att staden hade en tydlig nationalistisk majoritet.

Valkretsarna delades upp på så sätt att ca 7,500 unioniströster gav 12 platser, medan omkring 10 000 nationalistiska väljare fick nöja sig med 8 platser.⁴¹

Några år senare kom det proportionella valsystemet att avskaffas även för det nordirländska parlamentet, och ersättas av ett ”first past the post”. Även här ritades valkretsarna om, med ett tydligt mål om att ställa en Unionistpartirepresentant mot en nationalistisk kandidat. Målet skall enligt McKittrick och McVea främst varit att få bort alla oberoende unionister från parlamentet, genom att kunna kampanja på att det vore oansvarigt för protestanterna att splittra sina och riskera att en nationalist tar

valkretsen⁴².

Den katolska arbetslösheten var också betydligt högre än den protestantiska, ofta så mycket som dubbelt så hög. I vissa fall så genomförde också vissa större företag utrensningar av sina katolska anställda. De starkaste industrierna på Nordirland, såsom skeppsbyggnad, hade få katoliker anställda. Katoliker var ofta anställda i lägre ansedda yrken.⁴³. Arbetslösheten i Derry, med sin katolska majoritet, var vid denna tid 20 %, vilket kan jämföras med snittet för Nordirland på 8 %.⁴⁴

De statliga säkerhetsstyrkorna var också protestantiska. Den tungt beväpnade säkerhetsstyrkan Ulster Special Constabulary, också kallat B-Specials, bestod uteslutande av protestanter. Den vanliga polisen Royal Ulster Constabulary (RUC) bestod till 90 % av protestanter. Även denna polisstyrka var tungt beväpnad. Till sin hjälp hade det också väldigt expansiv lagstiftning att kunna fängsla människor utan rättegång, göra husrannsakan, förbjuda möten osv. Dessa makter användes väldigt sällan vid denna tid, men bidrog till att särskilt katoliker klagade över att

ordningshållandet på Nordirland var kraftigt militariserat och skrämmande. Det fanns inte heller någon operationell frihet för polisen från regeringen, utan de styrdes direkt av

40 Namnet är omstritt, den brittiska regeringen och många unionister använder Londonderry, den lokala kommunen med nationalistisk majoritet använder Derry.

(https://www.britannica.com/place/Londonderry-city-and-district-Northern-Ireland) I denna uppsats används det lokala namnet Derry.

42 Ibid 43 Ibid s.13

44 Cochrane, Feargal. The past in the present. I Politics in Northern Ireland, Paul Mitchell och Rick Wilford (red). Boulder: Westview Press, 1999. s. 21

(18)

de unionistiska ministrarna. De högsta polischeferna deltog också i

regeringssammanträdena. Detta gjorde att polisen och säkerhetsstyrkan snarare ansågs som unionismens väpnade gren.⁴⁵

Cochrane menar att dock att en annan viktig orsak till den katolska minoritetens politiska svaghet var bristen på politiskt ledarskap. Sinn Fein hade en policy att avstå från alla platser de vann för att inte ge legitimitet till den nordirländska staten. De kunde därför inte föra katolikernas talan i de politiska organen. Nationalistpartiet som tog sina platser, var i princip exkluderad från politisk makt och satt som opposition mer som dekorationer. Detta resulterade i att den katolska medelklass som ofta utgjorde de katolska representanterna blev tillbakadragna och aldrig kämpade sitt yttersta för sina väljare. Den nationalistiska politiken fram till 1960-talet var i både organisatorisk och filosofisk oordning, och fungerade snarare som den katolska kyrkans politiska gren och man var organiserade mer på församlingsnivå än på valkretsnivå. De nationalistiska kandidaterna vid denna tid kröntes snarare än valdes, enligt Cochrane.⁴⁶

Enligt Cochrane så stod den politiska konflikten på Nordirland redan från början mellan unionister och nationalister. En politisk konflikt på ideologiska skiljelinjer har

egentligen aldrig funnits. Unionistpartiet, som senare blev Ulster Unionist Party (UUP) kunde vinna en dominerande politisk makt mycket tack vare sina kopplingar till ” the Orange Order” som förenade den protestantiska arbetarklassen med den protestantiska överklassen.⁴⁷

Katolsk mobilisering sågs som ett hot, och början på en återförening med Irland. Den protestantiska arbetarklassen fortsatte att rösta på det konservativa Unionistpartiet för att man ansåg att det låg i deras intresse att den protestantiska överklassen, vilket enligt Cochrane Unionistpartiet kan beskrivas som, fortsatte att styra. Alternativet,

protestantisk splittring, sågs kunna leda till en återförening med det katolska Irland vilket ansågs hota deras ekonomiska intressen än mer men också hota deras

protestantiska kultur. Cochrane beskriver det som ett samhällskontrakt på den

45 McKittrick, David och McVea, David. Making sense of the troubles: A history of the Northern Ireland conflict. 2 uppl. London: Viking, 2012 s. 12

46 Cochrane, Feargal. The past in the present. I Politics in Northern Ireland, Paul Mitchell och Rick Wilford (red). Boulder: Westview Press, 1999. s. 6

47 Ibid s.11-12

(19)

protestantiska sidan, arbetarklassen lät Unionistpartiet fortsätta ha makten så länge de skyddade dem från det ”nationalistiska hotet”⁴⁸

5.2 Partiväsendet på Nordirland

Det länge dominerande politiska partiet på den protestantiska sidan, UUP, bildades 1905 ur Ulster Unionist Council. Det var länge det helt dominerande partiet på Nordirland⁴⁹. Partiet argumenterade i sitt valmanifest inför parlamentsvalet på Nordirland 2017 att väljarna inte skulle rösta enligt de gamla unionist- nationalist mönstren utan istället skulle rösta för en ”äkta demokrati” på Nordirland, att väljarna skulle belöna en sittande regering eller ge oppositionen chansen. Man menade vidare att man själva gemensamt med nationalistiska SDLP utgjorde den oppositionen mot den sittande regeringen mellan DUP och Sinn Fein. Man skriver att man tillsammans med SDLP ville samarbeta på riktigt, till skillnad från DUP och Sinn Fein som man hävdade inte kunde samarbeta och som ogillade varandra. Man skriver vidare att framtiden för unionismen på Nordirland bygger på partnerskap, inte dominans. ⁵⁰

Det idag starkaste partiet på den unionistiska sidan är Democratic Unionist Party som bildades av en mer hårdför faktion inom UUP 1971. Man var läge emot all form av maktdelning, och emot alla former av samtal med den irländska regeringen. Man var också från början motståndare till Långfredagsavtalet, på grund av Sinn Feins

inblandning. Men ställde ändå upp i valet till parlamentet på Nordirland. 2007 kom man överens med Sinn Fein om att bilda en maktdelningsregering tillsammans. Partiet är ansett som ett konservativt högerparti, med vissa religiösa undertoner. Dess väljare finns både på landsbygden och i städernas arbetarklass.⁵¹

Partiet vill stärka banden mellan Nordirland och övriga Storbritannien och säger sig vilja normalisera de politiska institutionerna och den nordirländska politiken. Man säger

48 Cochrane, Feargal. The past in the present. I Politics in Northern Ireland, Paul Mitchell och Rick Wilford (red). Boulder: Westview Press, 1999 s.12

49 Ulster Unionist Party. Encyclopedia Britannica. 2017. https://global.britannica.com/topic/Ulster- Unionist-Party (Hämtat: 2017-10-22)

50 UUP. 2017 Assembly Manifesto. s.3-4

51 Democratic Unionist Party. Encyclopedia Britannica. 2017.

https://global.britannica.com/topic/Democratic-Unionist-Party (Hämtat: 2017-10-22)

(20)

sig vilja se rättvisa och jämlikhet för alla medborgare⁵². I sitt valmanifest så

argumenterar man att det är viktigt att unionisterna kommer in i förhandlingar med Sinn Fein utifrån en position av styrka. Man hävdar att unionisterna tidigare fått ge med sig allt för mycket, men att detta tog stopp när man kom till makten. Man skriver vidare att man kommer att vara en konstruktiv partner till de man bildar regering med, men att kraven man ställer kommer att stå i proportion med de krav som kommer från Sinn Fein. Man skriver också att man inte kommer att kompromissa med grundläggande unionistiska principer bara för att behålla makten⁵³.

Sinn Fein är idag det starkaste partiet på den nationalistiska sidan, stärkta av en

besvikelse bland många katoliker med takten på förändringar. Partiet var länge ansedd som den politiska grenen av IRA. Man har sin grund i den irländska

självständighetskampen. Fram till 1974 var man förbjudna i Storbritannien på grund av ansedda kopplingar till terrorism. Man har länge vägrat ta sina platser i det brittiska parlamentet. Sedan IRA la ner sina vapen har partiet varit välkomna att delta i

fredssamtalen och de politiska förhandlingarna, och man var en del av förhandlingarna som ledde fram till Långfredagsavtalet vilket man stödde. Partiet ser sig själva som socialister⁵⁴

Man säger sig arbeta för ett inkluderande Irland, fritt från diskriminering och sekterism.

Man hänvisar tillbaka till irländska påskupproret 1916 och säger sig implementera idealen från den irländska självständighetsförklaringen. Idag arbetar man bland annat för en folkomröstning på hela den irländska ön om en återförening mellan nord och syd.

Man vill också att Nordirland skall vara representerat i Republiken Irlands parlament och att medborgarna i norr skall ha rösträtt i det irländska presidentvalet.⁵⁵

Det andra stora partiet bland nationalister har varit socialdemokratiska SDLP. De bildades 1970 av olika grupper bland annat medlemmar från det tidigare dominerande Nationalistpartiet och hade ett starkt stöd bland den katolska befolkningen under 1970- talet och var det första nationalistpartiet som satt i en nordirländsk regering. Man blev

52 DUP. About us http://www.mydup.com/about-us (Hämtat: 2018-01-06) 53 DUP. The DUP manifesto for the 2017 Assembly Election. s.6

54 Sinn Fein. Encyclopedia Britannica. 2017. https://global.britannica.com/topic/Sinn-Fein (Hämtat:

2017-10-22)

55 Sinn Fein A republic for all. http://www.sinnfein.ie/a-republic-for-all-policy (Hämtad:

2017-01-06)

(21)

under 1980-talet utmanade om de katolska rösterna av Sinn Fein som då började ställa upp i de nordirländska valen. De har från början varit inriktade på en fredlig kamp för en förening med Irland. Sedan slutet på 1990-talet har partiet tappat allt mer till det mer radikala Sinn Fein, som vunnit ökad acceptans sedan deltagandet i

fredsförhandlingarna.⁵⁶

Man beskriver sig själva som ”the party of civil rights”, och säger sig döma om ett Irland som är fritt från konflikt och sekterism. Man skriver på sin hemsida att partiets mål är ett förenat folk i ett förenat Irland.⁵⁷

Partiet lyfter fram att man alltid varit emot all typ av våld, detta då våld alltid förstör vad det utger sig att kämpa för. Man hävdar att man sedan sitt grundande velat se ett avtal för att lösa problemen mellan nationalister och unionister och mellan Irland och Storbritannien. Man säger sig helhjärtat ställa sig bakom Långfredagsavtalet.⁵⁸

Det enda partiet som inte betecknar sig som varken unionistiskt eller nationalistiskt är Alliance Party, som bildades på 1970-talet för att bryta splittringen mellan katoliker och protestanter och istället föra en mer moderat politik. Partiet har sitt främsta stöd i

medelklassen men har haft svårt att bryta igenom i stort och är fortfarande tämligen litet.⁵⁹

Man säger sig arbeta för en gemensam framtid på Nordirland, med mer av gemensam utbildning och samhällsservice. Man vill också arbeta för fler blandade bostadsområden och en kultur där alla har rätt att visa sin nationella tillhörighet samtidigt som man visar respekt för andras.⁶⁰

56 Social Democratic and Labour Party. Encyclopedia Britannica. 2017.

https://www.britannica.com/topic/Social-Democratic-and-Labour-Party (Hämtad: 2017-10- 22)

5757 SDLP About us: Our Vision http://www.sdlp.ie/about/our-vision/ (Hämtad: 2017-01-06) 58 SDLP About us: Our history http://www.sdlp.ie/about/our-history/ (Hämtad: 2018-01-06) 59 Alliance Party of Northern Ireland. Encyclopedia Britannica. 2017

https://www.britannica.com/topic/Alliance-Party-of-Northern-Ireland (Hämtad: 2017-10- 22)

60 The Alliance Party of Nortern Ireland. About Alliance.

https://allianceparty.org/page/about (Hämtad: 2018-01-06)

(22)

5.3 Långfredagsavtalet sluts

En vapenvila slöts mellan de stridande parterna på Nordirland 1994, men sporadiska våldsamheter fortsatte även efter det.⁶¹

Förhandlingar mellan de olika parterna, den brittiska och den irländska regeringen samt representanter för de olika partierna på Nordirland återupptogs i juni 1996. Resultatet blev ett undertecknande av Långfredagsavtalet den 10 april 1998, vilket var det årets Långfredag.⁶²

Avtalet som man kom överens om bestod av tre olika delar. Den första delen berörde bildandet av parlamentet på Nordirland, Northern Ireland Assembly, som skulle få ansvaret för de flesta regionala angelägenheterna. Den andra delen berörde ett

institutionaliserat gränsöverskridande samarbete mellan regeringarna på Nordirland och på Irland angående en mängd frågor. I den tredje delen kom man överens om en fortsatt konsultation mellan Storbritannien och Irland.⁶³

Långfredagsavtalet antogs i tre olika steg, dels genom ett brittiskt godkännande och dels genom ett irländskt godkännande och sedan genom en folkomröstning på Nordirland samt på Irland⁶⁴. Detta var den första gemensamma folkomröstningen som hade skett på ön Irland sedan 1918, och ägde rum den 22 maj 1998. Avtalet godkändes av 94 % i den irländska folkomröstningen och av 71 % i den Nordirländska. Det var dock dramatiska skillnader emellan de olika befolkningsgrupperna på Nordirland. Medan 96 % av den katolska befolkningen röstade för avtalet så gjorde bara 52 % av den protestantiska befolkningsgruppen detsamma.⁶⁵

Stödet för ett ja var mer än man hade kunnat hoppas på, men samtidigt så var det låga stödet ett orosmoment. Ett stöd av bara hälften av unionisterna gjorde av man kunde

61 Good Friday Agreement. Encyclopedia Britannica. 2016.

https://global.britannica.com/topic/consociationalism (Hämtat: 2017-08-04) 62 Good Friday Agreement. Encyclopedia Britannica. 2016.

https://global.britannica.com/topic/consociationalism (Hämtat: 2017-08-04) 63 Ibid

64 Hancock, Landon E (2011). ”There is no alternative: Prospect theory, the Yes Campaign and selling the Good Friday Agreement”. Irish Political Studies, 26 (1), s. 95

(23)

förvänta sig fortsatta konflikter mellan mer moderata unionister och mer hårdföra, något som man vid denna tid hade vant sig vid, Redan på 1970-talet hade Edward Heath pratat om att unionisterna var splittrade på hälften mellan mer hårdföra individer och mer moderata personer.⁶⁶

Trots denna splittring så fanns det en stor framtidstro. Tribalismen hade visserligen inte besegrats, men det fanns nu en tydlig majoritet på 71 % visade att det fanns en tydlig majoritet av befolkningen bakom fredsavtalet.⁶⁷ Valdeltagandet på 81 % blev också högre än vad många hade trott, och var precis lite högre än vad båda sidor såg som ett tillräckligt stort stöd bakom avtalet på den unionistiska sidan.⁶⁸

De parlamentsval till det nya Nordirländska parlamentet som genomfördes levererade en tydlig majoritet för de avtalsvänliga partierna, även om det var skakigt på den unionistiska sidan. Både SDLP och Sinn Fein på den nationalistiska sidan gjorde bra ifrån sig. På den unionistiska sidan var det som sagt mer splittrat. Unionistpartiet UUP under David Trimple blev största parti, men gjorde samtidigt sitt sämsta val någonsin.

Ian Paisley och andra mer hårdföra element som var motståndare till avtalet kom bara tre procent bakom.⁶⁹

Det största bakslaget kom bara 4 månader efter undertecknandet när en utbrytargrupp från IRA, som kallande sig ”Real IRA” genomförde en bombning i staden Omagh där 29 människor dödades. Dessutom så försenades bildandet av den Nordirländska regeringen, Northern Ireland Assembly, av att IRA inte hade överlämnat sina vapen.⁷⁰

Avtalet kom också att ta lång tid att implementera och få på plats en längre tid, mellan undertecknandet 1998 och bildandet av den maktdelningsregering som tillträdde 2007

(24)

hade avtalet suspenderats vid 4 tillfällen och makten hade förskjutits från moderata partier till partier som enligt Landon E Hanckock var mer extrema⁷¹.

En viktig anledning till godkännandet av avtalet i folkomröstningarna skall enligt Hanckock vara en partipolitiskt oberoende ja-kampanj ledd av olika individer från det civila samhället på Nordirland. Bland dessa individer fanns aktivister, lobbyister och affärsmänniskor som under konflikten kommit fram till att de behövde stiga utanför det vanliga politiska systemet med partier och institutioner och istället ta tag i problemen direkt med individer från motsatt sida.⁷²

Vissa av dem var skeptiska till att ett avtal skulle kunna slutas, men de ansåg att de partier som var positiva till avtalet inte skulle ha tiden att driva en effektiv kampanj medan de partier som varit tydligt emot avtalet och dragit sig ur förhandlingarna skulle ha god tid på sig att bygga upp en kampanj mot avtalet. Man ansåg att vad som

behövdes var en enad röst för att få de som var positiva till avtalet att sluta upp och övertyga väljarna om att avtalet var en viktig milstolpe som var värt att rösta för.⁷³

Tanken var från början att samordna med de partier som var för avtalet och få till en enad partiöverskridande och religionsöverskridande ja-kampanj, de flesta politiska partier var dock inte villiga att nära samordna sina politiska partier. Man fick istället nöja sig med att driva sin egen kampanj med endast en viss informell samordning med politiska partier.⁷⁴

Kampanjen kom dock snabbt igång med att samla in pengar, ta fram sitt budskap och samla och organisera stöd. När kampanjen lanserades den 27 april hade man samlat in mer än 50 000 pund, dessutom hade man fått erbjudande om stöd från olika

mediepersonligheter och andra framträdande personer.⁷⁵

72 Hancock, Landon E (2011). ”There is no alternative: Prospect theory, the Yes Campaign and selling the Good Friday Agreement”. Irish Political Studies, 26 (1), s. 95-96

73 Ibid s. 96-97 74 Ibid s. 97 75 Ibid

(25)

Den sex veckor långa kampanjen kom att präglas av både framgångar och motgångar, där den partiobundna kampanjen lanserade framgångsrika reklamkampanjer, och fick stöd från både kändisar och personer som på olika sätt fallit offer för konflikten. De partipolitiska ja-kampanjerna hade dock problem med sin sammanhållning. Nej- kampanjen var också effektiv, och allra mest skada lyckades bilder på släppta republikanska och lojalistiska fångar som fotograferades på triumfalistiska demonstrationer till stöd för ett ja.⁷⁶

Även om många partier jobbade hårt för ett ja så menar Hanckock att det är mycket troligt att folkomröstningen hade blivit betydligt jämnare och Långfredagsavtalet hade haft ett betydligt sämre mandat om det inte hade varit för den partipolitiskt obundna och religionsöverskridande ja-kampanjen.⁷⁷

Vad gjorde då att människor röstade ja? Hancock menar att den så kallade

”prospektteorin” spelar in och kan ge en delförklaring. Denna teori bygger på att människor är riskmedvetna, och vill i första hand undvika eventuella förluster.

Människor värderar också ”säkra resultat” högre än ”möjliga resultat”, och utvärderar riskerna utifrån det. Människor är då också beredda att ta större risker för att undvika negativa konsekvenser då det negativa resultaten ses som ofrånkomliga, alltså ”säkra”, istället för när det positiva bara ses som möjligt. Hancock menar också att människor söker efter olika referenspunkter som man utvärderar negativa och positiva

konsekvenser utefter, istället för en mer allmän utvärdering. Vissa saker blir därmed viktigare än andra.⁷⁸

Genom att studera och analysera ja-kampanjen och dess argument menar Hancock att han kunnat hitta ett antal olika ”referenspunkter”, för att få människor att se ett ja som det bättre alternativet. Dessa var bland annat att politikerna har arbetat hårt och levererat det bästa möjliga avtalet som kan accepteras av båda sidor. Man säger inte att det är perfekt men att det var det bästa man kunde åstadkomma. Andra ”referenspunkter” som man använde var att det var en möjlighet för en ny start, med nya möjligheter och att avtalet var en möjlighet som inte skulle komma igen. Man använde också argumentet

76 Hancock, Landon E (2011). ”There is no alternative: Prospect theory, the Yes Campaign and selling the Good Friday Agreement”. Irish Political Studies, 26 (1), s..97

77 Ibid 78 Ibid s.97-98

(26)

att det var det enda alternativet. Det fanns inga andra alternativ. Man var tvungna att få det att funka för att nytt avtal inte skulle komma, och att man var skyldiga sina barn det.⁷⁹

Hancock menar att ja-sidan lyckades genom att man balanserade mellan ett ”positivt tema”, med att lyfta fram möjligheterna, och ett ”negativt tema” som varnade för riskerna med ett nej.⁸⁰

6 Resultat och analys

I sin bok Patterns of Democracy: Government forms and performances in Thirty Six Countries så argumenterar Arend Lijphart att det finns tio element, som han kallar det, som skiljer ut en konsensusdemokrati skarpt från en majoritetsdemokrati av den brittiska typen. Istället för att koncentrera makten i händerna på majoriteten, så som är det normala i exempelvis Storbritannien, så försöker man i en konsensusdemokrati att dela på makten och på andra sätt tygla maktutövandet.⁸¹

Jag kommer nu att i tur och ordning gå igenom dessa tio element som enligt Lijphart utmärker konsensusdemokrati och sedan jämföra hur de utmärker sig till

Långfredagsavtalet och den nordirländska verkligheten.

6.1 Exekutiv maktdelning i stora koalitionsregeringar?

I ett majoritetssystem så skall vinnaren styra och förloraren sitta i opposition. Lijphart anser att detta kan vara odemokratiskt, och hänvisar här till nobelpristagaren i ekonomi Sir Arthur Lewis, då detta skulle strida mot själva principen i demokratin om att alla grupper skall få vara med i beslutsfattandet, då förloraren här faktiskt utesluts från allt beslutsfattande. Detta kan dock lösas, enligt såväl Lijphart och Lewis, genom att partier alternerar i regering och inget parti är dömt till evig opposition. Här lyfter han fram tre exempel Storbritannien, Barbados och Nya Zeeland.

79Hancock, Landon E (2011). ”There is no alternative: Prospect theory, the Yes Campaign and selling the Good Friday Agreement”. Irish Political Studies, 26 (1) s.98-101

80 Ibid, s.108

81 Lijphart, Arend. Patterns of democracy: Government forms and and performance in thirty-six different countries. New Haven: Yale University Press. 1999. s. 34

(27)

I såväl Storbritannien och Nya Zeeland har dock vissa partier suttit långa perioder utan makt. Detta gäller bland annat brittiska Labour under perioden 1979-1997. Trots detta kan man argumentera, menar Lijphart, för att det ändå finns en representation av alla grupper i samhället då länderna är relativt homogena där de stora partierna har hållit sig relativt nära mitten. Väljarnas intressen är ändå hyfsat representerade av partiet i

regeringen. Detta är dock inte fallet i heterogena samhällen med skarpa klyftor mellan befolkningsgrupperna längst exempelvis religiösa, kulturella, etniska eller språkliga fallinjer. Särskilt i samhällen där man snarare bildar separata samhällen. I dessa former argumenterar Lijphart är majoritetsstyre inte bara odemokratiskt utan till och med farligt då minoriteten blir kontinuerligt utestängd från all form av makt och kan känna sig exkluderade och diskriminerade emot, och helt tappa lojaliteten gentemot staten.

Lijphart lyfter fram Nordirland som exempel där majoritetsstyre innebar att

Unionistpartiet, representerande den protestantiska majoriteten kunde ensamt styra mellan 1921-1972, något som resulterade i vad Lijphart kallar ett inbördeskrig som endast kunde stoppas genom brittisk militärmakt och direktstyre från London.

Dessa samhällen behöver i stället, argumenterar Lijphart, ett system som sätter

konsensusbyggande framför opposition, som inkluderar snarare än exkluderar och som försöker maximera den styrande majoriteten.⁸²

Konsensusmodellen är att alla eller de flesta viktiga partier skall dela på den exekutiva makten i regeringen i en bred koalition. Lijphart lyfter fram tre exempel på detta, Schweiz, Belgien och den Europeiska Unionen. I Schweiz har de fyra stora partierna länge proportionellt delat på de sju platserna i den schweiziska regeringen

Federationsrådet. Alla språkgrupper skall också vara representerade i proportion till sin storlek. Fem eller sex ministrar är tyskspråkiga, en eller två är franskspråkig samt ofta också en italienskspråkig. Båda dessa regler är informella, men de har historiskt sett hållits. I Belgien finns det istället ett konstitutionellt krav att regeringen måste inkludera en representant från alla stora språkgrupper. Om man bortser från Premiärministern så måste det finnas lika många franskspråkiga som flamländskspråkiga ministrar. Det finns inget krav på antalet partier i regeringen, men traditionellt har man haft stora

koalitionsregeringar.

82Lijphart, Arend. Patterns of democracy: Government forms and and performance in thirty-six different countries. New Haven: Yale University Press. 1999 s. 31-33

(28)

Regeringen på Nordirland kallas för ”Nortern Ireland Executive”⁸³, för att underlätta förståelse kommer jag att använda begreppet Regeringen.

Försteministern och Vice Försteminister, vilka kan jämföras med premiärminister och vice premiärminister, måste väljas med stöd från en majoritet av både unionistiska och nationalistiska parlamentariker. Efter valet av dessa två skall resten av ministerposterna fördelas proportionellt efter partiernas storlek i parlamentet. Alla partier har rätt till en plats i regeringen men kan frivilligt välja att avstå, man har också rätt att välja att nominera en ny person. Varje enskild minister har full exekutiv makt för sina

ansvarsområden att agera inom de ramar som är det program som regeringen som helhet kommit överens om och som parlamentet ställt sig bakom. Varje minister skall också samarbeta med de utskott i parlamentet som arbetar med ministerns frågor.

Försteministern och vice Försteministern skall anordna regeringens arbete och företräda Nordirland externt. ⁸⁴

Alla ministrar måste också svära en ed när de tar sig an uppdraget. I denna ed svär de att behandla alla medborgare lika och uppträda professionellt som ministrar och inte

diskriminera någon. Man tar också avstånd från våld och svär att hålla sig till enbart demokratiska och icke-våldsamma metoder. Den person som bryter mot detta skall avlägsnas från sin post.⁸⁵

Vi kan se att Nordirland i Långfredagsavatlet går längre än båda de länder som Lijphart använder som exempel, då maktdelningen mellan partierna inte bara är informellt utan formellt, vilket det inte är i varken Belgien eller Schweiz. Alla partier har rätt att delta och ta plats i regeringen i proportion till dess storlek i parlamentet. Försteministern och Vice Försteministern måste väljas med stöd av en majoritet av både unionistiska och nationalistiska ledamöter.

83 Belfast Agreement. Strand One: Democratic Institutions in Northern Ireland.

https://www.gov.uk/government/publications/the-belfast-agreement (Hämtad: 2017-10-09) 84 Belfast Agreement. Strand One: Democratic Institutions in Northern Ireland.

https://www.gov.uk/government/publications/the-belfast-agreement (Hämtad: 2017-10-09) 85 Ibid

(29)

6.2 Maktbalans mellan den exekutiva och lagstiftande makten

Här skiljer det sig åt en del mellan det schweiziska och belgiska exemplet. Schweiz har varken presidentialism eller parlamentarism, medan Belgien har ett parlamentariskt system⁸⁶. Det är också Schweiz som Lijphart anser är det tydligaste exemplet på en konsensusdemokrati⁸⁷. Schweiz har en regering (federationsrådet) vars medlemmar individuellt väljs av parlamentet på en fast period på fem år, under denna period så kan inte federationsrådets medlemmar avsättas av parlamentet genom en

misstroendeförklaring. Skulle regeringens förslag falla i parlamentet så behöver inte regeringen avgå, varken en enskild minister eller som grupp. Detta skapar enligt Lijphart en maktbalans mellan parlamentet och regeringen, där regeringen är mäktig men långt ifrån lika mäktig som i exempelvis det brittiska Westminstersystemet.

Belgien har ett parlamentariskt system där regeringen är beroende av parlamentets stöd, precis som i Storbritannien. Detta borde enligt Lijphart egentligen leda till starka regeringar, men på grund av att Belgien har en tradition av stora koalitioner som är relativt osammanhängande så har man där inte alls blivit lika dominanta. Belgiska regeringar tenderar att vara relativt kortlivade, vilket enligt Lijphart visar på dess svaghet. Det har utvecklats en tradition av givande och tagande mellan parlamentet och regeringen.⁸⁸

För att kunna gå in på hur samarbetet fungerar mellan lagstiftande församling och exekutiv makt på Nordirland måste vi först titta på hur det parlamentariska arbetet fungerar på Nordirland. Den lagstiftande församlingen på Nordirland heter ”Northern Ireland Assembly”⁸⁹, för att underlätta förståelse så kommer jag att använda begreppet parlamentet.

Beslut i parlamentet skall där det är lämpligt tas med stöd från båda sidor. Vissa frågor är i förhand beslutade att så skall ske, detta gäller bland annat utnämnande av

talmannen, Försteministern, Vice Försteminister samt vissa budgetfrågor samt

parlamentsprocedurer. I andra fall kan beslutsgången med krav på maktdelning triggas

86 Lijphart, Arend. Patterns of democracy: Government forms and and performance in thirty-six different countries. New Haven: Yale University Press. 1999 s.35

87 Ibid.s 33 88 Ibid .s 35-36

89 Belfast Agreement. Strand One: Democratic Institutions in Northern Ireland.

https://www.gov.uk/government/publications/the-belfast-agreement (Hämtad: 2017-10-09)