Ett norskt ringspänne Holmqvist, Wilhelm
Fornvännen 1960(55), s. 280-284 : ill.
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1960_280
Ingår i: samla.raa.se
SMÄRRE MEDDELANDEN ETT NORSKT RINGSPÄNNE
Historiska museet i Stockholm h a r en liten k o m p a r a t i v samling med etl högst varierande innehåll, som föga studeras av museets eget folk och torde vara så gott som okänd av utomstående. Det var sålunda i och för sig k n a p - past någon större överraskning, att undertecknad, kort tid efter avslutandet av en artikel som bl. a. h a n d l a d e om vikingatida ringspännen med filigran, fick ytterligare ett sådant i sin h a n d , vilket legat obeaktat i de k o m p a r a t i v a samlingarna.1 Det tillhör museets allra äldsta bestånd av fornsaker med ett så lågt inventarienummer som 1428. Som enda härkomstuppgift slår att det är funnet i Norge.
Eftersom ringspännel i fråga utgör ett ytterst värdefullt komplement till det i min tidigare n ä m n d a artikel b e h a n d l a d e materialet, vill jag h ä r med några ord presentera d e t s a m m a .
Det är av brons med k u l k n o p p a r i s a m m a material (fig. 1—2). I likhet med m å n g a a n d r a r i n g s p ä n n e n av d e n n a typ h a r varje k n o p p elt n e d s ä n k t medaljongfält, som h ä r är försett med silverfolium och silverfiligran. Medal- jongens kantlist är pärlad och den högkantslällda, svagt p ä r l a d e filigrantrå- den är lagd i tre kopplade voluter p å varje medaljongfäll. Vart och ett av dessa senare tangeras vidare av fyra r e k t a n g u l ä r a fält, stående korsformigt mot v a r a n d r a . Även dessa fält är n e d s ä n k t a samt smyckade med silverfolier och filigranträd, löpande i ö p p n a slingor. Det är intressant att iakttaga, att folierna på samtliga fält, även de r u n d a , ha fästals på det sättet, att filigran- tråden på två v a r a n d r a motstående p u n k t e r går in i en s k å r a i den omgivande ramen, d ä r den fastbanirals. P å några av fälten är folierna borta. K n o p p a r n a p r y d a s i övrigt av ingraverad d j u r o r n a m e n t i k i ett ringkedjeliknande mönster (fig. 3 a—c). — Spännet b ä r spår av stark nötning.
Trots skillnaden i material torde det väl k n a p p a s t vara någon tvekan om alt detta ringspänne h ö r s a m m a n med de i den citerade artikeln n ä m n d a ringspännena från Eketorp, Vårby o. s. v. Dessa senare är av silver med guld- filigran, och vårt b ä r b e h a n d l a d e ringspänne skulle sålunda k u n n a b e t r a k t a s som en värdefull länk mellan dessa och k u l n ä l a r n a från Birka och Syllöda, vilka ju också ä r o av b r o n s med silverfiligran. Även pärlstavslislcn p å de r u n d a medaljongerna p e k a r j u i s a m m a riktning.
Vi k o m m e r så till ursprungsfrågan. De flesta m e n a r väl att ringspännen av denna typ skulle ha elt brittiskt u r s p r u n g , och snarast h a r m a n väl ansett
1 Jag slår i tacksamhetsskuld till a m a n u e n s Birgit Arrhenius, som fäste min u p p m ä r k s a m h e t på detta föremål. — Den artikel, som avses, är »The Syllöda Silver Pin—an English Element in the Art of the Viking Age», Suomen Museo, Helsinki 1959, s. 34 ff.
S M A 11 II E M E I) I) i; I. A N I) 1. N
Fig. 1. Ringspänne. Obekant fyndort i Norge. — P c n a n n u l a r brooch.
Unknown find-place in Norway.
dem höra h e m m a i den specifikt n o r s k a vikingatidsmiljön därstädes.2 Även undertecknad h a r i ovan n ä m n d a artikel argumenterat för cn s å d a n upp- l ä n n i n g . På senaste tid h a r däremot Stenberger velat göra gillande, att de visserligen skulle återgå på brittiska g r u n d t y p e r men att de skulle vara för- färdigade i Skandinavien.3 Han slödcr d e n n a uppfattning på två skäl, vilka båda synas vara tvivelaktiga, nämligen dels filigranorneiiiigen med t r å d k a n - lade korn, dels de b a n d m ö n s t e r , som förekomma bl. a. på Eketorpspännet.4
Vad den påtalade filigrandekoren beträffar är det otvivelaktigt sä, alt den
2 H. Shetelig, Vikingeminner i Vest-Europa, Oslo 1933, s. 187; dens.. Viking anliquilies in Great Britain and Ireland, P a r t VI, Oslo 1954, s. 121 f.
• Ännu 1958 synes Stenberger i h u v u d s a k ansluta sig till Sheteligs upp- fattning (se M. Stenberger, Die Scbal/.funde Gotlands I, Stockholm—Uppsala 1958, s. 81 f.). Ar 1959 h a r h a n emellertid ä n d r a t mening (se M. Stenberger, Ringnålen från Gorodilov, Tor, Meddel. från insf. f. nord. f o r n k u n s k a p v.
Uppsala univ. Vol. V 1959, s. 192 ff.).
4 Stenberger, a. a., s. 198.
281
S M A H II E M E D D E L A N D E N
Fig. 2. Detaljer au ringspännet fig. 1. — Details of p e n a n n u l a r brooch fig. 1.
vid tiden för dessa ringspännens tillkomst är säkert belagd p å de brittiska öarna, och att den dessutom h a r gamla traditioner där.5 Man k a n således inte hänvisa till denna detalj för att hävda elt skandinaviskt u r s p r u n g . Inte heller b a n d m ö n s t r e t torde vara något genuint skandinaviskt, trots alt det i 900-lalets nordiska k o n s t h a n t v e r k å t e r u p p r e p a s i det oändliga. Det är de i ringar in- flätade öglckorsens och ringkedjans förlovade tid, och m a n kan lugnt påstå, alt intet av dessa motiv lill sitt u r s p r u n g är nordiskt, h u r mycket nordiska forskare än h a r försökt fasthålla vid en sådan uppfattning.* Ingen kan där- emot förneka alt öglekorsmotivet f ö r e k o m m e r i otaliga variationer i hand- skrifter, på metallföremål o. s. v. på de brittiska öarna. E j heller kan m a n komma ifrån all ringkedjemotivet d ä r k o m m e r till livlig användning. Man
s Det kan vara tillräckligt att h ä r hänvisa till det bekanta freflikiga silver- spännet från Kirkoswald (se Holmqvist, a. a., fig. 10). Beträffande de äldre traditionerna hänvisa» bl. a. till den flligransmyckade fingerringen från båt- graven i Snape, vilken torde vara frän GOO-talef. (R. L. S. Bruce-Mitford, T h e Snape boat-grave. T h e proceedings of the Suffolk Inst. of Arch. 1952, s. 1 ff.
Pl. 1.) — E n speciell detalj på riugspännel från Gorodilov förtjänar en viss u p p m ä r k s a m h e t , nämligen de granulationsimiterande korn, som utfylla band- mönstret på k a l k n o p p a r n a s frånsidor. I ädlare utförande återfinna vi s a m m a slags korn på den b e r ö m d a kalken från Ardagh på Irland. De smycka d ä r de båda vulster, som begränsa d e k o r a l i o n s b a n d e t under mynningen. Jfr .1/. et /.. de Paor, Early Christian Ireland, L o n d o n 1958, Pl. 22, 25, 27.
' Jag skall inte h ä r å t e r u p p r e p a min argumentering från den tidigare n ä m n d a artikeln, t Jfr a. a., s. 39 f. samt s. 54 f.)
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
Fig. 3. Detaljer av ringspännet fig. 1.
brooch fig. 1.
Details of p e n a n n u l a r
behöver bara tänka på stenkorsen p å ön Man för att få detta klart för sig, och d ä r m e d är m a n just inne i den miljö, d ä r våra ringspännen av allt alt döma kommit till.
Etl studium av d j u r o r n a m e n t i k e n på vårt h ä r b e h a n d l a d e ringspännc synes styrka tanken på ett västligt ursprung. Djurfigurcrna ha profilhuvuden med öppna gap och en nacktofs, som slår en ögla om halsen. K r o p p a r n a äro starkt entrelaciserade med trekantiga ansvällningar som i ett ringkedjemönsler. Låt vara alt dessa k a r a k t ä r s d r a g även återfinnas i nordisk miljö, men i detta fall torde man finna de bästa motsvarigheterna på de brittiska öarna. Särskilt på de ovan n ä m n d a stenkorsen på ön Man finner m a n flera exempel, men även paralleller i metall k u n n a n ä m n a s .7 Av stort intresse är bl. a. två silver- plallor till ett skrin av okänd h ä r k o m s t i British museum.8 Att djnrorna- mentiken på en av dessa plattor h a r ett starkt n o r d e n g d s k t tycke torde vara uppenbart, och den är för övrigt starkt besläktad med de m a n s k a stenkorsen.
Lika u p p e n b a r t förefaller s a m b a n d e t med vårt ringspänne vara. Det kan dä ha sill intresse att konstatera alt den a n d r a silverplattan uppvisar tre medal- jongfäll med cn dekor av alldeles s a m m a slag som p å den ena k u l k n o p p e n lill del bekanta ringspännct från Penrith i Nordengland.8 Men ej nog d ä r m e d . Ingraverad d j u r o r n a m e n t i k förefaller inte vara alltför vanlig på våra ring- spännen, men i den stora skallen från Skail å t e r k o m m e r den på s a m m a salt d e k o r e r a n d e kulknoppar.1 0 Även d ä r rör det sig om s a m m a profilsedda djur
7 Jfr exempelvis Thorleifs kors i B r ä d d a n , P. M. C. Kermode, Manx Crosses, London 1907, Pl. LVH.
B Se 1). M. Wilson, Two plates from a late Saxon casket, The antiquaries J o u r n a l 1956, s. 31 ff.
" Wilson, a. a., s. 33 och Pl. V:a. Jfr Viking antiquities in Great Britain and Ireland, P a r t IV, Oslo 1940, fig. 16.
10 Jfr Viking antiquités, P a r t VI, fig. 50. Se även fig. 78. — I de illumi- nerade engelska handskrifterna från 900-talet är de profilställda djuren med nacktofs bildande ögla kring halsen elt karaktäristiskt drag. Delta är givetvis ell fortsättande av de äldre traditionerna i n o m den insulära d j u r o r n a m e n t i k e n .
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
Fig. 4. Ringspänne från Kaupang, Norge. — P c n a n n u l a r brooch from Kaupang, Norway.
med öglebildande nacktofs. Ytterligare b ö r det k a n s k e p å p e k a s att ring- spännen av brons med k u l k n o p p a r ha en utpräglat västlig utbredning (fig. 4).1 1
Det bör väl k n a p p a s t anses oberättigat att med stöd av det ovan fram- förda betrakta våra ringspännen med k u l k n o p p a r som västliga p r o d u k t e r . Och det finns heller ingen anledning alt r u b b a p å Sheteligs uppfattning att de skulle vara k a r a k t ä r i s t i s k a för the Norse Settlements.
Wilhelm Holmqvist
11 Jfr bl. a. J. Petersen, Vikingetidens smykker, Stavanger 1928, s. 172 ff.
Se även Shetelig i Viking antiquities, P a r t VI, s. 121 f. — Ett ringspänne med k u l k n o p p a r av brons, som är starkt besläktat med vårt h ä r presenterade, är pålräffat i Kaupang i Norge. (Se Charlotte Blindheim, Brunlanes-Skiringssal
— Tunsberg, Tjolling historielag, Hefle 1, 1951, s. 7 samt fig. 2.) Särskilt är det den graverade dekoren, som är ö v e r e n s s t ä m m a n d e — en r i n g k e d j d i k n a n d e bandfläta, som dock p å Kaupangspännet ej övergår lill d j u r o r n a m e n t i k . Ch. Blindheim m e n a r , att det h ä r skulle vara fråga om ett inhemskt arbete.
