En studie om trosuppfattningar bland svenska medium

Kandidatuppsats, 15 hp Institutionen för idé- och samhällsstudier

ATT MÖTA ANDEVÄRLDEN

En studie om trosuppfattningar bland svenska medium

Sara-Lisa Sandberg

Abstrakt

Titel: Att möta andevärlden – En studie om trosuppfattningar bland svenska medium.

I denna studie undersöks svenska professionella mediums trosuppfattningar rörande frågor om själen, livet efter döden, gudsbegreppet och moralens konsekvenser. Vidare undersöks vad dessa trosuppfattningar grundats i, hur väl de stämmer överens med varandra samt om de påverkats av de narrativ som visas i populärkultur med ockulta inslag. Resultatet av studien visade att det fanns ett antal gemensamma faktorer hos informanterna. Dessa var främst tron på att livet fortsätter efter döden, att människan har en själ och att denna själ är en del av en större kraft som inte sällan refereras till som Gud eller Gudsenergin. Vad som skilde informanterna åt var främst religionstillhörighet, synen på reinkarnation samt tron på guider och andra väsen i universum. Förhållandet till populärkultur varierade också mellan informanterna, men samtliga var eniga om att populärkultur med ockulta inslag oftast inte stämmer överens med deras egna trosuppfattningar.

Nyckelord: Medium, spiritualism, ockultur, eskatologi, andar, andevärlden.

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 1

1.1 Introduktion ... 1

1.2 Bakgrund ... 2

1.2.1 Mediumskap ... 2

1.2.2 Spiritualism ... 2

1.3 Syfte ... 3

1.4 Frågeställningar ... 3

1.5 Teori ... 4

1.6 Metod och material ... 5

1.6.1 Utförande ... 5

1.6.2 Etiska överväganden ... 6

1.6.3 Metoddiskussion ... 6

1.7 Tidigare forskning ... 8

2. Resultat och analys ... 11

2.1 Bakgrund, uppväxt och vägen in ... 11

2.2 Det mediala arbetet ... 14

2.3 Förhållande till religion och filosofiska traditioner ... 15

2.3.1 Världsreligioner ... 15

2.3.2 Spiritualism ... 16

2.3.3 Andlighet, folktro och New Age ... 17

2.4 Själens varande och vad som händer när vi dör ... 18

2.4.1 Kropp, själ och ande ... 18

2.4.2 Att komma till andevärlden ... 19

2.4.3 Reinkarnation och innantillvaro ... 20

2.5 Gud, guider och andra väsen ... 21

2.5.1 Gud ... 21

2.5.2 Guider och andliga ledare ... 22

2.5.3 Änglar och demoner ... 23

2.5.4 Naturväsen ... 24

2.6 Moralens konsekvenser och ondska ... 24

2.7 Förhållande till ockultur och skräck ... 25

2.8 Faktorer som påverkat tron, andliga upplevelser och inspiration ... 27

2.9 Det stora syftet ... 29

3. Diskussion ... 29

4. Slutsats ... 32

Källförteckning ... 33

Bilaga 1: Intervjufrågor ... 35

1. Inledning

1.1 Introduktion

Det flesta av oss har nog någon gång hört en spökhistoria, sett en skräckfilm om döda människor som kommer tillbaka eller lekt lekar som ”anden i glaset” med vänner. Idén om att människor som tidigare levt på jorden inte är helt borta är en förutsättning för dessa kulturella fenomens och aktiviteters narrativ. Att kroppen dör vet vi, men kanske finns det i varje människa en själ som lever vidare? Denna tanke finns representerad i många kulturer och religioner, och även om man inte tillhör någon särskild religion tror många människor idag, vuxna som barn, att det är möjligt att ta kontakt med döda människors själar (Sjödin, 2002, 78). Personer som upplever att de kan få kontakt med människor som levt tidigare, och som sedan förmedlar denna kontakt till anhöriga brukar kallas för medium (Emmons, 2001, 72). Under 2000-talet har mediala personer ofta förekommit i populärkulturen, via exempelvis tv-program som Det Okända som idag visas på TV4:s kanaler. I dessa program möter vi oftast en familj som upplever att deras hus är hemsökt. Kanske har de hört steg, känt en kall vind svepa förbi eller sett en gestalt i sovrummet på kvällen. Ett medium kommer då dit och tar kontakt med de andar som stört familjen, ofta är det en släkting eller någon som bott på platsen för längesedan, och ber dem att lämna. I vissa fall talar man om att mediet hjälper anden att gå in i ”ljuset”. Fokus i dessa program, men också i filmer och serier som berör liknande ämnen, ligger inte särskilt ofta på var mediet tror, utan på dennes förmågor. Spänningselementet och den övernaturliga aspekten för narrativet framåt, och för personer som aldrig träffat ett medium kanske detta narrativ präglar bilden av vad ett medium faktiskt gör och vilka trosuppfattningar som ligger bakom detta, inte minst med tanke på det stora intresse för skräck som finns representerad i vår kultur idag. I populärkultur är syftet inte sällan att skapa en nervkittlande effekt hos läsaren, tittaren eller lyssnaren.

Genom att utföra en studie som istället fokuserar på att lära känna mediet får vi förhoppningsvis en tydligare bild av vilka trosuppfattningar svenska medium kan ha idag, och vad som påverkar dessa.

1.2 Bakgrund

1.2.1 Mediumskap

Ett medium, även kallat spiritistiskt medium, är en person som kan få kontakt med det som brukar kallas andevärlden (Emmons, 2001, 72). Detta behöver inte vara genom professionell verksamhet men i denna studie kommer jag endast intervjua personer där mediumskapet är deras yrke. Samtliga av informanterna i denna studie kallar sig för medium och samtliga tycks också använda begreppet enbart då de talar om personer som arbetar med detta professionellt. Därför är det denna definition också jag kommer att använda mig utav i denna studie.

1.2.2 Spiritualism

Samtliga av informanterna i min studie har eller har haft en koppling till den moderna spiritualismen på ett eller annat sätt. Därför är det viktigt, för att förstå kontexten för mediernas verksamhet, att känna till vad den moderna spiritualismen är, då ordet kan användas på lite olika sätt. Spiritualism används nämligen ofta som en synonym till spiritism, det vill säga tron på och strävandet efter att få kontakt med avlidnas andar (Bogdan, 2015, 520). I denna uppsats kommer jag dock att använda en smalare definition av begreppet spiritualism, som namnet för den rörelse som utvecklades i USA och Storbritannien under 1800-talet (Watanabe, 2007, 82) och spreds mycket tack vare förgrundsgestalter som den kände brittiske författaren Sir Arthur Conan Doyle (1859 - 1930) och Emma Hardinge Britten (1823 – 1899), där den sistnämnda hade en ledargestalt i den tidiga spiritualistiska rörelsen i England och som också ibland kallas för den moderna spiritualismens moder. Det var också Emma Hardinge Britten som tog fram de sju principer som moderna spiritualister än idag lever efter (Watanabe, 2007, 83). Dessa är:

1. Respektfull gemenskap med det gudomliga.

2. Sammanhållning mellan människor.

3. Gemenskap och kommunikation med andarna.

4. Andens fortsatta existens.

5. Personligt ansvar.

6. Alla val får en positiv eller negativ effekt.

7. Vägen av evig utveckling är öppen för alla som väljer att gå den.

(Stockholms spiritualistiska förening, u.å.).

Översättningen ovan är tagen från Stockholms spiritualistiska förening och skiljer sig något från originalet på ett antal punkter. Den första principen heter på engelska

”The fatherhood of God”, alltså är personifieringen och könsbestämmandet av Gud borttaget, samt att man valt att ta bort den hierarkiska aspekten. Den tredje principen, ”Gemenskap och kommunikation med andarna”, avslutas i det engelska originalet ”andarna och änglarna”. Den sjunde principen beskrivs här som evig utveckling ”för alla som väljer att gå den”, vilket i det engelska originalet istället formuleras som ”every human soul” (Watanabe, 2007, 83). Spiritualismen kan ibland definieras som en religion, och det finns idag spiritualistiska kyrkor i bland annat Storbritannien (Watanabe, 2007, 83). I Sverige finns dock inga sådana kyrkor utan endast ett antal föreningar (Bogdan, 2015, 520) där Stockholms spiritualistiska förening är en av de äldsta och har funnits sedan 1927 (Stockholms Spiritualistiska förening, u.å).

1.3 Syfte

Syftet med min studie är att undersöka vad svenska medium har för tankar och trosuppfattningar kring ett antal frågor som rör livet, döden, själen, gudsbegreppet, ondska samt moralens konsekvenser. Jag vill undersöka om det finns teman och idéer som skiljer sig från varandra bland dessa människor, vad de i så fall är och vad de grundar sig i. Vidare vill jag undersöka om det finns någon grundläggande gemensam tro hos svenska medium, och om man därmed kan tala om en särskild lära/trosuppfattning.

1.4 Frågeställningar

1. Vad finns det för olika trosföreställningar hos svenska medium angående frågor som rör livet efter detta, själen, moralens konsekvenser och gudsbegreppet?

2. Vilka är de eventuella likheterna och skillnaderna mellan dessa personers trosföreställningar?

3. Varifrån kommer dessa trosföreställningar enligt medierna själva? Beror de på kulturella faktorer, som Partridges teori om hur populärkultur påverkar människors tro, eller rör det sig om en tidigare religiös tro, allmänna existentiella funderingar eller erfarenheter från yrkeslivet?

1.5 Teori

Christopher Partridge är professor i religionsvetenskap och har skrivit mycket om alternativ andlighet kopplat till populärkultur. Han har i flera av sina texter använt sig av begreppet ockultur, som beskriver närvaron av det ockulta, esoteriska, mystiska och paranormala i kulturen och som han menar starkt influerat vårt samhälle under andra halvan av 1900-talet. Partridge menar att populärkulturen står i centrum för ockulturen, eftersom det är där vi möter många av de idéer om det ockulta som vi människor har idag (Partridge, 2013, 116). Trots att ordet ockult betyder dolt (Partridge, 2013, 119) menar Partridge att dessa idéer blivit något mycket vardagligt som i princip alla människor känner till (Partridge, 2013, 132).

Religionsprofessorn David Thurfjell beskriver på ett mycket konkret sätt i sin bok Det Gudlösa Folket: De postkristna svenskarna och religionen (2015) hur svenskars föreställningar om paranormala fenomen kan ha påverkats av ockulturen. Efter intervjuer med flera svenskar om deras inställningar till religion och spiritualitet påpekar han att de flesta av oss förmodligen känner till en hel del om paranormala fenomen och spöken. Vi vet att ett hus kan vara hemsökt och att man kan uppleva ett rum som kallt och otrevligt om en ande sveper förbi. Vi vet att dessa andar kan vara någon vi känt när hen var i livet och som har ett budskap till oss, eller kanske har hen fastnat här på jorden som en osalig ande (Thurfjell, 2015, 120). Denna typ av idéer kan alltså vara exempel på narrativ vi människor får med oss från ockulturen. Denna kultur som är sprängfylld av paranormala fenomen, menar Partridge har växt under senare delen av 1900-talet, ofta tack vare tv-serier som The X-files och Supernatural, och filmer som Rosemary’s baby, Sjätte Sinnet och Paranormal Activity med flera (Partridge, 2013, 116). I Sverige har vi dessutom mellan åren 2004 – 2019 fått följa tv-programmet Det Okända, som med sina relativt höga tittarsiffor (MMS, 2019) kan antas ha kunnat påverka många svenskars syn på

andevärlden, vad ett medium gör och vad paranormala fenomen i vardagen kan bero på. Detta kan alltså vara ett konkret exempel på ockultur som påverkar uppfattningar kring vad en medial person förväntas ha för världsbild.

1.6 Metod och material

1.6.1 Utförande

Jag valde att göra en kvalitativ studie i form av en intervjustudie, då jag ville kunna jämföra människors personliga upplevelser, vilket endast är möjligt utifrån att man väljer att prata om liknande ämnen med samtliga informanter. Jag ville intervjua medium som alla haft en karriär och ett liv då de hunnit reflektera över sina trosuppfattningar samt har en kunskap om andra medium och hur branschen ser ut idag. Jag kontaktade därför Stockholms Spiritualistiska förening via mejl, och fick genast svar av en av de personer som skulle komma att bli mina informanter. Hon vidarebefordrade mitt mejl till andra medium som hon kände till och ganska snart hade jag fått sex personer som var intresserade av att bli intervjuade. Mina informanter hittades alltså genom ett så kallat snöbollsurval, där en kontakt leder till en annan kontakt och så vidare (Eriksson-Zetterquist och Ahrne, 2015, 41). Jag meddelade samtliga informanter om vad studien skulle handla om i förväg via mejl och att jag skulle spela in och transkribera intervjuerna. Dessutom skickade jag också en samtyckesblankett som informanterna fick fylla i och därmed uttrycka sitt samtyckte till att delta i studien. De fick också information om att det skulle vara anonyma i uppsatsen.

Efter att ha kommit i kontakt med de medium som tackat jag till att medverka intervjuade jag dem en och en via zoom. Intervjuerna var planerade att ta max en timme. Jag använde ett antal grundfrågor (finns att se i Bilaga 1) som bas, då det är viktigt som intervjuare att ha kontroll på vilka områden man vill beröra så att man inte går utanför studiens ramar (Eriksson-Zetterquist och Ahrne, 2015, 44). Däremot ställde jag, i de intervjuer jag upplevde att tiden fanns, följdfrågor kring saker informanterna spontant tog upp, och vid tillfällen ställde jag också frågorna på ett lite annorlunda sätt för att kunna matcha de intervjuades språk och på detta sätt se till att informanterna kunde känna sig trygga och lyssnade på (Eriksson-Zetterquist och Ahrne, 2015, 45). Jag spelade samtidigt in intervjuerna och transkriberade dem

sedan. Efter att ha transkriberat intervjuerna tittade jag igenom samtliga ytterligare en gång och förde anteckningar för att sedan formulera resultatet.

1.6.2 Etiska överväganden

Studien jag valt att göra följer de fyra etiska krav som Vetenskapsrådet (2012) har lagt fram. Då jag valde att innan intervjuerna informera om vad studien skulle handla om, att jag skulle transkribera intervjuerna samt att informanterna skulle få vara anonyma i uppsatsen uppfyllde jag det första kravet som Vetenskapsrådet lagt fram för etisk forskning i denna typ av studier. Det första kravet, informationskravet, handlar om att informera de berörda om studiens syfte, vilket jag dels gjorde via text och senare också innan varje intervju där de hade möjlighet att ställa frågor om studien (Vetenskapsrådet, 2002, 7). När informanterna sedan fick och fyllde i samtyckesblanketter uppfylldes det andra och tredje kravet, där det andra kravet handlar om de medverkandes samtycke och det tredje om de medverkades möjlighet att dra sig ur studien, vilket stod utskrivet på samtyckesblanketten (Vetenskapsrådet, 2002, 9-10). Det fanns ingen beroendeställning mellan mig och de medverkande, och samtliga var medvetna om att påtryckningar ej skulle förekomma i de fall då de skulle vilja dra sig ur studien. De blev också informerade om att informationen de gav ut inte skulle användas till något annat än just denna studie. Detta gjorde att också det fjärde kravet, det så kallade nyttjandekravet (Vetenskapsrådet, 2002, 14) uppfylldes.

1.6.3 Metoddiskussion

Att välja intervjuer som metod för att besvara de frågor jag valt att undersöka var ett tidigt val. Ett alternativ hade varit att undersöka mediums trosuppfattningar genom att titta på deras arbete i en form av en fältstudie, som en kompletterande del.

Detta hade eventuellt kunnat skapa en mer korrekt uppfattning då intervjuer ofta ger en något ensidig bild av hur saker fungerar. Man kan nämligen aldrig ta för givet att människorna man intervjuar faktiskt lever som de lär, eller att de trosuppfattningar de uttrycker i intervjuer stämmer väl med de som de representerar då de exempelvis utbildar andra (Eriksson-Zetterquist och Ahrne, 2015, 53). Dock hade ett sådant sätt att utföra studien på inte varit möjlig av tre anledningar. För det första utfördes studien mitt under coronapandemin vilket innebär att det mesta av sådan verksamhet

var inställd, för det andra hade det krävt ekonomiska utgifter som det inte hade funnits resurser till, och för det tredje hade det inte varit möjligt ur en tidsaspekt.

Tidsaspekten har även påverkat mitt val vad gäller antalet intervjuer. När man ska jämföra intervjuades svar med varandra är det önskvärt att komma upp i åtminstone 10 - 15 intervjuer (Eriksson-Zetterquist, 2015, 42) men då både planering, intervjuer och framför allt transkribering tar väldigt mycket tid bedömde jag att sex intervjuer var tillräckligt för denna typ av studie. Med detta kommer därför en medvetenhet om att denna studie på många sätt endast är en skrapning på ytan av ett ämne jag hoppas att fler forskare kommer att utföra större studier inom i framtiden.

En metod jag däremot hade kunnat göra annorlunda hade varit att inte använda mig utav den så kallade snöbollseffekten då jag hittade mina informanter. En av de intervjuade gav mig nämligen kontaktuppgifter till samtliga övriga informanter. Jag valde denna metod på grund av att det fanns en tidsaspekt och att detta till synes var det enklaste tillvägagångssättet då svaren jag fick av Stockholms Spiritualistiska Förening kom väldigt snabbt till skillnad från ett antal andra föreningar där jag inte fick något svar. Att använda en annan metod hade dock varit önskvärt. Även om informanten som gav mig kontakterna var noga med att höra av sig till medium som hon uppfattade var olika varandra, där exempelvis inte alla definierade sig som spiritualister, så finns det naturligtvis en risk att informanterna kan tillhöra en viss grupp bland medium vilket skulle innebära att resultatet inte är representativt för svenska medium i stort. Jag upptäckte också senare att flera av de jag intervjuade känner varandra, vilket naturligtvis också det kan vara problematiskt och göra att de eventuellt har liknande språkbruk och har påverkats av varandras trosuppfattningar (Eriksson-Zetterquist och Ahrne, 2015, 41).

När jag sedan utförde intervjuerna såg jag till att vara påläst genom att ha tittat på informanternas egna hemsidor. Detta visade sig vara positivt även om jag också insåg att det fanns mer jag hade kunnat läsa på om innan intervjuerna. Ett sådant exempel var den trosuppfattning som många medium har att det finns andliga ledare och guider, detta var något jag endast frågade vissa av de intervjuade om eftersom jag inte kände till det förrän de berättat om det för mig. De första tre intervjuerna jag gjorde innehåller därför väldigt lite tal om just guider.

En sak jag såg till att göra under mina intervjuer var att visa intresse, uppskattning och förståelse. Jag nickade, mm-ade och sa ofta uppmuntrade ord. Detta kan tänkas vara något negativt då man kan tycka att en intervjuare ska vara så blank som möjligt (Eriksson-Zetterquist och Ahrne, 2015, 36), men jag upplevde att det fick mina informanter att våga öppna upp. Som informanten Birgitta uttryckte det kan religion vara väldigt jobbigt att tala om, eftersom det är tabu, och detta ville jag tydligt motverka, vilket i sin tur kan ge ett öppnare samtalsklimat (Eriksson-Zetterquist och Ahrne, 2015, 45). Att jag sedan inte bara spelade in intervjuerna med ljud utan också video hjälpte mig att se både mina egna reaktioner samt förstå de medverkandes på ett bättre sätt än om jag exempelvis endast hade spelat in ljud eller antecknat. Vad gäller den etiska aspekten av arbetet har jag som tidigare nämnts valt att kalla informanterna vid andra namn i denna studie. Eftersom flera av informanterna känner varandra anser jag det dock vara en möjlighet att det finns personer som eventuellt skulle kunna spåra dessa människor, vilket naturligtvis inte är önskvärt, men i min mening oundvikligt. I det fall det är möjligt har jag valt att inte specificera i texten vad informanterna exempelvis kommer ifrån eller medverkar i för sammanhang om detta inte anses vara relevant.

1.7 Tidigare forskning

Redan 1995 påpekade religionssociologen Ulf Sjödin i sin studie Paranormal Beliefs among swedish youth att religionsforskare dittills inte tagit upp frågan om paranormala fenomen och upplevelser i någon särskilt hög grad (Sjödin, 1995, 47).

Detta är något som jag när jag gjort efterforskning för denna studie också har noterat.

Det har gjorts en hel del studier på studenter och allmän befolkning angående trosuppfattningar, där tron på paranormala fenomen ofta förekommit och två av dessa studier ska jag presentera i detta avsnitt. Den första, Factors affecting extraordinary beliefs, är kanadensisk och inriktad på vuxna personer. Den andra, Paranormal beliefs among Swedish youth, är en svensk studie om högstadieelevers trosuppfattningar. För att ge kunskap om den spiritualistiska rörelse som många av denna studies informanter är grundade i kommer jag även här att presentera en artikel av Geoffrey K. Nelsons med titeln The spiritualist movement and the need for a redefinition of cult* (1969), där Nelson diskuterar vilken typ av rörelse den brittiska spiritualismen har utvecklats till att bli.

I studien Factors affecting extraordinary belief (Otis & Alcock, 1982) har man studerat tron på paranormala fenomen och koncept som ödet och spådom hos universitetsstudenter och professorer kontra andra människor, med ett fokus på skillnader relaterade till utbildningsnivå. Man upptäckte i denna studie att de med lägre utbildningsnivå tenderade att tro på paranormala fenomen i högre utsträckning än de med en högre utbildningsnivå (Otis & Alcock, 1982, 81), samt att de som läste ämnen som inte baserades särskilt mycket på ren evidens – som exempelvis engelska – var mer benägna att tro på paranormala fenomen är de som studerade exempelvis naturvetenskapliga ämnen (Otis & Alcock, 1982, 83). Vad man också upptäckte i denna studie var att den yngre generationen studenter var mer öppna för tron på paranormala fenomen än de ofta lite äldre professorerna, vilket man gissar kan ha med en generellt stark öppenhet för den spirituella världen och österländsk filosofi, som man menar fanns i kulturen hos dessa ungdomars generation i högre utsträckning än hos de äldre (Otis & Alcock, 1982, 83). Tittar vi på Sverige gjordes det 1995 en liknande studie, men denna med syftet att undersöka svenska ungdomars tankar kring andliga frågor och paranormala fenomen. Studien genomfördes av Ulf Sjödin, som undersökte högstadie-ungdomars inställning till allt ifrån traditionell religion och gudstro, till paranormala fenomen, livet efter döden, astrologi samt tron på UFO:n (han kom i senare studier också att även undersöka vuxnas tro på dessa fenomen). Sjödin skickade ut enkäter till ungdomar över hela landet och tittade bland annat på skillnader mellan flickor och pojkars trosuppfattningar (Sjödin, 1995, 53). Vad gällde tron på paranormala fenomen som spöken, och idén om att det kunde finnas människor som har förmågan att kommunicera med dessa, hade 32 - 34%

angett att de trodde på detta (Sjödin, 1995, 50). En annan intressant aspekt man kom fram till var att flickor i högre grad än pojkar trodde på paranormala fenomen, bortsett från UFO:n där andelen troende var högre bland pojkarna. Detta menar Sjödin kan ha att göra med att science fiction-litteratur oftare är riktade till män (Sjödin, 1995, 52). Varför flickorna trodde mer än pojkarna på de andra fenomenen som presenterades i studien lade Sjödin inte fram någon teori om. Även om svenskar inte i någon högre utsträckning väljer att gå med i alternativa religiösa grupper, då man enligt Sjödin ser en mer individualiserad tro hos unga människor idag (Sjödin, 1995, 46), innebär detta inte att dessa trossystem inte förtjänar att tas på allvar som andra, mer traditionella trosuppfattningar (Sjödin, 1995, 56). Sjödin beskriver det

till och med som en form av ”dold religion” då den ofta är oorganiserad och därför inte upptäcks lika enkelt (Sjödin, 1995, 55).

I sökandet efter studier kring medium i Sverige såg jag att Sjödins slutsats kunde stämma, då det inte finns mycket skrivet i Sverige om mediala personer och trosuppfattningar kopplade till detta. Internationellt finns en del studier varav många riktar in sig på specifika grupper av medium i särskilda religioner eller kulturer.

Eftersom de medium som medverkar i min studie alla har eller har haft någon koppling till spiritualismen valde jag att titta på forskning som rör spiritualismens lära och hittade Geoffrey K. Nelsons artikel The spiritualist movement and the need for a redefinition of cult* (1969). Här analyserar Nelson den spiritualistiska rörelsen i Storbritannien och diskuterar vilken typ av grupp man kan kalla denna rörelse.

Nelson förklarar att spiritualismen i Storbritannien inte utgörs av en homogen grupp, utan en rörelse främst bestående av oberoende kyrkor eller lokala grupper, där man som medlem inte nödvändigtvis behöver stämma in i alla läror, och där man på grund av detta exempelvis inte ägnar sig åt evangelisation för sin lära eller lägger vikt på att få med familjer och barn in i verksamheten, vilket skiljer rörelsen från många religiösa samfund (Nelson, 1969, 153). I stället kan man tala om den moderna spiritualismen som en mysticistisk rörelse, där fokus pekar inåt och en form av ”radikal individualism” skapas. Som Sjödin påpekade i sin studie kan vissa typer av religiös individualism innebära att människor inte ansluter sig till eller bildar religiösa grupper (Sjödin, 1995, 46), men uppenbarligen är så inte fallet när det gäller Spiritualismen. Mysticistiska rörelser bildas när mystikerna upplever ett behov av ett givande och tagande från andra medvandrande individer. Nelson menar att den mest korrekta benämningen för den spiritualistiska rörelsen i Storbritannien är Cult, eller kult på svenska. Det finns många definitioner av detta begrepp men Nelson beskriver det som en typ av social struktur där personliga erfarenheter, mental- och fysisk läkning samt tröst står i centrum. Ett sammanhang där medlemmen kan välja fritt vad hen vill tro på och inte, utan att behöva medhåll från andra inom gruppen (Nelson, 1969, 155). Nelson menar att Spiritualismen hör till den typ av kulter han kallar spontana kulter. Spontana kulter byggs upp av att människor med liknande intressen, idéer och erfarenheter kommer samman. Först informellt, för att ge stöd och uppmuntran, för att sedan utveckla ett demokratiskt ledarskap (Nelson, 1969, 156).

Då mina informanter inte bara haft en tydlig koppling till Spiritualismen som sådan utan också specifikt den brittiska spiritualistiska rörelsen, kan denna redovisning av den brittiska spiritualismens gruppering hjälpa till att öka förståelsen för mina informanters hållning i frågor rörande religion och tro, samt hur medium kan förhålla sig till andra och vad enskilda personer får ut av att finnas i spiritualistiska sammanhang. Vi ska dock komma ihåg att denna analys är skriven så tidigt som 1969 och att det därmed kan ha hänt mycket i den brittiska spiritualismen sedan dess. Att informanterna bor och är uppvuxna i Sverige gör också Sjödins studie relevant då den pekar på det stora intresse för denna typ av andlighet som finns hos svenskar. Otis och Alcocks (1982) studie är också den relevant då den visar på en skillnad mellan yngre och äldre vad gäller tron på paranormala fenomen, vilket beskrivs kan ha att göra med de yngres intresse för nyandlighet, men eventuellt också skulle kunna ha att göra med ockulturen, som Partridge (2013) föreslår i delar av sin forskning.

2. Resultat och analys

2.1 Bakgrund, uppväxt och vägen in

De medium jag intervjuat är alla födda mellan åren 1952 – 1969. För att lättare skilja dem åt inleder jag här med en kort introduktion av dem:

• Annika är född 1960 och har arbetat som medium sedan mitten av 1990-talet.

Hon arbetar med allt från enskilda mediala sessioner, seanser och meditationer, till kursverksamhet och författande av böcker.

• Birgitta är född 1952 och har arbetat som medium sedan mitten av 1990-talet.

Hon arbetar idag med att utbilda medium, samt håller i seanser för större och mindre grupper. Birgitta har även medverkat som medium i TV och radio.

• Eva är född 1962 och är certifierat spiritualistiskt medium. Andlighet har för Eva varit naturligt sedan barnsben. Hon drivs av att hjälpa medmänniskor och arbetar bland annat med enskilda mediala sessioner och coachning.

• Åsa är född 1967 och har arbetat som medium i över 20 år. Utöver att utbilda medium ägnar hon sig också åt Psychic art (andlig konst), där hon målar porträtt från andra sidan samt så kallade själsbilder.

• Kristina är född 1960 och har arbetat som medium och healer sedan slutet av 1990-talet och undervisar också i dessa ämnen. Hon är idag egenföretagare och håller i storseanser, ger konsultationer och kurser.

• Malin är född 1969 och har arbetat som medium och drivit sitt företag i 10 år.

Malin arbetar med seanser, healing, konsultation och utbildning.

Vad gäller informanternas bakgrund skiljer den sig på vissa plan men är lika på andra. Fem av informanterna är uppvuxna i vad som beskrivs som sekulära och ateistiska hem. Någon har haft en mormor eller en mamma som bett kvällsbön då och då men ingen beskriver en strikt religiöst präglad barndom. En av informanterna, Eva, beskriver dock en stark närvaro av folktro i släkten och samhället omkring henne. Där hon är uppväxt har man pratat mycket om naturväsen och idén om att det finns kloka gummor och gubbar. Att exempelvis gå med klyka för att hitta vatten, eller att känna in energier på platser beskrivs av Eva som något vedertaget i hennes barndom. Denna typ av egenskaper och att kunna se saker för sitt inre menar hon har funnits i hennes släkt sedan långt tillbaka i tiden. Vad förmågan beträffar menar de allra flesta att de antagligen haft förmågan, gåvan eller talangen sedan barnsben, men hur mycket de upplevt övernaturliga saker varierar.

Två av respondenterna, Åsa och Malin, beskriver att de haft en stark rädsla för mörker i barndomen, vilket de idag tolkar som att de kanske kände något som de inte visste vad det var, och därför reagerade med rädsla. Åsa menar att hon inte haft några särskilda upplevelser som hon minns, men att hon hela livet haft vad hon beskriver som en dödslängtan, en känsla av att hon inte hör hemma. Malin däremot beskriver en stark utom-kroppen-upplevelse hon hade som barn, något hon då inte förstod men idag tolkat som just det. Kristina är den som allra tydligast utrycker en utvecklad gåva redan i barndomen och beskriver det som något normalt hon först trodde att alla människor kunde göra:

När jag var liten trodde jag att alla såg andar så som jag såg, och att man kunde känna in saker och ting som jag gjorde. Men det förstod jag sedan när jag började skolan att nej, alla kanske inte såg riktigt som jag gjorde, utan det var nog någonting annat då.

Övriga personer tycks dock beskriva deras förmåga som något de framför allt utvecklat i vuxen ålder. Fem av respondenterna uttrycker att de, trots att majoriteten är uppvuxna i icke-troende familjer, alltid haft en känsla av att det finns något mer.

Annika beskriver att hon alltid vetat sedan barnsben att existensen är något mer, Birgitta menar att hon alltid kände en dragning till kyrkan som barn, Åsa beskriver känslan av att inte höra hemma på jorden och att det finns en tillvaro som är mer hemma. Kristina berättar att hon vetat att Gud finns sedan tidig ålder, och Malin trodde som barn också på Gud och hade samtal med honom. Ett generellt intresse för existentiella frågor beskrivs också hos åtminstone fyra av respondenterna.

Religion, psykologi, filosofi och historia nämns, och Kristina berättar att hon som ung konfirmand ställde många frågor till sin konfirmationspräst på grund av hennes nyfikenhet. Nyfikenhet och ett sökande är egenskaper och drag som jag uppfattar funnits hos samtliga informanter. När de sedan började utforska sina förmågor var detta något som för samtliga skedde i vuxen ålder, även om detta varierat mellan 20-, 30- och 40-årsåldern. För Annika var det intresset för existentiella frågor som fick henne att vilja testa, hon läste böcker och gick några kurser. Birgitta gick en medieutbildning, vilket också Malin gjorde efter att hon googlat mycket och ”testat allt” som hon beskriver det. Åsa beskriver hur hon träffade en man som arbetade som medium och att en anhörig tog med henne till en spiritualistisk förening i staden där hon bodde, där hon kände sig hemma direkt. För en annan respondent, Birgitta, som var äldre än Åsa när hon började utforska, kändes det till en början som roliga lekar men att allvaret kom senare. Åsa beskriver också att hennes trosuppfattningar ändrats på vägen och inte ser likadan ut som de gjorde då hon började. Både Åsa och Malin, som är de två yngsta informanterna, beskriver att de trodde på det mesta i början och fick se mycket negativt i den mediala branschen, vilket Åsa menar lett till att hon i början ofta blev lurad och ibland utnyttjad av andra medium. Ett annat medium, Annika, är också noga med att poängtera att hennes trosuppfattningar ändrats sedan hon påbörjade sin mediala utbildning.

2.2 Det mediala arbetet

Samtliga av de medium jag intervjuat har mångårig erfarenhet av mediumskap, flera av dem har över 20 års erfarenhet. Detta har gett dem många upplevelser och det är tydligt att samtliga funderat över hur de ska förhålla sig till andra människor och etiska frågor i sitt arbete. Fem av informanterna utbildar även medium på olika skolor och i kurser. Flera av informanterna är noga med att poängtera att även om alla kan träna upp sin mediala förmåga kan inte alla arbeta som medium. Annika och Birgitta använder båda liknelsen att alla kan klinka några toner på piano, men att alla inte kan bli konsertpianister. Vad man vill kalla sin mediala förmåga varierar mellan förmåga, gåva och talang. En del använder också ordet känslighet för att beskriva medialitetens natur. Det arbete som förenar samtliga respondenter är att de alla som en del i sitt yrke arbetar med att kontakta själar som gått över till andra sidan, och de flesta undervisar andra i detta. Många har enskilda klienter, så kallade sittningar. Flera håller i seanser i grupp och en del har så kallade storseanser inför publik. En seans beskriver Birgitta så här:

Det heter ju seans, som är ett franskt ord som betyder ”sammankomst”. Men det har kommit att bli förknippat med kontakt med det som man kan kalla ”andra sidan” eller den andliga delen av tillvaron, hur man nu väljer att se det, och framför allt släktingar, vänner och bekanta som har lämnat det jordiska livet. Så det bygger på en trosuppfattning och livsåskådning där man har en uppfattning och ett hopp om att livet fortsätter efter döden och att det också går att ha en viss kontakt, som ju är helt fantastiskt. Det är en glad och underbar, värmande stund där kärleken strömmar från andra sidan, och den får man ju ta del av även om man inte får ett personligt budskap.

Förutom enskilda sittningar och seanser uttrycker informanterna sina mediumskap på lite olika sätt. Åsa ägnar sig exempelvis åt spirit art, det vill säga att man målar av personer som gått över till andra sidan. Kristina beskriver att hon ibland arbetar med transmediumskap, där man är i trans och alltså inte är helt medveten om vad man säger och gör då man talar. När respondenterna beskriver hur de uppfattar förmågan menar de flesta det som att de ser bilder och känner känslor för sitt inre.

Det är endast en person, Kristina, som menar att hon då och då kan se och höra saker på samma sätt som vi ser och hör levande människor, vilket kallas att ägna sig åt fysiskt mediumskap. Hon poängterar att de flesta medium idag känner saker för sitt inre och inte är ”klart seende” på det sättet. Många använder ordet känna då de beskriver vad de gör. Annika beskriver sin förmåga som en öppenhet i hennes

sinne som hjälper henne att ta emot information från den icke-fysiska världen. Detta kan vara hälsningar, vägledning, budskap eller råd. Birgitta beskriver hennes yrke som att människor blir glada, tröstade och kan få goda råd, något Malin också ger uttryck för. Att exempelvis se en man få kontakt med sin avlidna hustru menar hon är oslagbart. Eva berättar att hon kan höra saker för sitt inre öra, och att hon ser bilder, ofta kopplade till en persons karaktärsdrag då hen levde. Åsa beskriver att hon ser det som att anden kommer till henne, inte tvärtom, och att vad budskapet blir därför varierar från gång till gång. Kristina är inne på samma sak, att man kan be om kontakt men inte beställa den. Man kan ställa alla frågor men i slutändan är det anden som kontaktar henne.

Samtliga informanter menar att känslan när man kopplar upp mot andevärlden oftast är en positiv sådan. Fyra av informanterna uttrycker att det är viktigt att veta att andevärlden endast kommer med upplyftande och positivitet. Åsa menar att det är totalt tabu att berätta att något hemskt ska hända eller har hänt någon, och både hon och Malin menar att andevärlden endast vill lyfta oss, inte styra oss. Malin menar att man inte kan skylla på att man ”bara är en länk” utan att man själv som medium bör ta ansvar för hur något landar hos den andre. Kristina anser också hon att det är något mycket negativt med medium som skrämmer andra. Annika är den enda av de intervjuade som beskriver att andevärlden ibland kan säga saker man inte vill höra, vad detta kan vara för typ av information går hon dock inte in på.

2.3 Förhållande till religion och filosofiska traditioner

2.3.1 Världsreligioner

Trots att ingen av informanterna är uppväxta i något de skulle beskriva som religiösa hem så har några av dem sökt sig till världsreligionerna under en tid i deras liv. Kristina beskriver att hon i tonåren gick i konfirmation i kyrkan eftersom hon var nyfiken och hade många existentiella frågor till konfirmationsprästen, även om hon senare skulle hitta hem i spiritualismen. Två av de intervjuade tillhör däremot det vi kallar världsreligioner. Annika beskriver att hon inte tycker om idén om att fastna i en mytisk religion och tycker att tro oftast är något positivt så länge det inte rör sig om fanatism. Annika definierar sig själv som buddhist sedan 20 år tillbaka.

Denna tro hittade hon efter att hon hade utbildat sig till medium. Hon berättar att hon sökt i både kristendomen, spiritualismen och New Age, men att hon inte riktigt

känt sig helt hemma i någon särskild gruppering förrän hon upptäckte buddhismen.

Birgitta kallar sig kristen. Hon har gått en hel del i kyrkan och varit engagerad i kyrkligt arbete. Birgitta menar att det är viktigt som medium att vara grundad i en trosuppfattning, att veta vad man tror på för att i sitt arbete kunna se vad som färgar en. Hon upplever att många svenskar idag är vad hon kallar ”nåtister”, det vill säga att man tror på något, eller ”AMIR” = Andlig Men Inte Religiös. Detta, menar Birgitta, kan vara en utgångspunkt men att det är viktigt att hitta en trosuppfattning för att inte dras in i vad som helst. Hon poängterar dock att man kan vara medium och tillhöra vilken religion man önskar.

2.3.2 Spiritualism

Samtliga informanter har eller har haft någon koppling till Spiritualismen, antingen har de gått en utbildning i den andan eller så är de aktiva i en förening, eller bara har sin grund i spiritualismen som medium. Tre av informanterna kallar sig spiritualister i intervjuerna, men endast två av dem beskriver ett relativt okomplicerat förhållande till läran. Flera av de övriga tycks ha ett mer komplext förhållande, då de inte köper alla trosuppfattningar eller vill placeras in i ett fack.

Annika beskriver att hon som medium har sin grund i spiritualismen, men att det är i buddhismen hon har sin andliga hemvist. Birgitta, som har en kristen tro, berättar att hon gått en utbildning på en spiritualistisk kursgård, men nämner inte mycket mer om det. De två som tillhör världsreligioner är alltså de som pratar minst om spiritualismen av alla informanter. Eva och är Kristina beskriver sig själva som spiritualister. Eva tar inspiration från spiritualistiska pionjärer som exempelvis Emma Hardinge Britten. Eva är medlem i en spiritualistisk förening och menar att syftet med denna är att sprida kunskap om livet efter detta, och att bevisföring är väldigt viktigt. Kristina, som också ser sig som spiritualist, beskriver det som en livsfilosofi, snarare än en religion. Så här uttrycker hon detta:

Det är ett sätt att leva. Man lever efter de sju grundprinciperna. Och det är inga konstiga lagar utan det är i princip att man härstammar alla ifrån samma energi, gudsenergin eller vad vi ska kalla det för, och vi är alla systrar och bröder, och vi har ett personligt ansvar, att ingen kan ta ifrån oss det, och att livet liksom fortsätter på andra sidan. Som man sår får man skörda helt enkelt, så kan man säga. Och att man ska leva som man lär, och det är väl det som är grejen som spiritualist, att man ska vara snäll mot andra och hjälpa andra människor.

Kristina berättar vidare att en av hennes största spiritualistiska inspirationskällor är böckerna och Silver Birch, en ande som talade via ett spiritualistiskt medium vid namn Maurice Barbanell. Dessa böcker menar Kristina skulle kunna kallas

”Spiritualisternas Bibel”. Åsa kallar sig även hon för spiritualist, och pekar på att det finns principer, så som exempelvis den andra principen, brotherhood of man, som hon gillar. Spiritualismen handlar inte bara om livet efter döden, utan om att lära sig att leva. Spiritualisten tror inte på en andevärld som lägger sig i människans liv, menar Åsa. Hon har dock problem med vissa bitar av spiritualismen, då hon menar att den är väldigt influerad av kristendomen, med tankar om ont och gott och svart och vitt. Även Kristina beskriver att kristna spiritualister har varit vanligt förekommande i spiritualistiska sammanhang. Malin menar att hon kallade sig spiritualist under en period och att hon uppskattar de sju principerna. Hon menar dock att det är ett fack och då hon tror att allt i universum hänger ihop vill hon inte sätta in sig själv i ett sådant fack.

2.3.3 Andlighet, folktro och New Age

En av informanterna, Eva, berättar att en tydlig tradition av folktro varit närvarande under hennes uppväxt, då man talat om naturväsen, kloka gummor och gubbar, energier och så vidare. Energier är något flera av informanterna nämner, exempelvis Malin som talar om att hon kan tänka att allt i naturen har en själ, men det är få som nämner folktro. Att allt har en energi är också något Åsa menar. Älvor och naturväsen är något exempelvis Kristina tror på, men nämner inte folktro i övrigt.

Vad gäller New Age är det endast två av informanterna som tar upp denna rörelse.

Annika nämner att hon kom in i de nyandliga tankarna i sitt sökande som sedan landade i buddhismen, men det är inget hon talar om kopplat till hennes tro idag.

Kristina nämner också New Age, och då i något negativa ordalag. Hon beskriver en viss typ av ängla-tro som ”Lite för New Age-aktigt för mig”. Samtliga informanter nämner andlighet, men förutom kristendom, buddhism och spiritualism är det ingen som kategoriserar sin andlighet på något annat sätt eller placerar sig i någon annan grupp eller lära. Malin är den som tydligast tar avstånd från kategorierna, och beskriver sig som troende, men inte religiös.

2.4 Själens varande och vad som händer när vi dör

2.4.1 Kropp, själ och ande

När jag ställde frågan ”Förutom kroppar, vad är vi människor mer?” var svaren lika då samtliga informanter beskrev att själen/anden är fri från den fysiska kroppen.

Tre av informanterna talar om kropp, själ och ande. Kristina beskriver kroppen som ett skal, och anden som det som styr likt piloten i ett flygplan. Utan anden fungerar inte kroppen. Åsa lägger också mycket vikt vid bilden av själen som en form av vägvisare, och att det är genom att lyssna på själen vi hittar vår mening i livet. Så här beskriver hon detta:

När vi inte följer vår livsväg, när vi inte följer vår natur så mår vi inte bra. Vi blir utbrända, vi går till ett jobb som vi hatar för att vi lyssnar inte inåt och följer vart vi egentligen ska vara.

Men det är ju väldigt lätt att säga i ett ekonomiskt samhälle, vi måste ju ha vår ekonomi och vi måste ju göra vissa saker, det är ju få förunnat som kan jobba med sin hobby som jag gör, egentligen. Men när jag följer min livsväg, när jag gör saker och ting som jag trivs med, då har jag ju inte tomrummet här heller, då mår jag väldigt bra. Så jag tror att klarar du av att lyssna in mot själen och anden så har vi en otrolig kraft där som vi underskattar många gånger.

Åsa beskriver alltså själen som något som bär på en mening och att om man lär känna sin själ kan man också få mer kunskap om sin livsväg, och följer man inte denna livsväg riskerar man att må dåligt. De ord som förekommer för att beskriva den del av oss som lever vidare varierar, också samma person kan använda olika uttryck vid olika tillfällen. Vanligast är ”själen” och ”anden”. Annika refererar till medvetandet som föregår den fysiska världen, essensen är också ett ord hon använder, vilket också Åsa gör, men den sistnämnda använder det snarare som en synonym till det gudomliga som hon menar att själen kommer ifrån. Ett vanligt sätt för flera av informanterna att beskriva vad själen är för något är att det är energi, precis som man menar att allt är energi. Eva beskriver hur energi aldrig kan dö utan bara omvandlas till något annat och att det är likadant med själen eller anden. Flera talar också om själen/anden/energin som en del av en ännu större energi. Fyra av informanterna beskriver denna kraft som det gudomliga, kraften, den skapande kraften eller essensen. Malin använder ordet ”gudsgnista” för att beskriva vår del i denna stora energi. Våra själar är alltså gudsgnistor, menar hon.

2.4.2 Att komma till andevärlden

När vi dör hamnar vi på något sätt eller någon gång i andevärlden, och detta är något alla medium talar om, då det är denna värld eller dimension de kopplar upp sig på då de arbetar. Många är tydliga med att beskriva det som att det inte är en plats, utan att andevärlden är runt oss hela tiden. Fyra av informanterna är dock noggranna med att säga att de inte vet vad som händer efter döden, och två av dessa, Annika och Åsa, poängterar att de aldrig skulle säga till en klient: ”Det här gör din morfar i andevärlden just nu” eftersom detta inte är något vi kan veta enligt dem. Birgitta och Eva refererar till vad de läst utifrån nära döden-upplevelser och säger att de tror att man nog hamnar i ett ljust och kärleksfullt tillstånd och att man inte vill lämna det. Ljus och kärlek är vanliga ord hos informanterna för att beskriva andevärldens tillstånd, och många av dem menar också att det är känslan de får då de själva kontaktar andevärlden. Kristina beskriver också att vi när vi dör får möta våra nära och kära i andevärlden, och att det då blir fest. Birgitta, som är kristen, refererar ibland till andevärlden som himlen, annars talar övriga medium om det i termer av just andevärlden, i några få fall också ”ljuset”. Åsa talar om andevärlden som vårt hem, och Malin tycks också mena detta men hon uttrycker det lite annorlunda. Hon menar att vi när vi dör går tillbaka till det tillstånd vi egentligen är, vilket hon uttrycker så här:

Jag tror inte att andevärlden är ett ställe i sig utan jag tror att då är jag den essensen som jag egentligen är. Då är jag den här Gudsgnistan eller själsbilden. Den har ingen plats och ingen tid, den är bara. Jag tror att den är evig och att den har olika upplevelser genom hela universum. Men mellan alla de här upplevelserna så tro jag att vi bara är i vår, ja, Gudsessens.

Malin menar vidare att hon föreställer sig att vi kan vara på olika platser samtligt, men att vi en dag ska återvända hem till vår essens. Detta beskriver hon så här:

Det sägs ju att universum fortfarande expanderar. Och jag brukar likna det vid att från Big Bang så tar Gud ett stort andetag ut, och en vacker dag så tror jag att det ska vända hem igen, tillbaka. Och där är vår källa eller vårt då, allting i hela universum är små fasetter av det kan man kalla det.

Andevärlden beskrivs alltså som en harmonisk plats eller ett harmoniskt tillstånd av samtliga informanter, men två av dem reflekterar över ifall det möjligtvis skulle kunna finnas olika nivåer även i andevärlden. Eva är inte främmande för att det skulle kunna vara så att våra själar kan befinna sig på olika stadier, i olika

utvecklingsnivåer, men är inte säker på detta. Åsa är inne på samma sak, och menar att själen är i evig utveckling, och att ljuset därför kan variera i styrka beroende på vart i utvecklingen själen är.

2.4.3 Reinkarnation och innantillvaro

Annika, som identifierar sig som buddhist, tror på att våra själar kan inkarnera flera gånger. Detta behöver inte ske på jorden, då Annika också tror att det finns andra dimensioner och världar vi kan hamna i, men det tycks vara så, menar hon, att jorden är lite av en ”hemmaplanet” för oss och att vi ofta kommer tillbaka just hit.

Vad vi inkarneras till för liv beror delvis på vår karma, menar Annika. Eva tror också hon på reinkarnation, även om hon inte tagit in denna lära i sitt mediumskap utan endast utforskat det själv. Som spiritualist menar hon att man ofta är lite tyst om just reinkarnation eftersom det inte går att bevisa. Hon tror i alla fall att om reinkarnation sker så beror detta på att själen behöver skapa ett nytt lärande och att själen eventuellt kan bli fullärd efter att ha befunnit sig i olika situationer. Hon är dock noga med att påpeka att hon inte vet säkert. Denna osäkerhet vad gäller reinkarnationens varande eller icke-varande är tydlig hos övriga respondenter. De allra flesta av de jag intervjuat är tydliga med att de inte vet, och ingen talar om att de pratar om tidigare liv med klienter. Åsa menar snarare att klienter hon har ofta kommer till henne med en idé om att de varit en viss person i ett tidigare liv, och att hon då försöker stoppa dem och förklara att man absolut kan plocka upp sådan information, men att det kan komma från andra håll. Kanske är det inte du som var en munk på 1300-talet, utan en släkting till dig, eller en guide? Både Åsa och Kristina är öppna för reinkarnation som möjlighet men poängterar att de är tveksamma till att det skulle vara någon regel att en själ måste reinkarnera. Kristina tänker att det skulle kunna vara en möjlighet att vi reinkarnerar för vissa syften ibland, som en mission. Hon nämner här Buddha och Jesus som exempel, men hon tror att vi kan utvecklas även i andevärlden. Åsa har tidigare läst och inspirerats av Martinus Kosmologi, en lära där idéer om reinkarnation är framträdande. Hon tänker sig att det eventuellt kan vara så att det sker en stegring i utveckling, att vi först lever i mineralriket, för att sedan gå vidare till växtriket, djurriket, människoriket och sedan andevärlden. Men kanske är det så att det blir tråkigt när man väl är klar, så att man bestämmer sig för att ta en tur till? Åsa är också hon noga med att poängtera att hon inte vet detta, men att hon tror på evig utveckling

(vilket är spiritualismens sjunde princip) och att detta gör dessa idéer intressanta för henne. Birgitta och Malin lägger inte fram några teorier angående reinkarnation.

Birgitta har funderat på det, och tänkt att det kanske kan vara så eftersom folk verkar uttrycka att de har alla möjliga olika minnen, men anser det inte vara någon viktig fråga för henne. Malin menar att eftersom hon inte tror att tid existerar så blir konceptet reinkarnation svårt för henne att ta till sig. Hon tror snarare att vi kan vara på olika ställen samtidigt. Både hon och Åsa menar att de trott på reinkarnation tidigare men har blivit mer skeptiska med åren.

2.5 Gud, guider och andra väsen

2.5.1 Gud

De allra flesta av mina informanter talar om Gud som en realitet i någon form, även när jag inte frågar om detta specifikt. Annika är den som refererar minst till Gud, hon tror inte på någon skapargud utan talar snarare om det rena klara medvetandet som vi alla är en del av. Som buddhist anser hon att det ur detta medvetande kan födas högre väsen som i sin tur kan skapa världar, men att det är i pluralis och att det inte finns någon personlig Gud som sitter högst upp i hierarkin. Övriga informanter nämner ofta Gud spontant under intervjuerna. Birgitta som definierar sig som kristen och berättar att hon tror på treenigheten. Gud för henne är kärlek, hon litar på Gud och hon kan också be till Gud. Övriga fyra intervjuade talar också om Gud, men är noga med att Gud är en kraft, inte en ”gubbe på ett moln” som Kristina uttrycker det. Eva ser narrativet om en personlig Gud som en arketyp hon kommit förbi, och Malin menar att hon alltid trott på Gud, men inte kyrkans Gud.

Alla fyra menar att vi människor är en del av Gud och att Gud finns överallt.

Kristina beskriver detta så här:

Gud finns i allt, i den minsta lilla blomman ute, eller i minsta lilla grässtrået, i vattnet, i luften, i träden, i människor. Så Gud är ju personifierad i allt, och inte minst i våra djur också.

Gudsenergin kan man ju se, när man går ut i solen en vacker dag så kan man ju verkligen förnimma Guds närvaro i allting. Jag tror inte att han är en gubbe som sitter på ett moln och basunerar ut saker och ting, nej, utan han är energi. Han är den högsta energin vi har.

Både Kristina och Malin beskriver att de redan som barn, trots att de inte var uppvuxna i religiösa hem, trodde på Gud. Malin berättar att hon som sexåring hade ett samtal med det hon kallade Gud, och Kristina säger att hon alltid vetat att Gud

finns. Eva, Åsa, Kristina och Malin uttrycker alla att Gud är energi, och Eva och Kristina förklarar att Gud är den allra högsta energin med starkast vibration.

Andevärlden har en högre vibration än vår värld, och Gudsenergin har än ännu högre vibration. Åsa beskriver inte detta rakt ut, men liknar Gud vid ett tillfälle vid ett stort kärnkraftverk, där vi människor snarare är en liten hårtork, vilket skulle kunna innebära att också hon ser Gud som en starkare och kraftfullare energi.

Kristina beskriver denna vibration och detta ljus som så starkt att vi människor inte klarar av den. Ljuset är så intensivt att det inte går att titta in i. Detta menar hon att människor som har varit i kontakt med denna energi brukar vittna om. Gud är alltså en ljus, stark energi, och att detta är en god kraft tycks samtliga av informanterna vara eniga om, dels utifrån hur de beskriver Gud men även hur de beskriver andevärlden, som något mer ljust och mer gott än vår värld.

2.5.2 Guider och andliga ledare

Något som var helt nytt för mig när jag påbörjade mina intervjuer var konceptet guider och andliga ledare, men under intervjuerna upptäckte jag att det var vanligt förkommande trosföreställningar bland medium idag. Jag upptäckte efter några intervjuer att jag hörde ordet guide mer och mer, vilket tyvärr innebar att jag ställde frågor om det först i femte intervjun. Trots detta nämner många intervjuade guider, om än ofta i förbifarten. Eva är den enda av de intervjuade som inte tar upp guider spontant. Den som berättar mest konkret om vad guider är enligt henne är Kristina.

Hon tar inte bara upp guider, utan också något hon kallar andliga ledare. Alla människor har en andlig ledare, menar Kristina. Detta är en person som du har ett själsligt band till och som du kände i din innantillvaro (innan du föddes). Den andliga ledarens uppgift är att hjälpa dig att få lära dig de saker som du i din innantillvaro bestämt att du ska lära sig. Den andliga ledaren är också med när du kliver över till andra sidan. Men även om alla människor har en andlig ledare, har inte alla människor en guide. En guide är något man får om man ska utföra andligt arbete för andra människor. Det kan vara exempelvis om du är ett medium men också om du arbetar med något kreativt, som en musiker. Guider kan vara personer som levt på jorden tidigare men de kan också komma från andra dimensioner och planeter. Kristina menar att kontakten med hennes guider har lärt henne mycket och stärkt hennes tro. Annika nämner också att hon tror att människor kan bli hjälpta av andliga vägledare och guider, men berättar inte mer kring vad hon tror att de är.

Birgitta nämner endast att konceptet med guider är populärt, men nämner inte själv om hon tror på det eller inte. Hon nämner dock att det vissa kanske skulle kalla för änglar kallar andra för andliga vägledare, och att hon kanske kan ta till sig detta även om hon inte själv haft något personligt möte. Malin är skeptisk till guider. Hon tror att vi kan få hjälp i vissa lägen, men tror inte att det är viktigt att ha kontakt med en guide, vilket hon beskriver så här:

Sådant där går det mode i. Förr så hette det att man inte kunde prata direkt med anden, utan man var tvungen att gå via sin guide som då skulle vara en dörrvakt för att inte släppa in något konstigt. Så då är det klart att människor kommer att skapa sin guide, för annars kan de ju inte göra det här, tänker de. För vi har ju ändå ganska starka sinnen, så att då blir ju det en nödvändighet, och då kommer jag ju säga att ”Det här är min guide”. Vem ska säga motsatsen liksom?

Malin förklarar alltså att guider inte är något hon arbetar medvetet med. Åsa är inte stängd för att det kan finnas guider men resonerar lite som hon också gjort kring reinkarnation, då hon menade att något man tror är ett tidigare liv kan visa sig vara något annat. Hon poängterar att många tror att deras guider ska ge dem svaren, men menar själv att svaren bara går att hitta i ens egen själ.

2.5.3 Änglar och demoner

När det kommer till andra eventuella andliga väsen som änglar var meningarna delade. Annika tror på andra väsen i universum, men tar inte upp änglar som ett exempel på sådana väsen, och Birgitta menar att hon kan ta till sig änglar, men att hon inte själv utforskat eller haft kontakt med några sådana väsen. Kristina menar att alla människor har skyddsänglar, men att det skulle finnas ärkeänglar som man kan tillbe är ingenting hon tror på. Övriga tre informanter påpekar att de är skeptiska till att klä andliga väsen i ”kostymer”, som Malin uttrycker det. Eva nämner detta som arketyper skapade av kristendomen, och Åsa är inne på samma spår. För henne tillhör änglar kristendomen, hon köper inte det konceptet och är allmänt kritisk till att exempelvis spiritualismen är så pass influerad av kristendomen som hon upplever att den är. Vad gäller onda andar är det ingen av de intervjuade som uttrycker någon tro på något sådant, och de som talar om det tar starkt avstånd ifrån det. Birgitta menar att det är en vanlig fördom att medium tror på onda andar och att man skulle kunna bli besatt och liknande, och Åsa, Kristina och Malin tar också de avstånd från dessa idéer. Åsa tror att det är en idé som kommer från

kristendomen, och Kristina menar att även om det finns onda handlingar här på jorden så existerar ondskan endast i människor här, och att hon är mer rädd för människor än för andevärlden.

2.5.4 Naturväsen

När det gäller naturväsen är det endast en av de intervjuade, Kristina, som talar om dessa som en självklar realitet. Hon menar att naturen är så pass förorenad idag att det är svårare att se dem nu än det var förr. Men själv menar hon att hon har sett dem några gånger i sitt liv, så hon vet att de finns. Precis som änglar så menar både Åsa och Malin att naturväsen är bilder vi människor skapar. De båda menar att de kan se och känna energier i naturen, men att vi tenderar att klä dem i kostymer när allt kanske inte är på det sättet. Åsa berättar dock att hon en gång träffat en kvinna som menade att hon fångat en älva på bild, och att det var ganska likt, och trots att hon är fortsatt skeptisk menar hon att det är spännande att vi inte vet.

2.6 Moralens konsekvenser och ondska

Att omoraliska handlingar kan få negativa konsekvenser under jordelivet vet vi.

Men kan de få konsekvenser för vår utveckling efter att vi har dött? Annika, som är Buddhist, tror på karma, och att vår karma kan påverka hur vår existens efter döden kommer att se ut. Hon menar dock att karma inte är statiskt, som ödestro, utan att en negativ karma på ett plan kan luckras upp av en positiv karma på ett annat plan.

Samtliga av de intervjuade tar avstånd från att det skulle finnas några onda makter som påverkar oss, och Annika menar också att vi säkerligen kan hamna i tillstånd då vi fastnar på en ond plats, en typ av helvetesvärld, men att den då endast finns i det egna sinnet. Det kan därför vara svårt att ta sig ifrån detta tillstånd om man inte har ett öppet sinne. Annika ser inte på detta som något typ av straff från en gudom utan snarare ett helvete där man är fastlåst i negativa tankar och mönster. Övriga informanter tycks vara eniga om att även om samtliga menar att andevärlden är god, så kan det eventuellt vara så att vi människor får ett typ av bokslut när vi dör, där vi får se våra onda handlingar och får en ögonöppnare kring när vi skadat andra människor. Eva beskriver detta så här:

Det bästa är ju om jag gör min personliga utveckling här och tar ansvar för hur jag beter mig som människa i mitt sammanhang. Gör jag det inte så kommer jag någonstans att få återgälda.

Exakt hur det går till… ja det kanske inte händer här och nu i det här livet. Det kanske kommer sen, jag kanske får någon form utav bokslut när jag är på andra sidan, där det konstateras; ”Ja, Eva, du har inte betett dig så trevligt alla gånger här, och inte har du försonats eller bett om förlåtelse eller på något sätt återgäldat”. Jag tror också det handlar om energi det här, vad vi sänder ut, hur vi beter oss mot varandra, då är det ganska direkt en återkoppling. Om jag är trevlig, öppen, hjälpsam så får jag ju oftast det tillbaka. Men är jag sur, grinig, tvär… ja, jag kanske till och med verkligen är otrevlig, vad får jag för reaktion tillbaka då?

Malin är inne på samma spår och liknar detta vid skärselden, och att det onda i oss handlar om att vi gått vilse från vår essens, som är ljus och kärlek. Att vårt riktiga jag är den goda delen i oss tycks majoriteten av de intervjuade mena på olika sätt.

Både Birgitta och Åsa tar upp exemplet Adolf Hitler, och menar att de tror att även en ond människa har en god ande, och att även han får - efter att insett vad han skapat under sitt jordeliv - komma till den ljusa och goda plats alla människor kommer till.

2.7 Förhållande till ockultur och skräck

För att ta reda på hur väl Partridges teori om ockultur som påverkar människors trosuppfattningar kan stämma in på svenska medium idag har jag frågat informanterna hur det ställt sig till skildringar av andar och spöken i populärkultur, under uppväxten och idag. Majoriteten menar att det inte varit särskilt lockade av sådant under uppväxten. Birgitta, som är äldst, menar att det inte fanns särskilt mycket sådant när hon växte upp, och att hon upplever att det hennes barnbarn ser på idag, där onda andar, häxor och portaler förekommer, är något hon känner sig obekväm med. Annika och Kristina, som båda är födda 1960, berättar att de aldrig känt någon särskild dragning till det mörka och farliga. Eva talar om att hon som tonåring lekte anden i glaset, men ser inte detta som något som lockade in henne i mediumskapet, utan som något spännande hon gjorde med sina vänner då och inte gjort sedan dess. De två yngsta av informanterna, Åsa och Malin, som är födda 1967 och 1969, är de som tydligast menar att de haft en fascination för det mörka och nervkittlande. Åsa beskriver att det absolut var del i att hon drogs till den mediala världen. Malin berättar att hon alltid haft en fascination för skräckfilm och övernaturlighet, och att hon som barn var väldigt mörkrädd, vilket också Åsa var.

Åsa menar dock att det bleknade med åren, och att hon idag inte dras till det

skrämmande. Annika menar att det inte är en särskilt lyckosam väg in i ett mediumskap, om man gör det endast för att det är ”spännande med spöken”, och Birgitta menar att när mediala personer kommit en bit på vägen i sin utbildning är de inte längre intresserade av det på det sättet som man är när man exempelvis tycker att en skräckfilm är spännande.

Samtliga informanter tycks generellt ha en kritisk inställning kring hur andevärlden och mediala personer presenteras i populärkultur idag. I Sverige ser vi medium främst via tv-program som Det Okända, och många av de intervjuade uttrycker ett starkt ogillande av dessa tv-program, och att de inte ser på dem. Kristina menar att hon försöker ta till sig dem men att hon oftast sitter med skämskudden, och Åsa uttrycker sitt ogillande så här:

Jag hatar TV-programmen, andligt och jaga andar och onda andar och sånt där, jag tycker att det är så illa och dåligt så att det är fruktansvärt. Men vet man inte bättre och tror man bara på det man hör så är det väldigt lätt att hamna i den där fällan.

Åsa menar alltså att hon förstår att det är lätt att gå med på det narrativ tv- programmen presenterar, men att hon själv inte kan stötta detta. Även Birgitta, som själv medverkat i Det Okända, menar att programmet ger en konstig och förenklad bild av hur mediumskapet fungerar. Något jag också frågade informanterna om var det narrativ som ofta framkommer i program som Det Okända, men även i många populära filmer; Nämligen att hus kan vara hemsökta, att andar kan vara osaliga, fastna på jorden och behöva ett mediums hjälp för att ta sig över till det man oftast kallar ”ljuset”. Samtliga intervjuade menar att det sker en förvrängning av saker och ting i populärkultur och ingen tycks köpa idéer om att andar kan härja i folks hem på det sättet. Eva menar att andar kan leka med teknik och få det att flimra till i ett ljus, men att det inte är frågan om hemsökthet eller viljan att skrämma utan snarare ett sätt att få kontakt, och de flesta tycks vara eniga om att andar kan finnas nära människor, men inte kopplade till ett hus. Är det negativ energi eller om man hör och ser saker i ett hus kan det snarare handla om så kallade platsminnen, det vill säga att energier från förr ligger kvar på ett sätt som gör att vi kan känna och höra något som hänt för längesedan. Åsa berättar att hon ofta går mellan soffan och köket hemma och att hennes son kan höra henne göra det även när hon är bortrest.

Malin menar att hon haft ett behov att känna av ett hus energier innan hon köpt det, och Eva berättar att när hon en gång besökte ett fängelse kunde hon känna av en