SVENSKA
FORNMINNESFÖRENINGENS
T ID SKEI FT.
TOLFTE BANDET.
2:a häftet.
INNEHÅLL:
Sid.
AHRENBERG, JAC., Några dokument till vår konst- oell kulturhistoria. Samlade, tecknade oell ordnade i oell för klargörande af frågan örn restauration af Abo slott.
Med 7C fig... 105.
LAGERHEIM, MAJ, Bidrag till kännedomen Örn fylgja-tron 1G9.
MONTELIUS, OSCAR, Det nordiska treperiodssystemet. En historik...185.
•AMBROSIANI, SUNE, Takstolsfotens uppkomst. Med 5 fig. 212.
BOETHIUS, JOHANNES, En dalsk runinskrift från Orsa.
Med 1 fig...
JANSE, OTTO, Ur litteraturen...
222
.227.
Bidrag till kännedomen om fylgja-tron,
Af Maj LagerJieim.
I de isländska sagorna talas ganska ofta om en mans eller en ätts fylgja eller fylgjukona (eller hamingja), hvarmed menas ett öfvernaturligt och i allmänhet osynligt väsen, som på mystiskt sätt är förenadt med mannens—ättens—öde. Då fylgjan visar sig i synlig gestalt, uppträder hon antingen i djurskepnad eller såsom en kvinna.
Det förra är det vanligaste.
I de nedannämnda källorna omtalas fylgjor i följande fall:
A. I djurskepnad:
1. I Njåla 23 berättar Hoskuld Dalakollsson för sina män, att han i drömmen sett en stor björn, hvars make icke fanns, åtföljd af två ungar gå ut från hans hus och bege sig till hans broder Ruts, och han tillägger, att det icke kan vara någon annans fylgja än Gunnar från Lidarändes. Gunnar hade dagen förut varit där förklädd och icke blifvit igenkänd, lika litet som hos Rut, dit han sedan gått.
De sagor, som för ändamålet genomgåtts, äro: Njåla (Oldskrift-selska- bets upplaga, Kbnhvn 1875), Vatnsdcelasaga, HallfreSarsaga (båda i Fornsögur utg. af Vigfusson och Möbius, Leipzig 1860), Ljosvetninga- saga, Vigaglumssaga (båda i Islendinga Sögur II, Kbnhvn 1830) och Gislasaga Surssonar (Islendinga Sögur 25, Reykjavik 1899. De två olika redaktionerna betecknas med I och II). Dessutom ha ett par exempel hämtats från Eddadikterna. Siffrorna beteckna vid sagornas namn kapitel, vid Eddasångernas vers (enligt Sijmons upplaga).
12
2. Kjäl och hans huskarl Tord sitta en dag ute på gården.
Tord får plötsligt se en hock, som brukade gå omkring på tunet, ligga där alldeles blodig. Njal ser hvarken bock eller annat och förklarar, att Tord sett sin fylgia. Han är alltså en dödsmärkt man (Nj. 41).
3. Gunnar från Lidarände rider hemåt med sina bägge bröder.
Plötsligt blir han så sömnig, att han måste stanna och lägga sig att sofva. Han drömmer då, att han blir anfallen af en flock vargar. Själf lyckas han försvara sig, men hans yngste bror blir ihjälrifven. De tre bröderna fortsätta ridten, men bli efter en liten stund angripna af fiender, som legat i försåt. Den yngste brodern dödas under striden. Att vargarna äro fiendernas fylgjor, säges icke, men säkerligen uppfattar sagan dem så (Nj. 62).
4. I Njäla 156 berättas om några vikingar, att de tre nätter å rad voro utsatta för öfvernaturliga faror. Tredje natten var det korpar med näbbar och klor af järn, som anföllo dem. Detta ut- tydes så: korparna äro »de ovänner, som ni tro på och som skola draga eder ned till helvetets kval». Korparna få väl därför be
traktas som ovännernas fylgjor, ehuru de icke så betecknas.
5. I Yatnsd. 42 berättas, att Torkel silfri natten före en sammankomst, vid hvilken han hoppades blifva vald till gode, drömde, att han red ner igenom Vatnsdalen på en röd häst, som knappt tycktes röra vid marken. Han berättar drömmen för sin hustru och uttyder den så, att det »lyser rödt för honom», och en upphöjelse väntar honom. Men hustrun har en annan mening; hon tycker, att drömmen är ett ondt förebud. Häst heter mar (morr) säger hon, och »mar er mannsfylgja», och röd syntes den, örn den skulle bli blodig; det kunde hända, att Torkel blefve dräpt vid sammankomsten. Så skedde ock. Enligt sammanhanget tycks alltså den häst, Torkel i drömmen rider, vara hans egen fylgja — såvida den icke är hans dråpsmans, hvilket dock förefaller mycket osannolikt.
6. Einar i Tvärå drömde en gång, att en stor präktig oxe med starka horn gick upp genom bygden och kom till Modru- valla, hans broder Gudmunds gård. Sedan den där gått omkring till hvarje hus på gården, gick den till högsätet och föll där ned död. Einar menade, att detta var ett förebud för viktiga händel
ser, »ok er fetta mannafylgjur». Straxt därefter kommer Gudmund
hem och går, som han brukar, till hvarje hus på sin gård, innan
BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM FYLGJA-TRON.
171 han går in och sätter sig i högsätet. Efter en liten stund sjunker han tillbaka död (Ljösv. 21).
7. Gudmunds son Eyolf drömde en natt, att han var ute och red, och att en flock nötkreatur kom emot honom. Bland dem var en stor röd oxe, som ville göra honom illa, och en folkilsken tjur samt en mängd småboskap. Hans fosterfader, för hvilken han om
talade drömmen, sade, att det var hans ovänners »mannafylgjur», och att oxen följde Torvard och tjuren Hall. Torvard och Hall voro hans förnämsta fiender (Ljösv. 26).
8. Gisle Sursson drömmer, innan hans svåger Vestein blir mördad, att en huggorm kommer slingrande från en närbelägen gård och biter Vestein till döds. Följande natt drömmer han, att en varg kommer från samma gård och biter ihjäl Vestein (Gisl.
I 14). Visserligen säges här icke uttryckligen, att dessa djur äro fylgjor, men man kan ta för gifvet, att de så uppfattades. Hugg
ormen följde väl trollkarlen Torgrim, som genom att trolla oväder öfver Gisles gård, där Vestein befann sig, möjliggjorde mor
det, och vargen Torgrim Freysgode, som utförde det (jfr Gisl.
II 18).
9. Omedelbart före sin sista strid drömmer den fredlöse Gisle Sursson, som alltjämt förföljes af sina fiender, att stora fåglar, som tycktes ha vältrat sig i blod, kommo in i huset. När han vaknat och berättat drömmen, höras redan fiendernas röster utanför. — Icke heller här kallas djuren fylgjor, men att de skola uppfattas som sådana, antydes bl. a. däraf, att Gisle, som förut icke kunnat sofva, plötsligt gripes af sömnighet, hvilket ofta framställes som
ett tecken till fylgjors annalkande (jfr nedan) (Gisl. I 33).
10. Blott delvis i djurskepnad uppträder fylgjan i en dröm, som samme Gisle Sursson haft någon tid före den nyss omtalade. Han drömde då, att hans fiender angrepo honom. Främst gick tjutande en man med varghufvud. Honom högg Gisle midt itu. Så be
handlades också, då Öfverfallet ägde rum, den som först angrep Gisle. Denne var en man vid namn Helge, som flera gånger an- vändts som spion mot Gisle. Troligen uppfattar sagan drömmens varghöfdade man som denne Helges fylgja (Gisl. I 32).
11. På samma sätt tror Kostbera sig se Atles harn (här =
hamingja, fylgja), då hon i drömmen ser en örn flyga in och längs
igenom huset (Atlamål 18).
B. Såsom en kvinna visar sig fylgjan i följande fall:
12. Torsten Ingemundsson var bjuden till gästabud till en trollkunnig kvinna vid namn Groa. Tre nätter innan han skulle fara hemifrån drömde han, att ättens fylgja (»kona su er fylgt haföi Jjeiin framdum») kom till honom och bad honom icke fara.
Han invände, att han lofvat komma, hvilket fylgjan ansåg mycket oklokt; han skulle få ondt af det. På samma sätt kom hon och varnade honom de båda följande nätterna, och rörde vid hans ögon, tillägger sagan. Detta sistnämnda drags betydelse förblir oför
klarad. Torsten lydde varningen och föregaf sig vara sjuk för att slippa resa. Äfven hans fränder stannade hemma för hans skull. Det visade sig sedan, att Groa genom trollkonster beställt ett jordskred, som förstörde hennes gård och dödade alla därvarande (Vatnsd. 36).
13. Då Hållfred vandrsedaskald var på väg ut till Island och var dödssjuk, varseblefvo hans kamrater en storväxt brynjeklädd kvinna, som gick på vattnet efter skeppet, »och hon gick på böl
jorna som på land», tillägger sagan. Hållfred såg dit och »såg, att det var hans fylgjukona». Han sade: »jag uppsäger all förbindelse med dig». Hon frågade örn Torvald, Hallfreds broder, ville taga emot henne, men han nekade. Då sade den unge Hållfred, skaldens son: »jag vill ta emot dig». Därefter försvann hon (Hallfr. 11).
14. Glum Eyolfsson drömde en natt, att han stod ute på sin gård Tvärå och såg utåt fjorden. Då såg han en kvinna komma från kusten uppåt land och styra kosan till Tvärå. Hon var så lång, att hennes axlar räckte upp till fjällen. Glum gick emot henne och bjöd henne till sig. Därefter vaknade han. Denna dröm tydde han själf så, att hans morfar, den mäktige hersén Vigfuss i Norge, dött, och kvinnan var hans »hamingja», som nu ville slå sig ned hos Glum (Vigagl. 9).
15. Såsom fylgjor, eller kanske snarare som med dem när
besläktade väsen, kan man ock betrakta de i Gislasaga Surssonar uppträdande drömkvinnorna (draumkonur). Gisle drömde mycket och hade sådana drömmar, hvilkas innebörd var tydlig (han var
»draumamaör rniklll ok berdreymr»). En gång, då han jämrat sig i sömnen och hans hustru frågade om orsaken, berättade han föl
jande (Gisl. I 22): »Jag har två drömkvinnor; den ena är välvillig
mot mig, men den andra säger mig alltid något, som syns
mig värre, än hvad som förut handt mig, och spår mig endast ondt.»
BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM FYLGJA-TRON.
173 Denna gång hade han drömt, att han kom in i en säl, där många hans vänner och trander sutto; sju eldar brunno där, somliga voro tämligen nerbrunna, men andra brunno som klarast. Då kom den goda drömkvinnan (»draumkona min hin betri») in och sade honom, att de sju eldarna betecknade de år, Gisle ännu hade kvar att lefva. Hon uppmanade honom att under den tid, han hade kvar, öfvergifva galdrar och hednisk trolldom och vara barmhärtig mot döfva, halta och fattiga — ett drag, som tydligen härstammar från den kristne sagoberättaren (dock hade Gisle enl. II blifvit primsignad i Danmark). — Enl. II 22 säger Gisle först, att han drömt örn den onda drömkvinnan (su en verri konan), men sedan berättas drömmen på samma sätt som i I, så att hennes närvaro i berättelsen är öfverflödig, om den icke kommit dit för att moti
vera, att Gisle jämrat sig i sömnen. Detta är dock ett drag, som ofta återkommer, närhelst den sofvande har betydelsefulla drömmar. — En annan gång (I 24, II 23) berättar han, att den onda dröm
kvinnan nu ofta kom till honom och alltid ville gnida in honom med blod och tvätta honom i blod och talade onda ord till honom.
— På ett annat ställe säges, att den onda drömkvinnan kom oupp
hörligt, men stundom äfven den goda. En natt kom den goda ridande på en grå häst. Hon bjöd Gisle att följa med till hennes boning. De komma till ett stort hus och gå in i en smyckad sal.
»Hit skall du komma», säger drömkvinnan, »när du är död, och här skall du njuta ägodelar och lycka» (Gisl. I 19). — Då de sju år, som den goda drömkvinnan lofvat honom, voro förlidna, kom den onda och sade, att hon nu skulle omintetgöra allt hvad den goda sagt. På hans hufvud knöt hon en blodig hufva (Gisl. I 32).
— Tack vare de ständiga onda drömmarna biet Gisle slutligen, be
rättar sagan, så mörkrädd, att han icke vågade vara ensam. — I en af de visor, i hvilka han omtalar drömmarna, talar han örn en kvinna, som gråtande stod vid hans sida och förband hans sår.
Örn denna kvinna var den goda drömkvinnan eller skaldens hustru, framgår icke af sammanhanget.
Det är emellertid att märka, att dessa kvinnor aldrig kallas fylgjor och i sitt uppträdande skilja sig rätt mycket från fylgjorna.
16. Såsom en trollkvinna ridande på en varg uppträder Helge Hjorvardssons fylgja kort före hans död, då hon möter hans bro
der Hedin i skogen och erbjuder sig att följa honom (Helgakviöa
Hjorvarössonar, prosast. före v. 31; jfr prosast. före 35).
17. I Njåla 96 namnes i förbigående bland Sidu-Halls söner
»Jriörandi så er disir dråpu». Den händelse, som här åsyftas, finnes omtalad i Flatöboken I s. 420. Förloppet är följande: Sidu-Hall har gästabud, och en af gästerna är hans vän Torhan spåman. Denne, som en tid haft underliga aningar, varnar örn kvällen de närvarande för att gå ut under natten. Örn det bultade på dörren, skulle de icke bry sig örn det; annars skulle det gå dem illa. När alla gått till hvila, bultar det på dörren. Ingen öppnar. Detta upprepas tre gånger. Då stiger Tidrande, som har sin plats närmast dörren, upp, tar sitt svärd och går och öppnar. Då han kommer ut, ser han ingen, men hör hästtramp norrifrån. Därefter ser han nio svartklädda kvinnor med dragna svärd komma ridande. Söderifrån komma nio ljusklädda på hvita hästar. Tidrande vill gå in och omtala synen, men angripes då af de svartklädda kvinnorna. Han försvarar sig tappert, men blir fålld. Man finner honom sedan sårad utanför dörren. I dagningen dör han, men har dessförinnan hunnit berätta, hvad som handt honom. Torhan spåman menar, att dessa kvinnor voro inga andra än »fylgjur yörar frända». En
ligt Torhalls aningar förestod ett religionsombyte, och en bättre religion skulle komma till landet. Detta menade han att de ättens diser, som följt den gamla tron, förutsett. De visste, att de då måste skiljas från ätten, men dessförinnan ville de ha en skatt af den. De bättre diserna hade velat hjälpa Tidrande, men icke kunnat.
Diserna äro här ätt-fylgjor.
18. Såsom en enskild mans fylgjor uppträda de med denna benämning i Atlamål 25, där Glaumvor, Gunnars maka, berättar, att hon drömt, att döda kvinnor i sorgdräkt kommit för att bjuda Gunnar till sig. Drömmen betydde, trodde hon, att hans diser blifvit maktlösa.
19. Här må ock anföras en berättelse ur Vigaglums saga 21 örn öfvernaturliga kvinnor, som väl icke kunna räknas för fylgjor, men dock stå dessa nära. Glum drömde en natt, att han såg två kvinnor, som hade ett tråg mellan sig och öste blod öfver hela häradet, hvilket ansågs båda viktiga händelser. Möjligen äro dessa kvinnor höfdingars fylgjor eller kanske någon slags häradsfylgjor.
Såsom en art af ödesgudinnor uppfattas de tydligen.
C. I följande fall lämnas vi i ovisshet om fylgjans gestalt, eller hon uppträder osynlig.
20. I Njåla 69 berättas, att några män en natt redo till Lidar
ände för att öfverfalla Gunnar. På vägen grepos de af så stark sömnlust, att de måste lägga sig ner och sofva i en skog. Samma natt hände sig, att Gunnars vän Njal icke kunde sofva utan gick ut och in i stugan. Då han tillfrågades om orsaken, svarade han, att han såg mycket, många fientliga fylgjor, som tillhörde Gunnars ovänner, men det underliga var, att fast de läto ilskna och strids
lystna, så uppträdde de obeslutsamt. Här nämnes icke, i hvilken gestalt Njal såg fylgjorna, men troligast förefaller, att de i likhet med alla andra fylgjor, som i denna saga visa sig, uppträdde i djurskepnad.
21. I några af sagornas berättelser om fylgjor göra dessa icke sin närvaro förnimbar för synen utan på annat sätt. I Njåla 12 säger den trollkunnige Svan till dråparen Tjostolf, som hos honom sökt skydd mot Osvifrs hämnd: »Nu komma Osvifrs fylgjor på oss», och i detsamma gäspar han. Här tycks fylgjornas närhet endast gifva sig till känna genom plötsligt påkommen sömnighet; dock är ju icke uteslutet, att Svan såg fylgjorna, ehuru sagan tiger
därom.
22. Då Eyolf Gudmundsson efter att ha dräpt Torarin Ho- skuldsson, red öfver Vodluheden, snafvade hans häst, och han föll af och blef så stelbent af fallet, att han en lång tid inte kunde gå.
Då han träffar den kloke Finne och för denne omtalar händelsen, förklarar Finne, att det var Torvards och haus franders fylgjor, som Eyolf icke kunnat hålla stånd mot. Torvard var den dräpte Tora- rins broder och följaktligen Eyolfs fiende (Ljösv. 30).
BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM FELG JA-TRON.
175
*
*
*D. Slutligen anföras här de fall, då fylgjor omtalas på ett mera obestämdt sätt, utan att de ha uppenbarat sig vare sig i syn
lig måtto eller annorledes.
23. Då Torolf heljarskinn väntade att bli anfallen af sina
fiender Ingemundssönerna, sade han: »de där bröderna ha starka
fylgjor» (»rammar fylgjur»). Det var därför rådligast att gömma
sig, örn de komme (Vatnsd. 30).
24. Det ofvan citerade samtalet mellan Eyolf och Finne (Ljösv. 30) fortsattes så, att Eyolf säger: »menar du, att deras fylg- jor äro duktigare än mina och mina franders?»
Dessa båda exempel närma sig de talesätt, där hamingja be
gagnas i afbleknad betydelse örn en mans lycka eller framgång, synonymt med orden gipta, gsefa. Hamingja kan vara alldeles lik
tydigt med fylgja — så användes det i Vigaglums saga örn Vig- fuss herses fylgja — men vanligare är den ofvannämnda betydel
sen. Man tänkte sig, åtminstone ursprungligen, att lyckan berodde på fylgjan. Detta sammanhang är skönjbart i vissa ex. Då Tor
sten Ingemundsson tack vare fylgjans varning undgått Groas för
såt, säger hon, att det är svårt att stå emot Ingemundssönernas
»gipta» (Vatnsd. 36; se ex. 12 ofvan). Så säges också i Njåla 58, att det är svårt att »gå emot Gunnars gipta». Flera liknande ex.
finnas. Gipta är väl här tänkt som det mått af framgång, som är bestämdt för en människa. Dock tycks begreppet tangera fylgja- föreställningen.
Man kunde låna en annans gipta eller hamingja för att ut
föra något svårt uppdrag. Så lånar Olaf Tryggvason Hållfred sin gipta, när han skickar honom att döda Torleif (Hallfr. 6). »Ok skal ek til leggja mina giptu», heter det. I kap. 7 berättas, att Hållfred lyckas försvara sig mot en fiende »med Guds hjälp och konung Olafs gipta», och i Ljösv. 32 säger Eyolf sig skola utföra ett ko
nungens uppdrag »med konungens hamingja». I Vatnsd. 3 säges Torsten Kellsson förlita sig på sin faders hamingja, och det är tack vare hamingjan han kommer oskadd från ett farligt äfventyr (kap. 4).
Hamingjan följde ock med namnet (Vatnsd. 7 och 13). Örn man lyckas i en sak, beror på hamingjan (Vatnsd. 8). En hamingjumadr eller giptumaör är den, som har lyckan med sig _ (däremot säges om Gisle Sursson, att han icke är någon gcefumadr, ehuru han är en förträfflig man). Afven i dessa talesätt ligger fylgjatron kanske bakom, men hamingjan eller giptan fattas icke såsom ett personligt väsen.
Såsom af ofvan anförda exempel framgår, uppenbarar fylgjan sig vanligen i drömmen, blott sällan ser man henne i vaket till
stånd. På de 20 exemplen på, att fylgjor visat sig för människor,
komma endast 6 fall, då det skett i vaket tillstånd. I tre af dessa
fall bebådar det dens död, hvars fylgja visar sig. Njals huskarl Tord (ex. 2) och Hållfred vandraedaskald (ex. 13) se båda sin egen fylgia kort före sin död.1 Hedin i Helgakv. Hj. (ex. 16) ser sin broders fylgia kort före dennes död. Af de öfriga tre fallen är ex.
4 en mycket fantastisk berättelse, föga representativ för ifråga
varande föreställningsvärld, och ex. 17 icke heller fullt analogt med andra fylgjauppenbarelser, ty det är ättens och på samma gång asatrons diser, som Tidrande ser; i båda fallen följer emellertid den persons död, som sett synen. I ex. 20 bebådar synen ingens död; men Njal var en man, som såg mer än andra, och sådana se vakna, hvad andra blott se i drömmen.2
Det kan således — för våra källors vidkommande — uppställas som regel, att fylgjan för vanliga människor (som icke äro »synska») blott visar sig i drömmen, utom då hon varslar död för den hon följer (event, för den som ser henne). I drömvärlden hör fylgjan hemma. Den sofvande, som drömmer om fylgjor, jämrar sig van
ligen i sömnen. En egendomlighet, som upprepas i flera af be
rättelserna, är att fylgjans annalkande ger sig till känna genom en plötsligt påkommande obetvinglig sömnlust. Så är fallet med Gunnar i ex. 3. Einars dröm örn brodern Gudmunds fylgja (ex. 6) inträder icke heller under nattens sömn, utan det heter, att han lade sig ned och somnade, på e. m. som det tycks, och man kan förutsätta, att den omtalade sömnigheten äfven här tankes ha kom
mit på. När Gisle Sursson drömmer örn fåglarna (ex. 9), hade han förut icke kunnat sofva, men gripes plötsligt af sömnighet. Denna omständighet förekommer aldrig, då det är drömkvinnorna, som be
söka honom. Ex. 21 är i detta afseende särskildt att beakta (se
BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM FYLGJ A-TRON.
1 Man kan dock icke af föreliggande källor dra den slutsatsen, att det med nödvändighet ansågs för ett dödsbud, om man med vakna ögon såg sin egen fylgja, ty Hållfred var redan döende, och hans fylgja kom för att söka en annan man att följa; och hvad Tord beträffar, så behöfver man inte i Njåls ord: »J>u munt vera maör feigr, ok munt J)u sjet hafa fylgju jönas, inlägga den meningen: du måste dö snart, emedan du sett din egen fylgja; utan det är naturligare att tolka dem så: det är din . fylgja du sett, och hon var blodig, det måste betyda döden. — A andra sidan finnes i dessa sagor intet ex. på, att en man, utan att vara nära döden, vaken sett sin fylgja.
2 Möjligen utgör ex. 21 ett härmed likställdt fall, om näml. Svan såg
Osvifrs fylgjor, hvilket sagan dock icke omtalar. Afven Svan var »clair-
voyant».
ofvan!). Men ännu märkligare är berättelsen om, huru Njal ser Gunnars ovänners fylgjor (ex. 20). Här är det nämligen de, hvil
kas fylgjor visa sig, som icke kunna motstå sömnlusten. Det tycks, som om sagans mening i detta fall vore, att deras fylgjor icke kunde visa sig för Njal, annat än örn de själfva sofvo.
En i ögonen fallande olikhet mellan fylgja-uppenbarelserna är den, att det stundom är den egna fylgjan, stundom en annans fylgja, som visar sig. Endast i ex. 13 är det både Hållfred själf och hans följeslagare, som se hans fylgja. Vi ha redan nämnt de fall, då någon vaken ser sin egen fylgja, hvilket tycks vara ett dödsbud (ex. 2 och 13). Likartadt är ex. 17, ehuru det är sin ätts diser Tidrande ser. Att se sin fylgja i drömmen är icke lika farligt. Då Torsten Ingemundsson ser sin släkts fylgja, får han hjälp af henne (ex. 12), och då Vigaglum drömmer om sin morfars fylgja, som blir hans egen, varslar det makt och heder (ex. 14). Gisle Surssons drömkvinnor inta, som nämndt, en undantagsställning; de visa sig för att omtala kommande ting. Torkel silfris dröm om den röda hästen (ex. 5) förebådar visserligen hans död, men det är därför att hästen är röd, hvilket betyder blod, som drömmen har denna innebörd.
Det är f. ö., såsom ofvan påpekats, inte absolut säkert, att hästen är Torkels egen fylgja. — Exemplen på att man ser andras fylgjor äro i ifrågavarande sagor talrikare.
*
*
*
Hvad är meningen, ändamålet med fylgjans uppenbarelse för människan?
Fylgjan kommer ibland som förebud, varsel; ibland för att varna, upplysa, trösta, uppmuntra.
För Tord, Torkel och Hållfred (ex. 2, 5 och 13) kommer fylgjan som dödsbud, ehuru Hallfreds fylgja äfven, och kanske i första rummet, har det målet att söka sig en annan man att följa.
Samma dubbla uppgift har Helge Hjorvardssons fylgja (ex. 16).
Äfven Einars dröm om oxen (ex. 6) varslar Gudmunds död. Kost- beras och Glaumvors drömmar i Atlamål (ex. 11 och 18) äro lika
ledes olycksförebud, liksom Gisle Surssons i ex. 8, 9 och 10 om
talade drömmar. Såsom »varsels i inskränkt mening uppträda
Osvifrs fylgjor i ex. 21.
BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM FYLGJA-TRON.
179 På en gång förebud och varning är Gunnars dröm örn vargar
na (ex. 3), Eyolfs om oxen och tjuren (ex. 7) och Njals syn (ex.
20). Torsten Ingemundssons ättfylgja kommer till honom för att varna och därigenom skydda honom (ex. 12).
Däremot då Gunnar från Lidarändes fylgja visar sig för Ho
skuld, är det intet förebud, ty det sker först sedan Gunnar varit där, knappast heller en varning, ty i så fall kommer den för sent, utan snarare endast en upplysning (ex. 1).
Vigfuss herses fylgja kommer till Vigaglum (ex. 14) dels i samma ärende som Hallfreds och Helges fylgjor, dels väl ock till uppmuntran. — Gisle Surssons drömkvinnor (ex. 15) komma både för att förutsäga kommande ting eller som förebud och för att plåga eller trösta. — I ex. 22 hjälpa fylgjorna sina män genom att skada deras fiender. — Mera själfständigt uppträda disenia i ex. 17. På sätt och vis förebåda de religionsförändringen, men deras egentliga uppgift tyckes vara att dräpa Tidrande.
I allmänhet har alltså fylgjans uppträdande samband med död, olycka, fara eller motgång. Endast ex. 14 är ett tydligt undantag (dock fattar Glum hennes uppenbarelse tillika som ett tecken till, att Vigfuss är död).
De föreliggande källornas upplysningar örn fylgja-tron kunna sammanfattas i följande punkter:
1. Fyl^jau är ett i vanliga fall osynligt väsen, som åtföljer en man (kvinnors fylgjor nämnas aldrig i dessa sagor). Hon är öfvernaturlig, icke underkastad den begränsning, som gäller för vanliga människor och djur (se ex. 5, 13, 14!), men uppfattas dock som ett verkligt väsen, icke som en syn eller drömbild blott.
Såsom trolldomsväsen uppträder hon blott i det från Helgakvida lånade exemplet.
2. Förmodligen har hvarje man sin fylgja. Men det tycks icke vara något ovanligt, att en man först som fullvuxen får sin fylgja — eller får en ny fylgja (ex. 13, 14, 16). Man måste fråga sig: har han inte haft någon fylgja förut? eller försvinner hans gamla fylgja? eller får han för framtiden flera fylgjor? eller går den gamla på något sätt upp i den nya? Dessa frågor lämnas af sagorna utan svar.
Stundom omtalas en mans fylgjor i pluralis. Så talar Svan
örn Osvifrs fylgjor (ex. 21), men det är ju möjligt, att det är hans
och hans följeslagares fylgjor, som åsyftas. Einar säger örn sin
dröm om oxen, Gudmunds fylgia (ex. 6): detta är »mannafyJgjun.
Pluralen tjänar kanske bär till att ge uttrycket en mera allmän giltighet. Jfr Gunnar Gjukesons diser och Gisle Surssons två drömkvinnor, hvilka senare dock icke framställas som fylgjor.
Hvad björnungarna, som följa Gunnar från Lidarändes fylgia (ex. 1), betyda, lämnar sagan oss i ovisshet om, men det tycks endast vara den stora björnen, som är Gunnars fylgia.
3. En släkt kan ha sin »settarfylgja» (ex. 12). Möjligen ha de enskilda medlemmarna af släkten därjämte sina egna fylgjor (ex.
23). Ätten kan ock ha ett antal fylgjor eller diser gemensamt (ex. 17). Franders fylgjor uppträda tillsammans (ex. 7, 22, 24).
4. Fylgjans förbindelse med mannen (släkten) är intim, men icke oupplöslig (ex. 17). I hvarje fall tycks den alltid upplösas genom döden (ex. 13, 14, 16. Ifall Gisle Surssons goda drömkvinna är att betrakta som en fylgia, utgör hon ett undantag från denna regel enl. berättelsen i kap. 19). Hållfred uppsäger själf förbin
delsen med sin fylgia, då han känner döden nalkas. Helges fylgia söker sig en ny man att följa redan någon tid före Helges död.
Vid en mans död kan hans fylgia öfvergå till någon af hans frän- der. Örn detta alltid tänktes vara fallet, framgår icke.
5. Fylgjan är i allmänhet osynlig, men kan äfven som sådan göra sin verksamhet kännbar (ex. 21, 22). Blott undantagsvis visar hon sig — och då vanligen i drömmen — såsom förebud eller till varning, hjälp, uppmuntran.
6. Vanligtvis visar hon sig i djurgestalt, mera sällan såsom en kvinna. Fylgjans gestalt motsvarar mannens skaplynne. Den starke, mäktige, storslagne Gunnar från Lidarände följes af en stor björn, under det hans lömska motståndares fylgjor äro vargar. Oxen med de starka hornen är en passande fylgia åt den mäktige Gudmund, sådan sagan skildrar honom, liksom bocken, som gick omkring på tunet som ett slags hustomte, ger en lämp
lig form för trotjänaren Tords fylgja (ex. 2). Den stridbare skal
den Hallfreds fylgjukona är en storväxt, brynjeklädd kvinna, och att Vigfuss herses fylgja var högre än fjällen, är en bild af hans stora makt och anseende. — Naturligtvis fordrades det dock en sär
skild visdom för att utan vidare känna igen en fylgja, såsom Eyolfs fosterfar gör i ex. 7.
7. Fylgjan kan uppenbara sig såväl för den man hon följer
som för en annan,dock i allmänhet blott för en i sänder(undantagex,13).
BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM FYLGJA-TRON.
181 8. Slutligen se vi i flera fall, att fylgjans närvaro ger sig till känna genom sömnighet, som plötsligt påkommer den, som hon vill visa sig för. Afvikande är ex. 20 (jfr sid. 175 ofvan!) Man kan dock icke af detta ex. dra den slutsatsen, att fylgjan i all
mänhet icke tänktes kunna visa sig annat än då den man, hon följde, sof.1 Icke ens för de andra ex. i Njåla gäller detta. I ex.
1 och 3 kunna vi t. ex. med bestämdhet sluta oss till, att de män, hvilkas fylgjor visade sig, vid tillfället voro vakna.
Hvad är nu, enligt våra källor, fylgjan för sagoförtäljaren och hans samtid? Hvilken betydelse inlägga de i ordet? Hvilka före
ställningar fästa de därvid?
På sätt och vis synes fylgjan vara människans egen själ, som hon i drömmen kan tala med, och som kan uppträda skild från henne. I denua riktning pekar i synnerhet ex. 20, ifall det verkligen är sagans mening, att Gunnars flender måste sofva, för att deras fylgjor skulle kunna visa sig för Njal (o: för att deras själar skulle kunna uppträda frigjorda från kropparna).
Fylgjan är ock människans kraft och framgång i lifvet, hennes mått af lycka. Att säga, att människor ha starka fylgjor, är unge
fär detsamma som att säga, att de sj alfva äro starka.
Fylgjan är ock ett slags dubbelgångare, som går före männi
skan eller samtidigt uppträder på annat håll än hon.
Men å andra sidan är fylgjan ett starkare, mäktigare väsen än människan och dör icke med henne. Hon vet mera örn kom
mande och fördolda ting, hon är en länk mellan människan och den osynliga världen. Hon spelar försyn för människan, varnar och hjälper henne, låter henne veta, hvad hon behöfver, örn fram
tiden. Hon är därför människans skyddsande. En kristen mot
svarighet till denna sida af fylgja-tron är det, då Sidu-Hall, innan han låter döpa sig, uppställer det villkoret, att Tangbrand å ängeln Mikaels vägnar skall lofva, att han skall bli Halls »fylgju-engill»
(Nj. 100).
Såsom skyddsängel uppträder också Gisle Surssons goda dröm
kvinna, ehuru hon tycks maktlös mot den onda. I fråga örn dessa drömkvinnor kan det icke bli tal örn något dubbelgångarskap,
1 Jämför, att enligt Hrölfssagan Bodvar Bjarkes själ (fylgja?) i björn
gestalt deltog i striden, så länge kroppen låg sofvande, men då han tvangs
att vakna och gå ut i striden, försvann björnen.
någon identitet med Gisle själf. Men de framträda — liksom i viss mån alla fylgjor — som ödesgudinnor, med den skillnaden, att det här är två, som strida örn mannen. Så som sagoberättaren framställer saken, är förhållandet mellan Gisle och drömkvinnorna mera ömsesidigt än i allmänhet förhållandet mellan en man och hans fylgia. Gisle fruktar den onda drömkvinnan och älskar den goda, hos hvilken han efter döden väntar lycka och frid efter sitt kvalfyllda lif.
I andra fall förhåller mannen sig passiv gent emot sin fylgia;
han anropar henne inte örn hjälp, han söker inte genom henne utforska framtiden, vänder sig icke till henne för att få råd. Hon är hans öde, som han inte kan undgå. Då Tord (i ex. 2) sett sin fylgja, säger Njal, att det är ett dödsbud, och ber honom vara rädd örn sig. Men Tord svarar: »Hvad hjälper det, om detta är mig förelagdt?» — Möjligen kunde man vilja se en antydan om ett tillitsfullt förhållande gent emot fylgjan i ett sådant uttalande som i Vatnsd. 3 (rad 3), att Torsten Ketilsson, då han ger sig ut i ett äfventyrligt företag, förlitar sig på sin faders hamingja. Men här är hamingja säkerligen icke att förstå såsom liktydigt med fylgja utan — i likhet med andra ställen i samma saga — i be
tydelsen lycka, medgång och betecknar intet personligt väsen.
Såsom personifierande människans lycka går fylgjan öfver i den opersonliga hamingjan eller giptan, till hvilken man hade en fatalistisk tillförsikt. Såsom ödesgudinna och skyddsande samman
hänger hon med nornor och diser, med hvilka senare hon, såsom vi ofvan sett, stundom identifieras.
Å ena sidan människans egen själ, hennes kraft och lycka, å andra sidan skyddsande och ödesgudinna — ett väsen, som sammanhänger både med människornas och gudarnes värld — är det alltså sagor
nas svar på vår fråga: hvad är fylgjan? Ja, örn vi lägga till
sammans alla exemplen och plocka ihop ett drag här, ett drag där.
Men örn vi se på hvarje exempel för sig, finna vi, att de två sidorna så godt som aldrig äro förenade hos samma fylgja.
Mitt material är för knapphändigt att bygga några slutsatser på, men man kan inte undgå att göra den iakttagelsen, att det är en djupgående skillnad mellan de berättelser, där fylgjan uppträ
der i djurgestalt, och dem, där hon kommer som en kvinna. Djur-
fylgjans egentliga uppgift är att vara varsel, förebud. Hon är till
sin natur dubbelgångare. Hennes uppträdande består hufvudsak-
BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM FYLG JA-TRON.
