Idylliska lögner och sanningar om idyllen

Kajsa Örneke Ht 2020

Examensarbete, 15 hp

Litteraturvetenskap och kreativt skrivande, 30 hp

Idylliska lögner och sanningar om idyllen

Ett ekokritiskt perspektiv på Vladimir Nabokovs Lolita

Kajsa Örneke

Höstterminen 2020

Abstract

In this essay, I analyze Vladimir Nabokov's novel Lolita from an ecocritical perspective. I try as far as possible to ignore the pedophile theme and instead focus on the thematic

environment: nature, places and language.

I then discuss this with Greg Garrard's Ecocriticism, Timothy Morton's ecocritical theories and Leo Marx's The machine in the garden, among others.

I come to the conclusion that the pedophile theme is depicted against the American pastoral, which is also used as a rhetorical tool by the novel's main character and narrator.

Keywords: Vladimir Nabokov, Lolita, Ecocriticism, Nature, Pastoral, American Suburb, Pedophilia

Sammanfattning

I den här uppsatsen analyserar jag Vladimir Nabokovs roman Lolita ur ett ekokritiskt

perspektiv. Jag försöker så långt som möjligt bortse från det pedofila temat och i stället riktas mitt fokus på den tematiska omgivningen: naturen, platserna och språket.

Detta diskuterar jag sedan med hjälp av bland annat Greg Garrards Ecocriticism, Timothy Mortons ekokritiska teorier samt Leo Marxs The machine in the garden.

Jag kommer fram till att det pedofila temat skildras mot den amerikanska pastoralen, vilken också används som retoriskt redskap av romanens huvudkaraktär och berättare.

Nyckelord: Vladimir Nabokov, Lolita, Ekokritik, Natur, Pastoral, Amerikanska förorten, Pedofili

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 1

1.1 Tidigare forskning och avgränsningar ... 2

1.2 Syfte och frågeställningar ... 2

1.3 Teori, metod och material ... 3

1.4 Handlingsreferat ... 4

2. Analys ... 5

2.1 Romanens omgivning ... 5

2.1.1 Humbert ... 5

2.1.2 Den amerikanska förorten ... 8

2.1.3 Olikgörande ... 11

2.1.4 Motellen ... 13

2.2 Romanens språklighet ... 14

2.2.1 Barnet ... 17

2.2.2 Naturen ... 16

3. Slutdiskussion ... 18

4. Referenser ... 24

1

1. Inledning

”Lolita, mitt livs ljus, mina länders eld. Min synd, min själ. Lo-li-ta: tungspetsen tar tre steg från gommen och hamnar på det tredje mot tandraden. Lo. Li. Ta”.¹

Lolita, denna Vladimir Nabokovs mästerverk från 1955, har kallats för nittonhundratalets enda övertygande kärleksberättelse.² Och visst är den en kavalkad av smäktande poetiska uttryck där få skulle tvivla på äktheten i huvudkaraktärens känslor för sitt objekt.

Berättartekniken är väloljad, listig och mycket stilfull, så stilfull att den kärlekskranke läsaren emellanåt tycks vilja ignorera det faktum att huvudkaraktären är en pedofil av det

handlingskraftiga slaget.

Romanens ton, som exemplifieras i det inledande citatet, är poetiskt känslomättad men blir också stundtals syrlig och huvudpersonens naturromantiska världsbild och hans sätt att beskriva den verkar ha ett slags döljande funktion över en egentligen ganska cynisk och förställd verklighet. Den reflektionen dröjer sig kvar och det uppstår därmed i mig som läsare ett slags kluvenhet mellan huvudpersonens översvallande romantiska uttryck å ena sidan och den cyniska och ganska kritiska inställningen till sin omgivning å andra sidan. Då språket är så ornamentaliskt är det vid en första läsning svårt att komma innanför snåren i denna romantiskt snirkliga textskog och faktiskt höra vad han säger. Mitt mål med den här undersökningen är därför att försöka ta reda på vad som gestaltas bortom huvudkaraktären Humbert Humberts pedofila lustar och titta närmare på romanens romantiska natur.³ I den här uppsatsen kommer jag att luta mig mot några av Greg Garrards och Timothy Mortons verk. Morton är idag ekokritikens ledande teoretiker och i sitt verk Ecology without nature (2007) menar han att för att kunna ta sig ur den antropocentriska föreställningen om världen behöver man sätta omgivningen i centrum. Han menar också att själva begreppet

’natur’ eller ’den omgivande naturen’ och dess antropocentriska innebörd som något ’där borta’ eller ’det andra’, behöver omvärderas och helst vittra bort.⁴ I Greg Garrards Ecocriticism står det inledningsvis att ekokritiken måste hålla ett vaksamt öga på den

pastorala naturskildringen, vilken jag anser är den natur som gestaltas i Lolita.⁵ Med hjälp av

1 Vladimir Vladimirovič Nabokov, Lolita, [Ny utg.], Replik, Viken, 2001, s. 13.

2 Detta enligt baksidetexten på för uppsatsen aktuell utgåva av romanen.

3 Jag kommer hädanefter i texten att benämna huvudkaraktären Humbert Humbert som ’Humbert’.

4 Timothy Morton, Ecology without nature: rethinking environmental aesthetics, Harvard University Press, Cambridge, Mass., 2007, s. 1.

5 Greg Garrard, Ecocriticism, Routledge, London, 2004, s. 33.

2 dessa ekokritikers tankar vill jag alltså försöka frångå romanens centra - det pedofila tema som pådyvlas läsaren och på så sätt tvingar den bort från romanens omgivning, och i stället rikta mitt fokus på romanens ’omgivande natur’ samt skildringen av den.

1.1 Tidigare forskning och avgränsningar

Det finns gott om forskning kring Lolita. Den pedofila sexualiteten och romanens

manipulativa berättarteknik står oftast i fokus för tidigare forskning jämte den feministiska forskningen kring karaktären Dolores/Lolita. Ingenstans hittar jag dock någon

litteraturvetenskaplig forskning om vad ett ekokritiskt perspektiv på romanen skulle kunna bidra med.

Jag kommer inte att beröra karaktären Lolita överhuvudtaget utan fokus kommer uteslutande att ligga på den karaktär som skildrar romanvärlden.

Genom att läsa Lolita med ekokritiska glasögon hoppas jag först och främst kunna bidra till forskningen genom att belysa vikten av och nyttan med det ekokritiska litteraturstudiet samt möjligen att problematisera eller åtminstone nyansera romanens litterära kontext.

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att undersöka vad som händer när det ekokritiska perspektivet appliceras på en roman av Lolitas karaktär. Eftersom berättelsen skildras av en manlig pedofil tenderar detta tabubelagda ämne att dölja andra litterära aspekter av romanen. Jag vill därför undersöka vad som står att finna när det explicita temat tas bort och lämnar kvar själva temats omgivning. Vad finns det där för intressant att upptäcka och kan i så fall ekokritiken bidra med något nytt gällande romanens litterära kontext?

Jag ämnar inför denna undersökning kika närmre på vilka sätt Nabokovs roman gestaltar naturliga fenomen enligt avvikande och stereotypa mönster.⁶ Det här gör jag genom att utgå ifrån följande frågor:

• Vad händer i romanens tematiska utkanter?

• Hur framställs naturen?

• Vad har naturen i romanen för funktion?

6 Paul Tenngart, Litteraturteori, Tredje upplagan, Gleerups, Malmö, 2019, s. 153.

3

1.3 Teori, metod och material

Då jag företog mig en fjärde läsning av Lolita bestämde jag mig för att stryka allt som har med det pedofila begäret att göra. Detta för att tvingas bortse från det explicita temat som så skickligt döljer den omgivande texten. Därmed placerar jag ’det andra’ i centrum för min undersökning. Jag kommer dock stundtals att behöva förhålla mig till samt diskutera pedofilin som fenomen då detta inslag är en så central del av romanen. Det blir även en viktig faktor då min ekokritiska undersökning diskuterar vad som anses vara ’naturligt’.

Jag tar hjälp av Greg Garrards Ecocriticism (2004) och Timothy Mortons tankar i Ecology without nature (2007), Dark ecology (2016), och Humankind (2019).⁷ För att kunna

undersöka ’det andra’ i romanen som bland annat behandlar naturen och den amerikanska förorten har jag använt mig av Leo Marx’s The machine in the garden (1964) och Benjamin Ross’ Dead end (2014).⁸

Definitionerna på vad ekokritik är varierar och jag kommer följande endast att nämna några. Greg Garrard menar att syftet med ekokritiska studier, i vid mening, är att: ”studera förhållandet mellan det mänskliga och det icke-mänskliga genom människans hela

kulturhistoria och att detta bör medföra en kritisk analys av själva termen ’människa’”.⁹ Cheryll Glotfelty uttrycker mer enkelt att: ”ekokritik är studiet av relationen mellan litteraturen och den fysiska omgivningen”.¹⁰ Jag lyfter dock speciellt Catrin Gersdorfs och Sylvia Mayers definition då den på ett tydligt sätt beskriver vad jag i min undersökning ämnar göra: ”en metodologi som undersöker olika sätt att ideologiskt, estetiskt och etiskt

begreppsliggöra naturen, hur dessa konstruktioner fungerar i litterära och andra kulturella praktiker, samt vilka effekter de har på oss själva och vår kulturella och naturliga

omgivning”.¹¹

Så vad är då natur? För att närma sig det problematiska begreppet och tydliggöra

skillnaden mellan grön och mörk ekologi kan man nämna att den gröna ekologin härstammar från romantikens natursyn, där naturen är en levande, självreglerande organism, en vildmark eller ett paradis, båda fjärmade från människan och hennes civilisation. Den gröna ekologin är

7 Timothy Morton, Dark ecology: for a logic of future coexistence, Columbia University Press, New York, 2016, Cambridge, Mass., 2007, Timothy Morton, Humankind: solidarity with nonhuman people, Verso Books, Brooklyn, 2019.

8 Leo Marx, The machine in the garden: technology and the pastoral ideal in America, 35:e upplagan, Oxford University Press, New York, 2000, Benjamin Ross, Dead end: suburban sprawl and the rebirth of american urbanism [Elektronisk resurs], Oxford University Press, 2014.

9 Garrard, s. 5, (min översättning).

10 Ibid., s. 3.

11 Tenngart, s. 152.

4 förvisso medveten om klimatkatastrofen och är engagerad i räddningsaktioner av både djur och hav, men det är något med dess naturbild. Den gröna ekologin står fortfarande på en annan plats och betraktar ’naturen’ utifrån. Den mörka ekologin vill medvetandegöra och omfatta allt som finns i ’naturen’, från våra inneboende virus och bakterier till rymdens svarta hål och oändlighet. Enligt Timothy Morton är ’natur’ enbart en antropocentrisk konstruktion av det människan vill se som sin omgivning och han pekar på det ideologiska tankesätt, den

’tankebugg’ som lett fram till den miljöpåverkan vi står inför idag: människan som skapelsens krona, galjonsfiguren högst upp på tårtan. Denna antropocentriska världsföreställning har skapat den struktur som Morton hävdar vara: ”det långsammaste och kanske mest effektiva massförstörelsevapen som någonsin utformats”, det vill säga den neolitiska revolutionen som tog sin början för cirka 12 000 år sedan.¹²

På Mortons blogg står ett citat av Graham Harman att läsa, som tydligt beskriver vad den mörka ekologin syftar till: ”Nature is not natural and can never be naturalized”.¹³ För att ta oss ur antropocentrismen behöver vi omvärdera ’naturen’, både vår illusion av den och själva begreppet. Den är inte en vacker kuliss mot horisonten, den är allt, vilket innebär att den inte finns.

1.4 Handlingsreferat

Lolita utspelar sig under slutet av 1940-talet och tar sin början i den fiktiva staden Ramsdale i New England i nordöstra USA. Berättelsen utgörs av huvudkaraktären Humberts bekännelse som han nedtecknar under sin tid i fängelse, dömd för mordet på en rival. Han är en

intellektuell medelålders man född och uppvuxen i Paris med ett behagligt utseende och ett stort sexuellt begär till prepubertala flickor. Vissa flickor mellan nio och fjorton år har enligt Humbert speciella och högst attraktiva särdrag och han kallar dessa för nymfetter. På grund av ett antal omständigheter flyttar Humbert till USA och hyr ett rum hos änkan Charlotte Haze och hennes tolvåriga dotter Dolores. Humbert blir romantiskt och sexuellt besatt av Dolores och gifter sig med änkan för att kunna påbörja sin plan att sexuellt förföra dottern, denna

’nymfett’ som han kallar Lolita. När Charlotte omkommer i en olycka blir Humbert Lolitas förmyndare och vi får följa hans tankar, reflektioner och sexuella övergrepp av flickan, via förorten och motellen under en lång bilresa genom USA.

12 Morton, Dark ecology, s. 5, (min översättning).

13 Graham Harman, citerat efter Mortons blogg, (ecologywithoutnature.blogspot.com). Graham Harman är grundare av rörelsen OOO - objektorienterad ontologi (från början objektorienterad filosofi), se t.ex: Graham Harman, Tool-being: Heidegger and the metaphyics of objects, Open Court, Chicago, 2002.

5

2. Analys

2.1 Romanens omgivning

Jag kommer under de följande avsnitten att lägga fram de mest framträdande delarna i romanens tematiska omgivning. Efter att ha presenterat dessa olika delar ämnar jag

sammanfatta dem med hjälp av nämnda teoretiker i en slutlig diskussion. Då huvudkaraktären är den som styr berättelsen och således är den som skildrar romanvärlden ges den ett eget och inledande avsnitt. Därefter diskuteras platser och olikgörande i romanen. Låt oss nu känna Humbert på pulsen.

2.1.1 Humbert

Jag vet inte om jag i dessa tragiska anteckningar tillräckligt har understrukit den säreget

’tändande’ effekt som författarens tilldragande utseende – pseudokeltiskt, attraktivt apaktigt, pojkaktigt manligt – hade på kvinnor i alla åldrar och omgivningar. Ett sådant påstående i första person singularis låter naturligtvis kanske löjligt. Men då och då måste jag påminna läsaren om mitt utseende, ungefär som en författare när har [sic!] väl försett en av sina gestalter med en viss egenhet eller en hund måste fortsätta att hala fram denna egenhet eller denna hund varje gång gestalten dyker upp i boken.¹⁴

Humbert är, förutom en ordkonstnär, mycket vacker och han talar gång på gång om det för läsaren. Detta är en intressant faktor som bidrar till både den underliggande och genomgående humorn samt till berättelsens ’spel’. Han talar om sig själv som ’blandras’ då fadern var av fransk-österrikisk härkomst och modern var engelsk, och i beskrivningen av sitt utseende använder han ord som pekar ut några riktningar: ’pseudokeltisk’ som ger en aura av högkulturell mystik medan ’apaktigt’ ger en bild av den djuriskhet som är latent i homosapiens, men som även skulle kunna visa på den evolutionära utvecklingen av

människan. ’Pojkaktigt manligt’ kan tolkas som ett slags kontrollerad spjuveraktighet och en viss närhet till det symboliska barnet.

Humbert har under sina ungdomsår studerat flitigt och är som vuxen en minst sagt höglitterär person. Född och uppvuxen i Paris har han studerat engelsk litteratur och fick av olika anledningar lägga ner sina påbörjade psykologistudier och därmed sin dröm om att bli psykolog. Humbert nämner bland annat en uppsats han skrivit: ”Det proustska temat i ett brev

14 Nabokov, s. 105.

6 från Keats till Benjamin Bailey” och en ”’Histoire abrégée de la poesie anglaise’ för ett välkänt förlag”.¹⁵ Ofta gör sig denna höglitterära kulturpersona påmind, det ska inte förglömmas att Humbert är en intellektuell man. Han möter en herre som han liknar vid

”Bertoldofiguren i den italienska commedia dell’arte”. Han citerar Ronsard. Han kallar sig själv för ”Jean-Jacques Humbert” och han nämner Flaubert här och Hegel där. Han ser en teaterföreställning som får honom att tänka att vissa idéer stulits av James Joyce.¹⁶ Att detta återkommande nämns i texten ger karaktären Humbert visserligen en litterär pondus, men det blir pretentiöst och man undrar om det inte snarare är en form av härskarteknik. Det djurlika i hans beskrivning av sitt utseende uteblir helt och hållet här. Humbert spelar mellan det

’mänskliga’ och det djuriska. I och med att Pierre de Ronsard nämns vill jag passa på att uppmärksamma denne renässanspoets miljöengagemang, vilket är tematiskt passande för denna uppsats, då romanen till stor del har naturen som tematisk bakgrund. I Litteraturens historia i världen står det nämligen att läsa att denne renässanspoet protesterade mot beslutet att hugga ner den skog där han lekt som barn och Ronsards budskap är tydligt i följande rader ur dikten Min grav: ”Bryt marmor ej ur fjället, nej, sätt ett träd i stället, som susar ständigt täckt, av grönskans dräkt”.¹⁷

Att Humbert nämner sig själv som ”Jean-Jacques” alluderar naturligtvis på Rousseau som förespråkade känslan framför förnuftet, en viss syn på barnet och dess uppfostran samt enkla livsformer. Andra likheter med Rousseau är vantrivseln i Frankrike och kopplingarna till Schweiz.¹⁸

Efter att en amerikansk onkel gått ur tiden, testamenteras Humbert en ansenlig summa pengar och han tar chansen att lämna ”det trista, smutsiga Paris”, under förutsättning att visa intresse för onkelns företag i USA som förefaller bestå i att redigera parfymannonser.¹⁹ Detta gör han också till en början om än tämligen oengagerat. Humberts dagar som inneboende hos familjen Haze i den lilla förorten Ramsdale innehåller föga intellektuell stimulans (men desto mer sexuell besatthet) och han brister i det arbete han åtagit sig att göra. Han är alltså en beläst intellektuell och någorlunda vit man med ett hyggligt arv.

Det tas inte upp i texten att Humbert har en särskild längtan till de amerikanska staterna, kanske mer en generell längtan ’bort’, då han förutom sin avvikande sexuella läggning även

15 Ibid., s. 20.

16 Ibid., s. 125, 209, 298.

17 Bernt Olsson, Ingemar Algulin, & Johan Sahlin, Litteraturens historia i världen, 6., omarb. och utök. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2015, s. 168.

18 Olsson, Algulin & Sahlin, s. 257ff, 269.

19 Nabokov, s. 31.

7

”brotta[de]s med sinnessjukdom (om nu denna brutala term måste utnyttjas när det som avses är melankoli och en känsla av outhärdlig förstämning)”, vilket föranleder att han tillbringar en hel del tid på olika psykiatriska anstalter.²⁰ Under en av dessa vistelser får han kontakt med en av sina favoritläkare vars bror ska leda en expedition till nordligaste Kanada. Humbert blir av läkaren rekommenderad att ansluta till expeditionen då en längre utomhusvistelse i naturen skulle kunna förbättra hans mentala hälsa. Humbert ansluter till forskargruppen och får i uppdrag att analysera gruppens psykologiska reaktioner. Då forskargruppen, enligt Humberts utsaga, inte verkar veta expeditionens egentliga syfte (”tuberkulos på tundran” […] ”samlade plankton” […] ”hur klimatet förbättrade kvaliteten hos polarrävens päls”), skymtas här en kritik mot den vetenskap som försöker förstå sig på livet i ’naturen’. Humbert uppger vidare att han efter dessa tjugo månader, i vad som kan kallas vildmarken, faktiskt mår bättre och att han till slut diktar ihop en ”mycket mustig” rapport som publiceras i åtminstone två

tidskrifter, vilket förvisso ger en hint om vetenskapers och ’sanningars’ godtycklighet men också kring både Humberts och människans relation till naturen.²¹

Exempel på kritik riktad mot den psykologiska vetenskapen dyker upp lite varstans i texten och belyses med uttalanden som rör både relationen mellan barn och föräldrar samt hur bland annat melankoliska patienter med enkelhet kan föra sin psykolog bakom ljuset, vilket gör denna vetenskap till något som inte går att förlita sig på.²² En hopplös insikt om att experterna besitter lika lite kunskap om tingens ordning som patienten.

”Men låt oss vara pryda och civiliserade. Humbert Humbert ansträngde sig verkligen för att vara lydig”.²³ Citatet beskriver vad som väl skulle kunna vara den moderna människans akilleshäl. Ramar, regler och normer som den civiliserade och därmed moraliska människan bör förhålla sig till. Även om många av romanens uttalade normer fokuseras på sexualitet och begär går en viss västerländsk civilisationskritik inte att ta miste på. Humbert uttrycker till exempel frustration över att man som tjugofemårig man får uppvakta en sextonårig flicka men inte en flicka på tolv, varpå en genomgång av barnlagar och kulturella skillnader kring barns sexualitet och mognad i olika länder och stater följer.²⁴ Bakom Humberts uppenbara plan om att aktivt ge utlopp för sitt pedofila begär, uttrycks detta begär på ett mer reflekterande sätt kring kulturella faktorer som lagar och normer. Här nämns även tungviktare som Dante och hans kärlek till nioåriga Beatrice, Petrarcas Laura som var tolv år och Vergilius som ”kunde

20 Ibid., s. 38.

21 Ibid., s. 36f.

22 Ibid., s. 38, 277.

23 Ibid., s. 23.

24 Ibid., s. 21f.

8 sjunga nymfetten till men som förmodligen föredrog en gosses perineum”.²⁵ Humbert nämner vidare icke-västerländska kulturer vars normer kring sexualitet ser avsevärt annorlunda ut, där gammal som ung tillåts agera ut sin nyfikenhet, ibland med varandra om båda parter så

önskar. Som exempel ges ”lepchafolket” där, enligt Humbert, åttioåriga män kopulerar med åttaåriga flickor ”utan att någon tar illa vid sig”.²⁶ Kritiken mot den vita västerländska civilisationen och mot vad som i väst anses vara ’naturligt’ görs tydlig.

Genom en beskrivning av Lolita för Humbert också fram en del kritik mot ’the american way’ och den nya generationens generella ’förfall’. Han är emot det mesta som en, i det här fallet amerikansk, ungdom föredrar: ”smäktande hot jazz, folkmusik, sliskig glass med chokladsås, musikaler, filmtidningar” och ”gud vet med hur många tiocentare jag matade de praktfullt utsmyckade jukeboxar som stod i varenda matsal”.²⁷ Han kritiserar den

ungdomsinriktade reklamen samt den effekt den faktiskt har: ”Det var till henne alla annonser riktade sig; hon var den idealiska konsumenten, subjekt och objekt för varenda skum

affisch.”²⁸ Även det amerikanska rättssystemet blir föremål för kritik när Humbert undersöker hur han ska kunna bli Lolitas lagliga förmyndare: ”Så kom inställelsen. Några frågor av domaren, några lugnande svar från advokaten, ett leende, en nickning, duggregn utanför, förmyndarskapet fastställs”.²⁹ Humbert påpekar att det blir mer fart på domstolar när det gäller ekonomiska frågor.

2.1.2 Den amerikanska förorten

Det var en svart och varm natt, någonstans i Appalacherna. Då och då passerades jag av bilar, röda baklyktor avlägsnade sig, vita strålkastare närmade sig, men staden var död. Ingen flanerade och skrattade på trottoarerna som sysslolösa invånare skulle göra i det ljuva, milda, ruttnande Europa.³⁰

“What we fled is sprawl.” ³¹ Den amerikanska förorten har ett intressant ursprung och jag kommer här, med hjälp av Benjamin Ross, att i sin absoluta enkelhet dra upp ramen för den.

Dessa områden med gator i form av halvmånar och cul-de-sacs såg sin början i ett experiment

25 Ibid., s. 23.

26 Ibid.

27 Ibid., s. 148.

28 Ibid.

29 Ibid., s. 170.

30 Ibid., s. 274.

31 Ross, s. 9, Den snabbt växande spridningen av förortsbyggen i USA går under namnet ’sprawl’, (min kursivering).

9 från 1800-talet inom den sociala ingenjörskonsten.³² Själva idén till att bygga bostäder utanför den industribelamrade staden var fransmannen Charles Fouriers och hans phalanstére, en byggnad han utvecklade för ett slags utopiskt kollektiv där boende och arbete kombinerades.³³ Man hade som ambition att livnära sig av jordbruk och det bildades olika gemenskaper av detta slag. Förorterna är alltså en utveckling av att kollektivt samlas kring en dröm om ett ekologiskt liv tillsammans med likasinnade. Dessa människor var till en början en brokig samling fritänkare (hippies): politiska aktivister, sexuella pionjärer och andliga sökare som ville fly stadens trängsel och industriernas giftiga utsläpp. De avsåg att leva närmare ’naturen’

och låta barnen få en lugn och trygg uppväxtmiljö. Den mest ihågkomna gemenskapen av detta slag, enligt Benjamin Ross, är Brook Farm, som grundades utanför Boston 1840 av en krets intellektuella i New England som inkluderade Ralph Waldo Emerson, Nathaniel Hawthorne och Henry David Thoreau.³⁴

Benjamin Ross som själv växte upp i en amerikansk förort under femtiotalet, beskriver dess konsekvenser både ur ett socialt och ett ekologiskt perspektiv. Ju mer man glesade ut städerna på en allt större landmassa desto längre blev avstånden till samhällets olika institutioner. På grund av avstånden till arbeten i staden och i takt med att det byggdes fler förortsområden ökade följaktligen antalet fordon, vilka bidrog till mer föroreningar, således även i städerna.

Den utopi av ren luft, bördig jord och lugnet på landsbygden man såg framför sig, har under det senaste decenniet förvandlats till en återvändsgata, i dubbel bemärkelse, där människor antingen lever under svåra förhållanden på grund av socioekonomiska svårigheter eller tampas de med diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar.³⁵ ”Houses are in one place, factories and offices in another, stores in a third. Stringing them together are wide highways where no one walks. For the simplest errand, there is no choice but to get in a car”.³⁶

Här kan man lämpligtvis också i en bisats nämna den idoga bekämpningen av insekter med DDT, vars konsekvenser Rachel Carson skrev om i sin bok Silent Spring (1962).

Lolita utspelar sig i slutet av fyrtiotalet, när förortsidyllen var i sin prime time. Det är dit Humbert ämnar: ”någon plats på landsbygden i New England eller någon sömnig småstad (almar, vit kyrka)”.³⁷ Han söker sig till en fasad och konformitet, här senare i berättelsen:

”Mitt val av Beardsley bestämdes både av min vetskap om existensen av en jämförelsevis

32 Cul-de-sac – återvändsgata, även kallad ’säckgata’ på grund av dess utseende.

33 Ross, s. 7.

34 Ibid., s. 8.

35 Ibid., s. 2.

36 Ibid., s. 9.

37 Nabokov, s. 38.

10 stadgad flickskola och av min önskan att bli casé, allt flyta ihop med något accepterat mönster där mina ränder inte skulle framträda”.³⁸ Med tanke på hans sexuella preferenser är detta anmärkningsvärt då det kanske skulle ha varit enklare för honom att smälta in i någon av östkustens storstäder. Å andra sidan, om bilden av illusionen är tillräckligt befäst, i detta fall förortens konformitet, så blir hans tanke logisk.

Här kan man med fördel även titta närmre på Humberts funderingar kring äktenskapet. Han beskriver denna institution som en mall och en norm som är onaturlig för honom men som han tror skulle kunna hjälpa honom att hålla sig ’civiliserad’, med regelbundna tider, hemlagad mat och en äktenskaplig moral. En struktur han för tillfället saknar, men som verkligen har ställts på sin spets i den amerikanska förorten. Han beskriver den framtida hustrun som en ”lugnande närvaro” och ”en levande pudenda-atrapp”. ³⁹ Äktenskapet blir alltså en bekväm inrättning och en lämplig fasad.

Medan jag styrde min hustrus bil med ett finger rullade jag förnöjsamt hem. Ramsdale var trots allt riktigt charmigt. Cikadorna gnisslade och avenyn var nyvattnad. Elegant, nästan silkesmjukt, svängde jag in på vår branta lilla gata. Allting var på något sätt så rätt den där dagen. Så blått och grönt. Jag visste att solen sken eftersom att [sic!] tändnyckeln reflekterades i vindrutan; jag visste att klockan var precis halv fyra eftersom sköterskan som varje dag kom för att ge fröken Mittemot hennes massage kom trippande längs den smala trottoaren i vita strumpor och skor.

Som vanligt [an]föll mig Skrotis hysteriska setter där jag rullande [sic!] nedför backen, och som vanligt låg tidningen på verandan där Kenny nyss hade slängt den.⁴⁰

Här ges det tillfälle att tänka på Tenngarts beskrivning av ekokritikens syfte: att undersöka hur litteraturen gestaltar naturliga fenomen enligt olika stereotypa mönster. Det händer något med läsarperceptionen då Humbert placeras i så dogmatiska områden som förorten och småstaden. Genom pedofilens öga blir stereotyperna tydliga. Då Humbert reflekterar över sig själv i förhållande till sin omgivning pekar han samtidigt ut inskränkningarna i den vardagliga och mänskliga individens ’naturlighet’, frihet och rättigheter. Humbert uttrycker, mer eller mindre subtilt, ett förakt till förorten i sitt sätt att beskriva den, både till Ramsdale och till Beardsley, där han och Lolita slår sig ner under en period. Beardsley verkar inte vara den typiska förorten men det finns likheter åtminstone kring de mänskliga relationerna i förorten och småstaden. Låt mig ge ännu ett exempel:

38 Ibid., s. 172.

39 Ibid., s. 28f.

40 Ibid., s. 97.

11 På en gata som hette Thayer Street, belägen i en liten skolstads grönskande fridfulla

bostadskvarter, var det oundvikligt att man råkade på lika sysslolösa som nyfikna grannar. Jag var stolt över att kunna hålla den rätta temperaturen och visade mig lagom reserverad utan att bli ohövlig. Min granne i väster som kunde vara affärsman eller lärare pratade ibland med mig när han friserade några höstblommor eller vattnade sin bil eller, längre fram, avfrostade sin inkörsväg.⁴¹

Det är tydligt att Humbert anser sig stå högre i rang än sina grannar och att han ställer sig medvetet utanför den gemenskap han skulle kunnat ingå i. Han vill inte ens försöka, han ger dem inte en chans. Beror detta enbart på hans sexuella läggning och det hemliga liv han nu lever, eller kan det även ligga något annat till grund för det beteendet? Varför detta

olikgörande?

2.1.3 Olikgörande

Att bo i förorten ställer vissa sociala krav på individen. Sammanhållning, gemenskap och grannsamverkan. Kallprat. Det är tydligt att Humbert inte vill ha någonting med sina grannar att göra. Han är en ensamvarg som kämpar med sitt labila psyke, men i Paris verkade han ändå finna visst nöje i att diskutera både politik och litteratur. Det är i förorten han blir alltmer asocial.

Bortsett från förortens sociala normer beskriver Ross förortsområdenas faktiska regelverk, som kunde innefatta allt från vilken färg man skulle måla ytterdörren och tvång att hålla gräsmattan i schack, till regler som förbjöd barn att leka på gator och trottoarer. Ross reflekterar över hur dessa regler dödade den lekfulla spontaniteten i området. Han nämner som exempel på regelbrytare en kvinna som odlat grönsaker i sin egen trädgård och som därför hotades med fängelsestraff och att i vissa områden förbjöds grillfester på allmän plats då det kunde uppmuntra andra att göra likadant. Allmänningen skulle helst inte nyttjas, den skulle enbart upplevas estetiskt.⁴² Detta strikta och rigida sätt att leva, skriver Ross, fick honom att längta till helgerna då chansen var stor att få åka in till den levande staden.

The city of our desire was no abstraction. It was where grandparents lived and where fathers worked. It had neighborhoods with corner stores, bustling shopping districts, skyscraper downtowns. It was full of people and of life. Its

41 Ibid., s. 176.

42 Ross, s. 2ff.

12 streets were not barren suburban highways. They were natural, connected, and

truly human.⁴³

Detta ”truly human” är urbilden av ett antropocentriskt leverne där den geografiska platsen och allt som finns där domineras av människan. De djur och den växtlighet som inte tämjts är ett problem för vårt levnadssätt. Det blir mer och mer en form av låtsasvärld.

Vissa förortsområden växte till fristäder för de välbärgade och de människor vars inkomster underskred vad som var områdets standard uteslöts. Byggherrarna började fördela sin mark i zoner med olika status och markpriser. Zonlagarna kunde utöver ekonomiska stadgar även innehålla ras-stadgar vilka förbjöd oönskade ’raser’ att köpa och nyttja mark. Ross nämner författningen i Baltimore år 1910 som förbjöd svarta att vistas i områden där mer än hälften av invånarna var vita. Svarta tilläts dock sova i vita stadsdelar om de arbetade som hemhjälp och därför var inneboende på sin arbetsgivares egendom. Atlantaförordningen tillät svarta husägare att hysa vita tjänare, men skulle en svart man vid den här tiden i USA anställa vit hemhjälp skulle han, som Ross uttrycker det: ”be lucky to see another sunrise”.⁴⁴

I romanen låter Humbert meddela att han vid ankomsten till änkan Mrs Hazes hus blir insläppt av ett färgat hembiträde.⁴⁵ Han ger en tydlig bild av en typisk vit förort när han företar sig att klippa den till huset tillhörande (oklippta) gräsmattan:

Ett gammalt staket skilde oss på baksidan av trädgården från grannens sopkärl och syrener, men det fanns ingenting som skilde gräsmattans främre kant (där den sluttade längs ena sidan på villan) från gatan. […] Medan jag vinglade och gjorde utfall med gräsklipparen och gräsfragmenten optiskt kvittrade i kvällssolen höll jag ett öga [sic!, på] vårt segment av förstadsgatan. Den krökte sig fram genom ett valv av höga skuggiga träd och ilade sedan brant ned mot oss, förbi gamla fröken Mittemots murgrönsklädda tegelvilla och högsluttande gräsmatta (mycket mer välskött än vår) […]. Leslie, gamla fröken Mittemots trädgårdsmästare och chaufför, en mycket vänlig och atletisk neger, log brett åt mig i fjärran och ropade, upp- ropade, klargjorde med gester, att jag var mäkta energisk idag. Den välbärgade

grannskrothandlarens dumma hund jagade en blå bil […].⁴⁶

De färgade människor som gestaltas i romanen är uteslutande arbetskraft för vita och de egenskaper dessa karaktärer getts i romanen är förhållandevis neutrala och ger ett

43 Ibid., s. 9.

44 Ibid., s. 20.

45 Nabokov, s. 40.

46 Ibid., s. 75f.

13 intetsägande och/eller ’leende’ intryck, vilket i sig kan tyda på ett rasistiskt tankesätt.

Humbert använder också n-ordet, vilket vidare skvallrar både om hans sätt att se på människor med en annan hudfärg och om romanens samtid. Samtidigt kallas vissa vita män för ”grislika”

och ”pajaser”, vilka är egenskaper som ju ses som negativa utifrån ett antropocentriskt

perspektiv. Humbert har inte mycket till övers för hundar och han nämner dem ofta som något onödigt eller dumt, som i citatet ovan. Änkan Charlottes död förorsakas av att en granne kom körandes i bil och blev tvungen att väja för skrothandlarens hund.⁴⁷

Utifrån Humberts reflektioner kring de människor han kommer i kontakt med kan man dra slutsatsen att det är de individer som besitter minst makt i det samtida samhället som han verkar föredra: färgade människor, socialt eller på andra sätt avvikande individer och flickebarn, med andra ord individer som på ett eller annat sätt är föremål för exploatering.

Om man i detta sammanhang tar in Peter Singers begrepp speciesism som på samma sätt som rasism och sexism kritiserar just själva förtrycket i kategoriseringen eller olikgörandet och ’uppdelningen’, i fallet mänsklig/icke-mänsklig varelse, anser jag att det blir det tydligt att förorten i romanens sammanhang och de människor och djur Humbert där möter, belyser intressanta frågor kring hur det antropocentriska tänkandet sträcker sig ut i alla relationella led och vad detta får för konsekvenser, i både verklighet och litterär fiktion.

2.1.4 Motellen

[…] en paradisisk fängelsecell med gula persienner som när de drogs ned skapade en morgonillusion av Venedig och solsken när det i själva verket var Pennsylvania och regn.⁴⁸

Humbert rabblar upp alla de utformningar möjliga för ett motell, de har besökt de flesta längs USA’s många och långa landsvägar, och även här vävs variationer av ’naturen’ in: stenstugor, tegelbungalows, adobestugor som i reseguiden beskrivs som vackert anlagda, skuggade eller spatiösa. Det finns blockhusvarianter med panel av kvistig tall och enkla fjällpanelstugor med avloppslukt. Han tycker dock att motellet är funktionellt och praktiskt och beskriver dem som

”idealiska ställen för sömn, gräl, försoning, omättbar förbjuden kärlek”.⁴⁹ Han parodierar deras ’lockande’ namn: ”Solnedgångmotell, Bjälklagsstugor, Höglandsgårdar,

Skogsutsiktsgårdar, Bergsutsiktgårdar, Horisontgårdar” och så vidare. Motellens

47 Ibid., s. 103f.

48 Ibid., s. 145.

49 Ibid.

14 reklamskyltar i neon lyser upp nätterna vid de stora vägarna. De utlovar bekväma sängar och talar om att barn och husdjur antingen är välkomna eller ovälkomna. Eller som Humbert uttrycker det: ”Du är välkommen, du är tillåten”.⁵⁰ Han beskriver de tunna väggarna mellan rummen och hur vattnets temperatur i duschen blixtsnabbt går från skållhet till iskallt när personen på andra sidan väggen vrider på sin varm- eller kallvattenkran. Vidare beskriver han de instruktioner som emellanåt sitter uppklistrade över toaletten ”på vars vattenbehållare handdukarna var ohygieniskt staplade”, där det förväntades av gästerna att de inte skulle kasta vare sig ölburkar eller dödfödda foster i klosetten.⁵¹ Vidare ges en bild av motellens olika föreståndare, alla med sina personliga egenskaper. Där hittas: ”den reformerade brottslingen, den pensionerade läraren och den misslyckade affärsmannen bland männen och den

moderliga, den pseudoeleganta och den madamaktiga bland kvinnorna”.⁵² Humbert skrev in sig på trehundrafyrtiotvå olika övernattningsplatser under ett halvår.

”Och ibland tjöt tågen i den monstruöst heta och fuktiga natten med hjärtskärande och ödesdiger klagan som blandade makt och hysteri i ett enda desperat skri”.⁵³ Detta uttalande kan mycket väl liknas vid Thoreaus rader i Walden:

Lokomotivets ångvissla genomtränger mina skogar sommar som vinter, den låter som skriet från en hök som svävar över bondgården och säger mig att en mängd rastlösa affärsmän från

storstaden närmar sig, eller så kommer äventyrliga handlare från andra hållet.⁵⁴

Dessa rader återkommer jag till i slutdiskussionen.

Motellen är, liksom förorten, ett slags mellanvärld, en plats mellan hemma och borta, en mellanlandning från något till något annat.

2.2 Romanens språklighet

Föreställ er mig; jag existerar inte om ni inte föreställer er mig; försök urskilja hinden i mig, darrande i min egen syndfullhets skog; låt oss till och med le en smula. När allt kommer omkring kan det ju aldrig skada att le.⁵⁵

50 Ibid., s. 146.

51 Ibid.

52 Ibid.

53 Ibid.

54 Henry David Thoreau, Walden, Natur och kultur, Stockholm, 2006, s. 145.

55 Nabokov, s. 130.

15 Romanens många gånger långa och snirkliga meningar vaggar in läsaren i en speciell

stämning och dess retoriska poetik åstadkommer ett slags avledande eller vilseledande funktion. Språket förändras från naturromantiskt till höglitterärt och blir något nedsättande beroende på om Humbert pratar om Lolita och naturen eller om andra människor eller ting.

Huvudkaraktären vill i sin bekännelse vara anonym och namnet han väljer åt sig, ’Humbert Humbert’, är något av en fars. Han förvränger det ständigt och byter ut bokstäverna så att namnet är i ständig förändring: ”’Mitt namn’, sade jag kyligt, ’är inte Humberg och inte Humbug utan Herbert, jag menar Humbert’”. Även rektorn på en av Lolitas skolor förvränger namnet: ”Ser ni, Mr Humbird”, ”Vi tänker, Doktor Humburg”, ”Mr Humbertson, låt mig säga så här” och ”Doktor Hummer, har ni klart för er att”.⁵⁶ Detta namnförvrängande, av både honom själv och andra, skapar en bild av karaktären som en mycket kluven individ och i allra högsta grad en ironiker och skicklig ordtrollkarl. Han halkar ideligen ur läsarens grepp. Han rör sig fritt, nästan som ett osynligt väsen. Denna retorik har en viktig funktion för berättelsen då den tar udden av det förskräckliga grundtemat och på samma gång gäckar läsaren på ett skickligt och humoristiskt sätt. I Litteraturens historia i världen står det att läsa att: ”Den romantiska ironin bygger på att en övertygande illusion byggs upp, vilken därefter bryts genom att författaren själv bryter in i fiktionen och ett nytt perspektiv faller så över texten.”⁵⁷ Humberts naturpoetiska språk bidrar alltså till den övertygande illusionen om att Lolita är en berättelse om romantisk kärlek mot en bakgrund av den idylliska naturen. Eftersom

berättelsen är i jagform, kan vissa uttalanden lura läsaren att tro att det är författaren själv som ingriper i texten: ”Tänker ni filma min bok så låt ett av dessa ansikten långsamt förvandlas till mitt eget medan jag betraktar det” skulle mycket väl kunna vara författarens insmugna

önskan, men även om det inte är så, bidrar dessa jag-uttalanden till en viss förvirring eller åtminstone en undran, vilka tillför ett slags mystik i romanen.

Humbert slinker också frekvent in franska uttryck i sina meningar, ibland för att dölja snuskigheter men inte enbart därför. Kanske vill han framställa sig som förmer i förhållande till andra pedofiler som kidnappar barn, varav en nämns vid namn.⁵⁸ Detta bidrar till den kluvna föreställningsvärld han återkommande beskriver, av sin omgivning och av sig själv, om vad som är verklighet och fiktion, himmel och helvete samt den dubbelnatur han anser nymfetten vara - en blandning mellan människa och demon.⁵⁹

56 Ibid., s. 119, 175.

57 Olsson, Algulin, & Sahlin, s. 294.

58 Nabokov. s. 281, (här nämns Frank Lasalle som kidnappade den elvaåriga Sally Horner i USA, 1948).

59 Ibid., s. 20.

16

2.2.1 Barnet

Låt dem leka runt mig i all evighet. Aldrig bli vuxna.⁶⁰

Citatet ovan säger givetvis något om Humberts lustfyllda kärlek till barn, men det blir också användbart i romananalysen när man talar med Timothy Morton. Morton menar att barn har tillgång till en universell gemenskapskänsla och en förmåga att skapa relationer med

ickemänskliga levande och icke-levande varelser och ting, vilken människan förlorar på vägen till vuxenvärlden. Morton poängterar att själva den normativa och i detta fall negativa övergången från barndom till vuxen individ är förödande för människan som varelse.⁶¹ Det kommer en tid då det upplevs som genant att ha den mysiga nallen som sängprydnad eller leksaksbilen i bokhyllan. Det här är enligt Morton inget som kommer naturligt utan är mer eller mindre en tvångshandling utifrån sociala normer. Barnet ska separeras från barnsligheter och målet är att bli vuxen. Barnet uppmuntras att växa upp, klara sig själv, inte vara barnslig, inte smutsa ner sig och inte leka. Att vara barnslig innebär att ha kontakt med en speciell del inom oss och denna del är viktig ur det ekokritiska perspektivet. Humbert håller med, även om hans syften är av annat slag: ”Hela poängen är att den gamla länken mellan de vuxnas värld och barnets värld nuförtiden fullständigt skurits av med hjälp av nya sedvänjor och nya lagar”.⁶²

Barnet och naturen har gått hand i hand förut. Under romantiken blev barnet en symbol för

’det sanna’. Man ansåg att barnet fortfarande hade tillgång till alla sina än så länge oförstörda sinnen och därmed ansågs stå närmare de eviga idéerna och den andliga dimensionen av naturen.⁶³ Även för arbetarlitteraturen var barnet en symbol för en ny och mer hoppfull framtid. Utifrån det skulle man kunna jämställa upplysningstidens syn på barn med sättet den upplysta människan behandlar naturen: den/det ska tuktas, tämjas, mätas och formas efter ett visst ideal. Barnet i romanen behandlas på detta sätt, Lolitas natur tämjs av den intellektuelle pedofilen Humbert. Kanske problematiserar Nabokov det civiliserade barnets ’vuxenhet’, då Humbert faktiskt uttrycker att det var Lolita som förförde honom.⁶⁴ Morton skriver: ”By the age of ten we have already decided that literature should not be about talking roasters or

60 Ibid., s. 24.

61 Morton, Humankind, s. 15.

62 Nabokov, s. 125.

63 Olsson, Algulin & Sahlin, s. 311.

64 Nabokov, s. 133.

17 friendly frogs” och: “the human - nonhuman separation is expressed as a psychic trauma objectified in the arbitrary definition of 'child'”.⁶⁵ Definitionen är godtycklig. När slutar barnet att vara barn, den frågan ställer ju sig även Humbert via de exempel som nämnts i det

inledande avsnittet.

2.2.2 Naturen

Vi trängde allt längre mot väster, vi åkte över hedmarker med torra buskar, över högplatåer med enbuskklädda röda klippor, över en bergskedja som från mörkbrunt övergick i blått och från blått upplöstes i en dröm, och möttes på andra sidan av en dammig blåsig öken där äckliga sönderrivna toalettpapper hängde som tidlösa bleka blommor på de vindpinade grå törnbuskarna utmed vägkanten, medan vägbanan plötsligt kunde vara ockuperad av några okonstlade kossor som i strid mot alla mänskliga trafikanter stod orörliga i en och samma position (svansen till vänster, vita ögonfransar till höger).⁶⁶

Naturen är som sagt ständigt närvarande i texten, i form av liknelser, metaforer och i bokstavlig mening. Så här långt kommen i analysdelen är jag nästan beredd att påstå att romanens tema faktiskt är ’naturen’, utifrån ett särskilt betraktelsesätt.

Humbert iakttar sin omgivning noga. Bilar återges i färger som: ”lärdomslundsgrön”,

”horisontblå”, ”surfgrått”, ”drivvedsgrått”, ”snäckgrå”, ”tistelgrå”.⁶⁷ Det är som att han försöker implementera naturen i allt han ser och erfar, och i läsaren. Hans ’natur’ tycks vara ett slags frizon men ändå inte. Han känner igen det amerikanska slättlandet från tavlor han sett i Europa med dess rustika vyer: stengärsgårdar, blommande fruktträdgårdar, lador och

boskap, en bäck, etcetera. Men ju närmare vyerna han kommer desto mer främmande känns de och han uppfattar den odlade åkermarken och husen som en ”steril skönhet” och den vy som han, vad jag tolkar som ironiskt, beskriver är den idylliska:

En lågt stående solskiva vilade i ett platinadis med en varm persikorand vid övre kanten av ett tvådimensionellt duvgrått moln som smälte ihop med horisonten. Rader av träd bildade silhuett mot himlen; den heta middagsluften ångade över klöverfälten; cumulusmoln som kunde vara målade av Claude Lorrain lyste bländvita mot den azurblå bakgrunden. Men det kunde också vara en allvarlig El Greco-horisont av regnstinna moln eller en glimt av en stadig brunbränd

65 Morton, Humankind, s. 15.

66 Nabokov, s. 152f.

67 Ibid., s. 221f.

18 bonde eller en kvicksilverglänsande bäck eller mörkgröna majsfält som bredde ut sig i

solfjädersform någonstans i Kansas.⁶⁸

I nästa scen bjuds läsaren på ytterligare en vacker naturskildring bakom en rastplats men med inslag av ”hopknycklade pappersmuggar, avslickade glasspinnar och solfläckar” […] ”medan jag, förlorad i konstnärsdrömmar, satt och stirrade på bensinmackens nyktert klara färger mot bakgrunden av ekarnas mörka grönska eller på någon höjd vid horisonten som skrämd men ännu obesegrad försvarade vildmarkens sista skans mot den framträngande odlingen”.⁶⁹ I Humberts ögon speglas inte bara Mortons massförstörelsevapen som nämndes i inledningen, utan även den pastorala bilden av naturen, vilken Humbert skildrar från sin plats i förarsätet på en av industrialismens viktigaste uppfinningar. Humbert minns när han som barn studerat en karta över Nordamerika och han förundrades över Appalachernas vidsträckthet och där

”diamantgnistrande tinnar höjde sig i led efter led, och där le montagnard emigré i

majestätiska björnskinn rörde sig bland indianer och Felis tigris goldsmithi under jättefuror och trumpetträd”. Han konstaterar sedan att allt detta ”krympte ihop till en fläckig

förortsgräsmatta och en rykande soptipp” varpå han tar farväl av bergskedjan.⁷⁰

Tidigt i romanen beskrivs det hur Humberts mor dog av ett blixtnedslag och frånvaron av minnen av sin mor beskriver i Humbert i metaforer: ”och frånsett ett litet skrymsle av värme i mitt dunklaste förflutna återstår inget av henne i de minnets dalsänkor och raviner över vilka min barndoms sol […] en gång gick ned”.⁷¹

Humbert bygger upp vackra bilder som han många gånger väljer att rasera direkt. Detta blir för mig ett ironiserande över den pastorala bilden av det amerikanska landskapet.

3. Slutdiskussion

Efter att ha tittat på vad som finns i romanens utkanter står det tämligen klart för mig att Nabokov har iscensatt en berättelse om en europeisk pedofil mot bakgrund av den

amerikanska pastoralen. Min tes är således att Lolita både intar en pastoral gestaltning och samtidigt riktar kritik mot den. Pedofilin, som rimligen bara kan anses som ’onaturlig’ i civiliserade samhällen (rent evolutionärt är allt som existerar ’naturligt’, eftersom det existerar), skulle kanske till och med kunna agera symbol för ett annat inträngande och

68 Ibid., s. 152.

69 Ibid.

70 Ibid., s. 205.

71 Ibid., s. 13f.

19 påträngande fenomen - den teknologiska utvecklingen, som å sin sida är onaturlig i naturen men fullständigt naturlig i vår civilisation. Man kan vidare spekulera kring huruvida

karaktären Lolita är symbolen för naturen och Humbert då för antropocentrismen.

Karaktärsgestaltningen av Humbert är en kluven man som gömmer sig bakom olika fasader: språket, naturen, äktenskapet. Han gömmer sig på vägen, innanför motellen och i förorten. Om man byter ut mannen Humbert och i stället för in industrialismen blir Lolita naturen karakteriserad, exploaterad och skövlad. De små lockbetena till min anförda tes består bland annat av att Pierre de Ronsard och Rousseau nämns, båda ägnade sig åt herdediktning, samt en väldigt snarlik passage till både Thoreaus och Hawthorns rader kring lokomotivets tjut som skär genom skogen om natten. Leo Marx pratar om två typer av pastoralism, den sociala, sentimentala där ”flykten från staden” är ett uppenbart exempel och som resulterar i att städerna överges för förorten.⁷² Denna sentimentala pastoralism har en psykologisk grund och är en form av eskapism. Den andra, litterära eller ’komplexa’ pastoralismen handlar mer om en kontrast av två medvetandeförhållanden: det preliminära antagandet av den

sentimentala pastoralismen som en livsstil och eventuellt erkännande av dess omöjlighet.

Marx hävdar att den amerikanska erfarenheten har varit baserad på ett pastoralt ideal, den sentimentala tron på att människan kan leva i ett ’mittlandskap’ mellan naturen och

civilisationen.⁷³ Men teknikens framfart har reducerat idealet till en myt och Marx menar att det ändå är en central del av det amerikanska sinnet vilket naturligtvis avspeglas i litteraturen.

För mig går det här att dra paralleller till den bild som målas upp i romanen. Humbert lever på den amerikanska pastorala myten och så länge han gör det blir hans fruktansvärda natur svårare att lägga märke till. Marx tar upp denna återkommande händelse i den amerikanska pastorala litteraturen - maskinens plötsliga intrång som stör den lugna naturliga omgivningen med exempel som Hawthorne och Thoreau med flera.⁷⁴ Nabokov använder sig troligtvis inte av tågvisslan för att markera industrialismens intrång eftersom den, då romanen skrevs, redan var ett ’naturligt’ inslag i det amerikanska samhället, men distinktionen mellan platserna är intressant i sig då vi till skillnad från Thoreau och Hawthorne befinner oss på ett sjabbigt motell. Skogen här är redan ett minne blott.

I sin Ecocriticism skriver att Gerrard framväxten av den pastorala idyllen sker i samband med den storskaliga urbaniseringen under den hellenistiska perioden. Jag tänker inte gå in på Theokritos diktning men det finns enligt Garrard två viktiga kontraster från denna period i den

72 Marx, s. 5.

73 Ibid., s. 160.

74 Ibid., s. 15.

20 pastorala diktningen: den rumsliga skillnaden mellan stad och land, där staden är korrupt och opersonlig och landet är fredligt och bördigt, samt den tidsmässiga skillnaden mellan det idylliska förflutna och den ’fallna’ nutiden.⁷⁵ I den pastorala traditionen användes ofta naturen som en plats eller som en reflektion av mänskliga problem, snarare än att upprätthålla ett intresse för naturen i och för sig själv. ’Fallna’ Humbert noterar toapappret i buskarna vid rastplatsen och de skrämda bergen som räds den odlade marken men han reflekterar kring sig själv mot det pastorala idealet. Man kan dock undra om han ser sambandet mellan det slängda toapappret och sig själv. Humbert blir, kanske en svag, symbol för den kluvna människan som befinner sig mellan hopp och förtvivlan, mellan man och djur, mellan stad och vildmark. Han representerar motsatsförhållanden. Kluvenheten tycks också bestå i att Humbert har en idyllisk bild av naturen men är vildmarken. Han är ett djur av hankön men ändå inte, dels på grund av sin pedofila läggning och då han ständigt framhåller sitt intellekt och den romantiska kärlek han anser sig känna för Lolita. Å andra sidan är ju pedofili evolutionärt naturligt

eftersom det existerar. Men Humbert är likväl en vit, västerländsk man som å ena sidan dyrkar och å andra sidan skövlar för sina begärs skull, även objektet för sin dyrkan. Han hatar hundar men liknar sig själv vid en apa. Han fördömer. Han är en art-rasist, en speicicist. Han smeker och slår med samma hand. Han dyrkar Lolita men han våldför sig på henne för att stilla sitt djuriska, naturliga begär och han använder sig av idyllen för att det naturligt djuriska inte är lika vackert: ”Jag har bara följt naturen. Jag är naturens trogna spårhund”.⁷⁶ Jag vill här påminna om den mörka ekologin som bestämt hävdar naturens skönhet och ’fulhet’. I det mörka ekologiska medvetandet finns ingen idyll, där finns enbart biosfär.

Privat egendom är knutet till begreppet likvidation, menar Morton. ”Det här är min mark, per definition, och jag har rätt att förfoga över allt som finns på min mark på det sätt jag anser vara lämpligt”.⁷⁷ Precis som Ross, diskuterar Morton markägarens makt och att detta går hand i hand med slaveriets historia. Eftersom Mortons kall är att ta mänskligheten ur den

antropocentriska bubblan går han steget längre än Ross i sina tankar: ”Whiteness, after all, is a direct artifact of the type of agricultural logistics that severed humans – nonhuman ties.”⁷⁸ Morton frågar sig vad som uppstod först, rasism eller speciecism och han pekar på rösträtten i 1700-talets USA. Här blir romanens plats intressant eftersom New England bland annat var en av de första regionerna som ville se ett avskaffande av slaveriet och som tidigare nämnts i

75 Garrard, s. 35.

76 Nabokov, s. 136.

77 Morton, Humankind, s. 132, (min översättning).

78 Ibid., s. 136.

21 avsnittet om romanens förort är Thoreau en nyckelfigur. Med denna utgångspunkt skulle det vara intressant att veta om Nabokov medvetet valde just New England då den är, eller åtminstone har varit, en av USA:s mest liberala regioner.

Avseende den amerikanska förorten kan det vara värt att nämna skillnaden mellan den och till exempel vår svenska variant. Den amerikanska förorten består enbart av bostäder medan våra förorter mer kan definieras som bostadsområden inom orten. Den förort vi ser i Lolita och den ’sprawl’ som Ross beskriver i Dead end skiljer sig till viss del men tillika breder människans boplatser ut sig över en allt större landmassa där resten av allt levande får stå tillbaka och har inget annat val än att anpassa sig. Förorten, liksom motellet, är en plats mellan stad och land och från sin plats där är det möjligt att göra sig bilder av både det mänskliga urbana och den mer djurlika alternativt idylliska naturen. Romanen befinner sig alltså till stor del mellan dessa två. Ross´ uttalande om att staden är ”truly human” är tydligt antropocentriskt: ”full of people and of life. Its streets […] were natural, connected, truly human”. Fullt av vad för liv kan man undra, men i detta avseende skiljer sig inte förorten från staden, där marken är tämjd och människor har absolut makt och företräde.

För att spinna vidare på förorten som gräns mellan stad och land samt Mortons vilja att neutralisera gränserna mellan mänskligt och ickemänskligt blir nu mitt avsnitt om

olikgörandet i romanen aktuellt. Morton vägrar befatta sig med begreppet ’natur’ och benämner alla levande varelsers biosfäriska hem för the symbiotic real.⁷⁹ Denna biologiska interaktion mellan organismer är ingenting vi tänker på till vardags men är enligt Morton viktigt att medvetandegöra. I likhet med alla levande varelser är människan uppbyggd av komponenter som inte är ’mänskliga’. Som exempel tar Morton upp att människans dna består av trettiofem procent påsklilja, men också att våra kroppar består av en rad olika ämnen som inte är ’mänskliga’, såsom kol, koppar och kväve samt bakterier, virus och

mitokondrier.⁸⁰ I en symbios går det inte att avgöra ifall någon av organismerna är mer eller mindre värd, de samverkar och är på ett eller annat sätt beroende av varandra. Morton skriver att tillit är det något obehagliga bränslet i den symbiotiska verkligheten och att denna tillit alltid medför den oroande aspekten att en symbios kan bli giftig (havsanemoner och

clownfiskar till exempel) eller att absurda förhållanden mellan organismer kan bildas, och att det är så evolutionen fungerar. Här kan man rimligtvis återigen fundera kring det pedofila temat i romanen och den sexuella läggningen ur ett evolutionärt perspektiv. Detta

79 Ibid., s. 1.

80 Youtube, Verso Books, ‘Timothy Morton in conversation with Verso’, 27 sep. 2017. Timothy Morton in Conversation with Verso - YouTube, (hämtad 2021-03-16).

22 interrelationella beroende mellan organismer går enligt Morton att beskriva med ett ord:

solidaritet.⁸¹

Som en motsats till den pastorala bilden vill jag säga något om antropocen, vilket är benämningen på ’människans tidsålder’ och förklarar hur människans avtryck på jorden påverkat planeten i sådan grad att det gett upphov till en ny geologisk epok. Från industrialismens början fram till idag har människans inverkan på planeten varit så

omfattande att konsekvenser såsom kraftigt störda ekosystem och att vi nu befinner oss i mitt den sjätte största massutrotningen är ett skrämmande faktum. Sedan sjuttiotalet har över femtio procent av jordens population av vilda djur utrotats.⁸² Morton menar att begreppet antropocen och dess innebörd tvingar oss att se på oss själva utifrån, tvingar oss att skapa en förändring kring hur vi verkar och ingår i ett sammanhang med icke-mänskliga varelser och ting: ”The anthropocene is the moment at which humans come to recognize humankind, insofar as it subscends its parts (such as plastics and concretes in Earth´s strata). […] The human becomes visable as a species, that is to say, as a whole wierdly smaller than the sum of its (human, bacterial, microbiome, prosthetic) parts”.⁸³ Mot bakgrund av detta tänker jag på Humberts relation till andra varelser och framför allt till Lolita. Den är knappast solidarisk utan går mer att likna vid putsfisken runt hajens gap, en toxisk symbios. Humbert liknar sitt sätt att ’vara med’ Lolita med en kvinna som är gravid vilket i sig är anmärkningsvärt.⁸⁴ Med Mortons medvetandegörande av människans våld på sin omgivning och Leo Marxs maskin i trädgården är det både svårt och egendomligt enkelt att fly in i ett mytologiskt naturparadis. I detta naturparadis, i den vackra sommarträdgården, finns inga maskiner eller pedofiler. Där springer barn som kan vara nakna och nyfikna, rena och oförstörda i sitt naturliga varande. För barnet kan en pöl med vatten eller en tallkotte vara lycka nog. Sårbar och oskyldig, men djurisk då hon kramar sönder maneten på stranden. Det lilla barnet har ingen moral och är därför biologiskt närmare djuret än den socialt konstruerade vuxna.

Humberts inbillning av Lolitas förförelse är en vuxen civiliserad mans skeva tolkning av ett barns naturliga varande. Han följer inte de vuxnas accepterade normer kring sexualitet och blir djurisk då hans självkontroll inte räcker till. Detta vill han förmildra genom att använda den idylliska naturen som retoriskt redskap för att ge en effekt av förmildrande, både från sin

81 Morton, Humankind, s. 2.

82 WWF, Living planet report - 2018: Aiming higher,

Grooten, M. and Almond, R.E.A, (Eds), WWF, Gland, Switzerland, 2018. Living Planet Report 2018 | WWF, (hämtad 2021-03-23).

83 Morton, Humankind, s. 113.

84 Nabokov, s. 109.

23 omgivning och inför sitt moraliska själv. Ironiserandet sker då pedofilin sätts i centrum av den amerikanska idyllen.

Sammanfattningsvis kan jag alltså säga att jag funnit, med ekokritikens hjälp, en rad intressanta upptäckter i romanens omgivning vilka jag anser har nyanserat romanens kontext.

24

4. Referenser

• Garrard, Greg, Ecocriticism, [Elektronisk resurs], Routledge, London, 2004.

• Marx, Leo, The machine in the garden: technology and the pastoral ideal in America, 35:e upplagan, Oxford University Press, New York, 2000.

• Morton, Timothy, Dark ecology: for a logic of future coexistence, Columbia University Press, New York, 2016, Cambridge, Mass., 2007.

• Morton, Timothy, Ecology without nature: rethinking environmental aesthetics, Harvard University Press, Cambridge, Mass., 2007.

• Morton, Timothy, Humankind: solidarity with nonhuman people, Verso Books, Brooklyn, 2019.

• Nabokov, Vladimir Vladimirovič, Lolita, [Ny utg.], Replik, Viken, 2001.

• Olsson, Bert, Algulin, Ingemar & Sahlin, Johan, Litteraturens historia i världen, 6., omarb. och utök. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2015.

• Ross, Benjamin, Dead end: suburban sprawl and the rebirth of american urbanism, [Elektronisk resurs], Oxford University Press, 2014.

• Tenngart, Paul, Litteraturteori, Tredje upplagan, Gleerups, Malmö, 2019.

• Youtube, Verso Books, Timothy Morton in conversation with Verso, 27 sep. 2017.

Timothy Morton in Conversation with Verso - YouTube, (hämtad 2021-03-16).